All hands to the side, harpooned and fought her when she dived down low

Tro för all del inte att den där djävla boken om chili dök upp under gårdagen. Fick ett meddelande att den skulle levereras "mellan 01-07" som idag då men det hjälper ju mig föga eftersom jag lämnar hemmet 04.30 och inte kan förlita mig på att leverensen sker i första delen av detta tidsintervall (vilket det med facit i hand inte heller gjorde). Nähäpp, så det var bara att ge sig in till stan efter jobbet och besöka Ankeborgs enda kvarvarande bokhandel. Hade den några böcker om chiliodling? NÄPP. Därmed sprack plan B, och jag fick därför ta till plan C, detvillsäga strosa planlöst från butik till butik och se om jag hittade någon lämplig present. Detta är något jag verkligen H-A-T-A-R, jag vill verkligen bara gå raka vägen till butik X, hitta vara Y, betala och lämna stan. Hade dock lite tur, för precis bredvid bokhandeln låg en nyöppnad (eller jag frågade om den var det och det visade sig att den funnits sedan september förra året så det visar väl snarare hur sällan jag är i stan, vars centrum alltså utgörs av två gågator som man drar igenom på en pisskvart så det är inte som att den skulle råka ha gömt sig på någon udda liten bakgata "dit turisterna aldrig hittar", som folk av någon anledning ändå alltid verkar hitta så fort de är i Paris eller någon annan fancy storstad) te- och kaffebutik som visade sig ha såna där färdiga cellofaninslagna presentförpackningar med lite av varje, så jag slog till på en (i samma prisklass som boken) med inriktning mot grillning med nåt djävla  rökt chilisalt och nån glaze och lite annat lite sånt där plock, plus att jag gick till systemet och köpte en flaska av nån sprättig hipsteröl som jag petade ner i cellofanet. DET FÅR BANNE MIG DUGA. Betalade med egna pengar och boken om chili som alltså jobbet betalt tänker jag att jag ger till min svärson i födelsedagspresent istället. Han är typen som gillar chili, och är han inte det så får han väl se till att bli det. Hehe. 

Åkte hem, städade, sedan var det stallet och hemma igen vid halv nio så det var bara att duscha och hoppa i säng. Låg och läste en stund som vanligt, men kom inte till ro. Oklart varför, kände mig bara allmänt stressad. Tror det är den här avtackningen som stressar mig även om det verkligen inte är första gången jag hycklat fram ett avtackningstal till någon som jag inte direkt sörjer att den slutar. Men den här personen är...speciell, kan man väl lugnt säga, man vet liksom aldrig hur det man säger landar. Hen kan säga ja och amen och enas om allt och sen komma en stund senare och vara helt svart i ögonen och asförbannad över samma sak man nyss upplevde att man var 100 % överens om. Lättkränkt är bara förnamnet, fast med lite startsträcka då, vilket gör det ännu mer komplicerat eftersom det inte går att läsa av hur hen reagerar i stunden utan det kommer först senare. 

Funderade också hit och dit på hur jag ska göra nästa fredag, då har jag tänkt vara ledig eftersom det var klämdag och det visade sig att min kollega inte skulle vara det, men igår så damp det ner en inbjudan till ett möte som nog kan vara bra för KARRIÄREN så jag får se hur jag gör. Har precis fått tacka nej till två mötesförslag i augusti eftersom de ligger under min (sena) semester, och det var möten med samma människor och inbjudna konsulter och man vill ju inte upplevas som hur krånglig som helst va. Mötet nästa fredag är redan klockan 9 på morgonen  och varar någon timme, så jag skulle ju rent teoretiskt kunna vara med på det och ändå ha rätt så mycket ledig dag kvar efteråt, men samtidigt känns det inte som ledigt när man måste jobba. Aja, jag får väl suga lite på den karamellen. Det löser sig. 

Somnade till slut, men särskilt många timmars sömn blev det väl inte. Nu är jag trött och har lite ont i huvudet, men ska väl ta mig igenom den här dagen också. Efter jobbet är det löpintervaller, sen hem och köra benpass och sen är det banne mig HELG. Och sen slipper jag förhoppningsvis ha mer med ovan nämnda energitjuv att göra i resten av detta livet. 

Till stallet istället, v 22 2024, pt 2

Igår var det dressyrtorsdag och vi skulle rida en evighetsövning som var: skänkelvikning i trav från C till B, sedan ökad steglängd i traven mellan B och F, där en halv 10-metersvolt in till medellinjen, från medellinjen en kort diagonal ut till spåret och sedan direkt vända in på kort diagonal igen och göra två ökningar. Repeat. Det var en asjobbig övning för det gick i ett och fanns vare sig andningspauser eller transportsträckor. Köttbullen kämpade på bra tycker jag, i början slog hon över till galopp i det som skulle bli längningar, men det är ju ändå positivt att hon tänker framåt. Hon har ju inget stort gångartsregister men ibland tyckte jag ändå att jag kände att hon tog i och ökade steglängden även i traven när jag bad om det. Skänkelvikningarna gick också hyfsat, där var det väl mer jag som krånglade till det genom att inte sitta rakt. På slutet galopperade vi en lång stund, och då hamnade Köttbullen i det där härliga framåtläget där hon bara rullar på varv efter varv efter varv med frust i näsborrarna. Hittar vi dit lite oftare så kanske man snart kan börja jobba lite med formen i galoppen, för den lämnar en del övrigt att önska. Men ett steg i taget, osv.
Efter ridningen blev det ett antal vändor ner till hagarna med hästar och ponnyer som skulle släppas ut. Det är såklart jättemysigt för dom och visst är det skönt att slippa hålla på och packa höpåsar och så, men det tar en förfärlig tid eftersom gräshagarna ligger en bit från stallet. Men det är ju smällar man får ta så här års helt enkelt. 

You can tell my eyes to watch out for my mind

Min kollega Stefan har bestämt sig för att skaffa en privat telefon, innan har han använt jobbtelefonen även privat och det har ju både för- och nackdelar. Mest nackdelar om ni frågar mig som alltid haft en privat lur och aldrig använder jobbtelefonen till något annat än just jobb. Vi har Iphone som jobbtelefoner och nu hade Stefan slagit till på en prisvärd Samsung för sitt nya privata alternativ. Sen beklagade han sig över att han inte lyckades föra över information från jobbtelefonen till den privata via Smart Switch och jag tänkte att hur svårt kan det vara? och erbjöd mig att hjälpa till. Det skulle jag aldrig ha gjort för det var banne mig inte så lätt som det har varit för mig när jag har gjort det tidigare, nu var det ingen telefon som ville connecta med någon annan och dela med sig av någonting. Efter tusen år kollade jag wifi och då visade det sig att den ena var ansluten till jobbets gästnätverk och den andra till det vanliga nätverket, så AHA, DÄR HAR VI PROBLEMET, trumpetade jag segervisst. Fast det hjälpte ändå inte. Efter ytterligare några evigheter testade jag i ren desperation att ladda ner Samsung Smart Switch till Iphonen istället för Iphoneversionen av Smart Switch och voilà, då funkade det, men det satt ju djävligt långt inne.  Tycker inte att det här med Smart Switch är så smart faktiskt, det kunde väl de här såkallat smarta telefonerna som kan känna av ansikten och fingeravtryck och var man är, kunnat informera om på något sätt? Aja, nu löste det sig och Stefan blev så glad att han funderade på att ställa in kvällens planerade golfspel och bara vara hemma och organisera sin privata telefon. 

Igår bestämde jag mig för att lägga in en vilodag per vecka i mitt träningsschema, det har ju liksom bara byggts på. Först var det ridning två gånger i veckan i kombination med dagliga promenader, sedan tillkom tabata två gånger i veckan plus pilates två gånger i veckan, sedan tillkom benpass och intervallträning och nu är det fotrehab också. Nu tränar jag ju verkligen inte jättehårt utan känner att det väl mest är lite mentalt jobbigt, så nu ska jag testa att ha onsdagar som vilodag, kan ju vara skönt att bara komma hem, gå en runda med hundarna och sedan inte ha något mer den dagen. 

Igår blev det dock inte så, gick visserligen en runda med hundarna samtidigt som jag pratade i telefon med min bror, men sen var det möte i stallet klockan 18 så det var bara att ge sig iväg. Det var dock ett möte av lite mer informell karaktär så det kändes verkligen inte speciellt betungande utan mer som att man träffade lite kompisar och satt och snackade om grejer man gillar. Kom hem vid halv nio så kvällen var ju i princip slut där. 

Inte går det speciellt bra med den här djävla boken om chili heller! Igår hade statusen visserligen under dagen ändrat sig från "på väg från leverantören" till "hantering på lagret", men sen har det inte hänt någonting sedan igår 11.29 så sannolikheten att den ska dyka upp under dagen bedömer jag som låg. Får alltså ge mig in till stan och besöka en fysisk bokhandel och försöka hitta något motsvarande. Röven! Fast det är ju mitt fel som var ute i sista stund, men står det leverans 28-29/5 så tror man ju på det. Note to self: gör inte det. 

Ikväll är det i alla fall ridning, härligt. Imorgon har jag den här avtackningen som hänger som ett ok över mig, men det är ju bara att ta sig igenom och sen är den ju över. Har absolut inga problem med att hålla tal och lämna över present, men det är lite svårare när det handlar om folk som man egentligen mest är glad för att de slutar, tycker att det skorrar så himla falskt när jag säger något om att den och den har varit en uppskattad medarbetare som jag önskar lycka till i framtiden och blablabla. Men det ska  ju bara göras, man måste avsluta snyggt. Även om den här personen inte precis har gjort det, men det får ju stå för hen. 

Nu: jobbelijobb. 

Now scratch the itch

Hela vintern och halva våren, eftersom den var så sen, grå, kall och regnig, så har man ju längtat efter det här: försommaren. Grönt överallt, blommor som blommar, fåglar som kvittrar, kor som går i hagar, att kunna gå ut och vara ute utan att behöva ha ett ton ytterkläder på sig och ändå frysa. 

Igår var det dags för löpintervaller och då fick jag lite mer uppleva baksidan av ovanstående medalj. På vägen hem från jobbet ligger ett område som tidigare tillhört militären, nu tillhör det väl kommunen tror jag. Där strosade jag ofta omkring på den tiden jag bodde i närheten, för där finns det kohagar, slingrande grusvägar, lummig härlig lövskog, en liten sjö (som man visserligen inte ser så mycket av för den omgärdas av vass och sly, men ändå: en sjö) och framför allt: fina  naturstigar att gå och springa på. Allt det där finns ju såklart hemma i Nästan-Österlen också med den nackdelen att där är allting så väldigt kuperat, plus att det ligger en massa sten på många av skogsvägarna, de ska väl fungera som något slags bärlager så att inte vägarna ska bli sönderkörda av traktorer och skogsmaskiner antar jag. Rimligt för dom som jobbar i skogen, men inte så skönt för mig att springa på, så då känns det enklare att bara svänga förbi det här området, ställa bilen på en jättestor parkeringsplats som är gratis, köra sin runda och sen hem och njuta av känslan av att vara (nästan) färdigtränad för dagen. 

Igår bestämde jag mig för att köra en av mig konstruerad slinga som går först på grusväg, sen in i en kohage där man springer på en av korna upptrampad stig, sedan ut ur kohagen och in i skogen längs med den där sjön som man inte ser p g a sly och vass och sen tillbaka ut på grusvägen igen. En nätt liten runda på drygt 6 km. Nu kommer jag till ovan nämda medaljs baksida, den som man inte tänker på när man drömmer om härliga försommardagar: 1. i kohagen stod nässlorna i princip manshöga, vilket i kombination med t-shirt och shorts inte alls var optimalt, men värre var: 2. ALLA DJÄVLA MYGG. Skogen vid den ovan nämnda osynliga sjön är en såkallad sumpskog, och där trivs mygg och knott och allehanda insekter som är jättebra för den biologiska mångfalden superbra. Men för mitt personliga välbefinnande var det lite sämre, kan jag väl säga. Så fort jag saktade av, och det ingår ju i intervallerna, så slog sig varenda sugande och stickande insekt i halva södra Sverige (kändes det som) ogenerat ner på varje kvadratcentimeter bart skinn de kunde hitta. Detvillsäga mitt. Så de där stunderna när man går och liksom ska samla kraft till nästa intervall blev inte precis behagliga. 

Åkte sedan och handlade, när jag kom ut från affären så noterade jag att det var en liten pöl under bilen och att det föll en droppe FRÅN bilen ner i pölen. Det gjorde mig nervös, en bil är väl ändå i mångt och mycket att betrakta som ett slutet system och när det droppar saker från slutna system så betyder det att de inte är så slutna längre. Vad jag kunde se så var det i alla fall inte bensin eller olja, alltid något, men det finns ju kylare och spolarvätskebehållare och andra grejer som kan läcka. Åkte hem med domedagstankar, svängde nerom nästan-Österlens bilverkstad och beskrev problemet för Bengt som jobbar där, för han är väl i alla fall tusen procent mer sakkunnig än jag. Han frågade om vattnet kom från "ungefär där en passagerare i framsätet har sina fötter" och det var ju exakt det stället och jag förberedde mig på att det skulle bli en svår och dyr historia som skulle ta veckor att laga, men då var  det bara kondensvatten från AC:n och helt normalt. PUH. Märks kanske att jag aldrig har haft en bil med fungerande AC innan, hehe. 

Åkte hem med lätt hjärta, tränade pilates och tillbringade sedan resten av kvällen i soffan med att klia på mina tio miljoner nya myggbett och läsa om Harbinder Kaurs nya mordfall. Gick och lade mig tidigt och hoppades på en god natts sömn, men sovrummet var varmt och min man påstår att han får "sendrag" om han sover med fönstret är öppet, så efter ett tag fick jag ta min tillflykt till Flickrummet™ och även om det bara är kanske 10 meter dit så är det ändå som att starta om själva insomningsprocessen, som tydligen är oerhört känslig. 

Är sjukt stressad över en grej: på fredag är det en i mitt team som slutar och jag har haft väldigt mycket bry med att fixa en passande avskedspresent, den här personen är inte så meddelsam om sig själv och sitt men till slut kom jag på att köpa en bok som handlade om chiliodling, för det är det enda jag vet att den här personen är intresserad av. Kollade på Adlibris, där stod det att den kunde levereras "28-29 maj" och det var ju bra så jag beställde men varför ska någonting vara enkelt, för plötsligt hette det att den kunde levereras "28-31 maj" och eftersom avtackningen ska vara på fredag morgon, detvillsäga den 31, och jag beställde leverans hem till mig så måste jag ha den SENAST imorgon för att kunna ta med den på fredag. Och när jag går in på ordern så står det att den är "på väg från leverantören", och de efterföljande stegen är "hantering på lagret", "leverans på väg" och "framme" så det ser verkligen mörkt ut på Kameruns avbytarbänk. Måste nog fan ge mig in till stan och en fysisk bokhandel ändå?  Har dessutom betalt den med mitt firmakort (för att det skulle gå snabbt och smidigt, haaaaa) och ska man då avbeställa och få kreditnotor och grejer som ska redovisas, fan vad krångligt, HELVETE! Jaja, vi får väl se vad som händer under dagen här. 

All set this night up on your life if the wind and water speed

Igår var väl en helt vanlig jobbdag skulle jag säga, inget speciellt hände direkt. Efter jobbet åkte jag till Biltema och handlade grejer åt min man. Det enda negativa (för mig) att han tar bussen till jobbet är att han nu aldrig någonsin kan svänga inom såna ställen och handla, utan då skickar han mig och alla som känner mig vet att jag H-A-T-A-R att gå i affärer. Biltema i Ankeborg är (tydligen) Sveriges till ytan största Biltema och det är uppbyggt som en djävla Skinnerbox där man (jag) får ila omkring som ett stressat försöksdjur. Nu hade jag förberett mig så fint, skrivit en lapp med de olika artikelnumren och var de fanns (FRITID 14, CYKEL 29, osv) för att förkorta plågan. Jaha, men då var det väl en artikel som hade UTGÅTT ur sortimentet och ersatts med en annan. Fick jag reda på efter att ha sökt på Biltemas djävla hemsida, tro inte att de kunde skriva en liten lapp vid hyllan där artikel 27-0047 borde ha funnits men där istället artikel 27-0000 fanns. 

Glömde dessutom att jag planerat att ta omvägen hem eftersom de håller på att asfaltera stora vägen och det är vakt och lots och bilköer till förbannelse, även tidigt på eftermiddagen och ännu värre såklart vid 16-17 när alla med normala arbetstider ska hem. Så där fick jag sitta och uggla bort 20 meningslösa minuter av mitt liv innan jag äntligen kunde fortsätta hemåt. 

Kom hem (till slut), körde ett pass tabata så att svetten skvätte, plus fotrehab. Traskade sedan ner till bibblan för att lämna böcker och hämta nya samt förtidsrösta i EU-valet. Det fanns en gubbe som stod liksom som en inkastare, fast inne på bibblan dårå, och slussade en vidare till den lilla hörnan där det hade smällts upp en röststation. Det måste ju vara jordens träligaste arbetsuppgift att stå och vara tillhands för det ändamålet på ett litet bybibliotek i förskingringen och fråga om man ska rösta, be att få titta på röstkortet, förklara var man hämtar valsedlar och sedan går man in där och där och lägger valsedeln i kuvert och kryssar för personval och sedan går man dit och dit och lämnar kuvertet och röstkortet och visar legitimation, och så upprepa detta budskap för alla som kommer dit i det syftet. 

Traskade därifrån och vidare till affären och hämtade ut ett paket med en ny telefon. Inte för att jag behöver en utan för att den var hyfsat lik den jag redan har samt på rea och förr eller senare så kommer man ju att behöva en ny telefon och då finns det aldrig såna man (jag) vill ha, detvillsäga ungefär en sån som jag redan har, för då har dom utgått ur sortimentet eller nåt. Har irriterat mig på det varenda gång jag bytt telefon, men nu djävlar ska jag ligga i framkant. Nu får den här ligga och bida sin tid tills den dagen den behövs. 

Kom hem, insåg att de fyra böcker jag hämtat på bibblan samtliga var 14-dagarslån som inte kunde lånas om. Fick därför lägga ifrån mig en bok som jag precis påbörjat och som handlade om Ku Klux Klan, till förmån för Elly Griffiths senaste bok om Harbinder Kaur. Inget svårt val, älskar Harbinder. Och Elly. Mmm. 

Läste en stund, sen var det dags att byta om och åka till stallet. Den här gången kom jag ihåg att köra omvägen så jag slapp bilköerna. Efter ridningen var det hästar som skulle ut i hagar och eftersom vi är sista gruppen så får vi ta de som står kvar inne oavsett om vi ridit dom eller ej. Vi var bara fem personer igår och gruppen innan hade väl inte riktigt följt instruktionerna (ridlärare A hade satt upp lappar vilka personer som skulle ta ut vilka hästar, men det verkade inte som att folk fattade det riktigt) så det blev till att traska några vändor. Tog sedan omvägen hem, även om de som asfalterar inte jobbar dygnet runt, det är i alla fall ingen där på morgnarna när jag kör till jobbet, så är jag lite osäker på vad de egentligen har för arbetstider och vågade inte chansa. Var hemma 22.10. Duschade, gick och lade mig, kunde som vanligt inte somna i rimlig tid och vaknade upp till en tung tisdag. Men det är bara att harva sig igenom. Efter jobbet ska jag träna intervaller och pilates, sedan ser jag fram mot en kväll i soffan med Harbinder Kaur och ett mord. Mmm. 

Till stallet istället, v 22 2024, pt 1

Igår var det dressyr och jag skulle ha Köttbullen, hurra och med tanke på hur pissigt det gick i torsdags så kunde det väl bara bli bättre, tänkte jag. Vi red en övning som var: skänkelvikning i trav från M till X, rakställ, sedan skänkelvikning från X till F, därefter övergång till skritt, serpentin med tre bågar längs med kortsidan, därefter galoppfattning från skritt vid K, galopp till E, volt och övergång till trav i volten och slutligen öppna i trav från E till H, sen på det igen ett antal gånger tills vi bytte varv och gjorde allting spegelvänt, plus att vi på slutet lade till övergång från galopp till skritt. Älskar evighetsövningar, den här var JOBBIG, men det gick överlag bra utom i öppnan. Eller: öppna i vänster varv gick bra, i höger varv sa Köttbullen MEN FÖR HELVETE och spände halsen, sköt ut bogen och gjorde ingenting som ens påminde om en öppna. Lyckades väl till slut få till ett par tre steg så det fanns något att berömma, men mycket att skriva hem om var det inte. Men galoppfattningarna från skritt satt som en smäck! Och skänkelvikningarna var inte så tokiga de heller! En gång för många år sedan när vi arrangerade ett championatskval för unga hästar så var Jan Brink där med en elev och jag råkade sitta bredvid honom när eleven red och elevens häst var rädd för det mesta inne i ridhuset och skyggade här och ville inte gå fram där och det var väl på det hela taget inte jättelyckat, men Jan Brink var ändå positiv och uttryckte det som att Det var mycket som inte var dåligt, och det är en sån där sägning som vi har kört med sen dess. Men lite så kändes det igår, till skillnad från i torsdags när det mesta kändes dåligt. Gött. Idag: stel som en pinne. Det blir nog träningsvärk av detta pass misstänker jag. 

En av oss kommer att dö ung

Har läst En av oss kommer att dö ung av Astrid Billengren, detta är handlingen:

Matilda står och kokar gröt åt sin son när hon får telefonsamtalet. Hennes bästa vän Ellen har kastat sig ut från sin balkong. Ellens självmord blir början på en sorgeresa i högt tempo där Matilda tvingas konfrontera sina egna skuldkänslor - och den dolda sanningen om ett familjedrama hon blundat för.

"En av oss kommer dö ung" är en samtidsberättelse om Malmö, ölklibbiga dansgolv och flickors hemligheter. En berättelse om Ellen, som var så jävla dum i huvudet att hon gick och tog livet av sig. Och om Matilda, vars syn på livet, relationer och det förgångna måste skrivas om. Men framför allt en berättelse om den komplexa kärleken till en vän.

Jag tyckte den här boken var lite sisådär. Kanske mest för att jag har svårt för att relatera till böcker som handlar om tjejgäng som har hängt ihop i tusen år och är supertajta. Tyckte inte berättelsen grep tag i mig direkt, utan det kändes mer som att läsa en text som inte väckte några speciella känslor. Inte för att det var något större fel på boken, men den lämnade mig ämnet till trots ganska oberörd. Den får tre mindre otrohetsaffärer av fem möjliga. 

Helgen vecka 21, check

Jaha, ännu en helg som har kommit och gått. Fick lite panik häromdagen när jag insåg att det är mindre än en månad kvar till midsommar. Inte för att det är något särskilt med midsommar, och inte heller tillhör jag de där deppiga människorna som säger Jaha, nu vänder det...nu går vi mot mörkare tider redan innan man hunnit klämma i sig sillen och jordgubbarna, men det innebär att i princip halva 2024 har avverkats. Och det känns faktiskt HELT galet. Även om det är en dryg månad kvar tills dess. 

Helgen ja. I fredags körde jag promenad och intervallträning efter jobbet, 8,5 km totalt fast intervallerna är ju (än så länge) bara en liten del av den distansen. Men det kändes BRA. Kände mig stark. Fuskade lite med träningsprogrammet, för jag har ett ställe där man kommer ut från en lummig skuggig härlig lövskog där stigen går lite i svag utförslöpa, till att vända 90 grader och komma ut i en uppförsbacke på en grusväg där det inte finns ett ett enda träd och där solen verkligen steker på (av någon anledning är det alltid strålande sol och klarblå himmel när jag springer), det är svinjobbigt även om backen egentligen inte vare sig är särskilt lång eller brant, utan det är väl mest mentalt jobbigt. Men både igår och i tisdags sprang jag  uppför den enbart i syfte att träna pannbenet. Även om den egentliga intervallträningen var över och även om jag nickade hundra gånger när Fotspecialisten sa Och så springer du inget mer än detta! när han presenterade upplägget för min fotrehab. 

Kom hem, släppte ut hundar och höns, tog in hundarna, körde ett benpass och slängde mig sedan i duschen. Efter ett tag kom min man hem, vi beställde hämtmat och tittade på upplösningen av Love is Blind Brasilien. Nu har vi inget annat LIB-land att kolla på, vi har förvisso flera osedda säsonger av Brasilien och USA, men där tror jag min man inlägger veto. Det här är ju egentligen verkligen inte alls hans grej, men den officiella versionen är att det är intressant med kulturskillnaderna. Till hösten ska det komma både från Tyskland och Storbritannien, det ser jag (vi) fram mot. 

Tidigt i säng, klockan ringde 06 på lördagen och då var det upp och ut och iväg och träna viltspår. Som gick väldigt bra, hoppas den där svackan som det kändes som att Laban befann sig i för ett tag sen bara var en liten svacka som han nu kommit ur. Men sånt kan man ju aldrig veta. Sms:ade min dotter och undrade om hon ville ses, men hon var förkyld så det blev inget. Åkte hem och slappade istället. Lagade moussaka på kvällen, sen började vi titta på The Glory på Netflix, en serie som vi först trodde var japansk men när någon skulle tacka för något och det inte stöttes fram ett ARIGATO så googlade jag och den visade sig vara sydkoreansk. Kände mig lite som en sån som inte kan skilja på Sverige och Schweiz. 

Igår var gubbhunden Remus mycket tydlig med att han ville följa med ut på promenad. Han har, peppar peppar, verkat må bättre sen vi bytte medicin. Inga kräkningar och inte heller det här hysteriska gräsätandet (som i sin tur genererar nya kräkningar) så fort vi är ute. Förra veckan avslutade han den här kuren på 8 tabletter som jag åkte runt halva Ankeborg för att få tag på så nu återstår det att se om det håller i sig. I alla fall. Det var ett tag sen han hängde med på söndagsmilen, han har helt enkelt inte velat utan burrat ner sig i soffan eller sängen bredvid husse medan Tage och Laban har stått i hallen och studsat av iver. Inte för att Remus direkt studsar av iver över någonting längre, han tar det mesta med upphöjd ro, men igår så stod han i alla fall först i kön när det kom till att ta på selar och koppel. Och han hängde med hela rundan, som fick gå i ett något lugnare tempo, och var nöjd med det. Och en nöjd hund ger en nöjd matte. 

I nämnd ordning: Laban, Remus, Tage. 

Efter promenaden högg jag ved ett tag och så kom min man och ville ha hjälp med att såga ner en jättetjock gren på grannarnas jättebjörk. Ja, det är alltså dom som vill ha hjälp primärt, det är inte som att vi går och okynnessågar ner andras träd, men dealen är att om vi gör det så får vi veden och den som har kamin och tackar nej till gratis björkved är ju inte riktigt klok. Sagt blev gjort. Grenen, som var i storleksordningen mindre träd, föll över en liten bilväg som endast används av de som bor eller ska till och från de här fyra-fem husen som har två eller tre lägenheter vardera varav ett ligger i anslutning till vår tomt och hon som bor där är lite inofficiell vicevärd för de här kåkarna som ägs av en och samma person. Hur som helst är det ju inte mycket trafik på den lilla vägen, men samtidigt som grenen föll började också regnet falla och i samma veva så kom en bil som skulle in. SÅKLART. Så min man kvistade och jag släpade undan i rasande takt medan bilen stod och väntade, sen vinkade jag fram bilen och då vevade en karl ner rutan och bara Jaja, ingen panik för min skull, jag ska bara hämta min dotter och sen körde han fram tio meter till parkeringen och fortsatte sitta där och trycka. Kanske ville han inte gå ut i regnet? Själv tyckte jag det var riktigt skönt. Kom in, skalade av mig alla blöta kläder och upptäckte att jag tappat min ena in-ear-bluetooth-hörlur som jag haft när jag högg ved och sedan petat ner i fickan när jag och min man skulle kommunicera kring motorsågandet. GAH så djävla irriterande. Aja, det var inget att göra åt saken. Tränade ett pass pilates och stekte pannkakor till lunch, sen låg jag på soffan och läste och slappade i princip ända tills det var dags att laga middag. Laddade ner ett nytt spel som heter Hidden Folks som går ut på att hitta vissa givna saker i otroligt detaljrika bilder. Sånt är jag så djävla bra på (eller också är det ett väldigt lätt spel?), tror att jag av den anledningen hade blivit en svinbra polis. Dock inte en sån som är ute på fältet och rensar upp bland drägget och svingar batonger, där hade jag nog inte alls gjort någon nytta, men ge mig en lista med tusen telefonnummer och jag hade på ingen tid alls kunnat se ett mönster i hur någon ringde skurkaktiga samtal, till vem och vid vilken tid. Där har polismyndigheten gått miste om en superkraft. Fast det finns säkert AI-tjänster till sånt nuförtiden, så jag hade förmodligen ändå blivit bortrationaliserad efter lång och trogen imaginär tjänst.

Ja, det var väl helgen i stora drag. Nu är det tre helger till med aktivieter, sen blir det lugnt. På helgerna åtminstone, jobbet lugnar väl aldrig ner sig. Lika bra att ta tag i det för ingen annan lär ju göra det åt mig. Hehe.    

  

A feeling that I should have been home yesterday

Igår var en riktig rövdag. Vi har haft lite processrelaterade problem som kommer och går och det är svårt att hitta en röd tråd i vad som egentligen är orsaken så det är ju (inte så) lite pyssel med det. Plus att den här DSI-personen, som just för tillfället är den som ska hålla i rodret, inte precis gör något åt saken. Sen hade jag ett Teamsmöte där jag skulle försöka guida en kollega i Tunisien genom ett nytt system, problemet är bara att hen är så hetsig och när jag säger "scroll down a bit please" så scrollar hen flera kilometer och blir sen helt hetsig och bara "I don't understand, where is it, I can't see anything". Var helt SLUT efter det, och utöver det är det deadline på ett annat projekt som idag då, och det mailas kors och tvärs om detta hela tiden. Och sen skulle jag få iväg ett materialprov och hittade ingen kartong som var stor nog utan fick till slut tömma en kartong som innehöll plastpåsar och använda den, vilket innebar att ett stort antal mindre kartonger med plastpåsar måste staplas någonstans. Och sen var det nya panikmöten p g a ovan nämnda diffusa problem och jag kom därför inte från jobbet i tid. Kom hem, hastade ut med hundarna, körde min fotrehab och gjorde sedan en blixtinsats med städningen där jag plockade, dammade, skurade toaletten och bytte lakan i sängarna i ett rasande tempo. När jag precis var klar och hade 45 minuter på mig att äta och varva ner lite innan det var dags att byta om och åka till stallet så ringde en kollega på mitt privata nummer vilket vi har sagt är okej om det är något akut och det var det. Så istället för att dimpa ner i soffan med en macka och en kopp te så fick jag älga upp till mitt Flickrum™, starta jobbdatorn, logga in, starta affärssystemet och när man gör det på distans så behöver man ha en kod som man får på sms och då hade plötsligt jobbtelefonen ingen internetanslutning och inte fan har jag väl lösenordet till vårt wifi i huvudet, så ner igen och försöka leta rätt på det, fick det till slut att funka, löste problemet och sen hade jag tio minuter på mig att äta och varva ner, det gick ju sådär. 

Men nu är det i alla fall fredag! Det kom lite regn igår kväll och natt, det var faktiskt skönt efter de senaste veckornas ihållande sol och värme. Plus att det behövs. Idag har jag förutom en kort veckoavstämning inga bokade möten, skönt. Gissar att det blir det ändå p g a ovan nämnda deadline, men i huvudsak tänkte jag att jag ska ägna den här dagen åt att jobba med mitt projekt. Hade möte med min projektledare igår och hon sa angående en rapport som ännu inte offentliggjorts att I am not allowed to share this information with anyone, but you are definitely not anyone so I will share it with you anyway vilket var väldigt gulligt sagt. Och gjort, hehe. 

I helgen är det viltspårträning imorgon och, gissningsvis, slitjobb på söndag eftersom grannarna vill ha kapat grenar på en stor björk och vi aldrig är sena att ta på oss sånt arbete i utbyte mot gratis ved. Aja, man ska väl ha en aktiv fritid, men tror dock att jag kommer att hinna ligga på soffan och läsa lite också. Den som lever får se. 

Till stallet istället, v 21 2024, pt 2

Igår åkte jag till stallet kl 17.00 för att vara på plats cirka kl 17.30 för att sedan rida kl 18.00. Kom en mil, sedan, javisstja, vägarbete, vakt, lots, hela den skiten som jag lite hade förträngt p g a att jag körde en annan väg hem från jobbet för att slippa och det räckte tydligen för att det också skulle slinka ur närminnet. Vakten frågade om jag "skulle med ett tåg eller något"? och jag bara nää, vadå då? Och då sa hon att det var cirka en halvtimmes kötid, så om jag hade bråttom så rekommenderade hon att jag vände och körde en annan väg till vart jag nu skulle. Jag hade ju inte bråttom, men om man adderar en halvtimme till 17.10-nånting som klockan var då, så skulle den bli 17.40-nånting innan jag ens hade kunnat börja köra vidare, vilket innebar att jag skulle vara i stallet 18.00 prick om inget annat oförutsett inträffade. Valde därför att vända. Fick köra tillbaka hem till byn, kasta mig in på en annan omväg och gasa på där jag kunde, vilket inte var speciellt ofta för den vägen är mycket smalare och man är ju inte precis ensam i trafiken. 

Klockan gick och jag bad en bön att Köttbullen skulle gå lektionen innan, men hade en känsla av att hon inte skulle det. 17.48 sladdade jag in på stallbacken och då utbröt en febril aktivitet bland mina ridkompisar som varit där i tid. Så när jag knäade in i stallet med min stövelväska, hjälm, skyddsväst, Köttbullens specialträns osv så stod en redan och borstade Köttbullen och en annan kom med sadeln.  I telefonen efteråt hittade jag sms om var jag var och om de skulle börja fixa. Älskar mina ridkompisar! 

Ridningen gick däremot inte speciellt bra. Vi skulle rida den där övningen där man rider i en liten fyrkant och gör en halv framdelsvändning i varje hörn. Den övningen är Köttbullens HAT-ÖVNING, och min med. Därifrån skulle vi fatta galopp från skritt, galoppera två varv på stora mittvolten, övergång till skritt igen och sedan rida en likadan fyrkant fast med en halv bakdelsvändning i varje hörn. 
Köttbullen HATAR att göra framdelsvändningar, tror det blir lite information overload i huvudet på henne och det kan hon inte riktigt hantera så istället för att lyssna så spänner hon halsen, skjuter ut bogen och går rakt fram. Ridlärare V sa att jag skulle korta tyglarna, och när jag gjorde det så blev hon (Köttbullen) as-sur, spände sig och började andas på ett speciellt sätt som hon bara gör när hon är upprörd. Utöver det var det hästar överallt som gjorde olika saker hela tiden kändes det som, och ridlärare V kan ju bara vara på ett ställe samtidigt och då blir det ju lite skralt med feedbacken. Så NJA. Var väl inte det mest lyckade upplägget. Gav lite upp mot slutet för det kändes som att topplocket skulle gå på Köttbullen vilken sekund som helst om jag hade fortsatt att pressa henne, så väl känner jag henne att när hon stannar upp och andas på det där sättet så är det bara att ge tygel och rida framåt, det tjänar liksom inget till att försöka tvinga henne.
Efteråt kände jag mig ledsen, det kändes verkligen bara som att det var missförstånd hela vägen och det ligger ju på mig, och så började det inre ältandet av min egen otillräcklighet: jag är för otydlig i mina hjälper, blir för stum i handen, saknar känslan för finlir, buhu buhu. Sen hjälpte vi till att släppa ut ett antal ponnyer i hagen och när jag fått älta lite med mina ridkompisar som ju vet EXAKT hur det känns så kändes det lite bättre. Men det var ju inte som att jag åkte hemåt i ett moln av eufori, och sen glömde jag lik förbannat att köra omvägen hem och fick därför avrunda denna pissdag med att sitta i bilkö. Var inte hemma förrän vid nio! Aja, det är bara att spotta i nävarna och ta nya tag. 

Giving up the role of pretender

Igår struntade jag i mötet som låg efter min ordinarie arbetstid, brukar aldrig gnälla över det, brukar alltid fixa och trixa och slå knut på mig själv för att vara med, men igår: nej, nu räcker det. Det är inte ens mitt projekt, det är ett djävla pissprojekt långt utanför mina ansvarsområden som jag har blivit intvingad i "för det finns ju ingen annan som kan de här sakerna". Det stämmer till en viss del, men rätt mycket av "de här sakerna" finns ändå tillgängliga för den som ids bemöda sig och gå in i systemen och leta lite. Men framför allt var gårdagens möte bara ett avstämningsmöte där jag och, förmodar jag, dea andra vet exakt var vi står, för vi mailar, ringer och sms:ar om detta DAGLIGEN, så det blir bara löjligt att fyra personer ska sitta en timme och i princip upprepa samma saker som har flaxat fram och tillbaka i mailen hela veckan. Så när jag knogat mig genom mina åtta timmar så skyllde jag på "some production issues that I need to deal with" (sant, men det hade jag redan dealat med) och drog iväg och tränade intervaller istället.  Åkte sedan till Willys och handlade och sedan hem. Blev stående i bilkö i tusen år p g a att de håller på att asfaltera vägen och det är vakt och lots och grejer. Sen när det äntligen blev vår tur att köra gick det ändå väldigt trögt för det var ett ställe där man var tvungen att köra på vänster sida av vägen och personen som låg direkt bakom lotsen fattade inte det, trots att lotsen blinkade och svängde över, svängde tillbaks, blinkade igen och vinkade och stod i.  Aja, TILL SLUT kom jag hem i alla fall. Lät hundarna rasa i trädgården, släppte ut hönsen ur hönsgården, bar lite ved, gick in och  tränade pilates, traskade ner till affären och hämtade två Instaboxleveranser. Hem igen, duschade och damp ner i soffan med kvällsmaten. Sedan var det dags för hundarnas kvällsmat, så ut och in igen med dom, sedan ut och stänga in hönsen i hönsgården. Tolv av tretton hönor kom som skjutna ur varsin kanon när jag kom, men den trettonde hönan Ulrika stod inte att finna någonstans. Gick runt och letade i evigheter, den delen av trädgården där hönsen får vara är inte speciellt stor, kanske 300-400 kvadrat? och den enda del av trädgården som liksom är platt och fyrkantig, så man tycker ju att det skulle vara lätt att hitta en höna, men nä. Sen kom min man äntligen hem, han hade stannat i stan (där han byter buss) för att gå på banken eftersom han inte lyckats installera bank-ID på sin nya telefon, men banken stängde fyra och sen går det bara en buss i timmen hem till nästan-Österlen, så han var väl måttligt glad över att vara hemma 18.30 med oförrättat ärende dessutom. Och jag var måttligt glad över att vara av med Ulrika, men precis när jag skulle börja beklaga det så dök hon upp glad i hågen med en padda i näbben som hon väl hade varit och fångat någonstans, så det var väl därför hon inte kom. Dock fortfarande väldigt oklart var hon har varit, och det var heller ingen information som hon tänkte dela med sig av.   

Så var det dags för filmkväll. Förra veckan började vi kolla på någon japansk serie om ninjor som väl var sådär, men vi sa att vi skulle ge den en chans till. Gjorde det, men näe, det var verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Gav upp och gick och lade mig. 

Idag är det torsdag, lika med jobb, städning, ridning. Och snart är det helg, gött. Eller ja, vi ska hålla på med ved på grannens tomt så vet inte hur gött det kommer att bli, det återstår väl att se. 

If the button is pushed there's no running away

Igår jobbade jag hemma, mest p g a att jag ju skulle på möte i stallet på eftermiddagen och det kändes onödigt att i princip bara åka hem och vända för att gå ut med hundarna. Gillar ju egentligen inte att jobba hemma, men igår kändes som ett genidrag. Har nämligen cirka ett ton lagtext att läsa in mig på - det är en massa uppdateringar i arbetsmiljölagstiftningen på gång, visserligen börja de inte gälla förrän 2025, men snart har ju halva 2024 passerat utan att jag på något vis har haft tid eller sinnesro att sätta mig ner och börja titta på detta. Men igår så kom jag i alla fall en bit på väg. Gillar inte att sitta vid skrivbord och läsa massor av text på en skärm, men halvliggandes i en säng eller soffa går utmärkt även om det är trökig text. SÄRSKILT om det är en trökig text, skulle jag vilja säga efter igår. 

Stör mig på en (manlig) kollega i min relativa närhet, han är urtypen för såna som kör med strategisk inkompetens för att komma undan eller slippa lära sig saker som han inte vill jobba med. Tyvärr har hans (kvinnliga) chef gått på det och tar honom i försvar exakt hela tiden och kommer med ursäkter för allt vad han inte tar sig för. Han har inte jobbat här så länge (drygt två år, så tjaaa?), han är inte så van vid ditt, han har ingen utbildning inom datt (det har ingen annan heller, i det här fallet handlar "datt" bara om att använda huvudet och sitt sunda förnuft), han är fortfarande lite grön/ringrostig/osv. Och det finns ingen man i denna värld som kan göra sig så liten och ynklig som den strategiskt inkompetente (DSI) när han ställs inför ett jobbrelaterat problem han inte kan (vill) lösa. 

Köper absolut att man inte kan vara världsbäst på allt när man är ny (fast efter två år är man väl inte så djävla ny längre?) och/eller när det gäller grejer man inte jobbar med dagligdags, men jag har extremt svårt för när folk liksom inte VILL bli bättre på saker och dessutom utan att skämmas fortsätter låta sina kollegor dra ett tyngre lass för att de tycker att de "inte kan detta", "vet inte hur de ska lösa detta" osv. 

Den här veckan har DSI:s chef semester och då är tanken att han ska sköta en del av hennes arbetsuppgifter. I princip alla har ett tyngre lass att dra när någon annan har semester för de allra flesta har arbetsuppgifter som inte går att flytta fram eller göra tidigare utan de måste utföras i realtid och vara klara innan man går hem. Har väl gått sådär för DSI hittills, men jag har officiellt slutat curla. Dels p g a att jag retar mig på hela grejen med den strategiska inkompetensen, dels därför att han ju faktiskt MÅSTE lära sig och det gör han inte om någon annan hela tiden går in och tar över. Plus att förra sommaren, när han för första gången täckt upp "på allvar" för sin chef och det gick ju verkligen inte som på räls så fick jag dels ta över en del av dessa arbetsuppgifter bara för att det skulle flyta på, plus att jag hjälpte honom att göra tydliga instruktioner med skärmdumpar och grejer för att underlätta för honom.  Sen när hans chef kom tillbaka och frågade hur det hade gått så svarade han att det hade gått bra "med lite hjälp, eller ganska mycket hjälp faktiskt, från NN" (vår VD). Och då hade jag kanske gjort HÄLFTEN av hans arbetsuppgifter i flera veckor! Inte för att jag nödvändigtvis behöver ha ett tack för att jag hjälper någon för det tycker jag ingår i jobbet, men ändå. Utöver detta så tycker jag att DSI alltid på och sätter sig på tvären och ska dividera och förhala och hålla på när jag behöver ha information från honom för att kunna sköta kontakter med myndigheter som angår oss alla. I höstas gick det till och med gått så långt att jag gick till vår VD och sa att jag kände mig öppet motarbetad av DSI och att han äventyrade den goda relation med våra tillsynsmyndigheter som jag ägnat år, blod, svett och tårar åt att bygga upp och nu skördar frukterna av. Detta vet vår VD om och han är ju också angelägen att den här kontakten ska fungera så friktionsfritt som möjligt, så det räckte med att jag antydde att ska det vara så här så kan ju DSI ta över myndighetskontakterna från och med nu, för sen kom informationen jag efterfrågade på ett litet kick. Men att det ska behöva vara så? 

Hur som helst. För ett tag sen kom ett mail från vår IT-avdelning som efterlyste ett svar på någon IT security gap analysis-something something som hade landat hos DSI och naturligtvis "kunde" han inget om det så han skickade den frågan vidare till bland annat mig, något som jag struntade i för jag jobbar väl inte med IT-säkerhet mer än någon annan (medan DSI åtminstone på pappret har delar av det i sina ansvarsområden). Sen igår kom en påminnelse från IT-avdelningen att det var "urgent" och så hänvisade man till någon ISO-standard avseende IT-säkerhet. Då tyckte DSI att han kunde skicka det vidare till mig för jag "kunde väl det där med ISO". Svarade att jag kan ISO-standarderna för miljö, kvalitet och arbetsmiljö men inga fler, och sen lämnade jag det åt honom att lösa bäst fan han ville. Senare på dagen mailade han och ville ha underlag för produktionsorder, som jag mycket väl skulle kunna gå in i en mapp och hämta och maila till honom, men nu svarade jag bara att de finns i den och den mappen. Punkt. Inte för att jag tror att han fattar att det här är svaret på det som han har ropat i skogen, men han får fan växa upp nu. 

Fick till en hyfsat effektiv arbetsdag där jag passade på att promenera med hundarna på den tid som jag egentligen skulle ha åkt till och från jobbet, samt träna tabata på lunchen. Sedan var det dags att åka till stallet. Hade möte i vår "kommunikationsgrupp" där vi håller på att gå igenom och revidera gamla dokument som förra styrelsen lämnat efter sig och det är ett riktigt hästjobb (höhöhö) för den förra styrelsen och styrelsen innan den hade dokument på hjärnan, men att se till att saker och ting hängde ihop var det inte så noga med. Men det går framåt. Sen dröjde jag mig kvar i stallet, satt på en bänk i solen och kollade på när några ridkompisar tränade hoppning och snackade skit med några andra som skulle rida lite senare. MMM. Stallmys när det är som bäst. 

Åkte sedan hem och det var i princip bara att äta kvällsmat, duscha och gå och lägga sig. Nu är det en ny dag med nya möjligheter, måste försöka få ihop eftermiddagens schema bara. Någon idiot (jag) har tackat ja till ett möte klockan 14 och samtidigt tänkte jag att jag skulle hinna springa efter jobbet och åka och handla och ändå vara hemma i vettig tid. Det går ju inte? Aja, det löser sig på något sätt. 

Till stallet istället, v 21 2024, pt 1

Förra veckan eller när det nu var så nämnde jag för en av instruktörerna att jag aldrig ridit en häst som vi kan kalla Jätten, eftersom han är stallets största häst. Det är absolut inget fel på honom så, tvärtom är han nog både trygg och hyfsat välskolad och många gillar honom, men det är ju det där med att rida stora hästar när man själv bara är tre äpplen hög. När vi pratade om det var att ridlärare N sa något om hur han var att rida och jag svarade "jag vet inte, för jag har aldrig ridit honom", alltså inte"åååh vad synd att jag aldrig har fått rida Jätten", men ridlärare N bara "VA, säger du att du ALDRIG har ridit Jätten" och fortsatte skämtsamt "det måste jag skvallra om till ridlärare A". Vet inte hur skämtsamt det var, men igår när jag åkte till stallet fick jag en kraftig känsla av att det skulle stå Jättens namn bredvid mitt på tavlan. Hade också en kraftig känsla av att det vankades uteritt, för det är den tiden på året nu. Är ju inte överdrivet förtjust i uteritt, mest för att det är ganska begränsat var man kan rida och efter 30+ år i samma stall så kan man dessa stigar innan och utan. Men men, det är ju kul för hästarna att få göra något annat än att harva runt på ridbanan, så det får man ju bara ta.

Hade rätt om uteritten men fel om Jätten, för bredvid mitt namn står det KÖTTBULLEN. Gav till ett sånt glatt litet pip så att man skulle kunna tro att jag var sex år istället för inne på det femtiosjätte jordsnurret. Sen red vi alltså ut, och det var så tjockt med mygg att så fort vi hade kommit ner i skogen så kunde vi bara trava och galoppera, så fort man saktade av så blev man fullkomligt ATTACKERAD. Men det var en kul ritt för ridlärare A, som är relativt ny, är kanske inte lika inkörd i vad som är "den vanliga rundan" utan snurrade runt både här och där, visserligen på samma stigar som vi alltid rider men det kändes ändå som lite nytt. Plus att vi galopperade på ställen där vi inte brukar galoppera. Det finns en "galoppsträcka" och standarden brukar vara att man skrittar och travar på övriga stigar och så är det galopp där. Men nu blev det ett annat upplägg. Plus att vi jobbade lite med att flytta hästarna i sidvärtsrörelser där stigarna tillät. 

Köttbullen var pigg och travade på med stora steg, en härlig trav som man nästan aldrig får till på ridbanan. Fick hålla rätt hårt i henne för hon vill gärna dra ner huvudet och hon är S-T-A-R-K. Inte så att hon bockar, men är man ett litet barn (fysiskt, inte en mental 6-åring) så är det lätt att följa med ner i marken. För mig är det mer bara irriterande. Hur som helst var det ändå en trevlig runda, sen hjälptes vi åt att duscha hästar och få ut dom i hagarna. Som väl var skulle de gå i hagar som ligger hyfsat nära stallet, men vi var bara fem stycken så det blev ändå ett par vändor att gå och jag var inte hemma förrän 22.30. Aja, det är smällar man får ta. 

Inget av det här är sant

Har läst Inget av det här är sant av Lisa Jewell och det tycker jag du också kan göra. Detta är handlingen: 

När den populära podcast-stjärnan Alix Summer är ute på den lokala puben och firar sin 45-årsdag, träffar hon Josie Fair. Det visar sig att även Josie är ute och firar sin 45-årsdag. När de några dagar senare stöter ihop igen utanför Alix barns skola, berättar Josie att hon lyssnat på Alix podcast och föreslår att hon själv skulle vara ett bra intervjuobjekt. Alix känner sig tveksam till en början, men Josie påstår sig bära på en stark livshistoria och till slut går Alix med på förslaget.

Men snart går det upp för henne att Josie bär på mörka hemligheter, och steg för steg nästlar hon sig in i Alix liv - och in i hennes hem.

Och plötsligt försvinner Josie. Och handlingen i Alix true crime-podcast kretsar nu kring henne själv. Vem är egentligen Josie Fair? Och vad döljer hon?

Har tidigare läst en hel radda böcker av Lisa Jewell:
 Fågelburen
Flickorna i parken
Jag fann dig 
Och sedan var hon borta
Den tredje hustrun
Varje steg du tar
Familjen Lambs hemlighet

Den osynliga flickan
Natten då Tallulah Murray försvann
Familjen Lambs återkomst
och med något undantag (Den tredje hustrun) gillat dom skarpt. Det blir lite jobbigt när man har höga förväntningar, men Inget av det här är sant gjorde mig sannerligen inte besviken. Spännande och  lite krypande obehaglig där saker och ting först verkar vara på ett sätt och sedan på ett helt annat. Och sen eventuellt på ett tredje? Sen kan man ju tycka att Alix borde ha lyssnat LITE mer på sin magkänsla, men det är klart att om hon bara avfärdat Josie med ett "tack, men nej tack" när hon kom med sitt förslag så hade det ju inte blivit någon bok. Den får fem podcastavsnitt av fem möjliga, marsch iväg till bibblan. 

Annandag pingst, numera en helt vanlig sketen måndag

Helgen sprang iväg, precis som alla andra helger. I fredags sprang även jag, en liten runda efter jobbet och det kändes fint. Det blev en ganska lång runda sammantaget, för Fotspecialisten har sagt att jag ska springa på stigar, inte asfalt och helst inte heller på grusväg, så jag fick gå en bit för att komma till stigarna och sen gå en bit till för att komma tillbaks till utgångspunkten, så totalt blev det drygt 8 km men själva springdelen var väl kanske...1,5 km? Max. Men det kändes bra. Åkte sedan och handlade och sedan hem och tränade ben och gjorde fotrehab. Kände mig duktig. Sedan kom min man hem och vi åt sallad till kvällsmat och kollade på Love is Blind Brasilien och sen gick jag och lade mig. 

I lördags ringde klockan 06.00, upp och ut med hundarna och sedan iväg och träna viltspår. Det gick MYCKET bra, tycker Laban har känts lite svajig de senaste gångerna, men nu var han som en trygg liten maskin som det bara var att följa efter. Och då är det ju också lätt att själv vara duktig och tänka på allt man ska tänka på, det är mycket svårare att vara en god förare när man tycker att hunden bara irrar och man inte har en aning om var spåret går eller var man är eller vilket håll man kom ifrån.

Kom hem, åt lunch och sedan högg jag ved en god stund medan min man klippte gräset. Sen satt jag i en vilstol under äppelträdet och läste medan hönsen sprätte runt vid mina fötter. Det kändes som livskvalitet av stora mått. Gick in, lagade middag, åt den och sedan kollade jag klart på säsong 1 av den nya Ronja Rövardotter. Gillar den (även om jag inte begriper varför man till varje pris måste upprepa scenen där ett gäng mestadels blekfeta medelålders karlar ränner omkring nakna i snön), tycker det är kul att de har broderat ut berättelsen lite och så att säga gett den en kontext. Gillar också att den är lite mörk (hade kanske dock inte gillat det lika mycket om jag varit målgrupp, dvs barn?). Och naturbilderna är helt fantastiska. Blev lite snopen att det var två säsonger, hade inte kollat hur många avsnitt det var men plötsligt var det alltså slut. Nu får man vänta till "senare i år" och se hur de får ihop allt. 

Igår vaknade jag och hade ont som fan i ryggen. Min man trodde det var vedhuggningen, men jag tror snarare det beror på att jag försökte peta ut en sticka under foten det sista jag gjorde innan jag gick och lade mig, och den satt så djävla dumt till att jag var tvungen att försöka utföra akrobatiska konster som min kropp uppenbarligen inte klarar av. Kan ju inte böja knät hur mycket som helst p g a artrosen, och därför fick jag försöka böja ryggen istället, vilket inte heller gick särskilt bra. Till slut fick jag kapitulera och be min man om hjälp, men innan dess tror jag att jag frestade på min diskbuktning lite väl mycket. Det är ju satan att man ska vara ett sånt djävla måndagsexemplar. Kände mig som en mindre pigg nittioåring, men tog med mig Tage och Laban ut i skogen på vår vanliga söndagsrunda, tränade pilates och gjorde fotrehab. Sen ville min man ha hjälp med att hålla en stege medan han sågade ner grenar på ett träd hos grannarna. Gjorde det och gick sedan in och stekte pannkakor till lunch. Sen fick jag äntligen lägga mig raklång på soffan och läsa, men det kändes lite B eftersom solen sken, himlen var blå, milda vindar fläktade och äppelträden och syrenerna stod i blom, så efter ett tag gick jag ut och satte mig i trädgården. Läste vidare, gick sedan in och lagade middag som vi åt medan vi tittade på våra brasilianska kärlekspar. Nu är det inte långt kvar till bröllopet och jag tror inte på något av paren längre. 

Så var det ny vecka och nya möjligheter. Idag är det ridning, känns som evigheter sen men det har ju bara varit en veckas uppehåll p g a teori. Imorgon ska jag jobba hemma för jag ska ha möte i stallet klockan 15 och då hade det ju varit smidigt att bara stanna kvar efter jobbet, men nu när min man har börjat sitt nya jobb dit han åker buss så kommer han inte hem förrän tidigast klockan 17 och då tycker jag att det blir alldeles för lång tid för hundarna att vara ensamma, så däraf hemmajobbet. Har också en massa jobbrelaterat att läsa, så det passar bra att göra hemifrån där ingen stör. 

Fick ett meddelande från 1177.se att jag fått en tid hos en ortoped på lördag i grannkommunen. Visste inte ens att de jobbade på lördagar, men ska ringa idag och boka om den tiden för jag har ju min viltspårskarriär att tänka på och har betalt dyra pengar för att träna densamma. Känner inte heller ett superstort behov av att träffa en ortoped nu när jag är i Fotspecialistens händer (höhö), men vi får väl se var det landar någonstans. 

My spirits bright and airy

Igår gjorde jag genidraget att äta lunch vid skrivbordet (tidsåtgång: cirka 3 minuter) och sedan dra hem. Hela tanken, som var att jag skulle hinna göra det jag skulle utan att stressa innan jag skulle till stallet igen, höll på att omintetgöras eftersom det var VÄGARBETE. Med vakt. Hade jag vetat det så hade jag ju tagit en annan, visserligen både mindre och längre, väg hem för jag kör ju alla dagar i veckan hellre framåt i två hjulspår än står stilla i bilkö på en 90-väg. Så otroligt ovärt. Passade dock på att ringa ett pliktsamtal så det var väl inte helt bortkastad tid, men ändå.

Men i övrigt gick allt som planerat. Kom hem, släppte ut hönsen, gick ut med hundarna, städade, tränade ett pass pilates och sedan hann jag ändå sätta mig i soffan, äta, dricka en kopp te och slöscrolla lite på mobilen innan det var dags att åka till stallet för teori. Nu var teorin visserligen en halvtimme senare än vanliga tiden p g a att vi skulle ha den tillsammans med gruppen efter, men det kändes ändå som att de där 45 minuterna (minus bilkö) inte kan vara hela sanningen till att jag alltid tycker det är stressigt på torsdagarna? Kom fram till att det nog berodde på att min man inte var hemma. Allt går att skylla på honom, hehe. Nä, men jag är ju rasande effektiv när jag har ångan uppe, ska jag städa så har jag dammtrasan i näven nästan innan jag hinner få av mig skorna och tjoff, tjoff, tjoff så är allting klart. Men ett sådant beteende passar bäst när man kommer hem till ett tomt hus, är väl inte riktigt okej att bara döna in och ignorera den person som gått hemma hela dagen och eventuellt är lite socialt utsvulten (något jag aldrig kommer att bli) och som vill prata och umgås. 

Åkte sedan till stallet lite tidigare än vad jag behövde tid för att hinna gå en runda innan teorin. Remus går numera oftast så långsamt att det liksom inte blir någon riktig power i walken när han är med, så vill jag ha lite puls, och det ville jag efter en dags stillasittande, så får jag fixa det på annat sätt. Powerwalkade runt beteshagarna och funderade på hur pigga hästarna skulle vara nästa vecka när de gått på gräs dygnet runt i en vecka. Förmodligen inte alls pigga, gissade jag. Sedan var det teorilektion på temat "bett" som var intressant och drog ut på tiden så jag var inte hemma förrän kvart i nio fastän jag sagt till min man att "jag kommer nog senast åtta". Men han har väl lärt sig efter alla år att tider som man säger när det handlar om häst- eller hundrelaterade aktiviteter mer är att betrakta som riktlinjer (jag borde också ha lärt mig efter alla år att det är helt orimligt att säga att man kommer hem "senast då och då" för det GÖR man inte). 

Jaha, och så blev det äntligen fredag! Idag ska jag springa en liten runda efter jobbet, sen handla, hem och köra ett benpass och hugga lite ved och sen är det soffan som gäller. Helgen ser lugn och fin ut, ska träna viltspår imorgon och sen är det inga andra planer alls. G-Ö-T-T. 

Here we go again?

Here we go again?

A lifetime of endless rain

 Igår satt jag på ett möte med min projektledare och vår HR-chef, båda är kvinnor, och så nämnde projektledaren att hon hade fått tag på en så fantastisk bild på vår koncern-VD där han såg så avslappnad ut och det var så olikt honom för han är väldigt stiff och korrekt, Gud vet var hon hade fått den här bilden ifrån men hon var väldigt nöjd med den och snacket gick lite i banorna I think he looks like this when he's not working och jag deltog ju inte direkt för jag hade inte sett bilden, men någon gång flikade jag in ett "mhm" för att visa att jag lyssnade. Och vid något tillfälle tolkade HR-chefen det som att det var ett sånt där skrockigt "m-HMMM", lite oh-la-la-aktigt, som om jag liksom gick igång på tanken på en bild av vår avslappnade VD, och så skämtade (alltid oklart med HR-personer?) hon om det, och då kände jag att om jag protesterar nu och säger att nej nej, det var inte alls var så jag menade, då VERKAR det ju verkligen som om jag GÅR igång på det på riktigt, så jag fick liksom bara jamsa med lite i det här och upprepa mitt "m-HMMM" lite mer överdrivet den här gången, och de andra två skrattade så att de höll på att dö och min projektledare sa saker som I totally love and respect you but I'm definitely gonna tell him about this, tror i och för sig inte att hon menade allvar men jag fick ju bara haka på och skrocka vidare om Imagine what will happen with my career now? och så vidare. Vet inte om det var någon nyans i engelskan som jag missade, eller om de två andra helt enkelt bara var så utsvultna på skämt att de högg på vad som helst, för jag fattade verkligen inte vad det roliga var från början. 

Jobbade, åkte hem, gjorde min fotrehab, åkte till stallet, gick en barfotapromenad i stallskogen, tittade på hästarna som gick och betade i sommarhagar p g a teorivecka. Hade möte om arbetsmiljö och säkerhet som började allvarligt men mynnade ut i fniss och tjejsnack. Men lite fick vi i alla fall gjort av det berg av ogjorda saker som tidigare styrelser lämnat efter sig. 

Idag är det inget särskilt som händer, det är ju teorivecka vilket innebär teorilektion och ingen ridning. Idag bjuder jobbet på pizza alternativt smörgåstårta till lunch, men jag gillar varken det ena eller det andra så jag håller mig till min matlåda vid skrivbordet. Ska jobba in lunchen idag och sluta tidigare är planen, inte för något speciellt utan mer för att slippa stressa med allt här hemma innan jag ska tillbaks till stan och stallet igen. Så får det bli. 

Hundnätter

Har läst Hundnätter av Mirja Unge. Tidigare har jag läst Järnnätter, som jag tyckte var helt fantastisk, och Det var ur munnarna orden kom, som jag också tyckte mycket om. 

Detta är handlingen:

Nadja återvänder hem till det övergivna huset på landet efter många år i staden. Hon börjar arbeta på ett boende för unga, återknyter kontakten med några av de vänner som blivit kvar och träffar en senig skugga till man i grannstaden. I byn tycks allt vara sig likt, de outtalade maktförhållanden och våldsamheten som en gång fick henne att dra består, eller har gått i arv. Nadja får syn på mer än vad som är bra för henne och märkliga saker börjar hända. Någon har spikat upp ett gäddhuvud på hennes husvägg, en av flickorna på hemmet hittas död - och vad är det för hund som stryker runt i skogsbrynet?

Om man har läst tre böcker av samma författare och blivit helt hänförd över språket och skildringarna, då kan man väl säga att man rent generellt gillar den författaren? Den här boken är dock inget för den som är petig med interpunktionen, den är skriven lite i samma stil som boken Jänken av Märta Weiss som jag också tycker mycket om (trots att jag kan vara petig med interpunktionen, men ibland passar det att göra sig fri från reglerna). Fast med en avsevärt mer handlingskraftig huvudkaraktär än Inger (Nadja påminner lite om Bente i Järnnätter tycker jag). Lite oklar handling ibland, och man får ingenting gratis serverat. Men älskade språket, miljöskildringarna, dialogen, drivet, ALLT. Den här boken får fem hippiekollektiv av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er. 

Underströmmar

Har läst Underströmmar av Annika Widholm, detta är handlingen:

När Sandra kommer till förskolan för att hämta sina båda barn är de inte där. Först tror hon att det har blivit ett missförstånd. Men när hon inte lyckas få tag på sin man Elias, eller någon annan som vet var hennes barn är, växer paniken och hon kontaktar polisen. Kan Elias ha lämnat henne utan förvarning och tagit med sig barnen? Eller har familjen utsatts för ett brott? Kanske som en fruktansvärd hämnd för något Sandra har gjort. Gradvis går den svåra sanningen upp för henne - att hon själv på något sätt är orsak till att barnen är borta. 

Det här var en väldigt kort bok, kanske mer att betrakta som en novell? Det var väl inget större fel på den egentligen, det var mest det att jag i ett ganska tidigt skede fick en känsla av vad som hade hänt och den visade sig stämma. Visst är det kul att känna sig Sherlock Holmes-smart, men det är roligare att bli överraskad. Den här boken får två barn av fem möjliga. 

When your day is done and you want to run

Igår hade jag telefontid med veterinären som tyckte att vi skulle prova två andra mediciner eftersom det tydligen kan vara "lite lurigt att hitta rätt när det gäller matsmältningsapparaten", vissa funkar med viss medicin, andra inte alls, man får prova sig fram och se. Fick recept på en medicin som han ska äta i åtta dagar, den andra var receptfri. Varje förpackning av den receptbelagda medicinen innehöll bara fyra tabletter, han skulle äta en om dagen och jag fick således utskrivet två uttag av denna medicin. Vis av tidigare erfarenheter gick jag in på apoteket.se och kollade var den medicinen fanns. Visade sig att den bara fanns "ett fåtal" på ett enda apotek i hela kommunen och det var apoteket som ligger i THE MALL. Insert: skräckfilmsmusik. För några år sen smackades det upp ett nytt shoppingcentrum lite utanför stan, helt i onödan om ni frågar mig men det är det ju aldrig någon som gör. Jag tycker det är helt sinnessjukt att man snålar in absurdum inom till exempel skolan och vården, men samma kommun kan utan att blinka plöja ner miljarder i själsdödande shoppingcentra vars enda syfte är att folk ska köpa saker de inte behöver för pengar de inte har. Har hittills inte satt min fot på ovan nämnda shoppingcentrum och hade inga planer att göra det heller, men nu fick jag ju ta en för laget så att säga. Gjorde snabbt upp planer: åka dit direkt efter jobbet och sedan tänkte jag tröstspringa en runda i skogen vid stallet som ligger ett stenkast från ovan nämnda ställe, sedan hem. Men det går ju aldrig som man har tänkt sig. Besöket på THE MALL gick ändå bra, apoteket låg bara kanske 20 meter från ingången och hela händelsen tog mindre än fyra minuter från bildörr till bildörr. Problemet var bara att "ett fåtal" i lagersaldo betydde en förpackning av ovan nämnda medicin. Dock kunde personalen se att det fanns "ett fåtal" på apoteket vid Ica Maxi. Jag hade ju bara kollat lagersaldot på apoteket.se, men tydligen måste man också kolla på Apoteket Hjärtat och Kronan och fan vet allt vad dom heter. Alltså så här var det fan aldrig förr när apoteket var Apoteket och ägdes av staten och det var ordning och reda med allt.  Om man så klev in på världens pyttigaste apotek i Knäckebrödhult och bad om medicin mot syfilis eller någon annan medeltidsåkomma så fanns det hemma, men nu i nådens år 2024 så finns det miljoner apotek och de har öppet snudd på dygnet runt  men det finns inga mediciner på lager. 

Ja, det var ju bara att sätta sig i bilen och vrooma vidare. Ica Maxi är ytterligare ett sånt ställe där jag helst inte sätter min fot utan tungt vägande skäl. Parkeringen är jättestor, ändå är den alltid full och igår var inget undantag. Är helt förundrad över hur man kan komma till en helt knökfull parkering klockan 13.45 en tisdag i maj, har folk inga liv? Sen är Ica Maxi i sig så djävla stort att det känns som att man aldrig kommer ut. Kundvagnarna är stora som hangarfartyg och helt omöjliga att styra, och speciellt billigt är det inte heller. Så jag fattar inte att folk dras dit som flugor till as, men det är väl mig det är fel på. Nu ligger apoteket tack och lov inte inne i själva epicentrum av helvetet på jorden, men mitt mod sjönk när jag tryckte fram kölapp nummer 227 och nummer 206 betjänades. Men trägen vinner och till slut kunde jag få kvittera ut ytterligare fyra tabletter av denna medicin. Den andra medicinen däremot, den receptfria, den fanns inte att få tag på någonstans så den fick jag vackert beställa på apotea.se med expressleverans. 

Efter dessa själsdödande och energidränerande ärenden så bestämde jag mig för att springa en runda i anslutning till Ica Maxi, för där ska finnas någon form av organiserat elljusspår. Hittade det med viss möda, men fan vet hur det var konstruerat för jag tycker jag bara kom tillbaks till samma plats hela tiden, men jag ska ju inte springa så långt enligt Fotspecialisten. Ska springa 1 minut, gå 2 minuter, gånger 3, sedan springa 2 minuter, gå 1 minut, gånger 3, och bara på stigar, ingen asfalt. Det klarade jag av i skogsdungen bakom Ica Maxi, sedan satte jag mig i bilen och körde hem. Tog ut hundarna i trädgården och lät dom rasta sig där, sedan packade jag en liten ryggsäck med låneböcker som skulle lämnas och traskade ner till bibblan. Visade sig att den inte öppnade förrän 16.00 för det är skolbibliotek vissa tider och då gäller inte meröppettiderna, så jag fick traska en extrarunda för att vänta in tiden. Sedan hem och träna ett pass pilates, vilket jag har slarvat lite med sista tiden och det märktes, fan vad stel jag kände mig? Så går det när man inte sköter sig. Sen duschade jag och fixade kvällsmat och dråsade ner i soffan och stannade där resten av kvällen med en bok, med undantag för en kort runda ut med hundarna när de fått sin kvällsmat. Min man hade ärenden i stan efter sitt jobb och kom inte hem förrän efter 19.00 och var då trött som en oxe, så det var inte direkt något tjo och tjim hos någon av oss. 

Idag ska jag jobba, sen hem och träna, sen till stallet för möte, sen hem och ha filmkväll. Livet rullar på. 

Tigerkakshjärta

Har läst Tigerkakshjärta av Lina Nordquist. Av sanna författare har jag tidigare läst Dit du går följer jag, som jag ÄLSKADE, och Livet innan du dör, som jag tyckte var bra om än lite ojämn. Detta är handlingen i Tigerkakshjärta: 

Året är 1935, vintern är iskall på Brynäs och den unga Benedikte har inte längre något val; skafferiet gapar tomt, vräkningsbeskedet ligger på bordet och hennes små pojkar håller på att tyna bort. 
2023 minns Eder vad hans mor tvingades göra för att rädda honom själv och lillebror Tom. Han minns också miraklet: morfars stuga i Rengsjö, värmen och rotmos med smör. Han minns hur allt föll samman igen, hur sanningen om det förflutna kom i kapp och ödelade. Och så minns han kärleken. 
"Tigerkakshjärta" är en historisk roman om svek, kärlek och mod i en stuga vid foten av Hälsinglands blånande berg.

När jag började läsa Dit du går följer jag så var jag fast från sidan ett. Här dröjde det lite, kanske 20 sidor, men sedan var jag lika fast som då. Älskade språket, berättelsen (som på sina ställen tangerar Dit du går följer jag), kärleken och familjebanden som gjorde mig tårögd på mer än ett ställe. En person som Morfarn skulle ju alla få ha i sina liv, då hade väl världen ändå sett annorlunda ut. Den här boken får fem tigerkakor av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er allihop per omgående. 

I just think that maybe It's natural when things lose their shine

Igår ringde jag till veterinärkliniken som behandlat Remus för hans bukspottkörtel och bad om en telefontid till veterinären. Det skulle jag få, men jag kan se att hon har jättemycket idag så det blir inte förrän imorgon, sa receptionisten och det var ju inget konstigt med det tyckte jag. Sen ringde veterinären i alla fall när jag var ute och gick med hundarna i skogen, men då hade jag som vanligt ljudet avstängt så det samtalet missade jag. Idag har jag satt på ljudet, vilket jag alltså endast gör om jag vet att jag väntar samtal. Annars får telefonen tiga, orkar inte med att den plingar och plongar och har sig så fort det kommer ett mail eller en nyhetsflash eller vad det nu kan vara som den vill förmedla vidare.

Igår jobbade jag och sedan var jag hos Laserkvinnan på behandling. Vet inte om jag har nämnt det, vet knappt om jag vågar nämna det heller p g a vill ej jinxa, men min golfarmbåge som jag alltså har dragits med sedan i augusti förra året har blivit otroligt mycket bättre. En dag bara upptäckte jag att nämen, nu gör det ju inte ont längre? Vill tro att det är flitig rehab som ligger bakom, men det kan ju också vara det såkallade naturalförloppet, det får man ju aldrig veta. Hoppas i alla fall att det håller i sig så här nu, känner att jag har haft min beskärda del av krämpor för ett par livstider framåt eller så. Laserkvinnan behövde dock inte känna sig sysslolös för det för jag har ju en bråkig nacke och tillhörande skulderblad där det alltid finns jobb att göra. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, gjorde min fotrehab och stressläste sedan ut en bok som ska tillbaks till bibblan som idag. Min man kom hem från första dagen på sitt nya jobb och var nöjd och glad. Gött. Jag åkte till stallet på teorilektion, som bestod av att ridlärare A red en "projekthäst" (förr kallades dessa hästar för "problemhästar", men det verkar också vara ett begrepp som försvunnit under min paus från hästvärlden mellan cirka 2009 och 2017) och förklarade hur hon hade jobbat med den. Det var alltså hennes egen häst, inte en av ridskolehästarna. Tyckte det var dödsmodigt gjort, är så impad av henne för hon är kanske...22? år gammal. Men hästtjejer är ju inga veklingar. Minns när jag började rida på den här ridskolan omkring 1992, man hade sån respekt för den dåvarande ridskolechefen att man nästan bara vågade säga ja och nej när hon tilltalade en, hon var helt enkelt skrämmande och det var ingen som satte sig upp mot henne för då kunde man få sig en utskällning som inte var av denna världen. Blev helt chockad när jag efter ett tag fick reda på att hon var lika gammal som jag (dvs vid det tillfället cirka 24), men hon bossade obehindrat omkring med folk som var minst dubbelt så gamla och erfarna som hon. Nu är väl den typen av management by fear rätt så ute, men ändå. Inte alla 24-ish-åringar som hade axlat en sån roll. 

Trodde jag skulle komma hem från stallet i hyfsad tid eftersom hästarna går ute på nätterna nu, men då är det som att vi tar den tiden och står och babblar på stallbacken istället, så jag var väl inte i säng förrän efter 22 nångång. Får väl sikta på hyfsad tid för läggdags idag istället. Hoppas kan man ju alltid. 

Since they took away my crown of immortality

Jaha, då var en långhelg över. Den kändes inte särskilt lång alls faktiskt. Nyss var det onsdag eftermiddag, en grisblinkning senare: måndag morgon. Och inga långhelger i sikte. Hade tänkt vara ledig klämfredagen efter 6 juni, men har för mig att en i mitt team, P2, också skulle vara ledig då, hen bad om det i väldigt god tid och vid den tidpunkten var det inga konstigheter eftersom P1 ännu inte sagt upp sig. Men sen gjorde hen det och slutar nu den sista maj, och ska P2 vara ledig så kommer det i så fall bara att vara P1:s efterträdare, en vid den tidpunkten väldigt nyanställd person, ensam i labbet. Och det känns inte schysst, och man kan ju inte heller begära att P2 ska ta tillbaka sin ledighet bara för att hen fått en ny kollega som behöver tas omhand. Så no more långledighet i sikte förrän till semestern, antar jag. Som jag fick flytta fram till vecka 32 p g a att vissa kritiska grejer kommer inte P2 att hinna lära sig till dess och då var det bara jag och vår VD som kunde den funktionen och då hade jag att välja mellan att ha "semester" med ständig beredskap eller att flytta fram den, så då valde jag det senare. Min man, som börjar sitt nya jobb idag, kommer att ha semester vecka 28-31 för hans nya jobb är ett sånt som stänger fyra veckor and that's it. Så i år kommer vi inte att ha någon gemensam semester alls, det är väl bara att gilla läget. 

I alla fall. I onsdags försökte jag unna mig att ha en lugn dag efter revisionen from hell i tisdags, men det gick väl sådär. Åkte hem, var sjukt trött och skulle iväg på styrelsemöte på kvällen. Gick ut en sväng till hönsen, tänkte messa min dotter och fråga om de ville ha ägg för vi har sjukt många just nu, lyckades strax därpå med konststycket att tappa ett helt flak i golvet så det problemet löste sig så att säga av sig själv. Bölade nästan av trötthet när jag sanerade golvet från krossade ägg, med benäget bistånd av Tage som inte på något vis var ledsen över denna i hans ögon härliga uppgift. 

Åkte sedan till stallet för möte. Som drog ut på tiden, det är mycket att ta tag i och ännu har vi liksom inte hittat något flyt i hur vi ska jobba utanför styrelsemötena. Känns som att alla är och drar i allt utan att det för den sakens skull blir något vidare resultat. Men det ska väl landa så småningom, det är i alla fall (än så länge) god stämning i den här styrelsen. 

I torsdags vaknade jag tidigt, tog en barfota långpromenad med hundarna och rev sedan av veckostädningen. Min man klippte gräset för första gången i år, vilket vi som vanligt verkar vara sist i Sverige (nåja) med att ha gjort. Mmm, älskar ljudet av gräsklippning, särskilt när jag själv ligger på soffan och drönar med en bok. Vilket jag gjorde nu. Fast sedan var det dags att upp och hoppa och åka till stallet igen. Först möte i tävlingskommittén, sedan ridning och slutligen hem och landa på soffan. 

Fredagen var en tom dag i kalendern. Inledde den som vanligt med långpromenad, sedan stod det SLAPPANDE på agendan. Ordnade med mina boklån som det har kört ihop sig med. Jag reserverar ju böcker på bibblan så fort jag hör talas om någon som verkar bra och ibland rasslar det till och blir jackpot. Nu hade jag tre böcker på 14-dagarslån som inte gick att låna om, samt en hög som jag hade fått prioritera om p g a andra 14-dagarslån tidigare. Lånade om och flyttade fram och hade mig så att läsbördan blev mer rimlig, haha. Sedan låg jag på soffan och läste exakt hela eftermiddagen. G-Ö-T-T. Beställde hämtmat till middag, kollade på Love Is Blind Brasilien och sedan var det läggdags. 

På lördagen var det viltspårträning, fast lyxvarianten som bedrivs en kvart hemifrån och där man kommer till färdiga spår, så istället för en heldag så var jag hemma till lunch och då hade jag även hunnit handla på hemvägen. Sedan var det mer slappande med böcker. Lagade spaghetti och köttfärssås till middag, vi såg på ännu ett avsnitt av Love Is Blind Brasilien och kände oss som hundra år gamla moralister för här är det verkligen pang på rödbetan och hångel och smek vart man än ser, men tror inte det kommer att hålla i längden. Den där bikinibyxan lämnar då verkligen inget åt fantasin, hörde jag  mig själv säga som ett eko av typ min farmors generation så det är väl där jag har landat nu. 

Mello, eller förlåt, JUROVISCHJON, gick oss helt obemärkt förbi. Hade det inte varit för att bussarna som inte är i trafik och som då brukar skoja till det och skriva typ God jul eller Kärlek åt alla där det annars står till exempel Skåneexpressen 3 Simrishamn hade skrivit Douze points i displayen istället för Ej i trafik i veckan innan så hade jag nog inte fattat att det var den här helgen. Kollade istället klart på Baby Reindeer, den var bra. Hon som spelade Martha var obehagligt lik min tidigare kollega JBK (JätteBebisKollegan), vilket var lite läskigt för tror att JBK också skulle kunna så att säga gå all in. Så är det någon som vill göra en svensk variant av Baby Reindeer så hör av er till mig angående castingen. Hehe. 

Igår sken solen! Det har inte varit något vidare vårväder den här långhelgen, mest mulet och gråkallt. Först var det långpromenad och sedan högg jag ved inne hos grannen, en deal som gynnar oss eftersom vi får behålla veden. Brände mig såklart i nämnda sol, fast det märkte jag inte förrän senare. Stekte pannkakor till lunch och bestämde mig för att inte baka bröd. Min man har nämligen fått för sig att han är överkänslig mot gluten "eller nåt" och har därför provat att utesluta bröd ett tag. Själv äter jag ju i regel bara en skiva vanligt bröd om dagen, till frukost på jobbet måndag till torsdag (på fredagar har vi bjudfrukost) och fyra skivor bröd känns lite onödigt att baka, fast å andra sidan tycker jag inte att man blir riktigt mätt på köpebröd. Aja, vi får väl se. Drog igång ett långkok, sedan var det träningslandskap i handboll för herrarna, Sverige-Tyskland, en match som Sverige vann ganska komfortabelt trots avsaknad av Palicka och Lagergren. Fast Tyskland saknade ju också någon stjärna. Upptäckte att mitt långkok nästan hade kokat torrt, men lyckades rädda det i sista sekund. Blev tyvärr lite besk bismak av det brända, men det får väl vara straffet för att man fokuserar mer på handboll än på matlagning. Ja, sen var väl helgen i princip slut. 

Idag ska jag till Laserkvinnan på behandling efter jobbet. Måste också ringa veterinären och rådgöra med dom angående Remus, tycker inte han blir bättre trots medicinering så det kan nog vara att han behöver byta foder. Problemet är att han står på ett saltfattigt foder eftersom han tidigare haft urinsten, men när man har bukspottkörtelinflammation så måste man äta ett extremt fettsnålt foder och det går inte att kombinera med det saltfattiga. Veterinären tyckte dock att vi kunde prova att se om det funkade med bara medicinering för hans värden var ändå rätt hyfsade. Men han spyr fortfarande, om inte dagligen så i alla fall ett par tre gånger i veckan, och det är ju inte hållbart i längden. 

Ingen ridning idag eftersom det är teori den här veckan, så förhoppningsvis kommer man i alla fall hem i vettig tid om det inte är så att hästar ska släppas ut i hagar, för det är ju den tiden på året nu, men tror att de redan går ute. Finns ju liksom ingen anledning att släpa upp dom till stallet om de inte ska ridas. 

Ja, det var väl det hela so far. Dags att ta tag i sitt liv dårå. 

Årets tjur 2024

I dagarna släpptes korna ut i backarna/naturreservatet som gränsar till vår tomt. Utgår från att alla sitter som på nålar och undrar vem som blev årets tjur? Det blev faktiskt något av en favorit i repris, nämligen O'Hare. Han verkar göra sitt jobb bra, för det är fjärde året i rad nu som vi så att säga bor grannar. 

Här kommer HELA LISTAN (som det brukar heta i veckotidningarna):

2017: Mesmerizer

2018: Napoleon

2019: Ossian

2020: Mesmerizer

2021: O'Hare

2022: O'Hare

2023: O'Hare

2024: O'Hare

Till stallet istället, v 19 2024, pt 2

Igår var det dressyrtorsdag och för första gången på, tror jag, hela den här terminen gick inte Köttbullen lektionen innan så vi fick lite egentid och mys i boxen när jag gjorde i ordning henne. 

Gårdagens fokus låg på galoppfattningar och det var ju bra för det behöver vi ju alltid jobba med. Är det inte Köttbullen som inte lyssnar på hjälperna så är det jag som faller framåt i fattningen. Fattningarna från trav gick väl överlag hyggligt, men sen skulle vi fatta från skritt och då gick det USELT i vänster varv - som ändå är hennes "lätta" sida, men helt oväntat JÄTTEBRA i höger varv där hon gjorde flera på varandra följande fina och balanserade fattningar där jag höll på att tippa baklänges för att hon a. satte in bakdelen under sig och b. jag var så in i helvete fokuserad på att INTE LUTA MIG FRAMÅT. Lilla duktiga Köttis. Det här ska jag leva länge på. 

Through this maze of ugliness and greed

Överlevde gårdagens revision, tror till och med att det gick rätt så bra, men herreGUD vad slutkörd man blir. Och då var det här ändå en rätt så mild variant, eller om det är jag som blivit härdad och luttrad med åren. 

Efter jobbet åkte jag till stallet, fast först passade min man på att skicka mig till Hornbach, som ligger på vägen, för att köpa 50 meter elkabel som han behövde till något. På Hornbach hade de skaffat självscanningskassor sedan jag var där senast, men det var kö både till dom och till de bemannade kassorna. Högst oklart hur det kan vara så mycket människor på Hornbach strax innan klockan 14 en tisdagseftermiddag i början av maj, men det var det i alla fall. Scannade mina 50 meter kabel och fick upp ett meddelande att jag blivit "slumpvis utvald för kontroll" (seriöst? eller SEEEERIOOOO, som de säger i Love is Blind, Brasilien stup i kvarten, men det händer mig JÄMT) och ombads kontakta personal. Fanns det någon möjlighet att kontakta personal från självscanningskassan? Nej! Letade intensivt efter någon form av kommunikation, till exempel en knapp eller någonstans på skärmen att trycka på för att påkalla uppmärksamhet hos nämnda personal, men icke. Fick ta till den gamla hederliga hojta-och-vinka-metoden. Du har nog handlat för lite, sa den personal som till slut masade sig fram ur Hornbachs dolda gömmor lite skämtsamt. Det höll jag väl inte direkt med om för 50 meter elkabel kostar närmare 900 kronor, men man vill ju inte vara en sån kund som gnäller över priser till någon som har noll möjlighet att påverka, så jag sa något halvtorrt om att det får nog vara bra där för man vill ju inte få sladd, höhöhö. 

Åkte sedan till stallet för att titta på hur det systematiska arbetsmiljöarbetet bedrevs, en uppgift som jag blev inslängd på med superkort varsel för en av de som egentligen skulle ha gjort det hade fått förhinder, men jag är ju rent generellt van att skjuta från höften så det gick väl rätt så bra ändå. Fast det är mycket att göra, känns som att den förra styrelsen mest har fabulerat ihop hur de ville att det skulle vara, medan personalen såg ut som fågelholkar när jag frågade hur det förhöll sig med det ena och det andra som enligt uppgift skulle vara åtgärdat och implementerat. Är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång med både det ena och det andra. 

Åkte hem, var dödstrött efter lång dags färd mot natt (som det kändes som, men klockan var faktiskt bara 16.30). Förhandlade med mig själv om att ge fan i träning och promenad, gjorde en kompromiss och kom  i alla fall ut på en promenad. Med inslag av löpträning enligt det nya programmet som jag fått av Fotspecialisten. Sen piggnade jag till något, duschade, åt kvällsmat och läste ett tag. Gick och lade mig och började läsa i en annan bok, drogs med av den berättelsen, så det där med att gå och lägga sig tidigt gick det väl lite sisådär med även om jag så att säga rent fysiskt gått och lagt mig. Men det blev ju inte mer sömn för det. Vaknade ändå vid 03.30 nånting och kunde inte somna om, men då var det ju i princip ändå dags att gå upp. 

Idag är det jobb, fast ett av två inplanerade möten blev inställt så jag tänkte försöka unna mig att ta det lugnt, få undan sånt som har fått skjutas upp och sen kanske sluta tidigt? Du slutar väl alltid tidigt, brukar folk säga till mig och det gör jag ju, men det är ju inte som att jag arbetar deltid. Ikväll är det styrelsemöte i stallet, och sedan är det FYRA DAGARS LEDIGT! Imorgon är det visserligen ridning som vanligt och på lördag är det viltspår, men annars är det inget inplanerat. GÖTT. Nä, men då ska jag väl ta tag i den här dagen. 

På riktigt

Har läst På riktigt av Marianne Lindberg De Geer, det kan du också göra. Det är den fjärde dagboken som inleds med Tvära kast, följt av Utan hänsyn och Faktiskt tyvärr och jag har läst och gillat allihop. Den här bara fortsätter i samma stil som de tre tidigare, här blandas tankar kring politik och kultur med vardagshändelser som tvättstuga, familjerelationer och fotbollsmatcher på tv. Älskar den mixen, men kanske mest att läsa om det vardagliga. Ska man vara pyttelite kritisk så blir det ibland lite upprepningar  som hade vunnits på att redigeras bort, och på ett ställe hajade jag till där hon skrev att hon tittade på fotboll och fick någon nyhetsflash "i halvlek". MARIANNE! ville jag ryta för hon som är så fotbollsintresserad och -kunnig borde väl veta att pausen mellan halvlekarna heter HALVTID? Har dock hört sportjournalister säga samma sak, så det kanske inte är så allmänt utbredd kunskap som jag trodde? Hur som helst så gillar jag Mariannes dagböcker, tycker hon verkar vara så smart och rolig, må hon leva och skriva i många år till. Den här boken får fyra stora köttbullar av fem möjliga. Bibblan, marsch, nu. 

They give you this but pay for that

Insåg igår att jag nog faktiskt får kasta in handduken och börja använda mina progressiva glasögon även på jobbet. Har ju  haft kontaktlinser ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna och har varit supernöjd med det fram tills för några år sedan när jag började bli såkallat ålderssynt. Det i kombination med närsynt går nämligen enligt optikern bara att korrigera till en viss grad med linser, sen är det progressiva glasögon som gäller. Och det skaffade jag för några år sedan och ser som en djävla ÖRN med dom, men jag gillar ju inte att använda glasögon. Tycker dom är i vägen, fast det är väl en vanesak. Men jobbigt när man typ är ute och  går (och det är man ju rätt ofta) när det regnar (och det gör det ju rätt ofta), eller när man rider och de immar igen när man blir varm (och det blir man ju rätt ofta). Men samtidigt: också rätt jobbigt när man inte ser ordentligt utan får sitta och liksom halvkisa framför skärmen när det är siffror och formler och annat smått och pilligt (och det är det ju rätt ofta). Är nu trött på att få lite ont i huvudet var och varannan dag på jobbet, tycker också jag blir trött i ögonen efter att ha stirrat in i skärmen i timmar (vilket man ju gör rätt ofta). Så idag åkte glasögonen på och jag får väl  helt enkelt börja vänja mig vid att vara en glasögonorm igen (hade glasögon i kanske...6-7 år innan jag började med linser och det var väl egentligen inget jag led av annat än när jag tränade eller red), det är väl inget att be för. Drar mig också lite för det för att jag känner att jag inte heller riktigt orkar höra folks kommentarer, oklart varför för vad jag än är så är det i alla fall inte fåfäng. Tror jag åtminstone. Men jag stör mig extremt mycket på när folk ställer frågor i stil med Har du skaffat glasögon? Har du klippt dig? Har du skaffat ny bil? eller annat som är i princip självklart (okej, kanske inte det där med bil för det kan ju vara en lånebil, men i övrigt). Har hundra procent lust att svara något dräpande, men då verkar man vara en sån som tar åt sig och det är jag ju egentligen inte. Eller? Kanske ändå? 

Irriterar mig (som vanligt känns det som?) på en gubbe på jobbet, han är inhyrd som någon slags konsult under för mig rätt så oklara former, och det är väl egentligen inget som jag borde behöva bry mig speciellt mycket eftersom vi inte jobbar med samma saker, men samtidigt är allt här så smått att det är svårt att inte bli involverad på ett eller annat sätt. Hur som helst. Personen som anställde den här gubben (surprise, surprise, en annan gubbe) tog tydligen för givet att allting liksom uppenbarar sig av sig själv, så samma dag som konsultgubben skulle börja hörde anställningsgubben av sig till mig (eftersom konsultgubben skulle sitta i "mina" lokaler) och undrade om det möjligen fanns en dator och en telefon som konsultgubben kunde använda. Det fanns det nu av olika skäl inte, och även om vår IT-avdelning inte är kända för att vara särskilt raska så är det i alla fall inte deras fel att saker liksom inte  kan materialiseras ur tomma intet, styrda av telepati. Sen har det kanske segats ut på det lite onödigt länge, misstänker att de vill markera att de faktiskt har annat att göra än att trolla fram datorer åt folk som skulle haft dom på plats i förrgår.
Ja, men i alla fall så kom konsultgubben oombedd inklivandes på mitt rum igår morse, meddelade mig  i viktig ton (vad nu jag har med saken att göra) att han nu fått sin dator och telefon och började upprört orera om oskicket att vissa program var på danska och andra på engelska (vad nu jag skulle med den informatationen till) och så ville han INTE ha det (intresseklubben noterar). Nä, det vill man kanske inte, svarade jag lite oengagerat för det är ju liksom inget jag kan göra åt det, ochdå fortsatte han att brodera ut texten kring att det minsann inte var för att han inte behärskade språken, för DET gjorde han (som om jag brydde mig om det), men det skulle vara "ordning och reda". Då har du kommit till fel företag, svarade jag inte, för jag inbillar mig ju alltid att folk ska tolka ens relativa tystnad som att man inte är intresserad av att prata med dom, men det verkar vara en usel strategi för om jag så sitter med blicken klistrad mot mina skärmar eller motsvarande och bara svarar enstavigt och tror att jag signalerar JAG ÄR UPPTAGEN så verkar det som att det bara triggar vissa att babbla på ännu mer om sig och sitt. Får väl bli mer som Saga Norén, länskrim, Malmö. 

Stressar över den kommande revisionen, men det är inte så mycket jag kan göra åt den saken just nu.  HAr försökt lugna nerverna genom att göra ett verktyg i Excel som kommer att bli (tror jag) helt outstanding och fantastiskt när det blir klart. I mitt nuvarande och kommande projekt är det en del som är otroligt svåröverskådlig och det finns liksom ingenstans där man kan gå in och snabbt se vilka delar man är klar med utan det ska klickas runt i det oändliga. Men med mitt nya superverktyg så kommer jag att kunna se exakt hur långt jag kommit och vad som fattas utan att behöva klicka runt i flera olika system. Mmmm vad fint det kommer att bli.  Excel är terapi för själen. 

Efter jobbet åkte jag på återbesök till Fotspecialisten. Var ju där i slutet av mars och fick ett träningsprogram som förhoppningsvis ska få mina rötna Kalle Ankafötter att göra det de ska utan smärta. Han var "mycket nöjd med det han såg", allt går enligt plan så här långt. Så här långt är läget nämligen så här: att smärtan kommer och går. Man hade ju önskat att den skulle försvinna helt, men en smärta som kommer och går är fan så mycket bättre än en smärta som är konstant som min ju har varit tidigare. Jag ser det som att det är som ett slagfält där fienden håller på att dra sig tillbaka, förhoppningsvis inte för att omgruppera och gå till nytt anfall utan att det är lite som när vårdkasarna tänds och Rohans ryttare rider ut i strid för att hjälpa Gondor. Eller nåt. Ska fortsätta med de övningarna jag har plus en ny (som var asjobbig) PLUS att jag fick ett program för att komma igång med löpningen. Till skillnad från alla andra medicinmän jag har träffat på så tycker nämligen Fotspecialisten inte alls att det är orimligt att en sånt måndagsexemplar som jag ska kunna springa. I barfotaskor. Trots plattfot och Hallux Valgus. Han tyckte inte ens att det var något med att jag hade anmält mig till Tjejmilen, det var väl ett jättebra mål att ha och "då är det hög tid att vi kommer igång med träningen". Så nu fick jag ett program som i stort sett var en variant av min intervallträning, fast med ett lite annat upplägg. När jag nämnde Tjejmilen så frågade han om det var i Stockholm, vilket jag bekräftade (vet inte om det finns fler tjejmil, det gör det kanske men för mig är det här The One som inte behöver förklaras närmare), och då sa han "då ska jag åka upp och heja på..." och så trodde jag i ett panikartat ögonblick att han skulle säga "dig" för det hade ju varit att passera gränsen för en professionell relation mellan patient och behandlare med råge och lite till, men som tur var fortsatte han med "familjen" så jag slapp oroa mig för att det här eventuellt skulle kunna utvecklas till ett mini-baby reindeer.
Blev pepp! Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade tabata (måste först hitta två exakt lika tjocka böcker till min nya fotövning, tror det ska funka med Hjalmar Alvings Isländska sagor i två band. Det  var nog inte så Egil Skallagrim och Gunnlaug Ormstunga hade tänkt sig sluta sina dagar, men så kan det gå) och lade mig sedan på soffan och läste tills det var dags att åka till stallet. Kom hem sent, kunde i vanlig ordning inte somna, är svintrött idag men nu är det bara att köra rakt in i kaklet och hoppas jag överlever revisionen from hell.