Man märker på diskussionerna på Facebook att det numera är normalt med krig i Europa

För någon månad sedan, när kriget i Ukraina bröt ut, så fylldes sociala medier av det. Eller om det bara är Facebooks algoritmer som liksom fuckar upp ens hjärna? Man vet snart inte vad som är vad längre, men fick i alla fall känslan av att alla diskuterade det i alla möjliga sociala medier. Men nu verkar det som att det har blivit vardag, åtminstone om man ska döma vad som avhandlas i lokala Facebookgrupper. Och visst, saker blir ju vardag efter ett tag. Ingen höjer väl på ögonbrynen för någonting som handlar om konflikten mellan Israel och Palestina, för det har ju varit en del av nyhetsflödet i hela ens liv och det enda som skulle kunna få en att häpna skulle väl vara om de kom överens om något.

Men nu ska vi ta tag i de STORA problemen i världen. En bit från där vi bor ligger det som vi brukar kalla Hanöbuktens motsvarighet till Solsidan. Där finns en affär som vi brukar kalla rik-Ica, och förr var det bara en Ica-affär med kanske ett lite flådigare sortiment än normala Ica-butiker, men nu har det också byggts om och till så det är nästan som ett eget litet köpcentrum med apotek och systembolag och sushirestaurang och nån nagelsalong/frisör och lite sånt där i ett sammanhängande huskomplex. Till detta finns det en stor parkering som fram tills nu varit gratis. Det har snikna ortsbor tydligen utnyttjat som pendlarparkering och liknande, samt att turister har parkerat där och flanerat omkring i byn i timmar. Så från och med imorgon (och här var man noga med att betona i förväg att det verkligen inte var fråga om något aprilskämt) så kommer de som äger fastigheten att införa P-skiva och max 2 timmars parkering. Det BÖR man ju med god marginal hinna inom både rik-Ica och systemet på kan man ju tycka, och framför allt så är ju parkeringen fortfarande gratis. Men lokalbefolkningen är i detta nu så pass upprörda och kränkta över detta övertramp att man skulle kunna tro att det skulle börja kosta 100 kronor i timmen att ställa sin bil på nämnda parkering. Det riktigt dånar uti rätten att parkera hur länge man vills krater, och den lokala Facebookgruppen fylls av upprörd kritik och mäktiga statements i form av Stasifasoner!!!, och Nu blir det bojkott!!! och Hädanefter kommer jag att handla på Willys där det är GRATIS att parkera!!!

Tycker det här är så enormt underhållande att jag går in flera gånger om dagen i nämnda grupp för att läsa alla arga uttalanden som tillkommer löpande. Framför allt det här att man a. anser att en p-skiva (som man får gratis) är likställt med att det skulle kosta pengar att parkera, b, tycker beslutet att införa en viss begränsning i hur länge man får parkera på vad som ändå är någons privata mark är helt jämförbart med den kontroll som utövades av säkerhetspolisen i forna DDR, dessutom c. tycker det är helt rimligt att straffa de lokala butiksägare (som man i alla andra sammanhang säger sig värna om för att slippa åka in till stan för att handla och gå på systemet osv) för någonting som fastighetsägaren infört, och slutligen d. till och med överväger att ÅKA IN TILL STAN (där ALL parkering kostar) för att komma undan det oerhörda övertrampet att tvingas besudla vindrutan på sin Tesla eller BMW-SUV med en p-skiva. 

Och resonemangen som förs är enligt mig helt obetalbara. Jamen tänk om jag först ska in på Ica och sen systemet och sen kanske det är kö...då är ju 2 timmar ingenting! eller det klassiska så fort det handlar om någon form av förändring: Tänk på alla äldre! (för såklart är alla över en viss ålder helt intelligensbefriade), som i exemplet Tänk på våra äldre som handlar 1 gång i veckan och gör alla sina veckoärenden samtidigt, då är ju 2 timmar ingenting!!! (för såklart är ju alla över en viss ålder en helt uniform grupp som gör saker helt synkroniserat) vilket givetvis även fylls på med Alla har faktiskt inte dessa funktioner på sina telefoner!!!, vilket orsakade en del förvirring men tydligen skulle man betala en avgift via nån app om man ville stå där längre än 2 timmar, och det är såklart omöjligt för "alla äldre", och det öppnar även upp för frågor som Tänk om man glömt ladda mobilen eller nätet inte fungerar? och Stackars gamlingar som ska komma ihåg detta! 

Det efterfrågas till och med protestlistor (fast alla förväntar sig att någon annan ska ta tag i det, så det blir nog inget med den saken....kanske?). En person som hette MATS och som nog har en egen fabrik som tillverkar foliehattar är helt säker på att det här är en del av det nya normala Sverige med en kolossal kontrollapparat, såväl privat som offentlig. Vänta ni bara, snart ska vi vanliga medborgare få stå till svars för varför vi tar bilen till butiken. Kommer garanterat att födas en ny myndighet som bevakar och bestraffar dom som nyttjar transport med fossildrivet fordon, oavsett var eller vad ändamålet är. Han får medhåll av en som hette PER som, när någon med lite vett i huvudet undrade vad problemet var, svarade Kanske för att man inte vill bli styrd hela tiden. "Storebror ser dig"-mentaliteten. Nej, vår lilla by behöver inte fler pekpinnar!  

Apokalypsen närmar sig, verkligen. Det här är underhållning på väldigt hög nivå om ni frågar mig. Idag är det jag som tar vägen om rik-Ica och kollar av läget. Och hämtar en P-skiva. Har aldrig fått parkeringsböter i hela mitt liv och man vill ju inte få det för att ha blivit påkommen med att försöka gratis-stå på rik-Icas parkering. 

Lasersvärdet är svingat

Igår var jag och mina rötna knän på laserbehandling! Jag önskar att jag hade kunnat säga att jag idag skuttar fram helt obehindrat, men så är inte fallet och det hade jag såklart inte väntat mig heller. Men det kommer förhoppningsvis. Rom byggdes ju inte på en dag, osv. Fick (eller fick och fick, det kostade såklart en rätt så rejäl slant men om det bara hjälper är det såklart värt varenda krona) också massage, och även om jag regelbundet går på helkroppsmassage så var det här någonting helt annat, det var bara inriktat på benen och ont som satan gjorde det med. Men hon kunde nog sina saker, den här GUNNEL, för det kändes väldigt gött efteråt och liksom som att jag travade därifrån med lite lättare fjät än vanligt. Fick även beröm för att mina ben var "väldigt vältränade", det är ju sånt som man, eller åtminstone jag, suger åt sig för man är ju ändå inne på sitt femtiofjärde jordsnurr och på något sätt närmar man ju sig en fas i livet där man snarare sitter i gungstol och virkar än springer maraton, och även om jag inte haft en ålderskris sedan jag var 27 år så är det ju ändå trevligt att höra att man i alla fall inte framstår som att gungstolen omedelbart är nästa anhalt. Fast så säger hon kanske till alla, hehehe. 

Nu har vi, jag och GUNNEL, gjort upp en behandlingsplan för mig och mina knän. Två gånger i veckan ska nu laserstrålarna få jobba i ett par veckor. Avbokade gladeligen tiden hos den här Tobbe Trollkarl-personligheten och slapp därmed också att köra minst 10 mil fram och tillbaka för samma sak. Tid, men framför allt diesel, är ju pengar. 

Ett första möte

Det första mötet!

Robinson? Robinson!

 Aaah, nu har äntligen Expedition: Robinson börjat igen. Och i tropiskt klimat och inte i Norrland som förra säsongen. Fast det var ändå ett rätt så lyckat koncept, tycker jag. Det blev bra tv av det med, det måste inte vara sandstrand och kokosnötter och palmhjärta utan kan ju vara kul med lite omväxlande klimat. 

Har inte sett ikapp riktigt alla avsnitt än eftersom jag missade att det hade börjat och därför hade en hel vecka att titta ikapp och när jag väl gjort det så var den nya veckan redan igång. Och så har man ju Gränslandet också att hålla ett öga på. Kul koncept det där med att låta gamla deltagare komma tillbaka och tävla sig in. Fast just nu är det ju lite för myspysigt och att alla är kompisar för att det ska vara riktigt bra tv. Tur man då har Lag Syd att reta sig på. Hon som är lagledare, Isabella?, är ju en person jag förmodligen hade velat slå ihjäl med mina bara händer efter tio sekunder på samma ö, hon representerar liksom allt jag tycker illa om. Och den där fd militären PER kan man ju också reta sig på, hur dryg och självsäker får man vara? Och så hon Eva som är så förnöjd och tycker allt går så bra, hon är ju harmlös men liksom som gjord för att man ska störa sig på henne. Som när dom hade den där tävlingen där dom skulle transportera vatten i en langarkedja och hon gång på gång svingade sin hink på ett sätt som gjorde att allt vattnet for rakt upp och knappt något träffade den spann som det skulle ha träffat och hon inte gjorde någonting för att liksom förändra själva tekniken.

Nä, det märks väl att jag hejar på Lag Nord? Gillar Daniel mest, han verkar ju vara en hyvens kille på alla sätt. Angela och Shevin verkar också duktiga, dom andra har jag nog sett för lite av för att kunna bilda mig en uppfattning. Ja, det är väl han GORM då. Vilket namn. Han skulle kunna bli en jobbig översittare, men håller nog låg profil så här i början. 

I Gränslandet vet jag inte om jag hejar på någon särskild. Tycker i och för sig att han Hayes verkar vara en rätt jobbig typ, sådär snarstucken och lättirriterad. Ungefär som Mattias var när han var med första gången, men nu verkar han ju ha lärt sig av sina misstag och håller låg profil han också. Det är ju inte kul om alla ska gå omkring och hålla låg profil, men det ger sig nog när hungern och tävlingarna sätter in. Gud, nu låter jag som en som dirigerar händelseutvecklingen i Squid Game eller nåt.    

Snön faller och jag med den

Igår: satt ute i trädgården, njöt av vårsol, blommande krokusar, surrande humlor och bin. Detvillsäga, så som vädret varit i flera veckor nu. Funderade lite slött på om det kanske inte var dags att byta till sommardäck snart, det är ju ändå snart april. 

Idag: 1 decimeter blötsnö över hela nästan-Österlen. 

Alltså, det här duger fan inte. Man ska väl för fan inte behöva pulsa fram som ett djävla hjon när det snart är april? I Skåne? Stoppa detta, omedelbart. Mvh Snödeprimerad_68:a

När jag tänkte om

Jag är inte vad jag skulle kalla en extremt impulsiv person, så det här med att jag hux flux bokade en tid hos Tobbe Trollkarl kan jag väl bara förklara med att jag var på gränsen till desperat eller åtminstone extremt less på mitt måndagsexemplar till kropp som straffar mig med knän stora som handbollar fastän jag är så skötsam och präktig och gör mina rehabövningar vareviga dag med slavisk noggrannhet, till och med när jag hade 39 graders feber efter tredje coronavaccinationen och kände mig som den döende svanen. 

Vill förtydliga en sak, och det är att det är inte laserbehandlingen i sig själv som jag är skeptisk mot, utan det är 1. att den här Tobbe Trollkarl-personligheten har så extremt brett utbud av behandingar så att de nästan inte får plats på det visitkort som den lite mer andligt inriktade kollegan tryckte i näven på mig med en iver man annars bara ser när religiösa sekter är ute och försöker ragga nya medlemmar (nu vet jag i och för sig inte om det är så det går till, men man får väl föreställa sig). Det var laser och massage och akupunktur och kinesiologi och någonting som kallas "basal kroppslära" (kan det vara huvudet upp och fötterna ner?) och mental träning och stresshantering och rörelseterapi och någonting som hette B-BAT-terapi (som efter en googling visade sig stå för "basal body awareness therapy" vilket ju borde vara detsamma som "basal kroppslära"? så varför upprepa?) och K-TAPE PRO (som väl bara är någon variant av den gamla hederliga sporttejpen?) och friskvård, frihet i andning och mental närvaro och som om det inte var nog med det även KBT, fast lite försiktigt inlindat i att det var "inriktning", mot oro, ångest, tvångstankar och värk/smärtor. ANSVARSFÖRSÄKRAD stod det också rent inledningsvis i detta textflöde som alltså tryckts in på ett normalstort visitkort (text på båda sidor dock) tillsammans med nån flummig bild av en människa som stod i en soluppgång och sträckte ut armarna och hämtade kraft (eller nyss hade blivit knivhuggen i ryggen, vad vet jag?), men framför allt 2. att de här kollegorna, när de pratar om Tobbe Trollkarl-personligheten, har något i det närmaste fanatiskt i blicken, och (allra mest) 3. att det här skulle vara DEN ENDA människan i hela Skåne som skulle kunna utföra laserbehandling? Utan att blinka tar de ledigt från jobbet en halv dag och åker utan att blinka närmare fem mil enkel resa dit. Och det är ju inte heller så att dessa människor går omkring som helbrägdagjorda utan en enda krämpa, tycker nog de gnäller rätt friskt över både det ena och det andra mellan varven. 

Ju mer jag tänke på min bokning, desto mer ångrade jag mig. Ångrar mig sällan eftersom det mesta jag gör faktiskt är rätt så genomtänkt. Men igår eftermiddag började jag googla på laserbehandlingar lite mer i närområdet. Hittade ett ställe som hade tid redan som idag då, så den bokade jag raskt. Nu får vi se vad detta ger. Men laser är ju bara ljus i en viss våglängd så jag tänker att det måste ju funka oavsett om det är Tobbe Trollkarl eller GUNNEL (som den här nya personen hette) som så att säga svingar lasersvärdet mot inflammationen. 

Den som lever får se. På tal om övriga krämpor så var jag hos en kiropraktor igår som gav min stela nacke och bröstrygg en rejäl omgång. Det var nog tio år sedan jag sist var hos en kiropraktor, och det märktes kan jag säga. Men numera kan jag kolla i döda vinkeln utan att behöva vrida hela kroppen från midjan och uppåt, så det var nog rätt så välbehövligt. Tröttsamt att ens lekamen ska vara ett sånt ras, men tur det finns hjälp att få. 

Det kom en kallelse

 Det kom en kallelse till ett möte. 

Healing schmealing

 Har ju som sagt just nu problem med mina knän. Det är rätt trist att ha knäproblem för de är ju liksom involverade i rätt mycket av det man gör, åtminstone om man vill gå normant och inte strutta omkring som nån djävla C-3PO. Kämpar ju på med min rehab, men enligt den sjukgymnast som jag fått tilldelad mig via appen Joint Academy så har jag nu nått vägs ände, inte i rehaben utan för vad som omfattas av patientavgiften, så vill jag fortsätta använda den så får jag signa upp mig på något egenvårdsprogram för 149 bistra kronor i månaden. Det tycker inte jag är prisvärt för att få en daglig påminnelse om att jag ska göra mina rehabövningar samt lite digitala hejarop när jag har gjort alla övningar per vecka, så jag avböjde vänligt men bestämt. 

Gnällde lite på jobbet och vips kom två personer och tipsade om laserbehandling hos någon som allmänt går under namnet "Tobbe Trollkarl" här på jobbet, någon sån där flummig typ som håller på med lite allt möjligt, akupunktur och laser och friskvård och mental träning och KBT och GUD VET ALLT som dom alltid kommer dragande med så fort någon har någon form av krämpa. Dessa två personer går där som barn i huset och påstår att han kan bota allt från skoskav till spetälska (okej, det har de väl rent ordagrant aldrig påstått, men det är fan inte långt ifrån). Nu råkar dessa personer vara såna som också är "lite andliga", vilket gör att jag - som inte är det minsta lagd åt det hållet - inte riktigt kan ta det de säger på allvar. Plus att jag generellt inte tror på sånt där som inte är vetenskapligt bevisat men som ändå anses vara helbrägdagörande, för om det hade varit så lätt att bota saker som vissa såna här flumpellar påstår så skulle det vara ett vedertaget medicinskt begrepp. 

För en massa år sen gick jag på massage hos nån sån här typ, eller till en börja med var han väl rätt så normal men han blev med åren mer och mer new age-ig och tyckte sig kunna känna både det ena och det andra i min aura genom att slå på någonting som såg ut som en stämgaffel och liknande mumbojumbohittepåmetoder. Lite halvskumt var det allt, för en gång påstod han att "min själ ville lyssna på opera" och då hade nyligen köpt Bizets Carmen på cd och tyckte jag gick och trallade på toreadorsången och cigarettarbeterskornas kör mest hela tiden. Men det finns säkert en naturlig förklaring till det. Droppen (för mig) var när jag kom dit och han frågade hur det var, lite sådär som man gör, och jag svarade att det var väl lite sisådär för jag hade skadat foten och skulle springa Göteborgsvarvet om ett par veckor. Men nä, då hade jag inte alls skadat foten utan jag var enligt honom blockerad i själen! Och sen fick jag healing för att lösa upp blockeringen! Jamen alla fattar ju att jag hade exakt lika ont i foten som när jag kom när jag sedan linkade därifrån för att aldrig mer komma tillbaka. 

Hur som helst så stod de här två i Tobbe Trollkarls fanclub och tjattrade i munnen på varandra som Piff och Puff om att en tredje kollega hade varit där med exakt samma problem som jag, svullna och ömmande knän, och blivit helt återställd. Den tredje kollegan är då inte en sån som säger sig "tro på något", utan  jag uppfattar honom som en lite mer jordnära varelse. Så nu har jag bestämt mig för att åtminstone göra ett försök. Blir det bättre så är det ju ett stort plus, blir det inte bättre så kan jag med evidens håna Tobbe Trollkarls fanclub i eviga tider, så det känns väl ändå som win-win för mig. Tror som sagt inte mycket på det, men kan mycket väl tänka mig att omvärdera en åsikt om det visar sig att det har gynnat mig, men vi är inte där än. To be continued. Nästa fredag fick jag tid. 

Till stallet istället, v 13 2022

 Skiter i det där med "pt 1 och pt 2" nu, det får bli vad det blir med drop in-ridningen om fredagarna. Igår var det i alla fall vanliga ridningen med Bästa Måndagsgruppen™ och markarbete stod på schemat. Alltså HELVETE vad ridlärare I kör med oss. Och det gillar vi, även om vi pustar och flåsar och stönar. Inte mycket till skrittpauser utan allt går i ett, och det är svinkul. Även om jag gillade jättemycket att rida för ridlärare K så kan jag ju känna att det kanske kanske var liiiiite för mycket skrittpauser? Fast igår hade jag snudd på kunnat sälja min själ för att få en, hehe. 

Hon har varit jätteseg, jag fick nästan springa och jaga henne för att hon överhuvudtaget skulle gå framåt, sa hon som har ridlekisgruppen som är innan vår lektion och där Köttbullen brukar lunka med. Det bådade ju inte gott, men jag försökte ange tonen redan från början, att här jobbar vi och går inte och drar benen efter oss. Fick nog fram henne hyfsat ändå, men det skedde ju inte helt utan ansträngning från vare sig hennes eller min sida. 

Vi red en övning som var att man skulle trava genom en ganska snäv sväng, rakrikta, trava över bommar, rakrikta, ställa om, trava över en annan bomserie och sedan vidare till ytterligare en bomserie med galoppbommar där man först skulle trava och ha exakt samma antal travsteg, och därmed samma takt och tempo, mellan alla bommar. Sedan skulle vi göra samma sak i andra varvet, fast då skulle vi galoppera över galoppbommarna, trava resten. Och det där bara PÅGICK, i evigheter. Roligt var det, och nyttigt för Köttbullen att träna på galoppfattningarna och mot slutet travade hon jättefint över bommarna och riktigt lyfte på benen som ett annat halvblod istället för att släpa sina små tjocka ponnyben efter sig i dent synnerligen markbundna rörelsemönster som hon håller sig med. Så det var härligt. MEN JOBBIGT, särskilt om ens knäledsartros har lagt i en högre växel, vilket min har gjort nu. Tänkte att jag skulle köra en kur antiinflammatoriskt som jag fick utskrivet av en läkare våren 2020 då jag fick min diagnos och som jag fortfarande hade cirka en halv burk kvar av. Då minns jag inte att jag fick några speciella biverkningar, men nu fick jag plötsligt istället för svullna knän både svullna händer och fötter samt att det kändes som att jag hade pms, vilket jag inte haft på flera år. Jag är lite trög så jag såg inte sambandet först, men sedan googlade jag vanliga symptom på den receptbelagda varianten av Naproxen och då var "vätskeretention" ett sådant. Slutade med dom och efter fem dagar eller nåt sånt så kändes kroppen som vanligt men knäna surade. Pest eller kolera, livet är verkligen en fest. Trädde i alla fall på mig back on track-knäskydd innan ridningen igår och kanske gjorde det lite nytta. Har ju märkt att mycket lättridning och stående i lätt sits frestar på knäna på ett sätt man inte direkt kunde föreställa sig när man var ung och odödlig, och igår kändes det som att det slogs någon form av världsrekord i lättridning. Idag: i alla fall inte värre än igår, det är ju alltid något. 

Olika tolkningar

Det finns olika sätt att tolka det där med att ha en lojalitetskonflikt. 

Helgen som gick

Så passerade ännu en helg för att aldrig mer komma åter. Nu är det snart april. Mars brukar vara den rövigaste av jobbmånader, och den här var väl egentligen inget undantag. Har flera deadlines som närmar sig, skrivbordet är fullt av komihåglappar, det mesta är i princip färdigt men allt känns halvfärdigt och stressigt. 

Blev ingen ridning i fredags. Det kom ut ett meddelande på Facebook i veckan att "från och med nu är drop in-ridningen begränsad till de hästar som står uppskrivna på tavlan". Och det köper jag absolut, men samtidigt är det bara Köttbullen jag vill rida är hon inte tillgänglig så kan jag stå över. Tror att jag tänker göra som så - när mars är över och livet förhoppningsvis blir lite mer jobbmässigt hanterbart - att jag helt enkelt får svänga förbi stallet på vägen hem och kolla av läget. Eller så får jag bli en sån som rider en gång i veckan, jag har inte bestämt mig riktigt än. 

Helgen var rätt tom, innehållsmässigt. För mig som är van vid att ha rätt så fullt upp så är det oväntat skönt att ha det lugnt och obokat mer eller mindre jämt nuförtiden. Trodde jag skulle bli rastlös, men det är jag verkligen inte. Därmed inte sagt att jag får tusen saker gjorda, för det har jag i alla fall inte fått den här helgen. Hade tänkt fixa vidare i mitt Flickrum™, men nu står och faller allt med att min man måste fixa specialhyllplan till min IVAR-hylla så att jag kan bygga färdigt den och få undan alla böcker som står i travar överallt, och han var tvungen att jobba så det hade han verkligen inte tid med. Så jag gick långpromenad med hundarna i det härliga lördagsvädret och sedan satt jag ute i trädgården och drack te och löste korsord. Härligt! Tyvärr fick jag plikta för långpromenaden i form av svullna knän, artrosen och jag är inte vänner just punkt nu. Så på söndagen tog jag bara en kortare promenad och sedan hade jag mest lästid med mig själv. Tills jag kom på att Robinson börjat! Varför har ingen sagt det till mig innan? Eller ja, nu gjorde ju min dotter det i lördags, men det var ju så dags när det  hade gått en hel vecka. Såg de två första avsnitten plus ett av Gränslandet, sedan var det läggdags. 

Och nu är det sommartid, härligt. Känns inte alls som att jag "förlorar en timme", tricket är att gå och lägga sig en timme tidigare på lördagen för då är man ju automatiskt i fas när man vaknar. Funkar eventuellt bara om man är lika kvällstrött som jag, jag har inga som helst problem med att gå och lägga mig klockan 20.00 (kul tjej). För mig som går upp klockan 04.00 i veckorna så har det precis börjat bli liiiiiite ljust när jag kör till jobbet, men det är inte så att jag upplever att det är jobbigt "att det blir mörkare på morgnarna". Och så får man ju de ljusa kvällarna! Hurra för det, säger jag. Höstmörker kan absolut vara mysigt ett tag, men såhär på upploppet av oxveckorna är det fan i mig bara ljuset man vill åt. 

Nu väntar en vecka som är jobbmässigt fullspäckad, men i övrigt rätt lugn. På onsdag ska jag börja en unghundskurs med Laban, det blir förhoppningsvis både nyttig miljöträning för honom och kul för mig att få börja hänga i Nästan-Österlens BK. Förhoppningsvis blir det bra. 

Slukhål

Har läst Slukhål av Tove Alsterdal. Det är en fristående fortsättning på Rotvälta, som jag också har läst och helt ärligt tyckte var sådär. Slukhål handlar om detta:

I ett ödehus vid Offersjön, djupt inne i de ångermanländska skogarna, hittas en ihjälsvulten man. Två fingrar är avhuggna på hans vänstra hand.

Sjuttio mil längre norrut, i det nästan övergivna gruvsamhället Malmberget har en annan man spärrats in i en källare och lämnats att dö.

Eira Sjödin, polisassistent i Kramfors, blir engagerad i utredningen, samtidigt som hennes mamma måste in på vårdboende. Hennes bror sitter fängslad, dömd för ett brott han har erkänt, men inte begått.

När ännu en man försvinner berör det Eira personligen.

För att finna honom är hon beredd att riskera allt.

Det var väl med lite blandade känslor jag lade den här boken till handlingarna. Rätt spännande ibland, men bitvis rätt seg. Och karaktärerna är ju rent erbarmligt melankoliska varenda en, till och med när de skämtade kändes det ansträngt och deppigt  Det blir lite tröttsamt i längden med så mycket vemod och tungsinne, det blir det faktiskt. Men i övrigt välskrivet, bra språk och fina miljöskildringar. Den här boken får tre fingeravtryck av fem möjliga. 

Det kom ett mail

 Det kom ett mail från Kunniga (fd) Kassören

Nulägesanalys

 Här kommer en liten uppdatering från samtiden.

Än klämtar klockan

Har läst Än klämtar klockan av Susanne Fellbrink, som handlar om detta:

Showartisten Cilla har en tuff höst bakom sig. Med löften och smicker har en omtalad skivbolagsdirektör lyckats få med henne i en av landets största dokusåpor, Stjärnfabriken, där talangfulla människor slåss om en musikkarriär inför miljonpublik. Men tv-inspelningen blev inte alls vad Cilla hade tänkt sig.

Nu är det nyårsafton, och snart ska klockorna ringa. På Hotell Södra Berget i Sundsvall förbereder sig Cilla och hennes showgrupp inför kvällens föreställning. Men det Cilla inte vet är att produktionsgänget från Stjärnfabriken också har checkat in för en kickoff.

Samtidigt som en snöstorm väller in över staden försvinner gäster på det stora hotellet, en efter en. Går det en mördare lös mitt i allt nyårsfirande?

Jag har ju gillat de tidigare böckerna i samma serie, men den här kändes lite...urvattnad? Det där konceptet "instängda någonstans där en person måste vara mördaren" känns väl ändå lite väl gjort om ni frågar mig. Tycker också att folk var onaturligt lugna och sakliga som både kunde skämta och äta och nästan flirta istället för att gripas av panik, som jag ändå tror många skulle göra i en situation som ovanstående. Det mediala inslaget kändes också lite som en nödlösning, tycker jag, och jag tycker också att polisen köpte det lite väl lättvindigt istället för att ifrågasätta varför just Cilla alltid råkar sitta inne med information om både det ena och det andra utan att hon på något sätt blir misstänkt för att på något sätt vara inblandad, som man ju tycker att hon i första hand skulle bli. 

Men annars är det väl bra med Cilla, hon kämpar på med sina uppdrag, sitt äktenskap och sin stundtals vacklande självkänsla. Den här boken får tre nyårsklockor av fem möjliga. 

Jadis enters the scene

 Jadis enters the scene

HLR

Igår hade vi hjärt- och lungräddningsutbildning på jobbet. Det var nog sisådär en åtta år sedan senast, men det hade inte skett så mycket uppdateringar utan det är fortfarande trettio-två-mitt-på som gäller. Skillnaden den här gången var att utbildaren var lite mer inne på att lajva riktiga situationer, så vi skulle göra hjärtkompressioner och inblåsningar och samtidigt låtsas att vi pratade med SOS Alarm (i en pappskiva med smartphonetryck) lika länge som det ungefär skulle ta för en ambulans att ta sig till jobbet under normala omständigheter. Jamen det var väl en bra övning. Var ju i och för sig lite svårt att svara på frågan om den livlöse hade några synliga skador när det rörde sig om en torso i gummi, men här fick man ju använda sin fantasi. 

Tyckte övningen gick svinbra för mig. Disclaimer först här dårå: Jag fattar absolut att det är en jättejätteskillnad på att göra HLR på en riktig person i ett skarpt läge och att göra det på en docka under kontrollerade omständigheter där ingenting man gör eller inte gör kan få några som helst konsekvenser. Men här kommer lite skryt: Jag ser verkligen inte mig själv som särskilt vältränad. En gång i tiden, absolut men numera är jag not half the vältränade människa I used to be. Men när det kom till att göra hjärtkompressioner var jag fan i mig outstanding. ALLA mina kollegor började flåsa och svettas och bli röda i ansiktet efter bara ett par minuter, men jag var fan i mig helt OBERÖRD och inte det minsta andfådd efter att ha hållit på i åtskilliga minuter (och åter, jag fattar att det är avsevärt mycket jobbigare att göra det på en människa än på en gummidocka) till rytmen av The Imperial March (andra bra låtar som tydligen funkar att hjälpa en att hålla en bra hjärt- och lungräddningsrytm är Staying Alive med BeeGees, Another One Bites The Dust med Queen eller den gamla hederliga Här kommer Pippi Långstrump). Och nog tog jag i så mycket som man skulle, för det klickar ju till i dockan när man kommit tillräckligt långt ner, plus att jag idag har ett blåmärke på den handen som låg underst så jag har då inte sparat på krutet. Jag fattar det inte själv, för som sagt, jag ÄR inte vältränad och flera av mina kollegor som var med är såna som tränar och dessutom betydligt yngre än jag. Var tvungen att låtsas hålla med när kollegor pustade och sa att det där var minsann jobbigt, för man vill ju inte verka skrytsam, men faktum är att det kändes som att jag skulle kunna hålla på i timmar. Antingen har jag avsevärt bättre kondition än vad jag tror (men det känns inte så sannolikt), eller så hittade jag bara någon form av extremt energibesparande teknik (mer troligt). Eller så är det någon form av dold superkraft, vilket ligger rätt långt bort på sannolikhetsskalan men i alla fall är en rolig tanke. Fjärde alternativet är att alla mina kollegor är riktiga RAS, och det är också en rolig tanke eftersom skadeglädjen är den enda sanna glädjen. 

Vem är vem i mytologin?

 En liten namnförklaring: 

Till stallet istället, v 12 2022, pt...1?

Kom aldrig iväg till stallet i fredags p g a jobb, jobb och åter jobb. Jag hade nästan lite glömt att mars är dödens jobbmånad, för jag har numera en tjänst som inte ska innebära det. Men det visste tydligen inte universum om.  Hade att välja mellan att stanna kvar och göra färdigt, eller att jobba antingen lördag eller söndag för att få färdigt grejer som var tvungna att vara klara till måndagen. Valde att stanna kvar för jag  ändå var inne i ett flow som jag kände skulle bli svårt att jobba upp igen på, låt oss säga, söndagen. Men då blev det alltså ingen ridning. Vi får väl se hur det blir denna vecka. 

Men igår blev det i alla fall av! Även om det är segt att komma iväg så sent på kvällen känns det ju alltid värt det när man väl är där. Vi red en evighetsövning som var så här: Trav och tiometersvolter på ena långsidan, galoppfattning EXAKT vid M, galoppera till B, övergång till trav EXAKT vid B, trava till F, övergång till skritt EXAKT vid F, skritta kortsidan, igångsättning till trav och så trava långsidan med tiometersvolter på valfria ställen, galoppfattning vid M, osv. 

Måste säga att jag tycker Köttbullen jobbade på riktigt bra. Det gjorde nog nytta det där att du sa åt henne på skarpen förra veckan, tyckte ridlärare I. Jag är dock inte helt övertygad om det, för jag anser inte att Köttbullen är en sån som tar åt sig korrigeringar speciellt lätt, utan snarare att hon är en sån som testar gränserna i princip heeeeeela tiden. Men igår hade hon en bra dag, eller vad det nu var, och övningen flöt på. Formen var fin! Galoppfattningarna satt där de skulle! Övergångarna blev riktigt balanserade och fina! Lite kämpigare i högervarvet såklart, men det vore ju konstigt annars, men vänstervarvet var to die for. Det här var en övning som hade varit i stort sett o-m-ö-j-l-i-g för, låt oss säga ett år sen, på den tiden när galoppfattningar var ett stort projekt. Nu: galoppfattning vid bokstav. Ett litet steg för människan, ett stort steg för Köttbullen. 

Proudly presenting: The pallsoffa

Ja, jag får såklart varna känsliga tittare för att det fortfarande är STÖK deluxe, men efter sju sorger och åtta bedrövelser så blev hälften av pallarna kapade 3 centimeter så att slutresultatet gick att klämma in som planerat var. Orkade ej måla pallarna sådär Pinterest-shabby chic-vita utan tog helt enkelt och draperade hela den fula härligheten bakom ett stycke 70-talsgardin som jag spikade fast på ovansidan av pallarna, och sedär vad allting blev färgglatt och...eh, ja, färgglatt. Du har ju gått helt bananas inredningsmässigt, sa min man i en ton som inte på något sätt var full av beundran, men jag gillar färg och har extremt svårt för "ljust och fräsch"-stilen. Och en soffa är det, och det bästa av allt är ju att den passade mellan två IVAR-gavlar så man slapp såga sönder ännu mer.

Är inte 100 % övertygad om att jag gillar utseendet på dynorna, eller rättare sagt passar de väl sisådär ihop med resten av rummet, men de var billiga och det går ju att dra något påslakansaktigt över dom, tänker jag. Ska också komplettera med fler kuddar eftersom det är ett måste för slappande på hög nivå. Nu ska jag kolla på landskamp i handboll, sänds endast på polsk tv med polska kommentatorer men det funkar förvånansvärt bra. Over & out! 

Post Mårten

 Post Mårten Gås, pre Jadis. 

Miniserie schminiserie

 Kan vi stanna upp ett tag och diskutera begreppet "miniserie"? Just nu håller jag på att titta på "miniserien" Stay Close på Netflix. Tycker den är bra, Harlan Coben är väl en mästare på att måla upp en perfekt fasad där ingenting är vad det verkar vara och det råder ett stort mörker under den glättade ytan. Tycker dessutom att han DS Broome är lite...het? Liksom fulsnygg på något vis, även om jag förmodligen skulle hata att ha honom som kollega, eller ännu värre, pojkvän (eller vad det nu heter när man är i vår ålder). Hehe. Men hur som helst, att kalla det MINISERIE är väl ändå att ta i? Det är 8 avsnitt. För mig är en miniserie...kanske 3, högst 4 avsnitt? Men det verkar som att allting som inte är "säsonger" nu har förvandlats till "miniserier". Okej, om man jämför med Hem till gården så är väl allting miniserier. Men ändå? Någon djävla ordning får det väl ändå vara, även på Netflix. KAN JAG JU TYCKA. PS. Är fullt medveten om att det pågår krig, naturkatastrofer, hungersnöd, osv i världen, men alla kan ju inte blogga om allt. 

Jaha, det här var ju tråkigt

Jag är ju som sagt inte mycket till hantverkare, men är det något jag har gjort med mitt Flickrum™ så är det att ha mätt. När man har ont om plats, och det har man ju, så räknas varje centimeter och jag har mätt, kontrollmätt, dubbelkollat kontrollmätningen, gjort skalenliga ritningar av rummet samt möbler för att kunna flytta runt och hitta den mest ultimata placeringen på pappret så man slipper baxa omkring tunga möbler i verkligheten, varsågod för LIFE HACK. Tumstocken och linjalen har fan i mig varit som mina förlängda armar, och jag vet att rummet är exakt 200 centimeter brett. Vad jag däremot inte har mätt är de pallar som jag ska bygga en soffa av, för varenda människa vet ju att en EUR-pall är 120x80 centimeter. Och ställer man då den ena i vinkel så blir det en långsida plus en kortsida, detvillsäga 120+80=200 centimeter så det skulle ju passa LIKE A GLOVE enligt mina beräkningar. Felet var väl att de var just beräkningar. För antingen är den ena pallen lite för lång eller så är den andra lite för bred. Eller båda delarna. Plats får de i alla fall inte.

Inte för att det fattas särskilt mycket, men det spelar ju ingen roll eftersom trä inte är så värst flexibelt. Nu blir det krismöte i Hemmet AB. Jag kan ju såklart se att den enklaste lösningen måste vara att såga av ett par centimeter på kortsidan av de tre pallarna som står med långsidan hitåt, men det ska ju göras också. En annan och avsevärt mer komplicerad lösning vore att flytta hela väggen ett par centimeter, men det känns ju onödigt omständligt. Ja, det ska ju inte gå som på räls, den saken är ju säker. 

Mårten Gås-möte, pt 2

 UPPLÖSNINGEN! 

Backstabbed

Backstabbed! 

Till stallet istället, v 11 2022, pt 1 (hoppas jag)

Igår var det äntligen dressyr igen, vi red en övning som gick ut på att om man hade en normalskolad häst så skulle man rida skänkelvikning i en båge längs med långsidan, först för ena skänkeln och sen för andra, och hade man en lite mer outbildad häst så kunde man även välja att bara rida bågen. Jag valde alternativ A, för det är bra träning för Köttbullen. Gick rätt bra ett tag, men sen lackade hon ur och blev sådär omedgörlig som bara hon kan bli i höger varv. Körde upp huvudet, låste halsen, bet tag i bettet och vägrade samarbeta. Då sa vår nya ridlärare I att om det inte funkar med det man gör så får man förändra något. Det är ju en klok tanke. På henne framåt, uppmanade hon och det försökte jag med så vi for iväg som två vantar längs med den såkallade bågen. Repeat x varje gång det var dags för skänkelvikning undan höger skänkel, fast lektionen började gå mot sitt slut så det blev inte så mycket mer krigat om den högersidan igår. 

Du får säga till om du vill rida någon annan häst, sa I och det var ju snällt av henne, fast det vill jag ju inte. Även om det nästan rök ur öronen av uppdämnd irritation hos undertecknad (och även Köttbullen tror jag) igår. Du kunde ju ha ridit bara bågen, sa min dotter men jag tycker att någon gång får väl även Köttbullen lära sig ett och annat. Det SKA gå. 

Fick bläddra tillbaks i gamla inlägg för att peppa mig själv lite, för visst har det  ändå hänt grejer sedan jag började rida henne. För TVÅ ÅR SEN, hehe. Man är ju ingen Jan Brink precis. 

Mårten Gås-möte

 Första delen av ett möte med Mårten Gås

Måndagen före vårdagjämningen

På söndag är det vårdagjämning. Äntligen, även om det nu har varit så härliga soliga nästan-vårdagar i över en vecka, så det där behovet av "att det ska bli ljusare" är väl kanske inte riktigt lika stort just nu som det var för ett tag sen när det var gråmulet och kallt och regnade varje dag i vad som kändes som flera år. 

Blev ingen ridning i fredags. När jag kom till stallet så stod det bara hästar som jag absolut inte kan tänka mig att rida uppskrivna på tavlan. Började leta efter ridläraren, för det där att det är de enda hästarna som ska gå behöver inte vara en absolut sanning, men samtidigt så tar jag det inte på något sätt för givet. Hittade henne inte någonstans, hittade till slut någon som jag kunde fråga och fick då till svar att hon var ute i skogen. Då var mina alternativ 1. Börja göra i ordning en häst som jag absolut inte vill rida (läs: lite hetare hästar vars mentalitet inte passar mig), eller 2. Vänta och hoppas på att ridläraren skulle dyka upp i så god tid att jag skulle hinna göra i ordning Köttbullen om det nu var så att hon skulle gå med. Var inte sugen på 1, men tiden gick och så småningom kändes inte heller 2 som ett alternativ, så då valde jag alternativ 3, ge fan i alltihop och åka hem. Blev lite sur, för jag hade ju ändå stannat kvar en timma extra på jobbet för att matcha drop in-tiden, och också på att ridläraren gjorde sig oanträffbar, det kan ju vara så att man har andra frågor? Får väl hoppas att det bara var någon tillfällig grej. 

Sådde jag några tomater i helgen? Näpp, det gjorde jag inte. Åkte ju iväg för att köpa färg, och tänkte då passa på att köpa såjord, men den var slut både på Lantmännen och i vanliga affären. Sen hittade jag en tredjedels påse i växthuset, men det var typ tjäle i den. Ställde fram den i solen för att den skulle tina upp, men sedan glömde jag bort det och så gick denna helgen ur mitt liv för att aldrig mer komma åter. Det får bli veckans fix, hoppas jag åtminstone. Har inte köpt några tomatfrön i år, utan räknar kallt med att jag har i kvar från förra året i gömmorna. Är helt galen när det kommer till tomatfröer, man vill ju liksom ha allt! Gula, röda, gröna, högväxande, lågväxande, tidiga sorter, kulturarv, andra sällsynta sorter och nu fick jag fan i mig sätta mig på händerna för att inte klicka hem några ukrainska sorter bara för att Runåbergs hade en drive och skänkte intäkterna från solrosor och ukrainska tomater till Ukraina. Alltså,  det har absolut inte att göra med att jag inte vill att det ska skänkas pengar till Ukraina, utan enbart att jag har redan en hel djävla skokartong full med fröer och behöver verkligen inte klicka hem ännu fler.   

Idag ska jag åka till Erikshjälpen och lämna grejer, typ några gamla lampor (bland annat dom där fula fönsterlamporna som jag inte ens visste om att jag hade), en säck med utrensade kläder, en kasse böcker (helt otroligt med tanke på att jag nyligen lämnade TIO kassar, men så hittade jag en till) och lite annat smått och gott som jag rensat ut. Mmmm...rensa ut. Det är grejer det. 

I övrigt väntar en (suck) späckad (stön) jobbvecka, men det är väl bara att bita ihop och kämpa på rätt in i kaklet precis som vanligt. På torsdag har jag i alla fall massage. Mmm...massage. Min (eller min och min, hon är väl tillgänglig för alla som bokar tid och betalar) massör (eller heter det kanske massös? fast det låter lite...sådär?) har varit i Thailand på semester i sex veckor och utan henne försmäktar detta måndagsexemplar till lekamen på denna ö. Så det ser jag fram mot. Det och vårdagjämningen.   

Rapport från en renovering

Alla vet ju att så fort man ska göra någon form av renovering så ska man räkna med faktor Pi. Dvs multiplicera tid, svett, tårar, möda, kostnader och allting annat med 3,14 och så hamnar man betydligt närmare sanningen än när man sorglöst tänker "renovera att rum på cirka åtta kvadratmeter blir a piece of cake". 

Lördagen åkte jag och köpte mer färg till väggarna eftersom jag insåg att den inte skulle räcka, plus att jag behövde färg till dörrkarmen och en inbyggd hylla som hittills varit omålad och rätt ful. Idag fick vi möjlighet att låna ett släp och åkte och hämtade mina 6 pallar som ska bli en soffa. Sen visade det sig att där soffan-to-be ska stå finns det enda vägguttaget som alltså måste flyttas först för annars blir det blockerat, så nu står alla pallar i en hög och det liknar mest ett djävla lager.

Aja, det löser sig. Tur det finns en elektriker i huset, annars hade jag minsann inte varit sådär cool. 

Ja, det var vad som hanns med den här helgen p g a 1. Min man hade skrivit upp koden till låset på släpet på en lapp för att inte glömma bort koden, men glömde istället lappen hemma. 2. Låset till släpet hade frusit, så när väl lappen med koden hade hämtats fick undertecknad stå och värma låset i åttahundra år med sina bara och inte så varma händer, 3. "när vi ändå var i stan" så skulle min man stråla samman med en kollega för att överlämna några nycklar och för att uttrycka det milt så skulle ingen av dom kvala in till SM i logistik. 

Ja, men till slut kom vi ändå hem med nämnda pallar. De skulle sedan bäras upp från gatan och in i huset och upp för trappan och fy fan vad det var tungt och jobbigt och besvärligt. Men nu är det gjort! 

Nu hoppas jag på att veckan som kommer ska bringa feeling till min man så att han 1. flyttar vägguttaget, 2. fixar mina special-hyllplan så att jag kan bygga upp min specialvariant av min Ivar-hylla. Vi får väl se vad som händer där. 

Friday, I'm in love

I morse kände jag mig hyfsat mild i själen tills jag insåg att det var dags att tanka. Det kan ju förstöra vilken dag som helst i dessa tider. Idag kostade dieseln visserligen "bara" 26,32 kronor per liter till skillnad mot i onsdags då den låg på 27,97, MEN ÄNDÅ? Tusen spänn som flaxade iväg bara sådär, och det är ju inte som att man är ute och nöjeskör direkt utan nu är det i princip bara jobbresor mellan Ankeborg och nästan-Österlen som det handlar om. 

Googlar vad ett busskort kostar (869 kronor för 30 dagar) och önskar att Google även kunde svara på om jag tycker att det skulle vara värt det. Rent ekonomiskt så borde det absolut löna sig. Tidsmässigt, absolut inte. Skulle inte direkt säga att det handlar om att tid är pengar, mer att den tiden känns så himla bortslösad. Hade bussen bara stannat på någorlunda gångavstånd från jobbet så hade det inte varit några större problem. Men nu är det inte så väl inrättat utan bussen stannar vid järnvägsstationen (tycker "centralen" känns som en lite väl ambitiös benämning av tre spår och några busshållplatser) och så får man vänta där på en stadsbuss och dessa är såklart inte direkt synkade med varandra. Plus att om jag tar bussen så kan jag tidigast vara på jobbet 06.30. Vilket innebär att jag åtta timmar senare, samt efter att ha gjort om hela den logistiska proceduren i omvänd ordning och haft ett djävla flyt så är jag kanske hemma...16.15? Det är det FAN inte värt enligt mig när jag ändå måste gå upp typ samma tid som vanligt och jag är hemma 14.00 om jag åker bil. 

Ja, jag är medveten om att det finns en massa människor som har det mycket värre och som skulle jubla om de kom hem redan vid 16.15, men det betyder ju inte att jag måste vilja ha det så (obs, är absolut tacksam över att jag är priviligierad, osv) eftersom jag är en fri ande som vill ha mina lediga eftermiddagar och framför allt mina ensamma morgnar på jobbet. Har så himla svårt att föreställa mig att jag skulle kunna komma till jobbet och börja frotteras med kollegor det första jag gör och ändå ha förståndet i behåll. 

När jag säger till folk i min omgivning att jag inte är speciellt social av mig så tror de i regel att jag skämtar. Tror de förknippar osocial med att vara en tillbakadragen och blyg enstöring. Det är jag absolut inte, men det betyder heller inte att jag uppskattar att ha en massa folk omkring mig jämt och ständigt för det tär på mig så till den milda grad att jag hellre skulle välja en månad i isoleringscell på Hinseberg framför att vara med i ett enda avsnitt av Big Brother.  

Hur som helst! Nu är det fredag! Bilen är tankad! Stallet väntar! I helgen ska jag så tomater (målsättning/löfte från förra helgen som inte blev av) och måla mina gula Flickrums™-väggar ännu en gång. Sen ska vi låna ett släp och åka och hämta några lastpallar som jag ska bygga en soffa av. Eller "bygga" är väl kanske att starkt ord här när det handlar om att placera dom på och intill varandra och sedan lägga på några dynor som jag har beställt. Jag kanske är den enda i hela världen som (hittills) inte byggt någonting av gamla lastpallar, men det visade sig ju finnas en hel uppsjö med dynor och kuddar och annat som gjorts efter måtten av en EUR-pall, så det var ju bara att välja och vraka. Det blir prima. Och i stort sett gratis, ja inte dynorna förstås, men pallarna. Borde förstås ha väntat med själva inredningen tills Flickrummet™ var helt färdigt, men nu var det denna helgen som det dök upp en möjlighet att låna släp, så då får det bli som det blir. Kan Arga Snickaren så kan väl jag. 

Mårten Gås

Mårten Gås enters the scene. 

Gult är inte så fult, snyggare än gipsskivegrått i alla fall

Kämpar vidare med Flickrummet™, tricket (som jag i alla år förgäves har försökt få min man att fatta) är att göra lite varje dag eftersom det oftast är startsträckan som är det jobbiga. När man väl är igång så är det ju inte så farligt. Idag målade jag två väggar gula, det tog ungefär 45 minuter. 

Japp, det är exakt så flammigt och jävligt som det ser ut att vara, men det är inget som inte en andra strykning rår på tänker jag. I mitt yrkesliv har jag ganska (läs: jätte)höga krav på mig själv men när det kommer till hemmafix är jag för det mesta hyfsat obrydd med slutresultatet så länge det inte ser ut som någonting som hämtats ur ett avsnitt av Arga Snickaren (alltså något som han blir arg på att någon annan gjort för att det är så hafsigt och, ursäkta uttrycket, tattigt utfört).

För ett tag sedan skulle min man (enligt mig) mansplaina lite (enligt honom) tips och råd inför målningen. Helvete vad arg jag blev. Påstår inte att jag är händig, för det är jag absolut inte, men så djävla svårt är det ju verkligen inte att blaska på lite färg så att det skulle behövas en karl som ska förklara för en vad man ska tänka på. När jag var 16 år jobbade jag och ett gäng andra skoltrötta ungdomar med att måla klassrum. Vi blev upphämtade och fraktade som boskap varje morgon av nån kommunanställd arbetsledare. Han pekade med hela handen ut vilka rum som skulle målas, langade av hinkar med färg och spackel ur den gröna folkvagnsbuss som han susade runt i, och lyste sedan oftast med sin frånvaro under resten av dagen. Kan inte minnas att jag eller någon annan någon gång under denna period tänkte att vi inte skulle klara av det, och dög det åt Jönköpings kommun då så duger det väl åt mig nu. Tänker jag. Det är ju dessutom MITT Flickrum™ så hur det ser ut därinne är ju bara min ensak. Fick min man lära sig den hårda vägen. Eller i alla fall via de hårda ord som jag yppade efter att han, enligt sig själv, "bara velat hjälpa till". 

9½ månad

Har läst-om 9½ månad av Annika Lantz, det är en sån där bok som jag ibland greppar när jag inte riktigt vet vad jag vill läsa och/eller vill ha något lättsamt. Detta är handlingen: 

Utdrivningsskedet låter som exorcism. Och är det nästan också. Visste du att barnets huvud vrider sig tre gånger under själva förlossningen? Det framgår inte av den bok jag läser om kroppen vrids med eller om det bara är just själva huvudet, och jag tror inte att jag vill veta. Vissa saker fattar man ju ändå själv. Som att man inte behöver daska ungen i baken för att den ska ta sitt första skrik det räcker med att den får se sin mamma efter 18 timmars krystvärkar. 

Radiolegenden och teveprofilen Annika Lantz är föräldraledig. Hon har fått barn nummer två och upptäckt att alla som säger att det inte är någon skillnad med ett barn till ljuger. I sin dagboksroman berättar hon med sedvanlig humor och skärpa om det lilla heterolivet med kolikbarn, sömnlösa nätter och lattespäckade mammaluncher som aldrig blir av. 
Här avhandlas babysim, besök på BVC och eftermiddagsteve med samma inlevelse. Liksom damtussar och ärvda mammabyxor. 

Jag gillar den här boken, den är rolig och lättsam med ett stänk av allvar ibland. Finns få saker som gör mig så tillfredsställd som att läsa om andras stök, vardagskämpande och tillkortakommanden, antar att det är för att jag då och då kan få känna mig lite mer välorganiserad, duglig och kompetent. Allt är ju relativt, hehe. Men jag tycker Annika Lantz är djävligt rolig och boken tål uppenbarligen att läsas om och om igen. Den får fyra Miniform av fem möjliga. 

Dagarna efteråt

 Dagarna efter 1 september

Money makes just nu i första hand veterinärens world go round

Gudarna ska veta att det inte är gratis att ha djur. Vet inte varför just gudarna ska bli inblandade i detta när det räcker så väl med att vi vanliga dödliga tar en titt på kontoutdraget för att inse att några gudar knappast är närvarande och bistår med en hjälpande hand.

För cirka två veckor sedan hörde jag att Remus liksom tuggade på något. Det fanns ingenting som han rimligtvis skulle kunna tugga på, så jag öppnade hans mun och insåg att han tuggade på en halv kindtand. Den andra halvan satt kvar, men så kan man ju inte ha det. Ringde en veterinärklinik som är lite mer specialiserade på hundtandvård än vad den som är närmast är, fick en tid dagen därpå, åkte dit (1 timmes resväg), fick konstaterat att tanden behövde opereras ut, men eftersom det rör sig om en relativt gammal hund (12 år) med blåsljud på hjärtat så måste man först göra ett hjärtultraljud, dels för att ha koll på att hjärtat inte blivit förstorat sedan föregående kontroll (för i så fall kan man behöva sätta in medicin), och dels för att bedöma huruvida det är en risk att söva. Fick tider för det ena och det andra och åkte hem (1 timmes resväg). I måndags åkte jag dit (1 timmes resväg), gjorde hjärtultraljud (ja, det var alltså inte jag som utförde själva undersökningen), fick konstaterat att allt såg bra ut, åkte hem (1 timmes resväg). Igår åkte min man dit på morgonen (1 timmes resväg), lämnade, åkte till jobbet (1 timmes resväg) och på eftermiddagen åkte jag dit (1 timmes resväg), hämtade ut en ynklig hund som blivit en kindtand fattigare, åkte hem (1 timmes resväg). Rätt så många timmars resväg och det är ju jättekul att dieseln nu kostar närmare 28 kronor litern. TJUGOÅTTA KRONOR LITERN? Det är ju för fan helt sinnessjukt. Utöver det så betalade jag omkring 4000 kronor igår (efter att försäkringsbolaget varit generösa och "direktreglerat" så i själva verket skulle det väl gått lös på cirka det dubbla. Hjärtultraljudet kostade drygt 2000 och den inledande undersökningen nästan 2000. TJOHO liksom. Ska dock skicka in dessa kvitton till försäkringsbolaget och hoppas att försäkringen tar i alla fall en del av dom.

Förra månaden så fick Laban operera ut två mjölktänder som inte hade lossnat, det gick på runt 4000 som INTE täcktes av försäkringen. Utöver det så blev Hilding plötsligt inkontinent och fick göra ett akutbesök hos distriktsveterinären, 3400 kronor senare fick han konstaterat urinvägsinfektion. Har skickat in kvitton även på detta till försäkringsbolaget och hoppas på lite återbäring. Snart ska också själva försäkringen betalas, det går lös på nästan 15 000 per år. Det är väl egentligen inte pissdyrt med tanke på att det är fyra hundar, en kompis till mig som har en mer skade- och olycksdrabbad ras betalar nästan lika mycket för EN hund. Men ändå. Det är pengar som ska ut och inte tycker jag man får särskilt mycket för dom i relation till hur mycket man slantar in. 

Nu har det dessutom precis kommit hem ett halvårsförbrukning av eldningspellets, som kostar, inte jättemycket om man slår ut det på en månad, men mycket pengar som ska betalas på ett bräde. Det har ju inte med hundarna att göra, men det var ändå en sur räkning som dök upp i ett opassande läge. 

Vi är inne i en likviditetskris, sa jag till min man, fast i vårt fall handlar det om att vi får nalla från sparkontot för att täcka de löpande utgifterna som regnar in just nu. Alla har ju inte ens ett sparkonto att nalla från, så jag fattar att detta är priviligerat gnäll för rika. 1 april är det dags för lönerevision, men med tanke på det rådande världsläget (vår branch är drabbade av helt ohemula prishöjningar på råmaterial och företaget ägs av ett investmentbolag vars agenda aldrig har inkluderat feta löneökningar) så utgår jag från att man bara får avtalsenlig höjning. Förr i tiden hade vi lönesamtal, men det har man inte i Danmark. Inte för att jag jobbar i Danmark, men alla våra chefer är danska så därför får man numera bara ett mail med information om vad sin nya lön är.  Ska inte påstå att jag tycker att jag är direkt underbetald, men man vill ju alltid ha lite mer än vad man faktiskt får?   

Men med tanke på världsläget så ska man ju verkligen inte gnälla, det ska man inte. Plus att Remus är pigg och glad igen istället för att ha lommat omkring och sett rätt så moloken ut. Om man själv hade brutit av en kindtand så att hela pulpan var blottad och tvingats gå runt i detta tillstånd i över en vecka så hade jag verkligen inte heller slagit några frivolter av lycka. Men nu är tanden borta, Remus är glad, hjärtat slår fint, våren är på ingång, man får fokusera på det. 

Och så vänder vi åter till september

Vi spolar tillbaks till september 2021. 

Snabbspolning till nutid

En liten snabbspolning framåt i tiden. 

Ett steg framåt

Rapport från dagens renoveringsmöda: har grundmålat en vägg samt flyttat ett ton böcker.

Före:

Och efter:

Kanske ej superimponerande, men det var ett pyssel att leka inte-nudda-nymålad-vägg (den som är bortanför hörnan) samtidigt som tunga boktravar skulle stuvas undan på ett obefintligt golvutrymme. Skulle väl ha gjort det hela i omvänd ordning men planen var faktiskt bara att måla väggen idag pga trött. Men sen fick jag tydligen feeling?

Och kolla: Jag har FÖNSTERLAMPOR. Det ultimata beviset på att man är en lycklig människa enligt LoHe De här fönsterlamporna, som jag förträngt att jag ens ägde, fick jag när mina föräldrar sålde sitt hus och vi skulle hjälpas åt att tömma en gård som ingen någonsin flyttat ifrån sedan omkring 1868. Tror jag tänkte att min dotter nog ville ha dom, för hon skulle precis skiljas och var i behov av lite inredning. Hon är dessutom mer fönsterlampstypen än vad jag är, men hon tyckte inte de var snygga. Det tycker inte jag heller, men av någon anledning hamnade de ändå i arbetsrumsfönstret på andra våningen där de nu har stått och inte lyst upp någonting i typ sju år eftersom jag nästan inte har varit i det fd gemensamma arbetsrummet alls pga irritation över min mans stök.  Nu får de åka vidare till Erikshjälpen istället. 

Hello Telia my old friend

Igår jobbade jag hemma och precis när jag var klar med dagens knogande så knackade det på dörren. Det är ytterst sällsynt att det gör det, i 99 % av gångerna är det grannarna vars kusinbarn (de har en stor släkt ska tilläggas) ska sälja eller leverera jultidningar eller Newbody eller kryddor eller något annat som godhjärtade jag har beställt av dom, men det var ingenting sånt på gång nu. Gick och öppnade, utanför stod en person som sa sig komma från Telia och som ville informera mig om att nu, NU, minsann så hade de anslutit sig till fibernätet och nu fanns det saftiga rabatter att inhämta för den som ville vara med på den resan. Det ville sannerligen inte jag eftersom jag gjorde slut med Telia i somras. Det var ett långt och lyckligt äktenskap så länge det varade, men det sveket och den otroheten förlåter jag aldrig. Jag sa att jag inte var intresserad eftersom jag hade dåliga erfarenheter av Telia. Jag kommer inte att bli kund hos Telia igen om jag så får 100 % rabatt, förklarade jag (vänligt) och den stackars kringvandrande Teliafiberförsäljaren ville då veta vad som hänt och jag summerade: Först har man ADSL i hundra år och allting fungerar superbra, sedan gör det inte det längre och Telia bara: Här är inget fel, trots att det uppenbarligen VAR deras fel, men de menade på att det var vår router, fastän den var ny. Och sedan när vi fick ("fick") fiber (som Telia vid den tidpunkte inte kunde leverera till nästan-Österlen) så sa jag upp allt med Telia och hade 30 dagars uppsägningstid på alla tjänster, men mailen stängde de ner direkt och menade att "mail inte är en tjänst" och jag fick fan i mig lägga närmare en halvtidstjänst på att ordna upp det. Det var ju inte bara vi som hade problem med Telia där och då, utan det var samma eller värre för minst två andra bara på vår lilla gata så djävligt osannolikt att allas routrar skulle ha begått någon form av kollektivt självmord? 

Detta berättade jag på ett livligt och inlevelsefullt sätt och fick ett Tack för din ärlighet tillbaks. Tyckte nästan synd om henne för det var ju verkligen inte hennes fel, och hur kul kan det vara att tvingas lomma omkring i småbyar och försöka få dom att haka på och byta till Telias nya fräscha fiber? Hoppas vid Gud att hon inte jobbade på provision, för det hade man sannerligen inte blivit fet på hemma på våran gata i STAAAN. Over & out. 

Till stallet istället, v 10 2022, pt 1

Igår var det hoppning. GULP. Till råga på allt skulle vi ha VIKARIE. GULP, GULP, GULP. Man vet ju aldrig med vikarier, de kanske är helt hoppfanatiska och har inte alls lust att ta hänsyn till en feg dressyrkärring på 53 jordsnurr? Det enda som är bra med att vara en feg dressyrkärring på 53 jordsnurr är att man verkligen inte behöver leva upp till någonting längre. Förr var det ju viktigt att hoppa lika högt som alla andra så att ingen trodde man var en mes, men en bra sak med att bli äldre är att sånt kan man ju verkligen unna sig att skita i numera. Förklarade därför direkt för Vikarien att jag kanske var norra Europas mesigaste hoppryttare. Dessutom (fast det sa jag inte) var jag övertygad om att karma skulle komma och bita mig i röven eftersom jag träffat vår f d ridlärare Karin innan och på hennes fråga hur det gick med Köttbullen hade jag stått i stallgången och skrutit som ett barn hur djävla BRA det gick med galoppen. Då brukar det ju i regel gå åt helvete inom kort. 

Hur som helst. Vi började med att trava över bommar i tre olika serier som låg som på ett stort S. Det gick bra, Köttbullen lyfte fint på benen (vilket hon inte alltid gör, hon kan lika gärna snubbla sig genom alltihop) och vi svävade fram och jag hade blicken riktad på nästa och vägarna blev bra. Sen var det trav över ett litet kryss och det gick också bra. Därefter skulle man vända upp på medellinjen och hoppa ett kryss, det gick mindre bra för det var i höger var och då strulade det med galoppen, först blev det fel galopp och sedan korsgalopp (så går det när man jinxar) men vi trasslade oss över på något sätt i alla fall.

Sedan skulle man komma i galopp över en liten bana som var som ett S, och då gjorde hon om det lilla krysset till en oxer. En OXER! Jag har väl fan inte hoppat en oxer på denna sidan millennieskiftet, sa jag till en i Bästa Måndagsgruppen™ efteråt. Jag VET att det inte är ett dugg svårare med längdhinder för hästarna, snarare tvärtom, men jag tyckte den såg både hög och bred ut (det var den inte) och det kändes Läskigt med stort L. Red mot den med döden i hjärtat (nästan), men det gick faktiskt riktigt bra. Kontrollerat tempo, bra avsprång, bra vägar. Kände mig så nöjd (att jag hade överlevt) att jag valde att hålla där. Man ska sluta när det går som bäst, osv. 

Flickan i stenparken

Har läst Flickan i stenparken av Nilla Kjellsdotter. Den handlar om det här:

En tonårsflicka hittas halvt ihjälfrusen mitt i vintern intill en landsväg. Hon är illa tilltygad och pratar knappt. Mysteriet kring den identitetslösa flickan tätnar när det visar sig att ingen har anmält henne saknad.

Kriminalpolisen Mija Wadö får samtidigt en mordutredning på sitt bord när den populäre diabetesforskaren David Heselius hittas ihjälslagen i sitt hem. Den lyxiga villan är noggrant rengjord och det går inte att säkra några tekniska spår. Poliserna får veta att hans företag stod inför ett stort genombrott i forskningen - kan motivet finnas där?

Mija Wadö får axla ett stort ansvar när flera av hennes kollegor är borta från avdelningen. En av dem, Ronnie, saknar hon extra mycket. Medan Mija försöker balansera sitt privatliv och den växande arbetsbördan kommer utredningen allt närmare henne själv. Den lastbilschaufför som hittade tonårsflickan, är han verkligen den som Mija tror?

Till en börja med tyckte jag den här berättelsen var lite sisådär. Störde mig på att någon såg en huggorm och tänkte att hon "hatade de där ryggradslösa djuren" eftersom ormar inte alls är ryggradslösa mvh besserwissern. Sen tyckte jag karaktärerna var lite stolpiga, särskilt chefen (måste ALLA polisdeckare ha en chef som i det närmaste kunde ha platsat som clown på Cirkus Scott?) och Mijas granne som bara var too much, och Mija själv, eller rättare sagt på hur många gånger man var tvungen att läsa om hur hon stoppade in en prilla eller rättade till den eller tog ut den. Och såklart att hon hade ett tungt-bagage-som-hon-absolut-inte-ville-prata-om, som det verkar vara lag på att alla polisdeckare har på ett eller annat sätt. Men sen tog det sig, tyckte jag nog, och då kan jag bortse från ett och annat irritationsmoment (som att alla kvinnliga polisdeckare alltid har en äldre manlig polis eller nån annan karl som "är som en far" för dom och dit de alltid är välkomna för en fika och en pratstund). En riktigt stark och mustig intrig med lett par för mig rätt oväntade twister (blev dock helnöjd när jag kunde ställa diagnos på ett sjukt barn flera sidor innan de åkte till sjukhus men jag är ju också ett djävla geni ibland). Också kul att läsa om hur det är i Finland, tycker jag. Den här boken får fyra lättare blodsockerfall av fem möjliga.

Om Daenerys Targaryen

Ett inlägg som bland annat handlar om Daenerys Targaryen.

Flashback Forever: Showen, med mera

I fredags gav jag mig ut på en odyssé, kändes det nästan som eftersom jag inte korsar kommungränsen speciellt ofta. Tog bussen till stan och tåget till Lund och allt gick bra. Tog mig till hotellet, checkade in, låg och drönade på sängen och tittade på en dokumentär om Degerfors IF:s kamp att hålla sig kvar i allsvenskan. Sämre fredagseftermiddagar kan man verkligen ha. Sedan mötte Jenny upp, vi gick ut och åt, drack VIN, babblade på om vad som hänt sen sist, och sedan var det dags att ta sig till Lunds Stadsteater och titta på Flashback Forever: Showen. Älskar ju Flashback Forever-podden, och showen gjorde mig inte på något sätt besviken för den var sjukt rolig och Gud vad vi skrattade. DOCK blev både jag och Jenny lite chockade över att vi var cirka dom enda som var i vår ålder, alla andra var typ...25? Fast det blir kanske så i en typisk studentstad, vad vet jag? Aja, någon ska ju höja medelåldern också. 

Sov bra på hotellet, åt en fantastisk hotellfrukost (mmm...hotellfrukost) och begav mig sedan mot stationen för att ta mig hemåt. Nähä, men då var det väl någon form av tåg-KAOZ med inställda avgångar och ersättningsbussar och folk som sprang som råttor hit och dit i panik, vilket var ganska underhållande för mig som inte hade någon tid att passa. Men sen fick jag ta tag i min egen logistik, för istället för att ta tåget till Ankeborg och sen bussen hem till nästan-Österlen så fick jag åka tre olika bussar kors och tvärs över det riktiga Österlen. Det var ju också ett äventyr och jag kände mig nöjd med att riktigt kunna maxa min rätt så dyra 24-timmarsbiljett, för här fick jag ju mycket resa för pengarna. Hade 42 minuter till godo när jag steg av bussen hemmavid, så det var nog tur för mig att jag inte lydde min mans förslag att "ta en sväng på bokrean i Lund" när jag nu ändå var där för då hade det varit risk att jag fått lägga ytterligare pengar i Skånetrafikens stinna kassa. 

Sen var jag ju helt slut av allt resande, även om jag strängt taget inte gjort så värst mycket mer än suttit på röven och lyssnat på Spotify, men det är väl alla intryck som ska bearbetas? Resten av dagen blev det sannerligen inte många knop gjorda i alla fall. Inte igår heller, eller jag gick en långpromenad med hundarna och sedan hade jag en deckare som behövde läsas ut eftersom lånetiden höll på att gå ut. Pysslade lite i  Flickrummet™, sedan var det väl det vanliga söndagsgöromålen som pockade på uppmärksamhet. Baka bröd, laga mat, förbereda för veckan som kommer. Ja, och snipp snapp slut så var helgen slut. Inte en tomatdjävel har jag planterat heller, bara så ni vet. Men det får väl bli i veckan som kommer. 

 

En bild från ett renoveringskaos

Tänkte vara sådär härlig och bjuda på lite INSPO (ett uttryck som jag snappat upp från såkallade influencers och vem i HELVETE kom på denna töntiga förkortning?) från den pågående renoveringen av Flickrummet™. Det där med att renovera utan att ha någonstans att göra av alla grejer under tiden är ett väldigt överskattat nöje om ni frågar mig. Arga Snickaren brukar alltid skälla på folk som lämnar en massa grejer framme eftersom det är en säkerhetsrisk och man kan snubbla och ramla och skada sig. Han hade gissningsvis inte blivit speciellt glad åt denna arbetsmiljö. Det är väl inte jag heller, men nöden har ingen lag.

All köttfärstapet är numera ett minne blott, och den psykedeliska 70-talstapeten har varsamt skrapats fram och får nu se dagens ljus för första gången sedan, gissningsvis, tidigt 90-tal. 

Farfars gamla sekretär var tidigare placerad till vänster i bild, där det nu står en gardinstång med blårutiga köksgardiner som kommer från min gamla lägenhet. Lyckades genom en djävulsk manöver flytta den till dess nuvarande placering till höger i bild utan att behöva flytta på alla boktravar och allt annat bös som ockuperar en rätt avsevärd del av golvytan. Det var en operation som krävde millimeterprecision och en hel del mustiga svordomar. Lyckades hitta en nyckel som passade till låset så jag kunde fälla upp skivan under själva förflyttningen. Olyckligtvis har skivan slagit sig och låsblecket passar därför inte helt hundra i ovansidan längre, därav den klämmiga lösningen med en bit hopvikt kartong. Som inte heller funkade helt hundra, därav majoriteten av de mustiga svordomarna.

Men nu är den på plats! Och den högra väggen är gipsad och målad, visserligen bara grundmålad men eftersom den ska täckas med bokhyllor så tycker jag att det kan duga så för den kommer ändå inte att synas sen. 

Nästa steg blir att flytta boktravarna och böset från vänster till höger och måla den vänstra väggen. Den ska vara gul, så det återstår att se om det kommer att passa med en psykedeliskt grön fondvägg eller ej. Därefter ska min man förhoppningsvis ha fixat specialhyllor till resten av Ivar, som ska byggas upp runt farfars sekretär. Har rensat ut svinmycket bland mina böcker, men många återstår ändå och en vägg utan bokhyllor är många gånger en helt meningslös vägg. Nä men det var väl allt från Sköna Hem för den här gången. 

Benvittring

Har läst Benvittring av Johan Theorin. Det här är handlingen:

En man dör i ett stenras på en ödslig öländsk strand. På marken har han hunnit lägga en krans av rosor.

När polisen Tilda Davidsson lyfter på kransen hittar hon benrester från en man som sist sågs i livet tillsammans med hennes 86-årige släkting, skepparen Gerlof.

Gerlof är sjuklig och kraftlös, men måste ändå ta reda på varför en gammal tragedi ännu skapar rädsla och hat. Hat så starkt att mordet på stranden bara är början.

Jag har läst de andra böckerna i den här serien, fast kanske inte alla? Minns att jag tyckte första boken var riktigt bra, men sen vattnades intrigerna liksom ur lite. Och jag tyckte också det började bli lite tjatigt med han Gerlof. Det var det väl fortfarande, men i övrigt var det här en rätt så okej deckare. Inte superspännande, utan mer vardaglig. Den får tre gamla båtar av fem möjliga. 

Oh no, NJET, ingen tillgång till innehållet

Läste precis en lång lista över "företag som lämnar Ryssland på grund av invasionen i Ukraina" och på vilket sätt de inte tänker stödja Putin-regimen längre. Det var till exempel BBC: återkallar sändningstillstånd, Disney: ställer in alla filmer, Ericsson: lämnar marknaden, FIFA (vet inte om jag skulle definiera FIFA som ett företag, men skitsamma): diskvalificerar landslaget för VM, Nike: stänger alla butiker, och så vidare. Glädjande, får man ju ändå säga. Hoppas det svider där det ska svida. 

Sen när jag kommit längre ner på listan så såg jag följande: Pornhub: Ingen tillgång till innehållet. Nu är jag långt ifrån någon expert, men jag tror att Pornhub är lite som Youtube fast med snusk? Alltså ett ställe från vilket där det distribueras pornografi på nätet (vågar inte googla för fan vet vad det kommer att göra med ens algoritmer då). Försökte föreställa mig att Putin och de andra oligarkerna as we speak sitter bakom Kremls murar och maniskt försöka ladda ner osedd porr istället för att ägna sig åt militära strategier, men tanken svindlade som det heter. 

Möte, möte, möte

Tredje delen av tre.

When all is one and one is all, that's what it is, to be a rock and not to roll, oh yeah

I morse spelades låten Stairway to heaven på radion. Då blir man ju alltid på gott humör även om jag kanske inte är jordens största Led Zeppelin-fan i övrigt. För längesen hade vi ett stort jubileum på jobbet, då blev alla anställda med respektive plus en hög såkallade hedersgäster inbjudna och så blev man indelade i lag för en hel dags fröjd och gamman och festligheter, allt från röd matta och champagnefrukost i arla morgonstund till pampig trerätters middag och vid midnatt eldslukande män som gjorde någon slags show som folk gissningsvis vid den tidpunkten var alldeles för trötta och/eller fulla för att uppskatta efter förtjänst. 

Ett av de lite mindre glamourösa inslagen denna dag var en tipspromenad. Man var ju som sagt indelade i olika lag och Jenny hade hamnat i samma lag som ekonomi-Jeanettes man. Det räckte med att se honom så insåg man att här var det en person som man hade väldigt gemensamt med, och jag var glad att jag slapp ha honom i mitt lag för han gav intryck av att vara en dryg besserwisser av stora mått, en sån där  riktig översittartyp som man inte vill ha gått i samma klass som eftersom han till 100 % var en sån som mobbade alla som inte passade in i hans världsbild.
Varje gång Jennys och mina vägar korsades den dagen så väste hon okvädningsord över den där djävla moderat-Johan eller vad han nu hette. Själv hade jag en fru till en f d ägare (en av de såkallade hedersgästerna) i mitt lag, vars stående kommentar var att så här hade det aldrig gått till på Stures tid. Det var ju inte heller så festligt, men eftersom det var fri sprit och taxi hem så kunde man väl stå ut med både ett och annat den dagen.
Hur som helst, en av frågorna på tipspromenaden var "vilket band skrev låten Stairway to heaven?" och då var alternativen 1. Led Zeppelin,  X. Rolling Stones, 2. AC/DC. Det var ju så busenkelt att man inte ens hade behövt HA några alternativ, men ekonomi-Jeanettes man hävdade med en dåres envishet att det var AC/DC som var upphovsmän till denna låt. Han tänkte kanske på Highway to hell, vilket ju är ungefär samma sak FAST EXAKT TVÄRTOM, eller så killgissade han bara. Oavsett så var det ju FEL, vilket flera andra i laget hävdade, men eftersom han var en dryg översittartyp och var den som höll i den gemensamma tipsblanketten så var det också han som kryssade i  alternativ 2 som svar, trots Jennys med fleras vilda protester. Och då tog han till och med upp en telefon och skulle googla, sa hon bittert efteråt. Det här var 2008, detvillsäga innan smartphone var var mans egendom, så det där med att googla från telefonen lät sig inte göras hur som helst. Skärmen var pytteliten och så fort man var utanför en tätort så saknades täckning. Det var ungefär samtidigt som mina föräldrar kommit på att de kunde använda sin mobiltelefon och ringa mig så att jag kunde googla fram de rätta svaren på den tipspromenad de brukade gå varje söndag. De tyckte att de var alldeles otroligt as-smarta. Nuförtiden vet jag inte om det ens är möjligt att ha en tipspromenad längre eftersom alla googlar allt, jämt. 

När jag var tonåring så berättade en, på den tiden, kompis att hon "hade hört" (oklart var) att det i USA fanns en privat radiokanal (svindlande tanke när P1, P2 och P3 var den enda radiounderhållning som stod till buds) där man BARA spelade Led Zeppelinlåtar och varje nyårsafton spelade man BARA Stairway to heaven, hela den dagen och kvällen och natten. Måste ju ha varit otroligt TJATIGT att driva denna radiokanal och speciellt på nyårsafton bara sitta och spela Stairway to heaven-singeln om och om igen, för under 1980-talets början när yours truly var en finnig ungmö så lär det ju knappast ha funnits någon möjlighet att göra digitala låtlistor och ställa in dom på repeat eller hur det nu går till. Om detta med den privata Led Zeppelin-radiokanalen ens var sant alltså, vilket man ju kan tillåta sig att betvivla. Det källkritiska tänkandet hos mig som tonåring lämnade nog en del övrigt att önska. 

Källkritisk var jag igår i alla fall när jag fick min inkomstdeklaration och det visade sig att jag hade fått 24 000 omotiverade kronor i restskatt. Höll på att smälla av, mailade Skatteverket och frågade varför det bara skilde 1975 kronor mellan preliminär skatt och dragen skatt och borde det inte vara så att det var den mellanskillnaden som skulle utgöra restskatten istället för de här horribla siffrorna som inte fanns förankrade någonstans i deklarationen? Jo, det visade ju sig några timmar senare att det var Skatteverket som hade klantat till det, inte bara för mig utan för tusentals sköra skattebetalare. Men gött att det var på det hållet, för plötsligt kändes det som att jag hade tjänat drygt 22 000 kronor eftersom jag nu slapp åderlåta mina sparkonton för att bli fri en skatteskuld som inte ens var min. Fast så kan man väl förmodligen inte räkna ens om man jobbar på Skatteverket, hehe. Men jag prisade Gud för att det a. var fel, och b. så att säga var fel på rätt håll, för det hade nog varit betydligt bistrare om man först fått besked om att man skulle få tillbaka 24 000 kronor och det sedan visade sig vara fel, för dom pengarna hade man nog redan satt sprätt på i tanken, misstänker jag. 

Fredagspeppen på en torsdag

Imorgon ska Jenny och jag gå på Flashback Forever-showen. Tycker FF är kanske den roligaste podden som någonsin har gjorts så förväntningarna är extremt höga. Vi bokade biljetter redan i augusti förra året, till detta datum, det är inte som att det har blivit framflyttat på grund av pandemin. 

Insåg för ett tag sedan att showen börjar 20.30 i LUND, vilket gör att möjligheten att ta sig hem med sista bussen som går runt 22-tiden från Ankeborg är starkt begränsad om jag inte bara vill åka ner och vända i dörren till Lunds stadsteater, och det vill jag ju inte när jag/vi nu har väntat och längtat och suktat och trånat i ett halvår på detta event. Fick därför feeling och bokade HOTELL. Tog ett dubbelrum ifall Jennys lokaltrafikförhållanden skulle visa sig vara lika begränsade som mina, men det var de inte och dessutom  hade hon åtaganden i sin hemort tidigt på lördag morgon så det var inte läge att svina omkring på stan, sova på hotell och komma hemlullandes framåt eftermiddagen som en annan rockstjärna (som man inbillar sig att man fortfarande skulle vara kapabel till, vilket ju som alla förstår är en myt). 

Så nu vankas det EGENTID för yours truly. Människor som reser mycket brukar beklaga sig över att det är "så ensamt att sitta på trista hotellrum", men jag stormtrivs med det. Kanske för att jag reser så sällan, antar jag. Men också för att jag gillar otroligt mycket att umgås med me, myself and I, plus att jag tycker hotellrum andas lyx och flärd och så har man ju hotellfrukosten att se fram mot! Hotellfrukost kan ju mycket väl vara det bästa som någonsin har uppfunnits. Nu behöver jag ju inte heller bekymra mig om huruvuda hotellrummet ska ha toaväggar av glas eller ej, som det rummet Jenny och jag bodde på i Stockholm en gång hade. Fortfarande väldigt oklart hur de tänkte där, de som designade rummet. Inte ens om man är ett par vill man väl dela med sig av eller vara en del av varandras toalettbesök? Men nu ska jag ju bo ensam på mitt hotellrum, så det är ju en icke-fråga. 

Hur som helst: Är så oerhört PEPP på detta! Och att oxveckorna börjar gå mot sitt slut. Jag trodde att oxveckorna var perioden mellan trettonhelg och påsk, googlade för man vill ju inte fara med osanning och fick då reda på att oxveckorna ursprungligen var mellan midsommar och allhelgonahelgen, vilket i det gamla bondesamhället var en period med hårt arbete och inga helgdagar i sikte. Det var innan semestern uppfanns, den saken är klar. Jag jobbar ju i en säsongsbetonad verksamhet, vi har högsäsong mellan ungefär mitten på april till slutet av september och det är en extremt slitsam period, men ändå på något sätt görligt för det är ju åtminstone ljust! Hade motsvarande arbetsmängd infunnit sig mellan november och mars hade man väl gått under, tänker jag. 

Ska så tomater i helgen också, tänkte jag. Ytterligare ett bevis på att livet återvänder, våren är på gång, osv.