Mitt liv är bra som det är, tack

Har läst Mitt liv är bra som det är, tack av Johanna Sernelin, en bok som jag nappade åt mig från Nyss återlämnat-vagnen på bibblan. Detta är handlingen:

Emelies liv är bra som det är, tackar som frågar. Hon trivs på jobbet, är nöjd i sin relation, och inte alls arg på sin mamma för det som hände i det förflutna. Och syrran? Som bästa vänner! För Emelie skulle väl aldrig ljuga?
När Emelie anar att sambon är otrogen söker hon upp den hon tror är älskarinnan. Plötsligt befinner hon sig i ett trassel lögner samtidigt som det förflutna börjar göra sig påmint på ett minst sagt påträngande vis. Hon kommer inte bara den andra kvinnan nära utan upptäcker även fler sanningar än väntat, inte minst om sig själv.

Jag gillade den här boken inledningsvis, det var bra driv och jag tyckte mycket om karaktären Emelie men tyckte till slut att karaktären Alexander bara var TOO MUCH, det finns väl ändå gränser för hur mycket någon (Emelie) vill stötta en rockstarwannabee som lever upp ens pengar, aldrig visar någon uppskattning och som inte ens kan passa tiden i tvättstugan. Fast visst, de här typerna finns ju, men det blev lite väl överdrivet kan jag känna. Mot slutet av boken tyckte jag att inte heller att Emelie kändes lika trovärdig längre, utan att gå närmare in på handlingen så känns det inte som att det var en rimlig utveckling av en  karaktär som är ett kontrollfreak i grunden. Stör mig lite på rena sakfel, t ex är det E4:an och inte E6:an som går förbi Jönköping och nog säger man Kristinakyrkan och inte Kristinekyrkan? (googlade dock det sista och det visade sig att det var jag som hade fel, men jag backar aldrig ifråga om E4:an). Den här boken får tre par strumpor av fem möjliga. 

We'd be allright if the wind is in our sails

I höstas började en kund klaga på en produkt som de tidigare varit helnöjda med. Det visade sig vara stora problem med en storsäljande produkt och kunden är dessutom en sån där KEY ACCOUNT CUSTOMER som det heter på ekonomiska, så det var en rätt rejäl magnitud på detta. Det första man då måste fråga sig är om något i produkten har ändrats, och det hade det. Nämnde detta för vår VD som en tänkbar orsak, men han trodde inte på det fastän (enligt mig) ett barn hade kunna se sambandet: 2022 hade kunden inga problem, förändring X gjordes inför 2023 och under 2023 började problemen, då känns det väl ganska givet att X är inblandat? Men nä, det trodde han alltså inte. Fick tjata mig till att vi skulle göra ett test i stor skala med 2022 respektive 2023 års formulering och lyckades till slut få igenom det. I fredags utvärderades resultatet, jag filmade hur det såg ut, laddade upp filmerna i en mapp i systemet och skickade sedan ett mail till alla berörda, inklusive VD såklart, med länk till var filmerna fanns och sedan utgick jag från att alla själva skulle ta sig in och titta utan att man specifikt behövde be dom om det. Igår hade vi ett möte där detta CLAIM (som det tydligen heter nuförtiden) fanns med som en punkt på agendan. Utgick då från att alla hade sett filmerna och började mala på om att Ja, eftersom man kan se en väldig tydlig skillnad på produkten där X ingår jämfört med där den inte ingår så kan man väl dra slutsatsen att det är X som är problemet? och VD bara Jamen kan man se någon skillnad då? Trodde först han hade fått en synskada, men det visade sig att han inte hade sett filmerna så skadan satt kanske någon annanstans? Jaha, fick då ta upp filmerna och visa och det var han ju tvungen att erkänna att det fanns en skillnad. Det tråkiga är att den i sammanhanget enkla lösningen som innefattar att exkludera X, är förenat med ökade kostnader och det är ju aldrig poppis. VAD BEROR DET PÅ? ville han då veta, för vet man det så kanske man kan jobba med faktor X istället för att exkludera den. Svarade att jag inte visste, men medan jag pratade så ploppade det upp en tanke i huvudet och jag började utveckla den och fick ihop en jättebra orsak-sambandsresonemang som jag avslutade med orden Det kan väl vara en rimlig hypotes? Fick ett surmulet Jaja, det är åtminstone en hypotes till svar. Ibland tycker jag inte att mitt jobb förtjänar mig, inte så att folk behöver överösa mig med lovord och beröm stup i kvarten (det är det förvisso ingen som gör), men NÅGOT djävla erkännande när man har hittat orsaken och kommit med lösningen till ett gigantiskt problem hade kanske varit på sin plats? Hade lust att avsluta mötet med att tacka mig själv för de insatser jag gjort i en fråga som borde vara angelägen för alla men där alla andra bara har suttit och frågat sig varför utan att ägna en sekund åt att försöka ta reda på varför, men det verkade så bittert och passivt aggressivt att jag lät bli. 

Efter lunch åkte jag iväg på thaimassage, vilket känns som att det var evigheter sen så det var gött. Åkte sedan hem och tog en liten promenad med destination bibblan. Tycker det fortfarande är skitcoolt med meröppet-funktionen så man kan tassa omkring därinne alldeles ensam när de egentligen har stängt.  Gick sedan hem och lade mig på soffan och läste hela kvällen. G-Ö-T-T. 

Idag jobbar jag hemma, halvligger i min pallsoffa i mitt Flickrum™  där det var ganska svalt, men jag har precis tänt i den lilla kaminen så mig går det ingen större nöd på. Jag har möte sent i eftermiddag, däraf hemmajobbandet, plus att sen ska jag in till stan och träffa Jenny och dricka VIN. G-Ö-T-T igen. Min man funderar lite löst på att åka till Köpenhamn fredag-lördag och det hade i så fall inneburit en i sammanhanget mindre ocean av egentid för mig. G-Ö-T-T, igen (om det nu blir av alltså). Vi får väl se.  

Döda kvinnor förlåter inte

Har läst Döda kvinnor förlåter inte av Katarina Wennstam. Har läst flera av hennes tidigare böcker och gillat dom, och den här har ju blivit så himla hyllad så förväntningarna var höga. Detta är handlingen:

Fyra kvinnor ur olika samhällsklasser bor alla i samma fastighet på Södermalm. De förs samman av ett fruktansvärt dödsfall på den gemensamma gården, under den kylslagna nyårsnatten mellan 1895 och 1896. Det står snart klart att den avlidna kvinnan försökt genomföra en illegal fosterfördrivning.

Och som vanligt när förväntningarna är höga så blir besvikelsen desto större, för jag tyckte helt ärligt att den här boken bara var sådär (vilket nästan känns lite som att svära i kyrkan). Det stod också om den att En gedigen research ligger bakom Katarina Wennstams mest passionerade bokprojekt någonsin och det kanske är det som är en del av problemet. När vissa människor skriver historiska romaner så har man inga som helst problem med att känna att man ÄR i den tiden, man liksom bara sugs med utan att någon pedagogiskt förklarat för en vad som fanns och inte fanns "på den tiden", det framgår liksom naturligt. Men den här boken känns så otroligt överarbetad med detaljer om hur det var "på den tiden" att det mer känns som en SO-lektion på högstadiet än en roman, även om Katarina Wennstam också försöker låta sina karaktärer förklara en del, till exempel genom att bara råka vara patient hos Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare, eller bara råkar gå på något föredrag som handlar om korsetters vara eller icke vara. Sen tycker jag också rent generellt att det känns rätt så osannolikt att de här fyra kvinnorna (en änkefru, en sällskapsdam, en sömmerska och en husa) "på den tiden" skulle bli sååå djävla tighta, tror inte att det var fullt så enkelt att sudda ut gränserna mellan klass och samhällsskikt, men vad vet väl jag? Plus det faktum

(((((( !!!!!  SPOILER ALERT !!!! )))))

att änkefrun med syfilis bara skulle råka träffa en stilig singelkarl som OCKSÅ hade syfilis (och att båda var symtomfria förutom något sår, och utöver det, vad det verkade som, fyllda av kättja och liderlighet) och som DESSUTOM var en rent fenomenal älskare, känns ju som en väldigt onödig tantsnuskdetalj som jag hade kunnat leva utan, samt det kändes väldigt osannolikt att sömmerskan Hildur bara skulle RÅKA hitta för utredningen av dödsfallen helt avgörande dokument i en kakelugn där de var halvt uppbrända men där det bara RÅKADE finnas kvar så mycket information att det kunde leda till ett gripande, och när sedan boken slutade med att Fredrika startade en detektivbyrå så kände jag mig på gränsen till uppgiven. Den här boken får två fallna kvinnor av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 5 2024, pt 1

Fem minuter innan det var dags att åka till stallet igår kände jag att Nää, jag skiter i det. Jag vill inte. Det är vad hoppning gör med mig nuförtiden. Sen åkte jag ändå dit. Hela vägen dit irriterade jag mig på att jag hört ridlärare V säga lite perifert till någon att Jag har lovat [Häxan] att de ska få hoppa lite när de andra har hoppvecka och jag tror men vet inte säkert att torsdagar och måndagar har hoppvecka samtidigt. Tänkte att jag skulle säga till någon att jag inte går i en dressyrgrupp för att få hoppa och vill dom hoppa så får dom väl gå i någon annan grupp, men sen lade jag ner den där diskussionen med mig själv och ingen alls för det har ju inte ens inträffat. Fast känner jag Häxan rätt så är det säkert bara en tidsfråga. Hon är liksom en sån som inte kan ta att någon tycker annorlunda, förra terminen hade vi ju en gång när vi tog några språng och efteråt sa hon något i stil med att det här var kul och då svarade jag att jag inte tyckte det och då skulle hon liksom övertyga mig om att jag visst tyckte det var kul eftersom det per definition är kul att hoppa. Enligt henne dårå. 

Var på dåligt humör, men det kan man ju inte vara i stallet någon längre tid. Fick Hästen, vilket jag misstänkte eftersom det var honom jag "egentligen" hade det här blocket. Informerade ridlärare A om min massiva opepphet som inte på något vis minskade när jag såg övningen som gick ut på att hoppa tre hinder som stod på medellinjen och där fokus väl var att rida rakt och ha bra rytm och jämna galoppsprång. Ridlärare A var förstående och sänkte när det var min tur. Hästen är snäll, men han är lång och lite stel och har stor galopp och eftersom det var hoppning så var det inte så mycket fokus på lösgjordhet och liknande när vi red fram, det blir mer ren uppvärmning för annars hinner man inte hoppa. Kändes som att jag satt på en Finlandsfärja när jag styrde upp mot hinderserien, men Hästen är tack och lov rätt så okomplicerad och hoppar snällt det man styr honom på. Det var absolut inte högt, men jag som är van att rida ponny tyckte förstås att det var jättesprång ändå. Fegade ur en gång och styrde åt sidan, men sedan tog jag mig samman och hoppade serien. Två gånger, sen tyckte jag att jag hade gjort mitt. Känns ändå bättre att sluta när man har en bra känsla än att det ska vara som det var förr i världen när ridlärare och tränare bara hetsade en att  hoppa högre och rida snävare svängar så att det nästan alltid slutade med att någon ramlade av (som jag minns det i alla fall), eller åtminstone att det blev stopp. Det är klart att man måste utmana sig själv för att utvecklas, men seriöst så känner jag att om man är inne på sitt 56:e jordsnurr så behöver man inte utvecklas mer när det kommer till hoppning. Värt att känna till: Jens Fredricsson (som var med och vann Sveriges legendariska lag-VM-guld i Herning 2022), är ett år äldre än jag, och Rolf-Göran Bengtsson (som var med och vann Sveriges legendariska lag-EM-guld i Milano 2023), är sju år äldre än jag, så alla tycker ju tack och lov inte som jag. Hehe. 

Aja, jag var med (i alla fall lite) och överlevde och nu är det några veckor till nästa hoppning. Gött. 

Skrattar bäst som skrattar sist, eller nåt

Skrattar bäst som skrattar sist, eller nåt

He soothed the souls of psychos and the men who had the horn

Då var handbolls-EM över och så även (nästan) januari och cirka hälften av oxveckorna, i alla fall enligt mig som tycker att livet inte börjar återvända på riktigt förrän i mars. 

I fredags smet jag från jobbet vid lunch, åkte till cykelaffären i grannbyn och rekade inför dotterns vid det här laget rätt försenade examenspresent. Fanns inget för samma pris såklart, men nu har jag stökat så länge med den här skiten att jag bara tänkte vadfan och bestämde mig för en Monark Karin, likadan som jag själv har och är supernöjd med. Det råkade dessutom vara kampanj på den. Köpte ett kedjelås, gjorde upp om hämtning dagen därpå och åkte sedan hem och plåstrade om min blödande ekonomi ytterligare lite. Hehe. 

På kvällen var det handbollssemifinaler och ja, jag (och gissningsvis många med mig) är FORTFARANDE upprörd över det där djävla makedonska domarparets mycket märkliga domslut i slutminuterna som så småningom ledde till att Frankrike kunde kvittera och sedan vinna förlängningen. Sverige lämnade in en protest till IHF och det fanns en mikroskopisk chans att den skulle godtas, målet underkännas och att resultatet efter 60 minuter (27-26 till Sverige) skulle gälla, men den chansen var som sagt mikroskopisk och avslogs såklart med motiveringen att det inte var en skyldighet för domare att använda VAR. NÄHÄ? Vad ska dom då ha  det till? Så djävla surt. Och det säger jag inte (bara) för att jag är en dålig förlorare, utan för att rätt ska väl ändå vara rätt. Det var en tveksam bedömning på Gottfridssons steg, det var en ganska uppenbar offensiv foul på Carlsbogård som släpptes igenom, men framför allt: det var definitivt fotfel på Prandi i det där avslutande frikastet. Menar inte att domare ska springa ut och titta på VAR titt som tätt, men när det är i matchens absoluta slutskede, det är absolut jämnt och det handlar om att komma till en fucking EM-final? Kommer nog att ha väldigt svårt att smälta detta. Jag och många med mig. 

På lördagen gick jag äntligen till skogs. Remus var lite oförklarligt halt så han fick stanna hemma, men Tage, Laban och jag tågade iväg och njöt av barmark och sol. Kom hem, slog in kedjelåset och åkte hem till dottern med det. När vi firade hennes examen förra helgen fick hon ju bara en hemgjord serietidning med information om att presenten var "på väg" och sen har jag inte informerat om att den affären blev avblåst utan låtit henne tro att det är så det ligger till. Jag är svindålig på att ljuga så det är ju tur att Post Nord har ett allmänt dåligt rykte som alla kan relatera till. 

Hade rätt mycket bry med hur själva presentöverlämnandet skulle gå till. Ursprungligen hade jag och min exman tänkt att hon skulle få ett paket med en nyckel och i nyckeln satt ett snöre och så skulle den leda till cykeln som skulle stå gömd i min exmans trädgård (i den ursprungliga planen ingick det att vi skulle fira hemma hos honom). Det skulle dock inte vara lika görbart hemma hos henne, så jag åkte dit, överlämnade paketet med låset och sa att hon skulle hoppa in i bilen för att vi skulle åka iväg "en sväng". Sen fick hon öppna paketet i bilen, men hon fattade inte riktigt vad det var (det såg inte ut som ett traditionellt cykellås utan mer som en tygklädd kedja med en ring i ena änden) och så var vi framme vid cykelaffären och hon fattade fortfarande inget. Äldsta barnbarnet hade uppfattat när min exman försade sig, och han (barnbarnet) hade berättat för dotterns sambo att dottern skulle få en ny cykel, och han (sambon) hade (när dottern tjatade som ett barn innan julafton) sagt att det var något "som var bra till hushållet" så hon tänkte att det kanske var en airfryer eller något sånt, så hon trodde nog att vi var i cykelaffären p g a att jag hade något ärende dit och att vi skulle vidare sen. Så det blev faktiskt det där SURPRISE MOMENT:et som jag trodde att vi inte skulle få till. Kul!

Fikade med dom, åkte sedan hem, tränade ett pass pilates och slappade sedan med en bok tills det var dags att laga middag. Sen såg vi ett avsnitt av evighetsserien House of cards som lite har fått ligga i träda nu under handbollen, och sen skulle jag klippa mig tänkte jag. Brukar ställa in klippmaskinen på 9 mm och det gjorde jag nu också, och sen tog jag bort den här distansen när jag skulle putsa till lite i nacken som jag brukar göra, och sen gjorde jag det FATALA misstaget att tänka att jag bara skulle köra maskinen ett par extra varv och glömde att distansen var bortplockad så helt plötsligt hade jag en landningsbana på ena sidan av huvudet. JAHA, det var ju bara att skala av det som återstod och låtsas att man ville vara en replika av Sinéad O'Connor eller nåt. Man kan ju tycka att det inte är så stor skillnad mellan 9 mm och 1 mm, men det är det. Kallt är det också, det var ju inte rätt årstid för detta. Aja, det växer ut igen. 

Igår gick jag äntligen ÄNTLIGEN min vanliga kuperade söndagsmil. Rätt mycket träd hade fallit, antingen nedtyngda av blötsnö eller på grund av att det har blåst, eller en kombination, så ibland fick vi ta oss offroad för att komma runt. Inte kunde man gå torrskodd överallt heller, men det var ändå superhärligt. Kom hem, städade i hönshuset, tränade mitt benpass och damp sedan ner i soffan och gjorde mig redo för medaljmatcherna. Fick se Sverige vinna bronset, det var faktiskt välförtjänt. Johanna Ahlm, Sveriges expertkommentator, menade på att Sverige egentligen inte hade förlorat några matcher bortsett från den mot Norge som inte spelade någon roll, och det stämmer ju för de skulle ju egentligen ha spelat oavgjort mot Danmark och de skulle egentligen ha vunnit mot Frankrike. När sedan finalen spelades var jag faktiskt ganska oengagerad och när Frankrike slutligen vann (efter förlängning) så brydde jag mig inte så mycket fastän jag tidigare sagt att jag skulle heja på Danmark eftersom jag inte tyckte Frankrike förtjänade att vara i final. Men jag hade nog bränt allt krut i bronsmatchen, hahaha. 

Jaja, nu är det ny vecka och nya tag. Har inte jättemycket på jobbagendan, eftersom jag just nu mest går omkring och väntar på att andra ska göra sitt så att jag kan börja med mitt så just nu befinner jag mig lite i ett limbo. När andra gjort sitt däremot, då kommer jag att få multum att göra så det är väl bara att passa på att försöka utnyttja den här tiden på bästa sätt. 

Imorgon ska jag på massage, det känns som att det var evigheter sen så det ska bli skönt. Annars är det väl inget speciellt som händer direkt. Ridning ikväll, det står hoppning på schemat, GULP. Vet ju inte ens vilken häst jag ska ha eftersom det varit lite rörigt. Först hade jag ju Hästen, sen nästa gång fick jag Trotjänaren eftersom Hästen gått två lektioner och Trotjänaren ingen den dagen, sen gången därpå avbokade jag p g a snökaos och gången därpå var det teori. Så det kan ju bli "spännande". Det blir i alla fall inte Trotjänaren för han hoppas inte pga lite klena framben, så Hästen...eller kanske någon helt annan? GULP x 1000. Over & out. 

HURRA, Sverige-Tyskland 34-31 och EM-brons till Sverige!!!

Puuuuh, nu sitter man med kaninpuls och ömma stämband och pustar efter en (som vanligt) otroligt spännande match där Sverige ändå spelade fantastiskt i första halvlek och ledde med sex mål i paus. Men sen spelade Tyskland upp sig betydligt i andra halvlek och Sverige gjorde ett antal tekniska fel och ett tag skilde det bara två mål, vilket ju i handboll är lika med ingenting. Den tyska publiken, kanske 19000-nånting, vrålade som apor och ville ha passivitetsvarning så fort Sverige hade bollen i mer än ett par passningar (kändes det som) så anfallsspelet kändes stressat. Men det ordnade ju upp sig till slut. Puuuh, det känns ändå som någon slags kosmisk rättvisa med tanke på domarskandalen i fredags och den efterföljande protesten som avslogs. Ska tok-heja på Danmark i finalen för tycker inte att Frankrike förtjänar ett guld efter att ha kommit till final genom rötna domare som först dömer bort Sveriges mål för stegfel som var mycket tveksamt, sen inte dömer offensiv foul när det var det och sen slutligen inte ens orkar masa sig ut och kolla på VAR fastän plandomaren inte ens tittade på Prandis fötter utan bara glodde mot målet i det avslutande franska frikastet. Om jag fortfarande är sur över det så lär det ju inte vara någonting jämfört med vad spelarna varit. Aja, nu blev det ju i alla fall medalj, och OS-platsen är i och med det därmed också fixad. 

Åh NEEEEJ, Sverige-Frankrike 30-34 EFTER FÖRLÄNGNING NÄR SVERIGE LEDDE OCH DOMARNA GJORDE FEL (eller åtminstone ett par otroligt tveksamma domslut i slutsekunderna och vad fan ska man med VAR till om den inte används?)

Alltså NÄÄÄÄE VAD SURT. Först spelade Sverige en medioker första halvlek och Frankrike ledde med 17-11 i paus. Sen gjorde Sverige en MAKALÖS upphämtning i andra halvlek, bland annat räddade Palicka tre straffar, och ledde med 27-26 med 15 sekunder kvar och Gottfridsson dunkade in det man trodde skulle bli 28-26 men det målet blev bortdömt pga stegfel (tveksamt när man såg reprisen, tyckte det såg ut som studs, tre steg, skott på mål men det tyckte uppenbarligen inte domarDJÄVLARNA) och sedan lyckades Frankrike sno åt sig bollen och göra mål på ett djävla frikast när det var en sekund kvar  och där det också var stegfel (eller rättare sagt fotfel) men som domarna valde att inte ens VAR-granska utan dömde mål utan vidare och så var det plötsligt 27-27 och förlängning. Och då var det lite som att luften gick ur Sverige och Franrike spelade också ett fantastiskt försvarsspel som Sverige inte kom igenom eller runt och så var det med den saken. Surt, brukar verkligen inte skylla förlust på domare, men det här kändes faktiskt tveksamt. Aja, nu är det som det är. Nu kommer jag att heja på Tyskland i den andra semin pga orkar inte med fler danska guldmedaljer, hahaha. 

Till stallet istället, v 4 2024

Dom har gjort om grupperna och schemat på ridskolan så nu pågår det en lektion som slutar när vår börjar. Är ju inget konstigt med det utan mer det normala (givet att man inte rider i första gruppen för dagen) och för min (och Köttbullens) del är det mycket bättre. Tidigare slutade lektionen innan 17.15 och vår började 17.45 och om Köttbullen då gick lektionen innan så var det knappt hon hann ut i stallet och få av sig utrustningen förrän den skulle på igen. Alternativt att hon fick stå i stallet med sadeln på, men det kändes också lite sådär. När jag började rida på den här ridskolan på tidigt 90-tal så sadlade stallpersonalen alla hästarna innan de gick hem för dagen, så när man kom till sin lektion på kvällen så stod alla hästarna sadlade i sina spiltor och man behövde bara tränsa. Spelade ingen roll om de skulle gå en eller fyra lektioner eller inte alls, alla stod sadlade i många timmar och det var ingen som tyckte det var något konstigt med det. Eller jag tyckte väl i och för sig det, för mina referensramar för hur det skulle vara utgick ju från den ridskola där jag red som barn och där gjorde man inte så, men jag ska inte påstå att det var någon hästvälfärd i fokus (inte heller någon reflektion över stallpersonalens arbetsbelastning) utan bara ett konstaterade att här gjorde man inte likadant. 

Nu är det alltså en grupp som rider passet innan vårt, det är en grupp som ganska nyligen har börjat rida i stora ridhuset. Vi har alltså ett litet ridhus också, där börjar de flesta ponnybarn sin karriär och det är en  liten nivåskillnad att rida i "lilla" jämfört med "stora", eller det beror i och för sig på vem man frågar. För jättejättelängesen så fanns bara det lilla ridhuset och det finns fortfarande gamla medlemmar som enligt devisen "the older we get, the better we were" vittnar om att på den tiden kunde man minsann rida tio personer på stora halvblod därinne och alla kunde göra åttametersvolter i galopp samtidigt och inte en enda häst bröt någonsin av till trav annat än om ryttaren begärde det, DET VAR TIDER DET, osv osv). Numera är lilla ridhuset i princip vikt för nybörjarlektioner på ponny och man rider inte så mycket självständigt, utan ponnyerna lunkar mestadels runt fyrkantsspåret eller på volten, först med ledare, sedan utan, och när det ska galopperas så står alla på ett led och så får man galoppera en långsida i taget, och eftersom ridhuset är 12x18 meter och man kan räkna bort någon meter för hörnen och ett par meter som man ska komma igång och sakta av på så blir det kanske...10 meters galopp? Då är det rätt stor skillnad att komma upp i stora ridhuset som är 20x60 meter och där alla galopperar samtidigt. I gruppen innan vår har de inte kommit riktigt dithän än, utan galopperar fortfarande en långsida i taget. Köttbullens starka sida är ju som bekant INTE galopp och hon är ju inte dummare än att hon utnyttjar situationen och gör sig  fullständigt okänslig för små nybörjarben som går som lärkvingar. Igår fick jag bevittna hur en stackars liten nybörjare förtvivlat och förgäves kämpade, men något mer än en lufsig trav blev det inte. I KNOW THE FEELING, hehe. Sen var det min tur och vi skulle rida en evighetsbana som innehöll skänkelvikning i trav, övergång till skritt, framdelsvändningar runt en liten fyrkant, trav igen, tiometersvolt, öppna, rakriktning och sedan halt. Det gick ändå någorlunda skapligt i början, hon blev fin i formen och sådär, men mot slutet var hon trött och började protestera på Köttbullsvis i framdelsvändningarna. Flyttar jag henne för inner skänkel så skjuter hon ut ytterbogen och försöker ta vändningen med fart, bromsar jag på yttertygel så stannar hon upp och kör upp huvudet och bara VILL inte och TÄNKER inte lyssna. Fick väl till slut till någonting som åtminstone påminde om en framdelsvändning och som inte alstrats ur krigföring, så att jag kunde avsluta den delen med klapp och beröm i en positiv anda som jag tror Köttbullen lite skiter i, haha. 

It is written in the starlight and every line in your palm

Nu börjar oxveckorna verkligen ta ut sin rätt, tycker jag känner mig fullständigt dränerad på energi och har därför för säkerhets skull bokat in en vinkväll med Jenny, förhoppningsvis redan nästa vecka. 

Igår gick jag upp mot skogen! Njöt något enormt av att känna jord och gräs under fötterna istället för grusig och isfläckig asfalt, men till skogs kom jag lik förbannat inte för den massiva snösmältningen hade gjort att hela fältet, som man måste passera för att komma upp i skogen, stod under vatten. Hade förvisso kunnat ta mig dit via en omväg men den innebar att jag skulle bli tvungen att gå på stora vägen i någon kilometer och där är det fortfarande snödrivor kvar så man inte kan gå på vägkanten när det kommer bilar, så jag fick trava tillbaks in mot och runt byn igen. 

Kom hem, men bara för att lämna hundarna för jag hade böcker att lämna på bibblan och paketet med cykellås, som var det enda Post Nord och den här himla elcykelaffären lyckats frambringa, men som nu skulle skickas tillbaka. Pratade en stund med Bibliotekarie-Eva som undrade vad jag tyckte om Mjölkat, hon gillade den inte heller så värst. Travade till Konsum, lämnade in cykellåspaketet och traskade sedan hem. Tränade ett pass tabata och dråsade sedan ner i soffan för att äta och kolla lite handboll. Hade bestämt mig för att INTE kolla på matchen mellan Tyskland och Kroatien som började 20.30 eftersom jag var så trött och kände att jag behövde min skönhetssömn, utan det fick räcka med Frankrike-Ungern klockan 18. Till och med det var tydligen för mycket för mig för jag råkade blunda någon sekund och plötsligt hade ställningen ändrats från 3-1 till 26-24. Visserligen går det undan i handboll, men det var kanske lite VÄL raskt marscherat. Kollade färdigt på matchen, Frankrike vann som väntat, sen gick jag och lade mig tidigt och tänkte jag skulle sova ikapp lite. Men då var det såklart LÖGN I HELVETE att somna, och när jag ändå precis hade somnat så vaknade jag av att min man gick och lade sig. Så fan vet om jag är så värst mycket mer utsövd idag? Aja, nu är det väl ändå snart helg. 

Lön idag, har betalt räkningarna och hoppas nu äntligen kunna vara i balans med det pekunjära framöver. Min dotter fick inte studielån för sin sista termin och bara haft begränsat med tid att jobba vid sidan av studierna, så hon har behövt ekonomisk stöttning. Tur då att moder jord har ett litet sparkapital att nalla av, men nu har hon, dottern alltså, ju tagit sin examen och börjat jobba så förhoppningsvis ska väl sparkontot börja fyllas upp igen (sitter inte i sjön på något vis, lider bara av att se att det minskar på kontot med hopgnetade slantar). 

Idag är planen den vanliga för en torsdag: jobba, städa, rida. Det är ju egentligen teorivecka, men vi ska ta igen den lektion som blev inställd pga snöstorm. Sen är det fredag och då tänkte jag att jag skulle sluta vid lunch och åka till den här himla cykelaffären och försöka få till den här examenspresenten någon gång. Sen är det ju SEMIFINALER i handboll och det blir ju garanterat ohyggligt nervöst. Det är Sverige mot Frankrike och Tyskland mot Danmark. Nu får man väl bara hoppas att det inte går som för damerna i deras senaste VM, som storspelade sig genom gruppspelet och sedan blev det förlust i semin och förlust även i bronsmatchen. Ett EM i handboll är svårare att vinna än ett VM, så att vara bland de fyra bästa i Europa är verkligen inte kattskit. Detta EM tycker jag också att det har varit otroligt många matcher som varit extremt jämna. Spännande, det är liksom inte samma grej när det står 42-11 redan i halvtid, men också nervööööööst. Aja, det får bli morgondagens plåga. 

The rumble of your water would be my call

Åååååh, vad det var segt att ta sig upp i morse. Inte så mycket pga den snöpliga handbollsförlusten (som ändå inte hade någon betydelse) utan pga jobbgrejer. Jag fattar rätt många beslut, alla gillar dom inte men det är fine för 99 % handlar ändå om saker som liksom ingår i folks arbetsuppgifter. Men nu har jag fattat ett beslut som har gjort en person besviken, vilket hen tydligt meddelade och en såkallad finsk stämning låg som ett tung blöt filt över jobbet igår. Det är ju mindre kul. Kan dock inte se att jag skulle kunna ha gjort på ett annat sätt. I det här fallet handlar det om en person, vi kan kalla hen X, som absolut sköter sitt jobb men inte ett dugg mer än så, som nu känner sig förbigången när hen inte blev erbjuden en ledig tjänst med delvis liknande arbetsuppgifter, men där det också ingick lite annat som kräver att man har lite ledaregenskaper och ett driv som X totalt saknar. Kan ju till viss del förstå att hen känner sig förbigången, men samtidigt: var är självinsikten? X har jobbat här i cirka 1½ år och är långt ifrån fullärd, och jag har hela tiden varit tydlig med att det absolut finns möjligheter att utvecklas i sin roll, men det är på lite längre sikt, först måste man ha mer kött på benen, man måste lära sig krypa innan man kan gå, osv osv, men det har ju uppenbarligen inte gått in. Jag har väl också blivit förbigången hundra gånger minst, och det på MYCKET grövre sätt (it's a man's world, just saying) men skulle väl aldrig drömma om att sänka mig så lågt att jag skulle gå till någon ansvarig chef och klaga när det redan är ett faktum, men där är vi ju uppenbarligen olika. Och då hade jag ändå redan informerat X innan det blev ett faktum och frågade hur hen kände för det, och då sa X att det var okej, men nu är det tydligen inte det längre så hela gårdagen styckades upp i att X åtskilliga gånger kom och knackade på och ville ventilera nya aspekter av sin besvikelse. X menade bland annat att hen aldrig fått en chans att visa vad hen går för. Nu vet jag ju inte riktigt hur det går till på andra ställen eftersom jag har varit 20+ år på  en och samma arbetsplats, men här är det i alla fall inte så att någon kommer med ett silverfat och räcker över en chans och bara "varsågod, här är ett färdigt upplägg, förvalta det på bästa sätt och lyckas du med det ska du bli rikligen belönad" utan här handlar det mycket mer om att man gör sina hundår och under dom så får man själv försöka se möjligheter och försöka ta egna initiativ för att visa vad man går för (vilket jag också har kommunicerat ett antal gånger). Verkar som att begreppet "att jobba sig upp" helt försvunnit? Verkar som att folk, och nu avser jag nittiotalister, sorry för generaliseringar, tycker att det är någon slags rättighet att efter en viss tid så "ska" man per automatik bli erbjuden roligare arbetsuppgifter, mer ansvar, högre befattningar, osv, oavsett vad man presterat på sin nuvarande nivå? Som för några år sen när vi sökte en civilingenjör, det är liksom fem års högskolestudier, och det var en (numera fd) kollega som på riktigt blev kränkt för att hen inte blev erbjuden tjänsten trots att hen inte hade mer än enstaka random kurser på högskolenivå på sitt CV (men var inte blyg för att kalla det "motsvarande kunskaper"). Blir trött, men men. This too shall pass.

Efter en sugig jobbdag susade jag hem, tog hundarna och gick ut. Barmark! Plusgrader! Verkligen en ljusglimt efter flera veckor med snö. Tror att allra senast till helgen så ska det ha smält bort såpass att jag kan ta mig upp i skogen igen utan att behöva pulsa och halka fram. 

Tränade ett pass pilates och sedan var det handboll för hela slanten. Först Nederländerna-Portugal, sedan Danmark-Slovenien och sist Sverige-Norge. Jag är ju jätteglad över att jag kan se alla matcher på Viaplay, men det ska samtidigt bli lite skönt när EM är över på söndag för det går faktiskt extremt mycket tid till detta. Inte för att man kanske har så mycket vettigare för sig i oxveckorna, men man kan ju åtminstone läsa en bok. 

Idag har jag inga möten inbokade och min förhoppning är att jag ska kunna sitta och jobba ostört med diverse grejer, men vi får väl se hur det går med den saken. 

Åh nej (även om det inte spelar någon roll), Sverige-Norge 22-33!!!

Jaha, men alltså NÄÄEE? Visst, matchen hade ingen betydelse för Sverige och Norge ville avsluta snyggt, och det var inte Sveriges förstauppställning och man ville testa lite nytt, osv osv. Men ändå? Storstryk av Norge? Som inte vunnit en enda match i mellanrundan (förrän nu ikväll dårå). Om jag hade varit norsk hade jag dock varit heldeppig att de inte börjar storspela förrän nu när det är för sent? Första halvlek var ändå hyggligt jämn, men andra var nästan pinsamt dålig ur ett blågult perspektiv. Missade frilägen, borttappade bollar, oengagerat försvarsspel och nykomlingen Möller som stod de sista 20 minuterna rörde ju knappt ens bollen annat än för att kasta ut den igen efter mål (okej, ett par räddningar på slutet och ingen skugga över honom pga mycket svagt försvarsspel). Men, som min norska kollega föreslog, det kanske var taktik för att inte avslöja för mycket finesser för fransmännen inför fredagens semifinal plus att man inte vill riskera några skador så här nära slutspel. JA, DET FÅR MAN JU VERKLIGEN HOPPAS för här kan man ju verkligen snacka om att tappa momentum. Enda trösten är väl att vissa spelare har fått vila samt att Danmark, som hittills varit obesegrat, förlorade mot Slovenien (fast inte lika mycket som Sverige förlorade mot Norge). Aja, bara att bryta ihop och ta nya tag. 

And the tears I cry might turn into the rain that gently falls upon your window

Jag är nu tryggt återbördad till fosterlandet och har sovit i min egen säng i natt. Eller, för att vara korrekt så sov jag i min pallsoffa i Flickrummet™ men den är ju också min. Igår morse låg jag ändå i hotellsängen och tänkte på hur GÖTT det ändå är att vakna på hotell. Eller kan vara, det finns ju undantag för lyhörda hotell där man hör vartenda ljud: porslinsskrammel från köket, hissgnissel, människor går förbi i korridoren både arla och särla och babblar högljutt som om de var ensamma i hela världen och inte alls omgivna av potentiellt sovande människor bakom florstunna dörrar. Men den här gången var det ett tyst hotell och jag vaknade till flera gånger med känslan av att jag var utsövd men att det ändå gick att somna om och att det var flera timmar kvar tills jag behövde stiga upp. Låg där och gottade mig åt den där känslan av att man ligger i rena lakan i ett nystädat rum och en överdådig hotellfrukost väntar. MMMMM...en sån bra start på dagen. Sen visade det sig tyvärr att hotellfrukosten var ytterst medioker, i alla fall om man inte är superförtjust i att starta dagen med patéer och syltor och annat kallskuret, för det fanns det i sådana mängder att man skulle kunna tro att man befann sig på ett julbord, och det plus en miljard danska ostar är inte vad jag är supersugen på klockan sju på morgonen. Aja, det fanns ju bröd och marmelad och sånt, så det var ju inte som att jag gick svältande därifrån, men det var  så att säga mer som en vanlig frukost jag lika gärna kunde ha ätit hemma. 

Överlevde mötet och sedan var min chef snäll och skjutsade mig tillbaks till LUFTHAVNEN, trots att det kanske bara tog 2 minuter med bil, efter att jag, i vanlig ordning med eposet som ideal berättat om mina strapatser att ta mig därifrån och till hotellet på ett sätt som fick hobernas vandring mellan Fylke och Mordor att framstå som en stillsam söndagspromenad. Tog tåget till Malmö och tyckte det var goda marginaler att sedan hinna med den buss som skulle ta mig till åtminstone relativt nära Nästan-Österlen där min man sedan skulle hämta upp mig för att jag skulle slippa åka in till Ankeborg och sedan nästan lika lång väg tillbaka för att slippa stå vid en starkt trafikerad väg och vänta i kanske 45 minuter på att icke-synkade busslinjer skulle ta mig mellan A och B. Över bron (eller under, beroende på hur man ser det) gick det i ett nafs, men sedan stod det tåget stilla i Hyllie i en kvart för att polisen skulle utföra ID-kontroll, fast jag såg varken poliser eller för den delen någon som kontrollerade biljetter så där hade både kreti och pleti och resten av kung Davids livvakter kunnat slinka in i det ur granit huggna svenska riket utan att någon reagerade (om det nu var det som var syftet med ID-kontrollen, oklart). Mina 18 minuter som jag trodde jag skulle ha på mig att ta mig mellan tåg och buss på Malmö central krympte till tre, för ett par gånger stod tåget också stilla och väntade på tillstånd för att få köra vidare. Fick springa som en galning, men hann. Tänkte att nu ska jag sitta och halvslumra, men bussen var iskall och bakom mig satt någon slags fondförvaltare klistrad vid mobiltelefonen och kommunicerade input om en presentation till någon kollega samt hela bussen. Tyckte han var rätt dryg, för han sa hela tiden saker som Jag vill få dig att glänsa i det här och så vidare, men hade hela tiden invändningar i stil med Ja, så kan man kanske göra, men jag tror det är bättre om du...och så kom det en lång radänga om hur man kunde säga eller göra istället. Men efter att han avslutat sitt jättelånga samtal så ringde han upp en annan kollega, alternativt någon chef, och berättade att han hade "briefat" (alltså SKJUT MIG den dag jag börjar använda det uttrycket på ett icke-ironiskt sätt) NN angående presentationen och då lät det som att NN i det närmaste var narcissist, så det var kanske helt befogat att han blev satt på plats. Har ju haft min beskärda del av såna kollegor.  Brrr. 

Kom hem, kände mig exakt sådär dränerad på energi som jag blir av att a. vara på resande fot, om så bara för en dag, b. sitta i möte och känna att man måste leverera PÅ TOPP utan att ha 100 % täckning på det kontot, och c. prata, eller åtminstone försöka förstå danska. Sånt tär på krafterna, åtminstone mina. Hade lust att bara lägga mig i fosterställning och vegetera när jag kom hem, men tog mig samman och gick ut med hundarna istället. Nu har det töat så mycket att det åtminstone är barmark där det har varit plogat, SÅ SKÖNT att kunna gå normalt och slippa vagga fram i ultrarapid som en ängslig pingvin. Runt Malmö och Lund var det dock ingen snö alls noterade jag sniket och missunnsamt, för här ligger den fortfarande decimetertjock överallt utom på vägarna. Men det ska vara runt fem plusgrader de kommande tio dagarna så förhoppningsvis kanske man kan få se lite gräs och jord titta fram inom kort. SOM MAN LÄNGTAR. Har ju inte varit uppe i skogen på flera veckor, sinnessjukt. Men snart så. 

Åkte till stallet för att ha teori och kvällsfodring, sen hem och slänga sig i bingen. Åkte till jobbet i morse, plötsligt började bilen pipa och det flashade fram en stor varning på displayen, men den visades bara någon millisekund så hann inte se vad det stod förrän efter ett tag, men det fortsatte att pipa och blinka så att man skulle kunna tro att bilen var på väg att explodera. Det visade sig att bilen var missnöjd med att passageraren inte hade något bälte på sig. Passageraren var i det här fallet min dator, så jag blev i min tur missnöjd med bilens i mina ögon rätt överdrivna säkerhetstänk. Min förra bil kunde ibland plinga till när jag lastade in säckar med hönsfoder i baksätet, men vad väger en dator? Ett kilo? 

Nu ska jag påbörja alla miljoner nya arbetsuppgifter som gårdagens möte genererade. Sen hem och promenera, träna pilates och ikväll är det handboll, Sverige mot Norge. Brukar ju vara en laddad historia, men nu är ju Sverige redan klara för semifinal och Norge har verkligen inte varit sig lika i det här mästerskapet, det är till och med så att min norska kollega som jag alltid sms:ar intensivt med under alla handbollsmästerskap, har gett upp och börjat heja på Sverige. Hoppas såklart ändå på vinst, för det hade ju varit förfärligt om Sverige plötsligt skulle förlora mot ett lag som har förlorat mot nästan alla, även om det inte har någon betydelse för mästerskapet som sådant. Men principen! Hehe. 

Mjölkat

Har läst Mjölkat av Sanna Samuelsson. Detta är handlingen:

"En kille i klassen drog ett skämt om att vi drack mjölken direkt från spenen. Att vi levde på det viset. Som kalvar. Så såg jag mig själv sen. Mjölkstinn raglade jag in på bussen. Munnen fortfarande varm från spenen."

Ellen återvänder till bondgården där hon växte upp. Det är semestertider och de nya ägarna av barndomshemmet visar sig vara bortresta. Hon tar sig in i huset, bara för att se sig om, men så har hon stannat en natt och dagarna i huset blir fler. Vem kan egentligen säga att platsen inte är hennes? Hon har den ju med sig överallt. Korna är borta nu, den lilla gården är nedlagd, men mjölken rinner fortfarande från mungiporna som då hon var barn, gödsellukten sitter i näsan. 

Jag tycker den här boken var lite både och. Ibland jättebra miljöskildringar, ibland var det på gränsen till äckligt. Inte så att man måste linda in allt i bomull och silke, men man måste kanske inte heller beskriva varenda kroppslig utsöndring i detalj om det inte är befogat och det tyckte jag inte det var här. Dessutom var handlingen rätt konstig och ingen av karaktärerna kändes speciellt sympatiska eller intressanta. Den här boken får två mjölkdroppar av fem möjliga.

Saker som stör mig med Danmarks herrhandbollslandslag

1. Att den nya målvakten Emil Nielsen, som lite ser ut som att han är son till en grisbonde, inget fel på det såklart, men han är lite rultig och har någon form av pottfrisyr och man slulle kunna tro att han strax ska gå ut i svinhuset och mocka snarare än ägna sig åt bollsport, är så OBEHAGLIGT bra fastän han bara är, vad det ser ut som, cirka tolv år. Det räcker väl för farao med att de har supermålvakten Niklas Landin?

2. Att Mikkel Hansen har rött pannband om de har det röda matchstället och bländvitt om de har det vita. Retar mig helt orimligt mycket på detta.

3. Att Hans Lindberg inte kan så mycket som sätta en fot på planen utan att det ska kommenteras a. hans ålder (42 i skrivande stund) och b. att han kallas för "Hans Majestät Lindberg". Fast det kanske mer har med de svenska kommentatorerna att göra för nu har jag sett Danmark KNUSE Norge (29-22) på dansk tv och de danska kommentatorerna höll i alla fall inte på och tjatade om det. 

Men ja. Tack ändå Danmark, får jag väl ändå säga. För i och med den här vinsten är Sverige klara för semifinal. Tjohooo. 

Hurra, Sverige-Portugal 40-33

Puuh, det gick ju vägen i EM:s första måstematch för Sveriges del. Förlust idag innebar ingen möjlighet att gå vidare till semifinal, så det var mycket som stod på spel. Matchen inleddes väldigt jämnt där båda lagen var bra offensivt och lite sämre defensivt. Men efter att Sverige bytte målvakt från Palicka till Thulin så funkade det bättre bakåt och så började Sverige långsamt dra ifrån och ledde med fyra i halvtid. Sen var det ganska jämnt i andra halvlek också men Sverige gjorde mål i nästan varje anfall och stod bra bakåt och Thulin gjorde några fina räddningar och kunde därmed utöka sin ledning sakta men säkert. Vågade dock inte andas ut förrän i slutminuten för handboll är handboll och allt kan hända. Men nu gick det vägen. Om nu Danmark slår Norge senare ikväll är både Sverige och Norge klara för semi. Man hejar ju inte på Danmatk av princip, men nu får jag väl ge mig själv dispens. 

PS: Hoppas att hotellet är välisolerat för annars har hela åttonde våningen fått höra mig gasta JAAAA! KOM IGEN NU DÅ! NEJNEJNEJ! JAA! THULIIIIN! osv osv

Utomlands

Jaha, här ligger jag på ett hotellrum på (i?) Kastrup i Dääääänmääääärk och har det gött. Den långa färden hit gick fint, fast det var tekniskt fel i Skånetrafikens app så det gick varken att söka resor eller köpa biljett. Men det hann de fixa till innan det var dags för mig att ge mig iväg och sedan rullade det på. Det mest problematiska var att ta sig mellan Lufthavnen och hotellet. Känns inte som att Kastrup är byggt för fotgängare direkt, där ska man nog bara svepa iväg till en väntande hyrbil eller taxi eller metro. Google maps var inte extremt hjälpsam heller. Det sjuka var att jag såg hotellet på långt håll, men kunde inte ta mig dit p g a motorvägar som slingrade som batongspaghetti åt alla håll och som gjorde hotellet till ett snudd på ointagligt fort. Men till slut så genade jag över en lerig plantering av något slag, fick sikte på ett trafikljus långt borta och sen till slut hittade jag en gångtunnel så jag kunde komma på rätt sida av motorvägen. Blev sedan MYCKET nöjd när jag fick visa upp mitt pass när jag skulle checka in, för min man höll på att skratta ihjäl sig när jag sa att jag skulle ta det med. Det finns väl ingen som tar med sig pass till Danmark, hävdade han, men jag hörde nyligen att svenskt körkort inte är giltigt som legitimation utomlands så better safe than sorry, det vet man väl aldrig när man kan ombedas legitimera sig, tänkte jag. OCH FICK ALLTSÅ RÄTT. Hehe.

Helgen har väl annars inte bjudit på så mycket dramatik. Igår åt vi lunch på Pinchos och firade min dotters examen. Hade gjort som en liten serietidning om Post Nords eskapader som avslutades med information om att presenten var på väg. Sen höll min exman på att förstöra alltihop genom att fråga "hur det hade gått med cykeln" (han hade sms:at innan och undrat hur det gått och jag hade sagt att jag skulle förklara när vi sågs) men som väl är så satt min dotter en bit ifrån och pratade med sin bonussyster, så tror inte hon hörde något. 

Sen åkte var och en hem till sitt och det var som om vi hade ätit stuvad Valium till lunch för både jag och min man var helt trötta när vi kom hem, ett tillstånd som varade resten av dagen. Satt som två heroinister och nickade till hela tiden framför tv:n, orkade inte laga någon middag och gick och lade oss 21.30. 

Idag gick jag upp vid 7, hasade mig försiktigt ut på promenad. Både igår och idag har det nämligen varit snudd på med livet som insats eftersom det har regnat och töat och frusit om vartannat så alla vägar har blivit isbanor med vatten på, och gruset som lagts på snön har liksom kapslats in i isen och gör ingen som helst nytta där. Är dessutom svintrött på att gå i stort sett samma runda hela tiden, men nu i veckan ska det töa så då ska man väl kunna ta sig upp i skogen igen. Har ju även rundor som delvis går längs med landsvägen och de är ju också uteslutna eftersom de är omgivna av snövallar så man inte har någonstans att ta vägen när det kommer en bil. Nä, nu får det vara nog med snö om ni frågar mig.

Imorgon ska jag ju då ha möte på vårt huvudkontor. Har varit där en gång innan för några år sen, det såg ut som kontor gör på film (och då menar jag inte i första hand The Office). Alla hade kostym och slips eller dräkt och högklackat och det var glasväggar till alla kontor och det låg inte så mycket som en post it-lapp på någons skrivbord. Man kan ju undra om de ens jobbar eller om det bara är kulisser alltihop? 

Har inga ambitioner att klä upp mig så jag matchar inredningen, men jag tog i alla fall ett par helsvarta träningsbyxor istället för Adidas narkotikajeans, så kom inte och säg att jag inte har ansträngt mug. Hehe. Sen ska jag väl då försöka ta mig hem igen och sen är det teorikväll i stallet. Hodeladehodeladihoppsanvilkendag, eller nåt. Nu är det dags för handboll! 

ÅH NEJ, Sverige-Danmark 27-28

Sitter och är helt slut efter en match som stora delar var helt jämn, sedan drog Danmark ifrån ett par gånger men Sverige tog sig ifatt, sen hände något jättemärkligt i slutminuten då Sverige låg under med ett och domarna först varnade Danmark för passivitet, sedan när det var två passningar kvar tillät domarna ändå tre och så blev det mål och tiden gick och det var tre sekunder kvar av matchen. Protester utbröt, det blev VAR-granskning och så blev målet bortdömt och klockan drogs tillbaks femton sekunder och det var svensk boll, Bergendahl kvitterade med ett par sekunder tillgodo men då blev det målet bortdömt för domarna ansåg att Wanne var inne i målgården, men det var ju för att han blev inknuffad av jättedansken Hald så att foten kanske var ett par millimeter över linjen, sånt händer ju hela tiden. Det blev lite sur stolpe ut, uddamålsförlust mot Danmark (som egentligen skulle ha slutat oavgjort) är verkligen inte dåligt men det känns som att domarna tar en poäng från oss. Men, men, så är det i handboll och det är bara att ta nya tag i nästa match som är Portugal på söndag.  

Give this song another listen

I morse när jag stack näsan utanför ytterdörren så snöade det. IGEN. AmenvadFAAAAN, väste jag sammanbitet till ingen särskild som tog på sig ansvaret för de ymnigt fallande flingorna. Hade inte alls räknat med detta, och då kollar jag väderprognosen ungefär 20 gånger om dagen som en himla bonde. Men ja, det är ju en prognos, inte ett löfte. 

Löfte hade jag däremot fått från den här elcykelaffären om att de skulle undersöka varför cykel # 2 är spårlöst försvunnen, de skulle höra av sig "under veckan" men det verkar å andra sidan också vara mer en prognos för igår eftermiddag hade jag fortfarande inte hört någonting trots att jag mailat och påmint och även försökt ringa, men utan att få något svar. Har ju också nämnt, i samband med att cykel # 1 försvann, att det skulle vara en examenspresent och att den skulle överlämnas den här veckan, och supporten svarade då att han hoppades att den skulle komma fram i tid och att min dotter skulle bli nöjd, osv. Men sen: inte ett ljud annat än att de skulle undersöka, och det kanske de har gjort men jag vet ju inget om det eftersom ingen hört av sig. Så igår TAPPADE jag det och skrev till dom att de kan makulera det här köpet eftersom de inte ens svarar vare sig på mail eller på telefon. Beställde ju för farao i början av DECEMBER från ett företag i SVERIGE där produkten fanns I LAGER, hur svårt ska det egentligen vara att frakta saker från A till B? Sen fattar väl jag att det inte är deras fel att Post Nord är hedersmedlemmar i Trögrövarnas Intresseförening och lyckas supa bort inte bara en utan två försändelser från och till samma ställe, men jag har ju dock beställt en grej INKLUSIVE FRAKT och då är det väl ändå deras ansvar att lösa logistikproblemen? På mitt jobb händer det också någon gång att leveranser till kunder hamnar fel och då får vi minsann slå knut på oss själva för att lösa det så att kunden inte blir drabbad (sen är det kanske lite annan magnitud om våra kunder får stillestånd p g a uteblivna leveranser vs att min dotter inte får sin examenspresent i tid, men det SKITER jag högaktningsfullt i).  

Så idag ska jag ringa den cykelaffär där jag köpt min elcykel och höra vad de har att erbjuda. Risken finns dock att budgeten spricker, det var ju delvis därför jag valde att handla på nätet eftersom det var nån kampanj med 20 % rabatt, men också för att jag var lat och bara nää, jag orkar inte ringa och jag orkar inte åka dit (den ligger ungefär 2 mil härifrån). De har ingen hemsida i den bemärkelsen att man kan se sortimentet, utan där står bara att de är återförsäljare för ditt och datt och välkommen in i butiken. Får väl i alla fall ringa dit och höra mig för lite vad jag har att jobba vidare med. De är i alla fall sjukt trevliga, det får man ge dom även om de inte har lyckats få till en kundorienterad hemsida. 

Finns också en cykelaffär här i stan som har en alldeles föredömligt uppbyggd hemsida med priser och lagersaldo och grejer, men där handlar vi inte p g a följande orsaker:
1. Jag har gått på Komvux tillsammans med nuvarande ägaren (som på den tiden var påläggskalv, fortsättningsvis kallad cykelhandlarens son även om han numera är ägaren) och på den tiden, sent 80-tal och han var kanske 25-ish, var han ett stort as. Bland annat uttryckte han åsikten att tjejer som följde med killar hem från krogen och sedan blev våldtagna fick skylla sig själva. Nu ska man kanske inte döma någon hela livet för vad den hade för åsikter för 35 år sen, men...jo, det ska man nog ändå? En annan gång skulle vi ha muntliga presentationer i religion, och då var det en som var hemskt nervös och stod och mumlade och prasslade med sina papper med skakiga händer och det hon hade att säga var väl strängt taget inte jätteintressant, men man får ju ändå lyssna och jag tycker nog att man också kan kosta på sig att le och nicka lite uppmuntrande mellan varven för att stötta en som så uppenbart är utanför sin comfort zone? Men cykelhandlarens son lade sig demonstrativt med huvudet i armarna och låtsades sova, och när läraren sa till honom att det var väl ganska respektlöst mot den som talade så tyckte han att jamen vadå, det var ju så tråkigt det hon hade att säga, jag orkade faktiskt inte lyssna.  
2. En kollega till mig var där och tittade på en cykel. Med sig hade han sin son, som då var 5-6 år någonting, och sonen gick runt och kollade lite för sig själv och råkade välta en moped (eller ja, jag vet inte hur man bär sig åt för att "råka" välta en moped för dom är väl ändå ganska stabila, men det var i alla fall vad som hände och det var ju såklart inte med flit). Han blev såklart jätterädd och började stortjuta, cykelhandlarens son kom rusande och ojade sig över hur det hade gått med mopeden och först efter att han konstaterat att den var oskadd så slängde han ur sig ett Och hur gick det förresten med grabben?
3. En person skrev på företagets Facebooksida och klagade på att hen köpt en cykel för 5000 kronor, och så visade det sig att nästa dag var priset nedsatt med 25 %. Personen tyckte då att det kunde väl ändå personalen ha upplyst om för i så fall hade ju hen kunnat vänta en dag med att köpa sin cykel och sparat en rejäl slant. Men då gick cykelhandlarens son in och svarade rätt aggressivt något i stil med att det var minsann bara han som visste när de skulle ha rea och det var ingenting som personalen i övrigt hade något med att göra och köpt är köpt och här var det inte tal om någon goodwill inte. 

4. En annan numera fd kollega köpte en moped till sin son och den gick sönder på något sätt när det fortfarande var garanti kvar, och det var nästintill så att hon fick ta tjänstledigt för att kunna driva denna fråga gentemot cykelhandlarens son som inte alls var intresserad av detta utan menade på att det var normalt slitage (vilket det bevisligen inte var). Slutade med att min fd kollega fick kontakta generalagenturen för Yamaha eller vad det nu var för märke för att få rätt, och de bekräftade att det inte var första gången det var problem med cykelhandlarens son.  

Det är alltså mycket som talar mot cykelhandlarens son, men faktum kvarstår att vi ska ha examensfirande imorgon och presentstatusen är fortfarande densamma som den var i början av december. SVAGT. Får väl göra någon form av presentkort där Post Nord ska blame:as å det grövsta. 

Nu är det i alla fall snart helg! Ikväll är det handboll, Sverige-Danmark och det kan nog bli en nervkittlande upplevelse, mohahaha. Imorgon är det som sagt examensfir och på söndag eftermiddag ska jag alltså åka till Kastrup och bo på hotell och ha EGENTID. Hoppas också att jag lyckats koppla mitt företagskort till Skånetrafikens app så jag kan köpa biljett utan att behöva hålla på och trassla med redovisningar och kvitton och reseräkningar och FAAN. Den som lever får se. 

Nu ska jag ladda för ett möte där jag vet att folk som inte gjort det de ska trots att vi på föregående möte i december pratade om problematiken att folk inte gör som vad de ska inom den tidsram som är satt. Frågade om de inblandade själva hade något förslag på lösning och en tomte som ska föreställa vara lite ansvarig för den här delen av verksamheten (man skulle ju kunna tro att det var jag eftersom jag är den enda som verkar bry mig, men mitt ansvarsområde handlar mer om redovisning till tillsynsmyndigheten och där vill man ju verkligen så att säga ha täckning på kontot, så däraf mitt intresse i att detta blir gjort) föreslog då att han kunde skriva ut checklistor och ge till de  andra "så att de blir påminda" och det tyckte tomtens chef (som jag hade involverat i frågan för att ge den lite extra tyngd eftersom det jag säger uppenbarligen inte har någon bäring?) var "en jättebra idé" så det skulle vi testa. Nu har vi alltså testat, och vad jag kan se så är det inte mer gjort i tid den här månaden jämfört med föregående och det visste jag alltså redan på förhand eftersom ovan nämnda tomte inte alls är speciellt välorganiserad och det är mer regel än undantag att hen "glömmer" både det ena och det andra. Håhåjaja. Känner att det här kommer att bli en dag då man skulle behöva blodtryckssänkande medicin eller betablockerare eller nåt. KNARK, kanske? 

Till stallet istället, v 3 2024

Tycker den här terminen har börjat lite hattigt. Vecka 1 blev ju torsdagens ridning inställd p g a snökaos, förra veckan var det dock som vanligt, den här veckan avbokade jag i måndags p g a befarat mera snökaos (som i och för sig inte blev så farligt sen visade det sig, men sånt vet man ju aldrig i förväg).

 Men igår var det i alla fall Köttbullstorsdag. Köttbullen har satt en våldsam vinterpäls trots att hon haft täcke, och det är ju inte läge för klippning nu när det är så kallt, så hon är inte jordens piggaste om man säger så. Fick kämpa på ordentligt för att få fram henne. Vi red en övning med skänkelvikning, rakriktning, skänkelvikning, rakriktning osv längs diagonalen, det gick ändå skapligt för att vara sidvärtsrörelser. Sen skulle vi göra samma sak i galopp, då blir det ju inte direkt skänkelvikning men ändå någon slags förflyttning i sidled. Det gick väl också hyfsat för att vara oss, men det viktigaste var att hon liksom bara rullade på i galoppen och till och med gjorde en antydan till att vilja samla sig. Det var såklart tre sekunder med en känsla av att vara odödlig som ingen människa lade märke till, men jag svävade på små moln. Sen galopperade vi i andra varvet och de där små molnen försvann, för dels var det Köttbullen svåra varv och dels började hon bli trött, så där var det inte tal om något mer än i stort sett bara hålla igång galoppen och rida själva övningen, formen fick komma i sista hand (detvillsäga i det här fallet inte alls). Aja, man får leva på smulor. Nästa vecka är det teori, men eftersom vår första torsdagslektion blev inställd p g a snö så får vi rida istället för att ha teori på torsdagen. Så nästa vecka blir också lite rörig med teori på måndagen och ridning på torsdagen, och sen är det hoppning måndagen därpå och då får jag väl se hur jag gör, haha. Vet ju inte vilken häst jag ska ha ens en gång, man brukar byta efter att det har varit teori, men tänk om jag får någon som jag knappt har ridit och så ska man hoppa? GULP? Man är ju inte Henrik von Eckermann precis. 

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet

Har läst Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet av Heidi Linde, och det tycker jag att du också kan göra. Det här är handlingen:

Efter tjugotvå års äktenskap vill Vigdis bryta sig loss. Men hur kan hon rättfärdiga beslutet att lämna en man som är en bra far, inte slår, inte dricker och inte ligger runt? Kanske handlar det om förväntningar, om att lägga ribban lite lägre. Men hur lågt kan ribban läggas innan självföraktet tar över, innan man kvävs, innan man dör?

Linn har alltid varit den vackra. Nu upptäcker hon att män inte längre vänder sig om efter henne på gatan. Och om hon har förlorat sin attraktionskraft, vem ska hon då vara?

Vigdis och Linns historier flätas in i varandra av tillfälligheter. När historien är slut befinner de sig båda på en helt annan plats än när den startade.

Jag gillade verkligen den här boken, det var liksom så mycket igenkänningsfaktorer även om jag aldrig  direkt har varit i de där situationerna. Men det var så otroligt...levande, det var som att det var mitt eller vem som helsts liv, vardagligt med ett inslag av spetsig humor som var så spot on. Njöt av varje sida, den här boken får fem flaskor Ringnes av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan med er. 

Stealing in the name of the Lord

Någon gång i december så fick jag för mig att jag skulle börja ta en sån här ingefärsshot varje morgon för det ska ju vara så himla nyttigt och bra på alla sätt och vis. Var dock inte så ambitiös att jag köpte hem färsk ingefära och gjorde egen, men på hälsokosthyllan i affären hittade jag en färdigblandad variant med ingefära och chili och det kändes lite härligt att liksom hälla i sig en snaps med hetta varje morgon och det riktigt kändes hur immunförsvaret sträckte på sig lite extra och ställde sig med garden uppe (inbillade jag mig). 

Ända sedan jag började jobba efter julledigheten så har jag känt en sån ofattbar HUNGER. Tänkte först att jaja, det är väl som jag har töjt ut magsäcken under julledigheten, det går väl över. Trots att jag inte direkt har ägnat mig åt frosseri, men det är klart att lite mer än vardagens påvra matlådeluncher har det ju blivit, men får kroppen bara ställa in sig på de vanliga mat- och sovklockerutinerna så ska det väl gå över på ett par dagar, tänkte jag. Fast det gjorde det inte, och jag var liksom hungrig så att det nästan gjorde ont i magen trots att jag åt frukost, lunch och kvällsmat precis som vanligt och absolut inte mindre, snarare mer. Tänkte då att jag kanske powerwalkat igång en högre nivå på metabolismen, men det kändes också lite VÄL långsökt. 

Tycker det här blev värre och värre och droppen kom häromdagen när jag kom hem vid 14-tiden och kände mig fullständigt utsvulten trots att jag ätit lunch klockan 12. Stoppade i mig ett par nävar nötter och mandlar innan jag gick ut med hundarna och ytterligare ett par nävar innan jag tränade, för det brukar ju mätta rätt bra men det gjorde de inte nu. Sedan åt jag kvällsmat, jag äter i princip alltid samma (knäckebrödsmackor, kokt ägg, frukt och lite nötter) och när jag var klar med den så var jag fan i mig fortfarande hungrig fastän jag i normala fall är håller mig mätt och belåten på det till nästa dag. 

Det var då tröga jag började fundera i banor som Men det kanske inte är som att jag är hungrig, det kanske är magkatarr? Slog först bort det, för magkatarr hade jag till och från när jag var i 20-årsåldern när starkt te och cigaretter ersatte stora delar av kostcirkeln plus att man rätt ofta satt uppe och löste världsproblem nätterna igenom (var också ensamstående småbarnsförälder, men på den tiden var det såkallade livspusslet inte uppfunnet så det var inget man behövde lida av) och rent allmänt slarvade en hel del med både mat och sömn. Fattade dock inte varför jag skulle få magkatarr NU, när jag nästintill lever som ett dygdemönster så först avfärdade jag tanken, men sen började jag ändå fundera på om det var något som hade ändrats i mina vanor och rutiner, och det var ju den där dagliga ingefärsshoten med chili dårå. Fast jag tog den här shoten varje dag under julledigheten och den här HUNGERN dök ju inte upp förrän jag började jobba? Kom fram till att det antingen var att jag äter en stadig frukost när jag är ledig, och när jag jobbar äter jag bara ett knäckebröd och dricker ett glas vatten på morgonen hemma (äter sedan min riktiga frukost på jobbet), så den här shoten på i princip fastande mage ALTERNATIVT shoten i kombination med jobbkaffe (dricker aldrig kaffe hemma, bara på jobbet) var väl det som blev dödsstöten även för min i normala fall rätt så tåliga magslemhinna. Testade att utesluta shoten och nämen då försvann visst de här plågsamt sugande hungerkänslorna också nästan från en dag till en annan. Känner mig både lite smart (som ändå räknade ut det) och inte alls särskilt smart (som tog drygt två veckor på mig att inse sambandet) på samma gång. Nu får det vara färdigexperimenterat med ingefärsshot för min del. 

Igår kom det ytterligare en SNOW BLIZZARD så jag gav mig själv snöledigt efter lunch och började bege mig hemåt för att hinna hem innan blåsten gjorde att vägarna försvann i snödrev. Körde i 40-50 km/h och det gjorde alla andra också, så det gick fint. Hemma hade det kommit kanske 15 centimeter snö, så det var bara att vänta på att det  skulle sluta snöa och sen ge sig ut och skotta. Sedan gick jag en promenad som inte var behaglig för det var innan det hade blivit plogat och jag HATAR att vada omkring i lössnö och känna att man bara glider omkring och liksom inte kommer någonstans. 

Kom hem och då hade min man satt igång Viaplay och letat rätt på matchen mellan Norge och Portugal som precis hade börjat. Lite gulligt ändå, för min är 0 % sportintresserad, men har genom att vara gift med mig tvingats till ett visst medberoende när det kommer till handboll. Såg Norge förlora matchen, det var lite oväntat fast spelar man oavgjort mot blåbärsnationen Färöarna som de gjorde i gruppspelet så är de väl inte bättre än så just nu (vilket senare på kvällen bekräftades av min norska kollega som hörde av sig för att gratulera till segern mot Slovenien). Såg sedan matchen mellan Danmark och Nederländerna där Nederländerna inledde starkt och höll jämna steg till en bit in i andra halvlek, men sedan drog danskarna ifrån och vann överlägset. Vet nu inte om det berodde på att Danmark är i ruggigt bra form (troligtvis) eller om det var för att Nederländerna faktiskt börjar bli trötta och slitna efter ett antal matcher (dom springer ju som galningar hela tiden) där de går runt på ganska få spelare, nu i matchen mot Sverige så drog ju han Benghanem, som spräckte ett ögonbryn förrförra matchen och fick spela med ett stort bandage runt huvudet i matchen mot Sverige, av korsbandet, så det blev ju ytterligare en viktig spelare mindre i truppen. Hoppas ändå lite på det senare för annars blir det inte lätt för Sverige i morgondagens match. 

Ja, sen var det ju Sveriges match och sen läggdags. Tur att det i alla fall bara är matchdagar varannan dag nu i mellanrundan för matcherna som börjar 20.30 slutar ju i regel inte förrän runt 22-tiden och det inverkar menligt på min skönhetssömn. Aja, det är ju bara handbollsmästerskap två gånger per år (om det inte är OS-år). 

Idag står jobb, städning och ridning på schemat. Hoppas på att få något besked från Post Nord angående den försvunna elcykeln, men det är väl att hoppas för mycket. Mailade supporten på elcykelaffären igår igen och beskrev den i sanning märkliga rutten som Post Nord tagit. Alltså jag fattar ju att de inte åker från A till B med ett paket utan att de åker mellan olika terminaler och lastar om, men i det här fallet har de ju kommit så långt som till en terminal 3 mil härifrån, sedan har "kollit" fått åka till en terminal 30 mil härifrån och sedan står det "chaufförens avisering misslyckades". Ja, det tror fan det när han (skulle kanske skriva hen här för det skulle väl lika gärna kunna vara en kvinna, men KÄNNER PÅ MIG att det är en man) är 33 mil från tänkt destination? Supporten har ännu inte svarat på detta, börjar känna mig LESS. Vet nu inte om jag ska ge dottern en bild på cykeln när vi firar henne på lördag, eller om jag ska köpa en symbolisk present istället och så får hon cykeln när (OM?) den kommer. Djävla kuk-Post Nord. 

Hurra, Sverige-Slovenien 28-22

Puuh, så var Sveriges första match i huvudrundan avklarad och efter en lite blek inledning med ett lite svajigt anfallsspel och tre missade straffar, men också några fantastiska räddningar så lossnade det framåt och försvaret blev en massiv mur som var nästan omöjlig för slovenerna att forcera. Tror domarna varnade för passivt spel i säkert 75 % av de slovenska anfallen för de kom helt enkelt inte till, och efter passivitetsvarningen har man med de nya reglerna bara 4 passningar på sig innan avslut måste komma, och då blir ju skotten mot mål därefter. Palicka storspelade dessutom så det var en fröjd att se. Thulin kom in på slutet och gjorde ett par fina räddningar han också. G-Ö-T-T. Nu väntar ärkefienden Danmark (som spelade skjortan av Nederländerna tidigare idag) på fredag. GULP.

Mestadels a walk down föreningslivets memory lane

Jag är ju en sån som gillar att planera och styra upp, ibland önskar jag att jag var en lite mer skönt avslappnad go with the flow-typ som bara tar saker som dom kommer och aldrig bekymrar sig om något vare sig i förväg eller i efterhand. Men det där go with the flow-andet ligger inte riktigt för mig utan jag vill hellre peka med hela handen och tala om var skåpet ska stå och att det ska vara ordning och reda på hyllorna med mera. 

På måndag ska jag ha ett jobbmöte med lite halvhöjdare i min organisation. På (eller heter det i?) Kastrup. UTOMLANDS alltså. GULP. Mötet börjar 08.30, första bussen hemifrån går 05.08 och är framme 07.43, meeeen denna resa inkluderar tre (3) byten mellan buss och tåg och det kan man väl ändå ge sig fan på att det kommer att strula någonstans. Plus att tåget ju inte precis stannar utanför där vi ska vara och även om det ser ut att inte vara så långt på kartan så är det en rejäl motorväg som ska passeras och det gör man ju inte hur som helst som gångtrafikant utan man får gå världens omväg för att komma till någon slags gångbro och sedan lika lång väg tillbaka på andra sidan, vet jag sedan tidigare besök. Som om det inte var nog med det så slänger Skånetrafiken in lite jokrar i leken i form av bussavgångar till/från Nästan-Österlen som ställs in med kort varsel på grund av brist på busschaufförer. STRESSEN DÄR VA! ojade jag mig, men min chef (som ska till samma möte) tyckte inte att det fanns någon anledning att jag skulle upp i ottan och stimma med kollektivtrafik och ha mig, utan han bokade helt sonika in mig på ett hotell på (eller om det nu heter i?) Kastrup på söndag kväll. Lyxigt! Sovmorgon! Hotellfrukost! Något att se fram mot under the oxweeks. 

Igår kom matchschemat för mellanrundan i handboll, och då var det först så himla förnämligt att det var matchdagar onsdag-fredag-söndag-tisdag, vilket innebär att jag i alla fall inte behöver missa något p g a ridningen (eller missa ridningen p g a handbollen, fast där går nog gränsen till och med för mig?). Men sen kom jag ju på att HJÄLP, på söndag kväll (då Sverige möter Portugal) så är jag ju i DANMARK och det är ju inte 100 % säkert att hotellet har ett tv-utbud som sänder annat än möjligen Danmarks match mot Norge (som jag i och för sig också är intresserad av, men inte lika intresserad som av Sveriges match såklart). Ojade mig i tanken kring detta och mindes ett annat mästerskap där jag satt på ett hotellrum och försökte uppdatera Gameday-appen med ett hackande wifi. Ej kul! Men sen kom jag ju på att jag ju nu har Tele2-appen på telefonen och via den kan jag logga in på Viaplay och därmed streama alla matcherna. Testade och det funkade, så nu känner jag mig 100 % lugn igen. Kan kanske till och med chromecasta (eller vad det nu heter) bilden från telefonen till hotell-tv:n, vem vet? 

Förra veckan var det en i stallet som undrade om jag inte ville vara med i tävlingskommittén och vem är väl jag att säga nej? Nä just det, så jag sa ja. Tänker att det blir nog i alla fall inte lika betungande som förr, när vi varje år arrangerade championatskval i dressyr för unga hästar och ponnyallsvenskan i både hoppning och dressyr plus dom vanliga klubbtävlingarna, tror vi hade två i dressyr och två i hoppning varje år. Grejen med allt på den tiden var att exakt allting fick skötas manuellt, vilket var otroligt tidskrävande. Året innan så fick man skicka in ett förslag till distriktet på vilka datum och klasser man  tänkte ha tävling kommande år. När deadline för alla förslag hade passerat samlades alla distriktets tävlingsarrangörer för ett fysiskt möte där man skulle gå igenom alla förslag och se till att det inte var två klubbar i närheten av varandra som hade tävling samma helg. Där kunde det bli otroligt segdragna diskussioner med tungt vägande argument i stil med Men i vår klubb har vi ALLTID haft ponnyhoppning första lördagen i september, det är tradition. Var man inte där och bevakade sina dagar så kunde man mycket väl bli överkörd och få några helt andra datum än man planerat. 

Detta gjorde man alltså året innan (och gör kanske fortfarande? fast jag tror inte det, i alla fall inte på detta omständliga sätt) och sedan var den såkallade tävlingsterminen klar. Inför varje tävling så fick man sedan sitta i timmar och ringa runt och försöka få tag på olika domare och banbyggare för att boka in dom, för ingen hade mail (i alla fall inte som man visste, det fanns bara en telefonlista) och ingen hade heller mobiltelefon (i alla fall inte som man visste, telefonlistan omfattade bara fasta telefonnummer) utan det var inte sällan som Nää, nu har jag provat att ringa NN fyra gånger och ingen svarar, vi provar med nästa namn på listan suckades fram bland oss som hade detta som uppgift. Man hade ju ändå sina favoriter bland domarna och banbyggarna som man ville anlita, men det gällde att sno på innan dom blev uppbokade någon annanstans.

Sen skrev man ihop en proposition  med vilka klasser och bedömningar det skulle vara. Sen skickade den med post till distriktet, som godkände och tryckte den i sin fysiska tävlingskalender som skickades ut till alla klubbar och alla ryttare som hade löst licens. Sen skulle man hantera alla anmälningsblanketter som kom med post, man fick papperskopior av kontoutdrag från postgirot som skulle stämmas av med inbetalningar. Sen fick man  lotta startordning på det gamla hederliga sättet genom att lägga lappar med de tävlandes namn i en hatt. Startlistor skulle skrivas ut och kopieras och någon vecka innan tävlingen så skulle dessa plus ryttarmeddelande skickas ut med post till alla deltagare och funktionärer, man fick sitta och stämpla alla kuvert med en sån där B-föreningsbrev-stämpel för att det skulle bli lite billigare porto. Sen kom själva tävlingsdagen och då skulle resultaten registreras på blanketter med karbonpapper varav en kopia skulle arkiveras och en skickas (med post såklart) till distriktet, plus att man sedan skulle lägga ut resultatet på sin lilla html-hemmasnickrade hemsida, osv. Sedan skulle resultatlistor skickas till lokaltidningarna (inte för att de tog in dom för det fanns alltid någon fotbollsmatch från division hundra som trängde sig före) och sen började alltihop om igen inför nästa tävling. Det var ju ett DJÄVLA slit när man tänker tillbaka. Nu finns det ett system som hanterar allting, både anmälningar och propositioner och betalningar och resultat, med några få knapptryckningar.  Som jag har förstått det alltså. Smidigt, särskilt det där med betalningar för det var ju ett djävla HÄRKE att sitta med de där kontoutdragen och pricka av och sen var det folk som inte hade betalat samtidigt som de anmälde utan skulle betala kontant på tävlingsdagen och vissa påstod att de visst hade betalat fast det hade inte hunnit registreras (minns inte hur ofta man fick de där kontoutdragen på post, en gång i veckan kanske? så det var ju mer regel än undantag att någon betalning fortfarande svävade omkring i ett postgirolimbo) och då skulle de ha med sig kvitto att visa upp och det var kontanter och växelkassor som skulle hanteras och ja, det var ett himla meck helt enkelt. Sen kom det första elektroniska systemet för tävlingar, fast det hade vi ingen större nytta av. Under några år var det frivilligt att använda det, sedan blev det obligatoriskt och då fick vi begära dispens för att komma undan, för den elektriska kapaciteten i vårt  kombinerade tävlingssekretariat och kiosk var  minst sagt underdimensionerad så varje gång man använde en dator och samtidigt skulle grädda en våffla så gick propparna och då skulle man hitta nyckeln till verkstaden där elcentralen fanns och leta rätt på reservsäkringar samtidigt som köerna för att få en varm macka eller en kopp kaffe växte sig milslånga. THOSE WERE THE DAYS. 

Så är det nog inte längre, hoppas jag. Klubben har inte heller lika många tävlingar som jag har förstått det, men såklart kan jag tänka mig att hjälpa till med det. Älskar ju tävlingar och tävlingsatmosfär och mitt bästa är nog fan att vara på tävling men inte själv tävla. Gillar ju tävlingsmomentet, men fan vet om det inte slås av att gå omkring på en tävlingsplats och vara kolugn och skojfrisk när alla andra är nervösa och hispiga. Inte för att man kanske kan vara så himla KOLUGN när man har ansvaret för att allting flyter, men ändå. Det är en speciell känsla. Igår fick jag ett meddelande på Messenger från en i den befintliga tävlingskommittén om att dom hade en chattgrupp på WhatsApp så om hon fick mitt telefonnummer så kunde hon lägga till mig där. Jag fick ju ladda ner WhatsApp och låtsas som att jag hade den, nu känns det som att jag bara är ett litet steg från att börja använda TikTok också? Haha. Senare på kvällen så fick jag meddelande från valberedningen där en som var tilltänkt för den kommande styrelsen hade hoppat av så var jag fortfarande intresserad? Ja, det var jag väl då. Nu kommer jag alltså att sylta in mig i styrelsearbete igen, så Gud mig förbarme. Föreningslivet, kan inte leva med det men inte heller utan det. 

Igår åkte jag hem efter jobbet, solen sken och himlen var blå och det var femton grader kallt. Gick en promenad med hundarna, det var kallt men ändå okej. Kom hem, tränade ett pass pilates, kom på att jag måste hämta en bok på bibblan som jag reserverat och fått meddelande om för rätt längesen att den hade kommit. Man måste ju hämta sina reserverade böcker inom en viss tid, annars åker de vidare till nästa på kölistan. Det behövde också handlas. Kände kraftigt att jag verkligen inte PALLADE att gå ut i femton minusgrader en gång till och kånka hem kassar från affären på det, så det här miljösvinet tog bilen. Det är inte ens två kilometer så skämmas ska jag och inte vet jag om jag gjorde någon större vinst på det heller, för det var ju femton minusgrader även inne i bilen som inte hann bli varm på den lilla rundan. Syndens lön är kanske inte döden, men något straff skulle jag väl ändå ha och det fick jag, för när jag packade upp kassarna så visade det sig att den påse potatis jag tagit innehöll en rutten och blöt potatis som under färden hem luckrat upp papperspåsen i botten så att alla potatisarna ramlade ut när jag lyfte påsen ur kassen. Sånt där skulle man väl egentligen gått tillbaks och klagat på, men orka Mallorca. Det var bara en dessutom, resten av potatisarna såg fina ut så jag sköljde bara av dom och stoppade ner i en annan påse. Sen var det äntligen dags för kvällsmat och handboll, såg matchen mellan Serbien och Montenegro som var sådär spännande som bara ett Balkanderby kan bli. Hejade på Montenegro och dom vann till slut med 30-29 efter en väldigt jämn match som hade kunnat gå åt skogen eftersom den montenegrinske målvakten fick rött kort i början av andra halvlek och ersättaren till en börja med gjorde ett rätt blekt intryck och dessutom fick en boll i ansiktet ganska omgående. Men han ryckte upp sig, räddade bland annat två straffar och sista målet sattes när det (på riktigt) var en sekund kvar. 

Började sedan kolla på matchen mellan Tyskland och Frankrike som såg ut att kunna bli riktigt spännande, men kände också att jag behövde komma i säng så jag kollade fram till halvtid och sen gick jag och lade mig som den ansvarsfulla människa jag är. 

Idag skulle jag egentligen till Laserkvinnan, men eftersom det ska snöa och vägen dit är både smal och vältrafikerad så kände jag att jag inte riktigt var sugen på det, så jag bokade om. Fick en ny tid i början av februari, vilket känns avlägset men jag kanske kan unna mig någon thaimassage eller liknande innan dess. Igår hade jag sinnessjukt ont i ena skulderbladet, eller egentligen inte ont utan mer som kramp och det stramade och drog och irriterade, nästan som att det kliade inuti muskeln på något sätt. Otroligt irriterande, fick nästan panik för det gick inte över vad jag än gjorde. Stretchade på alla håll och kanter, låg på en värmedyna, låg på en tennisboll, ingen förändring. Idag har det släppt lite och hela skulderbladet är ömt, men hellre det faktiskt. 

Ja, idag ska det ju som sagt snöa, bläää. Så det blir väl till att skotta snö i eftermiddag antar jag. I måndags så hade faktiskt min man skottat innan jag kom hem, vilket var en lyx av guds nåde men tror inte två underverk kommer att inträffa samma vecka. Hehe. Nästa vecka ska det enligt prognosen bli plusgrader och sen hoppas jag att det fortsätter så. Sen har vi ju egentligen filmkväll ikväll, men eftersom det också pågår ett handbolls-EM så gäller inte vanliga regler. Nu har min dotter föreslagit att vi ska äta på Pinchos på lördag för att fira hennes examen. Det hade ju varit klädsamt om den där djävla elcykeln som Post Nord supit bort x 2 hade varit på plats då, det återstår fortfarande att se. Supporten på elcykelfirman "jobbar på det" sägs det.  

A hymn called "Faith and Misery"

I min väderapp stod det att det skulle vara "lätt snöfall" under ett par timmar på måndagen, men det är ju bara prognoser, och verkligheten bjussade på flingor stora som dasslock under förmiddagen. Snabbt som attan hann det bli ett halvdecimetertjockt snölager på det islager som redan fanns, plus att vinden friskade i. KUL! NOT! När vi satt och åt lunch såg det nästan ut som i Emil i Lönneberga när Alfred har fått blodförgiftning och måste köras med häst och släde till doktorn i Mariannelund, så mycket yrde det. Blev mesig och avbokade kvällens ridning (det måste göras innan klockan 14.00 för att man ska få ta igen det vid ett annat tillfälle). Sen visade det sig att den där såkallade snöstormen nog mest var snö från taket som yrde loss och genom vindens försorg hamnade på fönstren så att man knappt kunde se ut, men ändå. Jag är kanske Sveriges mesigaste när det kommer till att köra under skakiga förhållanden som det ju blir när det snöar, snöplogen kan ju liksom inte vara exakt överallt. Min lilla by, Nästan-Österlen, som ligger på  kanten till Linderödsåsen och är kuperad därefter, det är backe ner och sen backe upp på genomfartsleden som man måste passera för att komma ner till det riktiga Österlen, och ibland ärcker det med att det kommer fem snöflingor så står det någon lastbil på tvären i någon av backarna och blockerar all trafik. Så det är ju ytterligare en anledning till att STANNA HEMMA när det snöar, även om det nu inte skulle råka vara orange utan bara gul varning. Surt att missa ridningen förvisso, men terminen är lång och det ska väl ändå inte vara nån himla Game of Thrones-vinter som varar i flera ÅR, va, va, va?

Tog mig hemåt i sakta mak och var allmänt irriterad p g a jobbgrejer och män. På mitt jobb är det påfallande ofta så här: det finns saker som måste göras med en viss regelbundenhet samt dokumenteras p g a lagstiftning och villkor i verksamhetstillstånd, detvillsäga det är inget som just jag hittar på bara för att det är skoj. Ändå blir vissa grejer som måste göras inte gjort annat än när jag påminner, och när man, jag, påtalar att det måste finnas någon styrning så är det inte sällan som det står vuxna karlar med utslagna armar och gapande munnar och påstår sig inte ha en aning om någonting och det känns som att jag är läraren som undrar varför inte läxan blivit gjord och de undrar om det går att köra med att hunden åt upp den en gång till eller om det blir för genomskinligt.Tycker det är anmärkningsvärt och tröttsamt med folk som ändå ska föreställa vara i någon form av ledande befattningar och som har detta som sina ansvarsområden inte klarar av att styra upp saker och se till att det blir gjort?

 Jaha, igår diskuterade vi en sak som, jag skojar inte nu, har varit på tapeten sedan 2016 men som ändå inte snurrar av sig själv trots tio miljoner påminnelser. Och då är det ofta, ofta, ofta så här, inte bara kring den här specifika saken utan allmänt: de här vuxna karlarna säger att de "inte vet" hur något ska göras (eller hur man ska styra upp det), och att de "får fundera på det". Och okej, det är ju inte alltid man har en färdig lösning att snyta ur näven, men vid kommande uppföljning så har de antingen glömt att fundera, eller inte kommit på något sätt att se till att det blir gjort. Och efter ett antal såna påminnelser så säger jag: okej, men kan vi göra [så här] tills någon kommer på något bättre? Och eftersom ingen har något bättre förslag så får de motvilligt foga sig i att göra [så här], men då har det ju på något sätt hamnat under rubriken "not invented here" och så görs det ungefär med samma entusiasm som om man "kommit överens" med sitt barn om att det ska städa sitt rum varje vecka. 

Och om någon undrar så tycker jag det är extremt tröttsamt att ständigt behöva påminna andra om att göra sitt jobb och att ingenting blir gjort av sig självt utan att man, jag, hela tiden måste hålla andras bollar i luften. Och att be om hjälp från högre instans hjälper föga, det har jag provat men när även högre instans antingen är lite konflikträdda eller bara själva helt oförmögna att styra upp basic grejer så blir det ju därefter. 

I alla fall. Kom hem igår och var irriterad. Fick för mig att jag skulle ventilera ovan nämnda jobbgrej, som alltså i stora drag gick ut på att jag föreslagit att man ska göra [så här] veckovis, tagit fram en färdig blankett för dokumentation och en instruktion på blanketten var, när och hur [det här] ska göras samt var blanketten ska lämnas och till vem. Nähä, men då gick min man in i något slags mansplaining-mode och skulle förklara för mig hur man på ett mycket bättre sätt kunde göra [så här]. När jag för tredje eller fjärde gången fick samma klämkäcka tips, efter att tre eller fyra gånger förklarat varför man inte kunde göra som han föreslog utan man måste göra [så här] p g a orsaker som man inte känner till om man inte jobbar på mitt jobb men istället för att vara lite djävla ödmjuk inför att man kanske inte är 100 % insatt i varför saker måste göras på ett visst sätt på en arbetsplats där man inte själv jobbar så fick jag höra samma tvärsäkra påstående att [så här] var helt fel sätt att göra det på, man skulle göra [så där] istället och då tappade jag det lite och fräste att det här har jag dividerat om i ÅTTA DJÄVLA ÅR på jobbet och NU RÄCKER DET FAN I MIG. Sen gick jag ut och gick lite i vredesmod och svor inombords över män i allmänhet och min man och vissa kollegor i synnerhet. 

Kom hem, stövlade ut i köket med ytterkläderna på för att ta ut soporna eftersom det är tömning imorgon, naturligtvis var påsen med plastförpackningar överfull och någon (gissningsvis vi båda, påstår inte att jag är oskyldig här) hade istället för att gå ut och lägga den i soptunnan bara tryckt ner innehållet för att kunna få plats med lite till och lite till och lite till, vilket innebar att när påsen nu skulle lirkas ur sin behållare så vällde en massa med våld hoppressade plastförpackningar upp och ramlade ut på golvet och spillde ut lite äckelvätskor som luktade fermenterad APRÖV. Här kunde ju min man, som stod och fixade mackor, frågat om jag kanske behövde lite HJÄLP istället för att fråga om jag ville ha en kopp te som om vi vore i någon djävla brittisk dramaserie, men sån intuition hade han inte. Sedan var stämningen lite frostig. Tinade väl upp lite när klockan blev 18 och det var dags för handboll. Såg matchen mellan Polen och Färöarna som Färöarna tyvärr förlorade trots ungdomlig entusiasm, härlig attityd och gött publikstöd. Men de såg ju också litegrann ut som ett välartat handbollsgymnasium på klassresa när de skulle försöka ta sig igenom de storvuxna grobianerna i det polska försvaret (en polsk spelare är två meter lång, en annan är 2.02 och en tredje 2.07) och matchen som ändå varit absolut jämn i 55 minuter rann iväg åt fel håll. Tyvärr, men ändå kul att Färöarna visar att de är att räkna med inför framtiden. 

Sen var det Sveriges match och den gick ju till slut vägen och sen var jag så djävla uppskruvad och adrenalinfylld att jag hade svårt att sova. Gick och lade mig i mitt Flickrum™ för alla tre hundarna hade tryckt ner sig under mitt täcke och det blev alldeles för varmt och trångt, men i Flickrummet™ var det svalt eftersom det ju inte finns något element därinne. Blev dock inte jättemånga timmar på sömnkontot, men det var nog mest handbollens fel faktiskt för jag frös inte annat än precis när jag kröp ner i min  lilla lastpallssäng. I morse när jag steg upp var det fjorton grader kallt (utomhus) så det var bara att palta på sig understället och lajva Michelingubbe. Och imorgon ska det komma ÄNNU MER snö, tror jag blir galen. Vet att det är meningslöst att klaga på vädret för det finns ju exakt ingenting man kan göra åt det (mer än möjligtvis att flytta till varmare länder), men det här med snö och minusgrader och oxveckor är verkligen ingenting för mig. Men nästa vecka ska det tydligen bli mildare, såg att någon dag skulle det bli FEM PLUSGRADER. Tjoho. 

Har tid hos Laserkvinnan imorgon men tror jag ska avboka för det är ju inte precis drömmen att ge sig ut på de skånska vägarna när snöröjningen fungerar "sisådär". Sen är det kanske inte BARA den bristande skånska snöröjningens fel att all snö som plogas bort omedelbart blåser tillbaks igen, men hur som helst behöver ju inte JAG kasa omkring mer än nödvändigt i detta jävelskap. Over & out. 

Hurra, puuuh, Sverige-Nederländerna 29-28

Ja, puuuuh, här sitter man nu med kaninpuls efter en absolut svinjämn match där inget lag någonsin ledde med mer än tre mål och det säkert 90% av matchen var oavgjort eller ett upp/ner, detvillsäga det kan gå ungefär hur som helst. Det är medias fel, de har hela tiden snackat om att Sverige är det högre rankade laget, Sverige har större bredd, Nederländerna går runt på färre spelare, de kommer aldrig att orka hålla det tempot i sextio minuter osv osv men MAN SKA INTE JINXA, för det orkade dom visst och den där lille puttefnaskern Luc Steins som ser ut att vara ungefär sex år gammal gjorde mål både högt och lågt och vitt och brett, och det fanns ju fler än han i det holländska laget som briljerade och Sverige var ju också bra men gjorde lite väl många tekniska fel om ni frågar mig. Staffan Olsson (för den oinvigde: Nederländernas coach, fd svensk coach, tidigare landslagsspelare under de gyllene åren med Bengan Boys) coachade smart, fast det gjorde Solberg också och mitt i alltihop kunde jag inte låta bli att tycka att Staffan mer och mer börjar likna ledaren för the white walkers i Game of Thrones där han stod och vrålade med det långa håret flaxande och skinnet spänt över kraniet och sådär ofokuserad får man ju inte vara (jag är 50% övertygad om att jag på något sätt påverkar vad som händer på planen, hehe. Skyller det på min mamma som tror att matchresultatet beror på om Sverige har det gula eller blå matchstället). 

Lika som bär?

Men efter ett par mästerliga räddningar av Palicka i slutminuterna lyckades denna megarysare avgöras till Sveriges fördel. PUUUH. Nu får Sverige med sig två poäng till mellanrundan och så blir det match mot Slovenien på onsdag. 

Den förskräckliga apan

Har läst-om Den förskräckliga apan av Stephen King. För den som inte kännder till det så är det en novellsamling där gissningsvis den mest kända novellen (som är riktigt lång och nog nästan skulle kunna passera som kortare roman) är Dimman, som ju blivit både film och tv-serie. Novellerna är av lite varierande kvalitet, en del (till exempel Strandvärld och Den långa resan) är väl enligt mig inte jättemycket att hänga i julgranen, medan andra (till exempel Gudarnas ordbehandlare och Den typ som överlever) är mästerliga (fortfarande enligt mig dårå), och så allting däremellan. Första gången jag läste boken var när den kom ut i slutet av 80-talet, då var jag väl lite mer ute efter enbart skräck och gillade inte riktigt de noveller som inte var det, men de uppskattade jag med några få undantag på ett annat sätt nu.  Gillar också som alltid Stephen Kings personliga för- och efterord där han skriver lite om omständigheterna kring berättelserna. Det är lite svårt att sätta betyg på en novellsamling som spretar så mycket, men eftersom det är Stephen King och jag inte på något sätt behöver förhålla mig opartisk eller ens reättvis så får den ändå fyra flexibla kulor av fem möjliga. 

To make me rise an hour early just like daylight saving time

Jaha, då var första oxveckshelgen avklarad och det har varit mycket handboll på agendan. Tack vare att jag/vi nu har Viaplay så har jag/vi också möjlighet att se ALLA GRUPPERNA. Så i fredags var det först en svinspännande match mellan Island och Serbien som slutade oavgjort trots att Serbien ledde med tre mål när det var 90 sekunder kvar av matchen. Men islänningarna gjorde två snabba mål och när det sedan var sekunder kvar så passade en serb fel så att en islänning kunde sno åt sig bollen och dunka in den i mål. Det var sååå sjukt spännande, och då var det ju inte ens Sverige som spelade. 

Såg sedan ett mycket blekt Spanien få storstryk av Kroatien och Spaniens målvakt Perez de Vargas som ju brukar vara som en himla vägg gjorde väl bara en räddning på hela matchen. Tycker Kroatien verkligen hade steppat upp sitt spel och var riktigt kvicka och raska i anfallsspelet, vilket kändes lite oroväckande. Å andra sidan var det ju inte mycket som stämde för spanjorerna i försvaret och då är det ju lätt att få till målen. 

I lördags traskade jag ut på min av snön numera rätt så predestinerade runda som jag börjar bli lite trött på, men man ska väl inte klaga. Fast det gör jag ju ändå, hehe. Gick 11,5 kilometer och tränade sedan ett pass pilates och städade i hönshuset innan jag sjönk ner i soffan och tittade på skidskytte och läste. Gjorde strömming och potatismos till middag och sedan var det först dags att se matchen Nederländerna - Bosnien & Hercegovina där jag nästan tyckte synd om bosnierna för där var det inte mycket som fungerade alls. Dock oroväckande inför dagens match om det skulle visa sig att Nederländerna är sådär himla bra som de verkade vara, visserligen fick man sedan njuta av att se Sverige fullkomligt mosa Georgien, men det är ju liksom inte handboll på samma nivå. 

När Sveriges match var slut så kunde jag tack vare Viaplays strömningstjänst växla över till matchen mellan Färöarna och Norge som fortfarande pågick. Det otrolig var att det var oavgjort, Norge är ju en stor handbollsnation och räknas som en medaljkandidat och Färöarna spelar sitt första mästerskap någonsin. Fick sedan se en otroligt underhållande avslutning i stil med matchen mellan Island och Serbien där Färöarna låg under med tre mål när det var knappt ett par minuter kvar men ändå lyckades tråckla sig upp och låg under med ett när det var tio sekunder kvar och Norge hade bollen. Och KLANTADE SIG något så gudsigförbarme genom att istället för att bara passa bollen och gå mot mål så var det en som bara stod och höll i bollen och då dömde domarna straff och utvisning för medvetet sabotage av matchen, och Färöarna lyckades sätta straffen och ta en historisk mästerskapspoäng. Glädjen var lika hög som om de hade vunnit hela EM, det var visst 5000 färöingar på plats på läktarna i Tyskland, vilket är 10 % av hela Färöarnas befolkning, och jublet visste inga gränser. Det var kul att se. 

Igår var i stort sett en upprepning av lördagen, fast med lite variationer ändå. Först promenad, sedan körde jag ett benpass och bakade bröd. Sen var det soffan med skidskytte och bok och så var det världscupen i hoppning, tyvärr ingen svensk till omhoppning men man kan ju inte få allt. Lagade kycklinggryta och sedan var det en spännande match mellan Montenegro och Island där Island vann med uddamålet. Var sedan ansvarsfull och insåg att det skulle bli en dålig start på veckan om jag skulle sitta uppe till jättesent och kolla på matchen mellan Tyskland och Nordmakedonien, så där var jag disciplinerad och stängde av tv:n innan jag hade hunnit börja arbeta upp någon entusiasm. 

Jaha, så var det måndag igen och det innebär ju ridning. Är ett litet aber eftersom jag missar Sveriges match mot Nederländerna, men eftersom både Sverige och Nederländerna är klara för mellanrundan så är det ju ingen måstematch för något av lagen, dock är det ju ändå viktigt med vinst eftersom man bara får ta med sig poäng (från gruppspelet) för de lag som också går vidare, detvillsäga om Nederländerna vinner så har Sverige noll poäng med sig i mellanrundan och vice versa. Lite av matchen kan jag nog ratta in på sportradion när jag kör hem, har ju också liverapportering via min handbollsapp men det är ju inte riktigt samma sak. Aja, det är väl världsliga ting. 

Och the neverending story of elcykeln som Post Nord söp bort bara fortsätter. Enligt spårningstjänsten var den i Ankeborg och skulle levereras som i torsdags. Sedan ändrades det till i fredags, men hela fredagen kom och gick utan att någon cykel visade sig. Gick in och kollade i spårningstjänsten och då var den plötsligt i Nässjö? och det stod "chaufförens avisering misslyckades". Men jag har då inte fått någon avisering eller har något missat samtal, så det var väl ett klent försök till avisering. Mailade supporten, inte direkt i vredesmod för det är ju inte deras fel, men ändå? Först beställer man en cykel som försvinner i december, sedan måste man beställa man en till och nu ska den tydligen fraktas runt i evigheters evigheter som om det var den flygande holländaren som skötte logistiken. Såklart var det ingen på supporten som svarade en fredag kväll, vilket jag förstår, men alltså Helvete. Vad. Trött. Jag. Blir. To be continued antar jag. 

Det har snöat lite i natt och eftersom det omväxlande har töat och frusit så är det nästintill med livet som insats man rör sig, för nu ligger det snö på isfläckar och gör dom osynliga. Nu ska det först komma ytterligare en köldknäpp och bli sisådär 15 grader kallt och också ytterligare snö, men om någon vecka är det utlovat plusgrader igen. Hoppas det sedan håller i sig så att snön försvinner, vill ha barmark punkt nu.