Telefonsamtal med min syrra:
Min syrra: Maria du vet, hon har fått jobb som coach på det här Extravaganza.
Jag: Vad är det för något?
Min syrra: Det är någon sån här gå-ner-i-vikt-grej. Men det är bara 8 timmar i veckan, så det blir hon ju inte fet på precis.
Jag: Nej, men det kan väl inte vara meningen heller?
Jag är inte så lite förundrad över fenomenet "sexbloggar". Jag förstår verkligen inte vad folk får ut av att fläka ut detaljerade beskrivningar av sitt sexliv samt berika dessa med fotografier av sina könsorgan, men så är jag ju också osedvanligt trög i det avseendet. Idag fanns det till exempel en fjantig artikel om polyförhållanden på aftonbladets skitsajt Wendela. Första gången jag hörde någon säga att den och den var poly, så var min spontana reaktion "jamen det är ju ett godis". Ja, ni ser själva hur hopplöst efter min tid jag är.
Det är min övertygelse att merparten av sexbloggarnas innehåll är lögn, önsketänkande och hittepå, men det är ju inte mitt problem. Vad jag mest av allt hakar upp mig på är att jag hittills inte har läst en enda sexblogg som har lyckats uppnå någon slags normalstandard på svenska språket. Nu har jag väl inte precis läst alla sexbloggar i hela världen, men ändå, någon borde väl ändå känna till elementär grammatik i ärans och hjältarnas språk. Observera att jag med detta alltså inte avser användande av könsord, utan rent allmänt verkar just denna kategori av bloggar vara kryddade med stavfel, särskrivningar och meningsbyggnadsfel i var och varannan mening. Min slutsats är att personerna bakom sexbloggarna har fått en synnerligen snål tilldelning av förståndsgåvorna. De är helt enkelt lite dumma i huvudet.
Jag vidhåller detta tills någon bevisar motsatsen.
Idag kom jag på två skämt. De är mycket dåliga och lyder som följer:
Skämt nr 1:
Den ene koprofilen säger till den andre: Vårt sexliv är mest skit.
Skämt nr 2:
Nekrofilen till sin partner: Vårt sexliv är helt dött.
Ha ha ha.
Vissa människor använder ordet OB som synonym till tampong, vilket är ungefär lika dumt som att säga Yes när man menar diskmedel, men i alla fall. För ett tag sedan började jag undra över vad OB egentligen står för, vilket mig veterligen inte framgår på förpackningen. Där är det bara blommor och glada miner och trygghet och komfort och frihet i en liten ask för hela slanten. Men OB själv, det kan ju knappast ha med Obekväm att göra, som det har i OB-tillägg. Det vore ju rätt dålig reklam.
Men nu har jag gått till botten med det här. OB står helt enkelt för "ohne Binde", vilket är tyska och betyder "utan binda". Så var det med den saken. Elementärt, som Sherlock Holmes skulle ha sagt. Dock utan tillägget "min käre Watson", för det har han aldrig sagt.
Jag har en skivsamling, som en gång i tiden var prydlig. Skivorna stod i alfabetisk ordning där, och ingen annanstans. I snygga och ändamålsenliga cd-förvaringshyllor längs med ena väggen i mitt sovrum.
Nu har ett problem uppstått. Och det är det är fullt i hyllorna. Jag löste det genom att sortera bort alla flummiga skivor. De fick stå i en hylla för sig själva ute i vardagsrummet. Men nu måste jag flytta om alla skivorna i sovrummet så att det blir lite luftigare. I hyllorna alltså. Så att man får plats att stoppa in en och annan ny skiva om man får lust, utan att behöva flytta alla kanske 500 skivorna ett snäpp åt höger. Vilket jag alltså måste göra nu. Och det är jobbigt och tar en massa tid. Alltså ligger nya skivor i högar sedan en tid tillbaka, i väntan på att INSPIRATIONEN ska infinna sig. Och det stör mitt ordningssinne. Dagens i-landsproblem är härmed definierat.
Och JA, jag har betalt pengar för att äga mina skivor. Är det någon som har problem med det?
Dagens jättenyhet i Aftonbladet är en varning för ett "bluffsamtal från utlandet" som kan kosta skjortan. Det handlar om att folk blir uppringda från ett +88-nummer och så ringer de tillbaks, hamnar i någon slags telefonkö och får en saftig påspädning av telefonräkningen. Pengar som det enligt Aftonbladet är "svårt att få tillbaka om man blivit blåst".
Men vad är det för fel på folk? Jag fattar inte det där, vissa verkar ta grejen med nummerpresentatör som att det är en livsuppgift att ringa upp och kolla sina missade samtal. Hur hysterisk får man egentligen vara ifråga om att alltid vara nåbar? Finns det en lag som säger att man alltid måste ringa tillbaka, bara för att tekniken råkar tillåta att man ser vem som har ringt? Herregud, folk ringer väl igen om det är något viktigt, och är det inget viktigt kan det väl kvitta. Kan jag ju tycka.
Om någon idiot ringer mig mitt i natten och flåsar i luren kan jag på sin höjd tänka mig att kolla numret på hitta.se och fantisera om en blodig hämnd. Men ungefär går gränsen för hur mycket jag orkar engagera mig i mina missade samtal. Jag skulle aldrig få för mig att ringa upp ett främmande nummer och presentera mig med ett "hej, jag såg att du hade ringt mig, vem är du och vad vill du?". Som vissa gör.
Det är dödsirriterande när folk liksom antyder att de är så sabla viktiga att de inte kan låta ett missat samtal vila i frid. Såna människor borde straffas med extra hög telefonräkning. Vilket just har bevisats att det är möjligt. Gud hör bön, i telefon från Bangladesh. Skyll er själva, säger jag bara.
Idag har jag lärt mig att böja ordet "få" i positiv, komparativ och superlativ, om någon mot all förmodan skulle råka dra sig sina gamla högstadiekunskaper i svensk grammatik till minnes.
Det heter få, färre, färst, och färst betyder alltså ungefär "det minsta antalet". Det låter inte klokt, men så ska det vara. Det har Språknämnden sagt, och det är ungefär likställt med ett bud från Gud. Och hör sen.
Idag var det jordbävning. Många människor i Skåne "väcktes tidigt i morse" av detta. Dock inte jag, ty jag befann mig redan på min arbetsplats eftersom jag är mån om att ära och prisa Luthers ande. Jag trodde att hela värmepannan hade exploderat eller något sånt, så jag gick ut för att se om någon behövde livräddas eller så. Men Patrik hade en teori om att det nog bara var någon som lossat en stor container lite oförsiktigt. Så då gick jag in och kokade kaffe istället. Det är livräddning på mycket hög nivå. Också.
Så kan det gå till när man är mitt i händelsernas centrum.
Häromdagen kom jag och min pojkvän att tala om nekrofili. Jag vill i sammanhanget passa på att poängtera att det inte är någonting vi vanligtvis brukar ägna oss åt, tala om nekrofili alltså, än mindre utöva det. Om nu någon skulle få för sig det.
I alla fall, en fråga som kom upp var: Om man är nekrofil, hur död vill man egentligen att ens sexpartner ska vara? Eller det är kanske att ta i att kalla det partner, men vilket är egentligen bäst, en som helt nyligen avlidit, eller ska rigor mortis ha inträffat? Eller ska det vara en kropp som är stadd i förruttnelse? Vad går man så att säga mest igång på?
Jag antar att vi aldrig kommer att få några vettiga svar på de här frågorna. Jag har åtminstone aldrig varit med om att någon har out:at sin nekrofili. Tack och lov ska man kanske säga.
Idag kom vi av en händelse att tala om tv-serien Den vita stenen på jobbet. Och efter det trallades det på signaturmelodin hela förmiddagen. Jag kan meddela att det är en mycket enerverande melodislinga som är mycket svår att bli av med. Och själva tv-serien var fan ingen höjdare den heller. Jag HATADE Fideli och Farornas Djävla Konung så mycket att jag känner blodtrycket stegras bara jag tänker på dem. Även nu, sådär 30 år senare. För att inte tala om pianolärarinnan, den bräkande menlösa varelsen som liksom tassade omkring på tå och nåder och såg ut som om hon tiggde stryk. TA BORT!
De som påstår att barnprogrammen på 70-talet var SÅ bra borde tvångsmatas med stekt gröt. I häradshövdingens eget kök. Och hör sen.
Patrik mailade nyligen denna så kallade sanning till mig:
En nyligen gjord vetenskaplig undersökning bevisade att kvinnor tycker om olika manliga utseenden beroende på var de befinner sig i menstruationscykeln. När kvinnor har ägglossning tycker de om män med kraftiga, maskulina drag. Däremot, när kvinnor har PMS så föredrar hon män som är dränkta i bensin och antända, med saxar instuckna i ögonen och en brandyxa i ryggen.
Ska jag tolka det som att jag bör jobba mer på det här med självbehärskning?
Jag kan inte baka lussebullar. Jag kan baka i stort sett vad som helst, men mina lussebullar blir alltid helt misslyckade. Torra och hårda som gamla skeppsskorpor, och inte alls goda. När man säger det till folk säger de alltid att då ska jag prova deras recept, för det kan ingen misslyckas med. De blir alltid goda, och så nämner de någon bra ingrediens, typ Kesella, som ska vara nyckeln till goda lussebullar. Men jag har provat minst hundra olika recept och har misslyckats med allihop. Det måste vara något fel på mig.
Mitt problem är att jag är väldigt förtjust i lussebullar. Med saffran och russin. Eve bakar världens godaste lussebullar. Jag skäms inte för att bjuda hem mig själv till henne såhär i juletider med motiveringen att jag måste ha lussebullar. Tyvärr är Eve väldigt upptagen och har inte tid att vara social, än mindre bota min lussebulle-abstinens. Det är mycket tråkigt.
Då och då händer det att jag klickar mig in på Aftonbladets skitsajt för kvinnor, Wendela, a k a "Vulva", efter Jennys något förhastade felsägning. Som i sammanhanget var mycket rolig.
Härförleden ombads man att i egenskap av kvinna deltaga i en enkätundersökning om sex. Jag gillar enkätundersökningar och svarar glatt på allt från vilket märke av vinterdäck jag senast köpte (Sava) till hur jag röstar i kyrkovalet (inte alls, jag är inte medlem), så jag grep mig an även denna uppgift med stor iver. Men som med de flesta andra besök på Vulva-sidan slutade det med irritation och stegring av blodtrycket.
Först kom lite allmänna frågor som jag inte säger något om, men sedan kom frågan Hur skulle du vilja utveckla ditt sexliv? och där var svarsalternativen Mer spontant sex, Mer variation av ställningar, Fler sexleksaker, Jag vill ha sex med någon annan än min partner och Jag vill ha gruppsex.
Nästa fråga som upprörde var Vilka önskningar har du angående förspel? Där kunde man välja mellan Jag vill ha längre, Jag vill ha kortare, Jag vill ha mer romantiska förspel t ex med skumbad, tända ljus, musik och skumpa, och Jag vill inte ha något förspel alls.
Slutligen kom frågan Vad skulle du helst vilja ha av din partner i sängen? och där var svaren Mer tid och uppmärksamhet, Bättre teknik, Mer överraskningar och Ingenting, jag vill helst vara ifred och sova.
Och då frågar sig vän av ordning, dvs jag, var i helvete alternativet Det är för jävla bra som det är, tack! har tagit vägen. Man kanske redan HAR så mycket spontant sex och variation av ställningar som man önskar? Man är kanske inte ett djävla dugg INTRESSERAD av att använda sexleksaker eller knulla med någon annan än sin partner? Man kanske inte HAR LUST med gruppsex? Man kanske har LAGOM långa och LAGOM romantiska förspel redan? Man får kanske ALLT man vill av sin partner, till och med vara ifred och sova om det är det man helst av allt önskar? Man kanske är NÖJD, för helvete. Men det får man tydligen inte vara i Vulvas skitundersökning. För det är väl ändå inte meningen att man ska behöva ta det minst dåliga alternativet bara för att kunna svara på frågorna?
Är det någon mer än jag som ser Aftonbladets nya domedagsrubriker: SVENSKA KVINNOR: VI KRÄVER MER FÖRSPEL AV VÅRA MÄN, eller SVENSKA KVINNOR DRÖMMER OM GRUPPSEX alternativt SVENSKA MÄN HAR SÄMST TEKNIK I SÄNGEN. Va? Va? Va?
Vakna, kretiner.
Kamrat Drakenhierta har gett mig ett pris, en så kallad blog award som vi säger på ren svenska. Jag är mycket rörd över denna gest, och framför allt av motiveringen:
...för att hon med sitt rakbladsvassa tangentbord sågar både folk, fä och samtid vid fotknölarna fast med en enorm portion humor. Dessutom är det en jävla skandal att hennes blogg inte har en stadig placering på topplistan.
Tack!
Liksom kamrat Drakenhierta tänker jag helt snålt bara dela ut ett enda pris istället för sju. Mitt pris, bestående av en imaginär guldbikini, går till Plastmamman. För att låna ett uttryck från pilsnerfilmerna, helt enkelt för att hon verkar vara en sådan hyvens prick.
Helgen har varit full av fest och glam. Och sprit. Det var mycket roligt. Vad som var mindre roligt var att min kamera ramlade i ett betonggolv, och nu ger den bara ifrån sig svaga dödsrosslingar och inget mer. Jag bara väntar på att den ska viska fram ett dramatiskt avsked och sedan ge upp. Några fler bilder lär den i alla fall inte åstadkomma.
Det känns lite sorgligt, för jag går nästan aldrig någonstans utan min kamera. Å andra sidan är den gammal och har levt på övertid ganska länge nu. Den har fått utstå väder och vind, tappats i marken samt nästan blivit mosad av andra saker som slagits om utrymmet i väskan åtskilliga gånger. Lite som en kamerornas Göran Kropp. Det går så länge det går.
Så nu är det dags att hitta en värdig efterföljare. Så lämpligt att det snart är jul. Jag drar mig nämligen inte för att ge mig själv superfina julklappar.
Det är bara att konstatera: Jag gillar inte årets julkalender. Jag tycker att Anders och Måns kunde stannat kvar i radion istället för att låtsas vara skojvuxna på tv. Det blir bara jobbigt. Nu tillhör jag i och för sig kanske inte målgruppen för julkalendern, men ändå. En åsikt kan man väl få ha.
Den bästa julkalendern genom tiderna är enligt min uppfattning Håll huvet kallt från 1994. Med Thomas von Brömssen som halvalkis och Per Oscarsson som arg gubbe. Men så gillar jag ju socialrealism också. Typiskt är också att just denna julkalender inte finns att få tag på. Alltså, kom igen nu SVT, hur svårt kan det vara?
Övriga bra julkalendrar är, enligt mig då, Sunes jul, Tomtemaskinen och Mysteriet på Greveholm. Det är helt enkelt 90-talet som är tongivande i den här frågan. Den som kommer dragandes med några djävla Mumintroll eller Trolltider eller Lillstrumpa och Syster fucking Yster i jultider har gjort sig förtjänta av en fet smäll. Anser jag helt fromt.
Mer fikarumssnack:
Jag: ...och de var ju helt dumma i huvudet i den där filmen! Jag blev jätteprovocerad av den!
Björn: Finns det någonting du INTE blir provocerad av?
Jag: Nej...Igår blev jag till och med provocerad när jag läste Harry Potter. Husalferna har ju inga rättigheter!
Filmsnack i fikarummet:
Jag: Jag såg en film som var regisserad av Ken Loach. Den handlade om en katolsk familj...
Björn: BOOOOOOORING!
Christian: Fy fan vilken kass film!
Jag är mycket för att trötta ut min omgivning med små miniföreläsningar om senaste nytt som råkat landa i den container av värdelöst vetande som utgör min hjärna.
Idag ville jag berätta om sambandet mellan fenylalanin och PKU-testet som görs på alla nyfödda. Men då fick alla karlarna runt fikabordet något svävande i blicken och visste ingenting om något blodprov. Och då är ändå deras barn mycket yngre än vad mina är!
Jag ringde till Barbie och frågade om hon visste vad PKU-testet var, och det visste hon. Det statistiska underlaget är kanske inte med detta tillräckligt stort för att dra någon slutsats som kan användas i genusforskning, så jag säger ingenting. Än. Annars har jag en och annan jämställdhetsdiskussion från jobbet i färskt minne, och jag tvekar inte att blåsa liv i den igen. Ha!
Jag tycker att det är roligt med folk som brinner för något. För några år sedan besökte jag, av skäl som i efterhand framstår som lite oklara, en kaninutställning med tillhörande mässa. Där stiftade jag bekantskap med något som måste vara en ytterst smal gren även inom kanin-näringen, nämligen Svårtecknade Kaniners Uppfödarförening (SKUF).
Fatta vilken grej. Runt om i landet sitter människor med svårtecknade kaniner och vi vanliga dödliga har ingen aning om vilka problem uppfödarna till dessa kaniner brottas med. Kanske går de omkring med oförlösta plågor kring en kanin som är alldeles för jävla svårtecknad, dess mönster är rent obegripligt, och andra människor fattar ingenting. Men nu kan de här människorna, tack vare denna förnämliga förening, hitta själsfränder.
Och nej, jag gör mig faktiskt inte lustig över detta. Eller åtminstone inte jättemycket. Jag tycker det är helt fascinerande att det finns vuxna människor som väljer att avsätta sin fritid för att bilda och driva en uppfödarförening för svårtecknade kaniner. Man väljer en styrelse, har årsmöten och budget, skriver medlemsblad och åker på kaninmässor för att sprida sitt budskap. Jag tycker det är fantastiskt och beundransvärt.
Och dessutom gör sig Hellre SKUF än MUF fantastiskt bra som slagord. Fast här är jag förstås ute på hal is, svårtecknade kaniner kanske är jättedyra och helt överrepresenterade i socialgrupp ett, det vet ju inte jag.
Plastmamman skrev en kommentar om att ha en glödlamps-ren i trädgården, vilket fick mig att tänka på en bild jag tog i någons trädgård utanför Markaryd när jag råkade passera där en kväll för några år sedan.
Jag är inte på något sätt emot oortodoxt julpynt, men det här är kanske lite VÄL att ta i. Eller?
Idag slöläste jag lite om olika tillsatser i livsmedel och fick en liten aha-upplevelse. Ända sedan jag läste en kurs i biokemi har jag undrat, men inte riktigt tagit tag i frågan, varför livsmedel som innehåller aspartam märks med varningstexten "Innehåller fenylalaninkälla" samtidigt som fenylalanin är en essentiell aminosyra som man inte klarar sig utan, men som kroppen inte själv kan tillverka utan denna måste tillföras via födan.
Hur går detta ihop, undrar vän av ordning, dvs jag. Och då förhåller det sig som så, att varningstexten riktar sig i första hand till de som är drabbade av sjukdomen fenylketonuri, vilket innebär oförmåga att omvandla fenylalanin till tyrosin, vilket i sin tur obehandlad leder till hjärnskador. Fenylketonuri förkortas PKU, och detta är alltså anledningen till att man tar blodprov i hälen på alla nyfödda. Vilket man i Sverige gjort sedan 1965 och under denna tidsrymd har man upptäckt ungefär 200 drabbade.
Dagens google-kvot får härmed anses vara fylld. För stunden åtminstone.
Nu har jag julpyntat. Det var rätt snabbt gjort. Först var jag ambitiös och skulle putsa fönstren, för det är nog inte gjort sedan förra julpyntningen, men allra först fyllde jag på spolarvätska i bilen, vilket kanske inte är att betrakta som julpyntning, men hur som helst, sedan blev det ju mörkt. Så jag gav fan i att putsa fönstren, för att tala klarspråk. De klarar sig nog till våren.
Mitt julpynt består av:
1. Tre SNYGGA adventsljusstakar, inköpta på något lågprisvaruhus, av en modell som har utgått ur sortimentet. Därför kommer jag aldrig i helvete att kunna ha ljusstakar i alla fönstren eftersom jag tycker att alla andra ljusstakar ser för djävliga ut i jämförelse med mina SNYGGA.
2. Mitt ärvda Luciatåg.
3. Tord Den Frommes Kyrka. I år kom den upp ur källaren. Halleluja.
Ja, det var väl i stort sett allt. Det tog på sin höjd 5 minuter, vilket inkluderade att gå ner i källaren och hitta Tord Den Frommes Kyrka, som varit försvunnen sedan 2006. Jag förstår inte varför alla stressar så med sina julbestyr. Det är ju lätt som en plätt om man bara är rationell och ser till det ändamålsenliga.
Grannarna ovanför har satt en tomte på balkongräcket. Jag vill bara poängtera att djävulstomten Birger inte ingår i mitt julpynt. Han är balkongens och mörkrets och ondskans HÄRSKARE.
Det har även gjorts riktiga klipp i helgen. Jag och min pojkvän besökte, som de godhjärtade varelser vi är, Svensk-Litauiska föreningens second handbutik för att, som de snåla varelser vi också är, köpa lite billiga böcker.
Billigt blev det. Man fick fylla en hel papperskasse med böcker för 40 spänn. Det får plats rätt mycket i en papperskasse, kan jag säga, åtminstone när jag packar. Kassen höll precis hela vägen till bilen, men det räckte ju.
Jag hittade bland annat en hel drös med ungdomsböcker från 70-talet. Såna man läste när man gick på mellanstadiet. Som handlade om tuffa ungdomar som undantagslöst hängde i centrum, drack mellanöl och skränade åt förbipasserande vuxna. Ibland handlade det om känslor. Tjejer som var dökära i någon snygg kille i nian, och de hade sex utan skydd för att han inte skulle göra slut, och så oroade de sig för att bli, eller blev med barn. Tjejerna alltså. Killarna tyckte mest de var larviga och menade på att det var väl bara att göra abort, och så susade de iväg till ungdomsgården på trimmade moppar. Och så var det ångest och tandagnisslan som för det mesta löste sig bara man pratade med någon vuxen.
Jag måste säga att det var ett mycket kärt återseende.
Igår var det en fin stund i tv-soffan. EM-kval i handboll, Sverige-Polen, och Sverige vann. Inte helt utan åthävor, men ändå, det var nästan som på den gamla goda tiden. Jättebra handboll helt enkelt, och det med ett så gott som helt nytt landslag. Det känns lovande inför framtiden.
Men han den där slashasen som är ny så kallad expertkommentator i tv, och som står och fular sig med solariebränna och slängig men ändå frisyrgeléindränkt kalufs bredvid Peter Jihde, och som pratar någon slags hittepå-rikssvenska med en skånsk kontamination, TA BORT HONOM. Jag vill ha tillbaks Andreas Larsson, eller varför inte Axel Sjöblad. Kom tillbaks, allt är förlåtet.
Metrobloggen har varit trasig, och nu har inläggen från 26 november försvunnit. Jag minns inte riktigt vad jag skrev den 26 november mer än ett kort inlägg där Christian surade över att jag var klar med alla julklapparna, vilket han uppenbarligen inte var.
Jag tror det var Christian som utövade voodoo på metrobloggen i ren frustration över alla förestående julklappsinköp som jag slipper. Eller jag menar förstås hoodoo. Alla som sett filmen Skeleton Key vet skillnaden mellan voodoo och hoodoo. Så även jag.
På Aftonbladet jobbar det en tomte som heter Tore S Börjesson, och han tycker att det här med porrfria hotell är rena löjan, ett utslag av förmynderi som verkar sakna motstycke. Och Alexander Bard, denna människa i fårakläder, har tydligen startat en protestgrupp på Facebook (moget), vars huvudsyfte verkar vara att bojkotta hotell som bojkottar porr.
Och jag bara undrar, vad fan är PROBLEMET? När blev det en mänsklig rättighet att se på porr bara för att man bor på hotell? När blev detta en servicetjänst som liksom ska ingå, som room service och minibar och rena handdukar? Tore S Börjesson gnäller över att det handlar om moralister som tvingar honom att tycka likadant som de. Han kan ju inte ha begripit särskilt mycket.
Jag tycker det är bra med hotell som bojkottar porr. Jag tycker det är bra med hotell som erbjuder rättvisemärkt te och kravmärkt skinka i matsalen också. Jag tycker det är bra med hotell som slutar med engångsartiklar för att de värnar om miljön. Jag tycker det är bra med hotell, eller företag, eller människor, som tar ställning istället för att bara likgiltigt lalla med. Jag tycker det, ÄVEN om det innebär ett minskat programutbud, färre påläggssorter och att jag inte kan sno med mig miniflaskor med schampo och tvål från hotellrummet.
Om jag mot all förmodan skulle vilja se "Långt ner i halsen" och äta blanc bleu belge-kött och slänga engångsmaterial omkring mig, ja då får jag väl göra det hemma hos mig själv istället. hotellet får väl för fan bestämma själva hur de vill ha det. Precis som jag får göra hemma hos mig. Och exakt hur djävla svårt kan det vara att i nådens år 2008 fixa lite porr, om det nu är det man vill ha?
Jag tycker Tore S Börjesson och Alexander Bard och andra som gapar om rätten att få se på porr på hotellrummen är riktigt pinsamma. Börja för fan inte prata om inskränkningar i valfriheten som om det hade samma dignitet som FN:s konvention för mänskliga rättigheter, bara för att det saknas porr i hotellets programutbud. Välj ett annat hotell då för fan, om ni till varje pris måste fördriva tiden med att se på när människor får betalt för att kopulera på film. Hur svårt kan det vara? Finns det inte viktigare saker att engagera sig i än rätten att se på porr på hotell så vet jag inte riktigt vart världen är på väg.
Dagens monolog:
Jonas: Thomas har en kompis, han är från Lönsboda. Han är lite speciell kan man säga. Han brukar gå in på macken och fotografera mittuppslaget i porrtidningarna. Han har 400 såna bilder i sin mobiltelefon. När Thomas var hemma hos honom för ett tag sedan frågade kompisen "Har du sett mina nya bilder?" och tog fram telefonen och visade. Och frun satt bredvid! Hon sa ingenting. Hon är också från Lönsboda i och för sig, så hon är nog van...Dom är kanske syskon till och med.
En av helgens filmupplevelser var Good Bye Lenin från 2003. Och hur jag än anstränger mig kan jag inte komma på ett enda ont ord att säga om den. Den var helt enkelt väldigt bra. Se den !
Aftonbladet väljer att ha Så satte Sara dit otrogne mannen som en hyfsat stor nyhet idag. Man kan ju bli trött för mindre. I artikeln kan man läsa att det är "tusentals kvinnor" som använder "hemliga spionprogram" på datorn för att övervaka sina män. Eftersom det handlar om kvinnor poängterar man dessutom i artikeln att man inte behöver någon "kunskap" för att installera och använda programmet.
Jag bara undrar, ett: Män som misstänker att deras kvinnor är otrogna, vad gör de? Hyr en privatdetektiv, eller sveper en whisky med sammanbitna tänder? För uppenbarligen är det bara kvinnor som är vad Aftonbladet kallar "spionkunder", vilket verkligen borde ifrågasättas. Och två, skulle man inte kunna vara otrogen utan att ha en dator som medium? Hur gjorde folk när de var otrogna förr, innan det fanns internet och användarvänliga spionprogram? Och tre, man TYCKER ju att även om folk nu är så korkade att de tycker att de ska vara otrogna så borde de begripa bättre än att sitta vid familjedatorn och skicka nakenbilder på sig själva eller vad man nu gör. Det är ju ungefär som att ha sett Midnight Express och ÄNDÅ tro att det ska gå bra att smuggla knark.
Fast folk är ju inte så dumma som man kan tro, de är fan i mig ännu dummare.
Idag fick jag ett mail från min exmake (50+). Han påpekade att det saknades knappar i en jacka, tillhörande husets tonåring (17), och undrade om jag kunde fixa det i helgen.
Jag har en princip, och det är att aldrig maila i vredesmod. Därför skrev jag inte något av följande:
Man tjänar mycket på att aldrig maila i vredesmod.
I nästa liv ska jag ha som princip att aldrig maila på fyllan.
Nästa liv kommer att bli jättebra.
Nu ska Leif GW Persson tillverkas som docka, skriver Metro. Själv säger han sig vara nöjd med att han ska tillverkas i hårdplast, så att det blir lite svårare att sticka nålar i den. Dockan alltså.
Jenny och jag fick genast en djävulsk vision om att Leif GW Persson skulle börja tillverkas som knulldocka. Eller kanske helst inte. Tack, men nej tack liksom.
Fikarumssnack:
Konsult-Johan: Hur går det, funkar det nu?
Jag: Ja, fast det är något konstigt med Internet Explorer, för min startsida sparas inte. Det är kanske ingen jätteviktig grej, men ändå, det ska ju funka tycker man ju. Och jag MÅSTE ha Google som startsida, annars dör jag! Eller, nu är jag i och för sig inte anställd för att surfa...
Linda: Det är jag! En kvart om dagen på hemnet.se ingår i mitt jobb, det har jag bestämt!
Korridorssnack i marginalen:
Micke: Jag hatar den där jävla TV-licensen! Vad fan, det är ju 2000 spänn om året!
Jag: Ja, vadå då, det är väl ingenting! Jag hade gärna betalt dubbelt så mycket för fria och oberoende tv-kanaler utan reklam.
Micke: Ja, men du har ju fan näbbstövlar också!
Igår läste jag lite i en bok med pigga tips i äktenskapliga frågor, skriven av en pompös tysk och utgiven någon gång under 1940-talet. Där kunde man bland annat läsa att sperma luktar ungefär som gädd-spad.
Alltså allvarligt. GÄDD-SPAD? Vad är det? Jag kan föreställa mig att det är någon slags buljong som kvarstår när man kokat gädda till middag. Men vad är det som skiljer just gädd-spadet från fiskspad i största allmänhet? Och vad har man egentligen för referensramar när man gör denna typ av association? Kan man ju fråga sig.
På ett annat ställe i boken, i ett avsnitt som handlade om prostitution, vilket författartysken förmodligen ansåg tillhörde bra-att-ha-kunskap inom äktenskapet, stod det: Sutenören är ofta en rå lymmel...och så en drapa om hur han tvingade ut den prostituerade på gatan "i alla väder" och tog ifrån henne vartenda öre.
Jag gillar verkligen ordvalet "rå lymmel". Jag tycker att det borde användas oftare. Jag ska tipsa Jan Guillou om det. Han kan börja någon av sina kommande spionböcker med orden Carl Hamilton var en rå lymmel. Eller varför inte rentav Arn var en rå lymmel... Jag tror han hade fått en bestseller direkt.
Inte ens doften av gädd-spad hade hindrat en från att sträckläsa en sådan bok. Tror jag.
Gamla blev liggande – nästan hela dygnet, skriver metro.se. Artikeln handlar om att personalen på ett äldreboende i Halmstad hellre satt och slappade framför tv:n än tog hand om de gamla. Nu ska hela avdelningen omplaceras. Personalen, alltså.
Man frågar sig ju genast var kommunen tänker omplacera dem någonstans. Ett annat äldreboende?
Och på tal om äldreboende: I Tomelilla kommun finns ett äldreboende som heter "Valkyrian". För den som inte känner till det är en valkyria ett kvinnligt andeväsen som valde ut de krigare som skulle dö på slagfälten i Midgård och tog dem med sig till Valhall.
Förutom denna lättsamma uppgift bestod valkyriornas jobb mest av att servera fläsk och mjöd till krigarna och hjältarna när det var fest i Valhall. Jag vet inte om grisen Särimner är relevant när man talar om den kommunala matbudgeten. Jag undrar faktiskt ganska mycket hur de har tänkt här, när de namngav detta äldreboende.Om ni frågar mig är "Äldreboendet Valkyrian" ett jävligt dåligt namn med en ganska illavarslande klang.
Ja, det var väl i stort sett allt jag hade att säga om äldreboende just nu.
För ett tag sedan beslöt jag att det var dags för min bokhylla IVAR att få växa till sig lite. Nya gavlar och hyllplan beställdes på nätet, mot hemkörning för dyra pengar, för att jag a. verkligen avskyr att åka till IKEA och b. IVAR:s gavlar ryms inte i min bil med mindre än att man kör med rutan nedvevad och gavlarna utstickande genom någon sidoruta. Vilket bara är sådär kul, oavsett årstid.
Av olika anledningar blev jättepaktetet med IVAR:s tillökning liggande ouppackat ett bra tag. Men till slut kom den dagen då jag beslöt mig för att sätta igång med projekt bygga bokhylla. Och då upptäckte jag att jag beställt fel höjd på gavlarna. Jävlar vad många svordomar jag uppfann just då. Resten av min IVAR är 226 cm hög, inte 179, som jag hade fått. Och det var inte ens IKEA:s fel, utan allt berodde på min egen tanklöshet när jag lättsamt klickade ihop min beställning på nätet. Och kvittot hade jag kastat, för jag belastar inte min tillvaro med papper-som-kan-vara-bra-att-ha-men-som-man-aldrig-har-någon-nytta-av-ändå i onödan. En IVAR-gavel kostar visserligen bara sådär 85 kronor, så det ekonomiska är väl försumbart även om det svider i den småländska själen. Men bara tanken på att tvingas åka till IKEA för att köpa nya gavlar blev mig övermäktig. Och projekt bygga bokhylla hamnade på is igen. Det här duger ju inte. Jag köper jämt böcker, och de får inte plats. Nu ligger de i slarviga travar bakom sovrumsdörren, och det stör mitt ordningssinne.
MEN. Ibland sker det underverk. Åtminstone när man har vänner som inte hyser samma brinnande hat mot IKEA som jag gör. Så igår, när Jenny råkade nämna att hon skulle till Malmö så lyckades jag med lite lock och pock dirigera hennes färdväg förbi IKEA. Och vips har jag nu både ett gäng värmeljus och IVAR-gavlar i rätt höjd.
Plus fyra gavlar i FEL höjd att avyttra. Men det får bli ett annat projekt. Ett annat år.
Igår kväll kom jag att tänka på en sak. De som är anställda på Hogwarts, är de aldrig lediga? Det verkar ju som att de alltid är i tjänst, oavsett om det är jul eller helg eller lovdagar. Hur ser deras anställningsvillkor egentligen ut? Finns kollektivavtal? Vad säger facket om den tvivelaktiga arbetsmiljön på Hogwarts? Finns det ens ett skyddsombud?
Jag antar att svaret inte står att finna i någon av J.K. Rowlings böcker. Men jag skulle gärna vilja veta.
Helgens andra filmupplevelser var Vampyrernas natt från 1967, även den i regi av Roman Polanski. Den hade inte mycket gemensamt med The ninth gate, men en sak var att hans fru var med i båda filmerna. Det är 33 år mellan filmerna och inte samma fru, men ändå. Det blir nästan lite Colin Nutley över det hela.
I övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska säga om den här filmen. ALLVARLIGT TALAT. Den gjorde sig varken som komedi eller skräckfilm, och jag blev inte imponerad av vare sig regi eller skådespelarinsatser hos någon, allra minst Polanski själv. Steget till buskis och fars kändes inte särskilt långt borta, och jag skulle hellre skära upp pulsådrorna med fjärrkontrollen än att frivilligt utsätta mig för denna typ av s k underhållning.
Det enda som var bra med Vampyrernas natt var att den var sextiotalssnygg. Men det är ju Vi på Saltkråkan också.
Jag har ju funderat en hel del kring det här med alver. Men nu har jag blivit upplyst.
En alv kan i detta sammanhang vara i stort sett tre olika saker:
1. Ett väsen i fornnordisk mytologi.
2. Ett väsen skapat av J.R.R. Tolkien.
3. Ett väsen i stort sett vilket fantasy- eller lajvsammanhang som helst.
Och om vi håller oss till 1, för det är det intressanta, så förhåller det sig som följer. Ordet alf är lånat från fornisländska, och ska uttalas som alv. Efter 1906 års stavningsreform skall det också stavas alv. Men många föredrar att använda den så kallade gammalstavningen, vilket då leder till att ordet felaktigt uttalas alf. Det ska alltså vara alv. Alv. ALV. Lägg nu detta på minnet.
Det är nog inte obekant för någon i min bekantskapskrets att jag hyser en djup och innerlig avsky för trädgårdstomtar. Det finns väl egentligen bara en sak jag föraktar mer, och det är människor som besudlar sin trädgård med dessa ondskefulla tingestar.
Motsägelsefullt nog äger jag själv en tomte. Efter att ha haft en ledande roll i den hemliga terrororganisationen SAB (Svarta AntitomteBrigaden) som spred skräck och ond bråd död bland tomtar och troll, beslöt några av mina så kallade vänner att fresta mina nerver med denna gåva. Han heter Birger och härskar numera över riket på min balkong.
När rökande människor är på besök förpassas de på egen risk ut till casa de Birger. Det är i allra högsta grad tillåtet att släcka cigaretterna i någon av Birgers kroppsöppningar. Jag till och med uppmuntrar det, för det får mig att må bra. Hur Birger mår av den här behandlingen är lite mer oklart. Han är den tysta och gåtfulla typen.
Man kan tycka vad man vill om att ha sin balkong ockuperad av en ondskefull gipsfigur, men så har i alla fall jag det. Men förra helgen fick jag se något som var ännu värre. Det var nästan så att man börjar undra om evolutionen verkligen har gjort ett så himla bra urval som Darwins teorier säger. Åtminstone fanns ett rejält hack i den evolutionära skivan i en trädgård i närheten av min pojkväns hem.
Den innehöll nämligen en kvinnlig trädgårdstomte, tomtemor själv så att säga, med en byst som trotsade varje form av tyngdlag, och hon var topless, och stod där med ett vansinnesflin i sitt målade gipsansikte. Jag nästan dog på fläcken vid blotta anblicken. Mitt psyke bröts ner till sina beståndsdelar, och det var först igår som jag kände mig stark nog att återvända, denna gång i syfte att föreviga denna hondjävul i tomteskepnad.
Och då var den borta! Man kan undra vem som har flest udda kromosomer omkringflytande i sin genpool, den som plockar in sin Pamela Anderson-vulgo-trädgårdstomte för vinterförvaring, eller den som blir besviken ända in i själen över att inte få fotografera densamma.
Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.
I min släkt är vi mycket för att klippa till varandra. Med sax alltså. Mina föräldrar har varit gifta i snart 42 (fyrtiotvå) år, och under denna epok har min pappa gått till frisören en (1) gång. Detta numera legendariska och smått mytomspunna besök skedde under en osedvanligt utdragen konflikt som fick kalla kriget att framstå som en barnlek, under vilken mina föräldrar inte talade med varandra på flera månader och pappas stolthet helt enkelt förbjöd honom att be om en klippning. Så kan det gå.
Jag klipper mig själv, och kan alltså bli osams med precis vem som helst utan att det påverkar min frisyr eller min budget. Jag ser i stort sett bara fördelar med att vara sin egen frisör. Man sparar en massa pengar. Man slipper boka tid. Man bestämmer själv vilken frisyr man ska få i slutändan, eller nåja, det sista är kanske en sanning med modifikation. För den enda nackdelen med att vara sin egen frisör är väl möjligen att det är väldigt lätt att ta till saxen och "bara fixa till det lite" när man har en så kallad bad hairday. Och så råkar man ta lite för mycket och så ska man bara jämna till det och vips står man där som Sid Vicious' gengångare.
Men det är åtminstone gratis. Frid i den småländska själen.
Idag kom jag att tänka på en sak. Legolas, han är ju en alv. Men Dobby (i Harry Potter, min nya referenskälla) är en husalf. Borde det inte heta husalv? Eller är det Legolas som i själva verket är en alf? Eller är det olika beroende på vilken värld man befinner sig i? Illuminate me.
I gengäld kan jag berätta allt om binnikemaskens reproduktionsmönster. Om någon skulle vara intresserad.
På tal om äpplen så har jag och min pojkvän tillverkat äppelvin i helgen. Eller ja, i nuläget är det ju inte så mycket mer än en sabla massa äppelmust utan några som helst skojiga bieffekter. Men tanken är att det ska bli både alkoholhaltigt och drickbart i sinom tid. Herren Jesus kunde ju förvandla vatten till vin, och då ska väl vi lyckas med äpplen och jäst och lite jävlaranamma. Kan man ju tycka.
Eftersom vi uppenbarligen inte står i förbindelse med några högre makter så har vi fått tillgripa hjälp i form av Vinboken av Harry Edelman. Där får man en hel del handfasta tips från en svunnen tid. Den som tillverkat äppelvin under Harry Edelmans ledning kan inte haft det lätt, för det skulle ansas och kokas och mosas och malas i köttkvarnar och silas och tappas om och hållas på i en evinnerlig tid innan det ens var aktuellt att tillsätta jäst.
Jag utgår från att han hade en hel del tjänstefolk att förfoga över, för annars skulle han nog inte skriva så där. Det stod dessutom att hans äppelvin med fördel kunde drickas både innan och efter arbete, för det var liksom fyllt av både godhet och hela alfabetets vitaminer och verkade såväl stärkande som vederkvickande på alla sätt. Jag har svårt att föreställa mig att detta skulle rymmas i en modern alkoholpolicy, men man vet ju aldrig. Med sådana förutsättningar ska det bli spännande att se vad det kan bli av vårt Chateau de fyrtiotvå* .
To be continued, som det brukar heta.
* Som alla vet är ju 42 svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting.
Idag stötte jag på ordet kalvill, ett ord som jag personligen aldrig hört talas om förut. För den som inte önskar sväva i ovisshet kan jag därför berätta att kalvill är en typ av äpple som kännetecknas av dess form, som kan sägas vara knölig och åsig.
Jag undrar lite över när behovet av att ha ett ord för detta egentligen uppstod. Jag föreställer mig allvarstyngda män har vandrat under blommande äppelträd och haft viskande samtal om hur man på ett enkelt sätt skulle kunna skilja knöliga äpplen från icke-knöliga. Ett gigantiskt problem man brottats både länge och väl med i pomologiska sammanhang, där man rätt ofta sitter och samtalar om olika äppelformer. Runda, avlånga, släta, och så-de-där-knöliga-och-åsiga-som-man-inte-har-något-bra-namn-på. Det är jobbigt när orden inte räcker till. Tunghäfta uppstår. Missförstånd och jobbiga situationer radar upp sig i en aldrig sinande ström. Någon måste helt enkelt ta tag i det här, mumlades det i det pomologiska riksförbundets led.
Fast alla var inte lika bekymrade. Professor Gravensteiner hade till exempel varit och provsmakat lite väl friskt i förra årets cidertunnor inför årets äppelkonvent, och han tröttnade till slut på de andras mjäkiga velande. "Kalla det vad ni vill", sluddrade han med myndig stämma, och de andra äppelgubbarna vågade inte annat än att föra detta uttalande till protokollet, även om ingen riktigt förstod vad "kalvill" betydde. När professor Gravensteiner läste detta märkliga ord dagen därpå kunde han inte annat än att nicka gillande. Det är inte klokt vad jag är kreativ, tänkte han belåtet och belönade sig själv med en calvados till kaffet. Och på den vägen är det.
Så tror jag det har gått till, på ett ungefär.
Jag har nyligen besvarat en enkätundersökning på internet. Denna handlade om maskindiskmedel. Man skulle ta ställning till olika påståenden och koppla dem till olika märken, berätta om man sett reklam för märke si eller så, avgöra hur prisvärda olika märken var samt om man skulle kunna tänka sig att köpa dem.
Inte någonstans i undersökningen fanns alternativet "jag har ingen diskmaskin". Jag föreställer mig att det kanske spelar in för hur mycket intresse och kunskap man kan tänkas uppbåda inför ämnet "maskindiskmedel". Nu framstår jag som djävulskt okunnig och totalt ointresserad av alla sorters maskindiskmedel och det är jag med, FÖR JAG HAR INGEN DISKMASKIN. Varför skulle jag ha en åsikt om vilken sorts maskindiskmedel jag föredrar eller skulle kunna tänka mig att köpa eller tycker är prisvärt NÄR JAG INTE HAR NÅGON DISKMASKIN?
Undersökningens nästa del handlade om tvättmedel och var uppbyggd på samma sätt. Men jag bor i en bostadsrättsförening som har investerat i hypermoderna tvättmaskiner med automatisk tvättmedelsdosering, så jag KÖPER ALDRIG TVÄTTMEDEL. Men det fanns inte heller som svarsalternativ. Alldeles i början av undersökningen fick man ange om man var man eller kvinna, det skulle vara spännande att veta om män får "köper aldrig tvättmedel" som svarsalternativ. Om man liksom förutsätter att kvinnor har bättre koll på det här. Jag har en kraftig misstanke om att det är så, och det gör mig på dåligt humör.
Vakna, kretiner. Det är måndag.
Det är visst meningen att man ska tycka något om valet i USA. Skönt att det är över, tycker jag mest då, och så undrar jag vad tidningarna nu ska skriva om. Men det finns ju både Bonde söker fru och Ensam mamma söker att hämta inspiration till svarta domedagsrubriker från, så det ska nog ordna sig ändå.
Jag är för övrigt för dåligt insatt i amerikansk politik för att tycka något alls om valresultatet. Men det blir nog bra med Obama. Han ser ju snäll och trevlig ut åtminstone.
Detta uttalande skulle för övrigt precis lika gärna kunna ha kommit från min mormor (RIP), men det kan jag leva med.
Härförleden var jag på apoteket. Det är väl kanske inte mycket att skryta med, men faktum är att jag handlade både kondomer och narkotikaklassade värktabletter samtidigt som jag lyssnade på Metallicas Kill 'em all i min mp3-spelare.
Det måste ju vara så nära sex, droger och rockn'roll man kan komma.
TP-snack i marginalen:
Jag: Vad kallas en sjö som bildats genom avsnörning från en flodslinga?
Min pappa: Meandersjö?
Jag: Korvsjö. Meander är själva slingrandet, liksom.
Min mamma (med övertygelse): Meander, det finns ju i knät också.
Jag: Det gör det ju inte! Du tänker på bifurkation.
Min mamma (oberört): Ja, just det.
I helgen togs en titt på den gamla klassikern När lammen tystnar. Samma dag fick jag ett nyslaktat lamm i gåva av mina föräldrar, men jag tror inte det hade något särskilt samband.
En sak tänkte jag på. Ni vet i slutet, när hon Starling springer omkring i mördarens källare och ljuset är släckt och man får se hur han följer efter henne genom såna där mörkerglasögon. När han är nära på att ha ihjäl henne vänder hon ju sig om och skjuter honom med flera skott. Och plötsligt är det ljust igen. Hur gick detta till? Det är ju inte rimligt att hon plötsligt hittade ljusknappen och tände mitt i allt tumult. Okej att det kanske inte hade varit särskilt lyckat ur filmteknisk synpunkt att ha ett flera minuter långt klipp där Clarice M Starling trevar efter strömbrytaren i kolmörker medan mördaren ligger och dör på golvet. Men ändå. Vem tände?
Det är sånt jag funderar på ibland.
Ja, så fick jag till slut ÄNTLIGEN se Låt den rätte komma in, som jag väntat på i ungefär femhundra miljoner år. Hela Bio Rio i Tomelilla var fullsatt. Alla fem raderna. Salongen var storleksordning mitt vardagsrum, men lutade mer än Kinnarps Arena, för er som någon gång vågat livet i HV71:s hemma-arena. Lyhört var det också. I tysta sekvenser av filmen kunde man höra när personalen pratade om vad de skulle göra i helgen genom väggen.
Jag är lite besviken. Så går det när man har skyhöga förväntningar på en film som bygger på en av de bästa böcker man läst på år och dar. Det blir aldrig lika bra. Fast man hoppas ju alltid, för det finns ju undantag (Nyckeln till frihet är en av dem). Låt den rätte komma in var bra, men inte SÅ himla bra som det har stått i alla recensioner. Hade man inte läst boken var vissa bitar dessutom ganska obegripliga. Och MÅSTE man gå omkring med snor respektive blod i hela ansiktet som om det vore helt normalt? När man är 12 år borde man verkligen ha lärt sig elementär hygien. Även vampyrer. SPECIELLT vampyrer, om de vill verka som vanliga människor. Fast bortsett från det var det en mycket estetiskt tilltalande film. Så estetiskt tilltalande att jag är beredd att förlåta ganska mycket. Men inte allt.
Och vad är det med folk som får dem att fara upp ur biofåtöljerna som skjutna ur kanoner så fort ljuset tänds? Är det belagt med dödsstraff att sitta kvar och läsa eftertexterna? Man skulle kunna tro det, för det tog nog inte mer än tio sekunder innan vi var ensamma i salongen. Och innan eftertexterna ens rullat färdigt kom personalen in och började helt demonstrativt dammsuga.
Det är inte så lätt att koncentrera sig på vad det står i eftertexterna när en motor dånar och popcorn smattrar i dammsugarslangen mindre än en halvmeter från en. Det var nästan så att jag önskade att biopersonalen också var vampyrer, så att de hade varit tvungna att bli inbjudna för att kunna gå in i rummet. Men man kan ju inte få allt här i världen.
Det finns uppenbarligen folk som går igång på att blogga om sitt sexliv, och visst, folk får väl skriva vad fan de vill i sina bloggar. Fast jag förstår inte riktigt hur man kan finna något nöje i att skriva inlägg efter inlägg där man på en detaljnivå som närmast motsvaras av gynekologiska undersökningar beskriver hur man knullar som om det inte fanns någon morgondag. Det känns som att det mest är hittepå och önsketänkande, men man har ju ingen aning om vad som händer i andras sängar. Och vid närmare eftertanke tror jag faktiskt inte jag vill veta det heller. Det känns lite som att jag är SIS (Sist I Sverige) med att INTE gå omkring hela dagarna och fantisera om porrfilm och analsex och partnerbyten och trekanter och fyrkanter och sex i de mest varierande geometriska former, men det är väl smällar man får ta.
Men i alla fall. Nu är det några pellejönsar som har startat en blogg som ska handla om hur de avstår från sex i 40 dygn. Återigen, folk får väl blogga om vad fan de vill. Men hela den grejen verkar ju alldeles otroligt poänglös. Ungefär som att handla hem en massa mat som man på förhand bestämt att man inte ska äta upp. Och sedan blogga som en djävul om hur man till exempel låter bli att äta en tallrik kalaspuffar eller ett knäckebröd med ost och paprika. Vad är meningen med det?
Uppenbarligen är det någonting väldigt fundamentalt som jag har missat. Eller?
Igår tittade jag på filmen En kärlekshistoria, svensk mopedfilm från 1970. Jag är inte så säker på om det tidigare har funnits en genre som heter "mopedfilm", men nu finns det i alla fall det. Det har jag bestämt, för det var i stort sett hela handlingen i En kärlekshistoria. Tuffa men samtidigt känsliga killar som körde moped. I damm och grus och i motljus, och de blossade tufft på sina på cigaretter och spanade efter brudar och sa inte särskilt mycket. Brudarna sa inte heller så mycket. Det var överhuvudtaget väldigt lite dialog. Och så var det en förfärlig massa människor som alla verkade vara släkt med varandra på ett alldeles obegripligt sätt. Och den äldre generationen var dystra och labila och nästan lite ondskefulla, medan de unga körde moped och rökte John Silver och var lite mer uppåt.
Ja, det var väl i stort sett alltihop, och jag vet inte om jag är precis dödsimponerad.
Men imorgon ska jag förhoppningsvis gå på vampyrfilm. I Tomelilla. Kristianstad, den mytomspunna så kallade filmstaden, väljer ju av någon outgrundlig anledning att visa spöket Laban istället för Låt den rätte komma in. Den som bestämt detta borde fan få en hel jävla trilogi med mopedfilmer uppkörda i den kroppsöppning som befinner sig längst från munnen. Det vore ett lämpligt straff.
Helgen bjöd även på samkväm hemma hos kamrat Håkan, och kvällens minsta gemensamma nämnare var "videovåld". Alltså såg vi Planet Terror. En film med rikliga inslag av i stort sett alla tänkbara kroppsvätskor och samt mängder med ond bråd död.
Hela filmen var outstanding, men det här tyckte jag var bäst:
((((((SPOILER-VARNING!))))))
Jo, det var en fd gogo-dansös som tvingades amputera ena benet och hennes (typ) kille kom till sjukhuset och det var minsann inget dalt, han bara hetsade henne att hon skulle med och hjälpa till i kampen mot ondskan, han bara "kom igen nu så går vi" och hon bara "men jag har ju inget BEN" och han bröt av ett BORDSBEN och smackade fast på benstumpen och så gick han bara helt kallt och startade bilen och hon fick halta med bäst hon kunde. Det var inga sura miner där inte, och sedan råkade bordsbenet brytas av i stridens hetta och killen bara "I’ve made you something", och så monterar han fast en stor jäkla KULSPRUTA som ersättare för bordsbenet. Så hon behövde bara lyfta på benet och snurra runt och avfyra, och vips hade hon tagit kål på minst 10 "sickos". Och blod och var och slem och andra odefinierade organiska vätskor bubblade och flöt i strida strömmar och "sickos" zombiehasade sig fram och hotade att ta över hela världen, men det fanns ändå tid för het och passionerad älskog. Ja, fast det var innan hon fick en kulspruta till benprotes i och för sig. Sedan var det slut med sådant trams.
Man kan ju inte annat än att älska en sådan film.
