Sagan om torkarbladen del 1

Igår tappade jag ju ett torkarblad när jag körde till jobbet. Jag skrev nog "vindrutetorkare", men det var felaktigt, för det är ju liksom hela mojängen med arm och allt, och armen sitter kvar. Men i alla fall. Efter jobbet styrde jag kosan mot Biltema. Biltema har tre olika modeller av torkarblad, budget, mittemellan och lyxvarianten (gissar jag med tanke på prisklassena). Igår var samtliga modeller av torkarblad passande till förarsidan av en Kia C'eed slut. Hyllorna gapade tomma, vilket dom verkligen inte brukar göra på Biltema, där blir man ju snarare lite matt av att det finns så djävla mycket av allt. Fick hasta vidare till mitt hatställe, Mekonomen. Anledningarna till hatet är att jag nog aldrig någonsin lyckats med konststycket att gå in på Mekonomen, köpa en grej och sedan traska därifrån god och glad. Antingen har de inte grejerna hemma (jättejättevanligt, de måste ha världens minsta lager), men kan beställa och så får man det tvivelaktiga nöjet att åka dit en gång till. Sen visar det sig nästan undantagslöst att det man beställde var fel sort eller modell, trots att man förklarat vad man ska ha, uppgett sin bils registreringsnummer och de har knappat det in i sin förnämliga databas, kontrollerat att det verkligen VAR den modellen som kommer fram på skärmen, och lik förbannat blir det inte rätt. Hur svårt kan det vara? Så då får man lägga ytterligare tid på att åka tillbaks och byta och krångla och greja. HATAR DETTA. Men det är ju rätt svårt att leva utan vindrutetorkare, eller torkarblad då, om man är en bilburen ungdom som jag, så Mekonomen blev min anhalt. Där stod tre slöa Mekonomen-medarbetare och hängde utan annan sysselsättning än att prata om privata grejer (far from den serviceinriktade tv-reklamen med käcka Karin, kan jag ju meddela) medans en stackars kassa, från vilken kön ringlade sig flera meter, var öppen. Nu ska man väl säga att det gick rätt kvickt ändå, fast det beror väl på att ingen lyckas köpa något på Mekonomen eftersom de ändå inte har det hemma. Torkarbladstorkan från Biltema hade dessvärre även drabbat Mekonomen, så jag fick "i vanlig ordning" lämna stället med oförrättat ärende och en förmodat felaktig beställning i systemet. Eftersom det fortfarande var ett akut behov på torkarbladsfronten bestämde jag mig för att göra ett sista försök på en mack som jag tidigare anlitat för bilreparationer men som jag härsknade till över en gång när jag skulle köpa en glödlampa och mackkillen sa "Vill du att jag byter den åt dig?" och jag bara "ja, vad snällt av dig" och så gjorde han det och jag tackade så mycket och sen när jag kom hem och råkade kolla på kvittot så hade han haft mage att ta femtio spänn för det. Obs, detta var på The Mighty Queen of Volvo, på vilken det är lika lätt att byta en glödlampa som att knyta skorna, ungefär, alltså inte som på moderna bilar där jag förstår att man nästan måste lyfta ur hela motorblocket för att komma åt (typ). Och obs igen, jag betalar gärna någon för att slippa göra tråkjobb och jag fattar ju att om mackkillen ska lägga x minuters arbete på varje glödlampa à cirka 20 spänn som han säljer så blir det gissningsvis inte mycket kvar att leva på, men jag tycker gott att de kan bekväma sig med att tala om att och vad det kostar i förväg, så att man har ett val.

Nu tyckte jag ju inte att jag hade så många val när det kom till torkarblad, så in på mackajäveln och framförde mitt ärende. Den här macken är ansluten till AD-verkstäder, och AD har sitt egna märke på vissa grejer, till exempel torkarblad. Och fastän jag såg med egna ögon att det hängde AD-torkarblad i ENPACK (till saken hör att mina torkarblad är nästan alldeles nya, så det fanns ingen anledning att byta det kvarvarande) så envisades mackkillen med att jag skulle ha Bosch, svindyra och inte på något sätt prisvärda, som dessutom bara såldes i tvåpack. Inte ens ett "tyvärr, dom andra är slut" utan det var Bosch torkarblad i tvåpack eller inga torkarblad alls. Valde då alternativet "inga torkarblad alls" och åkte hem. Hann väl köra cirka hundra meter, sedan lade en fiskmås en stor blaffa mitt i synfältet. Det var väl mackkillens hemliga hämnd eller nåt.

Förutspår nu att jag idag kommer att anlända till Mekonomen, hämta ut och betala för mitt enda och ganska dyra torkarblad bara för att upptäcka att det är fel modell. To be continued, antar jag. Djävla Biltema. Allt är ert fel.

Ca plain pour moi

I morse när jag körde till jobbet lossnade ena vindrutetorkaren. SWOSCH, så låg den i diket (eller någon annanstans bakom mig, hann inte se). Det var en grej som aldrig hände under alla de år jag ägde och körde The Mighty Queen of Volvo, och det är inte heller inte en grej jag tycker man skulle kunna förvänta sig av en nästan ny bil. WTF! Detta betyder att jag måste lägga in "ett besök på Biltema" i mitt redan rätt så späckade dagsschema, och det gör mig lite trött.

Vad man inte heller förväntar sig är att sökfunktionen på Spotify ska lägga av. Men det gjorde den, och jag tänkte att äh...det är nog bara någon driftsstörning, det går nog över om någon dag. Det gjorde det inte. Då tänkte jag att äh...det funkar nog att logga ur och logga in igen. Det gjorde det inte heller. Då tänkte jag att äh...det funkar nog att starta om telefonen. Icke. Då blev jag sur. Betalar väl inte 99 kronor i månaden för att BARA lyssna på en och samma låtlista om och om igen. Så jag mailade deras support, och fick raskt ett svar där de ville veta vad jag hade för "device", vilket operativsystem, vilken version av Spotify och en massa annat JOBBIGT. Men det fick jag ju ta reda på. Sen fick jag veta att de "jobbade på mitt fall", vilket alla vet ju är synonymt med att åka snowboard och dricka Joltcola, för det sysslar ju alla IT-supportmänniskor med cirka twentyfour seven. Det är alltså inte fördomar utan ren fakta. Tror jag.

I alla fall, det gick ett par dar. Sen fick jag ett mail där någon Tristan tackade för mitt tålamod och sa att nu skulle det vara fixat. Och så funkade det igen, bara sådär. Blev helt orimligt glad för detta och letade upp lite franskt 70-talsdisco i form av Plastic Bertrand att stampa takten till. Lite oväntat kanske, men sån är jag.

Growing up, not so much

Nä, nu blir det text igen, man kan ju inte hålla på och "bildbomba" som en annan tonåring. Våren har kommit på allvar och alla mina frösådda tomater och gurkplantor dog när jag planterade om dom. Det har inget direkt samband med vårens ankomst, men mitt odlingssjälvförtroende sjönk rätt så rejält. I hundratals år har jag dragit upp än det ena och än det andra från frö och för det mesta med alldeles utmärkta resultat. Men förra året satte jag ut mina skyddslingar lite för tidigt i växthuset, så alltihop strök med i en oväntad frostknäpp. Och i år tålde de tydligen inte att bli omplanterade ens en gång. Suck. Fast jag antar (eller rättare sagt: VET) att de är klena på grund av att de har stått lite för varmt och lite för mörkt för sitt eget bästa. Håller på med en omorganisation i arbetsrummet, så där fanns inte plats. Där är annars ganska svalt och finns utmärkt belysning. Nu fick de stackarna hålla tillgodo med den rejält tilltagna stugvärmen i hallen intill vardagsrummet med KAMINEN och lite dagsljus från norrsidan, skuggat av en cypress dessutom, plus lite menlös belysning från taklampan, och som alla vet är våglängden på vanligt glödlampsljus ungefär detsamma som det ljus som silar ner genom ett kraftigt bladverk, vilket bara gör plantor långa och gängliga och framför allt klena, eftersom de bara strävar upp mot det riktiga ljuset ovanför trädkronorna (som i det här fallet inte ens finns). Förutsättningarna går väl kanske i bästa fall att benämna  "sådär", tydligen överskattade jag det där med växtkraft. Nu är det lite sent att börja om från början, så det får väl bli köpeplantor i år (igen). Jaja, det är ju inte direkt en dödssynd. Note to self nästa år: Gör om, gör rätt.

Påsken i bilder del 2

Nä, men jag kan väl lika gärna fortsätta att CHOCKERA med bilder. Här kommer några från dagens taxpromenad i arla morgonstund:

Vi inledde med att möta en hare. Det tyckte taxarna var en kul start på dagen.

Som inte blev sämre av att vi några minuter senare stötte på ett gäng dovhjortar.

Det är inte jättelätt att ta knivskarpa bilder när två ystra jakthundar sliter i sina koppel och vill DÖDADÖDADÖDA.

Den här hjorten stod bakom en liten vall, så taxarna såg den inte.

I skogarna kring slottet är det lite stingsligt med jakttornen. Jag har dock svårt att tro att den som ägnar sig åt tjuvjakt skulle låta sig hejdas av en liten skylt.

Efter 3 timmars promenad kom ett slags budskap att det var dags att gå hem.

Slutligen fick vi ta del av lite snigelsnusk. Vinbergssnäckor i långsam action. Rena porren.

Påsken i bilder

Många som bloggar är ju sådär ASDUKTIGA på att ha med bilder i sina inlägg. Jag är inte en av dom, men ingen regel utan undantag. Håll i hatten.

Vi bestämde oss för att åka till Köpenhamn med the Wendels. Nu låter det som att vi bestämde detta helt spontant, och ingenting kunde vara mer felaktigt. Vi är moderna människor med späckade kalendrar och detta hade planerats i MÅNADER. Tåg skulle vi ta, "för det är ju så smidigt". Oliver tyckte det var rätt spännande. Adrian lekte med Lego.

Vad vi inte visste var att det var "banarbete" på delar av sträckan, så i Hässlehåla fick vi stiga av tåget och så blev vi ombordfösta på en buss. "Det är lika bra att ta dom med en gång, annars blir de rent förvirrade", sa en tågvärd till en annan när de trodde ingen hörde. Uppenbarligen hade vi noll globetrotterpoäng. Oliver tyckte i alla fall bussen var spännande.

I Höör fick vi byta till ett nytt tåg, och där var det inga tågvärdar som visade en tillrätta, så det blev en hel del flängande fram och tillbaka innan vi hittade rätt tåg. Sen fick vi stärka oss med en medhavd matsäck. Och kolla in mötande tåg.

Adrian pysslade mest med sitt superhjältelego.

Men så åkte vi ut över Öresundsbron, och det var ju rätt spännande med tunnel, hav och båtar. Inget som framgår av den här bilden dock.

Sen var vi i Danmark. UTOMLANDS. Vi inledde denna Kollektivtrafikens Dag med att åka dansk buss. Vi passerade Don Corleones dygnetruntöppna spelhall.

Till slut kom vi fram till Zoo, där lejonen låg och slappade i solen.

Oliver tyckte det var spännande med LEJONKUNGEN.

Isbjörnen tog sig ett svalkande dopp.

En gullig elefantbebis.

Det här var en mycket vanlig syn. Ryggtavlorna av Daniel och min man, som konstant låg 50-100 meter framför oss andra. Nu något bromsade i sin framfart av de små, dock.

Uttrarna! Så söta.

Tapiren strosade omkring och sprutade kiss bakom sig med jämna mellanrum. Oklart varför, men vi gissade på brunst.

Tigrarna tog det lugnt.

Vattensvinet är världens största gnagare. De kan mycket väl även ha världens sötaste ungar.

Adrian gillar Batman och ville stanna i fladdermushuset en lång stund. Här fick man inte använda blixt, så bildkvalitén blev ju därefter.

Inne hos opossumen låg en död kanin till kvällsmat.

På tal om kvällsmat åt vi lunch med den här utsikten. Coolt. Lunchstället lämnade dock en del övrigt att önska. Jätterörigt system för att beställa mat, menyer som fanns på så kallade dynamiska skyltar, vilket innebar att när man precis stavat sig igenom vad man tänkte sig var en smaklig kombination av mat som man kunde tänka sig beställa så försvann texten och ersattes med något annat och man fick börja om från början igen. Men men. Vi blev mätta till slut i alla fall.

Så småningom hamnade vi på Barnens Zoo. Där fanns det regler.

Adrian testade kanintunneln. Jag också. Sedan tappade jag bort resten av flocken och var tvungen att svara "i kanintunneln" på frågan var jag hade varit.

Noshörningens gigantiska röv.

Vi diskuterade om zebror var vita med svarta ränder eller svarta med vita ränder.

Flodhästarna vilade sig i form...

...liksom girafferna.

I en liten stuga väntade kvällsmaten för några av djuren.

Vi började också tänka på refrängen och susade tillbaks över Öresundsbron igen.

Sedan upprepades tåg-buss-tåg-färden i vad som kändes som en evighet. Juniorerna var tack och lov vid gott mod hela tiden.

Solen bjöd på ett överflöd utan dess like. Jag köpte ett par solglasögon på Seven Eleven i Köpenhamn och tog en selfie på den sista biten av den långa vägen hem.

When the bomb drops it will be on a Bank Holiday

För ett tag sedan tvingades jag (okej, det var väl inte direkt så att någon stod med en pistol mot min tinning. MEN DET KÄNDES NÄSTAN SÅ) att bli "nyckelkund" i min bank. Det låter ju trevligt, nästan som att man är så betrodd att man får egen nyckel till bankvalven och kan komma och gå som man vill och plocka fritt bland tillgångarna. Så är det inte, om någon nu mot förmodan trodde det, utan att vara nyckelkund innebär bara att man betalar en sur avgift på 39 kronor i månaden, men har å andra sidan "gratis" internetbank och inga avgifter för sina bankkort, vilket i mitt fall gick på ett ungefär jämnt ut, plus att man slipper betala avgifter när man ska växla pengar och hämta ut pengar via utbetalningsavier samt lite andra "förmåner" i stil med rådgivning och annat som jag inte orkade/hann sätta mig in i just då. Hatar den här typen av kundmedlemskap som låtsas vara så djävla förmånliga men som kräver avgifter och förpliktelser. Men eftersom jag stod i begrepp att 1. hämta ut pengar via en utbetalningsavi (pengar jag fick tillbaks på bilförsäkringen när jag sålde The Queen of Volvo. Har knappt sett en utbetalningsavi på denna sida millenniumskiftet, det är försäkringsbolag och röv-EON som fortfarande använder sig av denna stenåldersteknik, deras variant av "e-faktura" kommer förmodligen via telefax) och 2. inom kort växla en summa pengar, så föll jag i rävsaxen och signade upp för ett slavkontrakt som "nyckelkund". Just för stunden skulle jag ju faktiskt tjäna en liten slant på det genom att slippa avgifter för utbetalningar och växling, som annars är en annan minst lika blodtryckshöjande faktor som kundmedlemskap med avgifter.

Igår skulle jag alltså växla pengar "utan avgift" (ja förutom de där 39 kronorna i månaden då). Var skitstressad eftersom jag jobbat som en galärslav hela dagen och hade ytterligare en tid att passa, så jag skenade in på banken, som lyckligtvis var helt folktom, och gol:
- Hej, jag vill växla pengar. Jag är en sån här, vad heter det, pluskund? stamkund? lövkund, jamen ni vet en sån där BRA kund.
Banken: - Du menar nyckelkund?
Jag: Ja, så hette det ju.
Banken: Legitimation, tack.

Undrar nu lite i mitt stilla sinne hur min hjärna lyckades producera ordet "lövkund". Undrar också om samma hjärna i en liknande pressad situation skulle kunna få någon släng av Tourettes syndrom och helt sonika bestämma sig för att säga: DETTA ÄR ETT RÅN. Det förefaller inte helt osannolikt. Måste börja varva ner snart.

Låt oss liksom svalorna bygga oss ett bo

Idag var sotaren här och sotade skorstenen och inspekterade rökkanaler och annat spännande. I samband med förra årets stora takomläggning fick vi även låta mura om skorstenen p g a att den gamla endast hölls ihop av svaga van der Waalsbindningar om ens det, och så kan man ju inte ha det. Så nu har vi enligt en helt opartisk gubbe här på gatan "den snyggaste skorstenen i hela byn". Sånt är ju trevligt. Sotaren var också nöjd, och lät dessutom meddela att det fanns ett fågelbo med ägg i ovanpå skorstenen. Det sitter ju något nät där, och det tyckte väl somliga bevingade individer var ett lämpligt ställe att låta uppföra en liten fritidsbostad med året-runt-standard på. Det kan kanske vara trevligt, vad vet jag. Sotaren var uppenbarligen ingen fågelskådare så det är i nuläget lite oklart vilken art det är som häckar, men här kan det alltså bli tal om att elda för kråkorna på riktigt. Fast jag misstänker kajor, de brukar sprätta omkring på taknocken och se malliga ut. 
För ett par år sedan byggde ett ringduvepar ett bo i en cypress i trädgården, en vacker dag drösade det ut en stor och rätt ful unge som endast med ett par millimeters marginal räddades ur DÖDENS KÄFTAR i form av en tax som såg sin chans till lite extra mellanmål. Sedan dess och trots detta, eller tack vare den massiva räddningsinsatsen, har ringduvorna troget återvänt till en och samma cypress och är där och brötar runt då och då. Fast någon mer unge har vi inte sett till. Ett skatpar är också aspiranter på denna buske, men de har hittills inte fått något förstahandskontrakt i denna ornitologiska gräddhylla.

På jobbet brukar någon form av måsar eller trutar häcka på taken till lagerbyggnaderna. De är ruskigt aggressiva när de har ungar och att ta sig från parkeringen till kontoret är periodvis lite som en sekvens av Fåglarna. Den filmen såg vi btw för ett par år sedan, jag blev jätteförvånad över att den var i färg. Har alltid trott att den var svart-vit, men sen kom jag på att när jag såg den som barn så hade vi inte färg-tv. En dag ska jag berätta detta för barnbarnen, en generation som inte kan förstå att man måste spola tillbaks en VHS-kassett innan man kan börja titta. Ska bli spännande att se om/hur de kommer att begripa begreppet "svartvitt".

Vi måste tala om Erikshjälpen

Alltså Erikshjälpen va. Eller loppis och second hand överhuvudtaget, det är ju fina grejer. Älskar detta fenomen som går ut på att återvinna istället för att nykonsumera. Och att man dessutom, rent teoretiskt åtminstone, kan göra grova fynd för inga pengar alls. Mitt grövsta fynd är kanske Upton Sinclairs samlade verk som jag köpte för två kronor styck i soptippens återvinningsbutik. Tyvärr är det väl knappt en käft som känner till Upton Sinclair längre om någon ens någonsin gjort det (i bästa fall brukar folk flacka med blicken och tro att man menar Sinclair Lewis), så få lär väl imponeras av detta. Men jag blir ju glad åtminstone, det är väl ändå huvudsaken.

Men i alla fall, Erikshjälpen. För det första: Vem är Erik? Någon som ville hjälpa, får man väl förmoda, men lite mer specifikt? Detta går förmodligen att googla, men hinner inte fördjupa mig i detta just nu. Eller är det i själva verket en HJÄLP till Erik, så att slantarna oavkortat går till någon okänd men numera stenrik Erik som sitter någonstans i ett skatteparadis och fullkomligt vältrar sig i lyx och överflöd? Det får man väl hoppas att så inte är fallet.

Erikshjälpen här i Ankeborg har bara öppet två dagar i veckan. Då är det alltid KNÖKFULLT med folk, vilket gör att åtminstone jag lite drar mig för att besöka denna behjärtansvärda instans. Men okej. Är man beroende av folks frivilliga arbetskraft som jag tror man är på Erikshjälpen så kanske man inte kan ha öppet hur mycket som helst, det kan jag förstå. Vad jag däremot INTE kan begripa är hur de resonerar kring sin prissättning, och nu tänker jag specifikt på böcker. På Erikshjälpen i Tomelilla har man systemet "fem kronor för pocket, tio kronor för inbundna" och så går man till kassan, travar upp sina fynd och det går skitsnabbt att konstatera att man har tre pocket och fem inbundna, det blir sextiofem kronor, ha en bra dag. Men på Erikshjälpen i Ankeborg! Där är VARJE BOK individuellt prissatt, och det är ingen som helst logik i det. 11 kronor för en, nästa kostar 26, en tredje 18, och så vidare, oavsett skick eller upplaga. Vilket innebär att när man kommer till kassan så ska personalen stå och vika upp försättsbladet på varje bok och leta efter en liten blyertssiffra som indikerar priset, alternativt hitta en prislapp någonstans på utsidan. Ibland saknas dessutom uppgift om pris och det är liksom inget hejsan svejsan över personalen så att de kan höfta till med en femma eller en tia, utan de står och velar och bestämmer sig sedan för att den kostar 34 kronor eller något sånt. Det är som om det vore dödsstraff på att ha priser som slutar på 0 eller 5. Ja, men i alla fall, FATTA vilken tid det tar när man kommer där med en trave böcker som ska vändas på och vridas på och så ska priserna slås in och räknas samman och under tiden blir kön och folks irritation en linjärt stigande funktion. Näe, Erikshjälpen, det här duger inte.

På vanliga loppisar, såna som oftast anordnas av idrottsföreningar, så behandlas böcker som om de spred någon form av smittsamma sjukdomar, man verkar bara vilja bli av med dom till varje pris. "Är det för mycket med hundra kronor"? frågar någon träningsoverallsklädd funktionär med skygg stämma när man plockat åt sig ett trettiotal volymer och knappt kan bära mer.  Det är ju föredömligt. Däremot är det inte föredömligt att, som man gör på många loppisar av denna typ, bara vräker upp böckerna lådvis på något bord och så ska man försöka hitta FYNDEN i det kaos som uppstår när en flock snikna semesterstockholmare står och knuffas för att hitta något att läsa under de lediga veckorna i stugan på Österlen. Kan man kombinera prissättningen à la idrottsloppis och ordning och reda à la Erikshjälpen så vore jag nöjd. Tack för ordet.

En ren provokation

"Det är Jehovas Vittnen som kommer och ringer på, det är Jehovas vittnen och dom vill aldrig gå"

Har precis haft besök av Jehovas Vittnen. Förr i världen var Jehovas Vittnen ena ihärdiga typer som kom och ringde på ens dörr vid alla möjliga tider på dygnet och så stod de i trappuppgången eller i ens hall och predikade om jordens undergång och den eviga skärselden och annat mysigt. De gav sig liksom aldrig heller utan kunde argumentera i timmar utan att tröttna. Så här i efterhand funderar jag lite på om någon någonsin blivit omvänd efter ett sådant besök, om någon till slut bara: "Jajaja OKEJ DÅ, skriv in mig". För det verkar ju ändå rätt strängt att vara ett Vittne. Inte så att vem som helst platsar.

I alla fall. Det där var förr i världen. Tror knappt jag har sett ett Jehovas Vittne på denna sidan millenniumskiftet, än mindre haft dem ståendes i hallen för att mässa om synd och skuld och förtappelse. Men idag så. Fast 2014 års version av Jehovas Vittnen - en yngling i cirka 20-årsåldern - knackade försynt på dörren, lämnade över en "inbjudan" (att fira årsdagen av Jesu död, festligt värre) som man ombad läsa igenom och fundera lite kring, och avlägsnade sig sedan utan vidare snack. Inga långa diskussioner kring varför det är fel med homosexualitet och blodtransfusioner och det ologiska i att ständigt försöka värva ännu fler medlemmar när man samtidigt går ut med att det bara får plats ett visst bestämt antal personer i himlen och alla andra är dömda att plågas i helvetets brinnande eldar i evigheters evighet, hur from och rättfärdig man än är.

Kul grej med "inbjudan": att det fanns en QR-kod som man kunde scanna och sedan se var i ens relativa närhet man kunde bege sig om man fick ett extremt sug efter att fira årsdagen av Jesu död. Jehovas Vittnen goes 2000-tal. Det hade man ju aldrig kunnat tro.

Steg för steg vecka 15

Jag är liiite osäker, men det är ju proffsigt att ha rätt innan alla ledtrådarna presenteras (rätt pinsamt att ha fel dock, men det får man väl ta). Chansar på att rätt svar i veckans omgång av STEG FÖR STEG är "Huddinge". Kom ihåg var ni hörde det först, osv, givet att jag har rätt dårå.

Eyes wide shut

För ett tag sedan sa dom på nyheterna att någon hade råkat ge en patient Revaxör istället för ögondroppar. Det stod nog i tidningen också, så det måste ha varit här i Ankeborg med omnejd. Klantigt, kan man ju tycka, och det tyckte jag med. Fast idag har jag precis lyckats med konststycket att ge mig själv nässpray i ögat. Slant på något konstigt vis precis när jag skulle trycka till så att munstycket åkte ur näsborren och sprayade fritt som i en dröm och merparten av spraydosen landade på hornhinnan. Det var en ganska oskön upplevelse, kan jag meddela för den som länge undrat hur det känns. Funderar nu på om den avsvällande effekten kommer att påverka ögat så att det inom kort kommer att krympa och ramla ur ögonhålan. Den som lever får se. Obs, SE. Ha ha ha.

Om mitt hjärta slår

Men hjälp vad jag bloggar dåligt. Skyller på att jag typ inte har varit hemma på hela veckan (sant) plus att det är så "bökigt" att blogga från mobilen (också sant, man är ju ingen ungdom liksom). Men nu är det söndag eftermiddag och lite tid för dumsurf. Problemet är bara att jag i och med att jag kom hem efter att ha varit uppe i ottan och ute i Guds fria natur hela dagen blev vääääääääldigt trött av att dimpa ner i soffan framför kaminen med två snarkande taxar och en laptop i knät. Kommer därför inte på något direkt ämne att blogga om. Igår fyllde en tjej jag känt sen första klass år. Fyrtiosex. Det är ju skitgammalt. Minns när hennes pappa fyllde femtio, vi gick på mellanstadiet och hon tyckte det var pinsamt att ha en så gammal pappa. Nu är hon snart där själv och således även jag. Det känns ändå okej. Det är inte som att man tänker låta fotografera sig sittandes vid ett bord med tusen blomvaser på, som folk som fyllde femtio förr i tiden gjorde och som känns som höjden av töntighet. Nu var det ju i och för sig inte femtio utan fyrtiosex, men tiden går ju. Tror dock inte ens smak kommer att ändras så värst radikalt på fyra år, fast säker kan man ju förstås aldrig vara.

FACIT

Vill bara meddela att rätt svar i veckans omgång av "Steg för steg" (sänds 05.15 på P3/P4 för den morgontrötte och oinvigde) ska vara "Tre män och en båt" av Jerome K Jerome. Kom ihåg var ni hörde det först. Och nej, det är förstås inget aprilskämt. Då hade jag väl dragit till med någon essä av Björn Ranelid och det hade väl ingen gått på.