Hundlivet

Nu har jag rapporterat om höns och vaktlar, men hur går det med hundarna då, undrar kanske vän av ordning och jodå, det går väl bra, svarar jag på den. Valpen Tage är snart 4 månader och har tagit sig igenom den värsta valpperioden, den där man bara kan kommunicera genom att bitas med sylvassa tänder. Därmed inte sagt att skor och möbler går fria från hans tuggande och gnagande utan han kräver fortfarande mycket passning.
Rumsrenlighetsträningen går rätt bra så länge man är uppmärksam. Oftast går han själv mot dörren när han behöver gå ut, men där gäller det ju att vara med på noterna för han står inte och artighetshåller sig om man är för sölig med att komma till undsättning eller missar att han står där och vill ut. På sista tiden har han börjat lyfta på benet utomhus, vilket ser jättelöjligt ut eftersom han har så långa ben och knappt kan hålla balansen, men det lär han sig väl med tiden.
Han kan både sitta och ligga på kommando så länge det inte händer alltför mycket runt omkring honom som stör. Hans kriterier för störiga saker är i och för sig rätt så omfattande, ett löv som faller, en bilmotor som startar på avstånd, såna saker får honom att glömma allt. Haha.

Vad säger taxmaffian om detta då? Hilding är en hårt prövad tuggleksak som Tage klättrar och klänger och biter på, men han har ju en ängels tålamod och lite till. Remus är strängare, men också den som tar sig an Tage och leker och busar med honom för att visa hur man uppför sig i vår flock. Så på det stora hela går det rätt bra. Tage är fortfarande så liten att han kommer undan med det mesta, men samtidigt börjar han lära sig lite var gränserna går.

Alla goda ting är tre: Hilding, Remus och Tage.
Ibland lyckas alla dessutom fastna på en och samma bild.

 



"Stanna kvar" är ännu inte ett befäst kommando, kan man väl säga.

På jobbet är Tage en uppskattad kollega.

Världen ska upptäckas. Här: Läskiga saker i stan!

Läskiga saker vid kusten! 

Läskiga saker i skogen!

 

Full koll på korna i hagen. Lyxigt med en egen storbilds-TV, tycker hundarna.

NAAAAW!





Vi hör av oss

Har läst Vi hör av oss av Jacob Sundberg. Många i min omgivning har läst den och tyckt att den var fantastiskt rolig och talande och träffsäker och you name it, så förväntningarna var rätt högt ställda på denna samling noveller om människor i anställningsintervjusituationer. Blev dock rätt fort trött på den och tyckte mest att den kändes så himla överdriven. Okej, jag fattar att man måste skruva till situationer och karaktärers egenskaper och sånt för att det ska överträffa och bli roligare än verkligheten, men efter typ tredje helt osannolika berättelsen så tyckte jag inte det lockade jättemycket med ytterligare sex noveller där alla människor och situationer framstod som mer eller mindre helfnoskiga. Tror de kanske hade gjort sig bättre om man hade läst dom en och en med någon veckas paus emellan, nu blev det blev lite korvstoppningskänsla, plus att jag hade rätt svårt att hitta den där igenkänningsfaktorn som alla talar om. Har i och för sig inte varit på sådär jättemånga anställningsintervjuer i mitt liv, men jag har själv hållit i åtskilliga rekryteringar och jag kände inte igen mig från varken sökandens eller arbetsgivarens sida. Men det är väl jag som inte har nån humor dårå. Den här boken får två a-kasseutbetalningar av fem möjliga.

En oskyldig lögn

Har läst En oskyldig lögn av Sabine Durrant. Har tidigare läst Allt att förlora, som jag först tyckte var sådär men som tog sig på slutet. Den här berättelsen handlar om Paul, en misslyckad författare som inleder en relation med Alice, som är bekant med en av Pauls gamla studiekamrater som han springer ihop med av en slump en dag. Paul är inte precis en sympatisk typ, snarare tvärtom. Han ljuger och stjäl och manipulerar så det står härliga till och är cynisk som få, och relationen med Alice inleds från Pauls sida mest av anledningen att han ska ha någonstans att bo (gratis). Jaha, och sen, under en semesterresa till Grekland, kommer Pauls lögner ikapp honom, och plötsligt står han anklagad för både det ena och det andra.

Jag tycker att boken var helt okej, men precis som med Allt att förlora så var det rätt många och långa transportsträckor som kändes lite onödigt detaljerade. Och sen var det ju svårt att känna någon som helst sympati för Paul ens när allt vändes mot honom, eftersom han var ett sånt as. Den här boken får tre glas Ouzo av fem möjliga. 

Reportage från en vaktelbur

Får väl uppdatera mina trogna läsare med lite bilder på vaktlarna också. Vaktlar är så gulliga att se på, men ska jag vara helt och uppriktigt ärlig är de ganska tråkiga som husdjur betraktade. De är liksom inte sociala på samma sätt som hönsen, fast jag antar att de kanske blir det om man pysslar jättemycket med dom. Men mina ägnar sig mest åt att ligga och trycka under grenar när de inte äter eller dricker. Det är ett naturligt beteende för vaktlar, så det är ju inte mycket att göra åt.
Vi har japanska jumbovaktlar, de är modell större fast ändå små om ni fattar vad jag menar. Större än en koltrast men mindre än en duva.

Så här bor våra vaktlar. Buren består av fyra sektioner där
ändsektionerna är små krypin i händelse av dåligt väder.
I varje sektion finns en lucka som man kan öppna utifrån.
Tage gillar att hålla koll på dom. En gång hoppade han in
i buren när jag öppnade, men jag hann få ut honom innan
både han och vaktlarna fattade vad som skulle kunna hända. 

Här är spa-delen med sandbad. Som strö har jag grenflis,
vilket är OTROLIGT uppskattat.

Och här är matsalen. Om höns är svårfotograferade så är
vaktlar sju resor värre. Det här är i alla fall den stolta
tuppen Johnny som inte alls vill vara med på bild.

I den öppna delen av buren har vi lagt in grenar eftersom
deras hobby lite är att gömma sig.

Det här är Honung. Hon är den enda som har den här
färgen och är en av tre hönor som jag är bergsäker på.

Tuppen Johnny till vänster och nån av de mer anonyma
hönorna till höger.

Hönan Svartprick (jättefantasifullt namn). Vi har två vita
hönor, men Svartprick är, till skillnad från Snövit, inte
helvit.

Längst in: Snövit, och så två av de anonyma hönorna som
jag inte ser skillnad på. Vi har totalt 7 hönor och en tupp. Från
början var det 8, men en blev sjuk och dog.

Johnny (längst fram) med en av sina fruar. Önskar att jag hade
kunnat infoga ett ljudklipp på när Johnny gal för det är ett
så pass gulligt läte och låter inte alls som en hönstupp. Men
dels har jag inget sånt ljudklipp och dels hade jag ändå inte
vetat hur man skulle få det att hamna i blogginlägget. Ni
får googla eller nåt.

I somras var vaktlarna oerhört produktiva och värpte som bara den, men nu har de gått ner på sparlåga och det är bara någon enstaka som lägger ett och annat ägg varje dag. Jag antar att det är helt normalt när det blir kallare och mörkare. När andan faller på (d v s snart?) så ska vi bygga en annan bur till vaktlarna för den här är rätt svårstädad.  Den har nätbotten och tanken var att vi skulle flytta runt den då och då så att de kunde äta gräs, men de föredrar att krafsa och rafsa i sitt grenflis tio gånger av tio och vill man göra dom riktigt lyckliga så kan man slänga in några nävar vissna löv som de får jobba sig igenom. Gräset skiter de fullständigt i, och sedan blev den färdiga konstruktionen rätt tung och därmed också svår att flytta. Nästa gång bygger vi en allroundbur på ben så att man kan städa den utan att ligga dubbelvikt och som går att använda både till vaktlar och kaniner. STAY TUNED!

Till stallet istället v 38 pt 2 och v 39 pt 1

Det är synd om människorna, skrev Strindberg, och det är synd om Pojken, skriver jag. Något felas honom, han har ingen feber, äter bra men är trött och hängig på ett sätt som inte går att härröra till dålig kondition. Så nu får han vila från ridning ett tag. En ridkompis som är en sån där person som månar om att alla ska ha det bra ringde och berättade detta inför fredagens drop in-ridning så att jag skulle veta och vara mentalt förberedd och få möjlighet att välja någon annan istället. Så pass snällt och omtänksamt, tyckte jag som ju mest gillar att harva runt på en och samma häst hela tiden.

Bulldozern är ju numera utesluten från allt som inte är funkis- eller nybörjarlektioner, så jag valde Irländskan istället. Har inte ridit henne sedan förra sommarens boot camp, så det var väl på tiden. Hon var inte fullt så lat, men betydligt stelare än jag mindes henne så det var ju inte direkt så att Jan Brink kom krypande naken och erbjöd mig pengar för att ge honom lite tips och råd i dressyren. Dessutom skulle vi rida en övning där vi skulle galoppera över bommar i sicksack över medellinjen. Den gick i och för sig bra och Irländskans galopp är väldigt bekväm, men jag hade velat jobba mer lösgörande. Men man kan ju inte få allt. Kände mig ändå hyfsat nöjd efteråt och hoppas jag får rida henne mer under Pojkens vila på obestämd tid.

I går red jag min vanliga lektion och då fick jag såklart inte heller ha Pojken utan blev tilldelad Hästen. Jippi...not, men det är ju bara att sitta upp. Förra veckans lektion var ju inget som gick till historien direkt, men man vill ju ändå vara en som ändå reder ut situationer. Dock gick den här lektionen BETYDLIGT bättre. Vi hade en jätterolig framridning där det hände saker hela tiden, det var tempoväxlingar och volter och galopp i lätt sits och samlad galopp på volten och trav över bommar och en massa annat, och jag tyckte att han blev både lösgjord och lyhörd PLUS att jag faktiskt kunde sitta på honom i galoppen, åtminstone lite bättre än förra veckan när det större delen av tiden kändes som att huvudet var i Hässleholm och bakdelen i Ystad.
Det var ju trist att man skulle förstöra den känslan med HOPPNING, för det var vad vi skulle göra sen. Först var det galoppera runt spåret, vända in och hoppa ett hinder på diagonalen, landa i rätt galopp och galoppera genom två hörnpasseringar, bryta av och trava över ett kryss på andra diagonalen, landa i rätt galopp, galoppera genom hörnet och sedan vända in och hoppa ett tredje hinder. Det var inga höjder att tala om och eftersom Hästen nu hade både huvud och bakdel om inte samlade så i åtminstone samma kommun så det gick ändå rätt bra att styra och få till de vägar som jag hade tänkt mig, inte de som han själv valde lite efter eget tyckande.

Eftersom hoppning är så tidsödande kan man i vår grupp välja "ridlektion, extended version" i de delar av hoppblocken som inte är markarbete, men det valde såklart inte jag. De andra i gruppen är väl mer hoppintresserade för så fort jag förklarat mig nöjd med livet så åkte hindren upp säkert en halvmeter (vilket fortfarande var långt ifrån högt-högt, men jag är feg och står för det).

Nästa vecka är det i alla fall hoppblockets sista vecka, sedan återgår allt förhoppningsvis till det normala.

Bygga hönshus - an epic movie part 36

Ni trodde kanske att ni sett sista avsnittet, men det var visst bara en säsongsavslutning av denna mastodontfilm. Ett bygge blir visst aldrig färdigt om man gör det själv. Nu var den - kanske - sista punkten kanske inte superhögt prioriterad, för det har ju varit både vår och sommar och långa ljusa nätter. Men nu har höstdagjämningen kommit och gått och de mörka kvällarna är här. Och då vill man ju kanske ha en liten lampa att lysa sig fram med? Jaha, men om man inte har dragit ut någon el till hönshuset? AJ DÅ, tänker kanske ni, men OFF GRID tänker nu jag. Så en solcellspanel och armatur införskaffades, i och för sig för rätt längesen, men sen var det väl såklart inte bara att smacka upp den hur som helst. Om nan skulle tro den medföljande instruktionen så var det livsviktigt att panelen satt i EXAKT rätt vinkel och att det inte fick vara någon som helst skugga någon del av dagen, för annars skulle kapaciteten minska med miljontals procent per sekund (okej, lite överdrivet). De villkoren gick ju inte riktigt att uppfylla på vår tomt, så det fick helt enkelt bli vad det blev. För att inte takutsprånget skulle skugga slog vi på ett par extra bräder (som ska målas vita så småningom).

Här sitter själva solcellerna. I söderläge, men delvis skuggade
av träd och annat. Kände ej för att kalhugga hela trädgården
samt intilliggande naturreservat för att få en lampa att lysa.

 

Och - TADAA - det lyser ju ändå. Här ser ni baksidan av
gaveln på vilken panelen sitter. Sladden från panelen går in
genom väggen och leder till ett batteri, där strömmen lagras.
Sedan räcker batteriet till att driva den lilla lampan.
Och batteriet laddas även när solen inte lyser. Det räcker
med dagsljus, även om det såklart går fortare när solen steker.

Funkar även när det blir riktigt mörkt.
Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart.

Okej, kanske inte världshistoriens bästa bild. Men se vad
mörkt utvändigt och se vad ljust invändigt. Hilding står i
dörröppningen och undrar lite varför husse och matte far
som tossingar fram och tillbaka och tänder och släcker
och jublar åt den gratisa elen.

Gick obemärkt förbi och Ditt liv och mitt

Här kommer två böcker som jag påbörjat men med största sannolikhet inte kommer att avsluta: Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström och Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson. Två romaner som av en slump visade sig handla om ungefär samma saker - hur man förr behandlade förståndshandikappade människor i Sverige. Jätteintressant ämne tycker jag, men böckerna tilltalade mig ändå inte. Ditt liv och mitt summeras så här på baksidan:
Märit kliver av tåget i Lund utan att själv förstå varför. Det är över femtio år sedan hon senast var här och hon har inte längtat tillbaka en sekund. Hit kom hon som läkarstuderande på 60-talet, en tid då folkhemmet växte och blomstrade.Men på Norra kyrkogården vittnar en massgrav om en annan verklighet. Här hamnade patienterna från Vipeholm, den stora anstalten för så kallade sinnesslöa strax utanför Lund. Det var där hennes bror gick under. Han som kallades Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Vad var det som hände för alla dessa år sedan? Och vem bär egentligen skulden?

Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse, om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande roman om hämnd, familjehemligheter och skuld.

Lät jättebra, tyckte jag, men jag tyckte Märit var rätt ointressant som person och i inledningen berättas det om saker och människor som man fattar att man ska få veta mer om sen, men det var för mycket hintande och för lite bakgrundsfakta och då tappade jag intresset lite. Annars gillar jag Majgull Axelsson, så jag ger den kanske en chans till för att se om det blir bättre, vi får se om jag hinner innan lånetiden går ut.

Gick obemärkt förbi kommer dock inte att få någon mer chans, för den var BARA tråkig med ointressanta karaktärer och en massa onödiga detaljer som inte tillför berättelsen något. Så här står det om den:
Vårdavdelningen för obildbara sinnesslöa ter sig under dessa år som en veritabel dödsanstalt för några av de svagaste och mest utsatta i vårt land. Så inleder prästen Gösta Lidelius 1958 sin skrivelse till inspektören för sinnesslövården. Han har själv för många år sedan medverkat till att sexårige Jan Ivar i församlingen tagits om hand och satts på anstalt. Där överlevde Jan Ivar bara lite drygt ett år. Driven av sin skuld har Gösta genom åren gjort otaliga eftersökningar och bilden av en dödsfabrik har vuxit fram allt tydligare. Många är de barn som avlidit bara kort tid efter att de blivit intagna på någon av anstalterna.
I romanen Gick obemärkt förbi får vi möta några av de barn som blev intagna på sinnesslöanstalter från 30-talet och framåt, en tid präglad av rashygieniskt tänkande. Vi möter också Helga, hängiven sjuksköterska som kämpar i motvind för att barnen ska få anständigare vård. För tidens melodi är att de här barnen ska gömmas undan och helst också glömmas bort.
Med stark inlevelse skildrar Ingrid Hedström en skamfläck i den svenska historien. Allt i romanen bygger på grundlig research. Utifrån autentiskt material levandegör hon en tid och en rad människoöden som borde ha fått långt mer ljus på sig. Romanen blir på så vis en viktig påminnelse - för det 30-tal som kan tyckas avlägset kastar skrämmande långa skuggor.

Tycker karaktären Gösta är så DJÄVLA tråkig och liksom alla andra karaktärer i boken alldeles för övertydligt gestaltade. Dialogen är stolpig och miljöskildringarna för omständliga. "Så grym så man får ont i magen", skrev en recensent om berättelsen och det kanske är något fel på mig för jag kände bara GÄÄÄÄÄSP. Synd, för ämnet är ju jätteintressant. Men det kan inte hjälpas, den här får ett överkryssat sömnpiller av fem möjliga.

Reportage från en hönsgård

Eftersom det har kommit in önskemål om uppdatering kring menageriet härhemmavid så tänkte jag lite ambitiöst, eftersom jag är mina fåtaliga läsares SLAV (eller snarare: blir så sabla smickrad över att någon intresserar sig, hahaha), att jag skulle gå ut och fotografera hönsen igår. Det är bara det att hönsen inte låter sig fotograferas, eller de fastnar ju på bild, men det blir inga bra bilder. Eller i alla fall inte bilder som jag har tänkt mig, vilket var bilder på hönor som poserande snyggt en och en, men istället trängde de antingen ihop sig i en klunga eller vände röven till och pickade sniket efter mask. Alternativt körde ner huvudet i den lilla bytta med solrosfrön som jag hade tagit med mig som fjäsk, men så ser aldrig bilder i hönsböcker ut. Jag utgår från att man kan träna höns till både det ena och det andra, men det har jag alltså inte gjort och bilderna blir således därefter. Man kan klicka på dom så blir dom större, bilderna alltså.

Michelle Obama. I mina ögon den snyggaste hönan i
flocken, fast just den här bilden med skuggor och grejer
gör inte hennes ståtliga fjäderdräkt riktigt rättvisa. 
Michelle Obama (den riktiga) betalade nog ingen hyra i
Vita Huset, och hönan Michelle Obama var också sist ut med
att börja värpa, nästan två månader efter resten av gänget. Det
sköter hon snabbt och diskret som det anstår en First Lady.

I mitten ståtar Mette-Marit med sin krona. Vissa Blommehöns
har tofs på huvudet, hos oss är det bara Mette-Marit som har det.
Det var mer utmärkande innan hennes kam blev så stor som den är nu.
Mette-Marit var den första hönan som började värpa. Hon är
väldigt social och nyfiken. Hon ligger gärna och trycker i redet
en god stund när hon värper och låter sig inte störas av något.
Hon är COOL helt enkelt.


 

Här står Magnhild och gottar sig i solens sken. Som kyckling
var hon svart-grå-spräcklig och rätt anonym till utseendet,
men i takt med att hon blev äldre fick hon stiligt nougatfärgade
bröstfjädrar. Magnhild är en vaken tjej som håller sig framme
när det händer något.

 



Det här är Jeanette. Hon är lite blygare än de andra och
går gärna för sig själv och plockar. Jeanette var den andra
hönan som började värpa. Hennes fjäderdräkt är väldigt
snygg med både silver- och guldskiftningar.
 



Christine Perfect betedde sig som vilken rockstjärna som helst
och ville inte vara med på bild. Christine är lite stingslig och
drar sig inte för att picka sina medhöns när de är för närgångna,
eller för all del mina fötter när jag är barfota. Christine kan ligga
och trycka i redet i flera timmar innan ägget kommer.

 

Här kommer Brienne och då är det bäst att akta sig. Nä,
skojar bara. Brienne fick sitt namn efter Brienne of Tarth i
Game of Thrones för att hon var störst av kycklingarna.
Hon är fortfarande en riktig biff, men väldigt snäll. Hon är också
väldigt mån om att tala om för hela världen att hon har värpt.
Det är det viktigaste i världen och alla måste få veta!
Helt seriöst håller hon nog högre ljudnivå än en tupp och det är
ett  ka-ka-ka-KAAA:ande  som kan pågå utan uppehåll
 i säkert en kvart. Tack och lov så har Brienne inte lika tidiga
vanor som en tupp.

Som sagt...det där med att vara hönsfotograf är inte det
lättaste. Har i detta nu mobilen full av bilder på hönsrövar.
ENJOY.  

Märker man något i flocken sen f d hönan Laura tuppen Lars fick smaka på yxan? Nä, det tycker jag inte, faktiskt tycker jag nog det är mer ordning och reda nu. Det har nog dock inte så mycket med frånvaro eller närvaro av tupp att göra utan röran berodde nog mer på att de då var tonåringar (med en tonårstupps tveksamma ledaregenskaper), och nu är de vuxna kvinnor som sköter sig själva utan någon som bossar över dom (eller i alla fall har inte jag sett någon som tagit på sig en uttalad ledarroll). Så här ser en dag i hönsens liv ut: Så fort luckan öppnas på morgonen så går de ut och fångar dagen i hönsgården som är cirka 100 kvadratmeter stor och full av buskar och annat spännande. Där tillbringar de hela dagen med att krafsa och sprätta och picka och sandbada. Regnar det så går de oftast in under huset eller trycker ihop sig under någon buske. In i själva hönshuset går de bara om de känner för att äta, eller när det är dags att värpa. De värper oftast en och en och alltid på förmiddagen eller tidig eftermiddag. De har blivit lite mer flexibla när det gäller att välja rede. I början valde alla det ena redet och trängde hellre ihop sig två stycken i det än att ta det andra. Nu är det dock rätt så jämnt fördelat med hur de lägger sig.

Just nu kan man räkna med att de gemensamma krafter lägger mellan fyra och sex ägg om dagen. Det blir en FASLIG massa ägg per vecka har jag upptäckt, men det är ju ett angenämt bekymmer. Vi hade nog kunnat sälja lite, men hittills har jag inte riktigt känt för att ta tag i försäljningsdelen utan fryst in och/eller gett bort överskottet. Att sälja ägg har ju heller aldrig varit en plan, utan målet var bara att vara självförsörjande. Vi får väl se hur långt det räcker över vintern, vi tänker inte försöka maxa produktionen med tilläggsbelysning och sånt, utan naturen ska få ha sin gång. Borde kanske vara lite mer driven när det gäller att sälja, men jag hatar verkligen att hålla på och bestämma tid och plats och träffa folk och ta betalt och, ja, hela försäljningsbiten, mest beroende på att folk generellt är så djävla KRÅNGLIGA. Eller det är i alla fall min erfarenhet av att sälja grejer på Blocket. De som är intresserade kan aldrig när man själv kan, sen bestämmer man en tid och så kommer de inte, eller så är de intresserade och ska återkomma men hör sedan aldrig av sig, man vet inte om man ska vänta eller sälja till någon annan. Eller, som när jag sålde en soffa en gång, så kom det en tafatt människa som a. inte hade med sig egen bärhjälp och b. inte klarade av att vända med släp, och c. inte hade med sig jämna pengar (det här var innan SWISH-revolutionen) och sedan hade mage att beklaga sig över att JAG inte hade någon växel (jag hade begärt 900 för soffan, hon hade med sig två femhundralappar), MEN SER JAG UT SOM EN BANK ELLER? Då hade jag dessutom BÅDE hjälpt henne att bära ner soffan samt vänt hennes bil med släp, så jag tycker faktiskt inte att hon behövde sura över att jag sa att hon antingen fick betala 1000 kronor eller lasta av och bära upp soffan igen, fast i vänligare ordalag).   

Ja, det var ju en liten utvikelse från hönstemat. Åter till ordningen. De äter det här fodret (som de Ä-L-S-K-A-R) och matrester, bortrensat ogräs och annat grönt, plus allt som de hittar i hönsgården (inklusive lågt sittande blad på alla buskar). Tyvärr verkar inte mördarsniglar vara någon favorit, har provat att ge dom småsniglar men hönsen bara: NÄTACK.

Hönsens version av oxfilé.

De får också fri tillgång till krossade snäckskal. Fodret innehåller kalk så det ska egentligen inte behövas, men de har en skål i alla fall och det verkar som att de gillar att picka i sig ett och annat  skal i förbifarten. Grus (som höns måste ha för sin matsmältning) utgår jag från att de själva petar i sig från marken utomhus, där de ju faktiskt tillbringar minst 90 % av sin vakna tid (slakten av Lars inkluderade en av ren nyfikenhet dissekering av muskelmagen, vilket bevisade att så var fallet). Blir det mycket snö och is i vintern så kommer de nog att få lite extra grus inne i hönshuset (även om jag egentligen tror dem fullt kapabla till att krafsa undan snö och peta i sig vad de behöver i det avseendet, men better safe than sorry som det ju heter).
Cirka en gång i veckan ger jag lite vitaminer och selen i dricksvattnet, inte för att jag tror att det
behövs EGENTLIGEN,  men det skadar ju knappast heller. Jämfört med andra husdjur är de extremt lättskötta, kvoten mellan den trevnad de tillför och den arbetsinsats som krävs för att sköta dom är skyhög. Det här var värt varenda timme av blod, svett och tårar i byggandet av Höns-Hilton. Som nu dessutom blivit försedd med solcellspanel och belysning. STAY TUNED för det inlägget.

Pass på!

Har varit och beställt ett pass. Eftersom jag hatar att resa så har jag inte haft ett giltigt pass sedan någon gång på det tidiga 90-talet. Ja, ni läste rätt, och jag har aldrig känt att det har varit något problem för mig. Nu seglade dock ett obligatorisk jobbmöte på utomnordisk ort upp på agendan senare i höst och "har inget pass" var uppenbarligen inte skäl nog för att slippa, så det var bara att bita i det sura äpplet och ta tag i saken. Förra gången jag skaffade pass så beställde man ett personbevis på pastorsexpeditionen, tog foto i en automat på järnvägsstationen och traskade sedan iväg till polisstationen med detta och sedan satt det någon tjänsteman där och rullade in passet på en skrivmaskinsvals och hamrade in ens personuppgifter inklusive längd, hår- och ögonfärg och sen var det klart (om jag minns det rätt, det var ju som sagt ett tag sen).

Nu var det minsann inte bara att slinka inom och fixa, utan man fick först av allt boka en tid på nätet. Jaha och igår var det dags. Travade in på polisstationen och kom in i någon slags väntrum, med ett antal expeditionsluckor à la postkontor, bakom vilka det dock inte satt en människa, men de hade väl blivit ersatta av en skärm för där man kunde välja till exempel "Beställa pass" och trycka in sitt bokningsnummer, och sedan fick man en liten kölapp. Jag fick nummer 481. På en display visades fyra olika nummer, varav ett var 478 och de andra typ 829, 371 och 554. Tänkte att det var väl olika för olika typer av ärenden ungefär som det är på apoteket beroende på om man vill hämta ut medicin eller ha rådgivning. Förutom att vara väntrum så verkade detta vara ett rum som alla anställda inom polisväsendet var tvungna att passera för att komma vidare till sina olika yrkesmässiga gärningar, för det var en väldig trafik av stadiga konstaplar med händerna fulla av passerkort, kaffekoppar och kanske ett och annat dokument med nya vittnesmål kring Palmemordet (som jag antar att alla poliser sysslar med dagligen och stundligen).

Under skärmen där man knappade in sitt bokningsnummer så stod det så här: Tänk på att ha följande handlingar redo när du kommer fram till luckan, och så listades det upp vad man då gissningsvis inte skulle stå och rota efter i handväskan medan poliserna trummade med fingrarna och tvingades vänta otåligt. Det var giltig ID-handling plus en massa annat som jag inte memorerade eftersom de bara gällde om man skulle skaffa pass till barn. Jag plockade fram mitt körkort och satte mig att vänta. Inget hände. På en annan lapp kunde man läsa: Vi hoppar inte över nummer. Ditt nummer ropas upp den tid du har bokat eller något liknande. Jag tolkade det som att det kanske är många som tjatar om att få gå före, och att informationen var till för att stävja att folk kom och tjatade om att "jamen ni kan väl ta mitt nummer nu, jag har jättebråttom". Lite oklart vem som skulle ta emot tjatet eftersom den där expeditionsluckan var helt obemannad, men jag tänkte att de kanske var på lunch eller nåt.

Satt där och glodde en stund. Plötsligt tryckte någon fram ett nytt nummer, så den serie som jag antog att jag hörde till och där det nyss stått 478 ändrades till 482. MEN JAG HADE JU 481? Hur hade detta gått till? Stegade fram till luckorna för att fråga, men de var ju obemannade så det var bara att slå sig ner och vänta igen. Jag hade ju trots allt bokat en tid, och det var ett par minuter kvar innan det klockslaget. Efter en stund blippade det till på displayen igen, och nu var det mitt nummer som visades, tillsammans med hänvisningen "7". EH, OKEJ? Reste mig och nu var nästa fråga, vart skulle man ta vägen? VADÅ 7? Här ska man skaffa pass och så kastas man in i något himla Harry Potter-äventyr med ledtrådar och grejer. Det var så att jag väntade mig att den nya läraren i försvar mot svartkonster skulle ligga bakom dessa DIMRIDÅER som lagts ut mellan mig och min passansökan. Luckorna var ju obemannade, vilken lucka var det då som avsågs när man uppmanades att ha sina handlingar redo? Kollade ner på min nummerlapp och upptäckte att det stod (med mikroskopiska bokstäver): A: 1-3, B: 4-7. Chansade på att det innebar att jag skulle gå till B och öppnade en dörr ovanför vilken det stod B. Jaha, och DÄR INNE, bakom den stängda dörren, uppenbarade sig fler luckor och DÄR stod nummer 481 ovanför lucka nummer 7.

JAMEN HÄRREGUD vad otydligt. Och då har jag ändå svenska som modersmål, är högutbildad och ser mig som något mer intelligent än snittet. Ska man då behöva stå som ett djävla fån med hängande armar och gapande mun och undra vart man ska ta vägen och så finns det inte ens någon att fråga?

Här kommer allmänhetens, dvs mitt, tips till polisen:
1. Jag tror att folk är vana vid att nummerlappar ropas upp i kronologisk ordning, så istället för att slumpa fram nummer lite hur som haver efter ett system som ingen förstår (man vet ju inte hur dags andra som sitter i väntrummet har bokat tid) så kan ni göra som man gör på Bilprovningen. Där anmäler man ju sig genom att knappa in sitt registreringsnummer och sedan visas registreringsnumret på en display tillsammans med information om vilken port man ska köra in genom. Byt ut registreringsnummer mot bokningsnummer så blir det jättelätt för alla.
2. Hänvisa inte till "luckan" i allmänna ordalag om den specifika luckan finns i ett annat rum som man inte har en aning om, samtidigt som det finns luckor i det rum där man väntar och som det då är helt naturligt att man riktar in sig mot. 
3. Ha inte information om vart folk ska ta vägen i ett helt annat rum än i det där folk sitter och väntar. Det är ju inte rimligt att man ska behöva kila omkring och slita upp stängda dörrar för att orientera sig om vart man ska ta vägen.

Jaha, men nu har jag i alla fall ansökt om pass. Blivit fotad och sett resultatet, såg ut som en förrymd straffånge men det är väl som det ska vara. LÄMNAT FINGERAVTRYCK! Det var lite coolt. Eller, ja. Det var tvunget att det skulle vara pekfingrarnas avtryck, och först funkade det inte på vänster pekfinger. Har ju fortfarande ett ingångshål stort som en världsdel efter det där getingsticket för flera veckor sedan (helt sjukt!), så det blev inget bra avtryck utan det fick göras om. Undrar nu lite hur det kommer att bli om mina fingeravtryck någon gång i framtiden ska jämföras med de som finns i passet (eller ja, i något register i alla fall) och det är en stor vit blaffa i det senare?

Lär inte få möjlighet att undersöka detta. I samma ögonblick som jag var klar så kom ett mail om att det obligatoriska mötet hade flyttats från Tyskland till Malmö. Så mycket väsen för ingenting alltså. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag.

Hopplöst

Kan även meddela världen att jag lider av sjuk träningsvärk sedan måndagens ridning. Alltså, en av anledningarna till att jag inte gillar hoppning är att det blir så mycket väntetid så fort man ska hoppa någon form av bana. Funkar kanske om man är ett par stycken men vi är liksom 10 i vår grupp och det är fan i mig nästan aldrig någon som avbokar. Egentligen är det helt sjukt att jag ens fick plats i den här gruppen, för det verkar aldrig vara någon som slutar heller. Och själv känner jag att dagen och tiden egentligen passar så himla dåligt ihop med mitt övriga liv. Åker till stallet vid 18.45 och då är jag mentalt på väg att, kanske inte gå och lägga mig, men eftersom jag stiger upp 04.15 så börjar jag känna att dagen ändå börjar närma sig sitt slut, och då känns det väldigt motigt att dra på sig ridkläder och sätta sig i bilen och susa iväg. Sedan är det ju alltid okej när jag väl är på plats, men vägen dit kan vara väldigt jobbig. Kommer sedan hem någon gång runt 21.30 och sedan ska man duscha, varva ner och hinna få sin skönhetssömn innan det är dags för ännu ett varv i grottekvarnen. Det är en ekvation som funkar rätt dåligt, och det hade väl varit okej om det hade varit typ på torsdagen, för då är det ju snart helg. Men att redan på tisdagen känna SVINTRÖTTHETEN äta upp en är inte jättekul. Men att byta grupp? HELL NO! Det finns inte på världskartan.

Ja, men i alla fall. I måndags red vi fram och så fick alla göra övningen 4 gånger var. Och det låter ju inte mycket, men jag var helt sjukt trött efteråt. Tänkte att det berodde på att jag varit förkyld och så, men en annan ickeförkyld person i gruppen vittnade också om hur jobbigt hon tyckte det hade varit. Ja, så i tisdags kände jag av lite träningsvärk, men det är ju rätt normalt. Men igår och även idag är det typ sju resor värre. Vissa säger att träningsvärken kommer på andra dagen, som om det vore någon slags naturlag, men det håller jag inte med om. Jag har nästan alltid värst träningsvärk dagen efter en ansträngning och sedan klingar det av. Men inte nu alltså. Igår fick jag alltså ligga på soffan mellan 14.30 och 21.30 och titta på VM i hoppning. Det var allt jag orkade med. Med vänlig hälsning: klentyp_68:a

En öppen fråga till Mikael Wiehe

Hörde Mikael Wiehe sjunga sin monsterhit Flickan och kråkan på radion när jag körde till jobbet i morse. Tanken som slog mig då var den som följer: vem tog egentligen den där bilden på flickan och kråkan? Den som Mikael, eller åtminstone låtens jag, får syn på när han en dag sitter och läser sin tidning, en dag som så många förut. Jag menar, det är väl inte så rimligt att man arrangerar en sån bild och att man är ute och spontangår och plötsligt får syn på en flicka som springer "för livet", är det då rimligt att man sliter upp en kamera (låten skrevs ju långt innan mobiltelefon med kamera var snudd på en mänsklig rättighet) och dokumenterar denna språngmarsch för att sedan skicka in resultatet till en tidning (låten skrevs ju långt innan Instagram ersatte delar av människors fundamentala behov av att kommunicera med varandra)? Och vilken tidning ser "en bild av en flicka, med en skadskjuten kråka i famn" och tänker "jamen det här var väl trevligt, vi kör den på familjesidorna"?
Var det kanske ett reportage om kråkjakt i den där tidningen? Fast då brukar det snarare vara bilder på nöjda jägare som poserar framför ett stort antal döda fåglar, inte bilder av ungar som springer med tindrande ögon och taniga ben, och ingen jägare skulle någonsin skylta med att de skadskjutit något. Näe, jag får ingen ordning på det här. Det är för övrigt inte första gången jag funderar på Mikael Wiehes texter. Jag undrar för övrigt fortfarande var Harry blev av.

Så många frågor, så få svar, precis som vanligt med andra ord.

Du ska veta att jag saknar dig (eller nåt)

Satt och brottades med en jobbfråga som jag inte riktigt visste vem jag skulle kunna vända mig till för att få svar på. Den enda jag kom på som kanske skulle kunna svara på det var en kollega som slutade här för över tio år sen och sedan dess har vi bara haft ytterst sporadisk för att inte säga obefintlig kontakt. Jaha, men då gick jag väl in på LINKEDIN och skickade ett meddelande. Hej, vad gör du nuförtiden, varför hör du aldrig av dig, bor du kvar i samma tvåa...nä inte riktigt så, men jag formulerade väl min fråga friskt och kärnfullt och DJÄVLAR vad jag kände mig modern och nätverkande helt plötsligt. Har i och för sig inte fått något svar, men det måste väl ändå bara vara en tidsfråga?

Höstlistan

Har sett att vissa seriösa bloggare har en HÖSTLISTA, och här vill man ju inte vara sämre:

Hur känner du inför hösten 2018?
Yrkesmässigt: Ett jobb är ett jobb är ett jobb, men den här hösten känner jag mig ändå rätt pepp. Under de senaste åren har mitt jobb (känns det som) försökt slå någon form av världsrekord i omorganisationer och det har väl känts sådär även om det inte har drabbat just mig jättemycket. Men förra hösten gick något i den här omorganisationen snett, från min synvinkel dårå, och en grej där det uttalats att jag bara skulle vara "backup vid oplanerad frånvaro" nästan blev en heltidstjänst alla dagar i veckan. Verkligen ej önskvärt eftersom jag redan jobbade 100 % och periodvis avsevärt mer än så, vilket såklart fick konsekvenser för mina normala arbetsuppgifter och framför allt mitt välbefinnande. Gött när lönen kommer förvisso, men pengar är faktiskt inte allt. Fick ryta ifrån ordentligt angående det där, men fick faktiskt gehör för det och nu har i alla fall allting styrts upp på ett sätt som jag tror kommer att bli bra. Vi är inte där än p g a Rom byggdes inte på en dag, men den som väntar på något gott osv.
Privat: Jo, men det rullar väl på. Just nu är vi inne i en slags pseudo-småbarnsvärld med valp där "var är Tage? har han ätit? har han kissat? ska han ut nu?" är de vanligaste uttalade fraserna, men det är ju en tid som ändå går förhållandevis snabbt.

Vad är dina planer?
Min förhoppning är att vi ska komma igång och bygga de kaninburar vi planerar att bygga. Just nu i första hand inte för att vi ska kunna skaffa kaniner (som vi sedan ska slakta och äta) utan för att slippa kliva över en stor hög med virke som ligger i vägen i carporten vedporten.  HATAR när saker ligger så att man måste kliva eller klättra över för att komma förbi och fram. Kaninerna kommer vi nog inte att skaffa förrän till våren i vilket fall som helst, om inte annat så för att vi inte har styrt upp det med vinterfoder - lite moment 22 här, känns ju dumt att fixa foder till djur man inte har, men samtidigt så vill man ju inte stå där mitt i vintern och inte få tag på hö. Förhoppningsvis blir inte nästa sommar så extrem som denna, men det vet man ju aldrig på förhand. Men ja, burar ska ju byggas oavsett, annars blir det ju inga kaniner. Annars har jag väl inga speciella planer sådär. Har sällan det och det brukar bli rätt så bra ändå.

Vad är ditt favorit-te?
Det heter Sweet Orange. Det är dock inte speciellt relaterat till hösten, men jag antar att man är ute efter själva sinnebilden av hösten, att kura med en filt, en kopp te, en brasa.

Snyggaste höst-accessoaren?
HAHAHA. Jag är ju inte en person som jobbar med accessoarer, så där får jag nog säga PASS här.

Vad är värst, kylan eller mörkret?
Varken det ena eller det andra just nu. Efter den här sommaren så längtar jag mer än någonsin efter ruggiga kalla dagar. Mörkret för mig är mestadels mysigt ungefär fram till jul, sedan blir det mer jobbigt och på gränsen till deppigt. Men då är det ju vinter. Vinter och jag = ingen bra kombination.

Top 3 godast höstmat?
Soppor, mustiga grytor och typ allt som har med jordärtskockor att göra.

En utflykt du vill göra i höst?
Till bokskogen! Älskar bokskog, eller för all del valfri lövskog, året om men särskilt på hösten med alla fina färger.

En restaurang som är extra mysig på hösten?
Den som kom på den här frågan går förmodligen på restaurang liiiite oftare än jag, som kanske går ut och äter...ett par tre gånger om året? Max (och då menar jag inte hamburgerkedjan). Det statistiska underlaget känns därför lite skralt för att uttala sig om någon extra mysighet. PASS.

En bok du vill läsa i höst?
Den mörka ängeln, Elly Griffiths senaste om rättsarkeolog Ruth Galloway. Har dock i detta nu köplats 59 (femtionio) av ett (1) tillgängligt exemplar på bibblan, så högst sannolikt blir det inte förrän tidigast våren 2019 eller så. BLÄ. Älskar Ruth, hatar att vänta.

Någonting du ser fram mot extra mycket nu?
Mycket tid att slappa i soffan, glo på tv, läsa böcker, elda i kaminen, tända ljus. JA TACK till allt det.

Till stallet istället, v38, pt1

Igår när jag kom till stallet tjoade mina ridkompisar att "du ska rida en annan häst" och ja, jag förstår att det är något man tjoar om i stallgången och att man nästan får ringa kvällstidningarna. Tydligen hade Pojken verkat trött i helgen, så han fick inleda veckan med ett par extra vilodagar. (DEN SOM ÄNDÅ FICK HA DET SÅ, tänkte jag bittert. Nä, skoja bara, det tänkte jag nu när jag skrev det). Jaha, i alla fall så fick jag Hästen. Hästen är ett i mina ögon gigantiskt halvblod, jag red honom senast på sommarens boot camp och alltså NJA. Det är inte a match made in heaven om ni frågar mig, men min förra ridlärare tycker ju att jag ska växla mellan att rida Pojken och Hästen så att jag inte går omkring och inbillar mig att Pojken är riksstandard för hur en häst ska kännas. Nu är väl Hästen inte så himla stor som jag vill låta göra gällande, men tillräckligt stor för att jag inte når upp att borsta honom på korset, och också tillräckligt stor för att det ska kännas som i den där visan om ett gammalt fult och elakt troll som lade sig i Småland med huvudet på Åland och fötterna de var i samma stund i Lund, när jag rider. Dessutom har han en så himla stor galopp att han liksom trycker mig ur sadeln i varje språng (och så landar jag på framvalvet, EJ SKÖNT). Jag har ju sett andra människor galoppera på Hästen och det har sett helt normalt ut, och det kanske det gör när jag rider också men det KÄNNS som att jag bara lossnar och skumpar och tappar stigbyglarna och håller på som någon djävla nybörjare och övergångarna till trav är verkligen ingenting man vill skriva hem om.

Igår var tyvärr inget undantag. Det är ju verkligen inte så att alla lektioner är en upphöjd känsla av samspel på vilken hela ridkonsten vilar. Men ibland kan man ju få en feeling åt det hållet, några sekunder här och där, och så kämpar man vidare för att försöka komma dit igen. Men med Hästen uppstår det verkligen noll feeling. Alltså, han gör ju vad jag ber honom om, det är inte det, men det känns inte som att vi har någon kemi överhuvudtaget.
Jaha, men vi red i alla fall en övning i markarbete som var så här: Trav på kvartslinjen, sedan vända in och trava över upphöjda bommar på diagonalen, trava ut till spåret, fatta galopp på en punkt, galoppera längs fyrkantsspåret, hoppa ett hinder på andra diagonalen, landa i rätt galopp och fortsätta galoppera över några galoppbommar. Övningen i sig var helt okej eller till och med rätt kul (eftersom hindret var så pyttelitet att inte ens jag behövde jaga upp mig över det). Men Hästen! Och jag! Travdelen gick rätt bra, men sedan var det - eller åtminstone kändes som att det mest var - duns och skump och allmän obalans på ett mycket ovärdigt sätt. Provade att ställa mig i lätt sits och då gick det bättre men då bröt han av till trav i hörnen. ÅÅÅH, så störigt. Fick beröm för att jag i alla fall tog mantag när vi kom fel mot hindret, men det är ju mer en överlevnadsreflex än en medveten tanke om ni frågar mig. Dessutom har Hästen en sån där löjligt tunn man som inte alls är något att hålla i när åskan går. Fast det kan han ju inte hjälpa.

Nä, det här kändes verkligen inte som någon succé om ni frågar mig. Och det här är bara förstadiet till hoppblocket som komma skall. Men på fredag är det vanlig lektion och då hoppas jag att Pojken har vilat sig i form. Ska aldrig mer uttala ett ont ord om någon ponny i hela världen, känner jag efter den här lektionen.

Sven Wernström, RIP

Sven Wernström gick och dog häromveckan. Det var ju inte direkt något som trumpetades ut i media, eller i alla fall gick det mig rätt så obemärkt förbi tills jag läste det i DN i helgen. Eftersom han blev 93 år så kom väl hans död inte som en direkt chock, men ändå deppigt. Sven Wernström var en av mina favoritförfattare när jag växte upp. Tycker serien om Trälarna nästan borde ingå som obligatorisk litteratur i grundskolan, och De hemligas ö är ju snudd på Sveriges svar på Flugornas herre. Andra böcker jag läst och gillat är Den underbara resan, Resa på okänd planet och Mordet: En rövarhistoria. Nu blir det inga fler böcker av Sven Wernström och det tycker jag är tråkigt. Men nu får jag i alla fall en anledning att läsa-om Trälarna.  

Till stallet istället, v37

Hade ju teori förra måndagen, så det blev bara ett ridtillfälle med Pojken förra veckan. Det gick väl...sådär. På plussidan får man ju ändå säga att det har hänt mycket med honom på den dryga månad som jag har ridit honom regelbundet. För några veckor sedan kunde vi inte ens rida en serpentin över medellinjen för han var så himla vinglig att det nästan kändes som att han skulle ramla omkull så fort vi lämnade fyrkantsspåret. I fredags gick det till exempel jättebra att rida serpentiner. MEN så fick han helt plötsligt för sig att det var omöjligt att fatta höger galopp, han bara sköt ut vänsterbogen och sprang i sidled och höll på. Vi var åtta stycken som red, fyra på varje volt, och där blev jag stressad och kände att jag var i vägen och det kunde jag ju ha gett fan i att bli för det gör ju bara saken värre. Men man vet ju själv hur det är när ska rida och någon är I VÄGEN, rätt störigt. Skyller på att förr, på den gamla dåliga tiden, var det ju verkligen en DÖDSSYND att vara i vägen på ridbanan och var det kommenderat galopp så skulle alla fan i mig galoppera i exakt samma sekund. Nu låter det kanske som att jag har varit med i kavalleriet, men det var faktiskt så det gick till på ridskolorna, åtminstone dom jag har gått på. Men jag får väl jobba mer med den biten med mig själv, för nu är det mer "ta den tid du behöver, andra får anpassa sig" som gäller.
Aja, när vi sen, efter typ åttahundra försök, fick till en högergalopp så blev den i alla fall riktigt bra. Tycker nog att Pojkens flås börjar bli lite bättre också, han faller liksom inte isär så fort han får långa tyglar även om man fortfarande får vara väldigt aktiv för att han inte ska ta tillfället i akt och passa på och vila sig. Nu gäller det att hitta en metod för att komma över hans bekvämlighetströskel, för jag känner tydligt att han jobbar på bra kanske drygt halva lektionen, sedan segar han till sig och nu behöver han en push för att ta sig ur det beteendet.
Nu går vi i måndagsgruppen in i ett hoppblock, så nu blir det markarbete och såna grejer. GULP.

PS: Jag vet nu hur man gör när orkanen Florence drabbar ryttar-VM: man ställer in. Hade verkligen sett fram emot att ligga på soffan och götta mig i sändningarna från Grand Prix Kür med TRE DELTAGANDE SVENSKAR, men det blev ju ingenting med det. Och lördagens sändningar från terrängritten i fälttävlan var ju bara sådär, så himla fragmentarisk. Okej, jag fattar ju kanske att man inte kan följa en ryttare från start till mål i direktsändning men samtidigt: måste man flacka mellan HUNDRA OLIKA delar av banan? Dock: kul hinder, det tog nog mer än halva sändningen innan min man kunde övertygas om att "moonshiners"-figurerna med grått jätteskägg och snickarbyxor som satt vid hindret som var utformat som en stor hembränningsapparat var dockor och inte publik. Hahaha.

Monster

Har läst Monster av Jörgen Jaeger. Om den stod det så här:

 

Anne lever under skyddad identitet på hemlig adress. Hon är lycklig med sin nya kärlek och dessutom höggravid, men har svårt att släppa rädslan för sin våldsamma ex-man Ragnvald.
En eftermiddag kommer dottern Thea hem vettskrämd från skolan, men vill inte säga vad som har hänt. Strax därefter hittas Annes nya man misshandlad. Och så doftar lakanen som Ragnvalds rakvatten.
Anne är säker på att han lyckats hitta dem, men polisen Ole Vik och hans kollega Cecilie Hopen kommer snart att upptäcka att historien är betydligt mer komplex än så.

 

Lät ju spännande, eller hur? Och det var en helt klart en helt okej nordisk polisdeckare av vilka det går tretton på dussinet, men det behöver ju inte vara dåligt för det. Dock störde jag mig på beskrivningen av poliskaraktärerna, det pytsades ut detaljer om ditt och datt som om man liksom borde känna till dom redan? Det var i alla fall känslan jag fick när jag läste. Alltså, det var inget av det som man behövde veta för att hänga med i själva berättelsen, men samtidigt kändes det lite som när folk man känner pratar om gemensamma bekanta som man själv inte känner. Lite störigt. Letade på omslaget men hittade inte någon uppgift om att "det här är åttonde boken om de norska poliserna Ole Vik och Cecilie Hopen", men det var exakt just vad det var, även om det här av någon anledning var den första som getts ut på svenska. Hade jag vetat det så hade jag nog aldrig ens tänkt tanken på att läsa den här boken, just för att även om berättelserna är fristående så förekommer det ändå en massa referenser som blir rätt obegripliga om man inte läst de tidigare böckerna. Nu funkade det ju som sagt ändå, men var lite irriterande. Själva berättelsen som sådan var okej, men precis som i boken En vacker dag lämnar jag honom som jag läste häromdagen så saknar jag beskrivningar av den charmerande och duperande och manipulerande sidan av Ragnvald, den som gör att folk faller för honom och så småningom hamnar i hans våld. Jag VET hur lätt det är att bli duperad och manipulerad av sociopater/psykopater, men när man bara får beskrivningar av ett vedertaget as så är det ju inte utan att man undrar vad folk ser hos dom och varför de överhuvudtaget ens skulle ägna fem sekunder av sitt liv åt att så mycket som fundera på att ha en relation med honom. Men i övrigt: helt okej, rätt spännande fast väldigt mycket dialog emellanåt. Den bär boken får tre kalla Ringnes av fem möjliga.  

En vacker dag lämnar jag honom

Har läst En vacker dag lämnar jag honom av Maria Blomqvist, en bok som enligt baksidestexten ska handla om "hur det är att leva i en kraftfull, livsfarlig passion där kasten mellan kärlek, åtrå, hopp och djup förtvivlan gjorde att jag tappade greppet om mig själv". En självupplevd berättelse om ett destruktivt förhållande, based on  a true story.
Jag tyckte den här boken bara var sådär. Jag förstår absolut behovet och nyttan av att skriva av sig och älta ett pissigt förhållande (och det här var i sanning piss i kubik). Men jag är inte övertygad om att man måste ge ut det i bokform. Vad jag tycker skulle kunna vara intressant är att försöka skildra hur en sociopat/psykopat är möstare på att dupera, vad som gör att beteenden normaliseras så att det som en gång var otänkbart plötsligt är en del av ens vardag, varför man (som kvinna, oftast) stannar kvar (och för den delen, varför vill HAN, för det är ju oftast en man, stanna kvar hos en kvinna som han uppenbarligen hatar så mycket att han måste spöa skiten ur henne?) i såna förhållanden? Den aspekten hade varit intressant att fördjupa sig i, men här är det bara sida upp och sida ner om hur elak Erik är mot Maria och nästan ingenting om hur Maria resonerar kring det hela. Därför blir det också rätt obegripligt att hon hela tiden väljer att gå tillbaks till och fortsätta umgås med honom. Alltså, jag fattar ju att det är komplext och inte alls så enkelt att bara lämna, MEN det känns inte som man får hela bilden. Den här boken får två besöksförbud av fem möjliga.

Florence is deaf, but there's no need to shout

Så trist att svenska dressyrlaget blev utan medalj när alla gjorde så himla fina prestationer! Eller ja, om man bortser från Tinnes Anton som var lite väl överladdad så det blev ett par missar där, men ändå. Vilka ritter, man får ju gåshud och lipfeeling om vartannat. Två personbästa under ett VM! LAGET! Lilla Sverige! Bo Jenå med sina gula jättevantar! Mmm...VM. Mmm...Dressyr.





Förbundskapten med stil!
 

Undrar hur det kommer att gå nu när orkanen FLORENCE är på väg? Och obs, jag fattar mycket väl att det är väldigt och såklart allra mest problematiskt för dom som de facto BOR i North Carolina med omnejd, att det här bara är en tävling och den kan man flytta fram, ställa in, ha någon annanstans. Men jag undrar ändå. HUR SKA DET GÅ?

Jomen

Var och besiktigade om bilen igår efter att ha haft den på verkstad för tillfixning och den gick igenom. Detta kostade mig i runda slängar 1700 kr bara för att några glödlampor var trasiga och dimstrålkastare jag inte ens visste om att jag hade var felriktade. Lämnade ändå på en verkstad som ståtar med att kunna "släcka 2:or", men såhär går det till på Saltkråkan: då måste någon från verkstan åka iväg till Bilprovningen och få den kontrollerad och godkänd efteråt. Och Bilprovningen ligger i stan och verkstan på landet, alltså är det inte något som görs medan man väntar utan då får man lämna in bilen så de får ha den en hel dag och då medför det andra logistiska bekymmer som man inte vill ha. Nu var visserligen att byta några lampor och rikta om dimstrålkastare inte HELLER något som lät sig göras medan man väntade, eller det tog i alla fall extremt lång tid för den som väntade, men i teorin skulle det bara ta en timme. Att utöver det åka fram och tillbaka till stan tar ytterligare en timme, så det kände jag att jag lika gärna kunde göra själv på väg till eller från jobbet. Så det fixade jag igår och det tog inte ens fem minuter. Gött. Kände flytet återvända och åkte sedan hem och kollade på sändningarna från ryttar-VM och fick se många fina ritter och en del mindre fina, bland annat för belgiska Isabel Cool vars häst blev livrädd för något utanför banan, tvärvände och sedan helt enkelt vägrade gå åt det hållet igen. Vilken mardröm, det är ju sånt som man annars tänker sig kanske händer i ponnyallsvenskan division 2, men inte på ett VM.
Generellt när man hör dressyrryttare uttala sig så är de alltid så himla ödmjuka: de lovordar sina hästar, de fel som görs tar de själva på sig, man hör aldrig någon uttala ett ont ord om någon konkurrent (i alla fall inte öppet) och de tycker att alla tävlingar är så otroligt trevliga och välorganiserade och det är en fantastisk känsla att rida in på en sån här bana. Oavsett var tävlingen är eller hur det har gått så haglar superlativen. NÅGOT FÖR ÖVRIGA IDROTTER ATT TA EFTER, kan jag ju tycka. Hör och lär. Nu får vi hålla tummarna för svenska laget, som i detta nu ligger på en andraplats.

Till stallet istället v 36 + teori v 37

Oj, har visst glömt bort att blogga om fredagens drop in-ridning. Hade Pojken som vanligt, men istället för den vanliga drop in-ridläraren så var det min "gamla" ridlärare som hade lektionen. Henne har jag inte ridit för sedan träningslägret, som ju också var första gången jag red Pojken överhuvudtaget. Och ja, det har ju hänt lite sedan dess! Både hon och jag var nöjda, fast jag var sur på mig själv för att jag fick hjärnsläpp när vi skulle rida bågar utmed långsidorna i kombination med skänkelvikning under lättridning och jag hela tiden hamnade på fel nedsittningsben för att jag liksom tänkte ett varv extra på något sätt som jag inte kan redogöra för. Störigt. Men Pojken gick bra och formen var fin (den här gången frågade jag) och vi red utomhus och allt var härligt.

Fick dock lite tråkiga nyheter om Bulldozern. Hon är undersökt av veterinär efter sin skada och haltar inte på rakt spår efter böjprov, däremot visar hon en engradig hälta på böjt spår. Så nu är det bestämt att hon bara ska gå på nybörjarlektioner och funkisridning och sånt som inte är ansträngande för henne. Synd, för jag tänkte ju så småningom att jag skulle kunna få växla mellan att rida henne och Pojken i framtiden, men så blir det alltså inte.

I måndags hade vi teori och då var det föreläsning om ryttarens sits och balans som var jättenyttig och pedagogisk med många tips om vad man kan göra för att förbättra både till häst och avsuttet. Nu råkar jag tydligen ha en rätt så bra lodrät sits (enligt uppgift, själv tycker jag alltid att jag ser ut som en padda till häst), men händerna lämnar en del övrigt att önska. Håller dom för lågt och när jag kommer på att de vara burna så lägger jag istället omkull dom. DU SER JU UT SOM OM DU KÖRDE BARNVAGN, skrek en ridlärare åt mig en gång och det var ju lite förnedrande. Uppenbarligen dock inte så förnedrande att jag lärde mig en läxa en gång för alla. Men man blir ju aldrig fullärd som det så vackert heter.

Tog sedan ett PRIVAT samtal med min nya ridlärare om det här med att jag tycker det är lite läskigt att hoppa. Har luskat ut att hon är hoppryttare och med dom vet man aldrig, de kanske tycker det är rimligt att alla ska kunna hoppa minst 1.10 på lektion om man går i en "bra" grupp, som jag ju gör. Men jag behövde inte vara orolig, hon var så förstående och tyckte att det var bra att jag sa till. Sedan kom en annan och sa att hennes 13-åriga dotter hade hoppat Pojken och det hade gått jättebra, så det där samtalet var visst inte så privat som jag hade önskat. Skojar bara, jag bryr mig inte om att folk tycker jag är mesig i det avseendet. Jag kan tycka det är lite lite kul att hoppa när fokus ligger på att hitta bra vägar och linjer, men hindren behöver verkligen inte vara högre än låt oss säga 40 cm om ni frågar mig. Så nu vet alla det.

Valet, pt 2

Ja, vad ska man säga? Verkligen inte så som man hade önskat, men ändå inte fullt så illa som man hade befarat. Min man la upp en bild på sin Instagram där man kan se att i vårt valdistrikt är det drygt 25 % som röstar på Sverigedemokraterna. Det tyckte han var deppigt, och det tycker självklart jag också. Fast det betyder ju ändå att nästan 75 % röstar MOT. Det är väl så man måste tänka, tänker jag. Att så länge det är fler som är mot än för så är inte allt hopp ute.

Inför valet 2014 så tyckte jag så här, och det gäller fortfarande. Fattar inte att någon ens låtsas gå på att SD inte är ett rasistiskt parti? Eller hur någon på fullt allvar kan ta Jimmie Åkesson på allvar när han förnekar att de rasister och nästan i samma andetag säger att invandrarna (denna homogena grupp, obs ironi) inte får några jobb eftersom de inte passar in i "vårt svenska samhälle". Men hur är det ens möjligt att vara så djävla korkad?

Lyssnade på Karlavagnen igår när jag körde hem från stallet igår och där var det någon som menade på att om folket har röstat på SD så är det odemokratiskt om de andra partierna vägrar att samarbeta med dom, SD då alltså.
FAST ÄR DET VERKLIGEN DET? Är det verkligen en självklarhet att samarbeta med rasister som de tar den lättaste vägen av alla och bygger sin politik och sina vallöften på folks missnöje, ska man inte lära någonting av historien? Tänk om, jag upprepar, TÄNK OM andra partier hade vägrat samarbeta med NSDAP* på 30-talet?
Med facit i hand hade det kanske inte varit så djävla dumt, kan jag ju tycka.

Gör om, gör rätt den här gången. Innan det är för sent.



* Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet, eller som de säger i Tyskland: Nationalsocialistische Deutsche Arbeiterpartei. Nassarna helt enkelt, för att tala klarspråk.

Jag sa i alla fall inte HVAD LAVER DU, DIN LORT?

Åt lunch med en dansk och råkade säga: Men Hans-Peder, du kan inte prata danska med mat i munnen för då förstår jag verkligen inte vad du säger.

Det var ju helt sant och något som fler danskar borde ta i beaktande om ni frågar mig. Kom dock på, efter att ha sett de blickar som utväxlades mellan övriga deltagare runt bordet, att det kanske inte är helt korrekt att tala som till ett barn till den som är chef över ens egen VD. Jahapp, men någon ska väl ändå vara den första?

Lusbrev!

Säga vad man vill om de som sätter kvällstidningsrubrikerna, men deras förmåga att sätta ihop nya ord är ändå lite imponerande. Nu har socialdemokraterna delat ut ett flygblad som ska föreställa en lapp från skolan, och så är det i själva verket reklam för den utökade föräldraförsäkringen som är en del av valfläsket från sagda parti, vilket också framgår om man vänder på lappen. Detta har kvällstidningsrubrikmakarna döpt till LUSBREV (eftersom det står ett sånt där "PS Det går löss"-tillägg längst ner på lappen), och nu är det förstås föräldrar som inte fattat att "lusbrevet" var valpropaganda och nu "rasar" de i massmedia. Rasar måste vara det vanligaste ordet i svensk kvällstidningsjournalistik. Folket verkar ju rasa över exakt ALLT på ett sätt som man inte riktigt kan relatera till i sin verklighet. Men det är väl sånt som säljer, antar jag.

Tillbaka till valet och de här lättkränkta som rasar för allt. Tror man kanske då att de rasar över att sossar lägger lappar i brevlådorna? Nej, inte vad som framgår i Aftonbladet i alla fall, utan orsaken till ilskan är att de fått ta av sin oerhört dyrbara tid för att kolla upp huruvida detta var sant eller ej.

– Det finns så många andra sätt. Min fru fick lägga tid på att dubbelkolla med skolan om den är stängd på fredag eller inte. Det är ett fult sätt att göra reklam för sin sak. Man är redan torsk på tid i veckorna när man ska få skiten att gå ihop måndag till fredag, säger han. Detta citat kommer från Mattias Åkesson, 37, i skånska Billesholm*, ett uttalande som genast väcker en och annan fundering. Till exempel, varför är det han som går till pressen när det är hans fru som har lagt tid, och exakt hur lång tid kan detta dubbelkollande ta? Och vad gör Mattias Åkesson i övrigt i sitt liv när han är så "torsk på tid" att han uppenbarligen inte hinner läsa en lapp från början till slut? Så upptagen med att få "skiten att gå ihop" är han uppenbarligen så att han inte reflekterar över att skolan knappast lär skicka ut meddelanden om friluftsdagar och utflykter via Post Nord. Sist jag kollade så skickade man fortfarande lappar med information hem med barnen, nuförtiden gissar jag att man använder mail också. Tror i alla fall ej att det finns utrymme för porto för informationsspridning i skolbudgetarna, men rätta mig gärna om jag har fel.  Det kanske finns ett antal tusenlappar för att frankera lusbrev.

För övrigt vill jag tipsa alla om den vansinnigt roliga Dagens Lokaltidningsbesvikelse, där denna artikel självklart hör hemma.





* Här tänker jag spontant ATT MAN ALLTID SKA FÅ SKÄMMAS. Ibland känns det som att skåningar är världsmästare i att ge dumheten ett ansikte i media. Nu räknar jag mig i och för sig inte till skåning eftersom jag är inflyttad, men ändå. Minns ni programmet Grannfejden på TV3, där Robert Aschberg fick gå in och medla i villakvarteren där folk ondgjorde sig över allt från oklippta häckar till härjande barn och skällande hundar. Tror minst åtta av tio av dessa program utspelade sig i Skåne.

Valet

Tycker sociala media just nu är fullt av ställningstagande mot Sverigedemokraterna och det känns ju ändå hoppingivande, tänkte jag, för det här valet känns ju extremt ödesmättat och deppigt*. Tills jag kom på att de jag följer och är vän med gissningsvis har ungefär samma politiska agenda som jag själv. Därför får jag såklart aldrig upp något nynazistiskt dravel i mitt flöde (det senaste jag såg var väl en som ondgjorde sig över Jimmy Durmaz i fotbolls-VM och då åkte den "vännen" ut med badvattnet). Så det jag ser är sannolikt inte så representativt för folk i allmänhet som jag ville ha det till. DEPP.

*Ja, jag har röstat och nej, jag har såklart, självklart, givetvis inte röstat brunt. Jag tycker alla kan göra som jag.

Sommaren, syster

Har läst Sommaren, syster av Jerker Virdborg. Om den stod det så här:

Två syskon i Sverige. En underskön sommar. Men något är fel. Vägarna är avspärrade och beväpnade miliser kontrollerar landet. Anna tvingas fly till fots med sin lillebror Erik. Hon är handlingskraftig och säker, han tafatt och vilsen. 

I Sommaren, syster har mardrömmarna blivit verklighet och Erik och Anna tvingas betala ett högt pris för att överleva. Jerker Virdborg har skrivit en gastkramande roman om syskonkärlek i en utsatt tid, ett helt nytt kapitel i hans författarskap.

Lät ju ändå rätt okej, tyckte jag och tog mig an denna drygt 400 sidor långa berättelse. Fast det tycker jag inte längre. Den påminde lite om Vägen av Cormac McCarthy och antingen gillar man den eller så gör man inte det. Jag gör alltså inte det. Anna och Erik (kuriosa: så heter jag och min bror) är på väg genom ett postapokalyptiskt Sverige (precis som den där pappan och hans son i Vägen, fast i USA då), på flykt från något och man vet inte riktigt vad som har hänt eller vart de är på väg och allting är så djävla deppigt och hopplöst och nattsvart att man får lust att ta ett gevär och gå ut i skogen och skjuta sig. Alltså, jag fattar ju att dystopier inte kan vara festliga, men de behöver ju inte få en att nästan tappa livslusten heller. Tycker jag dårå. Den här boken får en cyanidkapsel av fem möjliga.

Jämmerdal (uppdatering)

Resultat från tandläkarbesök: INGA HÅL! Och tanden jag rotfyllde för ett par år sedan och som jag sedan dess ändå känt av till och från (vilket borde vara omöjligt med tanke på att den är rotfylld och därmed död, men det kanske är någon form av fantomsmärtor) var det inget fel på alls och jag hade bara pyttelite tandsten och ja, allting var BRA. Ingen ombesiktning behövdes.

Kom hem och i brevlådan låg ett kuvert innehållande resultat från mammografi som gjordes för ett par veckor sen och allting var bra där också. S-K-Ö-N-T. Det där med att få en tvåa gällde tydligen bara det materiella och den smällen kan man ju faktiskt ta när man är i min ålder och har om inte en fet så åtminstone en lön med någorlunda kraftig benstomme.

Har nu varit på verkstan och bokat tid för fixning av det som måste fixas samt bokat tid för ombesiktning. Nu känner jag att livet leker igen. Haha, skoja. Jag har ju fortfarande en mansförkylning på lut som jag inte vet om den kommer att dra sig tillbaka med svansen mellan benen (ej troligt, men HOPPAS) eller bryta ut med full kraft nu lagom till helgen när man kan tillåta sig att slappna av (mest sannolikt).

Jämmerdal

Igår var jag och besiktigade min bil. Fick EN TVÅA p g a att det var flera lampor som var ur funktion. Positionsljus som var trasiga, dimljus som var felinställda och fan vet. När jag hade min gamla Volvo 740 så tändes en lampa på instrumentbrädan när någon glödlampa hade slocknat och så kunde man byta den lite flinkt, men nu har man ju ingen aning om vilka lampor som lyser och vilka som inte gör det om det inte är väldigt uppenbart, som till exempel när man svänger upp mot en vägg, och sedan måste man ju i princip montera bort halva motorblocket för att byta en sketen glödlampa. Ja, men det var väl ändå inget att kräva ombesiktning på, kan jag ju tycka, men det är som det är.

Idag ska jag till tandläkaren. Har nu en illavarslande känsla av att jag kommer att få en tvåa även där. Det var typ hundra år sedan jag hade hål i tänderna, men nu kanske det är dags? Plus att jag alltid måste ta bort tandsten, och det är så djävla obehagligt. Utöver det känner jag att jag har en mansförkylning på gång (min man har legat utslagen med feber och hosta hela veckan, så det är väl bara en tidsfråga som besvarades i natt när jag vaknade med ett omisskänneligt kill i halsen som bara kan gå på ett håll) plus att det känns som att jag har haft pms i åttahundra år, runda slängar.
Jodåsåatteh, man är inte direkt på topp just nu.  Hade bara velat åka hem och bädda ner mig, men nähä, jag skulle visst hålla hundkurs ikväll. Får väl tycka synd om mig en annan dag dårå.