And its whispering, telling me things

Jag funderar på det här med spöken. De ger sig ju alltid tillkänna genom att man hör hasande steg och dörrar som öppnas och stängs och liknande fysiska fenomen. Jag får inte ihop det där riktigt. Spöken är ju liksom gjorda av någon slags antimateria och kan färdas lite hur som helst genom tid och rum. Varför i helskotta ska de ge sig tillkänna just genom att gå exakt på det där knarrande trappsteget eller slamra lite klumpigt med någon gammal dassdörr från artonhundratalet? Är det verkligen det bästa de kan åstadkomma ifråga om kommunikation? Och varför är de alltid så djävla dystra? Varför kan det inte komma något glatt spöke, någon som vittnar om att livet efter detta är ett enda stort kalas? Lite som Jesus, fast utan religionens fördömande och förmanande tråkighetsinslag. Och om de nu, spökena alltså, känner ett sådant tvång att hålla kontakt med den gamla världen, kan de inte göra det i form av lite spex och practical jokes istället för att gå omkring och jämra sig och sprida gammal skräck eller varsla om ond bråd död?

Jajaja, jag vet att spöken har något otalt med folk i detta livet och att det är därför de inte riktigt kan gå vidare till nästa. Men för fan, sluta älta och ryck upp er. Det får ju alla andra göra.

Then the childs name will be Snow Gently Falling

Nu premiärbloggar jag från golvet i vårt hus i Ankeborg. Vi har inga möbler, men vi har internet. Vi har ingen mat, men en kompost. Det känns som att väldigt många steg på Maslows behovstrappa redan är uppfyllda.

Jag har fått nog, slutar mitt knog, hinner inte gå på krog!

Jag läste ett sånt här spara-energi-tips som gick ut på att man inte skulle duscha för länge, ja, det fattar väl vem som helst att det inte duger att stå och tvaga sig i timmar, men högst 10 minuter var rådet man fick om man ville leva sparsamt.  Jag måste vara väldigt sparsam, för jag fattar inte ens hur man klarar av att fördriva 10 minuter i en dusch. Jag är klar på nolltid, Norman Bates hade aldrig så mycket som hunnit få fram kniven om jag hade fått vara med i dusch-scenen i Psycho.  Fast man står ju inte precis med tidtagarur i duschen, så jag blev lite osäker, tänk om jag ändå är en slösare av vatten och energi av stora mått, utan att veta om det?

Men igår noterade jag att på den tid det tar att sjunga de tre verserna i Knalle-Juls vals så hinner man både ett och annat. Om man kliver in i duschen på Här var det gran och kliver ut ur badrummet, nyduschad, påklädd och kammad samtidigt som Här är trehundra kronor som jag spaaaaaart klingar ut, då är man nog på den säkra sidan. Tror jag.

The naked truth is an unmarked grave between the waves of your radio

Jag vet inte, jag. Förr om vintrarna så snöade det bara. Ibland mer, ibland mindre, ibland inte alls. Men man får väl ändå medge att det rörde sig om en för årstiden högst normal händelse, åtminstone på våra breddgrader. 
Men nu! Nu kan det inte falla så mycket som en flinga söder om Gävle förrän kvällstidningarna slår på domedagsrubrikerna och kallar det för SNÖKAOS ÖVER HELA LANDET.

Någonting har hänt, och jag är inte så djävla säker på att det är till det bättre.

Living in a box

Jag ska flytta. När man flyttar är bananlådor hårdvaluta. Det finns ingenting i hela världen som slår en bananlåda när det kommer till att transportera saker. Böcker framför allt. Det där tramset med att böcker transporteras bäst i pappkassar är just bara trams. Pappkassar må vara lätta att bära, men de är värdelösa att stuva in i flyttlass. Och så går de sönder i de mest kritiska skeden, och ens högt skattade böcker ramlar ut på marken. I en lerpöl, alltid.

Detta händer aldrig med bananlådor. Bananlådor är som svarta lådan i flygplan, de håller för allt. Den enda nackdelen med bananlådor är att samla ihop dom. Det vill säga åka till Ica Maxi och proppa sin bil full med inte särskilt många bananlådor. För de tar ju rätt stor plats och man har ju inte flyttlass-storlek på sitt fordon jämt.

Men ibland har man flyt. Plötsligt händer det, som i Trissreklamen. Först kom Patrik med fyra bananlådor, bara sådär. Det var en mycket fin och vänskaplig gest. Och igår kom en ny granne, som håller på att flytta in i huset jag ska flytta från, och erbjöd mig TJUGOFEM (25) bananlådor. Han hade lika gärna kunnat erbjuda GULD.

Det är ju nästan synd att flytta nu när man får så trevliga grannar.

A stethoscophe upon my heart, a hand against my head

Nu börjar det hetta till i tv-programmet jag älskar att hata, Bonde söker fru. Nu är det så pinsamt att man nästan inte kan titta, samtidigt som jag börjar känna mig lite personligt engagerad. Det är så synd om den unge killen som man redan nu vet kommer att bli utröstad i nästa avsnitt. Han ser så snäll ut, och det verkar väl praktiskt med någon som är händig med det elektriska. Särskilt när man är "hästbonde" och har kilometervis med elstängsel där säkerhetsaspekten lämnar en hel del övrigt att önska. Men nähädå, istället går hon och lägger sig på en åker och hånglar med den andre, tråkmånsen med folkvagnsbussen, eller det har ju inte jag med att göra och han är säkert jättetrevlig, men för helvete, inte mitt i det växande kornet! Någon djävla ordning får det väl ändå vara.

Midnight blue

Samtal med min 18-åring:

Jag: Vad önskar du dig i julklapp?
Leo: Noter.
Jag: En näve blandade C-moll, eller något mer specifikt?
Leo: Rachmaninovs trea.
Jag: Eh, okej. Den har jag aldrig hört talas om.
Leo: Den räknas som världens svåraste pianokonsert.
Jag: Och den ska du lära dig?
Leo: Just det. Den, eller så Tjajkovskijs etta. Det är också en av världens svåraste konserter.


Själv är man glad att man lyckas tuta fram "Till Paris" på blockflöjt utan att komma av sig. Det här med utmaningar är så individuellt.

Loves a silver bullet

Bra saker händer på skräckfronten just nu:

1. John Ajvide Lindqvist kommer med en ny bok. Till våren eller så. Mmm.
2. Stephen King kommer med en ny bok. Det gör han visserligen så gott som varje år, men det är ju alldeles utomordentligt med en så produktiv favoritförfattare. Under the dome heter den senaste, den har alltså redan kommit, men jag som är lite lat och inte orkar läsa på engelska får snällt vänta tills översättaren jobbat sig igenom de där 900 sidorna. Raska på nu för fan.
3. Stephen King ska skriva en uppföljare till The Shining. Det kan ju bara bli lyckat. Eller kanske inte. Jag minns uppföljaren till Rosemary's baby, den var ju...sådär. Eller för att vara ärlig: skitdålig. Bortsett från slutet, som var helt oväntat. Men jag tror inte att Stevie kommer att svika mig. Jag tror helt enkelt att han levererar. Punkt slut.

And your head feels twice the size

Det återstår att se om det här med att flytta i december går till historien som världens smidigaste händelse. Något som redan på förhand har avslöjat sig INTE vara smidigt är att flytta sin telefon och sitt bredband. I min enfald trodde jag att det så här mot slutet av nådens år 2009 bara var att blippa lite på ett tangentbord så var det fixat. Men så här gick snacket:

Telia-säljare: Om vi rent hypotetiskt säger att du flyttar din telefon den 1/1. Då har du ditt bredband omkring den 7/1 och digital-tv runt den 9/1. 
Jag: Men...varför kan man inte flytta allting på samma gång?
Telia-säljare: Nej, det går inte.
Jag: Varför inte?
Telia-säljare: Det bara är så. 
Jag: Jaha.

Nu har Dan* förklarat för mig hur det går till i den här hemliga världen som vi vanliga dödliga inte har tillträde till. Telefonen flyttar man med lite tangentbordsblippande, eller ja, det var väl inte den ordagranna lydelsen, men på ett ungefär är det så det går till. Men när det handlar om att flytta bredband så måste det åka ut en gubbe till en station och göra saker där rent fysiskt. Men ändå, det ska väl inte behöva ta 7 dagar, det låter ju som ett gammalt räkneexempel från 40-talet. Om 7 gubbar flyttar 7 kablar i 7 dagar, hur snabbt blir då ens bredband efteråt?

* Dan har visserligen varken tv, telefon eller internet i sitt nybyggda fiskepalats. Detta kan inte upprepas nog många gånger.

Must I prove to you how good we are together?

Plötsligt händer det sig, att James Herriotboken Vår herres folk och fä som jag har letat efter i över 20 år, läggs ut på Tradera till både höger och vänster. Och de har sålts till helt ohemula summor. Typ över 800 kronor. Den måste ha tryckts i världens minsta upplaga, eller så är det en konspiration mot mig. En mäktig fiende som tar det som tillhör mig, bevakar varje tillgängligt exemplar och sätter rena fantasisummor som maxbud. Sådär så att man inte hade kunnat leva med sig själv om man hade fortsatt budgivningen. Man kan undra vad jag har gjort för att förtjäna detta?

Ja, nu har jag i alla fall "vunnit" en av de där ohemula auktionerna. Slutbudet hamnade visserligen inte i åttahundrakronorsklassen, men ändå, jag har betalat mer än vad en ny bok kostar och det svider i det småländska hjärtat. Men jag får väl se det som en julklapp till mig själv, och det är jag verkligen värd. Faktiskt! Och dessutom är min James Herriotsamling komplett nu. Det är så vackert att man vill brista ut i sång.

Fast det är lite att utmana ödet att skriva det här, för än har jag faktiskt inte boken i min hand. Följande scenarior är fortfarande aktuella, för att inte säga högst sannolika:

1. Jag har råkat ut för en Tradera-bedragare som kommer att behålla mina pengar och ge fan i att skicka boken. Då djävlar struntar jag i allt vad karma  heter. Jag kommer inte att lägga fingrarna emellan.
2. Trögrövarna på Posten kommer att slarva bort mitt postpaket bland julkort och reklam. Eller ännu värre, någon kommer att sno min bok. Och lägga ut den på Tradera igen.
3. (Värst av allt) Boken kommer nu, efter mer än 20 år, att tryckas i en ny jätteupplaga, kanske till och med ges ut i pocket och återfinnas i varenda Ica och Pressbyråbutik för en femtiolapp. Jag undrar om man någonsin överlever en sådan smäll. 
4. (Dödsstöten) Jag lyckas med det som jag inte lyckats med trots över 20 års ivrigt botaniserande, att hitta boken på en loppis för en tia.

Allt kan hända. Go ahead punk, make my day.

Där upproren gjordes, för att man tordes

Häromdagen deltog jag i en opinionsundersökning om inrikespolitik. Där skulle man bland annat gradera de politiska partierna på en skala mellan 1 och 5, där 1 var värsta tänkbara och 5 var bäst.Jag har inte mycket till övers för något politiska parti överhuvudtaget, så det skulle väl bli en enkel match. Trodde jag, alltså.

Först ut var Sverigedemokraterna. De fick en etta av mig. Sådärja, nu är det sagt. Nästa får till rakning var Kristdemokraterna. Då blev det genast lite krångligare. Jag har absolut ingenting, jag säger ingenting gemensamt med KD, men det kändes inte riktigt rättvist att peta ner dom i samma fack som en flock nynazister för det. 

Jag frågade om man fick sätta betyg i stil med 1,25, men det fick man inte. Så då blev jag tvungen att sätta en tvåa bara för att markera att jag tycker att Sverigedemokraterna är värst. Sen kom Miljöpartiet, och då kändes det ännu krångligare. Nu tycker jag inte att jag har så värst mycket gemensamt med Miljöpartiet heller, eller det är ju så klart väldigt viktigt med miljöfrågor, men sen finns det ju en hel massa andra frågor att ta ställning till också, och där känns Miljöpartiet lite luddiga och på gränsen  till borgerliga och det svider ju i hjärtat hos en gammal rebell. Men det är klart att de måste vara lite bättre än Kristdemokraterna i alla fall. Så då var jag tvungen att ge Miljöpartiet en trea för att markera att jag tyckte de var ett bättre alternativ än den kristna högern. En trea, det är mer än godkänt. Helt plötsligt framstod jag nästan som en sabla borgarbracka. Hur gick detta egentligen till?

Allt är Sverigedemokraternas fel. Ja, det var ju inget nytt under solen förstås.

Tre önskningar i ett, eller nåt

Vi diskuterar möjligheterna att framställa ett slags mirakelpiller.

Jag: Lite som Red Bull i tablettform...
Tord:  Ja, och som kronan på verket skulle det vara i form av suppar*!
Jag: Hahaha!
Tord: Det skulle innehålla ett ämne som minskade sömnbehovet...och fullt med vitaminer och grejer som gör hjärnan kreativ! Och dessutom smaka hallon!
Jag: Men det spelar väl ingen roll om det är suppar.
Tord: Jo! 
Jag: Nu vill jag inte veta mera...

* För er som inte HÄNGT MED i språkutvecklingen så är alltså "suppar" samma sak som stolpiller.

You have been dying since the day you were born

I morse var det tydligen någon slags protest på reklam-radio, så de var alldeles tysta istället för att prata dynga i en timme. Det tycker jag var en mycket bra protest, vad de än protesterade mot så tycker jag de ska fortsätta med det. Att vara tysta, alltså. Jag står nämligen inte ut med reklamradio. Och folk som liksom är Titti, Roger och Gert med Titti, Roger och Gert på det här enfaldiga Rix Morgonzoo betraktar jag i det närmaste som mindre vetande.

Jag lyssnar väldigt lite på radio, och det är reklamradios fel. Samt Ankeborgs lokalradio. För många år sedan jobbade jag på ett ställe där det fanns en centralradio, och den var inställd på Radio Ankeborg. Radio Ankeborg hade, eller har, Sveriges största samling Elvisskivor, frågan är om samlingen inte är större än den som finns (eller borde finnas) i Graceland. På den här tiden hade Radio Ankeborg som gimmick att köra "en Elvis i timmen", och det kunde ju driva en till vanvett. Inte bara på grund av Elvis utan de hade även Sveriges minsta samling övriga skivor, vilken i stort sett utgjordes av en näve artister som kunde tänkas glädja några av de mest sinnesslöa i danzbandz-Zverige allena.

Det var plågsamma år och det har satt sina spår. En gång gjorde jag och en sommarjobbare en djärv kupp genom att smyga ner till radiocentralen och ratta in en annan kanal. Men efter att ha tvingats lyssna på den på den tiden nya och fräsiga hiphopmusiken i en timme så var vi rätt bleka, och jag kan inte minnas att vi protesterade nämnvärt när någon maktperson åter rattade in en Elvis i timmen.

Jag har haft lite svårt för radio sedan dess. Det är så mycket dravel och fördummande prat och usel musik utan själ som liksom bara väller ut utan att man kan göra någonting åt det. Det är nästan så att man kan höra hovslagen från apokalypsens fyra ryttare närma sig. Eller nu kanske jag överdrev en smula, men det ska i såna fall inte vara mycket. 

Ur led är tiden eller växthuseffekten eller något sådant

Idag när jag var ute och gick i skogen så såg jag två vitsippor. Bleka - ja, vad annars? - och liksom lite tilltufsade stod de där i en skogsbacke och såg allmänt vilsekomna ut. Det är väl ändå lite i tidigaste laget? Än är det vinter kvar säger mor.

Free from what we ask

I morse när jag lyssnade på radio så nämndes ordet "body lotion" som om det var en helt normal glosa i ärans och hjältarnas språk. Alltså BODY LOTION. Förr hette det "kräm", och nej, det var aldrig någon som fick för sig att det handlade om att kleta in sin lekamen med jordgubbskräm. Eller det var kanske någon som gjorde det i alla fall, typ prins Carl Philip på konfirmationsläger, men jag har synnerligen svårt att föreställa mig att det skulle kunna gå att härleda till språkförbistrande omständigheter.

Det är så man nästan får lust att ta till vapen, ja inte för att prins Carl Philip har frestats med syltlekar, utan mer på grund av användandet av ordet BODY LOTION. Allt är reklam-tv:s fel.

"Jag minns ett klotter, att dö är inte svårt ,det är bara dagen efter det är lite hårt"

Igår läste min pojkvän min blogg och påpekade att jag inte hade skrivit någonting om vår Danmarksresa. Det är en helt korrekt iakttagelse som genast måste åtgärdas. Vår Danmarksresa var nämligen helt fantastisk. Vi bodde i Pusher-land och utsikten från hotellrummet var som hämtad ur Vi barn från Bahnhof Zoo. Dödssynderna stod som spön i backen, men vi höll oss sedesamt på den smala vägen och besökte helt beskedligt Köpenhamns Zoo och Danmarks Akvarium istället. Frosseri var väl möjligen den enda last vi hänföll åt, men det är ju så det brukar sluta så fort man sätter foten på andra sidan bron. Den klena svenska valutan (läs: allt var pissdyrt) var väl möjligen det enda som drog ner betyget på vistelsen, men det där är ju världsliga saker.

En gång när vi var på en dressyrtävling så råkade vi hamna bredvid Jan Brink på läktaren. Det var mycket praktiskt, man fick som en egen expertkommentator. En elev till honom var med och tävlade och det gick väl sådär, hästen var väldigt sprallig och vid ett tillfälle var ryttaren väldigt nära att ramla av. Dressyrtävlingar är oftast väldigt stillsamma, så det är sånt som livar upp stämningen, åtminstone om det är en konkurrent. Som tränare är man kanske inte fullt lika nöjd, men Jan Brink var ändå positivt inställd och sammanfattade med orden Det var mycket som inte var dåligt. Det tycker jag var ett fantastiskt uttryck. Och så skulle man även kunna sammanfatta vår Danmarksresa. Fantastisk, och det var mycket som inte var dåligt.

Månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får, och därför går det som det går

Dan och jag har köpt hus. Fast inte tillsammans. Dan har nämligen valt att emigrera utsocknes. Enligt en bekräftad uppgift saknas elementära faciliteter som tv och internet, och enligt en obekräftad fikarumsmyt har huset en stomme av gammalt fiskrens.

Min pojkvän och jag håller oss åtminstone kvar i Ankeborgs kommun. Det är rätt bråda dagar nu, oavsett. För stunden äger vi nämligen tre (3) fastigheter, varav två (2) ska säljas och en (1) ska flyttas in i, och allt ska dessutom ske ungefär samtidigt. Det är lite som att spela Monopol, fast på riktigt. Men bara man slipper den ödesdigra lappen Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera gå, så ska det nog ordna sig.