Go with the flow

Förra våren fick jag ju diagnosen knäledsartros, vilket var deppigt då men gick över eftersom det visade sig att det gick att rehab-träna sig till, kanske inte direkt i skick som ny, men ändå i princip smärt- och besvärsfri. Sen dess har jag varit väldigt duktig och tränat på, inte överdådigt mycket, men sett till att jag fått till någon form av fysisk aktivitet varje dag. Ridning, cykel, pilates, promenad eller liknande. Och det har funkat bra och känts bra. 

Sen slutade jag med det och nu känns det inte bra längre. Knäna känns tröga och gör ont. Man behöver ju inte vara medlem av Mensa för att fatta att det sannolikt finns ett samband. Varför slutade jag träna? Tja, jag gjorde ett uppehåll när jag fick borrelia i somras, för då kände jag mig så trött och orkeslös. Fast det gick ju över. Men sen började jag jobba igen efter semestern och sen dess så har jag jobbat röven av mig, och för någon månad sen så kom ju Laban med allt vad det innebär att ha en valp, med ständig passning och noll egentid, så eftersom jag redan hamnat ur fas så var det väldigt lätt att fortsätta vara det. Utöver det så har jag ju faktiskt varit i princip besvärsfri i över ett år, så jag har väl inte känt samma behov av rehab som en piska som viner över min lata rygg.

Tydligen var denna kombination någon form av dödsstöt för min motivation. Sen har jag hela tiden tänkt att jag ska ta tag i det igen, men så passar det aldrig riktigt, utan jag har siktat mot kaklet som är 10 oktober. Därefter blir det lugnare på jobbet, jag har inte så många kurser och Laban har vuxit till sig lite så att man i alla fall kan ta fram en pilatesmatta utan att hemmet förvandlas till ett söndertuggat och nerkissat KAOZ de sekunder det tar att vända ryggen till. Har jag tänkt. Men så har jag ju fått ont i knäna igen. Inte alls så illa som förra våren, men tillräckligt illa för att jag ska känna att det är besvärligt i min vardag. Och det är ju för djävla deppigt. Så igår var det jag som laddade ner appen JOINT ACADEMY igen. Förra gången fick jag ju den av min artros-PT och sedan var det hon som var min artros-PT även i appen. Fattade inte riktigt hur det där gick till, men skit samma. Nu blev jag tildelad en ny PT i appen, och nu kommer han att  kontakta mig för att göra upp en rehabplan. 

GULP. Fast det är ju detta jag vill och behöver. Kanske inte så mycket en PT som en app som ger mig  barska order om vad jag ska göra. För då gör jag det. Mig har dom verkligen lyckats med, hahaha. 

Till stallet istället, v 39 2021, pt1

Förra veckan blev det bara ett ridtillfälle för drop in-ridningen på fredagen blev inställd på grund av att det skulle vara tävlingar på lördagen. Så min chans till REVANSCH efter förra veckans katastrof kom av sig. Aja. Igår hade vi vikarie i Bästa Måndagsgruppen™ och det var väl...sådär. Alltså hon som var vikarie är en väldigt duktig ryttare och har tävlat SM i fälttävlan, men det betyder ju inte automatiskt att man är bra som instruktör. Men hon gjorde väl så gott hon kunde. Vi fick rida fram lite hur som haver och sedan var dagens tema öppna. ALLT som har med sidvärtsrörelser att göra är ju enligt Köttbullen helt förkastligt, svintråkigt och svinjobbigt. Och hon har ju sina strategier för att komma undan det svinjobbiga, senast nu att köra upp huvudet och gå rakt in i väggen. Värdigt. 

Men det var ju bara att spotta i nävarna och sätta igång. Tyckte hon blev väldigt lösgjord och fin redan i framridningen och det öppna vi åstadkom var nog det bästa någonsin. Fast det vet ju inte Vikarien, hon ser ju bara en häst som inte vill ställa igenom ordentligt till höger och som endast motvilligt kan fås att tvära några steg. Sen var det inte någon som fick jättemycket feedback, alltså jag fattar ju att det är svårt när man varken känner hästarna eller ryttarna. Men man hade ju ändå kunnat bemöda sig med att säga några ord till var och en efteråt, KAN JAG JU TYCKA. Aja, känslan var i alla fall bra och stackars Köttbullen var helt slut efter lektionen. Så nog fick hon jobba alltid, och jag med för den delen. Men det är väl så det ska vara. 

Ett Kodak Moment som aldrig blev av

Jag gillar solrosor, tycker man blir så glad av dom och i år så tänkte jag att nu djävlar ska jag så helt enorma mängder solrosor. Så det gjorde jag. Dagen därpå hade fåglarna haft all inclusive-buffé och satt i sig vartenda frö. Sådde nytt och ställde in dessa sådder i en tom vaktelvoljär där jag sedan glömde bort att jag hade ställt den för det var så mycket annat just då. Men det måste ha ramlat ner ett frö från all inclusive-buffén, för en dag hade det vuxit upp en solros på vår s k uteplats (som egentligen bara är att vi har ställt ett bord och en soffa där, men det låter ju flott). 

Solrosen växte och jag hejade på den varje dag. Den grenade sig och hade väl kanske 10 blommor allt som allt. Den kom från frön jag petat ut från hönsmaten, så det var ingen fancy förädlad sort men man fick mycket för pengarna. 

I fredags så fick jag en kort sekund njuta av detta fina: på varje utblommad blomma satt det en steglits och mumsade solrosfrön. Det var fint att se. Bilden jag tog genom fönstret blev ju däremot mindre lyckad. Solrosen är alltså det som växer bakom stolen. Steglitserna går inte att se om man inte zoomar extremt mycket och då måste man nog ändå veta att det är steglitser och inte bara anonyma fåglar. 

Får väl istället nöja mig med att jag lyckades få alla fyra hundarna att fastna på samma bild när vi var på skogspromenad i lördags förmiddag. Laban är så duktig och knatar på. Det finns folk som hävdar att man absolut inte får motionera valpar, men jag är inte en av dom. När vi kom hem efter en härlig tur i skogen så rasade Laban runt i trädgårde, han slogs och bråkade och jagade efter Tage (som har en ängels tålamod) i ett par timmar medan jag städade och repade kirskål åt hönsen och plockade vaxbönor till mig själv, så jag har svårt att se att en promenad på 45 minuter skulle vara skadligt. Sen får man väl såklart vara beredd på att stanna och vila eller bära hem en valp som blir trött, men det säger väl sig självt. 

Kan väl säga vad som lyckats respektive misslyckats denna odlingssäsong: Squash, kål och bönor har jag fått massor av. Tomater har väl gått lite sisådär. Förra säsongen tyckte jag det bara blev en massa blad och nästan inga tomater i växthuset, och jag tänkte att det har väl varit för näringsrikt då, så därför planterade jag i samma baljor och tillförde ingen extra gödsel, men nja. Det är fortfarande en monsterdjungel och inte så värst mycket tomater. Det har gått mycket bättre på friland. Där har jag däremot inte varit så duktig på att binda upp höga sorter så mördarsniglarna har haft kalas i dessa Babylons hängande tomatträdgårdar. Aja, man kan inte lyckas med allt. Gurkan lyser också med sin frånvaro och purjolöken blev det inte mycket med. Och fan vet vad som hände med salladen? Inte ett frö grodde, det var kanske för kallt. 

Har dock lyckats med en sak: BLOMMORNA. Har ju kämpat på med den extremt magra jorden där inte ens sorter med varningen "frösår sig lätt" har velat sprida sig. Älskar ju när det dyker upp blommor som man inte har sått där man minst anar det, men det har inte velat sig. Men skam den som ger sig. Nu har jag i alla fall fått gurkörten att börja växa lite här och där. Snart kanske också ringblommorna börjar sprida sig. Har också satt en massa såna där ängsblommefröblandningar med hopp om att det ska dyka upp till exempel blåeld och oxtunga. Ett jättestort nattljus kom från ingenstans och blommar nu praktfullt utanför grinden till trädgårdslandet. Bland annat dårå. Hoppas att de pollinerande insekterna blir glada. Jag blir det i alla fall. 

Händelserna på hästgården: Familjens berättelse

Har läst Händelserna på hästgården: Familjens berättelse av Anna Bohlin och Ulrika Fåhraeus. Den som inte har lyssnat på P1-dokumentären Hästgården bör göra detta asap. Det har jag gjort, den är minst sagt stark. Boken är minst lika stark. När jag läst klart laddade jag ner dokumentären och lyssnade på den igen. 

De sexuella övergrepp på ridskoleelever som ägde rum på en hästgård strax utanför Stockholm på 80- och 90-talen har tidigare rönt stor uppmärksamhet i media. Nu kommer familjens egen berättelse Händelserna på hästgården som handlar om vad som pågick bakom kulisserna och om den psykiska och fysiska terror som familjen levde med. Anna Bohlin, som har skrivit boken tillsammans med journalisten Ulrika Fåhraeus, var bara 14 år när hon själv föll offer för mannen som lovade att göra henne till stjärnryttare. Det hände aldrig, istället fick de fyra barn tillsammans.

Händelserna på hästgården är en sann berättelse om medberoende, om gränslös kärlek till hästar, om att bli berövad sin tonårstid och att många år senare inse att man inte varit den mamma ens barn behövt.

Jag tyckte den här boken var en otroligt stark läsupplevelse. Kanske för att den är nära en på något sätt?  Hästsverige är ju inte så stort, jag har väl känt Jerry Jahn till namnet, men inte mer än så eftersom Stockholm ändå är en bit bort. Men man känner ju igen strukturerna, och framför allt: man är ju själ hästtjej. Man känner ju (tyvärr) också till hur sociopater fungerar. Det är lätt att sätta sig på höga hästar (höhö) och tro att det något liknande aldrig skulle hända en själv. Det kan hända vem som helst. Läs den här boken. Den får fem hästskor av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er allihopa. 

Stenålder eller data?

Har fått en ny dator på jobbet. Är mest upplivad över möjligheten att ta hem den gamla och på så sätt slippa asa jobbdatorn fram och åter i tider av all work and no fun (läs: just nu). Men det har varit en inkörsport att byta från gamla till nya jobbdatorn. Allting är ju i molnet, så i princip borde det bara vara att starta och logga in. Men nä, så enkelt ska det ju såklart inte vara. Med den nya datorn följde också en ny  och modern dockningsstation. Den var så djävla modern att den saknade VGA-kontakt. Vår IT-support sitter i Däääänmäääärk och deras bidrag till vardagligt fix och tricks är obefintligt. Fick således lägga arbetstid på att själv ta reda på att jag behövde en VGA-till-HDMI-adapter samt införskaffa en sådan. Just den senaste biten var väl inte SÅ betungande då en kollega som ändå hade vägarna förbi Kjell & Co var hygglig och förbarmade sig. Förmodligen mest för att slippa höra mitt eviga gnäll om hur mycket jag hatar att åka in till stan. 

Sedan var det en stunds svettigt pyssel med sladdar som skulle dras, trådlösa tangentbord och möss som skulle kopplas in och så vidare. Det är inte det att jag inte kan göra det, men jag finner det så outsägligt tråkigt och liksom ovärdigt att ligga och kräla på golvet och försöka reda ut vilken sladd som ska gå till eller kommer från vilket uttag. Men till slut var allting på plats och så var det dags att logga in och jaha, då var väl allting på DÄÄÄÄNSK. Vårt koncernspråk är engelska, det har (den danska) ledningen bestämt, men i  danskarnas värld betyder det tydligen att alla antingen ska tvingas prata engelska eller förutsättas förstå danska. Sådär kan man ju inte ha det. Sen tog det omkring hundrafemtio år innan en IT-support kunde nedlåta sig till att fjärrstyra min dator och ändra språk på mitt konto så jag slapp mötas av VELKOMMEN varje gång jag loggade in. Skåne har ju ändå varit svenskt sedan freden i Roskilde 1658 så någon måtta får det väl ändå vara. 

Nu sitter jag här och vantrivs p g a att programikonerna i aktivitetsfältet inte ligger i den ordning som de gjorde på den gamla datorn. Inte för att jag kommer ihåg hur de låg, bara att det nu ser väldigt FEL ut. Sedan hade jag fel standardteckensnitt också, det stör väl inte mig så mycket men i vår koncern är allting detaljstyrt på den nivån, så VE den som skulle nedlåta sig att skicka ett dokument skrivet i Calibri när det enda godkända teckensnittet är Open Sans. Man kan ju tycka att det är rimligt att IT-supporten förbereder sånt när de ändå installerar program och gör allt annat pyssel som de nu gör, men de sitter väl och tar en lille en redan till morgenmaden och skiter sen i dom världsliga problemen. 

Till stallet istället, v 38 2021, pt 1

 Alltså NÄE vad det inte går särskilt bra för mig i ridningen just nu. Hade Köttbullen, hellre det än Spanjorskan efter fredagens debacle, men vi är ju som sagt inte riktigt sams just nu. Igår gick det väl en smula bättre än förra måndagen, men det är ju hårfint. Förvisso blev hon rätt fin i formen på slutet, men så skulle vi rida bogen in och öppna och det går ju sådär. Fast Karin menade att det var ändå på rätt väg. Det var inte heller samma strid på kniven som förra veckan, men vet inte om det beror på att jag inte pressade henne lika hårt eller om det är för att hon har gett med sig. Sedan tycker jag att hon har blivit bärigare och arbetar mer med ryggen, men det kanske bara är som jag tycker. Karin filmade lite igår och det ska vi titta på när vi har teori om ett par veckor. Ser inte jättemycket fram mot det. 

Och galoppen! Blir inte klok på den, fattningarna går väl lite bättre men hon vill absolut inte gå i form och sen tycker jag att galoppen är fyrtaktig och klunsig och sen ett tu tre så är vi nere i slängtrav igen. Men ja. För ett år sen kunde vi ju bara fatta galopp i ett hörn, så det går väl ändå framåt om än med tomtesteg. 

Till stallet istället, v 37 2021, pt 2

Vet inte om det har varit någon drive för drop in-ridningen för i fredags var det plötsligt tio stycken som dök upp! Egentligen elva, men den elfte fick inte plats. Och jag fick inte rida Köttbullen för hon skulle gå på privatlektion för någon som var ringrostig och behövde något snällt och stabilt, och sedan skulle hon gå två barnlektioner senare på kvällen. Nämnas ska, att Köttbullen är Världens Snällaste™ med nybörjare och andra som inte direkt ställer några krav på henne. Hon är jättesnäll i boxen och i ridningen lunkar hon bara på och tittar varken åt höger eller vänster. Det är bara när man knuffar henne utanför komfortzonen som hon börjar trilskas och visa humör. 

I alla fall. Jag fick Spanjorskan. Tyckte ju ändå att det gick hyggligt när jag hade henne på Boot Camp:en, men det var tydligen då det för i fredags var det rena rama katastrofen. Redan när vi skulle ta tyglarna så började hon takta och slå med huvudet och det fortsatte hon väl med i lite olika varianter i stort sett hela lektionen. Vi hade vikarie och det var lite allmänt kaos. Tror jag, märkte faktiskt inte så mycket av vad som hände runt omkring mig för jag var så fokuserad på att försökta hitta rätt med Spanjorskan. Men det kändes som att det var hästar överallt. Vi skulle dessutom rida övergångar, och det märkte jag ju redan i somras att Spanjorskan blev stressad av det. Såatteh, jag vet inte riktigt. Tyckte mest vi stod och galopperade på stället och jag fick inte heller någon riktig feedback värd namnet. Först sa Vikarien att jag skulle ha stadig hand och rida henne upp till yttertygeln, men det funkade inte alls och då sa hon att jag skulle släppa efter på yttertygeln, och det blev ingenting bättre av. Då sa hon att jag skulle rida henne fram till handen men då blev det galopp istället för trav och fastän jag ansträngde mig till mitt yttersta för att ha fjäderlätt men ändå stadig hand så slängde hon med huvudet så mycket att vi nästan hade panna mot panna så fort jag gjorde minsta försök till samling. Näe, det var verkligen inte mycket som funkade, jag kände mig som en djävla nybörjare. I höger varv lossnade det lite då och då, men så fort vi skulle göra något annat än trava på volten, t ex en övergång som vi ju gjorde hela tiden, så tappade vi det igen. Till slut sket jag i övergångarna och red henne innanför spåret men då blev hon stressad av att det var hästar runt omkring henne. Och i vänster varv var det fan i mig helt omöjligt att göra något annat än studsgalopp på stället. 

Inte precis vad jag behövde just där och då. Är ju inne i en pissig period av livet, mycket stress och mycket krav och måsten som bara tornar upp sig i en oändlig massa dagar framöver. Det lättar om cirka tre veckor, men just nu känns det som tre år. Till råga på allt så går byggandet av väggen till Flickrummet™ så oändligt långsamt eftersom min man också är i en period av svinmycket att göra på jobbet. Plus att han ska göra allting så himla noggrant. JA, det är väl bra, eller det är klart att det är bra. Men snabbt går det inte. Och jag hatar verkligen byggkaos. Gillar överhuvudtaget inte stök men när jag är stressad och i obalans så blir det nästan outhärdligt. Tycker det ligger grejer överallt och det går ju inte heller att städa ordentligt förrän allt är klart. MEN SEN DJÄVLAR. 

Jaja. Som vanligt bara att ta nya tag, vässa pannbenet och köra hela vägen in i kaklet. GOGOGO. Men jag hade behövt ha en sån där ridupplevelse där allting klaffar som en extra vitamininjektion just nu. Jag behövde INTE känslan av att nästan inte kunna rida fastän jag ridit i nästan hela mitt liv. Blä. 

Laban-extra

Här kommer en liten uppdatering om LABAN, kanske världens gölligaste valp som fyller 12 veckor idag. Från dag 1 har han hängt med till jobbet och på brukshundklubben och han finner sig väl tillrätta överallt. Trafik med tunga bullriga långtradare tycker han är lite läskiga och han är ganska blyg för folk han inte känner, även om han numera vågar gå fram till folk om de erbjuder godis. 

Han kan ingenting ännu. Med "ingenting" menar jag saker som sitt, ligg, stanna kvar och liknande kommandon. Tycker inte det är jättebråttom med att börja träna en massa utan jag vill att en valp ska känna sig trygg och att flocken är i balans. Sedan blir det ju automatiskt en massa miljöträning och socialisering och det tycker jag räcker gott och väl när man inte är äldre. 

Lite bilder har ju ingen dött av. 

Viltspårspremiär! Haha, nädå.
Han fick bära runt lite på klöven medan jag höll kurs.
Men det var han inte det minsta ledsen för. 

Nyfiken i en strut

Laban och pappa Remus

Laban och Tage

Hela flocken på promenad

 

Möte i monsunen

På mitt jobb har vi s k tavelmöte varje fredag. Förr i tiden, innan pandemin, innebar det att alla samlades vid en för ändamålet avsedd whiteboard och så gick man igenom den gångna och kommande veckans aktiviteter. Tavlan användes till att skriva upp att-göra-saker på. Nu har vi inte haft några fysiska tavelmöten sedan mars 2020, utan vi har haft dom på Teams. Jag är ett stort FAN av digitala möten.  Tycker själva mötena blir mer effektiva och så slipper man ju en massa transportsträckor. Om ett möte börjar klockan 10 så är det ju mer så att folk kanske kommer släntrande nån minut innan, men sen ska det ju  hämtas kaffe och småpratas och vips springer minutrarna iväg. 

Men idag ska vi alltså ha vårt första fysiska tavelmöte på ett och ett halvt år. Häromdagen hade jag besök av en myndighet och då tog vi i hand när vi hälsade. Allt sånt där känns väldigt ovant och nästan lite fel? Än är det vinter kvar säger mor. 

Fån telefon

Gud vad jag hatar när folk säger "jag ringer ikväll" och så vet man inte hur de definierar "kväll" utan man får liksom vara i standby hela tiden från 17 och framåt, typ. Kan ej göra något vettigt eftersom den personen som inte hört av sig på hela kvällen ofelbart kommer att ringa precis när jag har klivit in i duschen eller tagit ut fyra hundar på en promenad. Det är väl inte fullt lika illa som när man gick och väntade på att någon kille skulle höra av sig back in the days, då man hovrade ångestfyllt kring den enda och fasta grå telefonen och blev skogstokig när det ringde någon sävlig bondlurk och ville ventilera gamla jaktskrönor med min fader konungen (RIP) hela kvällen. Och om han väl hörde av sig så kunde man på sin höjd bara säga "mm" och "nää" eftersom den enda och fasta telefonen var av Televerket monterad i vardagsrummet där resten av familjen satt och tittade på Sveriges Magasin medan ens livs dittills kanske viktigaste samtal skulle föras med bultande tonårshjärta och så vidare. Detta är ett scenario som dagens ungdom aldrig kommer att förstå.  

Fullt så illa är det väl inte nu, men det är ändå SVINDRYGT att bara gå här och vänta på att någon från högre instans ska höra av sig angående dramat i Jämmerdalens BK. Fast jag går väl inte precis och väntar heller eftersom jag jobbar dygnet snudd på dygnet runt just nu, men ändå. När fan är det "kväll"? För mig är ju allt som händer efter 21.00 rena rama natten, men den här personen är kanske världens nattuggla? 

Förr var det nästan dödsstraff att ringa till folk man inte kände innan tio på förmiddagen och efter åtta på kvällen, eller åtminstone var det så i mitt hem. Det finns uppenbarligen dom som har fått en mer liberal inställning till telefontider med modersmjölken. Det fanns också folk som hade en telefon i HALLEN så att man kunde prata ifred. Vissa lyxpersoner hade TVÅ telefoner hemma och då kunde man tjuvlyssna i den ena. Minns det som mycket roligt även om det aldrig var något mer spännande än lokalt byskvaller som avhandlades. När man var liten (det är alltså det jag refererar till nu) så var tanter som skvallrade om andra tanter typ det tristaste som fanns. Fattade liksom inte hur min mamma kunde sitta i TIMMAR och kedjeröka och babbla i telefon med sina väninnor om vem som hade gjort eller sagt vad. När jag tänker efter så måste "tanterna" ha varit i 30-årsåldern, detvillsäga yngre än vad mina barn är idag. GULP. Hur gick detta till?

  

Sakta men säkert som syndafloden väller den eviga tiden fram

Det är mycket nu. Det är det alltid så här års, men nu mer än någonsin känns det som. Det är inte en lugn stund någonstans utan allting går i ett och fan vad jag längtar efter en tom dag i kalendern. Den kommer att inträffa den 10 oktober, fram till dess är det bara plattan i mattan och in i kaklet på pannben och adrenalin. Sedan lugnar det nog ner sig lite. Hoppas jag.

Helgen som gick var det "nosaktiveringstillfälle", som jag alltid har i mina valp- och allmänlydnadskurser och nu tyckte jag att jag var så himla smart som lade allt på en och samma dag. Det VAR smart, fast med ett rejält inslag av tur med vädret. Var först i en skog med ett gäng valpar och åkte sedan till en annan skog för ett gäng unghundar. För varje hund lade jag först ett spår och sedan gick jag spåret tillsammans med hund och husse och/eller matte. Många steg blev det den dagen. Nästa dag tävlade jag rallylydnad med Tage på förmiddagen och sedan var jag funktionär resten av dagen. Måndag var det jobb och sedan ridning. Tisdagen var det revision på jobbet och det drog ut på tiden så jag åkte direkt från jobbet till brukshundklubben och höll två kurser på raken. Igår var det prova-på-aktivitet som vi har i samband med hundens vecka och då lovade jag i ett svagt ögonblick för längesen att ha "prova på viltspår", så efter jobbet var det bara att ta sina klövar och knata ut i skogen och lägga spår och sedan gå med ett gäng blivande viltspårsnördar. Sånt är ju alltid kul, men himmel vad jag är SLETEN. Veckan bara fortsätter i samma stil. Ikväll är det gemensam hundpromenad och korvgrillning, på lördag är det Hundens Dag och då är det en massa aktiviteter planerade, och på söndag ska jag hålla kurs på förmiddagen och på eftermiddagen måste jag jobba eftersom jag är sorgligt mycket back med både det ena och det andra på grund av omständigheter över vilka jag inte riktigt råder. Skulle behöva jobba mycket mer än vanligt de kommande veckorna för att komma i fas, men har inte riktigt tid med det heller. Tricky. 

Ni undrar kanske hur det går med dramat i Jämmerdalens BK? Det finns MASSOR att berätta där, kan jag lova, men just nu är det så rörigt och invecklat att jag knappt själv hänger med i alla turer. Det kommer att komma en mustig sammanfattning vad det lider. Stay tuned for the spännande fortsättning. 

Till stallet istället, v 37 2021, pt 1

Gårdagens tema var skänkelvikningar och det är ju varken min eller Köttbullens starka sida. Vi är ju dessutom nu i en FAS av allmän triskhet och stoighet som jag faktiskt inte egentligen tror är så mycket trilskhet utan mer att det blir lite kortslutning i hjärnan för henne. För hon har börjat få in lite mer bärighet i steget, halleluja, och galoppen går också mycket bättre. Men när man sedan slänger in sidvärtsrörelser i den ekvationen så är det som att det blir KAOZ i hela Köttbullshuvudet, i alla fall i höger varv, och då står hon emot och inte så lite heller. Huvudet i taket och sedan går hon bokstavligt talat in i väggen. Försökte drämma till henne med spöet för att få henne att fatta att så gör man inte, men upptäckte då att det liksom inte fick plats ett dressyrspö mellan häst och sarg så att man kunde få till någon slags rörelse att tala om. Så det blev mer som en lam smekning på halsen. Håhåjaja. Tror också att handlar om att jag blir stum i högerhanden när hon spjärnar emot och det gör ju inte saken bättre. Vi får kämpa vidare.

Skulle sedan vara tuff och leda ner till hagen själv i mörkret. Hästarna går i en annan hage, och förra veckan så sa en av dom som red häst att vi kunde väl se till att någon följde med mig så jag slapp gå själv eftersom ponnyerna gick i den hage som nästan var allra längst bort från stallet. Det var ju snällt. Men igår hade dom bytt hage och då tänkte tuffa jag att det var väl inget att leda ner Köttbullen dit. Tjo vad jag bedrog mig. För det första var Köttbullen själv stressad, hon är väldigt flockbunden och hade bråttom till sina vänner. Sen var det rent ut sagt KOLSVART. Speciellt sista biten när jag svängde in i skogen så att träden tog bort det lilla ströljus som fanns. Hittade för fan knappt grinden och Köttbullen höll på att bli TOKIG av att vänta på mitt fumlande och varför i helvete är alla eltrådar spända som fiolsträngar och går knappt att kroka av, för att inte tala om att hitta den där lilla öglan man krokar i handtaget igen när man knappt ser handen framför sig. Fick av henne tränset, hon beredde sig på att sticka iväg, kom då på att jag hade tyglarna kvar över halsen på henne så jag fick knata efter och ptrooa och ryta om vartannat.  Fast det var ju inte hennes fel. Kände mig som ett as. Nästa vecka begär jag ledsagare, hehe. 

Återvändaren

Har läst Återvändaren av Anders Sundkvist. Detta är handlingen:

Sensommaren 1983 hittas en pojke död i Luleälven. Trettonårige Johnny Fachs har drunknat, bara dagar innan han skulle börjat åttan, och mycket talar för att han tagit sitt eget liv.
Nästan tjugofem år senare återvänder polisen Erik Borg till sin hemstad för att närvara vid en begravning. Besöket väcker minnen från uppväxten och efter ceremonin ber Borgs gamle klasslärare om ett samtal - ett samtal om Johnny och om vad som egentligen hände den där augustidagen för länge sedan.
Borg börjar nysta i fallet och utredningen för honom snart tillbaka till den egna skoltiden, till klassrummets slutna hierarki. Spåren leder så småningom till högstadiets obs-klass och till sin häpnad inser Erik att endast två av de fem eleverna fortfarande är i livet: den ene avtjänar ett fängelsestraff på Hall, den andre är inlagd på ett behandlingshem.
När han gräver sig djupare in i historien tvingas han konfrontera både egna och andras oförrätter. Och när han tycks närma sig sanningen - en mörk hemlighet som legat dold i över två decennier - blir det uppenbart att det finns krafter beredda att göra vad som helst för att stoppa honom.

NJAA? kände jag för det här. Erik Borg var en sällsynt stereotyp poliskaraktär, och jag har ju svårt att föreställa mig att man avsätter resurser och öppnar upp ett 24 år gammalt cold case bara för att nån hux flux har fått en känsla av att det inte gick rätt och riktigt till. Dialogen kändes krystad och med en massa omotiverade...punkter som jag inte riktigt...vet vad de ska symbolisera. Stör mig också på en del sakfel, som t ex att man hänvisar till att någon år 1999 ringt 90 000 (numret ersattes av 112 år 1996) och en karaktär som är ett fyllo som sedan sägs vara laestadian (laestadianer dricker inte alkohol). Störigt. Den här boken får två små klassfoton av fem möjliga.

Till stallet istället, v 36 2021, pt 2

I fredags var vi väl 6 st på drop in-ridningen, vilket ju både är bra och lite mindre bra. Av rent egoistiska skäl så är det ju asgött att bara vara 2-3 stycken och nästan få en privatlektion för 250 spänn, men det ska ju helst ge lite mer än bara plusminusnoll för klubben så det är ju bra att det är lite fler så inte någon får för sig att lägga ner drop in-ridningen för att den inte bär sig ekonomiskt. 

Med Köttbullen går det både bra och lite mindre bra. Bra just nu är galoppen. Vi har tränat vidare på fattningar från skritt och även om de inte blir fina och balanserade så blir det ändå (oftast) galopp och vi har kunnat galoppera på och till och med kunnat jobba lite med formen utan att hon bryter av till slängtrav så fort man inte driver och smackar som en blådåre. Så det känns positivt. Mindre positivt är att hon är rätt så trilsk just nu och gör vad hon kan för att slippa undan arbete. Skänkelvikning och framdelsvändning för vänster skänkel går inte bra, men det blir ändå något steg här och något steg där. Men för höger skänkel är det stopp, hon slänger upp huvudet, totalvägrar och i fredags försökte hon t o m komma undan genom att gå emot sargen, som om hon ville skrapa av idioten på ryggen. Det är tur att sargen är vinklad för annars hade hon banne mig lyckats, hehe. Jaja, det är väl en FAS? Bara att kämpa vidare. 

Dagen är kommen

Har läst Dagen är kommen av Ninni Schulman, den sjunde (och avslutande? fast jag tyckte nog att det var rätt öppet för en fortsättning ändå) boken om journalisten Magdalena Hansson i Hagfors. Den handlar om detta:

Några dagar före julafton hittas Harry och Inga Tynning brutalt mördade i sitt hem ett par mil norr om Hagfors. Huset är i oreda och det saknas både pengar och smycken. Det äldre paret tycks ha levt ett stillsamt liv och har av allt att döma varken fiender eller ovänner. Polisen, med Christer Berglund och Petra Wilander i spetsen, misstänker att det rör sig om ett rån som spårat ur. Men ju mer de undersöker saken, desto märkligare och obehagligare visar sig fallet vara. Journalisten Magdalena Hansson är tillbaka på jobbet efter en längre tids sjukskrivning och blir snart djupt engagerad i morden som skakar bygden.

Jag har gillat de tidigare delarna, även om jag också var varit rätt så trött på Magdalena emellanåt. Och Christer, gud vad han är lam och jagsvag. Gillar Petra mest av alla. Stör mig fortfarande på Petter som i alla lägen alltid är så extremt stöttande, supporterande, gullig och omtänksam och som heller aldrig någonsin är trött eller irriterad. 

Jag gillar balansen mellan vardagsliv och spänning, men nu tyckte jag att det spillde över lite för mycket i detaljer som inte på något sätt var intressanta. Boken var över 500 sidor tjock men det kändes som att rätt mycket var utfyllnad. Om det inte är så att man får betalt per ord så måste man kanske inte i detalj beskriva hur det går till att byta lakan i sängen eller redogöra för varje steg fram och tillbaka från kaffebryggaren varje gång någon av karaktärerna ska ta en fika. Själva intrigen var väl okej men kändes på gränsen till tunn. Den här boken får tre inbrottsförsök av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 36 2021, pt 1

 Alltså det har gått så djävla DÅLIGT för mig på sista tiden, kunde man igår höra yours truly stå och gnöla om i stallgången. Men igår gick det fan i mig BRA. Köttbullen kändes pigg, allt är såklart relativt, men  i alla fall mer framme för skänkel än vad hon gjort de senaste gångerna. Tror det här med Kimblewickbettet sätter myror i huvudet på henne, hon är ju väldigt hård i munnen och van vid att bara kunna bita tag i bettet, köra huvudet i luften och komma undan. Det kan hon såklart fortfarande, SÅ starkt är ju inte det bettet och jag har det på det "snällaste" läget och generellt känns det som att hon är mycket mer avspänd med det jämfört med det vanliga tränsbettet. Men tror att hon kanske tyckt det varit mentalt jobbigt att inte kunna göra sin strategi när det blir jobbigt för henne. Ja, hur som helst. Igår red vi först samma övning som i fredags, minska volten, skänkelvikning ut till spåret och därefter galoppfattning. Och Som Vi Galopperade! Varv efter varv och ibland nästan i form! Stort för mig, som är glad om det överhuvudtaget blir galopp ungefär där jag har tänkt mig och om det går att bibehålla den ett varv på volten utan avbrott. Sedan red vi huvudövningen som var: tiometersvolt i varje hörn, därefter skänkelvikning till X och så skänkelvikning ut till spåret igen, ny volt, vidare till nästa hörn, ny volt och ny skänkelvikning. Följande två saker hände: 1. Köttbullen LYFTE PÅ BAKHOVARNA OCH TRAMPADE UNDER SIG för första gången någonsin. 2. Vi kunde RIDA NÅGRA STEG I SKÄNKELVIKNING. Det här är så stort att man nästan borde kontakta tidningen Ridsport, förbundskapten Bo Jenå, Hänt i Veckan, you name it. Sen ska jag väl tillägga att det handlade om några steg här och där och det gick sannerligen inte av sig själv, och mot slutet var hon så trött att hon började med sitt gamla köra-upp-huvudet-och-låsa-halsen-trick för att komma undan skänkelvikningen för höger skänkel. Men ändå! WOW. Detta behövde jag/vi.  

Till stallet istället, v 35 2021, pt2

I fredags var vi bara två som red på drop in. Det är ju nice, som att få en privatlektion för 250 spänn, men för klubben är det tydligen plusminusnoll, och i så fall hoppas jag att det börjar dyka upp lite fler. Det gick oväntat bra, vilket jag inte trodde det skulle göra för det var varmt, Köttbullen har börjat sätta päls och hon var fan svettig redan innan lektionen började. Jag med för den delen. Men tyckte att jag fick fram henne rätt bra i alla fall. Vi red en övning som var så här: minska volten, sedan öka i skänkelvikning och vid 20-metersvoltspåret skulle man fatta galopp. I både trav och skritt. Och hallå hela pressen, KÖTTBULLEN FATTADE GALOPP FRÅN SKRITT. Inte snyggt eller så, men hon gjorde det. Flera gånger dessutom! Bara den som tvingats uppleva varv efter varv i racerslängtrav även efter den mest korrekta hjälpgivning kan förstå hur stort det är. Soliga gnägg från Ponnytjej_68:a. 

Återkoppla schmåterkoppla

Alltså har hela Sverige drabbats av återkopplingssjuka? Tycker detta ord numera används i både tid och otid och lite hur som helst. Återkoppling för mig är samma sak som feedback, det vill säga inhämtande/överförande av information avseende en utförd prestation. Inte Jag kollar vad som finns i kylen och så återkopplar jag, var det en som sa på jobbet häromdagen när en annan frågade om något behövde handlas till fredagsfikat. Det är inte rätt (givet att man inte anser att öppna kylskåpsdörren och glo in på ost och Bregott är en process som kräver förbättringsarbete) samt låter inte klokt. "Återkoppling" är kanske det fulaste ord jag vet just punkt nu. Ville bara ha det ur mig, hejdå.