Life in the fast lane

Telefonsamtal med min syrra:

Min syrra: Maria du vet, hon har fått jobb som coach på det här Extravaganza.
Jag: Vad är det för något?
Min syrra: Det är någon sån här gå-ner-i-vikt-grej. Men det är bara 8 timmar i veckan, så det blir hon ju inte fet på precis.
Jag: Nej, men det kan väl inte vara meningen heller?

Sexbloggare är lite dumma i huvudet, men det är inte jag.

Jag är inte så lite förundrad över fenomenet "sexbloggar". Jag förstår verkligen inte vad folk får ut av att fläka ut detaljerade beskrivningar av sitt sexliv samt berika dessa med fotografier av sina könsorgan, men så är jag ju också osedvanligt trög i det avseendet. Idag fanns det till exempel en fjantig artikel om polyförhållanden på aftonbladets skitsajt Wendela. Första gången jag hörde någon säga att den och den var poly, så var min spontana reaktion "jamen det är ju ett godis". Ja, ni ser själva hur hopplöst efter min tid jag är.

Det är min övertygelse att merparten av sexbloggarnas innehåll är lögn, önsketänkande och hittepå, men det är ju inte mitt problem. Vad jag mest av allt hakar upp mig på är att jag hittills inte har läst en enda sexblogg som har lyckats uppnå någon slags normalstandard på svenska språket. Nu har jag väl inte precis läst alla sexbloggar i hela världen, men ändå, någon borde väl ändå känna till elementär grammatik i ärans och hjältarnas språk. Observera att jag med detta alltså inte avser användande av könsord, utan rent allmänt verkar just denna kategori av bloggar vara kryddade med stavfel, särskrivningar och meningsbyggnadsfel i var och varannan mening. Min slutsats är att personerna bakom sexbloggarna har fått en synnerligen snål tilldelning av förståndsgåvorna. De är helt enkelt lite dumma i huvudet.

Jag vidhåller detta tills någon bevisar motsatsen.

Filmrecension III

Min pojkvän tycker att jag borde se filmerna om Stjärnornas krig. Eller Star Wars som det tydligen heter på svenska numera. Jag är måttligt road av science fiction, men jag känner att det här nog är lite av en brist i min allmänbildning som jag borde ta itu med. Så min första uppgift i projektet att bekanta mig med detta mäktiga rymdepos var att titta på Stjärnornas Krig från 1977.
Det var dock inte så lyckat att ta itu med detta en fredagskväll, när man (läs: jag) sovit i snitt fem timmar per natt i veckan som föregått sagda fredagskväll. Särskilt inte efter att ha intagit en bastant måltid och ett par glas vin. Det kan tydligen bara sluta på ett sätt.
(((DET BEHÖVS INGEN SPOILERVARNING EFTERSOM JAG ÄR DEN SISTA PERSONEN I VÄRLDEN SOM SER STAR WARSFILMERNA, OCH DESSUTOM SOMNADE JAG EFTER TYP EN KVART OCH SKULLE INTE KUNNA ÅTERBERÄTTA HANDLINGEN OM SÅ SJÄLVASTE DARTH VADER STOD OCH HOTADE MED DÖDSSTJÄRNAN I MITT VARDAGSRUM)))
En brud med väldigt konstig frisyr hade snott några ritningar som plastiga killar i vitt jagade efter, och så kom en astmatisk kille i svart mask och man förstod att han var ond utav bara helvete. En svårt stelopererad guldrobot stod och var lite putslustig medan han konverserade någonting som mest av allt liknade en gammaldags industridammsugare. Sedan knatade de omkring i en öken ett slag. Alla letade visst efter någon kille som skulle kunna ordna ett och annat, han visade sig vara en skäggig gubbe. Sedan stod plötsligt Harrison Ford i en bar och erbjöd sig att köra ett rymdskepp för en helt oskälig ersättning. Sedan tror jag att min pojkvän stängde av filmen. Typiskt, jag som gillar Harrison Ford.
Jag har dessutom smärtsamt fått erfara att kommentaren Obi-Wan, det var han den där killen med skägget va? inte ger några som helst pluspoäng i Star Wars-sammanhang. Men jag ska göra ett nytt försök. Det är ett löfte. Eller ett hot. May the Force be with me.

Filmrecension II

Helgens andra film på det asiatiska temat var den mongoliska filmen Tuyas bröllop från 2008. Och det var grejer det måste jag säga. Se den, är mitt handfasta tips.
(((SPOILER-VARNING)))
Tuya, hon fick min själ slita hon. Det var nästan så att man skämdes när man satt där och jäste med kaffe och lussebullar i tv-soffan. Tuya hade två barn och en man som var invalid och cirka en miljon får och några getter som hon vallade till kamel eller till häst genom karga landskap och i isande mongoliska vindar. Jag fattade aldrig riktigt varför, för det kunde rimligtvis inte finnas något bete någonstans, men de vallades till förbannelse i alla fall. Och vatten var det ont om. Brunnen låg skitlångt från huset och varenda droppe som fåren och getterna och alla andra drack drog Tuya upp hinkvis med handkraft. Fatta vilket slit.
Tuyas svägerska sa att hon, Tuya, måste skilja sig och gifta om sig med en man som kunde arbeta. Det var hon inte så sugen på, men nöden har ingen lag, så hon tog ut skilsmässa. Och av någon outgrundlig anledning spreds ryktet på nolltid över den mongoliska landsbygden att Tuya var tillgänglig så friarna vallfärdade i skaror till hennes lilla gård. Fast Tuya ville att hennes man skulle få bo kvar, och då var det inte så många som var intresserade längre.
Tuya hade en spelevink till granne som hette Shenge. Han var gift fast hans fru lämnade honom ideligen och han drömde om att köpa en lastbil, för då skulle nog frun stanna. Sedan köpte han en lastbil och brydde sig inte om ifall frun stack, för han hade ju en lastbil. Fast sedan stack frun och TOG MED SIG lastbilen och Shenge var förkrossad och stod och deppade med endast en vit ponny som sällskap. Ja, det var inget lätt liv.
Så ett tu tre dök det upp en gammal klasskamrat till Tuya, han hade blivit rik genom oljefyndigheter. Och han friade förstås, och föreslog att man skulle dumpa Tuyas man på ett sjukhem, och så gjorde de det och tog själva in på hotell för att lära känna varandra. Men det kändes inget vidare, och mannen själv var döledsen och satt och söp ihop med Shenge där på hemmet och ville inte leva längre. Och den nya mannen han var ett pucko, och Shenge klådde upp honom med rätta och Tuya flyttade hem till gården igen. Det är oklart vem som tog hand om fåren och hästen och getterna och kamelen och under den här tiden, men de kanske hade lärt sig hämta vatten själva, vad vet jag. Hur som helst, plötsligt började Shenge gräva en brunn åt Tuya, och sedan friade han också. Och kunde tänka sig att leva med både Tuya och hennes man och barn. Fast han var ju redan gift då, men så lyckades han få tag på sin förrymda fru och ta ut skilsmässa, och sedan slutade det med att han och Tuya gifte sig och Tuya satt och grät i ett tält medan barnen slogs och Shenge och hennes första man slogs i ett annat tält. Det framgick inte riktigt varför hon grät, men jag tror hon var trött på hela manssläktet. Så mycket besvär bara för att få det att gå runt liksom.
Hur som helst var det en väldigt uppfriskande film. Inte förutsägbar och med snyggt foto. Sug på den, Hollywood.

Filmrecension I

Helgens filmtema har varit asiatiskt, så asiatiskt att vi till och med åt vårrullar. I fredags såg vi filmen Lust, caution från 2007. Den var väl mest sådär, kan man väl säga. Snygg, men budskapet kändes minst sagt dunkelt, och så irriterade jag mig som fan på att det ska verka som att kvinnor liksom uppskattar att män är brutala, hårdhänta och hänsynslösa. Men nu går jag händelserna i förväg och som den vän av ordning jag är så är det väl bäst att jag först utdelar en
(((SPOILER-VARNING)))
Ja, det var en grupp kinesiska studenter som ville göra något bra för sitt land, som 1942 var ockuperat av Japan, och då verkade det vara en bra idé att sätta ihop en teatergrupp och spela patriotiska pjäser där publiken står upp och skanderar Kina kommer aldrig att falla! Men sedan var det ju trots allt lite i mesigaste laget när det finns så mycket annat man kan göra, så istället bestämde sig teatergruppen för att mörda en kollaboratör, det vill säga en person som samarbetar med ockupationsmakten. Han hette Mr Yi, och en av brudarna i teatergruppen, Wang hette hon, gjorde sig till vän med hans fru. Och så satt de där och spelade Mah-Jong och rökte och pladdrade på om mat och shopping dagarna i ända, fruarna alltså, och ibland kom Mr Yi hem och blickar utväxlades och plötsligt bestämdes det att Wang skulle bli hans älskarinna. I den här teatergruppen då. Och eftersom Wang saknade all erfarenhet av samvaro med män, så var gruppen eniga om att hon var tvungen att knulla med en av killarna i teatergruppen. För att lära sig. Och den enda killen i teatergruppen som hade varit i säng med någon var en som brukade gå till horor, så det är ju tveksamt om han var så värst lämpad för uppdraget. Men hur som helst, Wang fick bita ihop och öva på som en god patriot, och ett tu tre var det dags att hoppa i säng med Mr Yi, och då visade han var skåpet skulle stå genom att våldta henne rätt så brutalt. Och då trodde åtminstone jag att Wang skulle bli ännu mer övertygad om att det inte var mer än rätt att ta kål på honom. Men hon drog sig inte för att vare sig träffa eller hoppa i säng med honom igen, UPPREPADE GÅNGER. Så antingen ville regissören förmedla att Wang var en fantastiskt skicklig skådespelare som gjorde allt för fosterlandet. Fast jag tror tyvärr att budskapet istället var att kvinnor gillar när män är dominanta och gärna vill att en karl ska bokstavligt talat ska ta i med hårdhandskarna.
Och maken till saktfärdig teater-slash-terrorgrupp har jag då aldrig skådat. För tiden bara gick och Wang och Mr Yi fortsatte att träffas och det var enormt laddade möten och de hade enormt mycket sex i enormt avancerade ställningar som man trodde enbart var förbehållna elitgymnaster. Och samtidigt fortsatte Wang att spela Mah-Jong med fru Yi, ja inte samtidigt som hon hade sex alltså, utan mer parallellt, men som om ingenting hade hänt. Och parallellt med detta så veknade Mr Yis stenhårda hjärta med tiden, och han blev minsann lite förtjust i Wang och hon i honom, och  vips skickade mr Yi iväg Wang till en juvelerare som skulle låta tillverka en ring med världens bamsediamant i, och då vet ju alla att det är allvar.
Och så var det till slut äntligen dags för TERRORDÅDET, och då lockade Wang iväg med Mr Yi till juveleraren under förevändning att de skulle hämta ringen, MEN SÅ FICK HON KALLA FÖTTER mitt i alltihop och viskade till Mr Yi att han skulle fly. Och han kopplade på nolltid och drog iväg som ett jehu, och hela teater-slash-terrorgruppen fångades in och avrättades och kvar satt Mr Yi på sitt kontor och var bitter för att han hade blivit förd bakom ljuset när han uppenbarligen hade ÄKTA KÄNSLOR, och så var det med den saken.
Jag vill inte påstå att jag är dödsimponerad. Nu är ju inte jag precis medlem i någon terrorgrupp, men man kan ju tycka att det skulle vara lättare att mörda någon som ligger och knullar som om det inte fanns någon morgondag än att ha prickskyttar till att skjuta någon på öppen gata där det dräller av livvakter och poliser. Det hade ju bara varit att ställa någon beväpnad i garderoben och sen är det ju bara att hoppa fram och sätta en kula i Mr Yis huvud när han har tankarna på annat håll, HUR SVÅRT KAN DET VARA, LIKSOM?
Skärpning, Ang Lee, så här får det inte se ut.

Make a joke and I will sigh

Idag kom jag på två skämt. De är mycket dåliga och lyder som följer:

Skämt nr 1:
Den ene koprofilen säger till den andre: Vårt sexliv är mest skit. 

Skämt nr 2: 
Nekrofilen till sin partner: Vårt sexliv är helt dött.

Ha ha ha.

The advantage of knowing your habits

Vissa människor använder ordet OB som synonym till tampong, vilket är ungefär lika dumt som att säga Yes när man menar diskmedel, men i alla fall. För ett tag sedan började jag undra över vad OB egentligen står för, vilket mig veterligen inte framgår på förpackningen. Där är det bara blommor och glada miner och trygghet och komfort och frihet i en liten ask för hela slanten. Men OB själv, det kan ju knappast ha med Obekväm att göra, som det har i OB-tillägg. Det vore ju rätt dålig reklam.

Men nu har jag gått till botten med det här. OB står helt enkelt för "ohne Binde", vilket är tyska och betyder "utan binda". Så var det med den saken. Elementärt, som Sherlock Holmes skulle ha sagt. Dock utan tillägget "min käre Watson", för det har han aldrig sagt.

Gasoline or some rope

Jag kom på att jag glömt att recensera helgens filmupplevelser. Den första var Pirates of the Caribbean - At world’s end och den andra var Wallanderfilmen Fotografen.
Jag hann bli dödligt trött på piraterna i allmänhet och kapten Jack Sparrow i synnerhet. Eller kanske inte så mycket honom som den där slemmiga karlen med bläckfiskar i skägget. Och intrigen var så rörig att jag knappt orkade hålla mig vaken. Det kändes dessutom som att filmen var flera år lång. Jag hoppas verkligen inte att någon får för sig att spela in en uppföljare. Men tyvärr tror jag inte Disney tänker följa mitt råd.
Efter denna trista mastodontfilm kändes det synnerligen befriande med ett besök på polishuset i Ystad. Med lite diffus intrig och halvtaskiga skådespelarinsatser. Men allting ordnar sig till det bästa på slutet ändå. Jag gillar Kurt Wallander. Jag har ju sprungit Wallander-loppet och förmår nu till och med känna igen en och annan detalj i Ystads stadsplan. Både i verkligheten och på film. Det är inte illa.

The empire in my mind

Jag har en skivsamling, som en gång i tiden var prydlig. Skivorna stod i alfabetisk ordning där, och ingen annanstans. I snygga och ändamålsenliga cd-förvaringshyllor längs med ena väggen i mitt sovrum.

Nu har ett problem uppstått. Och det är det är fullt i hyllorna. Jag löste det genom att sortera bort alla flummiga skivor. De fick stå i en hylla för sig själva ute i vardagsrummet. Men nu måste jag flytta om alla skivorna i sovrummet så att det blir lite luftigare. I hyllorna alltså. Så att man får plats att stoppa in en och annan ny skiva om man får lust, utan att behöva flytta alla kanske 500 skivorna ett snäpp åt höger. Vilket jag alltså måste göra nu. Och det är jobbigt och tar en massa tid. Alltså ligger nya skivor i högar sedan en tid tillbaka, i väntan på att INSPIRATIONEN ska infinna sig. Och det stör mitt ordningssinne. Dagens i-landsproblem är härmed definierat.

Och JA, jag har betalt pengar för att äga mina skivor. Är det någon som har problem med det?

Where are you calling from? A booth in the midwest.

Dagens jättenyhet i Aftonbladet är en varning för ett "bluffsamtal från utlandet" som kan kosta skjortan.  Det handlar om att folk blir uppringda från ett +88-nummer och så ringer de tillbaks, hamnar i någon slags telefonkö och får en saftig påspädning av telefonräkningen. Pengar som det enligt Aftonbladet är "svårt att få tillbaka om man blivit blåst".

Men vad är det för fel på folk? Jag fattar inte det där, vissa verkar ta grejen med nummerpresentatör som att det är en livsuppgift att ringa upp och kolla sina missade samtal. Hur hysterisk får man egentligen vara ifråga om att alltid vara nåbar? Finns det en lag som säger att man alltid måste ringa tillbaka, bara för att tekniken råkar tillåta att man ser vem som har ringt? Herregud, folk ringer väl igen om det är något viktigt, och är det inget viktigt kan det väl kvitta. Kan jag ju tycka.

Om någon idiot ringer mig mitt i natten och flåsar i luren kan jag på sin höjd tänka mig att kolla numret på hitta.se och fantisera om en blodig hämnd. Men ungefär går gränsen för hur mycket jag orkar engagera mig i mina missade samtal. Jag skulle aldrig få för mig att ringa upp ett främmande nummer och presentera mig med ett "hej, jag såg att du hade ringt mig, vem är du och vad vill du?". Som vissa gör.

Det är dödsirriterande när folk liksom antyder att de är så sabla viktiga att de inte kan låta ett missat samtal vila i frid. Såna människor borde straffas med extra hög telefonräkning. Vilket just har bevisats att det är möjligt. Gud hör bön, i telefon från Bangladesh. Skyll er själva, säger jag bara.  

The joy of the smugglers soul

Idag har jag lärt mig att böja ordet "få" i positiv, komparativ och superlativ, om någon mot all förmodan skulle råka dra sig sina gamla högstadiekunskaper i svensk grammatik till minnes. 

Det heter få, färre, färst, och färst betyder alltså ungefär "det minsta antalet". Det låter inte klokt, men så ska det vara. Det har Språknämnden sagt, och det är ungefär likställt med ett bud från Gud. Och hör sen.

4,7 på Richterskalan

Idag var det jordbävning. Många människor i Skåne "väcktes tidigt i morse" av detta. Dock inte jag, ty jag befann mig redan på min arbetsplats eftersom jag är mån om att ära och prisa Luthers ande. Jag trodde att hela värmepannan hade exploderat eller något sånt, så jag gick ut för att se om någon behövde livräddas eller så. Men Patrik hade en teori om att det nog bara var någon som lossat en stor container lite oförsiktigt. Så då gick jag in och kokade kaffe istället. Det är livräddning på mycket hög nivå. Också.

Så kan det gå till när man är mitt i händelsernas centrum.

Necrophilian hits

Häromdagen kom jag och min pojkvän att tala om nekrofili. Jag vill i sammanhanget passa på att poängtera att det inte är någonting vi vanligtvis brukar ägna oss åt, tala om nekrofili alltså, än mindre utöva det. Om nu någon skulle få för sig det.

I alla fall, en fråga som kom upp var: Om man är nekrofil, hur död vill man egentligen att ens sexpartner ska vara? Eller det är kanske att ta i att kalla det partner, men vilket är egentligen bäst, en som helt nyligen avlidit, eller ska rigor mortis ha inträffat? Eller ska det vara en kropp som är stadd i förruttnelse? Vad går man så att säga mest igång på?

Jag antar att vi aldrig kommer att få några vettiga svar på de här frågorna. Jag har åtminstone aldrig varit med om att någon har out:at sin nekrofili. Tack och lov ska man kanske säga.

Vem bryr sig om hur nätterna far?

Idag kom vi av en händelse att tala om tv-serien Den vita stenen på jobbet. Och efter det trallades det på signaturmelodin hela förmiddagen. Jag kan meddela att det är en mycket enerverande melodislinga som är mycket svår att bli av med. Och själva tv-serien var fan ingen höjdare den heller. Jag HATADE Fideli och Farornas Djävla Konung så mycket att jag känner blodtrycket stegras bara jag tänker på dem. Även nu, sådär 30 år senare. För att inte tala om pianolärarinnan, den bräkande menlösa varelsen som liksom tassade omkring på tå och nåder och såg ut som om hon tiggde stryk. TA BORT!

De som påstår att barnprogrammen på 70-talet var SÅ bra borde tvångsmatas med stekt gröt. I häradshövdingens eget kök. Och hör sen.

Talk me to the clouds above

Patrik mailade nyligen denna så kallade sanning till mig:

En nyligen gjord vetenskaplig undersökning bevisade att kvinnor tycker om olika manliga utseenden beroende på var de befinner sig i menstruationscykeln. När kvinnor har ägglossning tycker de om män med kraftiga, maskulina drag. Däremot, när kvinnor har PMS så föredrar hon män som är dränkta i bensin och antända, med saxar instuckna i ögonen och en brandyxa i ryggen.

Ska jag tolka det som att jag bör jobba mer på det här med självbehärskning?

Slå ner demoner och spela som en gud

Jag har nyligen sett filmen Farväl Falkenberg från 2006. Det kan mycket väl vara den sämsta filmen jag sett i hela mitt liv, vilket inkluderar den nyligen sedda Raggargänget. Den var så dålig att jag nästan inte skulle spoilervarna, men för ordningens skull gör jag det ändå:
(((SPOILER-VARNING)))
Ja, men det var fem slashasar i 20-årsåldern som slafsade omkring med byxorna på höften och pratade om helt meningslösa saker. Det hände ingenting. De hade inga intressen. De bara slafsade omkring och gjorde ingenting. De badade ibland, men mest stod de och pratade om skittråkiga saker. De hade inga tjejer, tro fan det så trista som dom var. De enda kvinnorna som medverkade var ett par morsor. Sedan var det en av slashasarna som tog livet av sig, och så var det begravning och sedan spelade de andra lite fotboll. Ja, och sen var filmen slut. Hela manuset, inklusive dialogen, borde utan svårigheter ha rymts på baksidan av ett kvitto från Ica.
 När jag var ung, ungefär samtidigt som Jesus red in i Jerusalem på en åsna, så hade man intressen. Även om man var en desillusionerad 20-åring så intresserade man sig för någonting. Musik eller idrott eller böcker eller åtminstone det motsatta könet. I synnerhet det motsatta könet skulle jag vilja säga, även om det kanske inte alltid kanaliserades på ett ändamålsenligt sätt. Men man hade ett slags driv. Fan, till och med Kenta och Stoffe i Dom kallar oss mods hade ju mer driv än de här fem slashasarna. Det här duger fan inte. Skärpning, dönickar. Det här är för jävla dåligt.

Elva nätter före jul, cirka

Jag kan inte baka lussebullar. Jag kan baka i stort sett vad som helst, men mina lussebullar blir alltid helt misslyckade. Torra och hårda som gamla skeppsskorpor, och inte alls goda. När man säger det till folk säger de alltid att då ska jag prova deras recept, för det kan ingen misslyckas med. De blir alltid goda, och så nämner de någon bra ingrediens, typ Kesella, som ska vara nyckeln till goda lussebullar. Men jag har provat minst hundra olika recept och har misslyckats med allihop. Det måste vara något fel på mig. 

Mitt problem är att jag är väldigt förtjust i lussebullar. Med saffran och russin. Eve bakar världens godaste lussebullar. Jag skäms inte för att bjuda hem mig själv till henne såhär i juletider med motiveringen att jag måste ha lussebullar. Tyvärr är Eve väldigt upptagen och har inte tid att vara social, än mindre bota min lussebulle-abstinens. Det är mycket tråkigt.

Sex is life eller vadå?

Då och då händer det att jag klickar mig in på Aftonbladets skitsajt för kvinnor, Wendela, a k a "Vulva", efter Jennys något förhastade felsägning. Som i sammanhanget var mycket rolig.

Härförleden ombads man att i egenskap av kvinna deltaga i en enkätundersökning om sex. Jag gillar enkätundersökningar och svarar glatt på allt från vilket märke av vinterdäck jag senast köpte (Sava) till hur jag röstar i kyrkovalet (inte alls, jag är inte medlem), så jag grep mig an även denna uppgift med stor iver. Men som med de flesta andra besök på Vulva-sidan slutade det med irritation och stegring av blodtrycket.

Först kom lite allmänna frågor som jag inte säger något om, men sedan kom frågan Hur skulle du vilja utveckla ditt sexliv? och där var svarsalternativen Mer spontant sex, Mer variation av ställningar, Fler sexleksaker, Jag vill ha sex med någon annan än min partner och Jag vill ha gruppsex.

Nästa fråga som upprörde var Vilka önskningar har du angående förspel? Där kunde man välja mellan Jag vill ha längre, Jag vill ha kortare, Jag vill ha mer romantiska förspel t ex med skumbad, tända ljus, musik och skumpa, och Jag vill inte ha något förspel alls.

Slutligen kom frågan Vad skulle du helst vilja ha av din partner i sängen? och där var svaren Mer tid och uppmärksamhet, Bättre teknik, Mer överraskningar och Ingenting, jag vill helst vara ifred och sova.

Och då frågar sig vän av ordning, dvs jag, var i helvete alternativet Det är för jävla bra som det är, tack! har tagit vägen. Man kanske redan HAR så mycket spontant sex och variation av ställningar som man önskar? Man är kanske inte ett djävla dugg INTRESSERAD av att använda sexleksaker eller knulla med någon annan än sin partner? Man kanske inte HAR LUST med gruppsex? Man kanske har LAGOM långa och LAGOM romantiska förspel redan? Man får kanske ALLT man vill av sin partner, till och med vara ifred och sova om det är det man helst av allt önskar? Man kanske är NÖJD, för helvete. Men det får man tydligen inte vara i Vulvas skitundersökning. För det är väl ändå inte meningen att man ska behöva ta det minst dåliga alternativet bara för att kunna svara på frågorna?

Är det någon mer än jag som ser Aftonbladets nya domedagsrubriker: SVENSKA KVINNOR: VI KRÄVER MER FÖRSPEL AV VÅRA MÄN, eller SVENSKA KVINNOR DRÖMMER OM GRUPPSEX alternativt SVENSKA MÄN HAR SÄMST TEKNIK I SÄNGEN. Va? Va? Va?

Vakna, kretiner.

The rebellion has begun

Helgens andra filmupplevelse var Harry Potter och Fenixorden från 2007. Nu har jag sett alla filmerna om Harry Potter, och jag tar tillbaks allt ont jag sagt. Jag vet inte riktigt vad jag har sagt, men jag hade fel. Så, nu är det sagt.

Så gott som Nobelpriset

Kamrat Drakenhierta har gett mig ett pris, en så kallad blog award som vi säger på ren svenska. Jag är mycket rörd över denna gest, och framför allt av motiveringen: 

...för att hon med sitt rakbladsvassa tangentbord sågar både folk, fä och samtid vid fotknölarna fast med en enorm portion humor. Dessutom är det en jävla skandal att hennes blogg inte har en stadig placering på topplistan. 

Tack!

Liksom kamrat Drakenhierta tänker jag helt snålt bara dela ut ett enda pris istället för sju. Mitt pris, bestående av en imaginär guldbikini, går till Plastmamman. För att låna ett uttryck från pilsnerfilmerna, helt enkelt för att hon verkar vara en sådan hyvens prick.

"De hade ungdomens heta begär på livet och fartens extas i blodet"

Jag känner en slags hatkärlek till gammal svensk film, gärna svartvit och med tidstypisk rapp dialog. Film som är så dålig att den är bra, det är grejer det. En av helgens filmupplevelser blev därför Raggargänget från 1962, med Ernst-Hugo Järegård som den stentuffa raggaren Berra.
(((SPOILER-VARNING)))
Ja, det är Ernst-Hugo då, han spelar Berra, som är stentuff. Han och hans nästan lika stentuffa kompis "Kritan", spelad av Jan-Olof Strandberg, är alltså två stentuffa raggare som stjäl och blir jagade av polis. De börjar hänga med ett gäng goda raggare, som verkar tillbringa större delen av sin fritid med att dricka kopiösa mängder Coca Cola på ett raggarfik och där folk rätt var det är brister ut i sång. Helt plötsligt har Berra och "Kritan" bjudit in sig själva på en fest där ungdomarna har FF, dricker Coca Cola och spisar plattor. Berra säger till "Kritan" att han ska slå sönder hela vardagsrummet, och det gör han medan de andra ungdomarna står helt handfallna i säkert en minut innan någon tar sig samman. Under tiden drar Berra med sig raggarbruden och disponentdottern Kristina in i ett rum och gör närmanden och när hon inte vill lappar han till henne utan åthävor. Vad som sedan händer utanför kameran får man gissa sig till, för istället för man se ungdomarna som och deppar står i det massakrerade vardagsrummet och någon ojar sig för "vad farsan ska säga". Men sedan går de och badar i en närliggande sjö istället, utan ett bekymmer i världen, och det framgår inte vad farsan sa om ett vardagsrum där det äkta porslinet ligger i drivor på den äkta mattan.
Kristina är kär i Svenne, som är en god och snäll raggare trots att han har en far som super, och som super trots att Svenne läxar upp honom med besked. Men Svenne vill inte veta av Kristina, för Kristinas pappa disponenten har fördömt honom som en slashas bara för att han är raggare. Men sedan vinner Svenne en ärofylld boxningsmatch (trots ett uselt fotarbete, enligt min mening) och blir tagen till nåder och bjuden på lunch i disponentvillan.
Under tiden är polisen efter Berra, som håller på med en del fuffens när han inte sitter på raggarfiket och dricker Coca Cola, iklädd vita jeans, cowboyboots och keps och är allmänt iskall. Filmen slutar med en ruskig kidnappningsscen där Berra hotar Kristina med kniv och drar henne med sig på flykt med polisen i hälarna, rusar upp på taket av ett hus och håller ett dramatiskt tal till världen innan han kastar sig ut från taket och dör på fläcken.

Det är Ragnar Frisk som har regisserat den här fantastiska filmen. Han har även gjort filmerna om Åsa-Nisse, så det säger väl det mesta om den här filmen. När man har sett Ernst-Hugo Järegård avspisa stentuffa raggare med den stentuffa repliken SSSSSSSSTICK!  så undrar man ju hur han någonsin kunde få en filmroll igen.

My oh my

Helgen har varit full av fest och glam. Och sprit. Det var mycket roligt. Vad som var mindre roligt var att min kamera ramlade i ett betonggolv, och nu ger den bara ifrån sig svaga dödsrosslingar och inget mer. Jag bara väntar på att den ska viska fram ett dramatiskt avsked och sedan ge upp. Några fler bilder lär den i alla fall inte åstadkomma.

Det känns lite sorgligt, för jag går nästan aldrig någonstans utan min kamera. Å andra sidan är den gammal och har levt på övertid ganska länge nu. Den har fått utstå väder och vind, tappats i marken samt nästan blivit mosad av andra saker som slagits om utrymmet i väskan åtskilliga gånger. Lite som en kamerornas Göran Kropp. Det går så länge det går.

Så nu är det dags att hitta en värdig efterföljare. Så lämpligt att det snart är jul. Jag drar mig nämligen inte för att ge mig själv superfina julklappar.

Julkalendern

Det är bara att konstatera: Jag gillar inte årets julkalender. Jag tycker att Anders och Måns kunde stannat kvar i radion istället för att låtsas vara skojvuxna på tv. Det blir bara jobbigt. Nu tillhör jag i och för sig kanske inte målgruppen för julkalendern, men ändå. En åsikt kan man väl få ha.

Den bästa julkalendern genom tiderna är enligt min uppfattning Håll huvet kallt från 1994.  Med Thomas von Brömssen som halvalkis och Per Oscarsson som arg gubbe. Men så gillar jag ju socialrealism också. Typiskt är också att just denna julkalender inte finns att få tag på. Alltså, kom igen nu SVT, hur svårt kan det vara?

Övriga bra julkalendrar är, enligt mig då, Sunes jul, Tomtemaskinen och Mysteriet på Greveholm. Det är helt enkelt 90-talet som är tongivande i den här frågan. Den som kommer dragandes med några djävla Mumintroll eller Trolltider eller Lillstrumpa och Syster fucking Yster i jultider har gjort sig förtjänta av en fet smäll. Anser jag helt fromt.

Lika a rolling stone

Mer fikarumssnack:

Jag: ...och de var ju helt dumma i huvudet i den där filmen! Jag blev jätteprovocerad av den!
Björn: Finns det någonting du INTE blir provocerad av?
Jag: Nej...Igår blev jag till och med provocerad när jag läste Harry Potter. Husalferna har ju inga rättigheter! 

Raining Stones

Filmsnack i fikarummet:

Jag: Jag såg en film som var regisserad av Ken Loach. Den handlade om en katolsk familj...
Björn: BOOOOOOORING!
Christian: Fy fan vilken kass film!

Och från brinnande sjöar steg jämret och gnällen och de ändlösa fasornas ångesttjut

Jag är mycket för att trötta ut min omgivning med små miniföreläsningar om senaste nytt som råkat landa i den container av värdelöst vetande som utgör min hjärna.

Idag ville jag berätta om sambandet mellan fenylalanin och PKU-testet som görs på alla nyfödda. Men då fick alla karlarna runt fikabordet något svävande i blicken och visste ingenting om något blodprov. Och då är ändå deras barn mycket yngre än vad mina är!

Jag ringde till Barbie och frågade om hon visste vad PKU-testet var, och det visste hon. Det statistiska underlaget är kanske inte med detta tillräckligt stort för att dra någon slutsats som kan användas i genusforskning, så jag säger ingenting. Än. Annars har jag en och annan jämställdhetsdiskussion från jobbet i färskt minne, och jag tvekar inte att blåsa liv i den igen. Ha!

Before it is washed to the sea

Jag tycker att det är roligt med folk som brinner för något. För några år sedan besökte jag, av skäl som i efterhand framstår som lite oklara, en kaninutställning med tillhörande mässa. Där stiftade jag bekantskap med något som måste vara en ytterst smal gren även inom kanin-näringen, nämligen Svårtecknade Kaniners Uppfödarförening (SKUF).

Fatta vilken grej. Runt om i landet sitter människor med svårtecknade kaniner och vi vanliga dödliga har ingen aning om vilka problem uppfödarna till dessa kaniner brottas med. Kanske går de omkring med oförlösta plågor kring en kanin som är alldeles för jävla svårtecknad, dess mönster är rent obegripligt, och andra människor fattar ingenting. Men nu kan de här människorna, tack vare denna förnämliga förening, hitta själsfränder.

Och nej, jag gör mig faktiskt inte lustig över detta. Eller åtminstone inte jättemycket. Jag tycker det är helt fascinerande att det finns vuxna människor som väljer att avsätta sin fritid för att bilda och driva en uppfödarförening för svårtecknade kaniner. Man väljer en styrelse, har årsmöten och budget, skriver medlemsblad och åker på kaninmässor för att sprida sitt budskap. Jag tycker det är fantastiskt och beundransvärt.

Och dessutom gör sig Hellre SKUF än MUF fantastiskt bra som slagord. Fast här är jag förstås ute på hal is, svårtecknade kaniner kanske är jättedyra och helt överrepresenterade i socialgrupp ett, det vet ju inte jag.

En bild tillägnad "Plastmamman" :-)

Plastmamman skrev en kommentar om att ha en glödlamps-ren i trädgården, vilket fick mig att tänka på en bild jag tog i någons trädgård utanför Markaryd när jag råkade passera där en kväll för några år sedan.

Jag är inte på något sätt emot oortodoxt julpynt, men det här är kanske lite VÄL att ta i. Eller?

Att googla eller inte googla, det är frågan

Idag slöläste jag lite om olika tillsatser i livsmedel och fick en liten aha-upplevelse. Ända sedan jag läste en kurs i biokemi har jag undrat, men inte riktigt tagit tag i frågan, varför livsmedel som innehåller aspartam märks med varningstexten "Innehåller fenylalaninkälla" samtidigt som fenylalanin är en essentiell aminosyra som man inte klarar sig utan, men som kroppen inte själv kan tillverka utan denna måste tillföras via födan. 
Hur går detta ihop, undrar vän av ordning, dvs jag. Och då förhåller det sig som så, att varningstexten riktar sig i första hand till de som är drabbade av sjukdomen fenylketonuri, vilket innebär oförmåga att omvandla fenylalanin till tyrosin, vilket i sin tur obehandlad leder till hjärnskador. Fenylketonuri förkortas PKU, och detta är alltså anledningen till att man tar blodprov i hälen på alla nyfödda. Vilket man i Sverige gjort sedan 1965 och under denna tidsrymd har man upptäckt ungefär 200 drabbade.

Dagens google-kvot får härmed anses vara fylld. För stunden åtminstone.

The most dangerous combination since nitro and glycerine

Jo, men nu kom jag på en annan grej jag skrev om den 26 november, dagen som gått till historien som dagen då Metrobloggen strimlade alla inlägg i en imaginär dokumentförstörare. Det var en recension av filmen The Blues Brothers från 1980, den som alla tjatar om att den är så sabla fantastisk. Jag var bara måttligt imponerad, eller rättare sagt inte alla imponerad. Jag har rätt svårt för 80-talet i allmänhet och 80-talskomedier i synnerhet. Och jag gillar inte filmer när de brister ut i sång stup i kvarten. Mycket riktigt föll jag i koma efter sådär en kvart och fick väckas till liv lagom för att höra Aretha Franklin skälla ut sin slashas till karl till ingen som helst jävla nytta.
Dessutom fick jag en obehaglig känsla av att jag faktiskt sett filmen förut. Jag brukar minnas alla filmer jag ser, men den här måste jag ha förträngt. Det kändes inte som någon större förlust faktiskt.

Dom ler mot allt och inget och ger fan i misären

Nu har jag julpyntat. Det var rätt snabbt gjort. Först var jag ambitiös och skulle putsa fönstren, för det är nog inte gjort sedan förra julpyntningen, men allra först fyllde jag på spolarvätska i bilen, vilket kanske inte är att betrakta som julpyntning, men hur som helst, sedan blev det ju mörkt. Så jag gav fan i att putsa fönstren, för att tala klarspråk. De klarar sig nog till våren.

Mitt julpynt består av:

1. Tre SNYGGA adventsljusstakar, inköpta på något lågprisvaruhus, av en modell som har utgått ur sortimentet. Därför kommer jag aldrig i helvete att kunna ha ljusstakar i alla fönstren eftersom jag tycker att alla andra ljusstakar ser för djävliga ut i jämförelse med mina SNYGGA.
2. Mitt ärvda Luciatåg.
3. Tord Den Frommes Kyrka. I år kom den upp ur källaren. Halleluja.

Ja, det var väl i stort sett allt. Det tog på sin höjd 5 minuter, vilket inkluderade att gå ner i källaren och hitta Tord Den Frommes Kyrka, som varit försvunnen sedan 2006. Jag förstår inte varför alla stressar så med sina julbestyr. Det är ju lätt som en plätt om man bara är rationell och ser till det ändamålsenliga.

Grannarna ovanför har satt en tomte på balkongräcket. Jag vill bara poängtera att djävulstomten Birger inte ingår i mitt julpynt. Han är balkongens och mörkrets och ondskans HÄRSKARE.

Cest la vie, said the old folks

Det har även gjorts riktiga klipp i helgen. Jag och min pojkvän besökte, som de godhjärtade varelser vi är, Svensk-Litauiska föreningens second handbutik för att, som de snåla varelser vi också är, köpa lite billiga böcker.

Billigt blev det. Man fick fylla en hel papperskasse med böcker för 40 spänn. Det får plats rätt mycket i en papperskasse, kan jag säga, åtminstone när jag packar. Kassen höll precis hela vägen till bilen, men det räckte ju.

Jag hittade bland annat en hel drös med ungdomsböcker från 70-talet. Såna man läste när man gick på mellanstadiet. Som handlade om tuffa ungdomar som undantagslöst hängde i centrum, drack mellanöl och skränade åt förbipasserande vuxna. Ibland handlade det om känslor. Tjejer som var dökära i någon snygg kille i nian, och de hade sex utan skydd för att han inte skulle göra slut, och så oroade de sig för att bli, eller blev med barn. Tjejerna alltså. Killarna tyckte mest de var larviga och menade på att det var väl bara att göra abort, och så susade de  iväg till ungdomsgården på trimmade moppar. Och så var det ångest och tandagnisslan som för det mesta löste sig bara man pratade med någon vuxen.  

Jag måste säga att det var ett mycket kärt återseende.

"Youre supposed to be dead" "Am I not?"

I helgen fick jag stifta bekantskap med Jack Sparrow, förlåt, jag menar kapten Jack Sparrow, i filmerna Svarta Pärlans förbannelse och Död mans kista. En film återstår innan jag kan lämna mitt slutliga omdöme om de karibiska piraterna, men så här långt är det väl helt okej. Fast så värst mycket mer än "helt okej" tyckte jag nog inte att det var. Det kan ha att göra med att jag inte är överdrivet förtjust i Johnny Depp. Jag stör mig på hans minspel, fast han kanske är trevlig som person, det vet ju inte jag. Men Jack Sparrow känns lite småtrist. Och han den där Will Turner gav ett så slätstruket intryck att jag av ren slöhet kallade honom Legolas. Han gör sig lite bättre som alv, tycker jag nog. Det är lite besvärligt det där, när man omedvetet refererar till andra karaktärer som skådespelarna gestaltat. Det känns inte så sannolikt när en helt algbevuxen Stellan Skarsgård ligger och kvider i båtens källare, jag vet att det inte heter källare på båtar men jag vet inte vad det heter istället, och man liksom förväntar sig att han ska säga Det heter inte idoit, det heter idiot. Det är som med Robin Williams. Det spelar ingen roll hur många seriösa roller han gör och hur många gripande storfilmer han spelar med i. För mig är han ändå alltid i första hand Mork från planeten Ork. Vilket Gud borde förbjuda.