Pestkung

Har läst Pestkung av Mikael Strömberg, detta är handlingen:

För att en berättelse ska bli till behövs inte mer än ett ytterst litet uppslag, ibland inte mer än ett ord.

I flera månaders tid har Mikael Strömberg kämpat med en tilltagande skrivkramp. Inspirationen tryter och skrivandet har stagnerat. Något måste till, annars fruktar Mikael att författarkarriären kan vara över.

Från ingenstans kommer det till honom, bara så där i förbifarten, just som endast ett ord - pestkung. Ett ord som fascinerar, och Mikael börjar söka efter svaret på dess innebörd.

Utifrån det här abstrakta ordet vecklar en makalös, ohygglig och högst konkret historia ut sig. En historia där personer fått sina liv förstörda, där husdjur blivit bortrövade, ungdomar försvunnit och människor bragts om livet. Mitt i denna tidigare okända verklighet befinner sig nu författaren själv, och plötsligt växer en helt ny fruktan fram hos honom.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här. Jag har tidigare läst både Vätten och Inmurad och faktiskt inte gillat någon av dom speciellt mycket, så vet inte varför jag ens lånade den här, men antar att jag läste någon recension och blev förledd. Tyckte inledningsvis ändå att det var ett lite kul grepp med det dokumentära berättandet och inkluderadet av Jack Werner och Fredrik Strage, men själva  de här pestkungligheterna kändes rätt luddiga och jag tröttnade rätt snart på det här sökandet och flackandet. Det var kanske meningen (för att ge en extra dokumentär touch) men jag tyckte hela historien kändes rätt så ogenomtänkt. Den får två benflisor av fem möjliga. 

Sista oktober

En dag kvar av oktober, sen kan man banne mig inte ens låtsas att det inte är höst. Det gör jag ju inte heller, jag gillar hösten men bävar för januari och februari, mina värsta månader på året. Men de ligger än så länge rätt så långt bort. 

Igår jobbade jag på jobbet halva dagen, åkte hem och tränade, kopplade sedan upp mig och satt av några timmar på ett projektmöte som inte gav mig någonting överhuvudtaget eftersom det avhandlades på en nivå där jag inte varit det minsta delaktig tidigare i projektet, jag har haft mina uttalade arbetsuppgifter  och gjort dom och sen har projektet rullat vidare utan mig och det har inte varit något konstigt med det, men ibland dimper det alltså ner såna här mötesinbjudningar eftersom projektledaren är väldigt mån om att alla ska vara delaktiga i allt. 

Fick i alla fall inviga min nya ergonomiska arbetsstol på mitt hemmakontor, a k a Flickrummet™. Det är ju sen gammalt att man ju sitter så himla bra på hästryggen, det kommer liksom naturligt att räta upp sig och sitta rak, så jag har länge haft en idé att göra en stol med detta som utgångspunkt (eftersom ergonomiska kontorsstolar kostar skjortan och lite till) och det började med att jag hittade en sadel på Tradera för 299 kronor inklusive frakt. Har sedan köpt till stigbyglar och sadelgjord för en femtiolapp vardera på samma ställe, min man offrade en gammal stol och byggde en ponny åt mig att sitta på (det syns inte på bilden men det är som en "rygg" under själva sadeln). Har den senaste månaden eller så sökt som en galning efter begagnade stigläder men av någon outgrundlig anledning verkar det vara hårdvaluta på Tradera för de som lagts ut har antingen haft utropspris på runt 500 spänn, eller så har de haft ett lägre utropspris men ändå slutat däromkring. Vad är grejen med stigläder som jag inte fattar, det är ju liksom bara en läderrem med spänne? Igår tröttnade jag och körde inom Hööks och köpte ett par nya för 199 kronor, men helt ironiskt att detta skulle bli den näst dyraste detaljen i detta DIY-hemmabygge. 

Aja, stigbyglarna kom i alla fall på plats (det är ju också ett meck i sig) och sen var det bara att sitta upp och börja jobba. Det visade sig att skrivbordet blev lite lågt i förhållade till stolen så jag fick staga upp datorn med Handbook in chemistry and physics som jag nog aldrig någonsin kommer att öppna igen, så var det problemet löst. Funkade faktiskt JÄTTEBRA om jag får säga det själv, fick lite ont i röven efter ett par timmar men det är nog en vanesak. 

Så här ser underverket ut:

Vi (jag och min dotter) skojade en del om att man skulle ha en sån på jobbet, med hjul så kunde man åka omkring i korridorerna och smacka och låtsas att man red, kanske också ha hjälm på sig? Det hade piggat upp stämningen tror jag.

Oavsett hur festlig stol man har så blev mötet inte roligare för det. Är kanske också min sämsta gren att bara sitta och lyssna, så det kan ju också ha påverkat. Klockan 16 var det i alla fall över och sen var det bara att tåga ut med hundarna och förfasas över att det nästan börjat skymma. Gick en runda i byn istället för i skogen, det brukar jag aldrig göra annat än för att passera på väg till nämnda skog, men någon gång ska man ju bryta mönstret. Jag bor i den gamla eller ursprungliga delen av byn, där finns det lite blandat med gamla och nya hus, sen finns det en nyare del som är byggd i slutet av 60/början av 70-talet (och därmed inte alls så djävla NY längre) där bebyggelsen mest består av mexitegelvillor med städsegröna växter i trädgården. Det är säkert lättskött och praktiskt och allt möjligt, men Gud vad jag tycker det är deppigt och liksom själlöst, men det passar kanske en måndag i slutet av oktober när någon precis har stulit en eftermiddag för en. 

Kom hem, inväntade min man som hade bilen, åkte först till bibblan och hämtade en bok och sedan till stallet där det är teorivecka och tittade på en clinic där ridlärarna hoppade några av våra lektionshästar. Det var kul, hoppning är alltid roligt att kolla på.  Sen var det väl i princip bara att köra hem och lägga sig, men så brukar det ju vara på måndagar. 

Idag ska jag till kiropraktorn för behandling. Tycker min arm är om inte bra så kanske i alla fall något bättre? Hoppas i alla fall, är så trött på detta. Min rygg har däremot återhämtat sig fenomenalt bra sedan i fredags när jag var tvungen att resa mig i ultrarapid och räta ut ryggen centimeter för centimeter. Du måste ha fantastiskt läkkött sa en ridkompis i lördags och i detta avseende stämde det kanske, men när det gäller armen så tycker jag att läkköttet verkligen lyser med sin frånvaro. AJA. Nån gång ska det väl  ändå bli bra. 

And the wind began to howl

Jaha, då var det vecka 44, höstlovsvecka fast det har ju ingen betydelse när man inte har några hemmavarande barn. I fredags tog jag mitt ryggskott och åkte på massage efter jobbet, sen hem och promenad med hundarna i en och en halv timme och så tillbringade jag resten av kvällen på värmemadrass. Vet inte om det var det ena, det andra, det tredje eller kombinationen av alltihop som gjorde att jag vaknade nästan smärtfri på lördagsmorgonen. Vågade knappt tro det var sant, men det kändes faktiskt helt okej, lite stel bara och lite ont när jag reste mig från sittande till stående, men annars inget, så det gick ju bra att vara med på dressyrträning i lördags, som ju dessutom blev gånger två. Sen blev det mest slappande resten av dagen faktiskt. På kvällen ringde min bror och vi pratade nog i ett par timmar, det kan vi lätt göra när vi får feeling och då avhandlas både stort och smått och högt och lågt i ett sömlöst evighetssamtal.  

Trodde att jag skulle vakna med jordens träningsvärk igår, men inte det heller, lite stel bara och det gick över efter att jag hade gått min vanliga söndagsmil. Innan jag gick kollade jag om det regnade, det gjorde det inte så jag tog min vanliga jacka, men när jag var i skogen kom en riktig störtskur så med facit i hand så borde jag haft regnkläder, men det var ju för sent att göra något åt det. När jag kom hem igen så var det bara att skala av sig vartenda plagg för jag var blöt ända in. 

Vi har ju köpt ny kyl och frys, och lyckligtvis (kanske en fjärde parameter för ryggens mirakulösa tillfrisknande) så tog min man hjälp av sin lärling, som fick följa med hem och hjälpa till att kånka in dom nya vitvarorna medan jag bara behövde stå och titta på. Sen kom ju det tråkiga att tömma den gamla kylen, baxa ut den, baxa den nya på plats och sätta in allting igen, och sedan upprepa samma förfarande med frysen. Det tog inte hela eftermiddagen, men det kändes så, och vårt kök är litet och det var trångt och bökigt och stod grejer överallt. Tur att det var vintertidssöndag så man  i alla fall fick en extra timme. Och det blev ju bra när det till slut blev klart! Sen svepte vi ner till den lokala grillen och köpte hamburgare till försenad lunch och så hem och äta och kolla på ett avsnitt av Klovn. Sen var det fri lek resten av dagen, vilket i mitt fall innebar att jag eldade i kaminen och låg i soffan och läste medan min man var på sitt Pojkrum™ och övade på sin pianoläxa (han går någon slags onlinekurs). Sen var det dags att ta tag i det gamla vanliga söndagsköret med brödbakning, äggkokning, matlagning (jag) och tvätt (min man), etc, och så var den här helgen lagd till handlingarna. 

Nu är det vintertid, eller normaltid som det ju heter, fast vad är det för normalt med att det blir mörkt jättetidigt? Ser inga fördelar alls med det, men det är ju bara att gilla läget. 

Till stallet istället, v 43 2023, pt 3

I lördags var det dressyrträning för tränare, jag hade anmält mig på Köttbullen och min dotter hade anmält sig och önskat fyra olika hästar men fick Trotjänaren (som alltså inte var en av dom hon önskat) på grund av att ridskolan har ett slags medryttarsystem som går ut på att man (mot betalning) tar hand om (och även rider) "sin" häst på helgerna, inklusive viss stalltjänst för resten av stallet, och då har man förtur på den när det är någon form av övrig aktivitet.  Kan absolut köpa det upplägget, men samtidigt är det ju lite trist för det blir ju ganska begränsat för övriga (och självklart är det ju de "bästa" hästarna som har medryttare, inte så att någon häst är "dålig", men det finns ju mer eller mindre roliga. Man skulle ju kunna tänka sig att det fanns upplägg med träning som bara var för medryttarna, och annat upplägg där det var först till kvarn, typ. 
Köttbullen har ingen medryttare, så enda gången det möjligen skulle uppstå någon form av konkurrenssituation är väl om jag skulle få för mig att vilja vara med på någon Pay & Jump, för då brukar hon vara populär, men det kommer ju aldrig att hända att jag är med på något sånt så det är ju bara ett teoretiskt problem. 

Hur som helst tycker jag träningen gick riktigt bra, även om ingenting är gratis och när jag såg mig själv på film efteråt så kunde jag konstatera att det kändes bättre än vad det såg ut, haha. Men! Det var galopp på liten volt, galoppfattning från skritt, halt från trav och skänkelvikning över hela diagonalen och hon gjorde det. Svetten rann om oss båda efteråt, men jag var så nöjd! Köttbullen var nog mest nöjd när hon fick gå ut i hagen och återförenas med sin älskade ponnyflock, men jag tycker hon var duktig.

Sen hände en liten incident med Trotjänaren. Han är ju en rymmare som hur lätt som helst knixar sig loss ur säkerhetsgrimskaftet och sedan vandrar iväg ut ur boxen för att gå och äta hö, och den här gången råkade min dotter få handen rejält i kläm mellan honom och boxkanten, så att rida var inte att tänka på för henne för hon kunde knappt röra på fingrarna (obs, inget brutet men sådär svullet och ömt som det blir när man klämmer fingrar, ajajaj). Så hastigt och lustigt så satt jag i Trotjänarens sadel och fick rida honom för tränare. Det gick bra, trots att jag inte ridit honom mer än...tre gånger? tidigare. Trotjänaren är ju en välskolad dressyrhäst som har tävlat mycket i sina dagar, så om man bara övertygar honom om att han måste gå fram så är det sen nästan bara att sitta och åka med (nä, inte riktigt såklart, men i jämförelse med att rida Köttbullen känns det som att man har väldigt mycket gratis). Dock behövdes rätt mycket övertygelse, men sen så kunde jag få njuta av att rida en häst som verkligen kan sina saker. Plus att han har en riktig dressyrsadel, och det är faktiskt en enorm skillnad att rida i en sån. Dock jättesynd om min dotter som istället för att rida fick gå med en påse frusen mango (man tager vad man haver) om handen och dessutom (vi samåkte) vara tvungen att vänta på mig istället för att åka hem och bli ompysslad. 

And wherever you are and wherever you go there's always gonna be some light

Har drabbats av något himla ryggskott, det är fan inte kul alltså. Ligga är någorlunda uthärdligt så länge man inte behöver vända sig, stå och gå är okej, sitta funkar korta sunder och i vissa positioner. Värst är att resa sig från sittande till stående, får tassa omkring som en krum grådvärg en stund efteråt men någon gång ska ju ryggen rätas ut till normalposition och det är ingen lek. Hoppas det går över väldigt fort för så här har jag verkligen inte lust att ha det, speciellt inte eftersom jag har anmält mig och Köttbullen till dressyrträning imorgon.  

Igår när jag var ute och gick med hundarna efter jobbet så gjorde jag det ödesdigra misstaget att svara på ett sms. Jag brukar inte hålla på med telefonen när jag är ute och går, dels för att jag tycker att promenaden ska vara en promenad, inte en fortsättning på inmatning av alla intryck från sociala media och liknande som ändå sköljer över en hela tiden, dels för att jag ändå inte kan gå och skriva på telefonen samtidigt så då kan det lika gärna vänta tills jag kommer hem. Men igår råkade jag se att en kompis hade sms:at en grej som hon ville ha input på och så kom jag på ett svar medan jag var ute och gick och tänkte att jag kunde ju lika gärna svara direkt. Stannade till för att göra det, och under den minuten som jag var fokuserad på telefonen så hittade hundarna en fläck med något som - av lukten att döma efteråt - var en cocktail av avföring, spya, förruttnelse och död. Innan jag hann reagera så hade samtliga hundar hunnit rulla sig i detta myz. KUL VA? Det fick bli raka vägen hem och in i duschen med dom och ner i tvättmaskinen med selar och koppel. Ingen av våra hundar gillar att bada, men de uthärdar det. Kanske var det detta - att stå dubbelvikt i duschkabinen och hålla fast och tvåla in och skölja av tre hundar - som triggade igång The Ryggskott? Det känns ju inte helt osannolikt faktiskt, även om jag samtidigt tycker att JAMEN VADFAN SKA MAN INTE KUNNA GÖRA NÅGOT? 

Tur i oturen är i alla fall att jag ska på massage i eftermiddag, plus har en tid hos kiropraktorn inbokad på tisdag så har det inte blivit bättre då så kanske han kan fixa och trixa lite? Otur i oturen är att vi ska hämta vår nya kyl och frys idag, vilket inkluderar diverse kånkande och lyftande, men min man är FEMJÄVLIG på att använda det som här i Skåne kallas säckakärra och (såvitt jag vet) resten av Sverige heter "pirra", men om man pratar om "pirra" i Skåne så betyder det av någon outgrundlig anledning knulla. Min man påstår (men jag har inte vågat forska vidare i detta och Google Translate är inte någon hjälp just här) att "bolla" betyder samma sak på danska, vilket inte känns särskilt långsökt eftersom "bola" är ett gammalt  svenskt ord för att bedriva otukt och hor, och delar av Sverige tillhörde ju Danmark på den tiden man talade i termer om att bedriva otukt och hor. Men i så fall är det jättepinsamt eftersom jag har en dansk chef och många danska kollegor och mer än en gång har jag i olika sammanhang sagt att "jag behöver någon att bolla detta med" eller "jag skulle vilja bolla en grej med dig". Varje gång orden yttras så pangar det upp en röd flagg i hjärnan, och jag lägger alltid till "ja, alltså, DISKUTERA" med lätt panik i rösten efteråt och känner mig samtidgt lite som en kille som gick i samma högstadieskola som jag och som alltid på fester försökte locka med sig tjejer i enrum genom att säga att han ville prata, och det gick ju alla på åtminstone en gång, för han var rätt snygg och det var ju viktigt på den tiden, tills alla fattade att "prata med Roger" var synonymt med handlingar som inte direkt kantades av samtycke om man säger så. Vart ville jag komma med detta? Det började med en säckakärra och slutade med tonårsfylla. Outgrundliga äro bloggens vägar. 

 

Till stallet istället, v 43 2023, pt 2

Igår var det dags för Köttbullsdressyr. Sett ur Köttbullens perspektiv är det kanske inte den roligaste dagen, för som ridlärare V sa: Du rider henne en timme i veckan och resten av tiden får hon gå och fluffa omkring i undertempo med nybörjare på ryggen. För den som undrar kan jag meddela att Köttbullen är ett stort fan av att fluffa omkring i undertempo med nybörjare på ryggen. Men igår var en bra dag! Hon kändes samarbetsvillig och mjuk även om formen såklart inte kom av sig själv, men det var inte heller en kamp. 

Vi red en övning som gick ut på att rida upp på medellinjen rakt fram fast med hästen varannan gång ställd åt höger och varannan gång vänster. Att bara rida rakt upp på medellinjen är betydligt svårare än vad man kan tro, särskilt om man har en häst som Köttbullen som gärna vill ta stöd av väggen, och att göra samma sak och dessutom ha henne ställd och behöva parera så att inte bakdelen föll ut var ännu svårare, men tyckte ändå hon klarade det ganska bra. Sen skulle vi göra samma sak i galopp och det var ÄNNU svårare. Gick väl lite sådär, men! Galoppfattningarna, och dom var många, blev faktiskt riktigt fina. Så det känner jag mig nöjd med, plus känslan av lyhördhet och mjukhet istället för Vafan gör du på min rygg och vad vill du mig? som är mycket vanligare, hehe. 

På lördag blir det träning för tränare. GULP. 

Unleash the lion

Igår var en alldeles otroligt seg dag. Var trött och hade ont i huvudet exakt hela dagen, tänkte först att jaja, det är väl för de där två och ett halvt glasen vin i tisdags kväll, men det kändes överdrivet att behöva lida i så många timmar för det, var ju liksom inte som att jag raglat hem asfull på småtimmarna utan var ju på sin höjd lite salongsberusad och det ska man väl för FAN kunna vara? Det kan väl ha spelat in, men ibland har jag såna här huvudvärksdagar även utan att en droppe alkohol har varit inblandad så det har inte BARA med det att göra. 

I alla fall. Segade mig igenom den extra långa dagen på jobbet, fick till slut den där djävla listan som jag efterlyst utan större framgång tidigare. Fick också ett halvtråkigt besked som eventuellt kommer att generera problem nästa år, men jaja, den andra halvan av beskedet tror jag ändå kan bli lite positiv på sikt. Åkte hem, beslöt mig för att skippa dagens träning, släpade mig ut i skogen i regnet med hundarna, kom hem igen, tände en brasa i kaminen och åt kvällsmat. Sen kom min man hem och undrade när jag ville gå ner till den lokala elfirman, a k a hans arbetsplats, och kolla på en ny frys. Vår ena frys har nämligen börjat ge ifrån sig buttra felmeddelanden i tid och otid och efter att ha googlat dessa felkoder så kan det vara fel på kretskort, fel på kylaggregat, fel på det mesta kändes det som och ganska osäkert att börja mecka med att byta ut delar på en 10+ år gammal vitvara som väl inte är gjord för att hålla mer än cirka ett decennium (annat var det förr). Hur som helst, mitt intresse för att gå och titta på vitvaror denna nådens onsdag var extremt minimalt, för att inte säga obefintligt, men det känns också extremt riskfyllt att ha en full frys som kan paja vilken dag som helst. Sen såg jag på Facebook att just som igår råkade det vara något hallaballo på nämnda firma (vilket min man inte hade en aning om) med kvällsöppet i butiken och  korvgrillning och folk på plats som man kunde prata om solceller och andra elgrejer med, så vi drog på oss regnkläder och lunkade iväg de där 300 meterna eller vad det kan vara ner dit för att kolla utbudet. Hittade både kyl och frys till paketpris och vi fick lite feeling och bara "men ska vi inte passa på att byta ut kylen också?" och bestämde oss snudd på på stående fot att göra detta. Vårt kylskåp är nämligen  ensam överlevare från förra ägarnas köksrenovering som skedde 1995, både spisen och diskmaskin från samma era har kastat in handduken för längesen så det är väl bara en tidsfråga innan man står där med ännu en död vitvara, och är det något som är FÖRBANNAT TRÅKIGT så är det när kyl eller frys pajar, för det måste ju fixas ganska så per omgående om inte all mat ska bli förstörd, så nu tänkte vi att vi kunde lägga oss i framkant eftersom det ändå var ett bra pris. Som kommer att bli ännu bättre eftersom min man är anställd i firman och får köpa saker lite billigare, PLUS att det visade sig att det bara fanns skyltexemplaret kvar så då kan man väl förvänta sig ytterligare avdrag på det redan ganska låga priset, och ÅH vad detta tilltalar två smålänningar. 

Jaha, sen gick vi hem och började diskutera hur vi skulle göra med logistiken kring denna rockad där kyl och frys ska byta plats med varandra. Idag går inte för då ska jag rida, på lördag ska jag rida Köttbullen för en tränare, så antingen fredag kväll eller söndag. Och på söndagen gick inte för då är firman stängd, alltså återstår bara fredag kväll. Det är man ju inte direkt sugen på, min man föreslog att vi skulle baxa in nya kylen och frysen imorgon och låta det stå till söndag när vi har tid att fixa med det, och det är man ju inte HELLER sugen på, men jaja, det får väl bli som det blir. Dörren till nya kylen måste hängas om från vänster till höger, och sen visade det sig att den gamla kylen var en decimeter lägre än den nya och såklart är det ett överskåp ovanför som är platsbyggt, så det blir lite pyssel med det också. Är svinglad över min händiga man som ser lösningar och möjligheter där jag bara ser fyfanvadtråkigtochjobbigtdettakommerattbli. 

Jaha, sen hände det inte mer igår. Var för trött för att läsa, orkade inte slå på tv:n heller så jag låg i soffan och spelade Mahjong på telefonen och tyckte det kändes som en övermäktig uppgift att gå och duscha och borsta tänderna innan läggdags. Tog mig samman och gjorde det (vad är alternativet liksom?), gick och lade mig och somnade som en sten och vaknade som en ny människa idag. Gött. Nu väntar jobb, sen hem och städa och slutligen en dust med Köttbullen. 

Hit the gas and here I go

Igår var jag hos kiropraktorn, han tyckte att läkningen av min arm "gick på rätt håll" och så tryckte och drog och vred och knäckte och slet han så att det kändes som att hela armen skulle lossna, men ont ska väl med ont fördrivas kanske. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, kom hem igen och tog sedan bussen tillbaka till stan för nu djävlar skulle Jenny och jag ut och rulla hatt, som det heter. Eller så här brukar det gå till: vi möts på stationen, går till en kinarestaurang, äter buffé, delar en flaska vin, pratar-pratar-pratar. Sen går vi till Bishops Arms som ligger vid stationen och tar en drink eller ett glas vin till och pratar-pratar-pratar vidare. Och sen tar vi bussen respektive tåget och brukar vara hemma strax efter 21, vilket väl får vara något som anstår gamla käringar i vår ålder. 

Igår bestämde de här gamla käringarna i alla fall att 2024, då springer vi Tjejmilen. Sist jag gjorde det var 2014, sist Jenny och jag gjorde det var...2011 eller möjligen 2012, kom vi fram till. ALLDELES för längesen i alla fall, så nu djävlar. Detta bestämde vi redan när vi gick FRÅN stationen, dvs innan vinet hade fött några ädlare känslor om vår fysiska förmåga men det spelar ju ingen roll, man kan ju gå i värsta fall. Älskar Tjejmilen och det är ju så mycket mer än ett lopp, det är hotellmys, få hänga med sin bästis,  gå till Östermalms IP för att hämta nummerlapp och gratissaker på mässan, strosa runt på stan och förundras över storstadsbor och -fenomen, man bara måste älska det. Och det är så peppig stämning och det gillar jag. Mer och mer, förr kunde jag kanske tycka det var lite överdrivet att det ska hyllas och jublas  exakt hela tiden oavsett prestation, men man kan ju faktiskt unna sig att tänka om. 

Sov dåligt i natt, så idag är jag lite seg och en lång dag väntar. Har ett sent eftermiddagsmöte, i vanliga fall brukar jag ju åka hem och ta möten som ligger efter min ordinarie arbetstid hemifrån, men idag ska sotaren komma och jag pallar inte ha kameramöte på engelska samtidigt som det ska stå någon tomte i bakgrunden och döna med sitt, så då känns det lugnare att stanna kvar på jobbet även om det är drygt med långa dagar när man dessutom är trött redan från början. Har nog inte så mycket med de två och ett halvt glasen vin som jag konsumerade igår att göra, utan det är nog mer på grund av att jag har sovit dåligt två nätter i rad nu, det kan man tydligen inte göra utan att man känner sig som om man varit ute och supit i fjorton dagar och fjorton nätter. Men ja, det är ju bara att bita ihop och ta sig genom dagen, go go go. 

 

Swiss time was running out

Igår hade jag flera irritationsmoment att hantera, jättestörigt. Sen min fd kollega Jättebebisen slutade i somras så har allting rörande jobbet känts extremt smooth and easy. Men nu börjar jag irritera mig på killen som är ansvarig för underhåll. Inte underhållning alltså, hehe. När Underhållskillen började så var min uppfattning att han var en sån som tar en sak i taget, stille og roligt som dansken skulle säga, och det är ju absolut inget fel i det och han kan absolut sina saker. MEN. För typ två månader sedan så bad jag Underhållskillen att sammanställa en lista över saker som ska göras i samband med att vi har underhållsstopp, för, och nu citerar jag ordagrant mig själv, vi måste anmäla vissa förändringar till kommunen och det måste man göra sex veckor innan man påbörjar. Däraf att jag måste veta det eftersom det är jag som har kontakt med kommunen rörande allting som gäller vårt tillstånd att bedriva vår verksamhet. Det är väl ändå inte så svårtolkat? Vi betyder ju "vi på jobbet", alltså ingen annan, "måste" betyder ju "måste", inte bör eller om andan faller på, "anmäla till kommunen" betyder ju "anmäla till kommunen" och vad "vissa förändringar" innebär kan ju absolut vara lite luddigt och det är därför jag vill ha in en lista så att jag kan göra bedömningen om det är sånt som ska anmälas eller ej, alternativt diskutera detta med kommunen om jag är osäker. Har jag fått någon sådan lista? Såklart inte. 

Nää, vi ska inte göra några förändringar, sa Underhållskillen när jag härom veckan bad om det för tredje eller fjärde gången sedan i början av september. Sa då att jag hade hört av andra att de planerade att bygga om X och ändra på Y och lägga till Z. Ja, men det är väl inga större förändringar, vidhöll Underhållskillen när jag menade på att om man bygger om är det väl en förändring och om man ändrar så är det också en förändring och om man lägger till något som inte funnits där tidigare så är det väl OCKSÅ en förändring och jag bara jamen kan jag inte bara få listan så att jag kan diskutera med kommunen om huruvida det behöver anmälas eller ej? Jo, jo, det skulle jag få. Fick jag någon lista? Såklart inte. 

Igår när vi träffades i lunchrummet så påminde jag IGEN, för kanske sjätte gången, och sa (igen) att vi måste anmäla förändringar senast sex veckor innan man ska påbörja jobbet, och fick samma sävliga påstående att det inte skulle göras några förändringar, varav jag hävdade att det visst var förändringar och förklarade att kommunen vill ha in anmälan för att de ska kunna göra en bedömning om det har någon miljöpåverkan och även om vi själva kanske inte tycker det så har de the bigger picture och är mer insatta i alla lagar och regler som finns (och det är många) och därför ska det vara på det här sättet. Jaja, de ska ha reda på så mycket, svarade Sävligheten personifierad. Svarade att det kan man ju tycka vad man vill om, men nu är det så det är och det är bara att rätta in sig i ledet. Gick från lunchrummet med RÖK bolmande ur öronen, för är det något jag hatar så är det när folk är så djävla ohjälpsamma utan orsak. Kan ju säga att jag har räddat röven på Underhållskillen mer än en gång i olika sammanhang, så han har ingen som helst anledning att bete sig på det viset mot mig. Utöver det så vet jag att han ska göra en sån lista och lämna till sin chef för att det ska finnas underlag till budgeten, så det är ju för fan bara att ge mig samma djävla lista (vilket jag också har påtalat utan resultat). Ska ta det via hans chef om jag inte fått listan senaste på fredag, men tycker FAN inte det ska behövas. Vuxna människor? GAAH. 

Nästa irritationsmoment var detta: har ju erbjudit mig att hjälpa till med stallets hemsida, och det togs positivt emot och sedan visade det sig att det var ett par till som var intresserade så vi skulle vara en liten grupp och så skulle vi ha ett litet möte tillsammans med hen som hittills skött hemsidan om hur vi tänkte oss det hela. Och så var det en stackare som tog på sig att kalla till möte och kom med några förslag på datum varav ett var som på torsdag och två var nästa vecka. Svarade att jag kunde som på torsdag och en av datumen nästa vecka men inte det andra, och så svarade den andra att hon kunde bara som på torsdag för de skulle resa bort under höstlovet. Torsdag it is då, tänkte jag, men då kom hen som hittills skött hemsidan (HSHSH) och kunde INTE. Den stackars sammankallande kom då med förslag på nya datum veckan därpå, och jag svarade att jag kunde och HSHSH svarade att ena datumet hade hon ridlektion och det andra datumet slutade hon klockan 17 och "ville helst hem och äta innan men funkar inget annat så får det väl bli då" i en martyraktig ton. Alltså, det går väl för fan att ta med sig en djävla MACKA om man nu är så känslig. GAAAH.

Slutligen: när jag skulle hem från stallet igår så var det vägarbete på avfarten från motorvägen. Så här: för några år sedan byggdes motorvägen ut så att den numera går (tror jag) hela vägen från Ankeborg till Malmö. Tidigare var det motorväg från Ankeborg och någon mil söderut och sedan var det vanlig väg eller vad man ska kalla det. Om man ska till Nästan-Österlen så måste man därför nuförtiden svänga av motorvägen där den tidigare tog slut, för att komma på det som numera heter "gamla vägen". Jaha, igår var det i alla fall vägarbete på avfarten och den var stängd. Det fattar jag ju att sånt måste göras ibland, vad som var irritationsmomentet var 1. det fanns ingen information om detta NÅGONSTANS innan som det brukar göra, typ "avfart xx är avstängd, välj annan väg/följ orange vägvisning" utan detta blev ett faktum först när man kom fram till avfarten, och då var det ju för sent eftersom man inte kan vända på motorvägen. 2. det stod en gubbe och hejdade VARJE BIL som skulle svänga av och frågade vart de skulle och när man då, som i mitt fall, sa att jag skulle till Nästan-Österlen så svarade han (i mina öron) triumferande att då fick jag åka ända till xx-rondellen och vända, "eller så får du stå här och vänta en halvtimme eller så tills vi är klara här". Det hade jag ju ingen lust med, så jag fick först åka 18 kilometer söderut, för att sedan vända och åka drygt en mil norrut och sedan trixa mig hem på småvägar så fulla av hjortar att det kändes som ett riskmoment att köra fortare än 50 km/h. Var fan inte hemma förrän JÄTTESENT. Hade det funnits en skylt hade jag kunnat köra ett annat håll hem som visserligen är lite längre, men inte flera MIL längre. GAAAAAH. 

Tur att Jenny och jag ska ut och dricka vin ikväll. Det behövs. 

Till stallet istället, v 43 2023, pt 1

Kom till stallet igår, såg på tavlan att jag skulle få rida Knubbis! Blev glad, för när vi tittade i pärmen, för att kolla om en person som inte dykt upp hade avbokat, så stod det att jag skulle ha Trotjänarinnan, och det är väl inget större fel på henne SÅ, men hon är stor som ett hus och lång som ett ösregn, och det är mycket häst att rida ihop. Vet inte varför det blev byte, men ingen var ju gladare än jag som studsade in i ponnystallet som en annan tioåring. 

Vi skulle rida en evighetsövning som var så här: Vänd halvt igenom i skänkelvikning i trav från C till E, därefter rakrikta och så rida öppna i trav resten av långsidan. Sedan 10-metersvolt med bogen in vid A, sedan galoppfattning ur volten, galopp till B och där var det övergång till skritt och sen framdelsvändning 360 grader och så fram i trav och in i skänkelvikning vid C igen, och så vidare och sedan gjorde vi allting spegelvänt i andra varvet. Det gick rätt bra för mig, tycker jag själv. Fick fram Knubbis rätt bra, även om han står emot väldigt mycket vid läktaren (som är vid C i vårt ridhus) men i skänkelvikningen flöt han iväg som i en dröm. Öppna och framdelsvändning gick också bra, svårast var nog övergången från galopp till skritt. När vi travade av efteråt så var han så otroligt avslappnad och fin, det är ju synd att lektionen inte kan börja då, hehe. 

Eftersom det är ekonomisk kris både i det stora och det lilla så har ridskolan lite för många hästar i förhållande till antalet ridande just nu, så styrelsen har bestämt att fyra hästar ska säljas och Knubbis är tyvärr en av dom. Han är ju välutbildad i både hoppning och dressyr och jag antar att han är någon man skulle kunna få en vettig slant för, plus att jag gissar att han är lite för svår för de mindre barnen i och med att han har sin issue med läktaren. Han är inte speciellt tittig av sig annars, men det är något med just den läktaren som liksom har satt sig i huvudet på honom. Att han står emot och är spänd är det minsta problemet, han kan lika gärna dra som en avlöning utan någon som helst förvarning och det är mer än en som har dunsat i backen av den anledningen, inte bara nybörjare. Så i det avseendet är han ju inte idealisk för en ridskola, i alla fall inte den här ridskolan med den här läktaren.  

En annan häst som varit till salu och som flyttades i helgen är en som jag fasat för att behöva rida någon gång för jag tycker hon ser så läskig ut, stor och svart som de där hästarna som ringvåldnaderna har i Sagan om ringen. Hon hatar andra hästar och lägger gärna öronen bakåt och gör liksom lite skenutfall om man råkar rida för nära henne. Hon är också lite het och rätt stoig, lite stökig och svårriden ibland, en sån där häst som man antingen gillade jättemycket eller inte gillade alls. Jag hör till den senare kategorin så jag blev inte ledsen. Sen är det en häst som köptes in från en annan ridskola som också hade för många hästar och som skulle kunna gå direkt in i verksamheten men som hade oturen att skada sig allvarligt i hagen nästan med en gång, så hon har i princip varit konvalescent nästan hela tiden och tydligen är prognosen lite sisådär så hon ska säljas till promenadridning eller sällskap. Slutligen är det en yngre häst som kom någon gång i våras tror jag och som det väl var tänkt skulle skolas in i verksamheten lite successivt men som av någon anledning inte har gjort det, funkade kanske inte? Ingen aning, men hon är i alla fall också till salu nu. Av dessa hästar är det bara Knubbis jag kommer att sakna. Lite färre stora hästar kanske också innebär att jag får rida mer ponny på måndagarna? tänkte jag också girig och självupptagen som jag är, hehe. 

That's me in the spot

Jaha, då är det plötsligt "veckan innan höstlovet"? Blir lika förundrad varje gång jag vänder upp ett nytt blad i veckokalender och konstaterar att FAN VAD TIDEN GÅR. 

Helgen försvann i ett nafs såklart, det gör den ju alltid. I fredags var stormen Babet i antågande, så efter jobbet åkte jag hem och stormsäkrade, vilket i praktiken mest innebar att jag gick runt och plockade in alla krukor och odlingsgrejer som fortfarande stod framme. Öste in dom i växthuset, skördade de sista tomaterna, bar in ved och ordnade och donade. Sen beställde min man hämtmat, för är det fredag så är det. Åt, tog ett glas vin, kollade på House of Cards, inga konstigheter. Det blåste rejält, men det var "bara" stormbyar, hos oss blev det aldrig någon riktig storm. 

På lördagen tog jag med hundarna och gick en lite mindre runda än jag brukar för jag skulle ju vara med i det där TRAIL RUN-loppet. Det hade dividerats hit och dit om genomförandet av detta lopp samtidigt som Babet härjade, men eftersom vinden skulle avta vid lunchtid och prognosen till och med utlovade uppehåll så hade arrangören beslutat att skjuta fram starten två timmar, så mitt lopp startade vid 13.30 istället för 11.30. Velade hit och dit in i det sista vad jag skulle ha på mig, för någon värme var det inte och det där uppehållet lyste med sin frånvaro. Regnställ? Underställ? Mössa? Vantar? Fan vad svårt att hitta något som var tillräckligt smidigt att ha på sig när man sprang samtidigt som det ändå skulle hålla lite värme medan man väntade. Det slutade med underställströja (som jag med facit i hand kunde ha skippat), långärmad funktionströja, funktions-t-shirt, en extremt tunn skaljacka, träningstights, strumpor, barfotaskor, mössa. 

Vid 12.45 satte vi oss i bilen och åkte iväg mot havet, loppets startområde ligger bara tio minuter hemifrån. Blev avsläppt några hundra meter från startområdet och blev direkt dyngblöt om fötterna, men så var ju den saken avklarad i alla fall. Knatade upp till startområdet, hämtade nummerlapp, träffade min dotter och hennes träningsgäng samt en f d kollega med fru, så det var ju åtminstone lite socialt under väntetiden. Som var KALL, regnig och blåsig, så ändå tur att jag inte lydde arrangörens råd och var där en timme innan, en halvtimmes väntan räckte gott och väl. 

Själva banan beskrevs som 50 % stig, 35 % terräng och 15 % sandstrand. Jag hade fasat lite för sandstranden, för är det något jag HATAR så är det att ta sig fram i sand, man kommer ju ingenstans om man inte lyckas hitta någonstans där det är packat och det brukar vara vid vattenbrynet och trots att stormen avtagit var vågorna fortfarande höga ute till havs. Men 15 % av 6 kilometer är ju bara 900 meter, försökte jag peppa mig själv. Sen visade det sig att den där "terrängen" mestadels bestod av lös sandjord, så det var i princip lika illa som att springa på stranden och helt plötsligt gick ju HALVA DJÄVLA LOPPET på sand. 
När jag stod i startfållan så kom jag på att jag glömt starta min intervallräknare och jag orkade inte ta upp telefonen och börja fippla med det en minut innan start, så jag beslöt mig för att springa lite på känsla, gå där det var jobbigt och så fick det väl bli vad det blev av det. Det var cirka hundra gånger jobbigare än vad jag föreställt mig, mest beroende på den där djävla sanden. Det började med sand, sen sprang man på sand tills man kom till en backe och sen var det mer sand och en helvetes massa backar som jag liksom förträngt fastän jag varit i de skogarna och tränat viltspår en miljon gånger. Men ja, det var ju bara att lufsa på i sakta mak och så länge det gick på stigar var det riktigt trevligt. När de som sprang snabbt hade försvunnit så var jag i princip ensam, fast här och där stod funktionärer och pekade ut vart man skulle och kom med uppmuntrande tillrop som jag tror de kommit överens om att göra när det kommer någon sån där patetisk skogssnigel mot slutet. 

Men fyfan vad jobbigt det var! Är ju inte heller van att springa hela tiden utan har ju bara kört intervallträning och någonstans har jag nog inbillat mig att det skulle generera lite wax on-wax off-effekt, så att man liksom fick lite gratis av det, men njaa? När jag tänkte att jag nog i alla fall kommit halvvägs, minst, så kom det en skylt där det stod 2 KM. Höll på att dö, men aja, det var ju bara att streta vidare, men "terrängen" (a k a lösa sandjorden) var otroligt jobbig, sög liksom kraft ur benen på ett sätt som jag inte var beredd på. för när jag har tränat terräng så har jag sprungit i en kohage. En platt kohage dessutom. Sen kom stranden och där var det såklart etter värre, men åtminstone inga backar. 

Men jag tog mig runt, kom i mål, fick medalj (viktigt) och JAG GJORDE DET. Kom dessutom på tredje plats. Från slutet alltså, hahaha. Det spelar inte mig någon roll, någon måste ju komma sist och det kan lika gärna vara jag, jag är bara glad att jag kan springa för det har inte på något vis varit självklart för mig.
Jaha, sen kom min man och hämtade upp mig och så åkte vi hem. Duschade, hängde blöta kläder på tork (prognosen var fel, det regnade hela tiden), låg sedan i soffan på värmemadrass, läste och mådde prima. Endorfiner is the shit. 

Igår gick jag min vanliga kuperade söndagsmil, det var lite bökigt för Babet hade fällt en del träd så på några ställen fick vi klättra och krypa för att ta oss fram. Men kroppen kändes finfin, lite stel i knäna  bara men det gick över sen. Var lite orolig för min diskbuktning skulle protestera, för även om jag inte sprang hela sträckan så hade jag ju ändå sprungit mer än jag brukade. Men det kändes ingenting! Var så glad och pepp. Nu ska jag anmäla mig till ett annat TRAIL RUN-lopp i vår tänker jag. Ett utan sand. 

Kom hem från min promenad, började fixa med all min zucchini. Gjorde i ordning två stora plåtar med såkallad snålröra som fick stå i ugnen och gosa till sig medan jag tittade på världscupen i hoppning OCH på "min" galopphäst som startade ett lopp. Gick dock inte bra för honom, han kom näst sist. I hoppningen gick det bättre, men vilken svår bana. Förra veckan i Oslo var den nästan lite för lätt tyckte jag, 17 stycken till omhoppning är inte jättekul. Men här föll bommarna som plockepinn för både den ena och den andra och man började nästan undra om det ens skulle bli någon omhoppning. Men det blev det, åtta stycken felfria till slut, och omhoppningen var grymt spännande, vrålade rakt ut för han Richard Howley som vann red så otroligt tufft att man tänkte att det här är fan i mig OMÖJLIGT. 

Ja, det var väl i stort sett helgen det. Ikväll är det ridning, tror också det är hästbyte så det ska bli spännade att se vilken häst jag får! Är som ett barn i det avseendet, haha. Och imorgon ska jag träffa Jenny och dricka vin. Härligt! 

Inga kelgrisar, inga styvbarn

Har läst Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård, den handlar om det här:

Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar ondskan.
Astrid har alltid vetat att det var något fel på hennes son. Ingen trodde henne. De sade att hon var en dålig mor. Att det var henne det var fel på. Men ingen visste det som Astrid visste. För de hemliga gästerna som plötsligt börjar dyka upp kan hon berätta sanningen om vad som hände Caroline och de andra.
Någon gör inbrott i Annas lägenhet. Ingen tror henne. De säger att hon inbillar sig. Anna har ju alltid varit annorlunda. Speciell, som Kristoffer sade. En enda person tar henne på allvar.
Långsamt förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld, vrede och galenskap brottas med hopp och naivitet, och där alla inblandades tillvaro redan står på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken, den var...annorlunda, kan man väl säga. Men lite ojämn. Bitvis rätt bra (om än väldigt makaber och osmaklig), men bitvis också lite krystad och ostrukturerad. Tyckte karaktärerna, möjligen med undantag av Anna, kändes lite konstruerade (och då var ju ändå Anna den som skulle vara "annorlunda") och handlingen var lite rörig, det saknades liksom en röd tråd ibland. Vissa händelser kändes också väldigt osannolika. Den här boken får tre hyresgäster av fem möjliga.

Somliga går

Igår när jag kom hem från stallet så hade min man dammsugit och i samband med det samlat ihop alla (låter som att det är jättemånga, det är det inte) skorna i en hög i hallen, och i morse klev jag i vanlig ordning i ett par av mina barfotaskor och så var det inte mer med det tyckte jag. Kom fram till jobbet och noterade först då att jag hade två olika par skor på fötterna. Barfotaskorna är ju inte precis vattentäta, och därför har jag två par som jag växlar mellan ifall det ena paret står på tork, för det finns ju få saker som är tristare än att behöva inleda en promenad med att dra på sig ett par dyngsura skor. Ett par är svarta och de andra är mörkgröna, så det är ju inte SÅ stor skillnad, i alla fall var det ju uppenbarligen inget jag noterade klockan 04.20 i morse. Var ju inte heller som att jag kom med en känga på ena foten och en högklackad sko på den andra, men ändå. Nu när jag vet om det så tycker jag att det kommer att skrika "byfåne" om hela mig när jag lufsar fram på Willys efter jobbet (har skyddsskor på jobbet, så där är byfånetrenden redan etablerad). 

Får väl låtsas att jag är en sån där "rocka socka"-personlighet som helt enkelt har tagit det ett steg längre. Tycker för övrigt att det här med att "rocka socka" är ett stort skämt, alltså absolut inget fel i saken i sig, men grejen att man liksom ska göra ett statement kring att man hyllar olikhet genom att man en dag ska försöka förmå alla att göra exakt likadant. 

Imorgon ska det bli stormbyar och ösregn hela förmiddagen och nu har tack och lov starttiderna för  det här TRAIL RUN-loppet flyttat fram till eftermiddagen. Är ju som sagt inte speciellt brydd över vad det är för väder under själva loppet, utan det är mer när man går omkring och väntar på start som är drygt om det ska spöregna och blåsa satan. På SMHI:s sida står det: Temperatur: +6°C, känns som: -1°C på förmiddagen, men på eftermiddagen ska det kännas som +6°C igen. Det är ju inte precis värmebölja, men lite får man väl ändå tåla tänker jag.  

Till stallet istället, v 42 2023

Igår var vi bara fyra stycken i dressyrgruppen och då tänkte ridlärare V passa på att vi skulle göra en övning som enligt henne var Rolf-Göran Bengtssons favoritövning. Den var att det låg fyra bommar som  i ett kors och så skulle man komma i till exempel vänster galopp, galoppera över en bom, göra volt till vänster, galoppera över nästa, volt till vänster, galoppera över nästa, osv så att man red som en fyrklöver ungefär. FAN TA ROLF-GÖRAN, gormade jag till slut helt full i skratt, för det var verkligen inte en övning som passade mig och Köttbullen. Köttbullen tycker ju galopp i allmänhet är ganska jobbigt och bryter gärna av om hon får minsta anledning, och en galoppbom är en anledning så god som någon, plus att jag hade tydligen oerhört svårt att förstå hur den här fyrklövern skulle ridas, i alla fall samtidigt som jag skulle försöka hålla igång Köttbullen. Till slut fick jag rida den i trav, då gick det i alla fall att komma ihåg vägen. Men kände mig inte direkt som den vassaste kniven i lådan. 

Detta gjorde vi en och en och sedan var det självständig ridning när man inte gjorde övningen. Jobbade mycket med övergångar och vändningar och tyckte Köttbullen kändes riktigt fin. Fick även till flera riktigt fina galoppfattningar där jag riktigt kunde känna att hon satte in bakbenen under sig, så nu hoppas jag också att hon ska börja orka bära sig lite bättre i galoppen. Nästa helg ska vi rida för tränare, gulp gulp.  

They sent me away to teach me how to be sensible

Gårdagen avlöpte helt okej, både med höjdarmöte och medarbetarsamtal. Min chef är nöjd med mig och jag med honom, han gillar inte att mikrostyra och jag gillar att sköta mig själv så det är win-win på alla plan. På mötet drog jag en presentation, mötet var schemalagt mellan 10-12 och 11.59  klickade jag bort den sista powerpoint-sliden så det var väl ändå rätt så bra tajmat får jag säga. 

Det blev en rätt lång dag, var  trött när jag kom hem, men körde på med träning och hundpromenad. Gick till bibblan för att hämta ytterligare böcker som jag reserverat, samt till affären för att hämta ett paket. Sen låg jag och läste och gick och lade mig tidigt. Hodeladi hodeladi, hoppsan vilken dag liksom, men så får det väl vara ibland. 

Idag är det i alla fall ridning, sen fredag och snart helg. På lördag är det ju det här TRAIL RUN-loppet och jag funderar mycket på vad jag ska ha på mig. Inte när jag springer, för det är ju rätt obvious, utan mer vad man ska ha på sig innan. Måste ju vara där helst en timme innan start för att hämta nummerlapp osv, och på lördag ska det enligt prognosen både spöregna och blåsa stormbyar och man kan ju inte ha ett stort regnställ på sig när man ska springa. Däremot vill man ju kanske ha något lite varmare medan man dräller omkring och väntar på start. Eftersom det är tight med parkering och hyfsat nära där vi bor så har jag bett min man att skjutsa dit och bara släppa av mig, annars hade man ju kunnat ha bilen som förvaringsutrymme men det alternativet finns ju inte dårå. Minns första gången jag sprang Göteborgsvarvet och hade samma funderingar, då fick jag tipset om att ha en offertröja som man helt enkelt bara slängde ifrån sig i startfållan, och det funkade ju där och då (offrade en Maroon 5-tröja som jag köpt på Myrorna utan att fatta att Maroon 5 var ett pojkband, trodde det var något slags klädmärke, hahaha). Men det här är ett mycket mindre lopp som går i skog och mark, och dessutom har arrangören skrivit att nedskräpning är strängeligen förbjudet och leder omedelbart till diskvalificering. Det hade ju varit en skam man aldrig hämtat sig från, känner jag. Men kanske finns det något träd där man kan hänga upp en jacka och så hämta den efteråt? Eller så får jag helt enkelt bara bestämma mig för att gå och frysa i en timme, hellre det än att koka bort i svett av att ha för mycket på sig tänker jag. Aja, det löser sig. Ser redan fram mot lördag eftermiddag när jag ska ligga framför kaminen och götta mig efter att ha kämpat mig genom loppet. Kommer inte att springa hela utan planen är att jag kör mina 30-sekundersintervaller, men det kan ju hända att man får FEELING, inte vet jag. 

En tisdag kom och gick

Igår var jag på återbesök hos kiropraktorn som tyckte att min inflammerade sena kändes bättre, mer distinkt och inte lika svullet runt om, berättade han medan han grävde ner sig i mjukdelarna runt armbågen med fingrar som granit och blev lite glad över att det fanns kvar ett blåmärke sedan förra gången. Sedan utförde han något som mest liknade en avancerad form av brottning där det kändes som att han skulle visa olika grepp där min arm böjdes i helt onormala vinklar och det rycktes och slets i dimensioner jag inte ens visste var möjliga. Har du varit polis tidigare? väste jag mellan sammanbitna tänder, för det gjorde rent djävulskt ont, men han bara skrattade och sa att han varit "något mycket värre". Oklart vad han syftade på, men kanske lönnmördare? Men när jag körde därifrån kunde jag plötsligt växla utan att det gjorde ont i armvecket på det där irriterande sättet som det gjort de senaste månaderna, så någon nytta kanske det ändå gjorde? Idag känns det faktiskt - peppar peppar - lite lite bättre. Vågar ej ropa vare sig hej eller något annat, men lite positiv kan man kanske ändå få unna sig att vara. 

Bad också om tips och tricks för mina stela knän, för det är lite jobbigt även om det inte direkt gör ont.  Men jag har till exempel jättesvårt att ligga i "barnets position" som jag brukar göra när jag har tränat klart för att stretcha kroppen, för jag kan inte böja knäna så mycket. Tänkte det kanske fanns lite övningar man skulle kunna göra för att öka rörligheten nu när man ändå har byggt upp en viss styrka. Blev då hänvisad till hans kollega som är fysioterapeut som var "mycket bättre på sånt där". Jag har träffat honom, fysioterapeuten alltså, en gång när jag gick i den här deppiga ARTROS-SKOLAN och min artros-PT hade semester. Minns honom som trevlig och peppig men också lite krävande, man fick liksom inte mjäka omkring lite halvdant med för låga vikter och motstånd. Jag gillar ju sånt, hade ju helst velat ha en Biggest Loser-Pischa som stod och gapade på mig vid varje träningspass. Det verkade dock vara fler som gillade den här fysioterepeuten för den första lediga tiden han hade var 22 november. Aja, det här var ju inget akut och det kan nog vara bra att stämma av lite hur jag tränar med någon som vet hur det ska vara. Hoppas jag.

Efter jobbet åkte jag hem och gick ut med hundarna. Mötte en granne som ondgjorde sig över en person som jag inte heller gillar, så vi hade mycket att tala om. Mötte överlag väldigt mycket folk, vilket jag inte gillar för då måste jag hala in alla hundarna och ha dom vid sidan, för Tage är nyfiken och vill gärna fram och hälsa och hoppa och skutta, och Laban vill göra som Tage men tycker samtidigt det är lite läskigt att bli klappad av främmande människor, och kan då säga ifrån. Därför får de aldrig gå fram och hälsa på någon vi inte känner, men det betyder ju inte att de inte vill. Det hör dock inte till vanligheterna att vi träffar så mycket folk ute på våra promenader, men igår var alltså ett undantag. Kände mig seg, vet inte om det berodde på att jag var trött efter att ha brottats med kiropraktorn eller bara var allmänt lat, men det kändes som att den där promenaden efter jobbet varade i veckor. Kom hem, tränade pilates och gick sedan ut för att plocka in all vintersquash och zucchini som fanns kvar i landet eftersom det varit frost igår natt. Det tog avsevärt längre tid än vad jag räknat med, men skam den som ger sig. Nu ska jag bara hitta något sätt att använda all zucchini, det får väl bli någon form av snålröra att frysa in tänker jag. Gick sedan ut och bar in en (1) korg med klenved från en jättevedhög på gräsmattan till carporten vedporten. Det är veden från björken vi kapade på semestern, nu ska den upp i vedbacken för att klyvas men tänkte att klenveden behöver ju inte ta den omvägen. Tänker också att det är bättre att ta en yttepytteliten bit varje dag än att göra ett jätteryck och hålla på i timmar. 

Lade mig på värmemadrass och hade diffusa planer på att kolla på Robinson (ligger ju alltid back där känns det som) och läsa, men det blev mest att jag låg och scrollade på telefonen. Kollade på hästannonser även om jag absolut inte ska köpa någon häst, men titta och drömma kan man ju alltid göra. Tog mig sedan samman och läste lite i alla fall, sen var det läggdags.

Idag kommer min danska chef hela vägen från Danmark och hit, vi ska först vara med på ett möte med  diverse höjdare och sen är det dags för medarbetarsamtal. Mohahaha. 

Winter is coming

I natt kom den första frosten, för hösten alltså. Var nog bara någon enstaka minusgrad, för termometern  i köksfönstret stod på 1.4°C men den är också något av en glädjemätare, eller det kanske snarare är så att givaren till termometern sitter utanför köksfönstret och där slinker också en del av den goda stugvärmen ut p g a gamla dragiga fönster. Fick hur som helst skrapa rutorna i morse, så nu är det där vi är. I eftermiddag blir det till att skörda vad som finns kvar att skörda, detvillsäga en massa zucchini och några få tomater. Mangold finns i och för sig kvar i massor, men den räknar jag med klarar sig ett tag till om man kan lita på väderprognosen. 

Ingen ridning igår p g a hoppning. Gick en mil i skogen istället och lufsade också ner till biblioteket där jag premiärlämnadetillbaks en bok i den nya självservicedisken. Det har man väl kunnat göra på andra bibliotek i åttahundra år eller så, men vår lilla by är inte alltid först med det senaste. Vi ska få flexibla och utökade öppettider också, vilket är bra för nu är det ju bara öppet tre eftermiddagar i veckan. Lånade en annan bok och hann inte mer än hem så kom det ett sms att jag hade ytterligare en reservation att hämta, men den får bli liggade till en annan dag. 

Har drömt så sjukt stressiga drömmar de två senaste nätterna. Natten till måndagen drömde jag att jag och min kompis Jessica hade åtagit oss att ordna ett jättestort barnkalas för omkring 50 barn som vi inte ens kände utan det var mer som någon slags affärsidé vi hade, och i drömmen var det typ två timmar kvar och absolut ingenting var fixat, vi hade ingenstans att vara, ingen mat, inga aktiviteter och i drömmen yrade jag omkring inne på Lidl för att försöka köpa godis och fryspåsar att lägga godiset i (väldigt oklart varför jag inte bara kunde köpa godis i påsar som brukar finnas vid lösgodiset, men det här med fryspåsarna var en oerhört central del i drömmen), men hittade varken det ena eller det andra. I natt drömde jag att jag hade anmält mig till en utomhussimtävling och en brukstävling på samma dag och helt sorglöst hade resonerat att det skulle nog inte vara några problem att hinna båda. Vilket det såklart visade sig vara för brukstävlingen var jättelångt borta och man var tvungen att åka buss dit, och så var det lottning om startordningen och då var det viktigt att jag skulle få starta bland de första så att jag skulle hinna dit efter att ha varit med i simtävlingen, och först ville han som lottade inte säga vilket startnummer jag fick och sedan fick jag ett jättesent startnummer och skulle starta 19.30. Vet inte vad Freud skulle ha sagt om det här, men allt i drömmen är så utanför min komfortzon så det är väl någon slags undermedveten stress som ligger och bubblar någonstans? Känner mig dock inte speciellt stressad, men det är väl det som är grejen med det undermedvetna, hehe.

Idag ska jag på återbesök till kiropraktorn. Önskar att jag kunde säga att behandlingen hjälpt men det känns ungefär som förut. Sen fattar ju jag med att om man haft ont i två månader så går det ju inte över på några dagar. Fast man hoppas ju. Har även sträckt mig i ryggen på något sätt, blir så trött på det här måndagsexemplaret till kropp som ju är som ett djävla smörgåsbord av diverse krämpor. Och detta fastän man tränar och är aktiv, äter rätt sunt, går och lägger sig tidigt och försöker vara snäll och trevlig mot omvärlden i största allmänhet, men det är som om någon satt med en djävla voodoodocka och stack nålar på diverse ställen och det på en daglig basis. Men man får väl tänka att det finns dom som har det värre (som min peppiga mamma alltid sa när vi var små). 

Häromdagen läste jag att bara en av sju personer i 40-årsåldern klarar att resa sig på ett ben från en stol enligt någon japansk testmetod som säger att om man inte klarar det när man är 40 är risken stor att man inte kan gå som 70-åring. Var såklart tvungen att testa, jag klarade det även om knäna protesterade. Artrosen har gjort att mina knän är betydligt stelare och jag kan inte längre t ex sitta på knä. I ett avsnitt av House of Cards så var det en person som var bunden till händer och fötter men hon lyckades ändå wobbla sig upp på knästående. Det hade jag aldrig klarat p g a mina rötna knän, så det känns trist att jag inte ska kunna överleva ett kidnappningsdrama på grund av artros. I och för sig dog den här personen i House of Cards ändå, så det kanske inte spelar så stor roll. Men baserat på den här japanska testmetodens resultat så kanske jag i alla fall kan hålla mig gående även på ålderns höst. Man kan ju alltid hoppas. 

 

If there's a bustle in your hedgerow, don't be alarmed now

Jaha, då var vi alltså inne i andra halvan av oktober, men nu börjar det ändå kännas höstigt. Härligt. Inte för att jag är ett stort fan av kyla och regn, men 20 grader varmt i oktober känns inte heller särskilt okej. Höst ska vara höst och därmed basta. 

I fredags var jag på besök hos en kiropraktor. Vet inte om jag blev så extremt mycket klokare av det besöket. Han klämde och tryckte på min arm och konstaterade att en sena var inflammerad, fast den satt inte där det gjorde ont (i armvecket) utan på ett annat ställe (utsidan av armbågen). Där det förvisso också gjorde ont som satan när han tryckte, men det gör man ju aldrig i det normala livet. Sen knäckte han till min nacke sådär som kiropraktorer gör som får en att känna sig som att man är med i Excorcisten och så fick jag lite i mina ögon luddiga förhållningsregler som var att jag skulle leva som vanligt för att kunna utröna om behandlingen gjort någon nytta, men samtidigt skulle jag inte göra något som gjorde ont eftersom "varje gång man gör något som gör ont så fördröjer man tiden det tar att läka", som hans approach var, tvärtemot vad alla fysioterapeuter som jag stött på sagt, för deras budskap är mer att det inte är farligt med smärta bara den inte blir värre efteråt. När det gäller min arm så gör ju extremt många vardagssaker ont, som till exempel lägga i en växel när man kör bil, skära en skiva bröd, borsta tänderna, dra upp ett par byxor, saker man gör dagligdags och som är rätt svåra att undvika att göra när man blivit ombedd att "leva som vanligt". Aja, det ger sig väl. Det gör ju inte vansinnigt ont så att det hindrar mig i min vardag utan är mer bara irriterande att det aldrig går över.   

Efter jobbet i fredags sprang jag min långa intervallrunda på 8 km. Kändes KANON. Det regnade lite lätt, och det är mitt bästa springväder. Dessutom är det inte så mycket folk ute då. Enda nackdelen med att springa (ja, jag vet att jag inte "springer" i ordets rätta bemärkelse, i alla fall inte mer än halva tiden, men det blir så jobbigt att skriva "intervallträna" varje gång) där jag springer är att det jämt är folk ute och promenerar där. I fredags mötte jag bara ett rådjur, det passar mig perfekt. 

Åkte sedan till Ica, plockade ihop två Picadelisallader till fredagsmiddag och så hem, in i duschen och sedan tända en brasa i kaminen. AAAH. Sen åt vi och kollade på House of cards. Blev oerhört upprörd när Meechum blev skjuten, han är min favoritkaraktär, men hade det på känn (i alla fall att det skulle hända NÅGOT med honom) för han hade synts mycket i bild. Men ändå. Varför hade han ingen skottsäker väst? Min man bara Jamen det ska kanske inte synas att han är livvakt, men det var kanske det sämsta argument jag någonsin hört för varje gång presidenten (i House of cards) ska ta sig någonstans så är det ju ett stort entourage med blinkande sirener och tusen följebilar som riktigt skriker ut till potentiella våldsverkare att här kommer presidenten (i House of cards) och varje gång presidenten (i House of cards) befinner sig någonstans så står det ju alltid en liten flock karlar uppsträckta som om de hade varsitt järnspett uppkört i röven, redo att ingripa om någon obehörig skulle närma sig, så det där med att mörka att man har livvakt genom att låta densamme inte bära skottsäker väst kändes ju otroligt genomskinligt i så fall. Fy fan vilket tråkigt jobb det för övrigt måste vara? Min mans nästa argument var att en skottsäker väst var tung och obekväm att ha på sig, och det är den säkert men sånt får man väl ändå bortse från när man har ett jobb där man ideligen riskerar att bokstavligt talat ta en kula för laget så att säga. 

På lördagen vaknade jag tidigt, gick upp och gick en långpromenad som blev lite längre än vad det var tänkt eftersom det råkade vara jakt i den skogen som jag hade tänkt snedda hem genom, och man vill ju varken sabba någons jakt eller bli skjuten (som Meechum). Kom hem och låg sedan på soffan och läste och hade det allmänt gött resten av eftermiddagen. Gjorde vegetarisk lasagne till middag och sedan tittade vi på det allra första avsnittet av Klovn i vår nyinförskaffade dvd-box. Blev ej besviken. Det finns dessvärre bara engelsk text, men det funkade bra. 

Igår gick jag upp ännu tidigare för att hinna gå min söndagsmil innan det var dags för veckans event: ÅKA TILL TIPPEN. Allt gick oväntat smidigt, det räckte med en runda och så var vi av med (nästan) allt bös som irriterat mig de senaste veckorna. Kvar blev endast en säck med osorterat elektronikskrot som enligt min man kom från hans jobb och "skulle tillbaks dit". Den säcken har stått i carporten vedporten i säkert en månad, oklart varför men misstänker att min man tagit hem den för att det fanns något som "kunde vara bra att ha". Tröttsamt. Men jaja, nu får man inte låta sig nedslås av såna motgångar, den där säcken ska VÄCK inom kort. Hoppas jag åtminstone. Sen kanske jag äntligen kan påbörja vedstaplingen utan att behöva snubbla på grejer. 

Efter väl förrättat värv på tippen så tittade jag (nästan) ikapp på Robinson (på riktigt: hatar alla men hade jag varit i samma lag som han PEDER så hade jag antingen skurit upp mina egna pulsådror med en kokosnöt alternativt slagit ihjäl honom) och sedan var det dags för premiär i världscupen i hoppning i Oslo. Ja, det var väl i stort sett allt som hände den här helgen. Den här veckan har jag ganska mycket på jobbet, bland annat kommer min chef från Danmark på onsdag, men inte så mycket övrigt förutom på lördag då det är dags för det här TRAIN RUN-loppet. Hehe. Ja, men då kör vi. 

Lova mig tystnad

Har läst Lova mig tystnad av Mattias Edvardsson. Detta är handlingen:

Jari och Maria befinner sig mitt i livet med lyckade karriärer och en välordnad tillvaro på vackra Stavstensudde i Trelleborg. Deras tonårsdöttrar Isabella och Amanda gör bra ifrån sig både i skolan och sina idrotter. På andra sidan stan bor Sasho och Linda i skuggan av den gamla gummifabriken. Egentligen hade de inte tänkt att bli långvariga på ICA, men nu har de passerat fyrtio och sitter fast. Sonen Niko är det stora glädjeämnet, duktig och disciplinerad. En sommarkväll träffas Amanda och Niko och det slår omedelbart gnistor om dem, men föräldrarna tycks inte lika nöjda med sina tonåringars förälskelse. Familjerna delar ett mörkt förflutet och det dröjer inte länge förrän livet vänds upp och ner, och snart är katastrofen ett faktum. 

Jag har tidigare läst En helt vanlig familj, Goda grannar och En familjetragedi av samma författare, och av dom gillade jag inte Goda grannar något vidare men de två andra var riktigt bra. Den här hamnar någonstans mitt emellan tror jag. Tyckte karaktärerna var lite tomma och liksom tvådimensionella, hade länge nästan lite svårt att skilja mellan vem som var Jari och Maria och vem som var Sasho och Linda. Det gemensamma mörka förflutna tyckte jag var lite overkill och det var också ett djävla tjat om Trelleborg hela tiden. Synd, för det fanns ändå en bra grundberättelse där. Den här boken får tre gummiband av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 41 2023, pt 2

I måndags sa en ridkompis i Bästa Måndagsgruppen™ något i stil med "undrar om vi får hoppa något på torsdag" och direkt blev jag 100 % opepp. Förra gången det var hoppdag för torsdagsgrupperna så bestämdes det ju på teorin veckan innan att vi också skulle hoppa lite. Med betoning på lite. Nu var jag ju inte med på den teorin så jag kunde heller inte vara med och påverka, men den här gången hade det mig veterligen inte varit något sådant snack och jag kände att nää, ska det vara så här nu, man går väl ändå i en dressyrgrupp för att man vill rida DRESSYR och för att slippa hoppning, vill man hoppa får man väl gå i en hoppgrupp, osv osv. Ännu mer avslaget kändes det att komma in i ridhuset och se hinderstöd och bommar framplockade. Fast det var att oroa sig i onödan, för det var till gruppen efter vår och vi hoppade inte utan red markarbete. Och det är ju helt okej någon gång då och då. Övningarna var så här: 

1. Trav över en bomserie på nedre delen av kvartslinjen, sedan fatta galopp och galoppera längs med kvartslinjen, avbrott till trav och sedan trava över en bomserie på övre delen av andra kvartslinjen. Repeat, repeat, repeat.

2. Trava över en bomserie på nedre delen av kvartslinjen, snedda mot X, trava snett över två bommar som låg på varsin sida om X, vända upp och trava över den andra bomserien på övre delen av andra kvartslinjen. Repeat, repeat, repeat. 

3. Samma övning fast i galopp och med bommarna hoplagda så det blev som markbommar. Repeat, repeat, repeat. 

4. Galoppera över bommar på volt. Repeat, repeat, repeat. 

DJEFLAR vad jobbigt detta var. Knappt en enda skrittpaus på hela lektionen och det gick i ett.  Köttbullen var jätteduktig med galoppfattningarna! Hon har ju lite svårt att fatta galopp "ute i det blå" där det inte finns en vägg eller ännu hellre ett hörn att förhålla sig till, men det här gick faktiskt jättebra. Någon gång blev det  väl fel galopp men det var säkert mitt fel. Övningarna i trav gick också bra. Kändes generellt som att hon tyckte det var kul med bommar, hon ångade på och lyfte på benen och kändes positiv och trevlig.  Skoj. 

Nästa vecka är det hoppning på måndag, men den skippar jag. Har ingen lust att hoppa Tösen, inte för att hon hoppar dåligt på något sätt, det är bara jag som inte känner för det.  

Just don't leave me at the window

Igår var det plötsligt 15 grader varmt på morgonen, ändå lite härligt för även om jag gillar hösten så gillar jag inte så mycket när det blir svinkallt och det tycker man ju plötsligt att 5 plusgrader, som det var härom morgonen, är när man klemats bort med för årstiden onormalt höga temperaturer. När jag åkte från jobbet var det 18 grader. Kom hem, körde ett pass tabata, tog ut hundarna på promenad men då djävlar var det slut på det härliga vädret, för plötsligt började det blåsa nästintill stormvindar samt regna. Har inget emot vare sig regn eller blåst i måttliga mängder, men den här vinden kom från sidan så regnet liksom piskades in i örat på ett sätt som inte på något sätt var angenämt. Aja, det var ju bara att streta på. Kom hem, satt en stund i mina blöta kläder och bara väntade på att det skulle gå en kvart för jag hade bestämt med en tjej i grannbyn att vi skulle träffas och träna lite med våra hundar så det var liksom ingen idé att ta av sig eftersom det snart var dags att ge sig iväg ut i regnet igen. 

Tog med mig Laban och åkte och tränade, kom hem och slängde mig på soffan. Igår glömde jag att skriva att jag, förutom allt annat jag unnat mig på senare tid, även beställt en dvd-box, fast det var till familjen, så det räknas inte på samma sätt, hehe. Så här: för något år sedan skaffade vi C More, på ett initiativ från mig primärt eftersom jag ville se serien Nattryttarna (rekommenderas för övrigt). Sen hittade vi den fantastiska danska tv-serien Klovn där, fast bara från säsong 3 och framåt. Vi har sett alla avsnitt (utom de två första säsongerna dårå) samt filmerna och tycker att det här kan mycket väl vara det roligaste (och ibland sjukaste och mest politiskt inkorrekta) som någonsin har gjorts. Nu ligger de återstående säsongerna tyvärr inte heller kvar på C More (eller TV4 Play som det väl heter nuförtiden?) och jag har letat som en tokig för att hitta de två första säsongerna och landat i att då får man köpa hela serien på dvd. Boxen Klovn The Collection går i runda slängar lös på 1700 spänn och det har jag känt varit i mesta laget, och även OM jag hade tyckt att det var rimligt så är den ändå slut överallt. Men så hittade jag en dansk affär för begagnade skivor där den såldes för 198 DKR, vilket med dagens valutakurs mycket väl skulle kunna motsvara de där 1700 i SEK, men det landade på 354 inklusive frakt så det blev i alla fall något billigare. Enda problemet är att den inte har svensk text, men det får väl gå med engelska eller danska dårå. Denna box låg i alla fall i brevlådan när jag kom hem igår. Bar in den som om det vore en dyrbar trofé och min man, som är pessimist, granskade varje skiva som om han letade efter DNA på en brottsplats i jakt på repor och andra tecken på slitage, men den såg ut att vara OK. Vi tittar sällan på något i veckorna och det gjorde vi inte nu heller, men till helgen blir det nog en liten titt. 

Idag är det jobb, städning, ridning, i nämnd ordning. Och sen är det fredag och snart helg. Har bett min man att han ska fråga på sitt jobb om man kan få låna släp på söndag så vi kan åka till tippen med våra gamla trasiga möbler som stått på gårdsplanen i veckor nu, plus en del annat bös som jag längtar efter att bli av med. Så Klovn och soptipp blir förhoppningsvis denna helgens paradnummer. 

No shelter if you're looking for shade

Igår var en rätt så händelselös dag. Jobbade, körde min intervallträning, åkte hem, tränade pilates och låg  sedan på soffan och läste resten av kvällen. Eldade i kaminen och hade det allmänt GÖTT. Ringde och fick tid hos en fysioterapeut, eller om det var en kiropraktor, uppfattade det aldrig men det är nog lite skitsamma, som nu på fredag. Hoppas nu på MIRAKEL för jag är så sjukt trött på att inte kunna vrida armen eller lyfta något utan att det gör ont i armvecket. Är ju också ett djävla ställe att ha ont på, liksom  helt meningslöst. Hoppas det går att fixa på något sätt, även om jag misstror p g a att jag känner mitt måndagsexemplar till kropp där ingenting ska gå enkelt. Är fortfarande helt förundrad över att mitt knä, som oförklarligt drabbades av någon mystisk smärta och svullnad under vår vistelse i Göteborg under semestern, återhämtade sig på bara några dagar. Det stärker bara mina misstankar om att det var något psykosomatiskt p g a min ovilja mot storstäder (vet i och för sig inte om Göteborg är att räkna som "storstad" men i min värld är det det). Fast vi hade det toppen, det ska tilläggas. 

Från det ena till det andra av meningslöst bloggande: Ligger i alla fall bra till i min Sagan Om Ringen-vandring! I mitten av juni påbörjade jag monsteretappen Lóthlorien - Amon Hen (482 km) och räknade då med att vara framme "någon gång i oktober" men jag har steppat upp och passerade Amon Hen för flera veckor sedan, och nu har jag även avverkat nästa etapp, Amon Hen - Svarta Porten (257 km). Svarta Porten är Mordors huvudingång (dit Gollum visade Frodo och Sam) så nu börjar det banne mig dra ihop sig. Tågar nu vidare mot Minas Morgul och har mindre än 300 km kvar till Domedagsberget! Total sträcka: 1986 km, fast enligt min källa (en artikel i GP) så är hela distansen som vandrades 2173 km, men i sammanställningen har de bara tagit med "de viktigaste sträckorna" så däraf 187 km av diverse slaskdistanser, tydligen ej värda att omnämnas. Men eftersom jag räknar med att ha avverkat sista sträckan (Cirith Ungol - Domedagsberget) med lite marginal innan året är slut hinner jag säkert också fylla ut med de där 187 kilometerna. Så att det blir På Riktigt. Fast på film. Fast i verkligheten. Så att säga. 

Ibland får jag reklam för en app där man kan gå olika distanser, till exempel till Transsylvanien, vad man nu skulle göra där (ungefär lika oklart som vad jag har på Domedagsberget att göra), och så får man medaljer när man avverkat vissa etapper. Fast det är en betal-app som kostade 40 pund om jag inte minns fel. Det är jag för snål för. Fast medaljer ändå...sa min dotter med förledande röst när jag avkunnade denna princip. Och ja, medaljer är ju faktiskt kul. Men de kanske inte ens var på riktigt? Läste inte så noga eftersom jag redan bestämt mig för att det inte var något för mig, det kanske bara var virtuellt alltihop, ungefär som de pokaler jag får i min Mahjong-app när jag klarat av en månad av "daily challenges". Som alltså bara är en tecknad bild på en pokal, men ändå kul att ha på något sjukt sätt. Men nä, någon app för över 500 kronor som virtuellt ska ta mig till Transsylvanien blir det nog inte. Fast ibland resonerar man (jag) löjligt när det gäller appar. Jag har t ex en app som heter Dog Tracks som används när man lägger spår och är jättebra. Man startar den när man lägger spåret och sen startar man den igen när man går spåret med hunden och så kan man se hur mycket hunden avviker från det spåret man gått. Den kostade väl nån hundring och det var ett väldigt ojande från min sida innan jag köpte den, medan jag till exempel utan att blinka körde 14 mil tur och retur i söndags bara för att vara med på en prisutdelning i en spårtävling. Så man är ju inte alltid 100 % konsekvent i sitt tänk kring kostnader, hehe. 

Har annars köpt på mig både det ena och det andra på sista tiden och känner mig EXTREMT slösaktig pga det. Detta har jag unnat mig:

1. En "inframadrass", detvillsäga en jättestor värmedyna. Älskar den. Har ju i hela mitt vuxna liv haft en massa trist smärt- och värkproblematik utan någon speciell orsak, eller i alla fall ingen som någon medicinsk kunnig kunnat hitta, och allt som lindrar är guld. Hundarna älskar den också, särskilt taxarna. Bra med en stor som alla får plats på, hehe. 

2. Ett par nya BLUETOOTH IN EAR-hörlurar p g a att jag är sjukt trött på att de aldrig är på samma ställe som jag är på. Brukar ju köra mina intervaller direkt efter jobbet, och även om jag lägger fram hörlurarna på byrån i hallen så att jag ska se dom och ta dom med mig när jag åker till jobbet så är det 50/50 om de kommer med eller blir liggande kvar till ingen nytta. Då kunde man ju vara lite smart och ha dom på jobbet hela tiden, men ibland vill jag ju faktiskt lyssna på musik eller podd när jag är ute och går hemma, och då är det samma sak igen. Nu har jag två par, som den lyxlirare jag är.

3. Ett par nya ridbyxor. Tyckte ju mitt ryttarliv revolutionerades lite när jag för något år sedan köpte nya ridbyxor från ZacZess Equestrian för de är så superstretchiga och sköna att man liksom aldrig vill ta av dom. Hej då till mina gamla Pikeur Candela som förvisso har levererat, men som jag nog aldrig kommer att använda igen eftersom det är sån himla skillnad i komfort. Har nu köpt en ny modell med lite mer kompression, för jag upplever att de superstretchiga har blivit lite uttöjda, fast det är nog egentligen bara en otroligt vek undanflykt från en som helt enkelt kände för att UNNA SIG NÅGOT NYTT. Men de här är banne mig ÄNNU skönare? Så nöjd. Har också insett att jag, som i mitt vanliga liv är sjukt ointresserad av kläder, ändå tycker det är "lite kul" att ha fina ridkläder. Plus att jag, som kanske sista person i hela djävla UNIVERSUM, har kommit på grejen med funktionskläder vid ridning. Förr var ju kläder man hade i stallet lite sånt man hade kasserat i det civila så att säga. Man hade förstås ridbyxor, men till det nån gammal sleten skjorta och så var det inte mer med det. Det fanns (i alla fall inte som jag minns det) inte så mycket annat att välja på heller, utan efter ett svettigt ridpass så fick man helt enkelt gå omkring och huttra i sina dyblöta bomullskläder tills de torkade. Men sedan kom världen ikapp det finns numera en hel uppsjö av ridtröjor och ridtoppar i funktionsmaterial. Långt efter att världen tagit detta steg in i framtiden så kom jag sladdande in på upploppet, sist av alla. Men nu har även alla mina gamla skjortor och urtvättade t-shirts i bomull åkt till förmån för funktionskläder. Som ju faktiskt är helt överlägset bäst. 

4. Nä, det var faktiskt allt. Men det är mycket för att vara mig. Nu blir det svångrem på. 

Bouncing off a satellite

Igår hade jag tid hos tandläkaren klockan åtta på morgonen SHARP. Tog bilen in till stan, parkerade på en gratisparkering lite utanför själva stadskärnan och promenerade därifrån till tandläkarmottagningen medan jag låtsades att jag var en sån som börjar jobba på kontoret i city klockan åtta på morgonen SHARP. Känslan av att vara en betydelsefull människa på väg till ett betydelsefullt jobb på ett betydelsefullt kontor förtogs väl lite av att ingen annan, i alla fall ingen jag såg, var klädd i barfotaskor, adidasbyxor och en 20 år gammal Helly Hansen, så det var lite svårt att föreställa sig att jag skulle trippa in på ett kontor någonstans mitt i smeten och börja, ja inte fan vet jag vad de pysslar med på dom där kontoren mitt i centrum, med dresscode och där folk verkar börja sin arbetsdag med att babbla om jobbrelaterade saker i mobiltelefon redan på vägen till jobbet, men det är säkert något välbetalt och meningslöst. Eller så är det bara som jag har blivit världsfrånvänd efter att ha ugglat på ett industriområde utanför stan i drygt 20 år och har ingen aning om hur folk i den riktiga världen beter sig. 

Fick i alla fall min nya tand, eller tandkrona för att vara korrekt, och det var inte heller så att jag fick den utan det kalaset gick på 5 100 riksdaler. Tur att i alla fall parkeringen var gratis, hehe. Hasade mig sedan tillbaks till jobbet och kände mig sjukt trött, urlakad, dränerad på energi, här kommer alla efter-tandläkarbesöket-känslorna på en och samma gång, men det var ju bara att bita ihop och leverera. Åkte hem och gick ut med hundarna i skogen, beslöt att skippa den inplanerade tabata-träningen och vegeterade i soffan ett par timmar tills det var dags att åka till stallet. Svängde inom bibblan för att hämta en bok jag reserverat och fick då premiär-låna i den för dagen nyinstallerade självbetjäningsdisken. COOLT! Jajaja, jag vet att det har funnits på andra bibliotek i åttahundra år, men på vår lilla filial har alla utlåningar och tillbakalämningar av böcker skötts över disk av bibliotekarie-Eva på samma sätt som det gjorts i alla tider. Eller ja, förr fick de ju såklart sätta ett stämplat datumkort i en ficka längst bak i boken som sedan plockades bort när boken återlämnades, nu är ju allt sånt "på datan" (som man sa i digitaliseringsålderns gryning), men själva principen att lånetransaktionerna sker via en mänsklig varelse bakom en disk kvarstår ju. Men ja, jag hoppas att bibliotekarie-Eva får nya (och kanske också lite mer meningsfulla?) arbetsuppgifter nu. 

Funderar på att kontakta någon sjukgymnast, förlåt fysioterapeut, eller motsvarande. Har ju haft ont i ett muskel/senfäste i höger armbåge sedan jag bar ved på semestern och det är ju ändå ett par månader sedan, så det borde ju ha slutat göra ont nu tycker jag, men det gör det inte. Har provat med Voltaren, armbågsskydd från Back on track, Laserkvinnan har gett den ett par omgångar, har provat att vila, träna som vanligt, INGET HJÄLPER. Det gör ju inte jättejättejätteont så att det direkt hindrar mig i min vardag, men tillräckligt ont för att det ska vara irriterande och sänka min livskvalitet något snäpp. Känner att min verktygslåda för självhjälp är uttömd så nu får väl någon annan ta en titt. Kanske finns det någon övning att göra, någon nål som kan stickas in någonstans, inte vet jag. Ska ringa ett ställe idag och höra mig för. 

Till stallet istället, v 41 2023, pt 1

Igår stod det markarbete på schemat och jag hade Tösen. Börjar faktiskt gilla henne mer och mer "fastän hon är en stor häst" (ett uttalande som kanske mer hör hemma hos en 11-åring?), upplever henne inte alls lika seg och okänslig för hjälperna längre. Visst spjärnar hon emot och vill inte gå i form, men det finns  ändå lite knappar att trycka på (små volter, stadig innerskänkel och mycket ledande tygeltag) och sen blir hon faktiskt hur trevlig som helst även om man såklart får jobba för det. Tyvärr inträffar den där trevligheten ungefär precis lagom tills lektionen är slut, men sådär är det ju jämt. 

Igår red vi över bommar på medellinjen, först i skritt över markbommar, sedan i trav över upphöjda bommar och sedan över en serie markbommar i skritt igen. Sedan flyttade vi hästarna i sdvärtsrörelser in och ut från spåret samt red övergångar, och slutligen red vi över de upphöjda bommarna i galopp. Tösen kändes fin och det var lite synd att det inte var dressyr. Nästa vecka är det hoppning och då tror jag att jag hoppar (höhö) över det. Har inte bestämt mig till 100 % än men kanske till 90. Vi får se hur de återstående 10 procenten vilja kommer att jobba med min hopplöshet, hehehe. 

Grå bin

Det här är en bok som jag (tyvärr) inte kommer att läsa färdigt: Grå bin av Andrej Kurkov. Detta är handlingen:

Biodlaren Sergej Sergejitj är en saktmodig man. Äktenskapet gick i kras och dottern ser han aldrig numera. Han lever ensam i en stuga med trädgård i slutet av en sömnig bygata. Livet bjuder inga överraskningar och det är så han vill ha det. Men allt är inte som vanligt. Grannarna har gett sig av och husen omkring honom står kusligt övergivna.
Byn ligger mitt i den "grå zonen" i Donbass, i ett ingenmansland som varken kontrolleras av den ukrainska armén eller av de ryska separatisterna.

Gradvis växer en övertygelse inom Sergejitj att bina måste räddas till säkerhet. Och en dag lastar han bilen med sina bikupor och ger sig av mot något han knappt anar konturerna av. Hans resa in i Ukraina (innan Rysslands invasion) blir en rundmålning av ett land och dess invånare, av pyrande konflikter, levande liv, drömmar och besvikelser. Sergejitj är en enkel man, han föredrar binas intelligenta ordning framför världens kaotiska myller. I krocken uppstår en helt egen ton, poetisk och varm, djupt mänsklig. 

Jag tyckte inledningsvis väldigt mycket om den här boken, den hade ett fint språk och handlingen småputtrade framåt i ett milt och behagligt tempo. Men sen var det som att styrfarten tog slut och jag läste sida upp och sida ner utan att någonting hände som drev berättelsen framåt, blev mest bara irriterad på Sergejitj och den andra enda bybon Pasja. Läste ändå halva boken, men det hände ju ingenting, inte en bikupa lastades och kördes iväg, kanske borde jag hållit ut lite till men nä, jag tyade inte, plus att jag var tvungen att lämna tillbaks den på bibblan eftersom jag hade lånat om den så många gånger man fick. Kanske ger jag den ett nytt försök någon gång, kanske inte. Den får inget betyg pga kan inte bestämma mig för om det var ett misstag att ge upp eller ej. 

Coming up: vecka 41

Kastade en blick på min analoga kalender där jag precis slagit upp en ny vecka och såg att på söndag är det 15 oktober. Detvillsäga när denna veckan är över har halva oktober gått. Men alltså, är detta rimligt? 

Tog på mig strumpor i morse för första gången sedan i april någon gång (med undantag för när jag ska till stallet för barfota i ridstövlar är verkligen ingen hit), för nu i morse visade termometern bara fem plusgrader. Winter is coming, osv. VD på jobbet brukar titta på mina barfotafötter och kalla mig Frodo Baggins (varpå jag värdigt replikerar att jag föredrar att vara Sam, den verklige hjälten i Sagan om Ringen, åtminstone i filmerna får jag väl också påpeka för ordningens skull, eftersom jag ju bara har läst en av böckerna i den berömda trilogin och därför inte har en aning om någonting enligt de som är mer insatta, detvillsäga min man i det här fallet. Men Frodo går ju bara omkring och stirrar ut i tomma intet och ser allmänt svårmodig och klen ut, medan Sam är den som ser till att saker händer. Utan Sam hade Ringen aldrig någonsin hamnat i Mordor skulle jag vilja påstå. Min man brukar hävda att Frodo är så klen (det är dock inte orden han använder) för att han är påverkad av Ringens kraft, men enligt mig förändrar det ju inget i sak. Frodo borde tänka mer på team work istället för att bara tänka att han var the chosen one för att rädda världen). 

I alla fall. Får väl anta att hösten officiellt är här nu då? Det är i alla fall måndag och en ny arbetsvecka tornar upp sig. Ska dessutom till tandläkaren idag för att få ditsatt min krona, det ska bli skönt att slippa den provisoriska för den har inte varit skön. Har knappt vågat tugga på den sidan av rädsla för att den ska lossna plus att den liksom ligger an mot tandköttet så OM jag tuggar så börjar det efter en stund bulta lite i nämnda tandkött på ett sätt som inte alls är angenämt även om det inte precis gör ont. Men det är en känsla som precis lika gärna skulle kunna eskalera till tandvärk, som ju är något av det värsta som finns så den stressen är jag gärna utan. 

Jaha, men helgen då? I fredags stack jag iväg och tränade intervaller efter jobbet. Det var ett sånt där i min värld PERFEKT löparväder, kanske tio plusgrader och ett lätt duggregn. Intervallade 6 kilometer, det kändes otroligt bra, kände mig lätt i kroppen och stark i benen. Sprang lite offroad också, för nu är det mindre än två veckor kvar till det här trail run-loppet så jag kände att jag får väl köra lite trail och inte bara run innan dess. Det gick fint, fast jag trampade på en tagg som trängde in genom sulan på mina barfotaskor, men det var ju bara att stanna och lirka ut den igen och så var den saken ur världen. 

Kom hem, kände mig alldeles otroligt ENERGISK, i alla fall för att vara en fredagseftermiddag, och passade därför på att riva av ett pass tabata som jag egentligen hade planerat att köra på torsdagen men när jag kom hem från spårproverna så var jag så trött så jag orkade inte uppbåda ett uns energi för det ändamålet. Efter väl förrättat värv så travade jag ner till affären för att köpa vitlöksbröd till den blomkålssoppa som jag ämnade laga till kvällsmat, plus lite annat som behövdes men som inte på något sätt var akut. Kom därifrån med allt utom det vitlöksbröd som var själva huvudanledningen till besöket och nu var faktiskt energin slut så jag totade ihop något sconesliknande och pressade ner några vitlöksklyftor i degen/smeten. Sedan åt vi och kollade på House of cards (är så irriterad på Claire nu!) och sedan gick min man upp för att lyssna på musik och pyssla med sitt och jag satt kvar i soffan och kollade ikapp på veckans avsnitt av Robinson tills jag tyckte det var läggdags. 

På lördagen gick jag upp rätt tidigt, åt frukost, promenerade med hundarna, städade hos hönsen och sedan låg jag på soffan och slöade och läste hela eftermiddagen. Lagade zucchinibiffar till middag eftersom vi fortfarande  har mängder av zucchini som behöver processas till föda. 

Igår promenerade jag min vanliga söndagsmil, åt lunch och sedan åkte jag till spårskogen för att vara med på den ceremoni som avslutar ett ordinarie spårprov, detvillsäga man får äta grillad korv och sitta och vänta i tusen evigheter på att domarkollegiet ska enas om resultatet. Till detta spårprov var det 37 taxar anmälda varav 25 hade fått förstapriser och skulle utifrån det placeras i en inbördes ordning, vilket tog sin lilla tid. Av de som fått förstapriser så utses tre kategorier, "bra", "bättre" och "bäst" och det är den dömande domaren som bestämmer vilken kategori de anser att "sina" hundar ska hamna, MEN i kategorin "bäst" får det bara vara högst 10 hundar så är det fler så ska domarna enas om vilka som ska platsa där, och det är väl det som tar tid. 

HUR GICK DET DÅ? Remus fick en etta och hamnade på 25:e plats, detvillsäga sist bland de hundar som var "bra" och det kändes helt okej, anmälde ju honom mest för att han skulle få göra något skoj och det var ju som sagt sju år sedan han senast gick ett spårprov så han kan väl få lov att vara lite ringrostig. Laban fick sin tredje etta och blev därmed Svensk Viltspårchampion, vilket var målet så jag var helnöjd, men inte nog med det, han hamnade dessutom i kategorin "bäst" och slutade på en femte plats. Tjoho! Var inte hemma förrän vid halv sex på kvällen, men det får det väl vara värt en sån dag, hehe. 

Ja, sen var ju helgen slut och nu är det dags för ytterligare ett varv i Grottekvarnen. HAJ O IVAJ, som det heter på skånska (hej och iväg på rikssvenska, men det blir ju helt obegripligt). 

"Du betalar dina böter själv"

I onsdags hade vi AW så jag ilade från jobbet, körde iväg och gjorde min lilla intervallträning, dock inte 8-kilometersrundan utan en annan som är 5,5 km. Körde hem, blaskade av mig svetten och lufsade ner till busshållplatsen för att ta bussen tillbaka in till stan. 

Det stod några ungdomar vid hållplatsen och när bussen kom så gick de på först och jag kom som nummer fyra. Hörde att busschauffören sa någonting om böter, men tänkte att det hade väl inget med mig att göra men när jag stod och fipplade med telefonen för att den QR-kod som numera är bussbiljett skulle kunna läsas av i det som förr i världen var en automat där man stämplade sin pappersremsa så hörde jag tydligt meningen Du betalar dina böter själv, sagt av busschauffören och tydligen riktat till mig eftersom ungdomarna redan hade gått och satt sig. Tänkte först att det var något med biljetten, men precis då så kom det upp en Trevlig resa ✔ i displayen som ett tecken på att jag blidkat Skånetrafikens biljettgudar. 

- Ursäkta, sa du till mig? frågade jag.
- Du betalar dina böter själv, upprepade busschauffören.
- Jaja, sa jag (för vad ska man säga? - Nej, jag har en förmyndare som sköter sånt åt mig?).

- Ja, det är bältestvång på bussen, fortsatte busschauffören. 

- Ja, det vet jag väl, sa jag och gick och satte mig för det var fler som skulle på och bussen var redan sen som den är. Hade god lust att INTE ta på mig bältet bara för att visa...ja jag vet inte vad jag ville uppnå med det egentligen. Demonstrera att jag inte är någon mes som gör vad man blir tillsagd? Till saken hör att jag, till skillnad från många andra skulle jag vilja säga, ALLTID tar på mig bältet när jag åker buss (vilket jag såklart gjorde även denna gång). Men det vet ju såklart inte busschauffören, tror knappast att det sitter någon bild på mig som Årets Bälteshjälte i det gemensamma busschaufförsfikarummet som jag inte ens vet om det existerar. Men varför börja orera om böter innan man ens hunnit gå och sätta sig och ha en chans att frivilligt sätta på sig nämnda bälte? Och varför just till MIG? Har ju svårt att föreställa mig att just jag skulle utstråla en aura av laglöshet (även om tanken piggade upp). Eller så var det något som busschauffören bara behövde få ur sig och jag var den enda som verkade tillräckligt menlös och ofarlig att ge sig på (en tanke som inte piggade upp det minsta).  

Aja. Kom till stan, drumlade in på O'Leary's och tillbringade några timmar tillsammans med samma kollegor jag redan tillbringat åtta timmar tidigare på dagen med. Det var väl okej, men inte mer än så. Rätt många pendlar och skulle ta bilen sen och satt med sina alkoholfria öl och blev inte mer i gasen än i lunchrummet på jobbet. 19.30 tackade jag för mig för att hinna med bussen 19.47 för nästa går inte förrän 20.47 och även om jag skulle vara ledig dagen därpå så kände jag att det var rätt lagom att komma hem vid halvniotiden och gå och lägga sig i vanlig tid. Var nära att bara marschera raka vägen därifrån, men kom på att jag kanske måste betala för mig också, haha. 

Igår var jag alltså ledig. Gick upp, åt frukost, gick en promenad med hundarna innan jag lastade in dom i bilen och åkte iväg för att gå spårprov med taxarna. Det hade regnat och blåst jättemycket på natten, så förhållandena var inte helt enkla. Tror i alla fall det gick bra, men det får man inte veta förrän på söndag. Upplägget är att hela tävlingen pågår i fyra dagar (men man går bara prov en av dagarna) och sista dagen samlas alla domarna för att gemensamt gå igenom alla ekipage och utse provbästa hund utifrån en bedömning och poängsättning som är så invecklad att jag inte har brytt mig om att ens försöka förstå den. Spelar ju heller ingen roll, för det är ju domaren som dömer och bestämmer. 

Kom hem vid lunchtid, åt lunch och sen var tanken att jag skulle passa på att göra en helvetes massa saker eftersom ju ändå var LEDIG. Började med städningen för man vill ju ha undan det tråkigaste. Men efter att ha städat klart så var jag så djävla trött (det var kanske spänningen efter spårproverna som släppte?) att jag gick och lade mig på soffan och sov en timme, och sen var det plötsligt inte alls särskilt mycket tid kvar innan det var dags att byta om och åka till stallet. Jaja. 

Idag är det fredag! Ska jobba, springa intervaller och sedan hem och koka blomkålssoppa eftersom både jag och min man köpte varsitt blomkålshuvud till extrapris, ovetandes om att den andra också gjort det. Använde hälften av det ena till potatis- och blomkålspuré förra helgen, men det är fortfarande ett och ett halvt huvud kvar så nu blir det soppa. Mmm, soppa. Hittills har det varit lite för varmt, inget riktigt soppväder, men nu börjar temperaturen bli lite mer höstig och vad passar då bättre än en god soppa? Plus att man sen har helgens luncher fixade. Mmm. 

Planerna för helgen är annars inga, utom att jag ska åka till spårskogen på söndag för att få reda på hur det har gått i tävlingen, tror inte jag har någonting med toppstriden att göra men jag är egentligen mest bara intresserad av att få kvalitetsbedömning 1, vilket man får om hunden spårat visat utmärkt spårförmåga, klarat spåret självständigt i ett för eftersök lämpligt tempo och inom maxtiden, samt har ett godkänt skottprov. Tre sådana behövs för att hunden ska få titeln Svensk Viltspårchampion. Laban har två och alltså nu chans på sin tredje etta, som man säger. Remus är redan champion så honom anmälde jag bara mest för att han skulle få göra något kul. Plus att det ju ändå är lite kul med tävling. Tänker jag i alla fall alltid när jag anmäler mig. Sen brukar den där kulheten dala i omvänd proportion mot antalet dagar som återstår, så några dagar innan så börjar jag nästan hoppas på att det ska hända något så att tävlingen ska ställas in och på själva tävlingsdagen verkar det vara den sämsta idén som jag någonsin haft, JAG SKA ALDRIG MER ANMÄLA MIG TILL NÅGONTING. Sen när allt är över är det kul igen, nästan oavsett hur det har gått för man lär sig ju alltid något nytt, och när nästa tävlingsdatum fladdrar upp så verkar det alltid vara en god idé att anmäla sig, och sådär håller det på. Utan tvivel är man inte riktigt klok, som det heter.