Ja, det är inte så att rubriken återspeglar vädret just nu, utan det är titeln på en bok jag precis har läst. Hetta, av Jane Harper. Den var bra. Boken utspelar sig i en liten stad i Australien där det inte har regnat på typ två år och hettan och torkan håller på att driva alla till vansinnets rand. En dag är det en man som till synes helt utan anledning skjuter ihjäl både sin fru och sitt ena barn och tar sedan livet av sig, alla undrar såklart varför och ingen vet men alla tror sig veta. En före detta barndomsvän till mannen, som SÅKLART råkar vara polis, kommer på begravningen och stannar sedan kvar och "hjälper till" med utredningen (det går tydligen bra att vara polis och bara hoppa in på en annan arbetsplats? Vem betalar lönen? Finns det försäkringar som täcker sånt där "extrapolisarbete" om något skulle hända? Sånt får man aldrig veta, men det kanske å andra sidan hade blivit en ganska trälig bok). Samtidigt rullas en massa gamla händelser upp, till exempel en gemensam barndomsvän som drunknade när de var i tonåren. Eller "drunknade"? Tog livet av sig? Blev mördad, och i så fall av vem? De här killarna, varav den ene nu är död och den andra polis, gav varandra falska alibin vid det tillfället, och VARFÖR DÅ? Och varför sköt han ihjäl sin fru och sitt ena barn, eller GJORDE han verkligen det? Inget är vad det verkar vara.
Jag tycker det var en bra bok. Kanske inte nagelbitarspännande exakt hela tiden, men bra upplägg och det pytsades fram ny information i lagom takt så att man aldrig kunde vara riktigt säker på någonting. Sånt gillar jag. Sen tycker jag väl kanske att det är lite B att ALLA deckare måste utspela sig i helt extrema väderförhållanden, och att ALLA poliser ska vara så djävla svåra. De har alltid ett mörkt förflutet som gör att de omöjligt kan ha normala relationer med folk utan måste hålla sig på sin kant och vara lite tungsinta och deppiga och introverta. Det blir ju lite schablonartat, men den här boken får trots allt fyra uttorkade flodbäddar av fem möjliga.
fredag 30 juni 2017
torsdag 29 juni 2017
En icke-globetrotters betraktelser om nya företeelser
Har blivit ombedd att blogga till det lite om "Airbnb" och "Über", vad tycker jag om det? Som den otroligt världsvane globetrotter jag är, INTE, så fick jag börja med att googla. Har eventuellt stött på de här begreppen då och då, men inte satt mig in i vad det innebär eller satt dom i något sammanhang eftersom det inte direkt har med mig och mitt liv att göra (menar nu inte att jag skiter i allt som inte rör me, myself and I, men vissa saker har man, jag alltså, uppenbarligen inte någon större nytta av att känna till).
Börjar med AIRBNB. Om det tycker jag först och främst: vad är det för djävla namn och hur fan ska det uttalas? Men annars så, jaha, det är privatpersoner som hyr ut sina bostäder så att man kan bo hemma hos någon istället för på hotell eller vandrarhem. För en, får man anta, lite rimligare slant? Jag har så dålig koll på vad det kostar att bo, tycker alltid att det springer iväg till helt ohemula summor om man så bara ska vara borta en helg och bo på hotell, och då är det inte precis Grand Hotel som jag letar efter. En gång skulle vi åka till Köpenhamn, då sökte jag hotell efter urvalskriterierna "hyfsat billigt" och "nära till järnvägsstationen" (eller HOVEDBANEGÅRDEN dårå) och då hamnade vi förstås mitt i hordistriktet. Men det var ju en spännande upplevelse. Att betrakta på avstånd alltså, vill jag verkligen betona. Har nog aldrig känt mig så lantlig och mesig och liksom KRISTEN som när vi tassade mot hotellet framåt kvällskvisten och fick beblanda oss med gatans hårdingar. Gulp.
Ja, men det här AIRBNB då. Det verkar väl bra, fast det är nog inget för mig. Jag skulle nog hellre dö än låta vilt främmande människor bo i min borg när jag inte var där och kunde övervaka vad som hände. Eller kanske inte precis dö, det var väl att ta i, men jag gillar verkligen inte tanken och hade nog inte fått en lugn stund för Gud vet vad folk kan ta sig till när ingen ser dem? En gång bytte jag och min exman bostad med en annan familj (som vi kände) under semestern, och när vi kom hem hade de använt en vacker gammal bit av en ekplanka, som vi hade liggande som dekoration på matbordet, som skärbräda. Och det är väl bara en mikroskopisk del av vad folk verkligen skulle kunna ställa till med och då sätter kontrollmänniskan i mig ner foten och säger tack men nej tack. Inte för att vi har några rikshemligheter precis, men jag inbillar mig att alla AIRBNB:are går och rotar i lådorna hemma hos dom de bor hos och så ett tu tre så är det någon som har twittrat om och gjort sig lustig över ens privata angelägenheter. Så vill man ju verkligen inte ha det.
Att bo hemma hos någon annan AIRBNB:are verkar inte heller så värst lockande om ni frågar mig. Jag gillar att bo på hotell för att det är så djävla smidigt. Allt finns, det är välorganiserat, de som jobbar där är hjälpsamma, det städas och byts lakan och handdukar utan att man behöver lyfta ett finger och så får man hotellfrukost. Mmm...hotellfrukost. Det kan ingen AIRBNB i världen överträffa, tror jag.
Sen kommer vi till ÜBER. Har hört karaktärerna i Girls lite världsvant slänga sig med uttryck som att de ska "ta en Über" när de ska någonstans så det fattade jag ju att det var någon form av taxiverksamhet som tydligen administreras via någon app där man också lämnar omdömen så att andra kan se att den här personen var hyvens. Ja, det verkar ju smidigt men gissningsvis inget jag skulle utnyttja eftersom jag aldrig åker taxi. Och då menar jag verkligen aldrig. Taxi som alternativ kommer liksom inte ens till mig när jag ska någonstans utan jag går eller åker kollektivt, inte för att jag är så himla miljömedveten (eller i alla fall är det inte av den anledningen) utan för att taxi känns lite läskigt. Har säkert sett Taxi Driver i någon känslig ålder och blivit påverkad av Travis Bickles minst sagt deppiga personlighet. Haha, skojar bara. Men allvarligt så tycker jag rent allmänt det är lite jobbigt att åka bil med folk man inte känner, det är så litet och trångt (åker uppenbarligen aldrig limousin) att jag känner att det nästan blir inskränkningar på mitt personliga kroppsrevir eller vad det heter, det här avståndet som man vill ha till folk för att känna sig bekväm. Och vad ska man prata om, och varför ska man ens känna sig tvungen att prata? Måste man haka på om de är snacksaliga eller verkar man oförskämd om man bara vill sitta och moltiga och glo ut genom fönstret? Och ibland är det så svårt att höra när det är motorbuller och bilradio som dånar samtidigt och då får man sitta där och gapa VASADU? som en annan papegoja. Känns ju sådär om ni frågar mig.
Och så det där med att någon annan ska köra när man inte vet säkert om de är psykiskt instabila eller kanske rent av självmordsbenägna och planerar att trampa på gasen och vrida om ratten så fort en bergvägg närmar sig? Hittar de till dit man ska eller tänker de blåsa en och köra en omväg via Tjottahejti? Så mycket problem som jag känner att man slipper om man istället använder apostlahästarna.
Tror jag på eget initiativ har åkt taxi kanske...två gånger? i hela mitt liv. Och om man räknar med de gånger jag har åkt taxi på andras initiativ så kommer jag kanske upp i fem gånger (om man inte ska räkna begreppet "skoltaxi" för när det handlar om att skumpa omkring i en dånande VW-buss på slingriga grusvägar för att hämta upp bondbarnen i nejden och frakta dom till och från skolan så har jag oceaner av erfarenhet). När jag hör folk säga att de tog en taxi hit och en taxi dit lika lättvindigt som om det gällde att bre en ostmacka så blir jag lite häpen. Inte för att de gör det, utan mer för att jag själv aldrig kommer på tanken. Det är som att jag får en taxi-uppenbarelse varje gång jag hör talas om någon som tar taxi istället för att gå och kånka på sin väska. Jaha, kan man göra SÅ? liksom.
Ja men lite generellt då: Tycker nog att det är bra när konkurrensen gör att priser hålls rimliga och rika knösar inte tillåts tjäna multum för att de råkar äga THE ONE AND ONLY vad-det-nu-kan-vara-som-de-tjänar-pengar-på. Däremot känner jag mig lite mer tveksam till att vara i händerna på någon random privatperson. Som ju kan vara en fullblodspsykopat med siktet inställt på helt andra saker än att göra livet lite smidigt och trevligt och billigt för andra. De flesta är det säkert inte, men det ingen regel utan undantag, någonstans sitter någon Breivik-kopia som tänker att man lika gärna kan ta några till med sig när allting ändå ska gå åt helvete och det är ingen som bryr sig om ifall man har fått en dålig recension på Über eller AIRBNB när man sitter inne på livstid. Kom ihåg var ni hörde det först.
Börjar med AIRBNB. Om det tycker jag först och främst: vad är det för djävla namn och hur fan ska det uttalas? Men annars så, jaha, det är privatpersoner som hyr ut sina bostäder så att man kan bo hemma hos någon istället för på hotell eller vandrarhem. För en, får man anta, lite rimligare slant? Jag har så dålig koll på vad det kostar att bo, tycker alltid att det springer iväg till helt ohemula summor om man så bara ska vara borta en helg och bo på hotell, och då är det inte precis Grand Hotel som jag letar efter. En gång skulle vi åka till Köpenhamn, då sökte jag hotell efter urvalskriterierna "hyfsat billigt" och "nära till järnvägsstationen" (eller HOVEDBANEGÅRDEN dårå) och då hamnade vi förstås mitt i hordistriktet. Men det var ju en spännande upplevelse. Att betrakta på avstånd alltså, vill jag verkligen betona. Har nog aldrig känt mig så lantlig och mesig och liksom KRISTEN som när vi tassade mot hotellet framåt kvällskvisten och fick beblanda oss med gatans hårdingar. Gulp.
Ja, men det här AIRBNB då. Det verkar väl bra, fast det är nog inget för mig. Jag skulle nog hellre dö än låta vilt främmande människor bo i min borg när jag inte var där och kunde övervaka vad som hände. Eller kanske inte precis dö, det var väl att ta i, men jag gillar verkligen inte tanken och hade nog inte fått en lugn stund för Gud vet vad folk kan ta sig till när ingen ser dem? En gång bytte jag och min exman bostad med en annan familj (som vi kände) under semestern, och när vi kom hem hade de använt en vacker gammal bit av en ekplanka, som vi hade liggande som dekoration på matbordet, som skärbräda. Och det är väl bara en mikroskopisk del av vad folk verkligen skulle kunna ställa till med och då sätter kontrollmänniskan i mig ner foten och säger tack men nej tack. Inte för att vi har några rikshemligheter precis, men jag inbillar mig att alla AIRBNB:are går och rotar i lådorna hemma hos dom de bor hos och så ett tu tre så är det någon som har twittrat om och gjort sig lustig över ens privata angelägenheter. Så vill man ju verkligen inte ha det.
Att bo hemma hos någon annan AIRBNB:are verkar inte heller så värst lockande om ni frågar mig. Jag gillar att bo på hotell för att det är så djävla smidigt. Allt finns, det är välorganiserat, de som jobbar där är hjälpsamma, det städas och byts lakan och handdukar utan att man behöver lyfta ett finger och så får man hotellfrukost. Mmm...hotellfrukost. Det kan ingen AIRBNB i världen överträffa, tror jag.
Sen kommer vi till ÜBER. Har hört karaktärerna i Girls lite världsvant slänga sig med uttryck som att de ska "ta en Über" när de ska någonstans så det fattade jag ju att det var någon form av taxiverksamhet som tydligen administreras via någon app där man också lämnar omdömen så att andra kan se att den här personen var hyvens. Ja, det verkar ju smidigt men gissningsvis inget jag skulle utnyttja eftersom jag aldrig åker taxi. Och då menar jag verkligen aldrig. Taxi som alternativ kommer liksom inte ens till mig när jag ska någonstans utan jag går eller åker kollektivt, inte för att jag är så himla miljömedveten (eller i alla fall är det inte av den anledningen) utan för att taxi känns lite läskigt. Har säkert sett Taxi Driver i någon känslig ålder och blivit påverkad av Travis Bickles minst sagt deppiga personlighet. Haha, skojar bara. Men allvarligt så tycker jag rent allmänt det är lite jobbigt att åka bil med folk man inte känner, det är så litet och trångt (åker uppenbarligen aldrig limousin) att jag känner att det nästan blir inskränkningar på mitt personliga kroppsrevir eller vad det heter, det här avståndet som man vill ha till folk för att känna sig bekväm. Och vad ska man prata om, och varför ska man ens känna sig tvungen att prata? Måste man haka på om de är snacksaliga eller verkar man oförskämd om man bara vill sitta och moltiga och glo ut genom fönstret? Och ibland är det så svårt att höra när det är motorbuller och bilradio som dånar samtidigt och då får man sitta där och gapa VASADU? som en annan papegoja. Känns ju sådär om ni frågar mig.
Och så det där med att någon annan ska köra när man inte vet säkert om de är psykiskt instabila eller kanske rent av självmordsbenägna och planerar att trampa på gasen och vrida om ratten så fort en bergvägg närmar sig? Hittar de till dit man ska eller tänker de blåsa en och köra en omväg via Tjottahejti? Så mycket problem som jag känner att man slipper om man istället använder apostlahästarna.
Tror jag på eget initiativ har åkt taxi kanske...två gånger? i hela mitt liv. Och om man räknar med de gånger jag har åkt taxi på andras initiativ så kommer jag kanske upp i fem gånger (om man inte ska räkna begreppet "skoltaxi" för när det handlar om att skumpa omkring i en dånande VW-buss på slingriga grusvägar för att hämta upp bondbarnen i nejden och frakta dom till och från skolan så har jag oceaner av erfarenhet). När jag hör folk säga att de tog en taxi hit och en taxi dit lika lättvindigt som om det gällde att bre en ostmacka så blir jag lite häpen. Inte för att de gör det, utan mer för att jag själv aldrig kommer på tanken. Det är som att jag får en taxi-uppenbarelse varje gång jag hör talas om någon som tar taxi istället för att gå och kånka på sin väska. Jaha, kan man göra SÅ? liksom.
Ja men lite generellt då: Tycker nog att det är bra när konkurrensen gör att priser hålls rimliga och rika knösar inte tillåts tjäna multum för att de råkar äga THE ONE AND ONLY vad-det-nu-kan-vara-som-de-tjänar-pengar-på. Däremot känner jag mig lite mer tveksam till att vara i händerna på någon random privatperson. Som ju kan vara en fullblodspsykopat med siktet inställt på helt andra saker än att göra livet lite smidigt och trevligt och billigt för andra. De flesta är det säkert inte, men det ingen regel utan undantag, någonstans sitter någon Breivik-kopia som tänker att man lika gärna kan ta några till med sig när allting ändå ska gå åt helvete och det är ingen som bryr sig om ifall man har fått en dålig recension på Über eller AIRBNB när man sitter inne på livstid. Kom ihåg var ni hörde det först.
onsdag 28 juni 2017
Det här med de och dem
Många äro de människor som inte kan skilja på de och dem, men eftersom jag är en så himla hygglig ordpolis så ska jag dela med mig av ett enkelt knep som man kan ta till när man sitter hemma på kammaren och knåpar med det finstilta.
Regeln lyder som följer: Om man kan säga VI (eller jag/du/han/hon, men regler ska vara korta och enkla att komma ihåg så det är inte nödvändigt att prova sig igenom alla personliga pronomina) så ska det vara DE. Exempel: Vi äter glass. Alla är väl överens om att det inte låter klokt om man säger "oss äter glass". Är man ett gäng så heter det alltså De äter glass.
Om man kan säga OSS (eller dig/honom/henne osv) så ska det vara DEM. Exempel: Jag hämtar glass åt oss. Här låter man ju nästan förståndshandikappad om man säger "Jag hämtar glass åt vi", och alltså heter det Jag hämtar glass åt dem.
Om man tycker det är jobbigt med objekt och subjekt så kan man använda någon slags lattjolajbanlådelogik och hänga upp det på att VI och DE hör ihop för att de har två bokstäver, medan OSS och DEM har tre bokstäver och därför hör de ihop och så kommer man kanske ihåg det av den anledningen. ÄR DET INTE DET FIFFIGASTE SÅ SÄG?, som Brasse skulle ha sagt.
Annars kan man ju rädda sig med att skriva "dom" och komma undan med det eftersom "dom" funkar både som subjekt och objekt. Kan kännas lite slarvigt i vissa sammanhang, men hellre lite slarvigt än att skriva "dem äter glass" eftersom det är FELFELFELFELFEL. För att hänga kvar på lattjolajbanlådenivå då.
Regeln lyder som följer: Om man kan säga VI (eller jag/du/han/hon, men regler ska vara korta och enkla att komma ihåg så det är inte nödvändigt att prova sig igenom alla personliga pronomina) så ska det vara DE. Exempel: Vi äter glass. Alla är väl överens om att det inte låter klokt om man säger "oss äter glass". Är man ett gäng så heter det alltså De äter glass.
Om man kan säga OSS (eller dig/honom/henne osv) så ska det vara DEM. Exempel: Jag hämtar glass åt oss. Här låter man ju nästan förståndshandikappad om man säger "Jag hämtar glass åt vi", och alltså heter det Jag hämtar glass åt dem.
Om man tycker det är jobbigt med objekt och subjekt så kan man använda någon slags lattjolajbanlådelogik och hänga upp det på att VI och DE hör ihop för att de har två bokstäver, medan OSS och DEM har tre bokstäver och därför hör de ihop och så kommer man kanske ihåg det av den anledningen. ÄR DET INTE DET FIFFIGASTE SÅ SÄG?, som Brasse skulle ha sagt.
Annars kan man ju rädda sig med att skriva "dom" och komma undan med det eftersom "dom" funkar både som subjekt och objekt. Kan kännas lite slarvigt i vissa sammanhang, men hellre lite slarvigt än att skriva "dem äter glass" eftersom det är FELFELFELFELFEL. För att hänga kvar på lattjolajbanlådenivå då.
tisdag 27 juni 2017
Döden tänkte jag mig så
Nu djävlar ska det bloggas om DÖDEN. Eller för att vara korrekt så handlar den senaste läsarutmaningen (det lät bra va? som om man hade miljoner sådana) om begravningar. Hur vill jag ha min begravning? Vet mina närmaste hur jag vill ha det? Har jag skrivit något testamente? Ja, ni vet, de där stora frågorna som man ska ha funderat kring och helst ha dokumenterat i Vita Arkivet. Vilket inte jag har, och det är SKITDÅLIGT, men se det här som ett första utkast. Sen vet man ju aldrig hur det blir ändå. Min pappa, som lämnade detta jordelivet för nästan på dagen ett år sedan, hade till exempel önskemål om att han skulle begravas i en speciell kyrka (i orten där han bodde, så det var liksom inte Riddarholmskyrkan eller Peterskyrkan i Rom eller något annat udda önskemål) och att den kantor som ledde kyrkokören som han sjöng i skulle spela på begravningen. Det var ju inga konstigheter men sket sig ändå, för kyrkan var sån här vägkyrka som vissa kyrkor är under sommaren, och då har man tydligen inte begravningar i de kyrkorna under tiden som de är vägkyrkor eftersom de ska vara öppna för allmänheten och man vill kanske inte ha en turistande allmänhet traskandes runt och ta foto och beundra takmålningarna när man samlats för att ta farväl av släktens ålderman. Och kantorn som skulle spela hade semester, och det måste ju även en kantor få ha, så det fick bli någon sommarvikarie istället. Det gick bra det med. Eller i alla fall har ingen osalig pappa-ande kommit suckande och jämrande från andra sidan för att i efterhand beklaga sig över en taskig begravning.
Jag är väl av den uppfattningen att det där hur ens egen begravning blir är ens absolut minsta bekymmer när man väl är död, och jag har sagt att jag skiter i hur det blir så länge det blir enkelt och smidigt för mina anhöriga. Men så sa en kompis, vars svåger dött rätt så oväntat, att det där att inte ha någonting alls att gå efter, det var minsann inte så himla lätt heller. För helt plötsligt var alla helt oense om hur de trodde att Lennart skulle ha velat ha det, och så blev det tjafs om exakt ALLT, från vad det skulle stå i dödsannonsen till vilken kyrka det skulle vara och vilken musik som skulle spelas och vilken mat som skulle serveras på minnesstunden om det skulle vara någon alltså? Och så önskar man ju verkligen inte att det ska bli, så det kanske är lika bra att peka med hela handen och visa var skåpet ska stå.
Tänker mig alltid en rätt så pampig begravning. I kyrkan, vilket är rätt så paradoxalt eftersom jag inte är troende och inte ens är medlem i svenska kyrkan, men begravas där vill jag och helst vill jag ha en stilig gravsten på en gammal mossig kyrkogård också. Får väl skylla på att jag aldrig har varit på någon borgerlig begravning så jag kan inte se det framför mig. Och jag gillar kyrkogårdar. Min pappa fick sin aska strödd för vinden på en gammal skogslycka på gården där han bott hela sitt liv (och för dom som undrar om man får göra så, så ja, vi hade tillstånd från länsstyrelsen och nuvarande markägare så det gick bra) och det var fint men det är ju få förunnat att ha en egen glänta i en egen skog (som nu är såld dessutom). Mina morföräldrar ligger i en minneslund, men det tycker jag är så himla opersonligt. Om man nu tänker sig att man vill ha ett ställe att gå till och minnas den avlidne, vilket väl är poängen med att ha begravningsplatser. Så: begravning i kyrkan och gravsten om jag får välja.
Kommer dock att vända mig i min grav (HÖ HÖ HÖ) om någon sätter in en mesig text i stil med Mor har sträckt ut handen Far har fattat den På den andra stranden Mötas de igen i dödsannonsen (som jag såklart också vill ha, men den behöver inte vara vräkig och bre ut sig över flera spalter utan kan vara någon liten billig historia). Då dör jag, så att säga. I min dödsruna vill jag ha några rader från Gone from my sight av Henry van Dyke: And just at the moment when someone says "There, she is gone", there are other eyes watching her coming, and other voices ready to take up the glad shout, "Here she comes" . Gillar tanken på att det liksom väntar något bättre och att man är väntad och efterlängtad på andra sidan, även om jag egentligen inte tror på livet efter detta. Men tanken kan man väl få leka lite med ändå eftersom ju ingen faktiskt vet. Kan även tänka mig Bo Setterlinds Döden tänkte jag mig så, men den finns ju med i typ var fjärde dödsannons och har man inte varit en dussinmänniska i livet så vill man väl fan i mig inte vara det i döden heller.
Annars? Inga blommor och inga djävla band på grund av att det är svindyrt och dom pengarna kan man lägga på ungefär vad som helst istället. Det där krafset ligger ju ändå bara på och runt omkring kistan vid själva begravningen och sen hamnar de i något hörn på kyrkogården där de till jord åter ska varda. PENGARNA I SJÖN om ni frågar mig. Valfri klädsel, kom som du är för det gör (nästan) alltid jag.
Jag vill att min favoritpsalm Sommarpsalm (En vänlig grönskas rika dräkt) ska spelas oavsett årstid. Jag vill inte att Blott en dag ett ögonblick i sänder ska spelas även om den också är en favoritpsalm. Den är så helvetes svår att sjunga om man inte kommer in i rätt tonart från början och det gör man inte om man inte är avslappnad och känslomässigt stabil, eller i alla fall gör inte jag det. Vet inte hur många begravningar jag börjat lite för högt och tvingats pipa mig igenom han som bääär för mig en faders hjäääärrrrta giver juuu åt varje nyfödd daaaag i darrig falsett som får tonas ut i ljudlös på något sätt för att inte helt spricka. Det är så djävla ovärdigt.
I övrigt har jag alltid sagt att jag vill att Don't Think Twice It's All Right spelas, för att...tja, jag gillar den. Den behöver kanske inte heller sjungas av de församlade, utan vaktmästaren kan väl bara peta in en skiva eller hur det nu går till i framtiden (som man ju ändå får hoppas att det blir). På min bästa kompis Håkans begravning så sjöng kantorn på eget bevåg Claptons Tears In Heaven, oackompanjerat, lite falskt och på jättedålig, jag betonar, JÄTTEDÅLIG svengelska. Det var så pinsamt att tårna krullade sig i finstrumporna. Det allra konstigaste var dock att jag efteråt, på eget bevåg, gick fram och tackade henne och flera gånger sa att det hade varit "jättefint". Det var det alltså inte, men där ser man vad sorg kan göra med en människa. Inget sånt på min begravning, tack. Annars kan det väl få vara så enkelt som möjligt. Gärna en kista i kartong eller något recycling-material, det är väl ändå VANSINNIGT att lägga såna sjuka mänger slantar på något som bara ska användas några timmar (eller hur länge man nu ligger där, men det står ju knappast i proportion till priset i alla fall). Självklart har jag donerat mina organ till bättre behövande (om det nu finns något användbart kvar), så det kanske inte är så mycket av min fysiska lekamen kvar att lattja med. Räcker kanske med en skokartong eller liknande. Det bryr jag mig inte så mycket om. Keep it simple (med det ologiska undantaget för kyrkan och gravstenen dårå).
Får kanske plita ihop ett sånt där Vita Arkivet, men var i herrans namn ska man förvara det? Förr hade ju folk bankfack där de la alla viktiga papper, men jag har aldrig haft något och det känns ju inte så 2000-tal att skaffa ett heller. Här hemma skulle det väl bli liggande i månader eller år innan min man eventuellt skulle råka hitta det av en slump, om det nu är jag som dör först villsäga. Finns det kanske en digital variant, men vem får då reda på det? Finns det kanske någon e-postfunktion som aktiveras när folkbokföringen bockar ur nån ruta (eller hur det nu funkar när man dödförklaras i registren)? Det här tål att tas reda på. Det ska jag göra...någon gång. Helst innan det blir aktuellt. Men det blir inte nu, för nu ska jag se säsongsavslutningen av SKAM. Over & out.
Jag är väl av den uppfattningen att det där hur ens egen begravning blir är ens absolut minsta bekymmer när man väl är död, och jag har sagt att jag skiter i hur det blir så länge det blir enkelt och smidigt för mina anhöriga. Men så sa en kompis, vars svåger dött rätt så oväntat, att det där att inte ha någonting alls att gå efter, det var minsann inte så himla lätt heller. För helt plötsligt var alla helt oense om hur de trodde att Lennart skulle ha velat ha det, och så blev det tjafs om exakt ALLT, från vad det skulle stå i dödsannonsen till vilken kyrka det skulle vara och vilken musik som skulle spelas och vilken mat som skulle serveras på minnesstunden om det skulle vara någon alltså? Och så önskar man ju verkligen inte att det ska bli, så det kanske är lika bra att peka med hela handen och visa var skåpet ska stå.
Tänker mig alltid en rätt så pampig begravning. I kyrkan, vilket är rätt så paradoxalt eftersom jag inte är troende och inte ens är medlem i svenska kyrkan, men begravas där vill jag och helst vill jag ha en stilig gravsten på en gammal mossig kyrkogård också. Får väl skylla på att jag aldrig har varit på någon borgerlig begravning så jag kan inte se det framför mig. Och jag gillar kyrkogårdar. Min pappa fick sin aska strödd för vinden på en gammal skogslycka på gården där han bott hela sitt liv (och för dom som undrar om man får göra så, så ja, vi hade tillstånd från länsstyrelsen och nuvarande markägare så det gick bra) och det var fint men det är ju få förunnat att ha en egen glänta i en egen skog (som nu är såld dessutom). Mina morföräldrar ligger i en minneslund, men det tycker jag är så himla opersonligt. Om man nu tänker sig att man vill ha ett ställe att gå till och minnas den avlidne, vilket väl är poängen med att ha begravningsplatser. Så: begravning i kyrkan och gravsten om jag får välja.
Kommer dock att vända mig i min grav (HÖ HÖ HÖ) om någon sätter in en mesig text i stil med Mor har sträckt ut handen Far har fattat den På den andra stranden Mötas de igen i dödsannonsen (som jag såklart också vill ha, men den behöver inte vara vräkig och bre ut sig över flera spalter utan kan vara någon liten billig historia). Då dör jag, så att säga. I min dödsruna vill jag ha några rader från Gone from my sight av Henry van Dyke: And just at the moment when someone says "There, she is gone", there are other eyes watching her coming, and other voices ready to take up the glad shout, "Here she comes" . Gillar tanken på att det liksom väntar något bättre och att man är väntad och efterlängtad på andra sidan, även om jag egentligen inte tror på livet efter detta. Men tanken kan man väl få leka lite med ändå eftersom ju ingen faktiskt vet. Kan även tänka mig Bo Setterlinds Döden tänkte jag mig så, men den finns ju med i typ var fjärde dödsannons och har man inte varit en dussinmänniska i livet så vill man väl fan i mig inte vara det i döden heller.
Annars? Inga blommor och inga djävla band på grund av att det är svindyrt och dom pengarna kan man lägga på ungefär vad som helst istället. Det där krafset ligger ju ändå bara på och runt omkring kistan vid själva begravningen och sen hamnar de i något hörn på kyrkogården där de till jord åter ska varda. PENGARNA I SJÖN om ni frågar mig. Valfri klädsel, kom som du är för det gör (nästan) alltid jag.
Jag vill att min favoritpsalm Sommarpsalm (En vänlig grönskas rika dräkt) ska spelas oavsett årstid. Jag vill inte att Blott en dag ett ögonblick i sänder ska spelas även om den också är en favoritpsalm. Den är så helvetes svår att sjunga om man inte kommer in i rätt tonart från början och det gör man inte om man inte är avslappnad och känslomässigt stabil, eller i alla fall gör inte jag det. Vet inte hur många begravningar jag börjat lite för högt och tvingats pipa mig igenom han som bääär för mig en faders hjäääärrrrta giver juuu åt varje nyfödd daaaag i darrig falsett som får tonas ut i ljudlös på något sätt för att inte helt spricka. Det är så djävla ovärdigt.
I övrigt har jag alltid sagt att jag vill att Don't Think Twice It's All Right spelas, för att...tja, jag gillar den. Den behöver kanske inte heller sjungas av de församlade, utan vaktmästaren kan väl bara peta in en skiva eller hur det nu går till i framtiden (som man ju ändå får hoppas att det blir). På min bästa kompis Håkans begravning så sjöng kantorn på eget bevåg Claptons Tears In Heaven, oackompanjerat, lite falskt och på jättedålig, jag betonar, JÄTTEDÅLIG svengelska. Det var så pinsamt att tårna krullade sig i finstrumporna. Det allra konstigaste var dock att jag efteråt, på eget bevåg, gick fram och tackade henne och flera gånger sa att det hade varit "jättefint". Det var det alltså inte, men där ser man vad sorg kan göra med en människa. Inget sånt på min begravning, tack. Annars kan det väl få vara så enkelt som möjligt. Gärna en kista i kartong eller något recycling-material, det är väl ändå VANSINNIGT att lägga såna sjuka mänger slantar på något som bara ska användas några timmar (eller hur länge man nu ligger där, men det står ju knappast i proportion till priset i alla fall). Självklart har jag donerat mina organ till bättre behövande (om det nu finns något användbart kvar), så det kanske inte är så mycket av min fysiska lekamen kvar att lattja med. Räcker kanske med en skokartong eller liknande. Det bryr jag mig inte så mycket om. Keep it simple (med det ologiska undantaget för kyrkan och gravstenen dårå).
Får kanske plita ihop ett sånt där Vita Arkivet, men var i herrans namn ska man förvara det? Förr hade ju folk bankfack där de la alla viktiga papper, men jag har aldrig haft något och det känns ju inte så 2000-tal att skaffa ett heller. Här hemma skulle det väl bli liggande i månader eller år innan min man eventuellt skulle råka hitta det av en slump, om det nu är jag som dör först villsäga. Finns det kanske en digital variant, men vem får då reda på det? Finns det kanske någon e-postfunktion som aktiveras när folkbokföringen bockar ur nån ruta (eller hur det nu funkar när man dödförklaras i registren)? Det här tål att tas reda på. Det ska jag göra...någon gång. Helst innan det blir aktuellt. Men det blir inte nu, för nu ska jag se säsongsavslutningen av SKAM. Over & out.
En globetrotters (väldigt korta) memoarer
Har blivit utmanad att skriva om mina utlandsvistelser. Det kan möjligen bli det kortaste blogginlägget EVER, men eftersom det här är en blogg med eposet som ideal så ska jag nog kunna brodera ut texten även om detta. Känns rätt ofta som att jag är den enda människan i universum som inte har backpackat mig ett par varv jorden runt, men någon ska ju vara det. Ju äldre jag blir desto mindre äventyrslysten blir jag dessutom, så jag kommer väl att sluta som en sån där pensionär som tycker det är världens grej att ta bussen till stan.
Med min barndoms semestrar var det rätt skralt. Jag är ju uppvuxen på en bondgård, så vi hässjade hö när andra låg på playan med paraplydrinkar eller vad folk nu sysslade med på sina semestrar. Minns att min mamma tyckte det var jättepinsamt när vi barn sa till folk att vi hade varit på semester på Råslätt, som är ett miljonprogramområde utmed E4:an som mormor och morfar flyttade till när det var nybyggt och som väl inte är att betrakta som något paradis direkt. Men vi tyckte det var jättespännande med hiss och sopnedkast och balkong och lekplatser med gungor och rutschkana och folk överallt. Det var liksom exotiskt när man bodde långt ute i skogen utan en enda granne.
Vet inte om det var för att vi skulle ha något fräsigare att berätta som vi for på campingsemester i Danmark tillsammans med en annan familj en vecka en sommar när jag var liten. Det var fyra vuxna utan res- eller campingvana, och så sex barn under tio år, skruttiga bilar och skruttiga tält och plötsligt framstår filmen "Vi hade i alla fall tur med vädret" som rena drömtillvaron. Fast jag minns det ändå som rätt kul. Ett annat år hyrde vi en stuga i Strömstad en helg och en av dagarna åkte vi och tittade på Haldens fästning. Det var väl inte så himla upphetsande i sig, men VI VAR JU UTOMLANDS!
Fick tydligen mersmak för en sommar på högstadiet var jag i England på språkresa. Minns inte omständigheterna kring denna resa alls faktiskt, för jag åkte tillsammans med en tjej som gick i samma klass som jag, men vi var inte direkt kompisar så det känns som att det här var något föräldrapåhitt? Men på den tiden var jag ju tydligen lite äventyrslysten så jag tackade inte nej till detta utan tyckte väl att det var spännande och fränt. Minns dock att det var något av en chock eftersom det var typ jag och en till av alla som var med på resan som inte kom från DJURSHOLM. Den kulturkrocken var nog värre än vad det var att befinna sig i ett annat land.
Sen kom 80-talet och alla skulle tågluffa. Det gjorde även jag och min syrra, fast för oss var det mervar ett prisvärt alternativ för två snåla som skulle till Skottland, för det hade vi fått för oss att vi ville, så billigt som det bara gick. Minns att min syrra släpade med sig en katalog med tidtabeller för vartenda djävla mjölktåg i hela Europa som hon hade fått tag i någonstans, och med den och Interrailkortet och en näve resecheckar sicksackade vi oss fram norrut genom Storbritannien, ut på Orkneyöarna och tillbaks ner igen i sakta mak. Livnärde oss på typ öl och vitt bröd, men det var ju på den gamla goda tiden innan kolhydrater var att jämställa med heroin, så oss gick det väl ingen större nöd på. Några fräsiga Interrail-skrönor med vilda nätter i Europa kan jag dock mig veterligen inte bjussa på, men Skottland var fint. Så fint att jag åkte dit några år senare på min första bröllopsresa i början av 90-talet eftersom jag berättat för min dåvarande man hur fantastiskt fint det var där. Vi var där tre veckor i maj och det regnade och/eller snöade från morgon till kväll varenda dag, men det är ju smällar man får ta. Vi är skilda nu.
Sedan dess har det varit skralt på resefronten. Besöker Norge och Danmark i jobbsammanhang kanske någon gång per år, men det är ju inte att betrakta som äventyr direkt. Mitt ex' familj hade sommarställe på Åland, så där var vi en del men det var ju då. Jag och min man pressar väl oss över Öresundsbron någon gång emellanåt men det är lite som att det är för enkelt och lite för nära för att det ens ska bli av. Men kanske i sommar? Har ju kostat på taxarna varsin rabiesvaccination så att de ska kunna följa med, för om inte annat så är det APDYRT att ha tre hundar på pensionat vilket också sätter käppar i hjulet för ett möjligt liv som globetrotter. Ja, den som lever får väl helt enkelt se.
Med min barndoms semestrar var det rätt skralt. Jag är ju uppvuxen på en bondgård, så vi hässjade hö när andra låg på playan med paraplydrinkar eller vad folk nu sysslade med på sina semestrar. Minns att min mamma tyckte det var jättepinsamt när vi barn sa till folk att vi hade varit på semester på Råslätt, som är ett miljonprogramområde utmed E4:an som mormor och morfar flyttade till när det var nybyggt och som väl inte är att betrakta som något paradis direkt. Men vi tyckte det var jättespännande med hiss och sopnedkast och balkong och lekplatser med gungor och rutschkana och folk överallt. Det var liksom exotiskt när man bodde långt ute i skogen utan en enda granne.
Vet inte om det var för att vi skulle ha något fräsigare att berätta som vi for på campingsemester i Danmark tillsammans med en annan familj en vecka en sommar när jag var liten. Det var fyra vuxna utan res- eller campingvana, och så sex barn under tio år, skruttiga bilar och skruttiga tält och plötsligt framstår filmen "Vi hade i alla fall tur med vädret" som rena drömtillvaron. Fast jag minns det ändå som rätt kul. Ett annat år hyrde vi en stuga i Strömstad en helg och en av dagarna åkte vi och tittade på Haldens fästning. Det var väl inte så himla upphetsande i sig, men VI VAR JU UTOMLANDS!
Fick tydligen mersmak för en sommar på högstadiet var jag i England på språkresa. Minns inte omständigheterna kring denna resa alls faktiskt, för jag åkte tillsammans med en tjej som gick i samma klass som jag, men vi var inte direkt kompisar så det känns som att det här var något föräldrapåhitt? Men på den tiden var jag ju tydligen lite äventyrslysten så jag tackade inte nej till detta utan tyckte väl att det var spännande och fränt. Minns dock att det var något av en chock eftersom det var typ jag och en till av alla som var med på resan som inte kom från DJURSHOLM. Den kulturkrocken var nog värre än vad det var att befinna sig i ett annat land.
Sen kom 80-talet och alla skulle tågluffa. Det gjorde även jag och min syrra, fast för oss var det mervar ett prisvärt alternativ för två snåla som skulle till Skottland, för det hade vi fått för oss att vi ville, så billigt som det bara gick. Minns att min syrra släpade med sig en katalog med tidtabeller för vartenda djävla mjölktåg i hela Europa som hon hade fått tag i någonstans, och med den och Interrailkortet och en näve resecheckar sicksackade vi oss fram norrut genom Storbritannien, ut på Orkneyöarna och tillbaks ner igen i sakta mak. Livnärde oss på typ öl och vitt bröd, men det var ju på den gamla goda tiden innan kolhydrater var att jämställa med heroin, så oss gick det väl ingen större nöd på. Några fräsiga Interrail-skrönor med vilda nätter i Europa kan jag dock mig veterligen inte bjussa på, men Skottland var fint. Så fint att jag åkte dit några år senare på min första bröllopsresa i början av 90-talet eftersom jag berättat för min dåvarande man hur fantastiskt fint det var där. Vi var där tre veckor i maj och det regnade och/eller snöade från morgon till kväll varenda dag, men det är ju smällar man får ta. Vi är skilda nu.
Sedan dess har det varit skralt på resefronten. Besöker Norge och Danmark i jobbsammanhang kanske någon gång per år, men det är ju inte att betrakta som äventyr direkt. Mitt ex' familj hade sommarställe på Åland, så där var vi en del men det var ju då. Jag och min man pressar väl oss över Öresundsbron någon gång emellanåt men det är lite som att det är för enkelt och lite för nära för att det ens ska bli av. Men kanske i sommar? Har ju kostat på taxarna varsin rabiesvaccination så att de ska kunna följa med, för om inte annat så är det APDYRT att ha tre hundar på pensionat vilket också sätter käppar i hjulet för ett möjligt liv som globetrotter. Ja, den som lever får väl helt enkelt se.
fredag 23 juni 2017
Små grodorna
Har läst Små grodorna av Johan Carle, en bok som helt lämpligt börjar på en midsommarafton och slutar på midsommarafton ett år senare. Handlar om några människor som bor i en sån där litet trött samhälle som det måste finnas hundratusentals - känns det som i alla fall - av i Sverige. En sån där liten småort som liksom hankar sig fram i skuggan av någon medelstor tätort i närregionen, en håla där alla känner alla och där det knappt finns några jobb och som nästan alla som har möjlighet flyttar ifrån så fort som det någonsin går. I denna miljö får man följa en handfull människor under ett år. Rätt så ensamma och olyckliga människor och som vanligt finns det ju mycket som döljs under ytan när man väl börjar titta bakom fasaderna. Hög igenkänningsfaktor för den här lantisen alltså.
En rätt så bra bok, kanske dock i deppigaste laget. Alltså, nu menar jag ju verkligen inte att det måste vara tjo och tjim och lyckliga chick lit-slut för att en bok ska vara bra. Och det är klart att om man ska skriva en bok som ska handla om människor som bor på ett ställe där det nästan inte händer någonting alls, då kan man ju inte förvänta sig en tät actionspäckad intrig utan en död sekund. Grejen var väl att det var lite väl mycket döda sekunder i den här intrigen, den liksom harvade sig håglöst fram i ett makligt tempo utan att direkt komma någonstans och lade man boken ifrån sig så var det lätt att den blev liggande. Det blev lite upprepning när allas möten med varandra skulle skildras ur olika människors perspektiv, och jag hade liksom lite svårt att engagera mig i personerna (och då pratar vi om en person, mig alltså, som för dialoger med karaktärer i tv-serier när de inte gör som jag vill. Eller så mycket till dialog blir det ju förstås inte, men ja) och jag tror att jag måste känna något för karaktärerna för tycka att någonting är riktigt bra. Är de trevliga hoppas man att det ska gå bra för dom (och våndas när det inte gör det), om de är elaka så vill man ju att karma ska komma och bita dom i röven så de får vad de förtjänar. Men i den här boken känns karaktärerna mest...ointressanta, om jag ska vara ärlig. Fastän syftet med boken gissningsvis är precis det motsatta, att författaren vill skildra allt det där som händer under ytan som man aldrig ser. Men det räcker liksom inte hela vägen. TYVÄRR, för tanken är god. Och det är ett bra försök, men det var som sagt lite väl mycket depp och ångest och tryckande högsommarvärme och ensamma olyckliga själar.
Den här boken får tre midsommarstänger av fem möjliga.
En rätt så bra bok, kanske dock i deppigaste laget. Alltså, nu menar jag ju verkligen inte att det måste vara tjo och tjim och lyckliga chick lit-slut för att en bok ska vara bra. Och det är klart att om man ska skriva en bok som ska handla om människor som bor på ett ställe där det nästan inte händer någonting alls, då kan man ju inte förvänta sig en tät actionspäckad intrig utan en död sekund. Grejen var väl att det var lite väl mycket döda sekunder i den här intrigen, den liksom harvade sig håglöst fram i ett makligt tempo utan att direkt komma någonstans och lade man boken ifrån sig så var det lätt att den blev liggande. Det blev lite upprepning när allas möten med varandra skulle skildras ur olika människors perspektiv, och jag hade liksom lite svårt att engagera mig i personerna (och då pratar vi om en person, mig alltså, som för dialoger med karaktärer i tv-serier när de inte gör som jag vill. Eller så mycket till dialog blir det ju förstås inte, men ja) och jag tror att jag måste känna något för karaktärerna för tycka att någonting är riktigt bra. Är de trevliga hoppas man att det ska gå bra för dom (och våndas när det inte gör det), om de är elaka så vill man ju att karma ska komma och bita dom i röven så de får vad de förtjänar. Men i den här boken känns karaktärerna mest...ointressanta, om jag ska vara ärlig. Fastän syftet med boken gissningsvis är precis det motsatta, att författaren vill skildra allt det där som händer under ytan som man aldrig ser. Men det räcker liksom inte hela vägen. TYVÄRR, för tanken är god. Och det är ett bra försök, men det var som sagt lite väl mycket depp och ångest och tryckande högsommarvärme och ensamma olyckliga själar.
Den här boken får tre midsommarstänger av fem möjliga.
torsdag 22 juni 2017
The Handmaid's Tale - en liten fundering (och möjligen en liten spoiler)
Har börjat kolla på The Handmaid's Tale på HBO, och ni som inte vill veta vad den serien går ut på kan ju sluta läsa NU. Själv har jag bara sett tre avsnitt och inte läst boken som serien bygger på så det är möjligt att vissa bitar faller på plats efter hand.
I alla fall: The Handmaid's Tale utspelar sig i en vä-häldigt deppig framtid där kristna fundamentalister har tagit makten i det som man får förmoda är USA. Av någon anledning som man ännu inte fått veta är fertiliteten extremt låg, och många av de barn som föds är skadade eller missbildade på något sätt. Av den anledningen så fångas alla fertila kvinnor som de kristna får nys på in och hålls som pigor hos de rika. I detta koncept ingår då även att låta sig befruktas av herrn i huset genom någonting som kallas Ceremonin. Under Ceremonin får pigan ligga fullt påklädd - alla pigor går i identiska kläder med kåpor och hucklen som för tankarna till Amishfolket - med huvudet i fruns knä samtidigt som mannen i huset bökar omkring under kjolarna - pigans då - och idkar umgänge. Av minerna att döma verkar detta vara en extremt trist och ovärdig situation för alla inblandade, och man undrar ju lite varför dom i framtiden inte kan använda sig av till exempel provrörsbefruktning, det borde ju dessutom ge mycket bättre utdelning kan man ju tycka.
Min man påstår att det beror på att den typen av teknik inte är förenlig med kristen fundamentalism, och det stämmer kanske. Men man, jag alltså, tycker väl att det där med att bedriva HOR är väl inte så djävla kristet heller dårå. Det har dom minsann inte tänkt på! Eller så är det framtiden. Typ kristendom 2.0, där man kan göra avkall på vissa gamla opraktiska principer för att det ska bli bra tv.
Sen när någon i nejden ska föda barn så åker det runt typ en ambulans och samlar ihop alla pigorna och så ska alla sitta i en ring kring den som föder och mässa "PUSH...BREATHE...PUSH....BREATHE..." i timmar medan de rika dricker kaffe och äter kakor. Fast under själva utdrivningsskedet är det tydligen kutym att den födande pigan ska ligga med huvudet i "sin" rika kvinnas knä och den rika ska också grimasera och låtsaskrysta medan 100 pigor står runt omkring och mal på om andning och krystning. HELT DJÄVLA NORMALT I FRAMTIDEN, bara så ni vet.
Ja, men i alla fall. I övrigt är den rätt bra. Lite långsam, men det är kanske någonting som ska "byggas upp", vad vet jag. Den här serien kan ni gott se.
I alla fall: The Handmaid's Tale utspelar sig i en vä-häldigt deppig framtid där kristna fundamentalister har tagit makten i det som man får förmoda är USA. Av någon anledning som man ännu inte fått veta är fertiliteten extremt låg, och många av de barn som föds är skadade eller missbildade på något sätt. Av den anledningen så fångas alla fertila kvinnor som de kristna får nys på in och hålls som pigor hos de rika. I detta koncept ingår då även att låta sig befruktas av herrn i huset genom någonting som kallas Ceremonin. Under Ceremonin får pigan ligga fullt påklädd - alla pigor går i identiska kläder med kåpor och hucklen som för tankarna till Amishfolket - med huvudet i fruns knä samtidigt som mannen i huset bökar omkring under kjolarna - pigans då - och idkar umgänge. Av minerna att döma verkar detta vara en extremt trist och ovärdig situation för alla inblandade, och man undrar ju lite varför dom i framtiden inte kan använda sig av till exempel provrörsbefruktning, det borde ju dessutom ge mycket bättre utdelning kan man ju tycka.
Min man påstår att det beror på att den typen av teknik inte är förenlig med kristen fundamentalism, och det stämmer kanske. Men man, jag alltså, tycker väl att det där med att bedriva HOR är väl inte så djävla kristet heller dårå. Det har dom minsann inte tänkt på! Eller så är det framtiden. Typ kristendom 2.0, där man kan göra avkall på vissa gamla opraktiska principer för att det ska bli bra tv.
Sen när någon i nejden ska föda barn så åker det runt typ en ambulans och samlar ihop alla pigorna och så ska alla sitta i en ring kring den som föder och mässa "PUSH...BREATHE...PUSH....BREATHE..." i timmar medan de rika dricker kaffe och äter kakor. Fast under själva utdrivningsskedet är det tydligen kutym att den födande pigan ska ligga med huvudet i "sin" rika kvinnas knä och den rika ska också grimasera och låtsaskrysta medan 100 pigor står runt omkring och mal på om andning och krystning. HELT DJÄVLA NORMALT I FRAMTIDEN, bara så ni vet.
Ja, men i alla fall. I övrigt är den rätt bra. Lite långsam, men det är kanske någonting som ska "byggas upp", vad vet jag. Den här serien kan ni gott se.
onsdag 21 juni 2017
Mitt liv som utlandssvensk
Har fått en utmaning om att blogga om vart jag skulle flytta om jag hade varit tvungen att lämna Sverige. De som känner mig vet att jag ogärna ens passerar tomtgränsen om jag inte är tvungen, men man vet ju aldrig vad ödet kan ha i beredskap åt en. Kanske blir jag dumpad av min man och så ringer mitt frikort Bruce Dickinson och bara: ÄNTLIGEN, och bjuder mig till att komma och bo hos honom (var det nu kan vara). Det är ju rätt mycket hål i det här resonemanget (till exempel känner vi inte varandra och sen är det väl den där lilla detaljen att han knappast är singel), men det visar väl hur långt ifrån att bo i utlandet jag befinner mig. Eller kanske inte.
Trots att jag är en snöhatare av rang skulle jag aldrig välja att bosätta mig i ett varmt land även om jag kan bli riktigt djävla less på Sverige i januari-februari. JAG DÖR om det är för varmt. När det är kallt kan man ju i alla fall gotta sig med att få komma in och få sitta och kura framför brasan. När det är för varmt så blir jag trött, orkeslös, grinig och får huvudvärk, jag bränner mig i solen trots solskyddsfaktor 50 och får eksem som kliar tills jag är färdig att uppsöka ett mentalsjukhus. Så det fattar ju vem som helst att jag inte skulle passa i ett varmt land.
Ett för kallt land lockar ju inte heller på grund av snödepressionen som bryter ut så fort det blir vitt på marken (nej, jag tycker inte det blir "ljust och härligt", jag tycker bara det är onödigt), så det fick ju bli någonstans där det var lagom temperatur. Typ...som här? Och sen tycker jag ju det är lite jobbigt att inte kunna språket (ibland känns det ju kommunikation som en övermäktig uppgift till och med på ens eget modersmål, herregud vad det går att missförstå!), så att kunna göra sig förstådd på åtminstone engelska är väl ett måste i mitt nya land. Fattar inte hur de som utvandrade till Amerika på 1800-talet utan att kunna språket eller ens veta någonting annat än typ ha sett en bild på en "hweteåker i Nord-Amerika" i någon lärobok, att de vågade?
Så vad återstår för mig då om vi räknat bort alla länder som är för varma, för kalla och som inte är engelskspråkiga? Typ Storbritannien, Irland, delar av USA och så de övriga nordiska länderna (är varken berest eller bra på geografi, så det kan hända att jag missar en massa här). Är ju ingen fena på engelska heller för den delen, så det slutar väl med att äventyrliga och djärva jag hamnar i Köpenhamn. Inte för att danska skulle vara ett så mycket bättre språk, för HERREGUD, det är det inte. Men det är åtminstone nära hem. Och eftersom jag har danska kollegor så har jag mycket möda och stort besvär lärt mig några danska räkneord, så då kan jag ju lika gärna passa på att dra nytta av den här kunskapen och tjoa TO OCH HALVTRES och FEM OG HALVFEMS så det står härliga till. Obs, det går inte så lättvindigt utan jag måste alltid tänka ett extra varv innan jag vågar öppna munnen så jag framstår ofta som lite mindre vetande när jag ska kommunicera med danskar. Men kan inte det också vara ganska vilsamt? Ingen ställer några krav på en och man kanske till och med får någon liten förtidspension att leva på. Eller kanske inte dårå.
Skickar vidare den här stafettpinnen till Mirre! Vill även veta hur och varför min flitigaste kommentator har hamnat i utlandet. Bara kör!
Trots att jag är en snöhatare av rang skulle jag aldrig välja att bosätta mig i ett varmt land även om jag kan bli riktigt djävla less på Sverige i januari-februari. JAG DÖR om det är för varmt. När det är kallt kan man ju i alla fall gotta sig med att få komma in och få sitta och kura framför brasan. När det är för varmt så blir jag trött, orkeslös, grinig och får huvudvärk, jag bränner mig i solen trots solskyddsfaktor 50 och får eksem som kliar tills jag är färdig att uppsöka ett mentalsjukhus. Så det fattar ju vem som helst att jag inte skulle passa i ett varmt land.
Ett för kallt land lockar ju inte heller på grund av snödepressionen som bryter ut så fort det blir vitt på marken (nej, jag tycker inte det blir "ljust och härligt", jag tycker bara det är onödigt), så det fick ju bli någonstans där det var lagom temperatur. Typ...som här? Och sen tycker jag ju det är lite jobbigt att inte kunna språket (ibland känns det ju kommunikation som en övermäktig uppgift till och med på ens eget modersmål, herregud vad det går att missförstå!), så att kunna göra sig förstådd på åtminstone engelska är väl ett måste i mitt nya land. Fattar inte hur de som utvandrade till Amerika på 1800-talet utan att kunna språket eller ens veta någonting annat än typ ha sett en bild på en "hweteåker i Nord-Amerika" i någon lärobok, att de vågade?
Så vad återstår för mig då om vi räknat bort alla länder som är för varma, för kalla och som inte är engelskspråkiga? Typ Storbritannien, Irland, delar av USA och så de övriga nordiska länderna (är varken berest eller bra på geografi, så det kan hända att jag missar en massa här). Är ju ingen fena på engelska heller för den delen, så det slutar väl med att äventyrliga och djärva jag hamnar i Köpenhamn. Inte för att danska skulle vara ett så mycket bättre språk, för HERREGUD, det är det inte. Men det är åtminstone nära hem. Och eftersom jag har danska kollegor så har jag mycket möda och stort besvär lärt mig några danska räkneord, så då kan jag ju lika gärna passa på att dra nytta av den här kunskapen och tjoa TO OCH HALVTRES och FEM OG HALVFEMS så det står härliga till. Obs, det går inte så lättvindigt utan jag måste alltid tänka ett extra varv innan jag vågar öppna munnen så jag framstår ofta som lite mindre vetande när jag ska kommunicera med danskar. Men kan inte det också vara ganska vilsamt? Ingen ställer några krav på en och man kanske till och med får någon liten förtidspension att leva på. Eller kanske inte dårå.
Skickar vidare den här stafettpinnen till Mirre! Vill även veta hur och varför min flitigaste kommentator har hamnat i utlandet. Bara kör!
But it doesn't really matter at all (rättad, tack Annika!)
BREAKING NEWS - igen. Eller ja, kanske ett litet steg för människan men ett stort steg för den här snåla. Har nämligen köpt - eller åtminstone beställt - nya ridbyxor för dyra pengar. Det där med pengar är ju uppenbarligen något som folk i allmänhet har svårt att förhålla sig till. Jag är väl inget undantag, kan bli extremt provocerad av rika människor. Kanske inte i första hand för att de är rika (jo, självklart blir jag provocerad av det faktum att det finns fattiga och rika, men det är ju mer ett dystert konstaterande av den rådande världsordningen och ingenting som jag går och sprakar av irritation över dagligen och stundligen), utan jag går mer igång på när folk beter sig som att det liksom är en självklarhet att kunna bo i vräkiga villor i de bästa områdena och att ha städhjälp och trädgårdsmästare och tre sportbilar och kunna skicka sina barn till privatskolor och åka på lyxsemester oftare än andra betalar räkningar, att det liksom bara är en fråga om att välja det livet så får man det. Och när samma människor undantagslöst hävdar att de "minsann inte har fått någonting gratis" så har jag god lust att ge dom en fet smäll.
Ja, men nu var det inte pengar det skulle handla om, men jag kom osökt in på det nu i samband med ridningen, för det är ju inte billigt, även om jag efter lite efterforskningar har insett att vi här i småstäderna kommer rätt billigt undan jämfört med vad det kostar i större städer. Har dock en ridkamrat som ständigt beklagar sig över hur dyrt det är. "Regnar det pengar över dig eller?" sa hen lite halvsurt och missunnsamt när jag berättade att jag anmält mig till ett kvällsridläger i sommar (som började igår kväll faktiskt, så då är det väl per definition sommar nu då, och med tanke på att termometern stod på 26 grader när jag kom hem så var det svårt att invända).
Till det har jag ju investerat i nya ridstövlar (fast jag har ju som sagt haft mina gamla sedan tidigt 90-tal så det är väl inte mycket att säga om egentligen), och nu dessutom nya ridbyxor då (fast eftersom terminen är slut nu så får väl den missunnsamma inte se dom förrän tidigast till hösten). Svarade lite (rätt mycket) drygt att "ja, jag var helt otrolig* i löneförhandlingen i år och nåt får jag väl lägga dom pengarna på", för jag tyckte det där var en typiskt onödig kommentar som ska bemötas därefter. Det har väl ingen annan med att göra vad jag gör för mina surt förvärvade slantar? Dessutom: personen ifråga pluggar och när jag en gång uttryckte mitt deltagande över de ekonomiska förutsättningarna som det skapade så fick jag ett sånt där drygt "ja, jag väljer ju att inte ta några lån" tillbaka, i en ton som om det var ett val som alla kunde göra. Enligt mig är det endast möjligt om man kombinerar det med att leva på någon annans pengar, för ingen ska inbilla mig att någon kan dra runt kostnader för hus och familj inklusive barn och hundar och bilar och mat och så lite hobbyridning på ridskola ovanpå det enbart på CSN:s bidragsdel. Säger inget om det (eller jo, det gör jag ju uppenbarligen), för det är väl bra om man kan klara sina studier utan att behöva åka tiotusentals varv i CSN:s lånekarusell, MEN då ska man inte heller anmärka på hur andra (=jag) fördelar håvorna, kan jag ju tycka.
Aja, men skit i ekonomin och över till ridbyxorna nu. Min man, som är duktig på att sy, har erbjudit sig att sy in mina nuvarande så att inte den första bild som kommer till en när man ser dom är tyska befälhavare från 30-talet, men jag är skeptisk till om det blir så himla bra. Det är ju inte precis helt raka sömmar och så måste ju läderskoningen hamna rätt. Han kan eventuellt få experimentera med det när mina nya kommer, OCH de visar sig passa jättebra, vilket ju är något av en chansning när man beställer på nätet sådär, men herregud, folk köper ju till och med bröllopsklänningar på nätet så nog borde jag väl kunna lyckas hitta ett par djävla ridbyxor som passar, det är ju inte precis raketforskning, kan man ju tycka. Ja, ni hör ju själva att det här med största sannolikhet kommer att bli ett misslyckande utan dess like, men det får ju om inte annat åtminstone ett visst bloggvärde.
Har googlat som ett as i veckor nu, och kommit fram till att Pikeur Candela är märket och modellen som uppfyller kombinationen hög midja, helskoning och neutrala färger. Sen får jag då backa från kravet på "helskodda i läder" för det är tydligen så djävla ute att det inte finns att uppbringa, men om alla andra har ridit i syntetskodda ridbyxor under hela 2000-talet så kan det väl ändå inte vara HELT uppåt väggarna? Får man väl förmoda. Sen har det rått lite delade meningar om huruvida Pikeur var små eller stora eller normala i storleken, men jag anade en svag majoritet som lutade åt att de var lite små, så jag beställde en storlek större för säkerhets skull. Får väl skicka tillbaks i värsta fall, även om sånt meckande är bland det värsta jag vet.
Min ridlärare, med vilken jag har dryftat problemet (känner ibland att jag liksom måste försvara, eller åtminstone motivera varför jag fortfarande kliver omkring med nazistridbyxor från 90-talet), tyckte att jag skulle åka till Falsterbo, för där kunde man få "riktigt bra priser" (under Falsterbo Horse Show ska väl tilläggas om någon inte är invigt i vad begreppet "Falsterbo" står för i hästsammanhang. Nu är det ju inte precis GRATIS att åka till Falsterbo Horse Show, entrébiljetterna kostar hundratals kronor om jag inte missminner mig och man åker ju inte precis dit för att bara hänga utanför, och sen är det jättemycket folk, jättestora klasser och trängsel och köer överallt. Maten är dyr och inte det minsta prisvärd, med undantag för det som serveras på VIP-läktaren där de rika sitter under tak och läppjar äkta champagne till allmänt förtret hos oss vanliga dödliga som får stå i milslånga köer för att köpa en djävla korv. Nä tack, jag känner lite att jag har gjort vad jag ska på Falsterbo, så det känns inte riktigt värt att åka dit även om nu ridbyxorna skulle råka vara några hundralappar billigare. Dessutom ser man allting mycket bättre på tv. Faktiskt. Speciellt Falsterbo Hunting, terrängloppet. Har ni kollat på terrängmomentet i fälttävlan live någon gång? GÖR INTE DET. Man knogar ut i skogen, tar plats vid ett hinder - gärna ett vattenhinder, för det är ju alltid kul att se om någon plumsar av - och så väntar man. Länge. Sen kommer det en häst. Hoppar över. Försvinner i fjärran. Sen går det ett antal minuter under vilka det inte händer ett skit. Sen kommer nästa häst. Hoppar över. Försvinner i fjärran. Sen går det ett antal minuter, osv. Under alla denna tid har man knappt en susning om vem som är vem, hur någon ligger till, om ekipaget som susade förbi för en kvart sen hade 20 fel eller var felfria i övrigt. På tv filmar dom så man får se merparten av banan i ett svep, ryttare för ryttare, och det är ju det som är grejen. Om ni frågar mig alltså. Plus att speakern förser en med en massa information som till exempel hur gammal hästen är, vad den har för härstamning och hur ryttaren ligger till på världscup-rankingen.
Men okej, om någon vill bjuda med mig på en dagstur till Falsterbo så kan jag locka med att det är GARANTERAT vackert väder när jag är med. Alltid! Eller i alla fall så har det varit det alla gånger jag har varit där, då har det varit minst tjugofem grader varmt och solen har gassat hysteriskt från en himmel där det inte finns ett moln så långt ögat kan se, och såklart har snåla vi alltid köpt biljetter till läktaren utan tak som badar i sol hela dagen, så man sitter där och grundlägger sitt maligna melanom medan man sakta men säkert steks från grisrosa till rosenröd. Ett år hade jag på mig solglasögon eftersom det är så jobbigt att sitta och kisa mot solen, och när jag tog av dom framåt kvällen så såg jag ut som en inverterad Fantomen. Fast i rött då. Många i min omgivning tyckte det var helfestligt. Me: not so much.
Så nä, no more Falsterbo för mig oavsett hur attraktiva priserna på ridbyxor än må vara. Återstår nu att se hur jag lyckas med min NÄTSHOPPING. Stay tuned for information, osv.
Annars är det livat och glatt på kvällsridlägret. Jag har Bulldozern och det går bättre och bättre även om hon fortfarande blir hulkstark och springer ifrån mig i galoppfattningarna ibland. Igår fick jag en smärre chock när vi beordrades lägga upp stigbyglarna. Förr red man ju alltid en massa balansridning, men det verkar ha gått ur tiden (?). Tills igår då. Men det gick bra, för när Bulldozern går i form är hon väldigt skön att sitta på. Älgen hade det kanske inte varit samma moment of joy.
Vi är en flock mer eller mindre vuxna som är i stallet och ryktar, mockar, flätar, putsar och håller på som om vi vore cirka tolv. Så. Himla. Mysigt.
* Fick i alla fall en rejäl slant mer än vad de andra fick, BECAUSE I'M FUCKING WORTH IT.
Ja, men nu var det inte pengar det skulle handla om, men jag kom osökt in på det nu i samband med ridningen, för det är ju inte billigt, även om jag efter lite efterforskningar har insett att vi här i småstäderna kommer rätt billigt undan jämfört med vad det kostar i större städer. Har dock en ridkamrat som ständigt beklagar sig över hur dyrt det är. "Regnar det pengar över dig eller?" sa hen lite halvsurt och missunnsamt när jag berättade att jag anmält mig till ett kvällsridläger i sommar (som började igår kväll faktiskt, så då är det väl per definition sommar nu då, och med tanke på att termometern stod på 26 grader när jag kom hem så var det svårt att invända).
Till det har jag ju investerat i nya ridstövlar (fast jag har ju som sagt haft mina gamla sedan tidigt 90-tal så det är väl inte mycket att säga om egentligen), och nu dessutom nya ridbyxor då (fast eftersom terminen är slut nu så får väl den missunnsamma inte se dom förrän tidigast till hösten). Svarade lite (rätt mycket) drygt att "ja, jag var helt otrolig* i löneförhandlingen i år och nåt får jag väl lägga dom pengarna på", för jag tyckte det där var en typiskt onödig kommentar som ska bemötas därefter. Det har väl ingen annan med att göra vad jag gör för mina surt förvärvade slantar? Dessutom: personen ifråga pluggar och när jag en gång uttryckte mitt deltagande över de ekonomiska förutsättningarna som det skapade så fick jag ett sånt där drygt "ja, jag väljer ju att inte ta några lån" tillbaka, i en ton som om det var ett val som alla kunde göra. Enligt mig är det endast möjligt om man kombinerar det med att leva på någon annans pengar, för ingen ska inbilla mig att någon kan dra runt kostnader för hus och familj inklusive barn och hundar och bilar och mat och så lite hobbyridning på ridskola ovanpå det enbart på CSN:s bidragsdel. Säger inget om det (eller jo, det gör jag ju uppenbarligen), för det är väl bra om man kan klara sina studier utan att behöva åka tiotusentals varv i CSN:s lånekarusell, MEN då ska man inte heller anmärka på hur andra (=jag) fördelar håvorna, kan jag ju tycka.
Aja, men skit i ekonomin och över till ridbyxorna nu. Min man, som är duktig på att sy, har erbjudit sig att sy in mina nuvarande så att inte den första bild som kommer till en när man ser dom är tyska befälhavare från 30-talet, men jag är skeptisk till om det blir så himla bra. Det är ju inte precis helt raka sömmar och så måste ju läderskoningen hamna rätt. Han kan eventuellt få experimentera med det när mina nya kommer, OCH de visar sig passa jättebra, vilket ju är något av en chansning när man beställer på nätet sådär, men herregud, folk köper ju till och med bröllopsklänningar på nätet så nog borde jag väl kunna lyckas hitta ett par djävla ridbyxor som passar, det är ju inte precis raketforskning, kan man ju tycka. Ja, ni hör ju själva att det här med största sannolikhet kommer att bli ett misslyckande utan dess like, men det får ju om inte annat åtminstone ett visst bloggvärde.
Har googlat som ett as i veckor nu, och kommit fram till att Pikeur Candela är märket och modellen som uppfyller kombinationen hög midja, helskoning och neutrala färger. Sen får jag då backa från kravet på "helskodda i läder" för det är tydligen så djävla ute att det inte finns att uppbringa, men om alla andra har ridit i syntetskodda ridbyxor under hela 2000-talet så kan det väl ändå inte vara HELT uppåt väggarna? Får man väl förmoda. Sen har det rått lite delade meningar om huruvida Pikeur var små eller stora eller normala i storleken, men jag anade en svag majoritet som lutade åt att de var lite små, så jag beställde en storlek större för säkerhets skull. Får väl skicka tillbaks i värsta fall, även om sånt meckande är bland det värsta jag vet.
Min ridlärare, med vilken jag har dryftat problemet (känner ibland att jag liksom måste försvara, eller åtminstone motivera varför jag fortfarande kliver omkring med nazistridbyxor från 90-talet), tyckte att jag skulle åka till Falsterbo, för där kunde man få "riktigt bra priser" (under Falsterbo Horse Show ska väl tilläggas om någon inte är invigt i vad begreppet "Falsterbo" står för i hästsammanhang. Nu är det ju inte precis GRATIS att åka till Falsterbo Horse Show, entrébiljetterna kostar hundratals kronor om jag inte missminner mig och man åker ju inte precis dit för att bara hänga utanför, och sen är det jättemycket folk, jättestora klasser och trängsel och köer överallt. Maten är dyr och inte det minsta prisvärd, med undantag för det som serveras på VIP-läktaren där de rika sitter under tak och läppjar äkta champagne till allmänt förtret hos oss vanliga dödliga som får stå i milslånga köer för att köpa en djävla korv. Nä tack, jag känner lite att jag har gjort vad jag ska på Falsterbo, så det känns inte riktigt värt att åka dit även om nu ridbyxorna skulle råka vara några hundralappar billigare. Dessutom ser man allting mycket bättre på tv. Faktiskt. Speciellt Falsterbo Hunting, terrängloppet. Har ni kollat på terrängmomentet i fälttävlan live någon gång? GÖR INTE DET. Man knogar ut i skogen, tar plats vid ett hinder - gärna ett vattenhinder, för det är ju alltid kul att se om någon plumsar av - och så väntar man. Länge. Sen kommer det en häst. Hoppar över. Försvinner i fjärran. Sen går det ett antal minuter under vilka det inte händer ett skit. Sen kommer nästa häst. Hoppar över. Försvinner i fjärran. Sen går det ett antal minuter, osv. Under alla denna tid har man knappt en susning om vem som är vem, hur någon ligger till, om ekipaget som susade förbi för en kvart sen hade 20 fel eller var felfria i övrigt. På tv filmar dom så man får se merparten av banan i ett svep, ryttare för ryttare, och det är ju det som är grejen. Om ni frågar mig alltså. Plus att speakern förser en med en massa information som till exempel hur gammal hästen är, vad den har för härstamning och hur ryttaren ligger till på världscup-rankingen.
Men okej, om någon vill bjuda med mig på en dagstur till Falsterbo så kan jag locka med att det är GARANTERAT vackert väder när jag är med. Alltid! Eller i alla fall så har det varit det alla gånger jag har varit där, då har det varit minst tjugofem grader varmt och solen har gassat hysteriskt från en himmel där det inte finns ett moln så långt ögat kan se, och såklart har snåla vi alltid köpt biljetter till läktaren utan tak som badar i sol hela dagen, så man sitter där och grundlägger sitt maligna melanom medan man sakta men säkert steks från grisrosa till rosenröd. Ett år hade jag på mig solglasögon eftersom det är så jobbigt att sitta och kisa mot solen, och när jag tog av dom framåt kvällen så såg jag ut som en inverterad Fantomen. Fast i rött då. Många i min omgivning tyckte det var helfestligt. Me: not so much.
Så nä, no more Falsterbo för mig oavsett hur attraktiva priserna på ridbyxor än må vara. Återstår nu att se hur jag lyckas med min NÄTSHOPPING. Stay tuned for information, osv.
Annars är det livat och glatt på kvällsridlägret. Jag har Bulldozern och det går bättre och bättre även om hon fortfarande blir hulkstark och springer ifrån mig i galoppfattningarna ibland. Igår fick jag en smärre chock när vi beordrades lägga upp stigbyglarna. Förr red man ju alltid en massa balansridning, men det verkar ha gått ur tiden (?). Tills igår då. Men det gick bra, för när Bulldozern går i form är hon väldigt skön att sitta på. Älgen hade det kanske inte varit samma moment of joy.
Vi är en flock mer eller mindre vuxna som är i stallet och ryktar, mockar, flätar, putsar och håller på som om vi vore cirka tolv. Så. Himla. Mysigt.
* Fick i alla fall en rejäl slant mer än vad de andra fick, BECAUSE I'M FUCKING WORTH IT.
söndag 18 juni 2017
Bridget Jones's baby - the diary
Började i ett anfall av något som snarast måste beskrivas som enfald att läsa Bridget Jones's baby - the diary. Jag gillade den första boken om Bridget Jones, den var rolig och kändes lite uppfriskande. Den andra tyckte jag var sådär, inte fullt lika rolig och uppfriskande, men okej. Sen läste jag pliktskyldigast Mad about the boy och kände att nä, det här med att Bridget har blivit typ någon himla medelålders småbarnsmorsa som twittrar sig ur livskriserna, det kändes helt enkelt inte intressant längre. Menar förstås inte att karaktärer inte får utvecklas, jag kände väl bara att Bridget och jag hade vuxit ifrån varandra. Ja, men det måste jag ha förträngt, för lik förbannat så nappade jag åt mig den där bäbisdagboken när den låg i en extraprisbinge inne på Willys. Den, boken alltså, startade helt förvirrande med en massa tjat om den biologiska klockan och att alla Bridgets väninnor skaffade barn men inte hon, och jag fattade ingenting, hon hade ju två barn i den senaste boken, de kunde väl rimligtvis inte ha flyttat hemifrån redan? Ja, men sen fattade jag ju att den här utspelar sig INNAN Mad about the boy, men det kändes ju väldigt krystat och tillrättalagt. Men jag får väl skylla mig själv som helt slött tänkte att "jamen en ny Bridget Jones, det blir nog en trevlig och avkopplande lässtund i helgen". Kommer med största sannolikhet inte att läsa färdigt den här boken. Den får (så här långt) en provrörsbefruktning av fem möjliga.
fredag 16 juni 2017
En analys av lättjan, den ständigt närvarande
Ohmajgadd, nu har uppskattningsvis 100 % av mina läsare* utmålat mig som en arbetsmyra fastän jag själv oftast ser mig själv som en korsning mellan Skalman och Kronblom. Hur går det här ihop egentligen, kan man ju fråga sig? Här fick jag stanna upp (som gissningsvis både Skalman och Kronblom skulle ha gjort) och tänka till en liten stund. Är jag så himla lat egentligen? Utåt sett är jag nog inte det. Har ju jämt en massa järn i elden, och eftersom jag hatar att ha tråkiga saker hängande över mig så ser jag till att få dem gjorda med en gång istället för att skjuta upp dem till en obestämd framtid. TIPS FRÅN COACHEN, det är nämligen inte så att man får en massa annat gjort bara för att man låter bli att göra det där som man borde göra. För mig handlar det bara om att bestämma sig och ha en plan för det som ska göras, så gör det sig, inte av sig självt, men det blir i alla fall gjort. Om jag hade tänkt "idag ska jag jobba och sen får jag se vad jag hinner/orkar/har lust att göra", då hade det inte blivit mycket uträttat, det kan jag ärligt säga. Så för att ro i land med det jag föresatt mig så måste jag intala mig att "imorgon ska jag jobba och sen ska jag först åka till soptippen och sedan betala räkningar och sedan åka och träna med hundarna" och sen är det inte förhandlingsbart annat än i yttersta nödfall. Jag måste liksom ha en färdig agenda att förhålla mig till redan när jag kravlar mig ur sänghalmen i arla morgonstund. Är mycket uppenbart ej den där härligt charmiga spontana typen, utan blir liksom Archimedes rätt vresig om mina cirklar rubbas.
Jag tror jag bygger min bild av mig själv som jordens latmask på att det alltid finns ett inneboende motstånd. Oklart vad det kommer ifrån, för även när det gäller att göra jätteroliga saker som jag själv har bestämt och sett fram emot så tänker jag oftast, när det börjar närma sig, på hur skönt det hade varit att bara ligga i soffan och inte göra ett skapandes grand istället. Jag måste liksom ha en mental piska som viftar och hotar och motar iväg mig från kuddarna och böckerna och fjärrkontrollen och popcornen, som är de attribut som lockar mig allra mest.
Lättja är ju en av de sju dödssynderna, och jag som är uppvuxen i bibelbältet och snudd på fick gå i söndagsskola tills jag flyttade hemifrån (OKEJ, lite överdrivet) är säkert mer eller mindre omedvetet en smula präglad på det här med att man ska äta sitt bröd i sitt anletes svett och inte ha en lugn stund förrän på den yttersta dagen och kanske eventuellt inte ens då. Och dessutom blev man ju ständigt itutad att den som syndade i tanken var minsann att betrakta som lika förtappad som vilken illgärningsman som helst, så det där med att fantisera om en kväll på sofflocket är väl i princip helt jämställt med att nyttja starkt och spela kort och aldrig lyfta ett finger, om man får tro de rättrogna. Det gör jag inte, men jag tror man påverkas mer än vad man tror av hur vuxna i ens absoluta och relativa närhet uppförde sig och vilka budskap de förmedlade när man växte upp (även om man verkligen inte behöver komma dragandes med BARNDOMEN som en himla ursäkt för allting resten av livet, för det duger fan inte).
Som om det inte var nog med söndagsskolan har jag dessutom hela släkten full av strävsamma bönder och min egen fader skötte gården och gjorde fulla dagsverken i skogen tills han var 75, och i det sammanhanget framstår man ju alltid som en klen stackare. Har dessutom en syrra som har ett tempo som en bipolär Duracellkanin på fultjack, och jämfört med henne verkar till och med Usain Bolt lite sävlig.
Att vara lat är liksom lite synonymt med att vara oduglig, tänker jag mig i ett historiskt perspektiv. Herren hjälper den som hjälper sig själv, har man ju fått lära sig. Se på Robert i Utvandrarna till exempel. Han ville inte arbeta utan for till Kalifornien för att gräva guld istället, och det gick ju åt helvete för honom. Medan Karl Oskar som knogade och slet för att odla upp den bördiga Minnesotajorden kunde så småningom skörda frukterna av sin mödas slit och köpa både järnspis och symaskin till Kristina (sorry för spoiler, men har ni inte i dags dato läst detta epos får ni FAN I MIG skylla er själva). Sen är det väl en typisk Jantegrej, det här att alltid liksom nedvärdera sig själv och tycka att man inte är bra nog. Och att vara lat är ju inte precis en egenskap man framhäver i sitt personliga brev till en tilltänkt arbetsgivare. Jag kan ju till exempel tycka om mig själv att jag är rena dröm att ha som anställd, eftersom jag är så rasande effektiv, har hög arbetsmoral och i princip alltid presterar minst över medel. Jag är helt enkelt svinbra på det jag gör, vad jag än gör**, men det passar sig liksom inte att säga för då framstår man som skrytsam och dryg. Och det är klart att jag tycker att jag är en fena på att få saker gjorda och kunna jonglera med ett halvt bollhav i luften på samma gång. Men samtidigt finns det där motståndet där. Och den där soffan som lockar och drar. Och även om jag nästan alltid övervinner motståndet så finns känslan där. Att det mesta som jag gör ÄR lite jobbigt och besvärligt, och då tänker jag att det beror väl på att jag är så djävla lat dårå.
Men hur hinner jag med allting då, undrar kanske någon. Ja, det handlar väl som med allting annat om de val man gör och hur man i och med dessa val fördelar sin tid. Jag har ju till exempel ett väldigt fattigt socialt liv och har nuförtiden i princip noll umgänge på det sättet som jag hör talas om att andra människor har, med fikor och tjejkvällar och parmiddagar och träffas på stan och såna där grejer. Sånt tar ju massor av ens tid, tänker jag. Har inte precis strategiskt och medvetet valt bort det för att få tid till annat, utan det har mer bara blivit så. Jag ser mig själv som en ganska osocial person, men folk som träffar mig i förbifarten tror oftast att jag är supersällskaplig av mig. Vilket alltså är en sanning med modifikation. Jag träffar ju massor med folk när jag håller kurser och tränar och tävlar med hundarna eller, bubblare, när jag är i stallet, och det är trevligt och uppfyller mer än väl mitt behov av att vara social. Sen är jag ganska trött på att umgås och längtar bara efter att få ligga och glo i soffan i min ensamhet. Och där kom den IGEN, soffan. Den är en riktig magnet.
Sen är jag rätt bra på multitasking. Jag gör till exempel mycket kursplanering och träningsupplägg i huvudet när jag antingen åker till eller från jobbet eller är ute och går med hundarna, alltså tänker ut schema och innehåll och kommer på strategier för att hantera olika situationer som uppstår och sånt där. Jag bakar bröd varje vecka, men då rör jag ihop degen på morgonen och sedan får den stå och jäsa tills jag är tillbaka igen, när det nu blir. Det där med jästider är ytterst flexibelt, det är bara i hemkunskapen som degar måste jäsa i 30 minuter och inte en sekund längre. Är också mycket för långkok och såna där grejer som kan verka otroligt präktigt och tidskrävande men som i själva verket till största delen sköter sig självt. Kan utöver det mycket väl läsa en bok eller blogga eller lösa korsord samtidigt som jag ser på tv, om det inte är ett program som kräver superengagemang, och det gör ju de flesta INTE, och sen är det ju ändå reklam stup i kvarten, då kan man också läsa några sidor. E-bok i telefonen måste vara tidernas bästa uppfinning eftersom man nuförtiden alltid har telefonen inom räckhåll och därmed alltid kan utnyttja en massa dötid till att läsa böcker, och vips så blev det kvalitetstid istället. Överlag har väl SMARTPHONEN förenklat min tillvaro rätt så avsevärt genom att man kan beta av vissa grejer som till exempel svara på mail, betala räkningar, beställa grejer och boka tider när man har lite (mer) dötid till exempel på lunchen eller så, istället för att samla på sig en lång lista av grejer som måste göras och sen sätta sig vid datorn på kvällen och börja beta av. Har i alla fall förenklat mitt liv rätt så avsevärt. Min man är lite mer av den gamla skolan och vägrar till exempel att ha mail och Facebook i telefonen, så han får ju nästan som ett halvt arbetspass när han ska sätta sig och plöja igenom flöden och inkorgar om kvällarna, medan jag kan ligga i soffan och...ja, ni vet. Inte göra någonting alls.
Ja, som ni märker så är det ett ständigt återkommande tema i mitt liv: att inte göra någonting alls. Det verkar helt enkelt så otroligt lustfyllt och lockande, med inslag av kulturellt betingad skam i den sanna Lutherska andan, och det är väl därför som jag ser mig som en slöfock. Fast en rätt så effektiv sådan. Det hade nog till och med Martin Luther kunnat hålla med om.
* Dvs 2 st. Men 2 av 2 är 100 %, så det så.
** Lite beroende på vad det gäller här, tänker jag. Jag hade ju till exempel aldrig kunnat bli en bra maratonlöpare eller slagit världsrekord i stavhopp. Har också väldigt svårt att se mig själv i framkant när det kommer till yrken som har med vård och omsorg att göra. Men i övrigt så. Anna for president? Jajamensan.
Jag tror jag bygger min bild av mig själv som jordens latmask på att det alltid finns ett inneboende motstånd. Oklart vad det kommer ifrån, för även när det gäller att göra jätteroliga saker som jag själv har bestämt och sett fram emot så tänker jag oftast, när det börjar närma sig, på hur skönt det hade varit att bara ligga i soffan och inte göra ett skapandes grand istället. Jag måste liksom ha en mental piska som viftar och hotar och motar iväg mig från kuddarna och böckerna och fjärrkontrollen och popcornen, som är de attribut som lockar mig allra mest.
Lättja är ju en av de sju dödssynderna, och jag som är uppvuxen i bibelbältet och snudd på fick gå i söndagsskola tills jag flyttade hemifrån (OKEJ, lite överdrivet) är säkert mer eller mindre omedvetet en smula präglad på det här med att man ska äta sitt bröd i sitt anletes svett och inte ha en lugn stund förrän på den yttersta dagen och kanske eventuellt inte ens då. Och dessutom blev man ju ständigt itutad att den som syndade i tanken var minsann att betrakta som lika förtappad som vilken illgärningsman som helst, så det där med att fantisera om en kväll på sofflocket är väl i princip helt jämställt med att nyttja starkt och spela kort och aldrig lyfta ett finger, om man får tro de rättrogna. Det gör jag inte, men jag tror man påverkas mer än vad man tror av hur vuxna i ens absoluta och relativa närhet uppförde sig och vilka budskap de förmedlade när man växte upp (även om man verkligen inte behöver komma dragandes med BARNDOMEN som en himla ursäkt för allting resten av livet, för det duger fan inte).
Som om det inte var nog med söndagsskolan har jag dessutom hela släkten full av strävsamma bönder och min egen fader skötte gården och gjorde fulla dagsverken i skogen tills han var 75, och i det sammanhanget framstår man ju alltid som en klen stackare. Har dessutom en syrra som har ett tempo som en bipolär Duracellkanin på fultjack, och jämfört med henne verkar till och med Usain Bolt lite sävlig.
Att vara lat är liksom lite synonymt med att vara oduglig, tänker jag mig i ett historiskt perspektiv. Herren hjälper den som hjälper sig själv, har man ju fått lära sig. Se på Robert i Utvandrarna till exempel. Han ville inte arbeta utan for till Kalifornien för att gräva guld istället, och det gick ju åt helvete för honom. Medan Karl Oskar som knogade och slet för att odla upp den bördiga Minnesotajorden kunde så småningom skörda frukterna av sin mödas slit och köpa både järnspis och symaskin till Kristina (sorry för spoiler, men har ni inte i dags dato läst detta epos får ni FAN I MIG skylla er själva). Sen är det väl en typisk Jantegrej, det här att alltid liksom nedvärdera sig själv och tycka att man inte är bra nog. Och att vara lat är ju inte precis en egenskap man framhäver i sitt personliga brev till en tilltänkt arbetsgivare. Jag kan ju till exempel tycka om mig själv att jag är rena dröm att ha som anställd, eftersom jag är så rasande effektiv, har hög arbetsmoral och i princip alltid presterar minst över medel. Jag är helt enkelt svinbra på det jag gör, vad jag än gör**, men det passar sig liksom inte att säga för då framstår man som skrytsam och dryg. Och det är klart att jag tycker att jag är en fena på att få saker gjorda och kunna jonglera med ett halvt bollhav i luften på samma gång. Men samtidigt finns det där motståndet där. Och den där soffan som lockar och drar. Och även om jag nästan alltid övervinner motståndet så finns känslan där. Att det mesta som jag gör ÄR lite jobbigt och besvärligt, och då tänker jag att det beror väl på att jag är så djävla lat dårå.
Men hur hinner jag med allting då, undrar kanske någon. Ja, det handlar väl som med allting annat om de val man gör och hur man i och med dessa val fördelar sin tid. Jag har ju till exempel ett väldigt fattigt socialt liv och har nuförtiden i princip noll umgänge på det sättet som jag hör talas om att andra människor har, med fikor och tjejkvällar och parmiddagar och träffas på stan och såna där grejer. Sånt tar ju massor av ens tid, tänker jag. Har inte precis strategiskt och medvetet valt bort det för att få tid till annat, utan det har mer bara blivit så. Jag ser mig själv som en ganska osocial person, men folk som träffar mig i förbifarten tror oftast att jag är supersällskaplig av mig. Vilket alltså är en sanning med modifikation. Jag träffar ju massor med folk när jag håller kurser och tränar och tävlar med hundarna eller, bubblare, när jag är i stallet, och det är trevligt och uppfyller mer än väl mitt behov av att vara social. Sen är jag ganska trött på att umgås och längtar bara efter att få ligga och glo i soffan i min ensamhet. Och där kom den IGEN, soffan. Den är en riktig magnet.
Sen är jag rätt bra på multitasking. Jag gör till exempel mycket kursplanering och träningsupplägg i huvudet när jag antingen åker till eller från jobbet eller är ute och går med hundarna, alltså tänker ut schema och innehåll och kommer på strategier för att hantera olika situationer som uppstår och sånt där. Jag bakar bröd varje vecka, men då rör jag ihop degen på morgonen och sedan får den stå och jäsa tills jag är tillbaka igen, när det nu blir. Det där med jästider är ytterst flexibelt, det är bara i hemkunskapen som degar måste jäsa i 30 minuter och inte en sekund längre. Är också mycket för långkok och såna där grejer som kan verka otroligt präktigt och tidskrävande men som i själva verket till största delen sköter sig självt. Kan utöver det mycket väl läsa en bok eller blogga eller lösa korsord samtidigt som jag ser på tv, om det inte är ett program som kräver superengagemang, och det gör ju de flesta INTE, och sen är det ju ändå reklam stup i kvarten, då kan man också läsa några sidor. E-bok i telefonen måste vara tidernas bästa uppfinning eftersom man nuförtiden alltid har telefonen inom räckhåll och därmed alltid kan utnyttja en massa dötid till att läsa böcker, och vips så blev det kvalitetstid istället. Överlag har väl SMARTPHONEN förenklat min tillvaro rätt så avsevärt genom att man kan beta av vissa grejer som till exempel svara på mail, betala räkningar, beställa grejer och boka tider när man har lite (mer) dötid till exempel på lunchen eller så, istället för att samla på sig en lång lista av grejer som måste göras och sen sätta sig vid datorn på kvällen och börja beta av. Har i alla fall förenklat mitt liv rätt så avsevärt. Min man är lite mer av den gamla skolan och vägrar till exempel att ha mail och Facebook i telefonen, så han får ju nästan som ett halvt arbetspass när han ska sätta sig och plöja igenom flöden och inkorgar om kvällarna, medan jag kan ligga i soffan och...ja, ni vet. Inte göra någonting alls.
Ja, som ni märker så är det ett ständigt återkommande tema i mitt liv: att inte göra någonting alls. Det verkar helt enkelt så otroligt lustfyllt och lockande, med inslag av kulturellt betingad skam i den sanna Lutherska andan, och det är väl därför som jag ser mig som en slöfock. Fast en rätt så effektiv sådan. Det hade nog till och med Martin Luther kunnat hålla med om.
* Dvs 2 st. Men 2 av 2 är 100 %, så det så.
** Lite beroende på vad det gäller här, tänker jag. Jag hade ju till exempel aldrig kunnat bli en bra maratonlöpare eller slagit världsrekord i stavhopp. Har också väldigt svårt att se mig själv i framkant när det kommer till yrken som har med vård och omsorg att göra. Men i övrigt så. Anna for president? Jajamensan.
onsdag 14 juni 2017
På fyra ben går den bulldozer som jag gillar allra mest
BREAKING NEWS: Jag har ridit ponny! Och då menar jag inte att någon har lett omkring mig en liten dammig runda med ett uttråkat gotlandsruss på Kolmårdens djurpark (även om det en gång i tiden var höjden av lycka), utan jag har bytt ner mig så att säga. Storleksmässigt då alltså. Fast ridmässigt var det ett riktigt uppåtsving för mig att byta från Älgen till en maxad D-ponny modell grövre (även om jag gillar Älgen och har lite dåligt samvete för att det känns som att jag har "övergivit" honom, det är ju HELVETE vad man har blivit blödig på gamla dar, ska det vara såhär, va? va? va?).
"Hurdan är hon att rida?" frågade jag lite ängsligt en av ridlärarna när jag kom till stallet och såg att det inte stod Älgens namn vid mitt på whiteboardtavlan där de (ridlärarna alltså) skriver upp vem som ska ha vilken häst, för även om den där ursprungliga fjärilar-i-magen-och-hjälp-vad-det-går-fort-och-vad-det-är-långt-till-marken-nervositeten har släppt och jag numera både galopperar och hoppar (låga hinder, obs) utan att få hjärtsnörp så är jag ju fortfarande ingen större superhjälte på hästryggen. "Lite av en bulldozer" blev det inte så uppmuntrande svaret, men sen fick jag tillägget "ungefär som Älgen" så då lugnade jag mig, för även om Älgen kan bli lite stark och springig så hittar han ju aldrig på några dumheter i ridningen, utan där är han schysst och ärlig.
Och sedan blev det förälskelse från första skrittsteget, eller det började väl redan i boxen. För Älgen är ju sannerligen inte lättflirtad, hans box är hans borg och om den värnar han om inte med livet så i alla fall med en hel del sura miner och hugg i luften som insats. Sånt är ju inte jättekul, men vi har väl lite vant oss vid varandra, Älgen och jag. Jag accepterar (motvilligt) att han inte är någon kelgris eller ens någon som låter sig hanteras utan åthävor, och han accepterar (lite mer motvilligt) att jag håller på med honom, i alla fall för det mesta. Han är ju inte elak utan ska mer markera sitt missnöje, och precis som mannen som kunde tala med hästar är han hästen som kan tala med människor, om än inte med bönder på bönders vis och de lärde på latin. Men budskapet går ju ändå fram med önskvärd tydlighet.
Men Bulldozern dårå. Hon var ju något av en dröm att hålla på med, jämförelsevis. Gick att fånga i boxen för det första, vilket man ju inte bortskämd med. Älgen har den mindre charmiga egenheten att han gärna snor runt och vänder bakdelen till när han misstänker att det vankas arbete, även om han numera oftast låter sig blidkas med en morot. Men Bulldozern stod där så stilla och snällt när jag kom med grimman, och hon var så JÄTTESNÄLL att pyssla med och göra i ordning. Dessutom alldeles lagom hög för mig. Älgen är ju ingen bjässe för att vara en stor häst, men ändå så pass hög att jag inte kan se över ryggen på honom. Vissa gillar ju stora hästar, men jag tycker mest det känns ohanterligt. Till exempel brukar Älgen snällt hålla huvudet i lagom höjd när det är dags att tränsa, men så fort man fått in bettet i munnen och ska dra nackremmen över öronen så höjer han huvudet exakt så mycket att jag inte når att stoppa in det bortre, från mig räknat, örat under nackremmen. Man tycker ju att han skulle kunna begripa av sig själv att det hade blivit så mycket bekvämare för honom själv att bara hålla huvudet stilla istället för att ha mig klängande och balanserandes runt på tå för att lyckas peta in det där örat, men icke. Nu vet jag ju av erfarenhet att även små B-ponnyer kan bli giraffhöga om de inte känner för att låta sig tränsas, men med en ponny känns det ju i alla fall som att man har en rimlig chans att gå segrande ur den diskussionen utan att behöva ta till en stol. Och Bulldozern var som sagt jättesnäll så jag slapp alla såna problem.
Och nu har jag ridit en dressyr- och en hopplektion med Bulldozern, och båda har gått jättebra! Hoppade en hel bana på hopplektionen, bara en sån sak! Nu var ju inte hinderhöjden någonting att skriva hem om, men det gick bra och det var ju huvudsaken. Och dressyren! Här har jag kämpat med Älgen i en hel termin och nu mot slutet känner jag att vi har börjat hitta vägar till en bra form, men han måste övertygas om att det är absolut nödvändigt, så det är en ständig KAMP med det lösgörande arbetet. Och i galoppen orkar jag inte riktigt hålla ihop honom ännu, utan istället blir han stark och älgar iväg utan någon som helst samling och så sitter jag där som en liten löjlig ärta och kan inte inverka med mina menlösa taxben till skänklar och kommer inte ner i sadeln. Vi har väl fått till några få MOMENTS även i galoppen, men det känns som att det är långt kvar innan allting stämmer där.
Men Bulldozern! Ja, det var väl inte så att hon gjorde någonting självmant hon heller, och först kändes hon jättestel och ville bara gå utåtställd i vänster varv. Men det var ändå grejer som gick att jobba med, eller rättare sagt som JAG kunde jobba med (antar att de som är sådär avundsvärt skickliga har lite mer i sin verktygslåda och därför inte har de här problemen), och nu kunde jag ju dessutom hålla om med benen och komma ner i sadeln och inverka med sitsen på ett sätt som jag inte kunnat med Älgen, så efter en intensiv lektion där svetten (mest min) lackade så gick hon hyfsat stadigt på tygeln i alla tre gångarterna och i båda varven. Det är en känsla i världsklass om ni frågar mig. SÅ NÖJD!
Det är ju så himla typiskt att detta ska inträffa NU, när det i skrivande stund är sista veckan på vårterminen. Jag har visserligen anmält mig till ett kvällsridläger nästa vecka och till en helgaktivitet i början av augusti och sedan börjar höstterminen veckan därpå. Men däremellan är det må-hå-ånga hästlösa veckor. Känns ju sådär kul när man nu äntligen har fått kontakt med sin inre hästtjej igen, vilket faktiskt var ett kärare återseende än jag först förväntade mig. Jag trodde kanske lite mer att jag eventuellt skulle rida lite halvhjärtat terminen ut och sedan känna att nämen nja, nä, så djävla kul var det väl egentligen inte så nu kan jag pausa några år igen. Så blev det ju verkligen INTE, utan det här känns som kanske det bästa jag gjort på hela DECENNIET.
Sen räcker det väl förmodligen med en avtrillning så kommer man att förvandlas till ett nervvrak som står och biter på naglarna på ruta ett inför varje lektion, men den dagen den sorgen.
"Hurdan är hon att rida?" frågade jag lite ängsligt en av ridlärarna när jag kom till stallet och såg att det inte stod Älgens namn vid mitt på whiteboardtavlan där de (ridlärarna alltså) skriver upp vem som ska ha vilken häst, för även om den där ursprungliga fjärilar-i-magen-och-hjälp-vad-det-går-fort-och-vad-det-är-långt-till-marken-nervositeten har släppt och jag numera både galopperar och hoppar (låga hinder, obs) utan att få hjärtsnörp så är jag ju fortfarande ingen större superhjälte på hästryggen. "Lite av en bulldozer" blev det inte så uppmuntrande svaret, men sen fick jag tillägget "ungefär som Älgen" så då lugnade jag mig, för även om Älgen kan bli lite stark och springig så hittar han ju aldrig på några dumheter i ridningen, utan där är han schysst och ärlig.
Och sedan blev det förälskelse från första skrittsteget, eller det började väl redan i boxen. För Älgen är ju sannerligen inte lättflirtad, hans box är hans borg och om den värnar han om inte med livet så i alla fall med en hel del sura miner och hugg i luften som insats. Sånt är ju inte jättekul, men vi har väl lite vant oss vid varandra, Älgen och jag. Jag accepterar (motvilligt) att han inte är någon kelgris eller ens någon som låter sig hanteras utan åthävor, och han accepterar (lite mer motvilligt) att jag håller på med honom, i alla fall för det mesta. Han är ju inte elak utan ska mer markera sitt missnöje, och precis som mannen som kunde tala med hästar är han hästen som kan tala med människor, om än inte med bönder på bönders vis och de lärde på latin. Men budskapet går ju ändå fram med önskvärd tydlighet.
Men Bulldozern dårå. Hon var ju något av en dröm att hålla på med, jämförelsevis. Gick att fånga i boxen för det första, vilket man ju inte bortskämd med. Älgen har den mindre charmiga egenheten att han gärna snor runt och vänder bakdelen till när han misstänker att det vankas arbete, även om han numera oftast låter sig blidkas med en morot. Men Bulldozern stod där så stilla och snällt när jag kom med grimman, och hon var så JÄTTESNÄLL att pyssla med och göra i ordning. Dessutom alldeles lagom hög för mig. Älgen är ju ingen bjässe för att vara en stor häst, men ändå så pass hög att jag inte kan se över ryggen på honom. Vissa gillar ju stora hästar, men jag tycker mest det känns ohanterligt. Till exempel brukar Älgen snällt hålla huvudet i lagom höjd när det är dags att tränsa, men så fort man fått in bettet i munnen och ska dra nackremmen över öronen så höjer han huvudet exakt så mycket att jag inte når att stoppa in det bortre, från mig räknat, örat under nackremmen. Man tycker ju att han skulle kunna begripa av sig själv att det hade blivit så mycket bekvämare för honom själv att bara hålla huvudet stilla istället för att ha mig klängande och balanserandes runt på tå för att lyckas peta in det där örat, men icke. Nu vet jag ju av erfarenhet att även små B-ponnyer kan bli giraffhöga om de inte känner för att låta sig tränsas, men med en ponny känns det ju i alla fall som att man har en rimlig chans att gå segrande ur den diskussionen utan att behöva ta till en stol. Och Bulldozern var som sagt jättesnäll så jag slapp alla såna problem.
Och nu har jag ridit en dressyr- och en hopplektion med Bulldozern, och båda har gått jättebra! Hoppade en hel bana på hopplektionen, bara en sån sak! Nu var ju inte hinderhöjden någonting att skriva hem om, men det gick bra och det var ju huvudsaken. Och dressyren! Här har jag kämpat med Älgen i en hel termin och nu mot slutet känner jag att vi har börjat hitta vägar till en bra form, men han måste övertygas om att det är absolut nödvändigt, så det är en ständig KAMP med det lösgörande arbetet. Och i galoppen orkar jag inte riktigt hålla ihop honom ännu, utan istället blir han stark och älgar iväg utan någon som helst samling och så sitter jag där som en liten löjlig ärta och kan inte inverka med mina menlösa taxben till skänklar och kommer inte ner i sadeln. Vi har väl fått till några få MOMENTS även i galoppen, men det känns som att det är långt kvar innan allting stämmer där.
Men Bulldozern! Ja, det var väl inte så att hon gjorde någonting självmant hon heller, och först kändes hon jättestel och ville bara gå utåtställd i vänster varv. Men det var ändå grejer som gick att jobba med, eller rättare sagt som JAG kunde jobba med (antar att de som är sådär avundsvärt skickliga har lite mer i sin verktygslåda och därför inte har de här problemen), och nu kunde jag ju dessutom hålla om med benen och komma ner i sadeln och inverka med sitsen på ett sätt som jag inte kunnat med Älgen, så efter en intensiv lektion där svetten (mest min) lackade så gick hon hyfsat stadigt på tygeln i alla tre gångarterna och i båda varven. Det är en känsla i världsklass om ni frågar mig. SÅ NÖJD!
Det är ju så himla typiskt att detta ska inträffa NU, när det i skrivande stund är sista veckan på vårterminen. Jag har visserligen anmält mig till ett kvällsridläger nästa vecka och till en helgaktivitet i början av augusti och sedan börjar höstterminen veckan därpå. Men däremellan är det må-hå-ånga hästlösa veckor. Känns ju sådär kul när man nu äntligen har fått kontakt med sin inre hästtjej igen, vilket faktiskt var ett kärare återseende än jag först förväntade mig. Jag trodde kanske lite mer att jag eventuellt skulle rida lite halvhjärtat terminen ut och sedan känna att nämen nja, nä, så djävla kul var det väl egentligen inte så nu kan jag pausa några år igen. Så blev det ju verkligen INTE, utan det här känns som kanske det bästa jag gjort på hela DECENNIET.
Sen räcker det väl förmodligen med en avtrillning så kommer man att förvandlas till ett nervvrak som står och biter på naglarna på ruta ett inför varje lektion, men den dagen den sorgen.
Money, money, money
Nu ska jag på begäran blogga om något som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen PENGAR. Inte så att jag är en rik knös som bara värdesätter det materiella och lever efter devisen I shop, therefore I am, för det är nog så långt ifrån sanningen man kan komma. Men jag håller inte heller med om att "pengar gör ingen människa lycklig", som vissa förnumstiga vetabästbabianer beskäftigt bräker ur sig ibland. JOHOODÅ, svarar jag då. Eller, jag fattar ju såklart andemeningen, att BARA FÖR ATT man har ett fett bankkonto och är född med en hel uppsättning silverbestick i mun så betyder inte det att man har ett rikt liv med bra relationer med familj och vänner, god hälsa, frid i själen och allmänt flyt i tillvaron, vilket känns som hyfsade förutsättningar för att vara lycklig. Och såklart kan man även ha allt det där utan att för den skull vara materiellt förmögen. Men man ser ju sällan några tiggare sitta och storskratta på marken utanför affärerna, och om man någon gång besökt soc så är det väl inte precis så att lustigheterna väller fram i korridorerna där. Har heller aldrig hört talas om någon som har känt sig sådär jädrans lycklig när det är minus på kontot, räkningarna går till inkasso och kronofogden står och bankar på dörren. Pengar är liksom en förutsättning för att kunna leva i ett kapitalistiskt samhälle, anser jag. Sen vet jag att det finns folk som ställer sig utanför det där, och det beundrar jag, men samtidigt verkar det där alternativa livet alltid gå hand i hand med att ha utedass och leva på getmjölk och groddar och koka sin egen tvål på härsket fårfett, och där får jag väl erkänna att jag är för lat och bekväm och lite för mycket inriktad på hygieniska aspekter för att vilja ta det steget.
Hur mycket pengar ska man då ha för att vara nöjd, frågar mina miljoner* läsare. F d finansminister, (ja f d allting för hon är väl död nu?) Anne Wibble var det väl som sa att "alla borde ha en årslön på banken"? Minns att jag, på den tiden det begav sig, någon gång på nittiotalet, blev rätt så provocerad av det uttalandet, för det kändes ju i sanning ganska världsfrånvänt och själv var man ung och outbildad och småbarnsförälder och verkligen inte i en situation där man inte precis hade något överflöd att pytsa in på sparkontot. Precis som jag blev provocerad av att någon annan politiker i samma veva sa att samhällsekonomin var så dålig för att folk "hade levt över sina tillgångar" i samma andetag som bankerna spekulerade bort miljarder på fastighetsaffärer utan att någon politiker så mycket som höjde på ett endaste ögonbryn. Blir så förbannad på sånt alltså, när politiker gör såna där uttalanden som liksom visar hur långt de står från folket. Men själva principen om sparande kan jag ju absolut hålla med om. Att ha pengar ger trygghet och ens egen femma är fan så mycket bättre än någon annans tia. Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag hade en årslön på banken, men jag tycker väl generellt att ju mer det finns på kontot desto bättre, för man vet aldrig vad som kan hända och när det där som kostar en rejäl slant väl händer så vill man ju inte stå där med ett sms-lån som enda lösning. Men det verkar jag ju vara relativt ensam om att tycka. Läste någonstans att, nu minns jag inte den exakta procentsatsen, men en rätt skrämmande stor del av Sveriges vuxna befolkning var det i alla fall, kunde inte lösa om de fick en oväntad utgift på, nu minns jag inte den exakta storleken här heller, men någonstans mellan tio och trettio tusen har jag för mig att det var, inom, och nu minns jag inte den exakta tidsrymden HELLER så det här blir ju ett synnerligen luddigt exempel, men jag tror det var att man hade en månad på sig.
Nu är det ju såklart väldigt lätt att sitta och skaka på huvudet åt detta när man själv har sitt på det hyfsat torra. Barnen har flyttat hemifrån och behöver bara sponsras lite ibland när det kör ihop sig med oväntade utgifter, man har lyckats pressa upp sin lön till hygglig nivå och har betalt av huslån och gnetat tillbaks vartenda surt CSN-öre till staten och kapitalet. Då är det ju inte så hemskt svårt att få en slant över, och då är det ju lätt att sedan sitta där med sitt feta kontoutdrag och skaka på huvudet åt alla som inte har det lika väl förspänt. Det kan ju tyckas vara rätt så drygt och förmätet, fast samtidigt så är det ju jag och mina val och prioriteringar som har gjort att det är rätt så väl förspänt nu då.** Jag/vi hade ju kunnat välja att lägga pengarna på att resa jorden runt istället för att betala studieskulder. Eller köpa nya kläder istället för att pensionsspara varje månad. Eller bygga pool och trädäck och uterum istället för att amortera av banklån och annat osexigt. Jag säger ingenting om folk som har det så knapert att det bara precis går runt hur snålt de än lever, och jag vet att det existerar såna människor även i välfärds-Sverige. Men om man besöker Elgiganten under mellandagsrean och ser hur folk i triumf kånkar iväg på nya platt-TV-apparater, surroundljudanläggningar och mobiltelefoner fastän de gissningsvis har fullt fungerande dito fast OMODERNA hemma i stugorna, då är det väl inte precis pengar som saknas i det här landet. Och jag tycker att man VARJE ÅR hör att "i år har julhandeln slagit nya rekord". Då tycker jag att folk fan i mig inte ska gnälla om de inte har pengar till en oplanerad tandläkarräkning eller ett besök på bilverkstan. Spara först, handla sen, är mitt motto. Eller ännu hellre: Spara först, handla inte alls. Jag skulle hellre sitta i fängelse än att tvingas baxa runt en kundvagn inne på Ge-Kås i Ullared dagligen i låt oss säga en månad. Men det är jag ju uppenbarligen rätt ensam om att tycka för folk handlar ju som om det inte fanns någon morgondag, och som om jordens resurser kommer att räcka i evighet. SLUTA MED DET. Fattar verkligen inte det där med att köpa nya kläder i tid och otid för att man "tröttnar" på de gamla. Kläder använder man väl tills de faller i trasor, typ. Det gör kanske kläder från Ullared relativt snabbt i och för sig, vad vet jag?
Summa summarum: Jag tycker nog att folk ska sträva efter att ha, kanske inte en årslön, men en månadslön på banken kanske? När jag var säsongsanställd och var arbetslös ett par månader varje vinter så var det ett måste eftersom det där med a-kassa inte precis fungerar snabbt och smidigt. Ibland hann jag till och med börja jobba igen innan arbetsförmedlingen och a-kassans kvarnar hade malt färdigt, och eftersom räkningar dyker upp oavsett hur det ser ut på kontot så då gällde det att ha resurser att nalla av under tiden. Skulle ALDRIG palla att leva sådär ur hand i mun som många verkar göra, men så är jag ju ingen särskilt spännande människa heller. Nä, men allvarligt. Pengar löser inte per automatik ens problem, men de är djävligt bra att ha.
Vi har ett spelbolag på jobbet, där vi varje vecka turas om att satsa 200 kronor på valfritt dobbel. Utdelningen har varit minst sagt skral, och häromdagen föreslog jag att vi helt enkelt skulle lägga de där 200 kronorna per vecka i en låda och sedan när alla gjort det kunde vi hitta på något för de pengarna. Sen kom samtalet osökt in på vad man skulle göra om man vann STORKOVAN. Alla utom jag skulle resa och köpa nya bilar. Jag gillar ju inte att resa, så det är ju inte av ekonomiska skäl som jag avstår, och det där med bilar som statussymboler tycker jag också känns väldigt främmande, huvudsaken är väl att den startar och rullar dit den ska och tillbaks igen? Ja, ni hör ju själv hur lite visioner att bränna pengar jag har. Men om jag vann sjuka mängder så skulle jag: 1. Sluta jobba. Alla som säger att det inte är bra, "för man måste ha den sociala biten också", NI KÄNNER INTE MIG. Är så osocial att jag nästan inte kan föreställa mig något trevligare än att bara måsla*** runt i min ensamhet. 2. Köpa ett gammalt kråkslott (fast i toppskick) med lite mark och ekonomibyggnader och sen skulle jag måsla omkring där med djur och staket och ved. 3. Sen skulle jag nog ge barnen en slant, och/eller typ betala av deras studielån.
* Fet lögn såklart.
** Eller jag kanske ska säga vi, för min man är ju också med på ett hörn här. Vi har gemensam ekonomi när det gäller gemensamma utgifter, detvillsäga kostnader för hus och bilar och mat och husdjur och sånt, men i övrigt har var och en sina egna pengar och gör vad fan hen vill med dom. Skulle aldrig nedlåta mig till att försätta mig i en situation där man skulle vara tvungen att liksom förhandla om huruvida "vi" har råd med att jag till exempel rider, eller ha diskussioner om man ska lägga pengarna man får över på ett nytt Playstation eller nya löpardojor. NO WAY.
*** Lokalt uttryck som betyder typ "glida omkring i sakta mak utan något särskilt mål"
Hur mycket pengar ska man då ha för att vara nöjd, frågar mina miljoner* läsare. F d finansminister, (ja f d allting för hon är väl död nu?) Anne Wibble var det väl som sa att "alla borde ha en årslön på banken"? Minns att jag, på den tiden det begav sig, någon gång på nittiotalet, blev rätt så provocerad av det uttalandet, för det kändes ju i sanning ganska världsfrånvänt och själv var man ung och outbildad och småbarnsförälder och verkligen inte i en situation där man inte precis hade något överflöd att pytsa in på sparkontot. Precis som jag blev provocerad av att någon annan politiker i samma veva sa att samhällsekonomin var så dålig för att folk "hade levt över sina tillgångar" i samma andetag som bankerna spekulerade bort miljarder på fastighetsaffärer utan att någon politiker så mycket som höjde på ett endaste ögonbryn. Blir så förbannad på sånt alltså, när politiker gör såna där uttalanden som liksom visar hur långt de står från folket. Men själva principen om sparande kan jag ju absolut hålla med om. Att ha pengar ger trygghet och ens egen femma är fan så mycket bättre än någon annans tia. Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag hade en årslön på banken, men jag tycker väl generellt att ju mer det finns på kontot desto bättre, för man vet aldrig vad som kan hända och när det där som kostar en rejäl slant väl händer så vill man ju inte stå där med ett sms-lån som enda lösning. Men det verkar jag ju vara relativt ensam om att tycka. Läste någonstans att, nu minns jag inte den exakta procentsatsen, men en rätt skrämmande stor del av Sveriges vuxna befolkning var det i alla fall, kunde inte lösa om de fick en oväntad utgift på, nu minns jag inte den exakta storleken här heller, men någonstans mellan tio och trettio tusen har jag för mig att det var, inom, och nu minns jag inte den exakta tidsrymden HELLER så det här blir ju ett synnerligen luddigt exempel, men jag tror det var att man hade en månad på sig.
Nu är det ju såklart väldigt lätt att sitta och skaka på huvudet åt detta när man själv har sitt på det hyfsat torra. Barnen har flyttat hemifrån och behöver bara sponsras lite ibland när det kör ihop sig med oväntade utgifter, man har lyckats pressa upp sin lön till hygglig nivå och har betalt av huslån och gnetat tillbaks vartenda surt CSN-öre till staten och kapitalet. Då är det ju inte så hemskt svårt att få en slant över, och då är det ju lätt att sedan sitta där med sitt feta kontoutdrag och skaka på huvudet åt alla som inte har det lika väl förspänt. Det kan ju tyckas vara rätt så drygt och förmätet, fast samtidigt så är det ju jag och mina val och prioriteringar som har gjort att det är rätt så väl förspänt nu då.** Jag/vi hade ju kunnat välja att lägga pengarna på att resa jorden runt istället för att betala studieskulder. Eller köpa nya kläder istället för att pensionsspara varje månad. Eller bygga pool och trädäck och uterum istället för att amortera av banklån och annat osexigt. Jag säger ingenting om folk som har det så knapert att det bara precis går runt hur snålt de än lever, och jag vet att det existerar såna människor även i välfärds-Sverige. Men om man besöker Elgiganten under mellandagsrean och ser hur folk i triumf kånkar iväg på nya platt-TV-apparater, surroundljudanläggningar och mobiltelefoner fastän de gissningsvis har fullt fungerande dito fast OMODERNA hemma i stugorna, då är det väl inte precis pengar som saknas i det här landet. Och jag tycker att man VARJE ÅR hör att "i år har julhandeln slagit nya rekord". Då tycker jag att folk fan i mig inte ska gnälla om de inte har pengar till en oplanerad tandläkarräkning eller ett besök på bilverkstan. Spara först, handla sen, är mitt motto. Eller ännu hellre: Spara först, handla inte alls. Jag skulle hellre sitta i fängelse än att tvingas baxa runt en kundvagn inne på Ge-Kås i Ullared dagligen i låt oss säga en månad. Men det är jag ju uppenbarligen rätt ensam om att tycka för folk handlar ju som om det inte fanns någon morgondag, och som om jordens resurser kommer att räcka i evighet. SLUTA MED DET. Fattar verkligen inte det där med att köpa nya kläder i tid och otid för att man "tröttnar" på de gamla. Kläder använder man väl tills de faller i trasor, typ. Det gör kanske kläder från Ullared relativt snabbt i och för sig, vad vet jag?
Summa summarum: Jag tycker nog att folk ska sträva efter att ha, kanske inte en årslön, men en månadslön på banken kanske? När jag var säsongsanställd och var arbetslös ett par månader varje vinter så var det ett måste eftersom det där med a-kassa inte precis fungerar snabbt och smidigt. Ibland hann jag till och med börja jobba igen innan arbetsförmedlingen och a-kassans kvarnar hade malt färdigt, och eftersom räkningar dyker upp oavsett hur det ser ut på kontot så då gällde det att ha resurser att nalla av under tiden. Skulle ALDRIG palla att leva sådär ur hand i mun som många verkar göra, men så är jag ju ingen särskilt spännande människa heller. Nä, men allvarligt. Pengar löser inte per automatik ens problem, men de är djävligt bra att ha.
Vi har ett spelbolag på jobbet, där vi varje vecka turas om att satsa 200 kronor på valfritt dobbel. Utdelningen har varit minst sagt skral, och häromdagen föreslog jag att vi helt enkelt skulle lägga de där 200 kronorna per vecka i en låda och sedan när alla gjort det kunde vi hitta på något för de pengarna. Sen kom samtalet osökt in på vad man skulle göra om man vann STORKOVAN. Alla utom jag skulle resa och köpa nya bilar. Jag gillar ju inte att resa, så det är ju inte av ekonomiska skäl som jag avstår, och det där med bilar som statussymboler tycker jag också känns väldigt främmande, huvudsaken är väl att den startar och rullar dit den ska och tillbaks igen? Ja, ni hör ju själv hur lite visioner att bränna pengar jag har. Men om jag vann sjuka mängder så skulle jag: 1. Sluta jobba. Alla som säger att det inte är bra, "för man måste ha den sociala biten också", NI KÄNNER INTE MIG. Är så osocial att jag nästan inte kan föreställa mig något trevligare än att bara måsla*** runt i min ensamhet. 2. Köpa ett gammalt kråkslott (fast i toppskick) med lite mark och ekonomibyggnader och sen skulle jag måsla omkring där med djur och staket och ved. 3. Sen skulle jag nog ge barnen en slant, och/eller typ betala av deras studielån.
* Fet lögn såklart.
** Eller jag kanske ska säga vi, för min man är ju också med på ett hörn här. Vi har gemensam ekonomi när det gäller gemensamma utgifter, detvillsäga kostnader för hus och bilar och mat och husdjur och sånt, men i övrigt har var och en sina egna pengar och gör vad fan hen vill med dom. Skulle aldrig nedlåta mig till att försätta mig i en situation där man skulle vara tvungen att liksom förhandla om huruvida "vi" har råd med att jag till exempel rider, eller ha diskussioner om man ska lägga pengarna man får över på ett nytt Playstation eller nya löpardojor. NO WAY.
*** Lokalt uttryck som betyder typ "glida omkring i sakta mak utan något särskilt mål"
måndag 12 juni 2017
På begäran: Boris the gubbhund
Om jag hade haft en såkallad proffsblogg så hade det här inlägget börjat med ett Ni är många som har hört av er och velat...och så vidare, vad folk nu kan tänkas maila om, men eftersom jag inte har tjugofem miljoner läsare så räcker det ju att EN önskar en bild på gubbhunden Boris för att jag ska känna mig manad att hörsamma denna begäran.
Boris är en korsning mellan schäfer-gråhund-labrador-newfoundland som fyller imponerande 13 år nästa vecka. Mestadels lever han under samma paroll som Bamse, "om man är stark måste man vara snäll", visst kan han morra till ibland när taxarna härjar men jag tror aldrig han har så mycket som lyft en tass hur jäveljobbiga de små än har varit mot honom. Barn kan (inte som att de får göra det, men om det skulle hända) klättra på honom, dra honom i öronen och ta mat ur munnen på honom utan att han gör mer än möjligen suckar lite plågat. Världens Snällaste Hund™ helt enkelt.
Nuförtiden gör han inte mycket väsen av sig, om det inte åskar eller smälls smällare eller skjuts raketer, för då ska är han rask med att informera alla i närheten att HALLÅ HALLÅ, JORDEN HÅLLER PÅ ATT GÅ UNDER OCH VI KOMMER ALLA ATT DÖ OCH KOM IHÅG ATT DET VAR JAG SOM UPPTÄCKTE DET FÖRST. Men annars är han nöjd med att bara hänga med i utkanten av händelsernas förlopp. Större delen av sin vakna tid ägnar han åt att vila sig i form. Det bredaste av trappstegen i trappan upp till ovanvåningen har han dedikerat till sig själv, till taxarnas stora förtret eftersom de inte klarar av att hoppa över honom.
 |
| Så här ligger Boris ofta, med benen spretande åt alla håll. |
Boris är en korsning mellan schäfer-gråhund-labrador-newfoundland som fyller imponerande 13 år nästa vecka. Mestadels lever han under samma paroll som Bamse, "om man är stark måste man vara snäll", visst kan han morra till ibland när taxarna härjar men jag tror aldrig han har så mycket som lyft en tass hur jäveljobbiga de små än har varit mot honom. Barn kan (inte som att de får göra det, men om det skulle hända) klättra på honom, dra honom i öronen och ta mat ur munnen på honom utan att han gör mer än möjligen suckar lite plågat. Världens Snällaste Hund™ helt enkelt.
 |
| Barnvakten Boris. |
Nuförtiden gör han inte mycket väsen av sig, om det inte åskar eller smälls smällare eller skjuts raketer, för då ska är han rask med att informera alla i närheten att HALLÅ HALLÅ, JORDEN HÅLLER PÅ ATT GÅ UNDER OCH VI KOMMER ALLA ATT DÖ OCH KOM IHÅG ATT DET VAR JAG SOM UPPTÄCKTE DET FÖRST. Men annars är han nöjd med att bara hänga med i utkanten av händelsernas förlopp. Större delen av sin vakna tid ägnar han åt att vila sig i form. Det bredaste av trappstegen i trappan upp till ovanvåningen har han dedikerat till sig själv, till taxarnas stora förtret eftersom de inte klarar av att hoppa över honom.
 |
| Här kommer ingen förbi. |
fredag 9 juni 2017
Ett TAXAMT inlägg
Har blivit ombedd (låter så flott, som om jag hade en proffsblogg) att blogga om taxarna och varför jag har valt just denna ras. Nu höll jag på att säga att "jag var inte sen att nappa på denna utmaning", men SEN var just vad jag var. Har jobbat RÖVEN av mig den här veckan (också) och inte haft många minuter att sitta ner och kontemplera över tillvaron. Men nu är det i alla fall fredag.
Jag är uppvuxen med hundar. Ett av mina första hundminnen är att bordercollien Kajsa biter mig i handen när jag klappar henne, vilket uppenbarligen inte avskräckte mig nämnvärt. De hundar som hängde med längst under min uppväxt var drever-stövarkorsningen Karo, schäfertiken Bonnie samt några av hennes avkommor varav en del var meningen och andra inte. Min absoluta favorit var Cleo, ett oplanerat kärleksbarn som hade Karo till pappa. Cleo såg i hela sitt liv ut som en schäfervalp, med hängande öron och korta ben och stora tassar, och hon var alltid nästan löjligt glad. Gick lös jämt, hängde med överallt och älskades av alla.
I mitt hjärta fanns en särskild plats för BOY. Det var grannen, farbror Lennarts, tax som han hade och jagade med. Sitt övriga liv framlevde Boy fastbunden i en koja på gården, i ur och skur, dag som natt, men trots sitt andefattiga liv var han alltid glad och viftade på svansen med hela kroppen när man kom för att klappa honom. Vår Karo var också en bandhund, men han var mycket mer opersonlig, hoppade och tjöt och ville absolut inte bli klappad eller kelad med. Granne med vår skolgård låg en bondgård, och precis i gränsen mellan brännbollsplanen och bondens gårdsplan stod gråhunden Nalle, som var rent livsfarlig, bunden i en kedja. Det var det värsta som kunde hända på rasten, att bollen (det fanns alltid bara en) skulle råka hamna på fel sida granhäcken som skilde fastigheterna åt, rätt in i Nalles revir. Då fick någon modig försöka locka bort Nalle från bollen och distrahera honom precis utanför kedjans räckvidd medan någon annan fick göra en blixtrusning in och hämta bollen, medan (stackars, kan jag ju tycka idag) Nalle gjorde vansinnesutfall och högg vilt i luften åt alla håll och kanter. Tror aldrig någon blev biten på allvar, men på den här tiden så fick ju barn som blev bitna av hundar undantagslöst skylla sig själva, så det gjordes nog ingen affär av det. Framför allt var det ingen som ifrågasatte huruvida det var lämpligt att ha en folkilsken bandhund bunden på gränsen till en låg- och mellanstadieskola, men så blev det ju inga bortklemade typer av oss heller. Jag tänker idag att det var väl inte så konstigt att Karo och Nalle inte precis var några mysiga hundar, det finns ju en och annan anledning till varför det är förbjudet att ha hundar i band idag. Men Boy, som framlevde samma trista och innehållsfattiga liv, han var ändå alltid glad. Och så tyckte jag de var så gulligt med de små korta benen och den långa kroppen.
Åh, vad jag ville ha en tax som Boy när jag var liten, men det fick jag aldrig. Tog alltså igen det på gamla dar, inte ENBART på grund av Boy utan, förutom att jag tilltalas av exteriören, för att jag helt enkelt aldrig har träffat en tax som inte varit skittrevlig. Och mina taxar är ungefär som Boy (fast de bor inomhus och lever som kungar), även om de har väldigt olika personligheter. Men de är alltid glada, alltid på hugget, alltid pigga på att hänga med på allt. Helt enkelt en väldigt trevlig mentalitet som passar mig. Sen gillar jag det här att de är lite självständiga och inte ger sig i första taget. Hade nog inte pallat att ha en hund i stil med en bordercollie, som ligger och GLOR på en hela tiden och så fort man rör sig så flyger den upp och tror det ska hända något, vad, vad, vad? Visst, ibland hade man väl kanske önskat LITE mer will to please i träningen, men...nä. Det finns nackdelar med allt, och jag är alldeles för lat för att ha en sån där extremt signalkänslig hund som läser av ens kroppsspråk och man måste göra allting exakt rätt och genomtänkt från början till slut för annars blir det bara pannkaka med allt.
Taxarna, i alla fall mina, har en supertydlig av- och påknapp. När man jobbar så jobbar man och då ger man sig ALDRIG. Men de är fullt tillfredsställda med att bara ligga och slappa i soffan en hel helg om man skulle känna för det. Väldigt anpassningsbara med andra ord.
Nackdelen med tax är förstås risken för diskbråck, vilket är en trist baksida av en i övrigt rätt frisk ras. Men när det gäller diskbråck och ryggproblem är taxarna (och andra raser av samma typ) tyvärr överrepresenterade, men å andra sidan finns det ju knappt någon ras som inte har något skit att dras med. Och blandraser är verkligen ingen garanti för en frisk hund även om man till viss del kommer bort från problemet att man i vissa raser har så liten avelsbas att man använder nästan vad som helst så länge det finns efterfrågan på valpar. Men en kull blir inte friskare än vad man stoppar in i ekvationen, och även om det säkert finns folk som föder upp blandrashundar "seriöst" och kollar upp mentalitet och bakomliggande sjukdomar med mera, så finns det ju en herrans massa människor som avlar av mer oklara skäl. Härförleden blev jag uppringd av en människa som undrade om inte jag, som träffar så mycket hundfolk, visste någon som hade en dvärgpudel, för det var en som den här människan kände som hade en schäfer men hen "var så glad i pudlar" och nu ville hen gärna para sin "jättetrevliga renrasiga schäfer" med en dvärgpudel, så visste jag möjligen någon? Då kan jag lite känna (vilket jag också svarade) att JAMEN KÖP EN PUDEL DÅ, men folk gör ju sällan som man säger till dom.
Jag har inget principiellt emot blandraser, det vore ju illa eftersom familjens doldis, gubbhunden Boris (schäfer-gråhund-labrador-Newfoundland) framlever sina dagar som undersåte i taxarnas konungarike. Han är kanske världens snällaste hund, MEN han är extremt skotträdd, har epilepsi, dåliga höfter och nu på sin ålders höst även artros, alltihop grejer som med största sannolikhet är ärftligt betingade. Vi har ÄNDÅ fått förfrågan om han inte skulle kunna få betäcka en rottweilertik (med helt klena nerver), något vi vänligt men bestämt sa nej till. Frågade lite hur de hade tänkt, och fick det något svävande svaret att de gärna ville ha "ett minne" av sin tik den dagen hon inte längre fanns. EH? Men tyvärr tror jag att det är rätt många som resonerar så. Man har en hund som man tycker är jättetrevlig och så vill man ha en valp som man förväntar sig ska bli lika trevlig. Och det blir den kanske. Det hände en bekant till mig, det var bara det att det var 13 valpar i kullen och det var ett hästjobb att hitta hem till de 12 som man inte skulle behålla som minne. Nu är jag ju inte intresserad av avelsarbete, men om jag hade varit det tror jag att jag hade haft SKITSVÅRT att skiljas från valparna och sen hade man suttit där som en hoarder. Och OM jag skulle sälja så hade det nog bara blivit till folk jag kände väl, och sen hade jag eventuellt hälsat på dom jätteofta och kanske även förföljt dom för att se att de skötte sig och då slutar det väl med att man blir anmäld för stalking. Lika bra att avhålla sig från såna experiment.
Ibland fantiserar jag om vad jag skulle ha för ras om jag inte skulle haft tax. Det är inte på något vis omöjligt att tänka sig. Ibland tänker jag "en större hund, en som man inte behöver böja sig dubbel över exakt hela tiden", och då har jag/vi varit inne på Black and tan coonhound. Fast de finns ju knappt att få tag på i Sverige, så det blir nog inget med den saken oavsett. Och sen är jag lite rädd att de dreglar. Är inte så förtjust i hunddregel, av den anledningen kommer jag aldrig att skaffa blodhund, fastän jag i teorin är väldigt förtjust i dom.
 |
| Black and tan coonhound, bild snodd från Internet. Alltså ÖRONEN? Man måste bara älska. |
Har även varit inne och svävat på Laekenois, alltså den strävhåriga varianten av belgisk vallhund. Har fått för mig, baserat på de fåtal jag har träffat, att de är lite mildare och lite vettigare i skallen än till exempel mallarna. Fast sen tänker jag att nä, det är nog ändå för mycket hund och att jag nog är lite för lat, så det blir nog inget av med det heller. Ibland funderar jag på någon form av terrier, men sen tänker jag att nä, för bjäbbiga (inte alla förstås), och så ploppar det upp någon annan ras som går bort för att de har för mycket päls (gubbhunden Boris med sina fyra pälsraser är något av en mardröm i det avseendet och fäller delar av sin täta vita underull 365 dagar om året), så det slutar med tax i alla fall. Tills jag blir överbevisad om motsatsen i alla fall.
onsdag 7 juni 2017
Det du inte minns
Har läst Det du inte minns av Harriet Lane, och den var inte så tokig. Boken handlar om Emma och Nina, två kvinnor i 40-årsåldern, som springer på varandra av en slump och så visar det sig att de har känt varandra en gång i tiden, något som Nina, men inte Emma, minns. Och man fattar att Nina har ett rätt så rejält horn i sidan till Emma, men istället för att bara högaktningsfullt skita i henne, vilket kanske hade varit det normala, så gör Nina sig till vän och förtrogen med Emma, erbjuder sig att hjälpa henne på alla möjliga sätt, bjuder henne på lunch, sitter barnvakt, lånar ut sommarhus...och gör sedan rätt så taskiga grejer mot henne bakom hennes rygg, på ett subtilt sätt så att det bara framstår som ren slump och otur.
Berättelsen var bra skriven, men det blir LITE segt och tjatigt att vartannat kapitel ska berättas ur Emmas och vartannat ur Ninas perspektiv, vilket kan vara intressant men här blir det lite för mycket upprepning av detaljer, tycker jag. Och sen tycker jag slutet blev en rejäl cliffhanger, men det finns liksom ingenting att bygga en "del 2" på, så det var kanske meningen att den skulle sluta helt i ovisshet? Och sen kan jag ju inte låta bli att tycka att Nina var lite VÄL djävla långsint och bitter efter alla dessa år, man trodde ju allraminst att Emma hade styckmördat hela hennes familj eller något sånt för att förtjäna denna utstuderade och i sanning rätt så malplacerade form av hämnd efter så lång tid. Men ja, man kan ju kanske inte ogilla en bok för att huvudpersonen är lite dum i huvudet och gör ologiska grejer. Överlag var boken faktiskt bra, om än en smula upprepande emellanåt dårå. Den här boken får tre och en halv koppar te av fem möjliga.
Berättelsen var bra skriven, men det blir LITE segt och tjatigt att vartannat kapitel ska berättas ur Emmas och vartannat ur Ninas perspektiv, vilket kan vara intressant men här blir det lite för mycket upprepning av detaljer, tycker jag. Och sen tycker jag slutet blev en rejäl cliffhanger, men det finns liksom ingenting att bygga en "del 2" på, så det var kanske meningen att den skulle sluta helt i ovisshet? Och sen kan jag ju inte låta bli att tycka att Nina var lite VÄL djävla långsint och bitter efter alla dessa år, man trodde ju allraminst att Emma hade styckmördat hela hennes familj eller något sånt för att förtjäna denna utstuderade och i sanning rätt så malplacerade form av hämnd efter så lång tid. Men ja, man kan ju kanske inte ogilla en bok för att huvudpersonen är lite dum i huvudet och gör ologiska grejer. Överlag var boken faktiskt bra, om än en smula upprepande emellanåt dårå. Den här boken får tre och en halv koppar te av fem möjliga.
tisdag 6 juni 2017
At the sign of the prancing pony
Nu kommer ytterligare ett hästrelaterat inlägg, ursäkta för ensidigheten men det hjärtat är fullt av talar bloggen som det heter. På min ridskola har det blivit så HIMLA bra, måste jag säga. Till exempel finns det "drop in-ridning" ett par gånger i veckan, så om man känner för att rida lite extra så är det bara att komma dit. Idag kände jag för det. Eller ja, nu kan ju inte JAG vara sådär spontan utan måste bestämma mig dagen innan så att jag kan få med mig ridkläderna till jobbet och åka direkt därifrån till stallet, men principen kvarstår ju. Ingen föranmälan, inga förpliktelser, man bara dyker upp och rider och sen swishar man pengar för sin lektion. Så. Himla. Smidigt. Och man gillar ju det smidiga.
Hade Älgen som vanligt, och det var bara jag och en till så vi fick minsann jobba så att svetten lackade. GÖTT. Och sen sa min ridlärare att på torsdag ska jag få rida en ponny! Är så till den milda grad till mig över detta att jag knappt kan sitta still, för även om jag gillar Älgen och tycker det är jättekul att rida honom så känner jag mig alltid litegrann som en ponnyryttare som bara har råkat hamna på en stor häst i väntan på att något gotlandsruss ska bli ledigt. Älgen är ju ingen stor häst SÅ, kanske lite drygt 160 cm i mankhöjd, men eftersom jag bara är 158 cm och har löjligt korta små taxben så känner jag ibland att det där med att hålla om och inverka med skänklarna inte riktigt vill sig hela vägen.
Förra vändan jag red på denna ridskola, vilket var när detta seklet var ungt, så tyckte jag inte det fanns så värst många hästar jag hade något ut av att rida. Eller fel, från allra första början var det en salig blandning av hästar och inga ponnyer alls. Det var travare och fullblod och halvblod och någon fjordkorsning, en del var lata och andra var pigga och de flesta var väl hyfsat skolade. Sen kom en ny era, när man köpte in ponnyer och startade en separat ponnyridskola och samtidigt satsade på att ha välutbildade och duktiga stora hästar, enda nackdelen var väl att man var lite väl förtjust i massiva halvblod på sådär 170 cm, men de var ju åtminstone bra att rida, och dessutom brukade jag rätt ofta få rida någon C- eller D-ponny när det var någon som inte hade gått så mycket, och det var ju win-win och tummen upp.
Tyvärr blödde det en del pengar ur föreningen under den här expansiva eran, och sen följde ett antal år med rätt taskig ekonomi och så kom det en ny ridskolechef som skulle sätta sin egen prägel på verksamheten och tyckte att man skulle satsa på att köpa in unga hästar och utbilda dom själva, enligt en filosofi som gick ut på att om en häst skulle bli "lagom pigg" när den var äldre så var den i princip tvungen att vara helvild som ung. Vilket innebar att stallet fylldes av 4-5-6-åringar som flög i luften bara ett löv råkade fladdra till i periferin. Sånt är ju inte jättekul på en ridskola om ni frågar mig, och om ni ändå frågar mig så kan jag även erkänna att jag inte alls funkar med hetsiga hästar, jag blir bara hetsig och stressad själv och så blir det en ond cirkel. Rider ju hundra gånger hellre en som är lat och måste jobbas fram i varje steg om jag är tvungen att välja mellan ytterligheter.
Det fanns väl en och annan lite äldre häst som var rätt trevlig även på den tiden, men då skulle man ju byta häst stup i kvarten och nästan alla ville ju hellre ha de här äldre och mer välutbildade hästarna, så det var en strid på kniven var och varannan vecka. Det värsta som fanns var när man visste att man skulle välja bland de sista och ridläraren till exempel sa: "Lina MÅSTE gå". Då visste man att ingen hade ridit Lina på evigheter och att hon stått och laddat upp sig och att det skulle ta en ände med förskräckelse och lite till. Och man bad brinnande böner att någon av alla dom som skulle få välja häst före en själv skulle välja Lina, men det hände ju dessvärre nästan aldrig.
Ja, men vid något tillfälle frågade jag om jag inte kunde få rida en ponny (för där hade man inte börjat byta ut de gamla, välutbildade, faktum är att det FORTFARANDE finns ett par stycken kvar från den tiden) om det skulle finnas någon över, men där var det blankt nej med motiveringen att ponnyerna gick så mycket ändå och var man senior så skulle man rida stor häst, punkt. Jaha, tyckte jag och fogade mig (lite motvilligt) i det. Men plötsligt var det en KÄRRING som alla hatade, ni vet en sån där som alltid har en massa åsikter om vad som ska göras i en förening och som tycker att "vi" ska ha städdagar och träningstävlingar och gud vet allt flera gånger i månaden, men som aldrig någonsin "har tid" att hjälpa till med det minsta lilla, HON började glida omkring på en D-ponny. Inte bara en gång utan VARJE VECKA. Då blev jag så förbannad att det var en av anledningarna till att jag slutade rida. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste ha några förmåner för att man ställer upp och jobbar ideellt. Men skulle HON, som aldrig lade två strån i kors för att göra någonting överhuvudtaget, få snika sig till att rida en ponny, medan JAG, som i princip lade en oavlönad halvtidstjänst i denna förening, inte fick det. INTE OKEJ.
Så då slutade jag, och det ångrar jag inte. Är man föreningslivsbitter så är det nog dags att ta en såkallad timeout, för då tillför man med största sannolikhet ändå ingenting vettigt. Nu har jag ju börjat igen, och det ångrar jag inte heller, tycker helt seriöst att det med råge var årets bästa beslut. Har det rätt stressigt på jobbet och att komma till stallet är ren och skär MINDFULNESS. Ungefär som att träna viltspår eller hugga ved. Och än så länge så plockar jag bara russinen ur kakan, är där och rider och pysslar lite men gör ingen större nytta (mer än betalar för det förstås). Det kommer förstås att komma en dag när man blir ombedd att städa läktaren eller stå i kiosken på någon tävling, men efter hundra år av ansvarsfyllda ledande positioner i styrelser och sektioner och kommittéer så är jag så nöjd så nöjd om bara någon annan pekar med hela handen och talar om vad jag ska göra, så det ser jag inte som ett större problem.
Och nu ska jag äntligen få rida ponny! Som jag längtar efter torsdag och nästa lektion! Med vänlig hälsning: Britta och Silver 2.
Hade Älgen som vanligt, och det var bara jag och en till så vi fick minsann jobba så att svetten lackade. GÖTT. Och sen sa min ridlärare att på torsdag ska jag få rida en ponny! Är så till den milda grad till mig över detta att jag knappt kan sitta still, för även om jag gillar Älgen och tycker det är jättekul att rida honom så känner jag mig alltid litegrann som en ponnyryttare som bara har råkat hamna på en stor häst i väntan på att något gotlandsruss ska bli ledigt. Älgen är ju ingen stor häst SÅ, kanske lite drygt 160 cm i mankhöjd, men eftersom jag bara är 158 cm och har löjligt korta små taxben så känner jag ibland att det där med att hålla om och inverka med skänklarna inte riktigt vill sig hela vägen.
Förra vändan jag red på denna ridskola, vilket var när detta seklet var ungt, så tyckte jag inte det fanns så värst många hästar jag hade något ut av att rida. Eller fel, från allra första början var det en salig blandning av hästar och inga ponnyer alls. Det var travare och fullblod och halvblod och någon fjordkorsning, en del var lata och andra var pigga och de flesta var väl hyfsat skolade. Sen kom en ny era, när man köpte in ponnyer och startade en separat ponnyridskola och samtidigt satsade på att ha välutbildade och duktiga stora hästar, enda nackdelen var väl att man var lite väl förtjust i massiva halvblod på sådär 170 cm, men de var ju åtminstone bra att rida, och dessutom brukade jag rätt ofta få rida någon C- eller D-ponny när det var någon som inte hade gått så mycket, och det var ju win-win och tummen upp.
Tyvärr blödde det en del pengar ur föreningen under den här expansiva eran, och sen följde ett antal år med rätt taskig ekonomi och så kom det en ny ridskolechef som skulle sätta sin egen prägel på verksamheten och tyckte att man skulle satsa på att köpa in unga hästar och utbilda dom själva, enligt en filosofi som gick ut på att om en häst skulle bli "lagom pigg" när den var äldre så var den i princip tvungen att vara helvild som ung. Vilket innebar att stallet fylldes av 4-5-6-åringar som flög i luften bara ett löv råkade fladdra till i periferin. Sånt är ju inte jättekul på en ridskola om ni frågar mig, och om ni ändå frågar mig så kan jag även erkänna att jag inte alls funkar med hetsiga hästar, jag blir bara hetsig och stressad själv och så blir det en ond cirkel. Rider ju hundra gånger hellre en som är lat och måste jobbas fram i varje steg om jag är tvungen att välja mellan ytterligheter.
Det fanns väl en och annan lite äldre häst som var rätt trevlig även på den tiden, men då skulle man ju byta häst stup i kvarten och nästan alla ville ju hellre ha de här äldre och mer välutbildade hästarna, så det var en strid på kniven var och varannan vecka. Det värsta som fanns var när man visste att man skulle välja bland de sista och ridläraren till exempel sa: "Lina MÅSTE gå". Då visste man att ingen hade ridit Lina på evigheter och att hon stått och laddat upp sig och att det skulle ta en ände med förskräckelse och lite till. Och man bad brinnande böner att någon av alla dom som skulle få välja häst före en själv skulle välja Lina, men det hände ju dessvärre nästan aldrig.
Ja, men vid något tillfälle frågade jag om jag inte kunde få rida en ponny (för där hade man inte börjat byta ut de gamla, välutbildade, faktum är att det FORTFARANDE finns ett par stycken kvar från den tiden) om det skulle finnas någon över, men där var det blankt nej med motiveringen att ponnyerna gick så mycket ändå och var man senior så skulle man rida stor häst, punkt. Jaha, tyckte jag och fogade mig (lite motvilligt) i det. Men plötsligt var det en KÄRRING som alla hatade, ni vet en sån där som alltid har en massa åsikter om vad som ska göras i en förening och som tycker att "vi" ska ha städdagar och träningstävlingar och gud vet allt flera gånger i månaden, men som aldrig någonsin "har tid" att hjälpa till med det minsta lilla, HON började glida omkring på en D-ponny. Inte bara en gång utan VARJE VECKA. Då blev jag så förbannad att det var en av anledningarna till att jag slutade rida. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste ha några förmåner för att man ställer upp och jobbar ideellt. Men skulle HON, som aldrig lade två strån i kors för att göra någonting överhuvudtaget, få snika sig till att rida en ponny, medan JAG, som i princip lade en oavlönad halvtidstjänst i denna förening, inte fick det. INTE OKEJ.
Så då slutade jag, och det ångrar jag inte. Är man föreningslivsbitter så är det nog dags att ta en såkallad timeout, för då tillför man med största sannolikhet ändå ingenting vettigt. Nu har jag ju börjat igen, och det ångrar jag inte heller, tycker helt seriöst att det med råge var årets bästa beslut. Har det rätt stressigt på jobbet och att komma till stallet är ren och skär MINDFULNESS. Ungefär som att träna viltspår eller hugga ved. Och än så länge så plockar jag bara russinen ur kakan, är där och rider och pysslar lite men gör ingen större nytta (mer än betalar för det förstås). Det kommer förstås att komma en dag när man blir ombedd att städa läktaren eller stå i kiosken på någon tävling, men efter hundra år av ansvarsfyllda ledande positioner i styrelser och sektioner och kommittéer så är jag så nöjd så nöjd om bara någon annan pekar med hela handen och talar om vad jag ska göra, så det ser jag inte som ett större problem.
Och nu ska jag äntligen få rida ponny! Som jag längtar efter torsdag och nästa lektion! Med vänlig hälsning: Britta och Silver 2.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)