Ibland får jag för mig att det skulle vara så mycket enklare att vara man. Ta det här med hormoner till exempel. Jag inbillar mig att en mans endokrina system består av en binge med testosteron, vars kran vrids på rätt rejält någon gång i tonåren och sedan står den bara där och flödar helt okomplicerat tills jordelivet är till ända. En kvinnas kropp är mer som en komplex produktionsanläggning som tillverkar en varierad hormoncocktail som ska levereras i takt med ägglossning och mens och preventivmedel och graviditet och amning och klimakterium. Alltid är det någon hormonnivå som visar på en uppåtgående trend samtidigt som någon annan dalar värre än svenska kronan. Är det konstigt att man blir labil när hela ens kropp beter sig som en jäkla aktiebörs?
Jag tänkte på det när jag var ute och sprang innan idag. Det tog emot en smula. Och jag kände av ägglossningen, inte kanske så att det hindrade mig, men det störde lite. Och då tänkte jag att det kanske inte alls är läge att löpträna när man har ägglossning, för det var ju som sagt lite motigt. Det kanske är kroppens sätt att tala om att den vill vara hemma och fortplanta sig istället. Det kändes inte alls som en dum idé faktiskt, men jag betvivlar att min pojkvän hade funnit mig särskilt attraktiv efter 16 km i lerig terräng. Och det får ju finnas gränser för hur mycket undanflykter man ska ta till när kroppen är lat men ska plågas under mottot "pain is weakness leaving the body", jag vill betona att det sistnämnda alltså gäller träning och inte fortplantning.
För att motivera mig att fortsätta var jag tvungen att låtsas att jag var typ en stenålderskvinna som tvingades jaga efter en man för att få föra sina gener vidare. Typ den sista fertila mannen på hela jorden, eller om jag var den sista fertila kvinnan, skitsamma. Hela det mänskliga släktets fortlevnad stod och föll i princip med mig ett tag där, så ni har mycket att tacka mig för.
Och ni ser ju själva hur förbannat enkelt det är att vara man.