260608

Då var det måndag igen, helgerna går så sjukt fort. I fredags slutade skolorna, känner dock ingen som tog studenten. Barnbarnen slutar sjuan respektive ettan på gymnasiet så det är inget speciellt med något av det. Äldsta barnbarnet struntade i att gå på sin skolavslutning för han skulle jobba istället. Han är om sig och kring sig, den. 

Åkte och handlade efter jobbet, sedan hem, promenad, rehab, yinyoga. Var sedan ofattbart trött, orkade inte göra någonting så min man fick fixa mat och så kollade vi klart på How to get to heaven from Belfast. Som ju slutade på ett sätt som kändes som att det var upplagt för en säsong 2. 

I lördags gick jag långpromenad, tränade ett lätt corepass, sedan åkte jag till S och så jobbade vi i fyra timmar med helvetessystemet Idrott Fucking Online. Fast vi hade rätt kul samtidigt, så det var inte så plågsamt som man kanske skulle kunna tro. Åkte sedan hem, lagade middag och så började vi kolla på en ny serie, The Boroughs, på Netflix. Sen låg vi mest i soffan och slöade. Jag kollade på ett avsnitt av Skilsmässobarn på SVT Play, gillar serien men glömmer bort den emellanåt för det är en sån där serie som min man absolut inte kan tänka sig att se. Nu har jag i alla fall bara ett avsnitt kvar. 

Igår gick jag min vanliga söndagspromenad, tränade ett pass yinyoga som inte funkade riktigt för mig för det var väldigt mycket fokus på höfter och det hade väl varit en sak om man bara var stel, men nu är det stelhet plus smärta som inte på något vis är behaglig, det sitter liksom inuti och det känns som att benet håller på att slitas av (inte för att jag vet hur det känns på riktigt, men ändå). Försökte anpassa så gott det gick, men NJA. Det var inte helt lyckat. Kände mig seg och hade ont i huvudet och satt och försökte mobilisera kraft ett bra tag för att gå ut i trädgården och plantera om tomater. Min frösådd gick det åt helvete med, men jag fick fyra plantor av N:s kompis. Var inte speciellt hågad, men när jag väl kom igång var det helt okej och jag hade gärna stannat ute längre men hade packningen inför min Norgeresa hängande som ett djävla Damoklessvärd över mig. H-A-T-A-R att packa, speciellt när man ska vara borta relativt länge. Försökte intala mig att det skulle bli kul för att jag hade min nya fina gula resväska, men det gick väl sådär. Men det blev gjort. Åkte sedan till bibblan för att lämna och hämta några böcker och sen in till stan för bio med CLUB ROMIF. Vi såg Djävulen bär Prada 2, den var väl ungefär lika tillrättalagd och förutsägbar som sin föregångare, men det ingår ju i våra stadgar att se den film som visas i salong 4, nu står det visserligen i samma stadgar att det ska vara sista torsdagen i månaden men maj månads kalender var inte nådig och sen blev ju min dotter sjuk i torsdags, så nu blev det så här. Meryl Streep är ju dock alltid Meryl Streep. 

Nu är det måndag och idag bär det alltså iväg till Norge. Med tåg. Tåget dit innebär tre byten så jag hoppas att allt flyter på som det ska. Det ska regna hela veckan och jag har ett ständigt dilemma kring att jag inte har någon för den här årstiden passande jacka, vad jag är ute efter är någon slags jacka som inte är för varm och som står emot lite lagom mycket regn utan att vara sådär tät som en riktig regnjacka är.  En sommarvariant av min vinterjacka, typ. Grejen är att själva behovet inte uppstår särskilt ofta så därför blir det aldrig att jag tar tag i det, och därför får jag nu sitta här med en fleecejacka som enda skydd. Aja, det löser sig. 

260424

Igår var det en som sa Nästa vecka är det ju första maj, och jag bara, det kan väl ändå inte vara möjligt? Men det är det tydligen. Idag har jag tagit på mig sommarbyxa, som är kanske de skönaste byxor jag någonsin ägt och som jag äger 5-6 par av så att jag aldrig ska behöva ha på mig något annat om jag inte vill. Supertunna och superstretchiga, svala och sköna och känns numera som ett måste när temperaturen klättrar upp mot 20 grader och narkotikajeansen i det närmaste känns som termobyxor. Så nöjd, även om jag är smärtsamt medveten om att de tyvärr förmodligen är sydda av människor med extremt dåliga löner och arbetsförhållanden. 

Igår var en vanlig jobbdag, inget särskilt hände mer än ett rykte om att vi kanske ska säljas hade fått liv igen. Vi blev uppköpta av ett investmentbolag 2015 och de sa då att deras idé var att köpa upp företag, göra dom lönsamma och sedan sälja igen efter kanske 4-5 år. Nu har det gått 11 år så det är kanske på tiden då. Jag har ju ingenting att göra med ägarna i mitt dagliga värv, men det är ju det där med att man vet vad man har men inte vad man får. Plus att nu när vi snart inte längre har någon fabrik i Sverige så är man, jag alltså, genast mer ersättningsbar för tidigare har jag ju ridit rätt högt på att vara experten inom vissa områden som har varit kopplade till produktionstillståndet. Nu har jag ju fått nya arbetsuppgifter, de är ju inte fullt så smala och på specialområdet "produktion av x inom ramarna för y", och blir man uppköpt och eventuellt införlivad i någon annan koncern så finns det ju med största sannolikhet redan människor där som gör ungefär det jag gör nu, och det är ju då inte säkert att en ny ägare tycker att det behövs fler på den posten, det har jag ju sett hur det rensats i leden när vi har köpt upp nya företag inom koncernen. Men AJA. Händer det så händer det, är ju ingen mening med att måla fan på väggen. 

Har ju fått lite labbjobb att göra den här säsongen, det tar kanske en timme per dag av min tid och jag brukar riva av det direkt på morgonen. När jag kom i morse stod det inga prover där och jag tänkte "nähä, då kanske dom inte producerade något igår?", men sedan såg jag i systemet att det hade de visst gjort. Någon hade väl missat att gå ner med proverna till labbet igår, blir så trött för det är klart man kan glömma men här "glömmer" folk både det ena och det andra till höger och vänster och PC tar alla i försvar och har en hel arsenal med ursäkter till varför rutiner vi haft i tiotals år helt plötsligt inte fungerar. Tänker i alla fall INTE gå och leta efter några prover som kan stå ungefär var som helst i den djävla röran som är ute i fabriken just nu, de får komma med dom senare idag även om det fuckar upp mitt jobbflow. 

Idag ska jag dessutom bara jobba till lunch och sedan ska jag på MASSAGE. Gött. Sen blev det ju lite ledig lördag eftersom mötet vi betade av mötet vi egentligen skulle ha haft imorgon i onsdags kväll. På söndag ska vi (äntligen!) köra till tippen och förhoppningsvis bli av med allt BÖS som har legat i trädgården ända sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna (cirka 33 e. Kr.) 

Efter jobbet igår åkte jag hem, traskade en runda med hundarna, städade, tränade ett kort yinyogapass och sedan in till stan igen för bio med Club ROMIF. Vi såg Minnen av honom, det behöver ingen annan göra för den var otroligt banal och förutsägbar. 

(((( !!!!! SPOILER ALERT !!!!! )))))

Ja, men det var en tjej (Kenna) som suttit 7 år i fängelse för att hon kört påverkad och krockat så hennes kille (Scotty) dog. Visade sig efteråt att hon var gravid, hon fick föda barnet i fängelse och sedan togs det hand om av Scottys föräldrar, som bodde på samma gata som killens bästa vän (Ledger) som var fd amerikansk fotbollsspelare som fått avbryta karriären p g a en skada och numera ägde en bar. Ledger hade i det närmaste blivit som den far ungen (Diem) aldrig haft och av den och endast den anledningen bodde han kvar i sitt föräldrahem fastän föräldrarna hade flyttat till Florida, han var också tyngd av det faktum att han "inte funnits där" för Scotty på det sätt som anstår en bästa vän eftersom han varit så busy med den amerikanska fotbollskarriären att han inte ens träffat Kenna, som Scotty var så upp över öronen förälskad i att han ämnade fria till henne på sin födelsedag (tyvärr kom det en bilolycka med dödlig utgång emellan). 
Hur som helst, Kenna kom ut ur fängelset, fräsch och oförstörd som en nyponros, återvänder till hemstaden fast besluten att få träffa den dotter hon burit och fött men aldrig ens fått hålla i sina armar. Hon får omgående tag på en lägenhet i ett otroligt sumpigt och skabbigt lägenhetskomplex, efter lite om och men får hon också jobb både som påspackare på någon supermarket och i baren som Ledger äger. Men ungen får hon inte träffa!, för farföräldrarna ser henne som satans avföda som i princip dödat deras enfödde son. Såklart uppstår tycke mellan Kenna och Ledger och det blir problematiskt för honom för då blir det ju samtidigt som ett svek mot Scottys föräldrar. Lägenhetskomplexet, där man skulle kunna tänka sig att det skulle kunna förekomma en viss form av kriminalitet, droger, misshandel, whatever, visar sig vara rena rama sörgården där alla krokar arm och ler med bländvita tänder mot varandra på en gemensam Mors Dag-fest där alla sluter upp. Romantiken blomstrar, men så råkar Scottys fader bevittna en ömsint scen mellan Kenna och Legder och det tar hus i helvete. Kenna inser då att hon inte kan bo kvar i den lilla staden, så hon börjar per omgående rafsa ihop sina tillhörigheter (som är rätt många med tanke på att allt hon hade med sig ut från fängelset var en ryggsäck som till större delen verkade innehålla en massa anteckningsböcker, men trots att hon med sina blygsamma löner enligt utsago knappt hade råd med hyran så har hon i princip ny uppsättning kläder i varje ny scen, allt satt som en smäck såklart), men den listige Ledger snor med sig en av dessa anteckningsböcker, där Kenna i sju års tid skrivit brev till Scotty och det är ett som är särskilt känslosamt som han yrkar på att Scottys föräldrar ska läsa för att de ska förstå att Kenna inte är en ond människa utan någon som också älskade Scotty och saknar honom lika mycket som de gör. Det vill de förstås inte gå med på, men modern veknar till slut och sen uppstår någon slags från-en-mor-till-en-annan-scen där hon sträcker ut en (plågad) hand. Sen blir Kenna vips hembjuden på middag till föräldrarna och får träffa Diem, som inte har några som helst problem med vare sig anknytningar eller att acceptera att den här vilt främmande personen är hennes mamma, och sen blir Kenna, Ledger och lilla Diem The Happy Happy Family™. THE END. 

260226

Igår var lönen inne på kontot och vände. Betalade räkningar och hade fått en på 16000 som jag lite förtränger varje år, men det är alltså vad försäkring för två hundar kostar om året, och då dras varken tax eller gårdshund med en massa rasbundna sjukdomar som piskar upp försäkringspremien ytterligare, vet fok som betalar lika mycket för en hund som jag gör för två. Man skulle sätta in dom pengarna på ett sparkonto istället, det hade man nog tjänat på, är det många som säger för så länge ens djur är friskt så är det ju oerhört sura pengar att slanta in. Men den dagen de blir sjuka så är man inte lika kaxig när de icke skattesubventionerade vårdkostnaderna skenar iväg med en hastighet som närmar sig ljusets, och då är man rätt glad att i alla fall en del av det täcks av den där försäkringen. Jag har definitivt inte nerver att INTE ha en försäkring och nu är den i alla betald ett år framåt så nu behöver jag inte tänka mer på det. 

Jobbade flitigt på igår, åkte sedan hem, gick en runda med hundarna, tränade ett snabbt yinyogapass och åkte sedan tillbaks till stan igen för att möta upp min dotter för en bit mat och bio med CLUB ROMIF. Vi såg Grannfejden, och även om det kändes rätt osannolikt att någon influencer hux flux skulle bli bästis med den lokala byfånen i nån värmländsk byhåla så var den ändå mysig, en typisk Ulf Malmros-film skulle jag väl säga. Älskar när folk bryter normen och står upp för de svaga, skildrat i till exempel den episka Oh captain, my captain-scenen i Döda Poeters Sällskap eller när Sally Field ställer sig på golvet med en skylt med texten UNION höjd över huvuet och maskinerna i textilfabriken tystnar en efter en i Norma Rae, men det går precis lika bra när ungdomarna i Beverly Hills sluter upp och skanderar Donna Martin graduates! i kollektiv protest mot att Donna inte skulle få ta sin examen för att hon råkat dricka för mycket champagne på studentbalen (eller hur det nu var). Det blir gåshud och storlip direkt. Riktigt lika starkt var det väl inte här, men ändå. Helt okej film, Kjell Bergkvist är ju för övrigt ALLTID bra.  

Vad som INTE var okej var detta: köpte biljetter och när jag skulle visa upp dom så noterade jag att det var olika pris på dom. Visade sig att jag fått PENSIONÄRSPRIS! Men vad i hela HELVETET? Är faktiskt bara inne på mitt 58:e jordsnurr så det kändes väldigt orättvist. Visserligen såg han som sålde biljetterna ut att vara ungefär 12 år gammal och när man själv var i den åldern så ansåg man ju att alla över 25 i princip kunde klumpas ihop som "åldringar". Men ändå. Var dock inte så rättskaffens att jag stegade tillbaks till kassan och begärde att få betala fullt pris, hehe. 

Nu står det jobb på agendan, sedan hem och blixtstäda och så tillbaka till stan igen för årsmöte. Tur det snart är helg, synd att helgen är fullbokad med aktiviteter men så kan det ju bli ibland. Bara att köra vidare rätt in i kaklet. 

260130

På mitt jobb har vi två fikarum, det är inte uttalat att det är för den ena eller andra gruppen men beroande på att det ena ligger närmast produktionslokalerna och det andra närmast kontoren så är det i praktiken så att det ena är för kollektivanställda och det andra för tjänstemän. I varje fikarum finns det en kaffeautomat. Den som är i tjänstemännens fikarum har sedan några dagar tillbaks vägrat ge ifrån sig det som man lite slarvigt benämner som "mjölk", men det där vita pulvret har nog aldrig varit i närheten av en ko. När jag upptäckte det i måndags morse så gjorde jag det som brukar behöva göras, nämligen 1. kolla om behållaren behöver fyllas på, 2. rensa röret som går ut från behållaren för det händer att det kloggar igen av värmen som alstras av varmvattnet. Inget av detta behövde dock göras. I behållaren sitter det som en skruv som matar ut pulvret, och jag misstänker att det är den som inte fungerar. Just i måndags morse eller vilken dag det nu var jag upptäckte det så hade jag inte tid att greja mer med det just då, jag har överhuvudtaget inte mycket tid till övers eftersom vi håller på att stänga Projektet för 2025 samtidigt som Projekt-26 ska igång, plus allting annat som jag har att göra. Vår VD har också mycket att stå i, men de andra jobbar sannerligen inte ihjäl sig utan går mest och väntar på att säsongen av lilla produktionslinjen ska dra igång, vilket sker om någon månad eller så, vilket är ytterligare en anledning till att jag inte har jättedåligt samvete över att jag bara lämnade det åt sitt öde. 

Tänkte därför att nästa person som ko kanske antingen har bättre mjölkfixarskills än jag, alternativt kan ta på sig att felanmäla, det är bara att scanna en QR-kod som sitter klistrad på automaten. Tycker också egentligen att TG, som ju ändå är anställd som "underhållsspecialist" är närmare till hands att felanmäla ickefungerande kaffeautomater än vad jag är. Dessutom dricker jag bara en kopp kaffe om dagen medan andra springer där och fyller på varje timme känns det som.

Men vad gör då övrigt folk när de inte får en fulländad Latte Macchiato från kaffeautomaten? Den förste som kom efter mig hämtade en påse sånt där mjölkpulver och ställde den på diskbänken bredvid kaffeautomaten så att man får dosera sin "mjölk" själv. Den andre som kom efter den förste upptäckte inte denna påse utan hämtade ytterligare en, så nu står det två öppnade enkilospåsar med mjölkpulver på en redan liten diskbänk. Nu har hela veckan gått och ingen verkar tycka det är rimligt att  göra en felanmälan på en automat som är relativt nyservad och ändå inte fungerar som den ska. Själv har jag, av ren princip, börjat hämta min dagliga kopp kaffe i de kollektivanställdas fikarum. Det är egentligen mer logiskt för mig att göra det, för detta fikarum ligger närmare labbet än vad tjänstemännens fikarum gör, det är endast av gammal vana som jag lunkat över till det sistnämnda. Vi får väl se om någon tar tag i det här. Jag misstänker att det inte kommer att ske. 

Efter jobbet igår åkte jag och handlade till vår gemensamma fredagsfrukost, sedan hem och ut med hundarna och så städa, tillbaka in till stan för biobesök med min dotter. Vi såg The Housemaid, en film där handlingen enligt svenska Wikipedias synnerligen torftiga beskrivning är: Filmen handlar om en kvinna som är nöjd över att få börja som hembiträde åt ett förmöget par. 

EEEH, det var väl ändå LITE mer än så? Ja, hur som helst. Filmen var ändå helt okej, jag hade ju läst boken så det kom ju inte som en jättechock när allting inte alls var som det verkade för det visste jag ju redan. Tyckte också att tidslinjen var rätt märklig, det kändes som att vissa grejer som i boken varade i dagar verkade som att det var överspelat på en kvart eller så i filmen. Det kan man väl ändå försöka spegla lite bättre, helst utan att kopiera råmanus till Bron över floden Kwai. Också lite platt persongalleri där man inte direkt ansträngt sig för att skildra dynamiken i relationerna. Men jaja, ändå helt okej.  

Innan filmen var vi och åt på ett café får man väl ändå kalla det, men där de har sallader och lite enklare maträtter som är helt okej. Beställde en Ceasarsallad, fick då frågan från yngligen i kassan om det skulle vara med kyckling och bacon? Är det inte det som ÄR Ceasarsallad? hade jag lust att svara men det gjorde jag såklart inte. Senare googlade jag upp att originalreceptet varken innehöll det ena eller det andra så det var kanske tur att man inte stod där och drygade sig.

 
Åkte sedan hem, var sjukt trött men tränade ett litet pass yinyoga och sen var det läggdags. Nu är det i alla fall fredag. Ikväll blir det handboll för hela slanten, först match om femte och sjätte plats där Sverige möter Portugal, sedan de båda semifinalerna där Danmark möter Island (hejar på Island) och Kroatien möter Tyskland (hejar på Tyskland). Imorgon ska jag till stallet på ett möte, sedan har jag varit i valet och kvalet om jag skulle vara med på extraträning i dressyr på söndag men har landat i att inte. Har haft rätt mycket på senaste tiden och känner att jag behöver inte boka upp varenda sekund i livet. Plus att det är så djävla KALLT. Men lite synd ändå eftersom Köttbullen är inne i en samarbetsvillig fas, kunde vara kul att se vad den externa tränaren har att säga om det. Men det får bli nästa gång, om en månad. 

Fjärde gången gillt

Igår åkte jag till banken för fjärde gången på lika många dagar och den här gången gick allt som det skulle, eller åtminstone har ingen hittills hört av sig och sagt något som tyder på motsatsen så det borde väl vara i hamn nu. Detta inkluderade i det närmaste intima frågor om var jag fått de här pengarna ifrån och jag fick logga in på det kontot (som är i en annan bank) så att bankkillen kunde se alla transaktioner 6 månader tillbaks i tiden så att det inte plötsligt skulle dyka upp någon stor och mystisk summa pengar som skulle tvättas rena från handel med vapen och knark, eller vad de nu tror om mig. Men det såg ut att vara i sin ordning, tyckte han. Tjoho, eller nåt. Hade väl aldrig kunnat föreställa mig att ett hästköp skulle innebära dagliga besök på banken och regelrätta förhör. Tur i alla fall att det finns ett lokalt bankkontor bara några minuter från jobbet, hade jag varit tvungen att åka in till stan varje gång så hade jag nog gett upp redan dag ett. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, städade och plockade fram adventspyntet. Hann med ett snabbt yinyogapass innan det var dags att sätta sig i bilen och åka tillbaks till stan igen för biokväll med min dotter. Vi såg den norska filmen Stargate: en julberättelse. Föreställde mig att den skulle vara lite i stil med Hjem till jul som jag sett på Netflix, och såg fram mot att få lite julkänsla och värme inombords. Vi brukar skoja om att av de filmer som vi sett i vår bioklubb så har den gladaste hittills varit The Dance Club, som ju ändå var en film som handlar om psykisk ohälsa (det är inte 100 % sant för vi har också sett nyinspelningen av The Naked Gun och även om den inte var bra så kan man ju i alla fall inte anklaga den för att vara film noir). Men en norsk julfilm måste väl ändå vara höjden av mys, vad kan gå fel liksom? Då visade det sig att den handlade om två barn som levde med en ensamstående pappa som i sin tur levde med rätt grava alkoholproblem, så det var rätt mörkt i alla fall. Det verkar vara Club ROMIF:s öde. 

Efter filmen mötte vi upp med äldsta barnbarnet som skulle överlämna bingolotter som jag tvingats köpa för att hans klass som redan nu (ettan på gymnasiet) har börjat samla pengar till sitt studentflak som tydligen kostar skjortan och lite till, så det är väl bra med framförhållning. Skjutsade sedan hem dom och vidare hem till L som är kassör i stallet för att vi skulle skriva på det där avbetalningskontraktet på den litauiska hästen när nu bankaffären gått i lås. Nu går säkert färjan under med man och allt, förutspådde jag dystert när L skojade och sa att man fick hoppas att hästen var värd allt det här besväret som jag i målande ordalag beskrev för henne. 

Åkte sedan hem med förhoppningen att se handboll, damernas VM har ju börjat. Då visade det sig att Sveriges matcher sänds på någon himla Viasat Sport-kanal som inte ingår i Tele 2:s utbud. Ska jag inte få se någon handboll alls nu i december och januari? Blev på nästan orimligt dåligt humör och det hjälpte inte ens att Sverige vann sin premiärmatch mot Tjeckien med 31-23 (vad spelar det för roll när man inte FÅR SE MATCHERNA? Röven x 1000).  

Idag är det fredag och också sista arbetsdagen för flera av mina kollegor. Vissa kommer att vara  mycket saknade, andra inte lika mycket. Livet går såklart vidare ändå, men det känns konstigt. Hela den här hösten har känts konstig, som att inget man gör är på riktigt och att man bara går och väntar på att allt ska ta slut. Nu är en av de här dagarna här, idag slutar labbpersonalen och alla i produktionen utom de två som blir kvar till nästa sommar. Sen kommer en dag innan jul när Stefan, som jag jobbat riktigt tight ihop med sedan 2003, slutar. TG ska enligt uppgift sluta i april eller maj (minns inte riktigt vilket) och PC och de två återstående produktionskillarna i augusti nästa år. Sen har väl den feta damen sjungit klart på detta stället, antar jag. 

A2 och jag ska gå på lunchkonsert i kyrkan och lyssna på orgelmusik, framförd av min son. Sen tänker jag att vi går och fikar eller något och sen får man väl en sån här dag kalla det en dag. 

                                                   

Höstlov dag 4

Idag inleddes som alla andra dagar, med en långpromenad. I regn och rusk, härligt ändå! Hade på mig min fodrade regnkappa som var något för varm för en powerwalk i kuperad bokskog, men det fick ju gå ändå. Kom hem, hängde upp kläder och skor på tork och rev sedan av alla måsten i ett svep: städning, pilates, yinyoga samt dra fram och starta datorn, logga in i helvetessystemet Idrott Online för att få tag på en mailadress, skicka ett viktigt mail som absolut inte kunde vänta till nästa vecka, rotade fram klippmaskinen och klippte håret, duschade och sen var jag klar med dagens to do-lista. Åt lunch och så ner i soffan med en bok och där blev jag kvar till halv fyra då det var dags att stänga för hönsen och gå till bussen för bio med Club ROMIF. Vi såg Deliver me from nowhere, en film som handlade om Bruce Springsteen under tidigt 80-tal och som var o-ut-sägligt tråkig om man nu får tycka det i det här djävla landet. Och då gillar jag ju ändå Bruce och  trodde den skulle handla lite mer om människan bakom artisten, men den kan sammanfattas så här: 

1. Bruce ska ge ut en ny skiva men har ingen inspiration förrän han råkar se en dokumentär om en seriemördare på tv och under låtskrivandet upptäcker han mörka känslor hos sig själv, förklarade i svartvita flashbacks till en supande argsint fader.

2. Trots att han har tillgång till världens bästa studio så får han inte till "det rätta soundet", så som det lät när han satt och plinkade hemma i sovrummet och spelade in på en primitiv fyrakanalig portastudio. Väldigt väldigt mycket handlar om detta.

3. Bruce träffar en tjej som han gillar men sedan lämnar pga att han inte kan hantera känslorna. Istället köper han ett hus i Kalifornien och flyttar dit.  

4. Samtidigt: Bruce blir deprimerad men börjar i terapi och försonas slutligen med sin fader. THE END. 

Ovanstående koncept späddes ut till en två timmar lång film som jag faktiskt kände att jag kunde ha varit utan.  Satt mest och irriterade mig på att jag inte kom på var jag sett skådespelaren som spelade Bruces pappa förut (rätt svar: Adolescence och The boiling point) samt tyckte att han som spelade huvudrollen var lite lik Ulf Dohlsten, för mig mest känd som Lars-Erik i Hem till byn. Så det blev ju lite fel, men det visste dom väl inte i Hollywood när dom började casta till den här filmen. 

Höstlov dag 2

Igår hade jag och min man filmkväll, för ikväll ska jag rida, imorgon kväll kolla på hoppclinic och på torsdag är det biokväll med Club ROMIF. Vi såg The great wall i 3D, och 3D var kanske det enda som var bra med den filmen som jag trodde skulle handla om kinesiska muren och nåt historiskt slag däromkring, men istället visade den sig handla om att kinesiska muren var det som hindrade en gigantisk flock av nån slags Jurassic Park-inspirerade rymdmonster som kommit från nån oklar meteorit back in the days och som gick till skoningslös attack mot Kina en gång vart 60:e år och krävde att en massiv kinesisk armé gjorde vad de kunde i form av allehanda listiga vapen och akrobatiska konster, men det hjälpte inte riktigt utan det krävdes att ett par européer, varav den ena påminde ganska mycket om den danske handbollsspelaren Mikkel Hansen, bidrog med pilbågar och putslustigheter och som räknade ut att om de tog kål på drottning-alien-dinosaurien så skulle all kommunikation till de andra miljontalen av alien-dinosaurier upphöra. Det var nu inte helt enkelt eftersom alien-dinosaurierna kunde hoppa och klättra med blixtens hastighet och var allmänt svårdödade, men tillsammans med en underskön kinesisk general som såg ut att vara ungefär 12 år gammal, lyckades Mikkel Hansen-lookaliken drämma in ett avgörande skott (typ) på drottningen varpå alla alien-dinosaurier kollektivdog, pang bara, slutet gott, allting gott. Gud, vilken dålig film detta var. 

Idag har jag intervalltränat med hundarna, det gick rätt bra. Kom hem, tränade pilates och yinyoga och sen har jag ätit lunch och därefter legat på soffan och läst Stephen King hela långa eftermiddagen. G-Ö-T-T! Snart dags att bege sig till stallet. 

The Dance Club

Sitter här och nu är det fredag, målbilden efter vad som känns som en evig räcka av långa och strävsamma dagar och flängande hit och dit. Nu ska jag bara beta av den här arbetsdagen också, sen väntar 48 timmar med egentid och utan jobb. Hoppas jag i alla fall. 

Igår var det träff i CLUB ROMIF, den här gången gav vi oss själva dispens från regeln att gå på den film som visas i salong 4  klockan 18 som var The life of Chuck, som jag i och för sig mycket väl kunde tänka mig att se även om man ju blivit besviken på filmer som baserats på Stephen Kings berättelser fler gånger än man blivit hänförd, men så har jag och min dotter en gemensam guilty pleasure och det är  en viss typ av svenska filmer, och då menar jag inte precis verk av Ingmar Bergman och Ruben Östlund, utan den lite lättsammare typen i stil med Änglagård och Tomten är far till alla barnen. Så därför gick vi till salong 2 istället för att se The Dance Club. Det var vi HELT ensamma om att göra. Jag tyckte väl helt ärligt inte att beskrivningen av filmen lät sådär jättekul, men den var faktiskt oväntat bra. Kanske lite väl långsökt och samtidigt förutsägbar ibland, och själva dansen tog väl också lite väl mycket plats om ni frågar mig. Men man blev ändå lite glad av den. Det piggade upp. Det behövs. 

Idag är det jobb, sen intervallträning, sen handla och så hem och så tre-två-ett: påbörja helgen. Som väl lär vara försvunnen i en grisblinkning, men det är ju så det funkar. 

Jane Austen förstörde mitt liv, jaha där ser man

Igår hade jag en PLAN: lämna jobbet exakt i samma sekund som jag slutar, åka hem, ut med hundarna i skogen och samtidigt klämma in ett intervallpass, sedan städa och bädda rent i sängarna och slutligen tillbaks till stan för att möta upp med min dotter för att äta en bit och sedan gå på bio som började 18.15. Ett tajt schema, men det borde gå, resonerade jag. Sen kom jag inte alls från jobbet i exakt samma tid som jag slutade utan en halvtimme senare, enbart beroende på att jag satt och snicksnackade med en kollega om den här tröttsamma konflikten som pågår. Det var också ytterst nära att jag skippade intervallerna eftersom temperaturen låg på stadiga 25 grader och det var kvavt och äckligt. Men en plan är en plan och det var i alla fall mulet så jag slapp stekas av solen, så jag tog mig runt min planerade runda med hundarna i släptåg. I helgen borde jag ge mig ut och plocka björnbär, för det finns massor mogna nu. Hundarna älskar björnbär, vilket då ställer till det när man försöker springa med dom och det plötsligt blir tvärstopp för att de fått syn på en på lagom höjd belägen ätlig skattgömma som måste vittjas.  

När jag kom hem stod grannen på sin uppfart. Hundarna, särskilt Tage, älskar grannen och det är ömsesidigt så är han ute och pysslar med sitt så måste vi som regel alltid stanna och hälsa och byta några ord (han är trevlig så det är inte betungande), ibland blir det bara lite om vädret men igår kom vi in på både det ena och det andra så helt plötsligt hade ytterligare en kvart av mitt tajta schema försvunnit. Gav hönsen mat och sedan fick jag in och panikstäda det viktigaste. Det var i och för sig rätt så undanplockat så jag våttorkade alla ytor, städade kök och badrum och bäddade rent i sängarna i ilfart, sedan är det min mans uppgift att dammsuga. 

Susade tillbaks in till stan och DÄR sprack tidsplanen på riktigt. Jag och min dotter skulle träffas klockan 17, men då satt jag i bilkö vid ett vägbygge på motorvägen. När jag väl kommit av hamnade jag i den såkallade rusningstrafiken. Skulle kanske ha valt nästa avfart och tagit en annan väg till centrum, fast då hade jag fått stå ännu längre i vägbyggesbilköerna så det hade kanske inte gjort någon skillnad. Var framme 17.15 så det brann ju ändå inte precis i knutarna eftersom filmen ju inte började förrän en timme senare och det stället där vi brukar äta innan CLUB ROMIF ligger precis intill. 

Vi såg den franska romantiska komedin Jane Austen förstörde mitt liv, som enligt oss varken var särskilt romantisk eller komisk. Den var väl inte uttalat jättedålig, men det hände liksom ingenting? Dessutom jättekonstigt att filmen till största delen skulle utspelas på engelska landsbygden (tillsammans med ättlingar till Jane Austen herself), men alla britter i filmen pratar också flytande franska och det blir aldrig några språkförbistringar, och de karaktärer som ska vara franska har absolut inga problem med att obehindrat växla mellan franska och stiff upper lips-British English. Känns ju ej jättesannolikt? Men som sagt var handlingen, eller snarare bristen på densamma, inte mycket att hänga i julgranen. Men med tanke på CLUB ROMIF:s tidigare bioerfarenheter så hamnar den väl ändå någonstans i mitten av bedömningsskalan. Man ville ju i alla fall inte skära upp pulsådrorna efter att ha sett den, sa min dotter efteråt med hänvisning till Flickan med nålen som vi såg tidigare i år. 

28 years later

Igår var den exklusiva CLUB ROMIF på bio och såg 28 years later. Som ju tydligen är en uppföljare till 28 days later och 28 weeks later som vi inte hade sett. Det funkade dock bra ändå tycker jag, kändes inte som att man behövde ha mer bakgrundsinformation än det som visades i inledningen, nämligen: 

((((( !!!!! SPOILER ALERT !!!!! )))))

att det för 28 år sedan hade skett ett massivt utbrott av ett zombievirus i England. De här zombierna var inte bara blodtörstiga, utan också snabba som SATAN och de kunde öppna dörrar och allt möjligt så det var ju inte konstigt att nästan ingen överlevde. Filmen 28 years later inleddes med en tillbakablick till några barn som sitter och kollar på Teletubbies på en tjock-tv, så kommer zombierna och dödar alla utom JIMMY som lyckas fly till en närliggande kyrka där hans pappa är präst och ligger och ber. Zombierna dönar in där med, och pappa präst tycker det är en välsignelse, ger lille Jimmy sitt halsband med guldkors och låter sig sedan dödas. 

Klipp till 28 år senare, när vad man (eller i alla fall vi) tror är den vuxne Jimmy (han hette i och för sig Jamie men det tänkte vi var lite same same) som nu bor på en ö utanför Englands kust tillsammans med fru (ISLA) och barn (SPIKE) och ett gäng andra människor som lyckats överleva zombiesmittan. De lever ett enkelt och strävsamt liv och har lyckats få till någon form av fungerande samhälle med odlingar, skola för barnen etc. Ön är förbunden med fastlandet med en några hundra meter lång väg, men den är bara framkomlig vid lågvatten. Det går inte heller att simma till/från fastlandet vid högvatten pga starka strömmar. Vägen vaktas ständigt så att ingen zombie eller någon med zombiesmitta ska ta sig in på ön. 

Isla är sjuk och sängliggandes, hon är febrig och förvirrad och ingen vet vad det är, tyvärr finns det ingen läkare med bland de överlevande. Jamie ska ta med sig Spike till fastlandet för första gången, först tror man att det är kanske för att proviantera men det verkar snarare vara någon slags manbarhetsrit där Spike ska få lov att döda sin första zombie (om jag hade varit Jamie så hade jag prioriterat att skjuta någon av alla hundratals hjortar som fanns där och tagit med hem till byn där tillgången på kött verkade vara tämligen begränsad, men här tänker vi uppenbarligen olika). Zombierna verkade vara indelade i tre underarter kanske man kan säga, en som kallades "krypare" som var tjock och långsam och kravlade omkring och åt maskar och annat (när inte människokött stod på menyn såklart), en som jag inte vet om den hade något namn men det var de där snabba jävlarna som rusade omkring nakna och dödade och åt allt i människoväg som de kom över (hela grejen med zombies är att de inte har någon ämnesomsättning, så den här helt osläckbara hungern är rätt paradoxal om ni frågar mig), och så fanns det en tredje sort: THE ALPHA, som var någon slags zombie-übermensch, mycket smartare än de andra samt också nästan omöjlig att döda med de enkla vapen som står till buds (mestadels pil och båge). Spike och Jamie kommer i land och Spike förundras över att allting är så stort och undrar om man kan gå så långt så att man inte ser havet, vilket Jamie intygar är fallet. Spike dödar sedan en "krypare", men sedan kommer en flock av de vanliga och då blir det till att springa som satan därifrån och gömma sig på vinden i ett gammalt hus som sedan rasar ihop så det blir inte mycket rast och ro här inte. När de sen ska ta sig tillbaks till ön igen så är det knappt att de hinner för tidvattnet är på väg in, men oturligt nog blir de förföljda av en "alpha" och det blir en språngmarsch i knähögt vatten som hette duga och sen är det knappt att de blir insläppta för en barsk kvinna (JENNY) som är lite boss över porten vill försäkra sig om att de inte är smittade, det hjälper inte att Jamie vrålar ALPHAAAA, OPEN THE FUCKING GAAAATE och "alphan" springer som en målmedveten maskin hack i häl utan att snubbla och hålla på som vanliga dödliga som Jamie och Spike. Men de lyckas komma in i sista sekunden och sedan blir det en hejdundrande fest för att fira Spikes färd till fastlandet, nästan som någon slags konfirmation? Det dricks öl i mängder (var kommer den ifrån?) och Jamie passar också på att förlusta sig lite med ett kvinns eftersom Isla uppenbarligen inte är förmögen att uppfylla sina äktenskapliga plikter. 

På fastlandet såg Spike en eld långt långt borta, och han frågade sin fader vad det är och Jamie svarade att han inte visste, fast man fattade ju att han ljög. Spike frågar istället en äldre man (SAM) som passat Isla medan de varit borta, och Sam svarar att det nog var DOKTOR KELSER och berättar att för 28 år sedan så hade de varit där och han hade radat upp en förfärlig massa döda människor (oklart varför inte dessa blivit zombies?) men ändå vinkat inbjudande till Sam, Jamie et consortes, men de hade dragit slutsatsen att han var galen och raskt avlägsnat sig därifrån för att aldrig mer återvända. Spike blir helt besatt av tanken på att ta sin moder till "en riktig doktor", vilket såklart Jamie avvisar så Spike får ta saken i egna händer. Helt plötsligt får Isla, som dittills legat i sängen likt Madickens mamma när hon har ont i huvudet, oanade krafter och kan utan vidare trava iväg till fastlandet och en bra bit till, även om hon har stunder av förvirring där hon inte minns vem hon eller någon annan är eller vilken tid de lever i. 

Sen kommer lite obegripliga klipp på soldater i strid som jag först trodde var någon hänvisning till förr i tiden, men plötsligt står en soldat och säger ÄCKLIGA FITTOR (om zombierna) på svenska! Det visar sig vara ett svenskt militärförband som patrullerat med båt utanför kusten, men det hände nåt med båten så nu är de i land. Alla blir dödade utom en (ERIK). 

Tillbaka till Spike och Isla som naturligtvis träffar på snabb-zombies de också, och det blir till att söka skydd i en nedlagd bensinmack, som visar sig vara fylld med gas, och precis när zombierna kommer på att öppna dörren och komma in så öppnar Erik, som lurat uppe på taket, eld med sin k-pist  ner genom en lucka, gasen antänds och zombierna brinner upp medan Spike och Isla mirakulöst nog klarar sig utan så mycket som en brännblåsa. De slår följe, men säg den lycka som varar för evigt för de kommer till ett övergivet tåg och där hörs det konstiga ljud och fastän erfarenheten borde lärt dom ett och annat så ska Isla förstås in och kolla vad det är. Det visar sig vara en zombiekvinna i födslovåndor (trodde inte zombies knullade?) och nu tar SYSTERSKAPET över för Isla känner genast att hon måste hjälpa till och zombiekvinnan har för stunden släppt den hunger som annars är så karaktäristisk för zombies, och de håller varandras händer och zombiekvinnan krystar ur sig ett flickebarn, varpå Spike får äran att skära av navelsträngen med sin kniv och Erik högljutt ondgör sig över Islas tilltag, vilket visar sig vara befogat för plötsligt blir zombiemamman i första hand zombie igen och beredd att döda och äta vad som kommer i hennes väg, främst Isla som står närmast tillhands vilket Erik sätter stopp på med ett välriktat skott från sin k-pist men det är fan i mig ur askan i elden för plötsligt dyker en "alpha" upp, får tag på Erik och nu hjälper inga k-pistar i världen för "alphan" sliter helt sonika huvudet av honom och vill sedan göra om samma process med Spike och Isla, eller så kanske han vill ha sitt (?) barn, som Isla och Spike med en enda blick kan avgöra, inte är smittat (HUR är det möjligt när det handlar om blodsmitta?) och nu blir det till att springa genom tåget med ungen i famnen, bökigt värre så de hoppar ut med "alphan" hack i häl, helt obrydd av de pilar som Spike ändå lyckas få iväg med den pilbåge han tack och lov fortfarande har med sig, men precis när man tror det är kört så kommer från ingenstans och i grevens tid ett blåsrör med en pil som får "alphan" att stå som paralyserad. Det visar sig vara Doktor Kelser, som har kommit på att den effekten uppnås om man doppar pilen i en blandning av morfin och nåt mer som jag glömt. Doktorn är helt gulröd vilket visar sig bero på att han är insmord i jod som han påstår är bra mot viruset (oklart varifrån han får jod i såna mängder samt morfin?). Han lever ensam bland väldiga högar av ben och skallar och pratar flummigt om "memento mori" och "moderkakans makt" (som förklaring till varför ungen inte blivit smittad) och kokar Eriks huvud (som "alphan" släpat med sig som en annan snuttefilt) ren från skinn och hud och ber Spike placera det "på ett bra ställe" i alla jättepyramider med skallar, vilket inte på något vis avskräcker Spike som ber om en undersökning av Isla. Doktor Kelser lyckas trots fullständig avsaknad av instrument och medicinsk utrustning diagnosticera Isla som varandes i terminalstadiet av cancer och det finns såklart inte mycket att göra åt det mer än att ge henne en barmhärtighetspil, koka hennes skalle och låta Spike placera den på toppen av den flera meter höga dödskallepyramiden (helt rimligt). Sen beger sig Spike tillbaka till ön, men bara för att lämna av ungen liggandes i en varukorg tillsammans med ett brev där han förklarar att han har gett sig av "så långt bort att man inte kan se havet" och att ungens namn är Isla (rart). Jamie förstår såklart att det är Spike som ligger bakom, men då är redan Spike långt långt borta och tidvattnet sätter effektivt stopp för alla former av förföljelse. 

Klipp till när Jamie sitter mol allena och grillar en stor fisk som han lyckats fånga (oklart hur), men tro inte att han ska få någon matro för då dyker det upp ett gäng snabbzombies så han får lämna fisken åt sitt öde och rusa iväg hals över huvud. Han kommer till en väg som är blockerad av en nedrasad bro, då tror man att det är helt kört men i SISTA SEKUNDEN dyker det upp ett gäng i festliga kläder som frågar om han behöver hjälp och sedan uppvisar någon slags ninja-skills där de tar kål på allihop. Ledaren för detta gäng har korset som pappa präst överlämnade i inledningsscenerna och man förstår då att det är den vuxne Jimmy som mot alla odds överlevt och slagit sig ihop med några likasinnade, av vars gemenskap Spike erbjuds bli en del av. THE END. 

Det andra offret

Igår såg Club ROMIF Det andra offret, en dansk film som vi trodde skulle vara någon slags deckare, men som visade sig vara en film som handlade om en ung läkare (Alexandra) som i ett stressat läge gjorde en felbedömning av en ännu yngre patient (Oliver) så att det som Alexandra (och även Oliver) tolkade som vanlig huvudvärk visade sig vara en hjärnblödning. OTROLIGT mörk film som dessutom bitvis var filmad lite i dogma-style med skakig handkamera och sådär, vilket jag tycker är rätt jobbigt. Tycker danskar generellt är duktiga på att göra film, men de vi har sett i år har verkligen haft noll komma noll procent mysfaktor utan snarare efterlämnat en känsla av en tung våt filt som ligger tungt över en. Brr. 

Snövit

Igår såg Club ROMIF, i vars stadgar det alltså står (så långt det är möjligt) "se den film som visas i lilla salongen den sista torsdagen varje månad". Hittills har vi ju inte direkt haft några fullträffar i A real pain och Flickan med nålen  men skam den som ger sig. 

Filmen som visades igår var Snövit. Den nya alltså, inte den tecknade som visas på julafton (eller delar av den dårå). Man kan ju storyn, det kan man ju, så där kom ju inga överraskningar bortsett från att dvärgarna var animerade (det var kanske svårt att hitta sju kortväxta skådespelare?) och att Snövit gestaltades lite tuffare, allt kretsade inte kring prinsen (var han ens en prins den här Jonathan?). En rätt okej handling baserad på förutsättningarna, vad jag inte var beredd på var att filmen också innehöll  ett rikligt antal sång- och dansnummer som var på gränsen till outhärdligt trista om man bortser från den enda man kunde, nämligen Heigh-ho, heigh-ho, it's off to work we go.  Det hade de kunnat skippa och gjort det till en ordentlig spelfilm istället för någons slags musikalhybrid. 

Flickan med nålen

Igår såg Club ROMIF Flickan med nålen, en dansk film i svartvitt som beskrevs som "ett gåshudsframkallande drama baserat på en verklig berättelse" på affischerna utanför. Någon gåshud fick jag inte, däremot kan det här kvala in till en av de mörkaste och mest deppiga filmer jag sett i hela mitt liv. Den fick Fanny och Alexander att i det närmaste framstå som ett uppsluppet folklustspel. Den var väldigt snyggt gjord, väl berättad och jag kan mycket väl tänka mig att såna där filmförståsigpåare tycker att det är en dunderfilm. Själv blev jag mest nedstämd och olustig till mods, allt var så djävla eländigt och inte ens slutscenen (där en person faktiskt log, det hände inte ofta under de här två timmarna) lämnade något hopp om mänskligheten eftersom det fanns utrymme för tolkningar som jag inte ska nämna här pga  risk för spoiler. Reine och Mimmi i fjällen, kom tillbaks, allt är förlåtet. 

A Real Pain

Igår var vi, CLUB ROMIF, a k a jag och min dotter, på bio och såg filmen A Real Pain som beskrevs som "en dramakomedi" vilket den absolut inte var. Filmen handlade om två amerikanska kusiner varav den ena spelades av han som spelar den där jobbiga brorsan i Succession. Eller ja, alla är väl på olika sätt rätt så jobbiga i Succession, men nu menar jag inte Kendall utan han den lille, vad han nu heter. I alla fall, han och hans kusin, spelad av han som spelade Mark Zuckenberg i The Social Network, åker till Polen för att utforska sitt ursprung och judiska arv.  Den-jobbiga-brorsan-i-Succession var nu den-jobbiga-kusinen i den här filmen, kan man väl säga, helt manisk och oförutsägbar, och, visade det sig, med en hel del psykisk ohälsa i bagaget vilket även han-som-spelade-Mark-Zuckenberg hade. Det var ingen dålig film, men den var heller inte jättebra. Men bio är ju alltid kul ändå! Vi var de enda som var där, vilket innebar att vi kunde sitta och kommentera fritt, som om vi satt hemma i vardagsrummet. Fast i bekväma biofåtöljer med fotpallar. Då är film verkligen bäst på bio. 

Guldet blev inte ens till sand, eller: 25 orsaker att hata nyinspelningen av Utvandrarna

Råkade, rätt aningslöst, se att nyinspelningen av Utvandrarna låg på TV4 Play och pockade på uppmärksamhet. Jag har inte ord för hur mycket Vilhelm Mobergs mästerepos betyder för mig, men det är mycket och det är rikt på känslor. Jag är också väldigt förtjust i Jan Troells filmatisering, även om den kanske är något i långsammaste laget och eventuellt skulle ha vunnit liiite på att man klippte bort några av alla miljoner stillbildsscener på karga åkerlappar, gamla stenmurar och liknande naturscener, samt att de snudd på hallucinatoriska klippen som i böckerna hette "Roberts öra berättar" eventuellt inte behövde ha fått riktigt så mycket utrymme. Men nu har saken kommit i ett helt annat läge. Jan Troell, kom tillbaks, allt är förlåtet. 

Jag och min bror dristade oss att ta itu med nyinspelningen som lite avkoppling i helgen som gick, men det lämnade oss med ett sårigt tomrum i själen där det bara ekade en enda fråga: VARFÖR? Vi läste oss till att den här produktionen hade en budget på 100 miljoner, vilket ju är en rejäl slant, men resultatet påminner mer om någonting som skulle kunnat ha kokats ihop på en random folkhögskolas filmlinje termin ett (no offence till folkhögskolornas filmlinjer) och vi sammanfattade hela skiten med en mening: DETTA DUGER INTE. 

Bortsett från rent filmiska taffligheter, som t ex att en unge tappar en mössa som i nästa sekund sitter på plats utan att någon mänsklig hand varit inblandad, så är det här, utan någon särskild inbördes ordning, vad vi hatade mest av allt och så till den milda grad att vi hade lust att söka upp regissör Erik Poppe och inte bara örfila upp honom kraftigt utan vi lekte även med tanken på att slå ihjäl honom och gräva upp hans förfäder intill sjunde led för att skända knotorna. 

Här är en bråkdel av allt hat vi samlade på oss:

1. Dialekten! Nog för att vi har gjort oss lustiga över Ja tyyyyar inte mer Kal Oska många gånger (och man kan eventuellt också undra om inte Liv Ullman kunde prestera liiiiite bättre just ifråga om småländskan?), men att inleda med text som förkunnar att det här är något som utspelas i Småland och sedan låta Karl-Oskar och Kristina och alla andra prata STOCKHOLMSKA? Det är ju ett fel av episka mått. Hur tänkte de egentligen här?

2. Språket! Förutom det faktum att alla pratade stockholmska så kändes inte språket speciellt 1800-talsautentiskt utan snarare som någonting man skulle kunna höra pratas idag. På Stureplan. Bland loja hipsters som dricker mikrobryggt öl och äter surdegsbröd. Det är så att man önskar att stumfilmen återintroducerades och befriade oss från ondo.  

3. Språket igen! För trots att man ju ändå måste ha gjort ett aktivt val att inte låta karaktärerna prata småländska, så bräker Karl-Oskar och Kristina ur sig att "vi ska vara de goaste vänner" till varandra lite då och då, som om de ändå gjorde ett (oerhört) lamt och misslyckat försök att få in lite småländsk anknytning. Det lyckades ni inte med. 

4. Vissa för berättelsen centrala karaktärer VAR JU FÖR FAN INTE ENS MED! Robert och Arvid fick inte resa till Kalifornien och gräva guld, morbror Danjel fick inte ha sitt oppgöre med Gud, Jonas Petter i Hästabäck fick inte lämna sin trätgiriga käring, Fina-Kajsa fick inte släpa med sin gryta tvärs över Atlanten, osv. Detta innebär, förutom att ett rikt persongalleri försvinner, att man liksom tar bort en rätt så väsentlig del av själva berättelsen. Alla emigrerade inte bara för att det var fattigt och eländigt, rätt många också för att komma undan religiöst förtryck och slavliknande arbetsförhållanden. Kan man ju tycka är en rätt så viktig aspekt I DESSA TIDER när det gnälls över flyktingar som kommer hit och BÅDE tar våra jobb OCH lever på bidrag, och helst ska de väl buntas ihop och skickas hem igen. Lite perspektiv och en titt i det egna landets historia har ingen dött av. Men det tyckte inte Erik Poppe var så viktigt, tydligen. Sen NÄMNS ändå Fina-Kajsa, trots att hon aldrig fick vara med på båten till Amerika, som om hon och hennes son Anders var några himla grannar, vilka som helst som hade råkat slinka förbi på en kopp kaffe. 

5. Alla vet ju att Kristina fick kärnor av astrakanen skickade till sig i brev och att det länge var ovisst om det skulle bli riktiga äpplen eller inte. De släpade INTE med sig en djävla planta tvärs över Atlanten, och det var också ganska uttalat att tillgången på dricksvatten var strängt ransonerad ombord på skeppet för att den skulle räcka hela överfarten. Men i Erik Poppes filmatisering gick det tydligen bra att använda det snålt tilltagna dricksvattnet för att vattna en vissnande astrakanplanta med. 

6. Den påhittade konflikten mellan Kristina och hennes mor. VARFÖR? Inte för att hon, modern alltså, kan ha varit så himla glad över att Kristina skulle emigrera och att de med största sannolikhet aldrig skulle ses mer i detta livet, men inte fan ställde hon till en scen och snäste att hon inte ville ha några brev och gick in i stugan och larmade igen dörren efter sig när det var dags för Kristina och Karl-Oskar att ge sig av. 

7. Scenerna hemma hos Kristinas föräldrar i Duvemåla där hela familjen tumlar omkring med tvätt och lekande barn för ju snarare tankarna till utklädda personer på Skansen (eller möjligen en reklamfilm för tvättmedel) än något autentiskt 1800-talsdrama. Gäller generellt för hela filmen, det är väl ändå helt orimligt att alla är nybadade och nykammade och hela och rena HELA TIDEN? Samt att alla har bländvita garnityr, vilket man ju definitivt inte hade på den tiden innan folktandvård och fluortanter var begrepp så att säga i var mans mun. 

8. Var det för att det var Monica Zetterlund som spelade Ulrika i Västergöhl i det som vi numera refererar till "den riktiga filmen" som man skulle ha Tove Lo av alla människor att spela samma roll i modern tid? Som att produktionsbolaget bara "det måste vara en sångerska som spelar horan"? Vet inte så mycket om Tove Lo egentligen, men imponerades inte av hennes skådespelarinsatser. Imponerades för övrigt inte av NÅGONS skådespelarinsatser i denna produktion (se t ex punkt 1-3). Störde mig också väldigt mycket på att alla, inklusive Ulrika själv, refererade till henne som "gladan" utan att det fick någon förklaring. Ja, JAG vet ju varför hon kallades så, men det kändes lösryckt och inte alls naturligt. 

9. I böckerna blir ju Kristina väldigt, väldigt sjuk på överfarten till Amerika och när de kommer fram så är hon ju så svag att hon knappt orkar gå ner för landgången för egen maskin (generellt så har ju Vilhelm Moberg på ett utmärkt sätt skildrat hur oerhört trött och sliten Kristina är av allt arbete, allt barnafödande och på det hela taget det hårda livet som nybyggare). I boken kommer ju sedan Karl-Oskar med "söter mjölk och vettebrö", vilket ju är en ENORM grej för den som levt på synnerligen sparsamma ransoner av härsket fläsk och salt sill i många, många veckor. En annan för berättelsen central del är när Kristina delar med sig av det sista av matsäcken från det gamla landet till Ulrika, och inför denna handling för en lång inre monolog kring om hon ska eller inte. Det är en så oerhört stark händelse och det är också början på  den långa och innerliga vänskapen mellan Kristina och Ulrika. Men det tyckte tydligen inte Erik Poppe var så viktigt att skildra, utan han slog ihop de två händelserna till en och slafsade förbi det lite som hastigast. Sen är det en annan scen när lill-Märta försvinner som han också har FÖRDÄRVAT helt och hållet genom att a. förlägga den till ett tåg (istället för på en flodbåt som det var), b. låta Ulrika få något slags hysteriskt utbrott kring att en ovetande lokförare ville köra enligt tidtabell. Den riktiga händelsen, där Ulrika hittar Lill-Märta och får henne ombord på båten i sista sekunden, gjorde ju att Karl-Oskar (som haft ett horn i sidan till Ulrika p g a att Ulrika anklagat honom för att fara med osanning när det hela byggde på ett missförstånd) försonades med Ulrika, men det var tydligen inte heller särskilt viktigt att få med.  

10. Scenen där Ulrika och Kristina badar hemma hos pastor Jackson i Taylors Falls. Här fick man ju nästan ta till hela Jysks sortiment av skämskuddar för att överleva. Där satt de en gång så svurna fienderna och skämtade om att deras löss skulle bada tillsammans och flamsade och fnissade och skvätte vatten på varandra och hade sig, och det kändes mer som en scen ur Madicken på Junibacken än något ur Utvandrarna. Så här gick det alltså inte till.  

11. Scenen där Karl-Oskar konstaterade att marken i Taylors Falls inte var så bördig som han förväntat sig. Varför stod han ute mitt i natten och grävde? Kunde han inte väntat med det tills det ljusnade? Hur kunde han ens se hur jorden såg ut? För det var helt kolsvart runt honom och det enda som lyste upp var den lykta som Kristina sedan kom svansandes med när hon skulle ut och tala med honom. Sen gick hon och då var det becksvart igen. Det rimliga är väl ändå att han antingen a. undersöker jordmånen i dagsljus, eller b. har med sig en lykta eller liknande att lysa med när han prompt ska undersöka jordmånen mitt i natten. 

12. Tidslinjen. Man fick liksom inte alls någon uppfattning om hur långt någonting tog utan hela resan till Amerika kunde mycket väl ha avverkats på en helg eller så, och resan till Taylors Falls i Minnesota verkade gå på en eftermiddag i runda slängar. Sen fick man veta att Ki-Chi-Saga låg "en halv dagsmarsch" från Taylors Falls. Karl-Oskar gick dit för att finna bördig jord och när han kom tillbaks så fick man intrycket av att han hade varit borta högst ett par dagar, men han hade minsann hunnit med att både fälla träd, såga bräder, konstruera en stege och bygga ett helt hus (med glasfönster, som han verkade ha fått från ingenstans) med sina två tomma händer. Sen trollades det fram både dragdjur och vagn, också från ingenstans, så att flyttlasset kunde rulla (på en väg som inte heller fanns). Är det något som framkommer i böckerna (och även i den riktiga filmen) så är det väl hur oerhört strävsamt och slitigt allting var. Inget var på något vis självklart att det fanns, minsta inköp fick vägas mot om det verkligen behövdes. Allt Karl-Oskar och Kristina ägde hade de fått genomgå stränga mödor och försakanden för att få ihop. Men i den här filmatiseringen så dök allting bara upp av sig självt. Easy-peasy. NOT. 

13. Scenen där Karl-Oskar och Kristina sitter i sitt nybyggda hus och samtalar vid ett modernt BLOCKLJUS från 2000-talet.  Var kom det ifrån? IKEA i Taylors Falls?

14. Scenen där astrakanen ska planteras. Helt plötsligt transformeras Kristina från den hon rimligtvis borde vara, en trött, sliten och av sjukdom, graviditeter och en lång och strapatsrik resa märkt kvinna, till någon himla aerobicslärare som ystert dansade omkring med outsinlig energi till att skämta och glamma och plantera den där djävla astrakanen (som borde ha varit död flera gånger om vid det laget) tillsammans med barnen. Scenen skulle kunna vara hämtad från en valfri förskola.  

15. Scenen där Karl-Oskar m fl bygger sitt nästa hus. Det strävsamma livet som utvandrare/nybyggare visar sig sannerligen inte i denna produktion eftersom det var fullt rimligt för Karl-Oskar och Kristina att stå och nojsa och småhångla med varandra i samband med att man lade tak. Skulle inte tro det va?

16. Distanserna. Man fick inte någon som helst uppfattning om hur några avstånd. Har man läst böckerna så vet man att det minsann inte bara är att kvista iväg till grannen lite hur som haver. Men i den ORIMLIGT OVERKLIGA SCENEN där Lill-Märta inte får gå i skolan (se punkt 17) och därför rymmer till skogs i vredesmod så hinner Kristina både med att älga bort till Judith för att be om hjälp, samt vara ute och leta i skogen tills det blir mörkt, och under tiden hinner Karl-Oskar med att skjutsa barnen till skolan, var den nu ligger, komma hem igen, konstatera att både Kristina och Lill-Märta är förlupna, och på nolltid hinner han trumma ihop ett stort uppbåd av grannar som går omkring med facklor och letar och har sig. 

17. DEN ORIMLIGT OVERKLIGA SCENEN där Lill-Märta inte får gå i skolan. Hela upplägget kändes väldigt luddig, först skulle hon och satt redo på vagnen och sen bara "nä, du får stanna hemma hos mor" bara för att Kristina gick och tjurade över något. Väldigt märkligt. Men det som stör mig mest är generellt hur barnen pratade till de vuxna. Inte för att jag VET exakt hur det talades i mitten av 1800-talet (men det vet ju verkligen inte Erik Poppe heller), men att man fostrade barn i allmänhet och döttrar i synnerhet i Herrans tukt och förmaning att de skulle lyda far och mor är väl inte helt orimligt att föreställa sig. Att någon som Lill-Märta, cirka 10 år, skulle stå och tonårsskrika JAG HATAR DIG till sin moder känns däremot just det. ORIMLIGT var ordet, sa Bull. 

18. Och när vi ändå är inne på det spåret, vad i JÖSSE NAMN tänkte Erik Poppe på när han fritt fabulerade fram den scen som inleddes med ovanstående JAG HATAR DIG-drama samt att Lill-Märta sprang till skogs och Kristina efter (fast först efter att ha kvistat bort till grannfrun Judith, som av allt att döma bodde på samma avstånd som i ett normalstort villakvarter, och bett om hjälp som hon inte fick, vilket inte hindrade henne från att dumpa Lill-Ulrika där och bara rusa vidare). Och Kristina rusade omkring i skogen med geväret i handen (se även punkt 19) och letade och ropade och efter TIMMAR återfanns Lill-Märta med stukad fot och kunde inte gå utan Kristina fick bära henne på ryggen, och så plötsligt stapplade de in i ett indianläger och bad om hjälp och då var det minsann en flink indiankvinna som genast begrep att här var det kvinns i nöd så hon gav Lill-Märta sin poncho. Vad hon nu skulle med den till när hon hade ont i foten? VÄLDIGT oklart här och Vilhelm Moberg hade mycket riktigt aldrig med något av ovanstående. Och sen hem igen och så blir det en SCEN, skapad av präktiga Petrus och präktiga Judith, kring att Lill-Märta har på sig ett ogudaktigt plagg, men då helt plötsligt är allt det där med att fostra barn i Herrans tukt och förmaning bortglömt (igen) och Karl-Oskar och Kristina, som dittills framställts som extremt kuvade och rent av mesiga (och det var väl ändå en grej med Karl-Oskar att han gick sin egen väg i allt och tog minsann inte order av någon), blev plötsligt moderna människor och bara "hon får ha på sig vad hon vill". SKULLE INTE TRO DET, VA?
Det finns en scen i Vilhelm Mobergs böcker där Petrus och Judith säger något om att Ulrika är ogudaktig eftersom hon är gift med en baptist, och Kristina gör då det på den tiden oerhörda (svarar emot en kyrkans man) och säger att Ulrika är hennes bästa vän i Amerika, och då säger Petrus till Karl-Oskar att han (typ) ska tukta sin kvinna och då svarar han att Kristina umgås med vem hon vill och sen passar han på att säga ett och annat som har stört honom, och så är det slut med den grannsämjan. Men lite av hela grejen med att utvandra var ju, bortsett från fattigdomen, att komma bort från "överheten" (a k a kyrkan), inte att få det likadant som i det gamla landet, och där var ju Karl-Oskar, för att inte tala om morbror Danjel, pionjärer och de lät sig minsann inte kuvas av någon. Men nävisstja, man tog ju inte med den biten i den nya versionen. SORRY. 

19. Den ORIMLIGT OVERKLIGA SCENEN när det står en hjort och smaskar på Kristinas mot all förmodan överlevande astrakan och hon bara sliter till sig geväret och rusar ut och skjuter? Jag har extremt svårt att föreställa mig att man slösade bort krut på ett skrämskott för att någon tuggade i sig ett par kvistar av ett äppelträd. Dessutom har jag en ganska kraftig känsla av att jakt på den tiden endast var förunnat karlar, och det här kändes mer som att Erik Poppe ville göra en Thelma & Louise av Kristina från Duvemåla än en autentisk skildring av nybyggarlivet i Amerika.  

20. Ulrika (igen). Något av det finaste man kan läsa (i mitt tycke) är den om den starka och innerliga vänskapen mellan Kristina och Ulrika, men även det skulle ju Erik Poppe komma in och slaska ner med en påhittad konflikt där Kristina inte vågar stå för att hon är vän med Ulrika inför präktiga Judith och präktiga Petrus (till skillnad mot i verkligheten, se punkt 18). Hur gestaltar man då detta på ett bra sätt?, frågar sig Erik Poppe. Jo, men låt för all del Ulrika komma ridande i COWBOYSADEL och med COWBOYHATT som om hon vore en av medlemmarna i familjen Macahan. För övrigt fattar jag inte grejen med att Ulrika var nära att gifta sig med mister Abbott, handlaren och framstod där som världens mähä som inte gillade honom men ändå bara "nä, men det blir nog bra, han kan föda både mig och Elin". Var det något som var fantastiskt med Ulrika var det väl att hon var så stark och egensinnig, men inte ens det fick hon vara fullt ut i Erik Poppes DJÄVLA film. Överhuvudtaget så tycker jag att hon gestaltades blekt, och som att man klistrade på lite random vredesutbrott för att ge henne lite karaktär, men de kändes inte alls naturliga. Sorry Tove Lo, men jag är inte imponerad. 

21. Sen var tydligen konflikten mellan Kristina och Ulrika ändå inte värre än att Ulrika ändå kan följa med Kristina till doktorn och meddela Karl-Oskar att nu är det stutabåset (men inte ens detta fantastiska uttryck är med) som gäller för honom, för att sedan bara "jag hittar ut själv" och svepa därifrån. ULRIKA VAR INTE SÅDAN. Plus att det där med att "hitta ut själv" väl är någonting som härrör från rika människor som har tjänstefolk som leder en in och ut till herrskapet i salongen. Karl-Oskars och Kristinas hus var nog inte så stort att man riskerade att gå vilse direkt. 

22. Scenen där Kristina bestämmer sig för att lägga sitt liv i Guds händer (fast den biten var ju också väldigt nedtonad) och vill vara Karl-Oskars kvinna på riktigt. Då var det så här, va. Kristina hade levt ett hårt liv och fött ganska många barn och utöver det haft ett antal missfall. Hon var sliten och tärd på alla möjliga sätt. Sen var hon ju ändå så att säga glad för samlivet, och det är väl helt rimligt att vara, men man behöver kanske inte gestalta just detta med en saftig nakenscen med någon som har en kropp som en 20-åring. Inte en bristning, inget som hänger och slänger. Det duger inte om man nu säger sig måna om att det ska vara autentiskt. 

23. Scenen där Kristina får sitt sista missfall. Hon går in i ladugården, astrakanen blommar. 

a. För det första är ladugården helt KLINISKT REN. Inte ett dammkorn, inte en fluga, till och med kon är nybadad och allt är som en djävla reklamfilm för Grumme tvättsåpa. 

b. Sen kommer missfallet, och jag vet faktiskt inte hur man bär sig åt om man sitter på en pall och mjölkar och ändå lyckas få blod från underlivet att droppa rakt ner i mjölkspannen. Erik Poppes anatomikunskaper känns synnerligen bristfälliga. 

c. Sen dör ju Kristina som bekant, och jag minns inte riktigt hur lång tid det tar, men några dagar, en vecka? Och på den tiden har astrakanen, som alltså stod i blom när hon gick in i ladugården, utvecklat fullmogna äpplen. Inte ens i Amerika är väl detta möjligt? 

d. Och varför i HELVETE skulle Karl-Oskar släpa UT Kristina till trädet istället för att bara (som han gjorde på riktigt) ta in ett äpple till henne? Måste säga att det var ungefär hundra miljoner ljusår mer effektfullt att låta astrakanen dunsa i golvet (som Jan Troell gjorde) för att gestalta Kristinas död, jämfört med Erik Poppes variant där Kristina får segna ner i gräset och filmdö. 

24. Sen det här med att Lill-Märta skulle skriva ett brev till Kristinas mor och avsluta med "min mor var den modigaste människa som fanns" (eller något i den stilen). För det första så framställs hon inte som speciellt modig, snarare mest gnällig och negativ. Det fanns det nog för all del fog för att vara, skulle jag väl säga, men modig är ju något helt annat. För det andra tror jag inte att någon 12-åring med bristfällig skolgång besitter förmåga till den typen av analyser. För det tredje så var det väl ytterst oklart om Kristinas föräldrar ens fortfarande var i livet? För att vara en del av en tetralogi där en del heter "Sista brevet till Sverige" så skrivs det förbluffande lite brev, ändå är det helt självklart att de gamla i Duvemåla ska leva och ha hälsan och kunna ta emot brev från utvandrade släktingar. Men man tidslinjen var ju som sagt väldigt skev i hela produktionen (se punkt 12).

25. Inte nog med att man tar bort vissa politiska aspekter gällande landet Sverige (se punkt 4) så har man också lyckats sudda bort problematiken kring den amerikanska ursprungsbefolkningen, som man ändå kanske kunde tycka kunde ha en given plats här. Eller amerikanska inbördeskriget? Det nämns inte heller, men eftersom hela filmen verkar utspela sig under några veckors tid så är det kanske inte så konstigt om det inte hinns med.
På riktigt så ville Kristina inte att Karl-Oskar ska "drafta sig" (medan han tyckte att det var hans amerikanskt medborgerliga plikt) eftersom han då riskerade att gå in i evigheten med blodskuld. Skulle vilja säga att samma sak gäller Erik Poppe efter att ha misshandlat detta EPOS till döds. Sådärja, nu var det sagt. 

Måndag

Upptäckte ett ridsår när jag kom hem i fredags. Eller, jag kände såklart av det även när jag red, men trodde att det bara kanske råkat hamna lite spån eller så innanför byxorna, bytte ju om i stallet (för att vara korrekt: på toaletten, så ingen tror att jag stod i stallgången och svidade om), men när jag kom hem och ställde mig i duschen så noterade jag med smärtsam tydlighet att jag var hudlös på en bit av högra skinkan. Så djävla ovärdigt om ni frågar mig. Samt smärtsamt. Har försökt behandla det (såret) varsamt och vänligt hela helgen med luftig klädsel och baddning med potatismjöl och andra huskurer, men det ville sig inte så igår kväll tvättade jag av det med sprit (aj! Aj! AJ!) och tryckte dit ett Compeed så att jag överlever en dag med röven på en kontorsstol. 

Vad hände i helgen? I lördags regnade det! Halleluja! Drog på mig en jacka! för första gången sen jag vet inte när och gav mig ut på långpromenad med hundarna. Det visade sig efter ungefär halva tiden att jackan var en klar överloppsgärning som jag fick bära hängande över ena armen resten av promenaden. Hatar att bära saker när jag är ute och går men det var att välja på det och att koka bort. Enligt SMHI-appen var det gul varning för "mycket höga regnmängder", men hos oss kom bara en lättare skur. Något måste det i alla fall ha gjort med väderleken för i går morse vaknade jag strax innan 06.00 av att jag frös! för första gången sen jag vet inte när, och då var det bara 10 grader ute. Gav hundarna mat, gick ut en snabbis med dom och försökte sedan somna om men det gick inte så jag låg och läste någon timme och gick sedan upp. Tog på mig långbyxor! för första gången sen jag vet inte när och gav mig ut på promenad. Det var såklart också en överloppsgärning för de där 10 graderna ökade till det dubbla i en grisblinkning. Gick i bokskogen där det var skuggigt och behagligt, så det var egentligen bara biten mellan bokskogen och hem som var jobbig. 

Det var loppis i grannbyn så efter lunch åkte vi dit. Hittade ett vägghängt hörnskåp som var så litet att flera personer som såg mig bära omkring på det frågade om det var ett brödskrin. 50 spänn, som hittat. Ska hänga det i mitt Flickrum™. Hittade också en bok om svensk hästsport genom tiderna som jag fick för en tia. Den var utgiven 1959 så det har väl hänt en del sen dess, men det var ändå inte så lite nostalgi att läsa om de där gamla halvblodshingstarna (Jovial, Eros, Polarstern, Immer, Lansiär, Ceylon, etc) som man framför allt minns från namnskyltar i stall från förr, samt om welsh mountainhingsten Criban Daniel som användes i den svenska russaveln när man hade problem med inavel. MED MERA. Hade en härlig lässtund där på eftermiddagen när den stora efter-loppis-tröttheten slog till som den alltid gör. Sen masade jag mig ut i köket och bakade bröd och lagade mat och så tittade vi klart på Keep breathing på Netflix, en serie som vi båda irriterat oss gruvligt på (men vi var ändå tvungna att se hur de skulle få ihop det på slutet) och inte kommer att sakna.

((( !!!   SPOILER ALERT   !!!   )))

Den handlar om en tjej som till varje pris skulle med ett flyg och lyckades tigga sig till skjuts av två karlar som hade ett privat flygplan som givetvis störtade ner i en sjö och båda karlarna dog men tjejen överlevde och lyckades ta sig upp på en strand långt ute i ödemarken. Gravid är hon säkert också, sa jag tvärsäkert eftersom en scen visade hur tjejen höll sig för magen lite sådär beskyddande, och jodå, visst var hon det. Det visade sig också att tjejen hade ett i sanning komplicerat känslomässigt register, övergiven av sin bipolära mamma som barn, trassligt förhållande till sin pappa som stannade kvar, därför kunde hon såklart inte ha en fungerande relation med någon, vilket var en helt onaturligt kärleksfull och förstående kollega som fortsatte att vara kärleksfull och förstående trots att hon mest snäste och avspisade honom och var allmänt otillgänglig, varför skulle någon ens vilja ha ett förhållande med en sån djävla strulputta? muttrade jag. Detta visades i minst sagt underliga flashbacks varvat med när tjejen, född och uppvuxen i NYC, skulle försöka överleva där i skogen vid sjön långt ute i ingenstans. Hon hade inga som helst problem med att simma ut till det störtade planet, hitta det (bara en sån sak), dyka ner och hämta upp väskor och grejer som kunde vara bra att ha i ett överlevnadsperspektiv. Hennes lungor måste ju vara något av en världssensation, för hon kunde minsann hålla andan helt orimligt länge. Det visad sig att karlarna smugglade Oxycodone och pengar, men fiffig som hon var så använde hon pengarna som fnöske när hon gjorde upp eld med hjälp av ett par glasögon och solens strålar, och tabletterna hällde hon ut och använde till att samla vatten i. Hon var otroligt redig och kokade vattnet, det tror jag inte någon hade gjort i det läget (vattnet i sjön var kristallklart) men i en flashback fick man se hur barnmorskan förmanade henne vad man skulle undvika att äta och dricka när man var gravid, så för henne var det prio ett fastän hon inte ens var säker på att hon ville ha det där barnet. Man såg henne aldrig någonsin samla ved, däremot lyckades hon på ingen tid alls gräva en grav till en av karlarna som hade överlevt såpass länge att han hade tagit sig i land, men sedan dött (den andra karln dog ombord på planet). Jag har aldrig grävt en grav till en människa, men jag föreställer mig att det är ganska jobbigt och jag föreställer mig att gräva en grav till en människa är i det närmaste OMÖJLIGT om man inte har en spade, och det hade inte den här tjejen. Sånt retar jag mig på. Jaha, men sen såsade hon omkring i skogen i närmare en vecka, åt i princip bara en handfull bär på hela tiden, ramlade och skadade sig och var tvungen att tillverka en krycka av en gren. Hela tiden talade människor till henne, hennes mamma, hennes pappa, den döda karlen på stranden, killen/kollegan som var pappa till barnet, etc, och det var otroligt rörigt och svårt att veta vad som var fantasier och vad som var flashbacks. Sen kom hon efter tusen besvär fram till en flod, hittade en stock att flyta med och gjorde det hur länge som helst och slog inte ihjäl sig trots rätt strida strömmar och stora stenar, sedan  fick man plötsligt se hur hon födde barn (med den kärleksfulla killen vid sin sida) och så blev hon hittad av två fiskare som gjorde hjärt-och lungräddning (men tryckte väldigt långt ner, snarare i höjd med naveln än på bröstbenet) och så trodde man att hon kanske var död för hon var typ blåblek i ansiktet men plötsligt så hostade hon ur sig lite vatten och så började eftertexterna rulla. THE END. Den här serien kom upp som en av de mest tittade på Netflix, men det var rätt bortkastad tid om ni frågar mig. 

The Bay

Har kollat första säsongen av tv-deckaren The Bay nu. Gillade den. Utan att spoila något så störde jag mig dock pyttelite på att man såg en person på en övervakningskamera där man bara såg personens ben och fötter och därför letade efter en person med vita skor med vinröd rand, och när man sedan hittade dessa skor hemma i denna persons hall så var de absolut  bländande kritvita, 100 % oanvända skulle jag nog säga trots att de bevisligen inte var det. Det var ju lite overkligt, hehe. Men annars så. 

Funderade dock lite på det där med olika länders bestraffningssystem för skolelever. Här var det ju en 15-åring som kom i slagsmål och blev avstängd från skolan 14 dagar enligt skolans policy. Men vad är det för typ av bestraffning? Om jag hade blivit avstängd från skolan i två veckor när jag var 15 år så hade jag jublat. Detta borde ju snarare uppmuntra till dåligt beteende, för som jag minns det så hade man ju ett djävla snärj med att liksom komma runt systemet och SLIPPA gå dit? Det var som att de sista obligatoriska skolåren var en enda kavalkad av fejkade förkylningar, påhittade tandläkarbesök, missade bussar, glömda gympapåsar och andra mer eller mindre krystade ursäkter för att slippa ta del av den undervisning man inte tyckte man behövde eftersom man enligt sig själv redan visste allt man behövde veta. Logiken i det resonemanget lämnade väl en del övrigt att önska, men det har ju gått rätt bra för mig i livet ändå. 

!!! --- SPOILER ALERT --- !!!

Sen undrade jag lite över han den där killen som var byggarbetare slash knarklangare. Varför jobbade han ens på ett bygge? Lönen därifrån måste ju vara försumbar jämfört med den kosing man drar in på knark, och jag vet inte, jag har liksom fått för mig att folk som säljer knark lite gör det för att de vill ha lite snabba cash och inte gå och harva i en tröstlös nio-till-fem-tillvaro. För all del så verkade han ju inte jobba så himla mycket med själva bygget, för han hade ju all tid i världen att fara omkring och nätverka med ungdomar som skulle langa knarket åt honom, alternativt dyka upp exakt överallt och blänga hotfullt mot såna som inte langade knarket åt honom. Och även om han tydligen var någon slags förman på det där bygget så: är det inte oerhört riskabelt att gömma kilovis med knark på ett bygge? där uppenbarligen vem som helst kunde vandra in när som helst? Den här killen hade behövt göra någon form av riskanalys på sin jobbsituation, skulle jag vilja säga. 

Miniserie schminiserie

 Kan vi stanna upp ett tag och diskutera begreppet "miniserie"? Just nu håller jag på att titta på "miniserien" Stay Close på Netflix. Tycker den är bra, Harlan Coben är väl en mästare på att måla upp en perfekt fasad där ingenting är vad det verkar vara och det råder ett stort mörker under den glättade ytan. Tycker dessutom att han DS Broome är lite...het? Liksom fulsnygg på något vis, även om jag förmodligen skulle hata att ha honom som kollega, eller ännu värre, pojkvän (eller vad det nu heter när man är i vår ålder). Hehe. Men hur som helst, att kalla det MINISERIE är väl ändå att ta i? Det är 8 avsnitt. För mig är en miniserie...kanske 3, högst 4 avsnitt? Men det verkar som att allting som inte är "säsonger" nu har förvandlats till "miniserier". Okej, om man jämför med Hem till gården så är väl allting miniserier. Men ändå? Någon djävla ordning får det väl ändå vara, även på Netflix. KAN JAG JU TYCKA. PS. Är fullt medveten om att det pågår krig, naturkatastrofer, hungersnöd, osv i världen, men alla kan ju inte blogga om allt. 

Trailer Park Boys och två filmer som jag har sett nyligen

Har kollat på film! Det som ändå är ett intresse händer tydligen alltför sällan nuförtiden. Både jag och min man har blivit helt besatta av Trailer Park Boys på Netflix. Vi är på säsong nio av tolv och jag är redan bekymrad över att det snart tar slut. Tycker hela konceptet är helt genialt och att karaktärerna är så befriande politiskt inkorrekta och obrydda över exakt allt. Hade förmodligen blivit GALEN av att ha dom i min närhet, men på Netflix gör de sig verkligen bra. 

I helgen såg jag The killing of a sacred deer, vilket jag såhär i efterhand tycker var lite slöseri med tid. Det var absolut bra skådespeleri, men filmen i sig var mest konstig och lite jobbig. Också onödigt lång om ni frågar mig. 

IMDB sammanfattar handlingen så här: Steven, en karismatisk kirurg, tvingas göra en otänkbar uppoffring efter att hans liv börjar falla samman, när beteendet hos en tonårspojke som han har tagit under sina vingar blir olycksbådande. 

*** SPOILER ALERT ***  *** SPOILER ALERT ***  *** SPOILER ALERT ***

Jag hade tyckt att filmen varit helt rimlig om Martin använt sig av till exempel förgiftning eller arrangerat olyckor eller något liknande som hämnd. Det här inslaget av övernaturliga krafter med vilka han kunde styra förlamningar och annat blev ju bara konstigt. Hela Stevens familj var ju för övrigt konstig, för att inte tala om Steven själv. 

Den andra filmen var Venom: Let There Be Carnage som jag såg på bio igår med äldsta barnbarnet. Fatta, nu har man så gamla barnbarn att de får gå på barnförbjudna filmer. I vuxens sällskap visserligen men ändå. 

Det här är handlingen enligt IMDB: Eddie Brock försöker få fart på sin karriär genom att intervjua seriemördaren Cletus Kasady, som blir värd för symbioten Carnage och flyr från fängelset efter en misslyckad avrättning.

Vad tyckte jag om denna filmen då? Tja, jag räknades väl inte riktigt till målgruppen så det var nog mycket som gick över mitt huvud. Sen hade det förmodligen underlättat om jag hade sett ettan (Venom) samt fattat konceptet med Marvel Universe, vilket jag alltså inte har eller gör. Men bortsett från det så var det väl rätt okej även om detta var en film jag aldrig skulle ha sett på egen hand. Största behållningen var, bortsett från att få hänga med barnbarnet, dynamiken och dialogen mellan Venom och Eddie Brock. Och att de hade två höns som hette Sonny & Cher. Den biten var nog det enda barnbarnet inte fattade, hahaha. 

Snabba cash

Har sett Snabba cash, alltså serien som lite löst, eller kanske inte alls? bygger på Jens Lapidus' bok, eller film, med samma namn, som finns på Netflix nu. Jamen den var bra, men herregud, man får ju i det närmaste magsår av att titta. Om jag hade varit en karaktär i Snabba cash hade jag fan aldrig vågat gå ut. För dom hittar en alltid och dom är beväpnade och drar sig intw för någonting, dom där som man är skyldig pengar eller vars knark man har råkat sumpa eller som tror att man har golat ner dom. ALLTID, annars hade det ju för övrigt blivit en ganska tråkig serie där folk bara åkte runt och letade utan att hitta någon. 

Sen fattar jag inte riktigt när Leya hinner med att faktiskt jobba på sin jättebraiga affärsidé, det är ett evigt hetsande om att kapa deadlines och att växla upp och hon bara "visst, det fixar jag" men tillbringar merparten av sin tid med att jaga eller bli jagad av arga människor i "orten" (som det tydligen heter nuförtiden), ta hand om sin son eller sexa med Salim. Återigen hade det väl blivit en räääätt så tråkig serie om hon bara suttit med en massa Excelkalkyler sexton timmar per dag.