Igår var min bil hos Salvatore på bilverkstan för att få den kärlek och omvårdnad som jag inte själv förmår att ge den. Då fick jag även den lysande idén att cykla till jobbet. Det är 3 mil. Enkel väg. På jobbet brukar Tord och Magnus sitta och snacka proffs-cykling i fikarummet och då handlar det om vilken typ av hållare till vattenflaskor som väger 20 gram mindre än någon annan. Om man ska byta från 22 till 24 millimeters bredd på däcken. Att det är fritt fram att håna alla som har pakethållare på sina cyklar. Den typen av diskussioner ger man sig inte direkt in i när man har en gammal grön DBS Kilimanjaro Jaguar med extra breda punkteringssäkrade däck. Med både pakethållare, cykelkorg och en speciell taxlåda för Remus, tax med rätt att cykla. En tantcykel helt enkelt. Man tycker väl kanske att om man som jag bara cyklat ett par vändor till affären fram och tillbaka (400 m eller däromkring) sedan förra sommaren så var kanske 2x3 mil något i mastigaste laget att starta med även om jag förstås har tränat en del spinning, men...tja. Nu blev det så här.
Med denna tantcykel gav jag mig iväg i gryningen. Bokstavligt talat, klockan var 04.00. Har nog aldrig sett så många hjortar, passerade säkert 100 stycken. Inte på en gång, men i flockar om 10-15 djur. Massor av fjolårskalvar som stod helt orädda mitt på cykelvägen och glodde som om de aldrig sett en människa förut. Det hade de kanske inte heller. Åtminstone ingen som kom trampades på en grön tantcykel med en tax i en låda framtill i arla morgonstund. Taxen påpekade dessutom ljudligt att här kom minsann en jakthund som kunde driva med skall. Men de stod ändå bara och dumglodde tills vi var högst ett par meter därifrån, och DÅ skulle de plötsligt virrigt flänga iväg åt alla håll. Kan väl nämna att färden var lite vinglig just vid dom tillfällena eftersom Remus gjorde sitt bästa för att hoppa ur sin designade taxlåda och göra sitt jobb. Han sitter förstås fastspänd med sele, men det hindrar ju inte honom från att försöka.
Vi mötte även: tre islandshästar som hade rymt ur sin hage, två ekorrar, två katter och en grävling. Den senare var död. Det var en fantastisk försommarmorgon. Solen sken, fåglarna kvittrade, det var helt vindstilla. Härligt att cykla, men tungt. Det är förhållandevis platt hela vägen, men taxlådan är inte gjord av luft och taxen själv väger sina modiga 9 kg, så det fanns liksom aldrig något tillfälle att bara vila på tramporna och rulla fram av sig själv, utan varje meter krävde aktiva tramptag. Växelspaken har dessutom rostat fast på treans växel, så det är alltid tungtrampat.
Det visade sig så småningom att två knäckebröd och ett glas apelsinjuice inte på långa vägar gav den energimängd som krävdes för att cykla 3 mil med tantcykel och tax. Insåg detta när det var drygt 1 mil kvar, så det var ju lite tråkigt. Funderade på att svänga inom Magnus och be honom bjuda på en macka, det borde väl en chef ställa upp med? Men han var gissningsvis inte ens vaken, och då kanske det tangerar gränsen för vilka krav man kan ställa.
Jaja, det var ju bara att trampa vidare, och fram kom jag ju så småningom. Jobbade mina 8 timmar och satte mig sedan på sadeln igen och påbörjade samma resa åt motsatt håll. Fast den här gången skulle jag bara kanske 2,5 mil eftersom bilverkstan ligger på vägen. Insåg efter kanske 1 mil att energimängden i lunchlådan inte på långa vägar var tillräcklig för att driva tantcykeln och taxen framåt utan hemska hungerhallucinationer. Slutsats: Om jag skulle börja cykla till jobbet regelbundet så hade alla insparade bensinpengar fått gå åt till MAT istället.
Kom i alla fall fram till bilverkstan, fick betala ÅTTA DJÄVLA TUSEN kronor för diverse reparationer. Man kan ju lätt hålla sig för skratt i såna lägen. Det roliga med Salvatore är att han riktigt grinar illa när han säger hur mycket det kostar, som om det var HANS konto som blev åderlåtet istället för matat som ett gödsvin i november. Det är ett sympatiskt drag, tycker jag. Även om han förmodligen skrattar hela vägen till banken så slipper jag åtminstone se det.
I alla fall. Susade hem, slet av cykel och cykelhållare, hivade ut taxen, kastade in handduken - nej, skojar bara. Kastade in min tomma matlåda i hallen, satte mig i bilen och susade tillbaks till stan igen eftersom vi skulle vara med i Tjejloppet. Jag skriver "vara med" eftersom ingen avsåg att springa. Jag hade tänkt göra det från början, men så har den sämsta av mina två dåliga Kalle Ankafot börjat gnissla tänder lite, så jag får väl ta det lite lugnt tills det känns bättre. Så här med närmare 6 mils cykelfärd i kroppen känns det väl inte som att det var det sämsta beslutet.
Känner mig lite sliten idag, mest i knäna. Lite post-Göteborgsvarvskänsla. Röven verkar ha klarat sig hyfsat, men så har jag ju förstås en bred och bra kärringsadel och ingen sån där smal eländig historia som man återfinner långt uppe i äggstockarna efter några kilometers färd. Ja, men det här var väl berättelsen jag var för trött att skriva igår helt enkelt.
torsdag 31 maj 2012
Senaste nytt från Törnrosdalens befrielsefront
För er som inte riktigt hängt med i händelseutvecklingarna i Grannfejden 2 finns tidigare händelser här och här.
Onda grannarna Tengil och Katla lider svårt på sin sida av staketet. De står liksom inte riktigt ut med att vi inte har en lika fascistoid inställning till trädgårdsskötsel som dom, utan att vi tycker att det är lite charmigt när det är grönt och lummigt och inte allting växer i givakt i spikraka rader. Och att dessutom inte genast korrigera rena vansinneshandlingar, som täckodling, när de har sagt till. Visserligen inte till oss, men nog ska väl en syrlig kommentar som uttalats i tomma luften på andra sidan staketet vara ett tillräckligt tydligt budskap? Och så gör vi ändå inte som dom vill. En sån makalös fräckhet.
Så härom dagen rann väl sinnet till på de onda gamlingarna och de satte sig och författade ett anonymt brev. Nu behöver man ju verkligen inte vara en nära vän till Sherlock Holmes för att lista ut vem det var skrivet från eftersom det bara finns en granne som klagar, som inbillar sig att det finns något som stinker i vår trädgård, som känner sig personligen kränkta av sniglars existens, och som slutligen använder ordet "skit" om allt som existerar på andra sidan staketet. Elementärt, min käre Watson.
Här är brevet:
Till ägarna som bor på [vår superhemliga adress]:
Allt ogräs går ej att köra av med gräsklippare vilket ni tycks tro. Gå längs staketet och rensa väck skitet som finns i snåren så kanske sniglarna inte trivs. Samt gör något åt stanken som kommer särskilt när solen steker Obs! de är 3:e året som de osar.
TACKSAM FÖR ÅTGÄRD
OBS! Soptippen är öppen tisdagar och torsdagar.
Ens spontana reaktion blir ju genast att skriva ett svarsbrev med upplysningen Psyk-akuten har öppet varje dag, men det vore väl att sänka sig till samma nivå och så roligt ska vi inte ha. Är det bråk de vill ha (och det är det ju uppenbarligen) så ska de verkligen inte få det. Cold silence treatment är väl den bästa medicinen.
Det här är uppenbarligen en vy som höjer blodtrycket till ohälsosamma nivåer. Det lilla röda huset är Tengils och Katlas trädgårdsskjul (deras hus syns inte i bild). Det är alltså här, på denna sida staketet, som ALL VÄRLDENS ONDSKA i form av ogräs, mördarsniglar, fåglar, svampar, igelkottar, mullvadar, etc etc etc, frodas och sprider sig likt målsökande robotar genom grannskapet. Vi tycker väl mer att ondskan bor på andra sidan staketet. Döm själva.
Onda grannarna Tengil och Katla lider svårt på sin sida av staketet. De står liksom inte riktigt ut med att vi inte har en lika fascistoid inställning till trädgårdsskötsel som dom, utan att vi tycker att det är lite charmigt när det är grönt och lummigt och inte allting växer i givakt i spikraka rader. Och att dessutom inte genast korrigera rena vansinneshandlingar, som täckodling, när de har sagt till. Visserligen inte till oss, men nog ska väl en syrlig kommentar som uttalats i tomma luften på andra sidan staketet vara ett tillräckligt tydligt budskap? Och så gör vi ändå inte som dom vill. En sån makalös fräckhet.
Så härom dagen rann väl sinnet till på de onda gamlingarna och de satte sig och författade ett anonymt brev. Nu behöver man ju verkligen inte vara en nära vän till Sherlock Holmes för att lista ut vem det var skrivet från eftersom det bara finns en granne som klagar, som inbillar sig att det finns något som stinker i vår trädgård, som känner sig personligen kränkta av sniglars existens, och som slutligen använder ordet "skit" om allt som existerar på andra sidan staketet. Elementärt, min käre Watson.
Här är brevet:
Till ägarna som bor på [vår superhemliga adress]:
Allt ogräs går ej att köra av med gräsklippare vilket ni tycks tro. Gå längs staketet och rensa väck skitet som finns i snåren så kanske sniglarna inte trivs. Samt gör något åt stanken som kommer särskilt när solen steker Obs! de är 3:e året som de osar.
TACKSAM FÖR ÅTGÄRD
OBS! Soptippen är öppen tisdagar och torsdagar.
Ens spontana reaktion blir ju genast att skriva ett svarsbrev med upplysningen Psyk-akuten har öppet varje dag, men det vore väl att sänka sig till samma nivå och så roligt ska vi inte ha. Är det bråk de vill ha (och det är det ju uppenbarligen) så ska de verkligen inte få det. Cold silence treatment är väl den bästa medicinen.
Det här är uppenbarligen en vy som höjer blodtrycket till ohälsosamma nivåer. Det lilla röda huset är Tengils och Katlas trädgårdsskjul (deras hus syns inte i bild). Det är alltså här, på denna sida staketet, som ALL VÄRLDENS ONDSKA i form av ogräs, mördarsniglar, fåglar, svampar, igelkottar, mullvadar, etc etc etc, frodas och sprider sig likt målsökande robotar genom grannskapet. Vi tycker väl mer att ondskan bor på andra sidan staketet. Döm själva.
onsdag 30 maj 2012
Correction pt 3
Glömde även bort min egen dotter som trogen läsare av denna blogg. Det här är för dåligt. Kan man byta ut hjärnan, eller åtminstone uppgradera på något sätt?
tisdag 29 maj 2012
Money makes the world go round
För att ytterligare spä på känslan av att ens surt förvärvade slantar bokstavligt talat rinner ut i avloppet så har jag idag lämnat The Queen of Volvo på bilverkstan. Saker som ska fixas: Bromsar (skitbra att ha), vattenpump (förmodligen också bra att ha), spindelled (har ingen aning om vad det är, men förmodligen är det också någon skitbra grej) och lite annat smått och gott. Summa: svindyrt. Gissar jag.
Behöver du ingen lånebil? frågade min bilmekaniker Salvatore när jag motvilligt lämnade ifrån mig bilnycklarna till min ögonsten. Jag svarade i käck ton att jag cyklade, och både Salvatore och hans lärjunge liksom studsade till, ungefär som om jag sagt att jag prostituerade mig på fritiden eller finansierade mina bensinräkningar genom att sälja droger till minderåriga. Kanske är det lika illa att cykla för en bilmekaniker, vad vet jag?
Nu har jag, som sista person på den här planeten, hört låten Euphoria också. Fram till för ungefär ett dygn sedan visste jag inte vem Loreen var. Men nu var det ju till och med med på nyheterna, så nu är jag äntligen allmänbildad. Helt ärligt tyckte jag inte att låten var särskilt mycket att hänga i julgranen, men jag gissar att resten av bidragen var ännu värre. Men nu är jag åtminstone med i matchen när det ska pratas Mello. Bättre sent än aldrig.
Behöver du ingen lånebil? frågade min bilmekaniker Salvatore när jag motvilligt lämnade ifrån mig bilnycklarna till min ögonsten. Jag svarade i käck ton att jag cyklade, och både Salvatore och hans lärjunge liksom studsade till, ungefär som om jag sagt att jag prostituerade mig på fritiden eller finansierade mina bensinräkningar genom att sälja droger till minderåriga. Kanske är det lika illa att cykla för en bilmekaniker, vad vet jag?
Nu har jag, som sista person på den här planeten, hört låten Euphoria också. Fram till för ungefär ett dygn sedan visste jag inte vem Loreen var. Men nu var det ju till och med med på nyheterna, så nu är jag äntligen allmänbildad. Helt ärligt tyckte jag inte att låten var särskilt mycket att hänga i julgranen, men jag gissar att resten av bidragen var ännu värre. Men nu är jag åtminstone med i matchen när det ska pratas Mello. Bättre sent än aldrig.
Correction pt 2
Glömde ju för bövelen bort att nämna Barbie när jag listade mina läsare. Senildemensen slår till med full kraft då och då. Nu höll jag dessutom på att skriva att hon är min äldsta läsare, men det lät faktiskt inte riktigt bra. "Den som har följt bloggen under längst tid" är nog mer rättvisande, så att inte Barbie framstår som en orkeslös nittioplussare med nyväckt smak för internet i största allmänhet och "bloggosfären" (hatar det ordet) i synnerhet. För så är det ju faktiskt inte.
måndag 28 maj 2012
Kommentera mera
Jag har fått en ny läsare. Det är faktiskt värt att nämna eftersom jag nämligen på rak hand bara vet cirka 5 stycken som läser min blogg:
1. Randig katt
2. Plastmamman
3. Min bror
4. Katarina på jobbet
5. Nä, det var nog faktiskt alla. Eller nu är det ju fem med min nya läsare. Man är inte direkt Underbara Clara eller Blondinbella.
Två saker fick jag veta av min nya läsare.
1. Det är skitsvårt att kommentera här om man inte är insyltad i Googles registrera-dig-någonstans-på-internet-och-få-en-gratis-foliehatt-när-vi-tar-över-ditt-liv-affärer. Det ska det ju inte behöva vara. Svårt alltså. Svårt var det däremot att ändra till något mer användarvänligt, men jag TROR att jag har fått till det så att man ska slippa lämna ut hela sitt livs historia. Någon kan få prova att inte göra det!
2. Det var helt bortkastat att köpa sms-biljett i Stockholm eftersom jag hade en REMSA. Läs min blogg, spara femtiofyra spänn. Om du inte redan bor i Stockholm och känner till detta förstås.
För övrigt har jag precis betalt en (1) räkning på 18 000 kronor (artontusen kronor). Så mycket kostar det nämligen att gräva upp gamla avloppsrör och lägga ner nya. Sura pengar att betala när man inte ens kan ståta med att allt från toastolen till avloppsbrunnen i gatan är sprillans nytt, eftersom det ligger nedgrävt till endast maskarnas beskådan. Men det är ju smällar man får ta.
Det är ju fint med gamla hus och man flummar omkring i varsam renovering och bevarande av tidstypiska originaldetaljer. Men det är inte det minsta charmigt med gamla avloppsledningar i gjutjärn och cement. Dom är faktiskt precis värdelösa efter 60 år. Gjutjärnet är skrovligt så att allting fastnar, och cementrören hoppar av och bildar skarvar där ytterligare saker fastnar. Gräv upp, gräv upp, byt ut till PLASTIC FANTASTIC. Eller rättare sagt, låt någon annan göra jobbet, betala och se glad ut.
1. Randig katt
2. Plastmamman
3. Min bror
4. Katarina på jobbet
5. Nä, det var nog faktiskt alla. Eller nu är det ju fem med min nya läsare. Man är inte direkt Underbara Clara eller Blondinbella.
Två saker fick jag veta av min nya läsare.
1. Det är skitsvårt att kommentera här om man inte är insyltad i Googles registrera-dig-någonstans-på-internet-och-få-en-gratis-foliehatt-när-vi-tar-över-ditt-liv-affärer. Det ska det ju inte behöva vara. Svårt alltså. Svårt var det däremot att ändra till något mer användarvänligt, men jag TROR att jag har fått till det så att man ska slippa lämna ut hela sitt livs historia. Någon kan få prova att inte göra det!
2. Det var helt bortkastat att köpa sms-biljett i Stockholm eftersom jag hade en REMSA. Läs min blogg, spara femtiofyra spänn. Om du inte redan bor i Stockholm och känner till detta förstås.
För övrigt har jag precis betalt en (1) räkning på 18 000 kronor (artontusen kronor). Så mycket kostar det nämligen att gräva upp gamla avloppsrör och lägga ner nya. Sura pengar att betala när man inte ens kan ståta med att allt från toastolen till avloppsbrunnen i gatan är sprillans nytt, eftersom det ligger nedgrävt till endast maskarnas beskådan. Men det är ju smällar man får ta.
Det är ju fint med gamla hus och man flummar omkring i varsam renovering och bevarande av tidstypiska originaldetaljer. Men det är inte det minsta charmigt med gamla avloppsledningar i gjutjärn och cement. Dom är faktiskt precis värdelösa efter 60 år. Gjutjärnet är skrovligt så att allting fastnar, och cementrören hoppar av och bildar skarvar där ytterligare saker fastnar. Gräv upp, gräv upp, byt ut till PLASTIC FANTASTIC. Eller rättare sagt, låt någon annan göra jobbet, betala och se glad ut.
Correction
Fick grattis-på-mors-dag-sms idag istället för igår. Boven i dramat är alltså inte mina barn utan Tele 2 som väljer att hålla ens sms som gisslan under byte av gammalt och aktivering av nytt SIM-kort. Så nu vet ni det.
söndag 27 maj 2012
Mors dag
Kom precis på att det är mors dag idag. Har inte fått så mycket som ett sms från mina barn på hela långa dagen. Å andra sidan har jag inte så mycket som skickat ett sms för att gratulera min egen mamma heller, så jag antar att det jämnar ut sig. Hjälpte i och för sig min mamma i förmiddags när hon ringde för att tipspromenadsfuska, så det får väl duga som morsdagspresent.
Och för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras. Over and out.
Och för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras. Over and out.
Saker att störa sig på en söndagsmorgon
Klockan är inte så mycket, men jag har redan hunnit med att reta upp mig på vissa grejer, håll i hatten för här kommer dom:
1. Fick ett sms från Tele2. Hej, du behöver byta SIM-kort, ditt nya skickas med posten, mvh Tele2. Vadå "behöver byta SIM-kort", det bestämmer väl inte dom? Tänkte jag tonårsaktigt, men man är ju toppstyrd från alla möjliga håll och konsument får man allt som oftast bara att öppna burken med vapenfett, böja sig framåt och sära på skinkorna. Ja, så efter ett par dagar kom det ett nytt sms. Hej, nu har du fått brevet med ditt nya SIM-kort, mvh Tele2. Jaha, tack för informationen, men allvarligt, hur kan dom veta det, har dom gått och kollat i min brevlåda eller? Dessvärre hade de rätt, jag hade fått det där djävla SIM-kortet. Öppnade telefonen, petade ut det gamla, petade in det nya, startade telefonen. Det första som hände var att jag fick ett nosigt SMS från Tele2 där de upplyste mig om att jag skulle sätta in det gamla SIM-kortet igen och sms:a någon kod till något nummer för att aktivera det nya SIM-kortet. Men åååh, jobbigt och varför kunde de inte sagt detta INNAN? Kastade sedan en blick på det medföljande brevet där denna information stod överst på pappret. Ehum. Men ändå. Jag har fortfarande inte bett om något nytt djävla SIM-kort.
Jaja, ut med det nya, in med det gamla, sms:a till Tele2, invänta svar, ut med det gamla, in med det nya och så var allt klart. Fast nu har jag fått en massa skräp bland mina kontakter. Typ "Aktiekurser", "Börsnytt", "Ekonominytt" och annat moderattrams. Har jag inte HELLER bett om och det stör mig.
I och för sig. Förra gången jag fick ett nytt SIM-kort från Tele2 var när jag bytte abonnemang för tusen år sen eller så. Då skickade de i och för sig också det nya SIM-kortet med post, men med den lilla skillnaden att de avaktiverade ens gamla när de bedömde att man hade fått det nya. Tele2 bestämde då att jag skulle ha fått mitt nya SIM-kort den 27 december. Det är mycket möjligt att det stämde, men grejen var att jag var inte hemma utan var på annan ort och firade jul. Jätteoriginell idé, eller hur? Därifrån skulle jag sedan vidare till Stockholm och där, pang bom när jag satt på tåget så bestämde sig Tele2 för att NU var det dags att avaktivera det gamla SIM-kortet. Det nya låg i en brevlåda hemma i Ankeborg, till ingen som helst nytta för mig.
Ja, förr i tiden så kunde man ju åka iväg och stämma träff med folk utan att ha möjligheter att meddela om man blev försenad eller ringa och fråga var man höll hus om man inte hittade varandra på sekunden. Problemet i det här fallet var dock att min svägerska skulle möta mig vid tåget och vi hade sagt att "jamen vi ringer när det börjar närma sig". Ibland hör man folk undra lite syrligt hur folk klarade sig förr i tiden, innan det fanns mobiltelefoner. Det gjorde man. Men man fick också tillbringa avsevärt mycket mer tid med att stå och vänta och undra var fan folk höll hus. Så nu vet ni det.
Ja, i alla fall. Det var Tele2:s strategi i början av 2000-talet. Sådär tio år senare har det väl blivit lite bättre eftersom man i alla fall SJÄLV får bestämma när det är dags att aktivera sitt nya SIM-kort. Men ändå. Fattar inte vad det ska vara bra för. Och varför ens kontaktlista ska besudlas med en massa ekonomitrams.
2. Fick ett nytt bensinkort från Jet. Plus ett brev där det stod att jag skulle "kontrollera att namnet stämmer och klipp sedan sönder det gamla kortet". Nu vill jag ju gärna kolla att det nya kortet funkar INNAN jag gör av med det gamla, så jag löd inte uppmaningen. Läste sedan de mikroskopiska bokstäver där det stod att "min nya kod" skulle skickas till mig i ett separat brev. Jamen vad bra då. Eller kanske inte, om jag nu redan hade klippt sönder mitt gamla, vilket ju var det första som man uppmanades att göra. Tur man är obstinat ibland. Och varför kan jag inte få behålla min gamla kod? Känner mig som en riktig bakåtsträvare, men NÅGOT kan man väl för fan få bestämma själv. Och inte ens den har jag fått bestämma själv från början utan det var Jet som slumpade fram några siffror. HATAR nya lösenord och koder.
3. Fick ett brev från Telia där de sa att jag skulle byta lösenord på mitt trådlösa nätverk. Orkar inte ens tänka tanken från början till slut. SUCK.
4. Huvudvärk. Utan att jag ens en gång druckit en droppe alkohol. Känns nästan som slöseri på något sätt.
1. Fick ett sms från Tele2. Hej, du behöver byta SIM-kort, ditt nya skickas med posten, mvh Tele2. Vadå "behöver byta SIM-kort", det bestämmer väl inte dom? Tänkte jag tonårsaktigt, men man är ju toppstyrd från alla möjliga håll och konsument får man allt som oftast bara att öppna burken med vapenfett, böja sig framåt och sära på skinkorna. Ja, så efter ett par dagar kom det ett nytt sms. Hej, nu har du fått brevet med ditt nya SIM-kort, mvh Tele2. Jaha, tack för informationen, men allvarligt, hur kan dom veta det, har dom gått och kollat i min brevlåda eller? Dessvärre hade de rätt, jag hade fått det där djävla SIM-kortet. Öppnade telefonen, petade ut det gamla, petade in det nya, startade telefonen. Det första som hände var att jag fick ett nosigt SMS från Tele2 där de upplyste mig om att jag skulle sätta in det gamla SIM-kortet igen och sms:a någon kod till något nummer för att aktivera det nya SIM-kortet. Men åååh, jobbigt och varför kunde de inte sagt detta INNAN? Kastade sedan en blick på det medföljande brevet där denna information stod överst på pappret. Ehum. Men ändå. Jag har fortfarande inte bett om något nytt djävla SIM-kort.
Jaja, ut med det nya, in med det gamla, sms:a till Tele2, invänta svar, ut med det gamla, in med det nya och så var allt klart. Fast nu har jag fått en massa skräp bland mina kontakter. Typ "Aktiekurser", "Börsnytt", "Ekonominytt" och annat moderattrams. Har jag inte HELLER bett om och det stör mig.
I och för sig. Förra gången jag fick ett nytt SIM-kort från Tele2 var när jag bytte abonnemang för tusen år sen eller så. Då skickade de i och för sig också det nya SIM-kortet med post, men med den lilla skillnaden att de avaktiverade ens gamla när de bedömde att man hade fått det nya. Tele2 bestämde då att jag skulle ha fått mitt nya SIM-kort den 27 december. Det är mycket möjligt att det stämde, men grejen var att jag var inte hemma utan var på annan ort och firade jul. Jätteoriginell idé, eller hur? Därifrån skulle jag sedan vidare till Stockholm och där, pang bom när jag satt på tåget så bestämde sig Tele2 för att NU var det dags att avaktivera det gamla SIM-kortet. Det nya låg i en brevlåda hemma i Ankeborg, till ingen som helst nytta för mig.
Ja, förr i tiden så kunde man ju åka iväg och stämma träff med folk utan att ha möjligheter att meddela om man blev försenad eller ringa och fråga var man höll hus om man inte hittade varandra på sekunden. Problemet i det här fallet var dock att min svägerska skulle möta mig vid tåget och vi hade sagt att "jamen vi ringer när det börjar närma sig". Ibland hör man folk undra lite syrligt hur folk klarade sig förr i tiden, innan det fanns mobiltelefoner. Det gjorde man. Men man fick också tillbringa avsevärt mycket mer tid med att stå och vänta och undra var fan folk höll hus. Så nu vet ni det.
Ja, i alla fall. Det var Tele2:s strategi i början av 2000-talet. Sådär tio år senare har det väl blivit lite bättre eftersom man i alla fall SJÄLV får bestämma när det är dags att aktivera sitt nya SIM-kort. Men ändå. Fattar inte vad det ska vara bra för. Och varför ens kontaktlista ska besudlas med en massa ekonomitrams.
2. Fick ett nytt bensinkort från Jet. Plus ett brev där det stod att jag skulle "kontrollera att namnet stämmer och klipp sedan sönder det gamla kortet". Nu vill jag ju gärna kolla att det nya kortet funkar INNAN jag gör av med det gamla, så jag löd inte uppmaningen. Läste sedan de mikroskopiska bokstäver där det stod att "min nya kod" skulle skickas till mig i ett separat brev. Jamen vad bra då. Eller kanske inte, om jag nu redan hade klippt sönder mitt gamla, vilket ju var det första som man uppmanades att göra. Tur man är obstinat ibland. Och varför kan jag inte få behålla min gamla kod? Känner mig som en riktig bakåtsträvare, men NÅGOT kan man väl för fan få bestämma själv. Och inte ens den har jag fått bestämma själv från början utan det var Jet som slumpade fram några siffror. HATAR nya lösenord och koder.
3. Fick ett brev från Telia där de sa att jag skulle byta lösenord på mitt trådlösa nätverk. Orkar inte ens tänka tanken från början till slut. SUCK.
4. Huvudvärk. Utan att jag ens en gång druckit en droppe alkohol. Känns nästan som slöseri på något sätt.
lördag 26 maj 2012
I Melodifestivalens skugga
Sitter här och småsurar över att kvällens avsnitt av Downtown Abbey utgått till förmån för Melodifestival. Fast det kanske är lika bra, för jag är ändå så trött att jag förmodligen hade somnat vid första antydan till lägre tempo i en redan från början rätt så maklig produktion.
Lyssnar på musik i hörlurar eftersom min man spelar Guitar Hero med varierande framgång bredvid mig i soffan. Som första förslag på låtar som youtube tycker att jag ska lyssna på, baserat på vad man brukar lyssna på i vanliga fall, var Lena Andersson och Är Det Konstigt Att Man Längtar Bort Nån Gång? Misstänker nu att min dator har blivit hackad av någon svartpensionär som har gratislyssnat på gammalt örongodis.
Jag har varit i Stockholm på kurs i veckan. En dag och en natt. Hann även med en blixtvisit hos Erik&Lisa i Tyresö. Dit skulle jag åka buss från Gullmarsplan. Till Gullmarsplan skulle jag åka tunnelbana från järnvägsstationen eller förlåt CENTRAAAAALEN heter det ju. Jamen det skulle väl till och med jag klara av, tänkte jag. Hade fått tydliga instruktioner av Lisa vilket bussnummer som gick till Tyresö, vilken hållplats jag skulle stiga av på och vilken kod som skulle sms:as till vilket nummer för att få åka med bussen eftersom begrepp som "biljetter" och "kontanter" uppenbarligen inte längre är förenligt med kollektivtrafik. Allt det där viktiga hade jag skrivit ner på en post-it-lapp som jag lagt bredvid en plastficka med tågbiljett, hotellbokningsbekräftelser och andra viktiga papper. Tyvärr för mig så låg lappen fortfarande kvar på bordet medan jag och resten av grejerna befann mig på tåget till Stockholm. JAMEN LÄTT, tänkte jag, alla uppgifterna fanns ju i ett mail på Facebook, och jag har ju faktiskt internet i min stenålderstelefon. Även om jag bara har "mobilsurfat" typ tre gånger i hela mitt liv, men nu skulle jag minsann logga in på Facebook och kolla upp detta.
Sagt blev gjort. Det gick långsamt men bra tills jag kom till stället där jag blev ombedd att ange mitt lösenord. Jag vet väl fan inte vad jag har för lösenord. Jag trycker in en kombination av bokstäver och siffror som bygger på att jag flyttar fingrarna på ett speciellt sätt på TANGENTBORDET. Inte på någon sketen knappsats på en mobiltelefon. Och plötsligt blev jag helt blockerad och kunde inte för mitt liv frammana i vilken ordning tangenterna sitter och översätta detta till knappsatstryckningar. Qwerty kan man ju, men resten? Fick panikringa till Nikky och fråga vilken tangent som sitter längst ner till vänster. PINSAMT. Och ja, som alla redan säkert tänkt, jag kunde ju dessutom ha ringt Lisa och frågat direkt. Men ibland ska det ju vara lite krångligt.
Ingen risk att jag kommer att använda "Facebook i mobilen" med den här luren i alla fall. Allting tog nämligen så lång tid att man hann börja minnas hur det faktiskt var att surfa på ett 56k-modem. Min telefon har nog marknadens minsta skärm, så jag fick nästan förslitningsskador i tummen för att läsa ett meddelande på cirka tre rader.
Men men. Nu skulle här åkas buss, fast först tunnelbana. Hade varit förutseende nog att ta med mig en REMSA från min man och min senaste Stockholmsresa. Alltså en sån där pappersslamsa som man stämplar i tunnelbanan (vet inte om dom funkar på bussar också, förmodligen, men nu skulle jag ju vara MODERN och åka på sms-biljett).
Min man har bott i Stockholm, så när han och jag är där tillsammans så kan jag lobotomera bort logistikcentrum av hjärnan och liksom bara hänga med., alltså hittar jag nästan ingenstans. Gissningsvis så anade han detta, för han hade inpräntat i mig att jag skulle ta gröna linjen söderut för att komma till Gullmarsplan. Nu följer något mycket pinsamt. Jag tog mig ner i tunnelbanan. Jag passerade spärrarna, fick REMSAN stämplad och hakade på den väldiga massan av folk som skulle hem från sina jobb med grön linje söderut. Stod inte i vägen i rulltrappan eftersom infödingarna då lär vara i stånd att döda en med sina bara händer. Kom ner till perrongen. Ett tåg kom in. Och då tänkte jag...Nej, det där är fel tåg, det är ju blått och jag skulle ju åka med grön linje...Så jag stod kvar och väntade på det gröna tåget. Som aldrig kom. Eller som Erik sa när jag bekände mina En annan del av Köping-skills efteråt: Till och med du måste ju fatta att det inte skulle funka att ha det så. Och jag bara: Hahaha, nej det är klart. Fast så djävla solklart tycker jag nog inte att det är.
Ja, nu fann jag mig ju förvisso GANSKA snabbt och eftersom tunnelbanetågen dyker upp i ungefär samma omfattning som slagen i en normaltränad människas vilopuls så var det ju ingen fara på taket. Tunnelbana är lite nervöst, åtminstone för mig som har livlig fantasi. Man vet aldrig vem som är latent men potentiell mördare och som kan flippa ur om man råkar glo på fel sätt eller stå för nära eller överhuvudtaget bara råka bete sig på ett sätt som misshagar. Ställde mig bredvid en ung kille med cello eftersom det kändes som att unga killar som spelar cello kanske inte per automatik är bindgalna, slåss med kniv och poppar Rohypnol som om det inte fanns någon morgondag.
Kom fram till Gullmarsplan med livet i behåll, hittade rätt busshållplats, hittade rätt buss, körde triumferande fram min stenåldersmobil med sms-biljetten under näsan på chauffören, men han viftade undan mig som om jag vore pestsmittad och tittade inte ens på sms:et som skulle kunna ha varit skickade av Kalle Kanin istället för av SL. FEMTIOFYRA SPÄNN ÅT HELVETE, tänkte snåla jag. Fast, som en annan busschaufför sa för ett tag sen när jag skojade om han inte skulle fråga mig om jag skulle ha hel eller halv biljett som han hade frågat tjejen som klev på före mig, det blir ju dyrt om det kommer en kontrollant.
Ja, men annars vet jag inte om jag klantat mig så värst. Tåget hem var försenat, förstås, på grund av att det stod ett trasigt tåg i vägen i Katrineholm och det var "lite ont om spår". På alla andra stationer utmed vägen kom det sedan meddelanden i stil med Ja, nu är vi snart framme i Mjölby och vi är cirka 14 minuter försenade. För er som ska resa vidare till Värnamo klockan 17.08 så inväntar det tåget på spår fyra. Hygglo-SJ-och-lokaltågtrafiken hela vägen. Utom när vi kom till Hässleholm klockan 20.15, för då lät det Ja, för er som skulle ha rest vidare med Öresundståg mot Kristianstad Karlskrona klockan 20.12 så har det tåget tyvärr gått och ni får invänta nästa som avgår klockan 21.12 från spår 1b. Att stå en timme och dumglo i Hässleholm när man a. varit uppe till sent dagen innan pga trevlig samvaro med Erik&Lisa, b. sovit pissdåligt pga ÅTTIOSÄNG på hotellrummet, som kändes som 40 cm innan natten var till ända, c. är trött pga mastig kurs hela dagen och d. har suttit på ett tåg i drygt 4 timmar, känns inte lockande. Kändes rent av skittråkigt, men som väl var lyckades jag trixa mig vidare med pågatåget Hanna Från Arlöv vid halv niotiden och kunde slutligen hinna med Skåneexpressen linje 3 hem till mitt ljuva hem och säng.
Ja, sen har det varit jobb och kalas och spårkurs för hela slanten fram till nu. Nu är jag ganska slut som människa. Har även städat, handlat, gjort müsli, lagat mat och hade en intention om att betala räkningar, men det får FAN vänta tills imorgon. Nu blir det sängen, inte melodifestivalen.
Lyssnar på musik i hörlurar eftersom min man spelar Guitar Hero med varierande framgång bredvid mig i soffan. Som första förslag på låtar som youtube tycker att jag ska lyssna på, baserat på vad man brukar lyssna på i vanliga fall, var Lena Andersson och Är Det Konstigt Att Man Längtar Bort Nån Gång? Misstänker nu att min dator har blivit hackad av någon svartpensionär som har gratislyssnat på gammalt örongodis.
Jag har varit i Stockholm på kurs i veckan. En dag och en natt. Hann även med en blixtvisit hos Erik&Lisa i Tyresö. Dit skulle jag åka buss från Gullmarsplan. Till Gullmarsplan skulle jag åka tunnelbana från järnvägsstationen eller förlåt CENTRAAAAALEN heter det ju. Jamen det skulle väl till och med jag klara av, tänkte jag. Hade fått tydliga instruktioner av Lisa vilket bussnummer som gick till Tyresö, vilken hållplats jag skulle stiga av på och vilken kod som skulle sms:as till vilket nummer för att få åka med bussen eftersom begrepp som "biljetter" och "kontanter" uppenbarligen inte längre är förenligt med kollektivtrafik. Allt det där viktiga hade jag skrivit ner på en post-it-lapp som jag lagt bredvid en plastficka med tågbiljett, hotellbokningsbekräftelser och andra viktiga papper. Tyvärr för mig så låg lappen fortfarande kvar på bordet medan jag och resten av grejerna befann mig på tåget till Stockholm. JAMEN LÄTT, tänkte jag, alla uppgifterna fanns ju i ett mail på Facebook, och jag har ju faktiskt internet i min stenålderstelefon. Även om jag bara har "mobilsurfat" typ tre gånger i hela mitt liv, men nu skulle jag minsann logga in på Facebook och kolla upp detta.
Sagt blev gjort. Det gick långsamt men bra tills jag kom till stället där jag blev ombedd att ange mitt lösenord. Jag vet väl fan inte vad jag har för lösenord. Jag trycker in en kombination av bokstäver och siffror som bygger på att jag flyttar fingrarna på ett speciellt sätt på TANGENTBORDET. Inte på någon sketen knappsats på en mobiltelefon. Och plötsligt blev jag helt blockerad och kunde inte för mitt liv frammana i vilken ordning tangenterna sitter och översätta detta till knappsatstryckningar. Qwerty kan man ju, men resten? Fick panikringa till Nikky och fråga vilken tangent som sitter längst ner till vänster. PINSAMT. Och ja, som alla redan säkert tänkt, jag kunde ju dessutom ha ringt Lisa och frågat direkt. Men ibland ska det ju vara lite krångligt.
Ingen risk att jag kommer att använda "Facebook i mobilen" med den här luren i alla fall. Allting tog nämligen så lång tid att man hann börja minnas hur det faktiskt var att surfa på ett 56k-modem. Min telefon har nog marknadens minsta skärm, så jag fick nästan förslitningsskador i tummen för att läsa ett meddelande på cirka tre rader.
Men men. Nu skulle här åkas buss, fast först tunnelbana. Hade varit förutseende nog att ta med mig en REMSA från min man och min senaste Stockholmsresa. Alltså en sån där pappersslamsa som man stämplar i tunnelbanan (vet inte om dom funkar på bussar också, förmodligen, men nu skulle jag ju vara MODERN och åka på sms-biljett).
Min man har bott i Stockholm, så när han och jag är där tillsammans så kan jag lobotomera bort logistikcentrum av hjärnan och liksom bara hänga med., alltså hittar jag nästan ingenstans. Gissningsvis så anade han detta, för han hade inpräntat i mig att jag skulle ta gröna linjen söderut för att komma till Gullmarsplan. Nu följer något mycket pinsamt. Jag tog mig ner i tunnelbanan. Jag passerade spärrarna, fick REMSAN stämplad och hakade på den väldiga massan av folk som skulle hem från sina jobb med grön linje söderut. Stod inte i vägen i rulltrappan eftersom infödingarna då lär vara i stånd att döda en med sina bara händer. Kom ner till perrongen. Ett tåg kom in. Och då tänkte jag...Nej, det där är fel tåg, det är ju blått och jag skulle ju åka med grön linje...Så jag stod kvar och väntade på det gröna tåget. Som aldrig kom. Eller som Erik sa när jag bekände mina En annan del av Köping-skills efteråt: Till och med du måste ju fatta att det inte skulle funka att ha det så. Och jag bara: Hahaha, nej det är klart. Fast så djävla solklart tycker jag nog inte att det är.
Ja, nu fann jag mig ju förvisso GANSKA snabbt och eftersom tunnelbanetågen dyker upp i ungefär samma omfattning som slagen i en normaltränad människas vilopuls så var det ju ingen fara på taket. Tunnelbana är lite nervöst, åtminstone för mig som har livlig fantasi. Man vet aldrig vem som är latent men potentiell mördare och som kan flippa ur om man råkar glo på fel sätt eller stå för nära eller överhuvudtaget bara råka bete sig på ett sätt som misshagar. Ställde mig bredvid en ung kille med cello eftersom det kändes som att unga killar som spelar cello kanske inte per automatik är bindgalna, slåss med kniv och poppar Rohypnol som om det inte fanns någon morgondag.
Kom fram till Gullmarsplan med livet i behåll, hittade rätt busshållplats, hittade rätt buss, körde triumferande fram min stenåldersmobil med sms-biljetten under näsan på chauffören, men han viftade undan mig som om jag vore pestsmittad och tittade inte ens på sms:et som skulle kunna ha varit skickade av Kalle Kanin istället för av SL. FEMTIOFYRA SPÄNN ÅT HELVETE, tänkte snåla jag. Fast, som en annan busschaufför sa för ett tag sen när jag skojade om han inte skulle fråga mig om jag skulle ha hel eller halv biljett som han hade frågat tjejen som klev på före mig, det blir ju dyrt om det kommer en kontrollant.
Ja, men annars vet jag inte om jag klantat mig så värst. Tåget hem var försenat, förstås, på grund av att det stod ett trasigt tåg i vägen i Katrineholm och det var "lite ont om spår". På alla andra stationer utmed vägen kom det sedan meddelanden i stil med Ja, nu är vi snart framme i Mjölby och vi är cirka 14 minuter försenade. För er som ska resa vidare till Värnamo klockan 17.08 så inväntar det tåget på spår fyra. Hygglo-SJ-och-lokaltågtrafiken hela vägen. Utom när vi kom till Hässleholm klockan 20.15, för då lät det Ja, för er som skulle ha rest vidare med Öresundståg mot Kristianstad Karlskrona klockan 20.12 så har det tåget tyvärr gått och ni får invänta nästa som avgår klockan 21.12 från spår 1b. Att stå en timme och dumglo i Hässleholm när man a. varit uppe till sent dagen innan pga trevlig samvaro med Erik&Lisa, b. sovit pissdåligt pga ÅTTIOSÄNG på hotellrummet, som kändes som 40 cm innan natten var till ända, c. är trött pga mastig kurs hela dagen och d. har suttit på ett tåg i drygt 4 timmar, känns inte lockande. Kändes rent av skittråkigt, men som väl var lyckades jag trixa mig vidare med pågatåget Hanna Från Arlöv vid halv niotiden och kunde slutligen hinna med Skåneexpressen linje 3 hem till mitt ljuva hem och säng.
Ja, sen har det varit jobb och kalas och spårkurs för hela slanten fram till nu. Nu är jag ganska slut som människa. Har även städat, handlat, gjort müsli, lagat mat och hade en intention om att betala räkningar, men det får FAN vänta tills imorgon. Nu blir det sängen, inte melodifestivalen.
tisdag 22 maj 2012
Jävla kanal 5
Satt som sagt och slötittade med ett halvt öga på Outsiders, som handlade om naturister. Okej, tar tillbaks lite av det jag sa innan, för det sades faktiskt en del kloka saker om det här med utseende och kroppsfixering som det förmodligen vore nyttigt om fler tog till sig. Men i alla fall. Sen blev det reklam, det är det ju jämt. Och plötsligt var det reklam för Desperate Housewives! Alltså, jag är på säsong 7. Ransonerar lite så det ska vara så länge som möjligt. Då vill man fan inte veta vad som händer i typ näst sista avsnittet ever. Bara en gång har jag varit snabbare på fjärrkontrollen och det var den här gången.
Nej, men jag uppfattade nog ingenting. LalalalalalalaBINGO.
Nej, men jag uppfattade nog ingenting. LalalalalalalaBINGO.
Inside out
Sitter här och degar men borde samla ihop mig och packa en liten väska. Åker till Stockholm imorgon för en liten kurs på torsdag, men TYAR inte. Tisdagar är veckans sämsta dag. Allt är jobbigt.
Min man klippte gräset innan. Jag tog hand om gräsklippet och lade det på potatislandet, eftersom jag anser att det här med täckodling är the shit. Diverse anledningar: 1. Man behöver inte rensa ogräs. 2. Man behöver inte gödsla. 3. Man behöver inte vattna lika ofta, och 4. Man behöver inte kupa.
Några som inte gillar täckodling är trädgårdsfascisterna och grannarna Tengil och Katla. Från andra sidan staketet hördes diverse uttalanden i tomma luften i stil med Nu kommer här att bli massa jävla sniglar och skit (för att vara en gammal tant på 75+ har Katla ett imponerande förråd av svordomar), precis lagom högt för att det ska höras in till oss utan att det ska räknas som ett försök till att starta upp en dialog. Bryr mig dock inte nämnvärt, men hoppas att min täckodling retar så mycket gallfeber på Katla att blodtrycket stiger till rent ohälsosamma nivåer och en medicinman råder henne att flytta till en lägenhet istället för att bo i en stor villa när man är så djävla gammal. Jag tycker deras trädgård är asful och de har ju all rätt i världen att tycka samma sak om vår. Fast de kunde ju hålla truten om det, för det gör ju jag med vad jag tycker om deras. Men bästa sättet att bemöta passiv aggressivitet är enligt mig att antingen ignorera fullständigt (om det bara kommer såna där tykna uttalanden som är meningen att man ska bli provocerad av), eller också villigt hålla med (om man blir direkt tilltalad). Jajamensan, här kommer det minsann att bli sniglar, sanna mina ord! fick jag dessvärre inte tillfälle att säga idag eftersom jag inte var direkt tilltalad.
Nu sitter jag och slötittar med ett halvt öga på Outsiders. Jag vet inte riktigt vad syftet med detta program är, men jag inbillar mig att man ska presentera människor som på ett eller annat sätt avviker från normen och så ska de få säga att det de håller på med är helt djävla normala och att folk som inte tycker det är trångsynta och konservativa.
Tja. Det kan man väl leva med.
Min man klippte gräset innan. Jag tog hand om gräsklippet och lade det på potatislandet, eftersom jag anser att det här med täckodling är the shit. Diverse anledningar: 1. Man behöver inte rensa ogräs. 2. Man behöver inte gödsla. 3. Man behöver inte vattna lika ofta, och 4. Man behöver inte kupa.
Några som inte gillar täckodling är trädgårdsfascisterna och grannarna Tengil och Katla. Från andra sidan staketet hördes diverse uttalanden i tomma luften i stil med Nu kommer här att bli massa jävla sniglar och skit (för att vara en gammal tant på 75+ har Katla ett imponerande förråd av svordomar), precis lagom högt för att det ska höras in till oss utan att det ska räknas som ett försök till att starta upp en dialog. Bryr mig dock inte nämnvärt, men hoppas att min täckodling retar så mycket gallfeber på Katla att blodtrycket stiger till rent ohälsosamma nivåer och en medicinman råder henne att flytta till en lägenhet istället för att bo i en stor villa när man är så djävla gammal. Jag tycker deras trädgård är asful och de har ju all rätt i världen att tycka samma sak om vår. Fast de kunde ju hålla truten om det, för det gör ju jag med vad jag tycker om deras. Men bästa sättet att bemöta passiv aggressivitet är enligt mig att antingen ignorera fullständigt (om det bara kommer såna där tykna uttalanden som är meningen att man ska bli provocerad av), eller också villigt hålla med (om man blir direkt tilltalad). Jajamensan, här kommer det minsann att bli sniglar, sanna mina ord! fick jag dessvärre inte tillfälle att säga idag eftersom jag inte var direkt tilltalad.
Nu sitter jag och slötittar med ett halvt öga på Outsiders. Jag vet inte riktigt vad syftet med detta program är, men jag inbillar mig att man ska presentera människor som på ett eller annat sätt avviker från normen och så ska de få säga att det de håller på med är helt djävla normala och att folk som inte tycker det är trångsynta och konservativa.
Tja. Det kan man väl leva med.
måndag 21 maj 2012
Dagens frågeställningar
1. När man ser en begravning på film och det regnar. Då har alla, etthundra procent av de närvarande som samlats vid graven (för på film är det ju alltid jordbegravningar), stora svarta paraplyer. Svarta, alltså. Man ser fan i mig aldrig några paraplyer i andra färger, eller paraplyer med reklam för Bingolotto eller Biltema eller liknande. Frågan är: Har alla ett speciellt, svart, begravningsparaply att ta till om molnen börjar hopa sig vid stunden för avskedet? (Jag har det inte. Jag äger överhuvudtaget inget paraply). Eller är det bara en slump?
2. Hur stressad är man på en skala när man flängt omkring som en dåre hela dagen och ska iväg igen vid 18-tiden och kommer på sig själv med att tänka Man kanske skulle borsta tänderna och ta ut linserna redan nu...så är det gjort, så behöver man inte lägga tid på det sen. Svar: Jättemkt stressad.
Ja, det var väl allt som var oklart för stunden. Egentligen inte, men jag är som sagt jättemkt stressad så det får bli en annan dag.
2. Hur stressad är man på en skala när man flängt omkring som en dåre hela dagen och ska iväg igen vid 18-tiden och kommer på sig själv med att tänka Man kanske skulle borsta tänderna och ta ut linserna redan nu...så är det gjort, så behöver man inte lägga tid på det sen. Svar: Jättemkt stressad.
Ja, det var väl allt som var oklart för stunden. Egentligen inte, men jag är som sagt jättemkt stressad så det får bli en annan dag.
söndag 20 maj 2012
Mästarnas mästare
Sitter här och degar framför Mästarnas mästare. Nu har jag aldrig sett det förut, alltså tidigare säsonger, men som jag har förstått det är det ett nytt upplägg den här gången, att mästarna är uppdelade i två grupper varav de bästa i vardera gruppen kommer att mötas mot slutet. Vet inte om jag tycker det är så hett nu när man är inne på grupp två av två. Samma tävlingar som man såg för ett par veckor sen, fast med andra deltagare...gäsp. Eller så är det bara för att jag inte känner igen någon av deltagarna förutom fotbollsspelaren Stefan Schwartz och det är väl ingen människa jag någonsin har känt mig nyfiken på. Eller ja, jag känner väl till han tennisspelaren också, men allvarligt, tennis...zzz. Tråkigare sport finns nog inte. Ja, nu kom jag på Pernilla Wiberg också, hon är ju inte direkt okänd ens för mig, men tja...utförsåkning. Var ju inte ens kul på Stenmarks tid. Enligt mig då alltså. Det enda som var bra med slalom var att man kunde sitta och rita på golvet i gympasalen (ja, på ett papper for God's sake) istället för att ha OÄ när Sverige stod stilla och hela skolan var beordrad att tränga ihop sig för att se Ingmar åka i svartvitt på en 17-tums tjock-tv med flimrande bildrör.
Så nu tittar jag bara med ett halvt öga och bryr mig inte om vem som vinner vad. Tror dock det största felet är att det inte är någon handbollsspelare med den här gången. Hade inte Wislander varit med så hade jag nog aldrig ens en gång börjat titta på detta program. Nu är jag lite sur att Annichen Kringstad inte gick vidare från första gånget, tyckte att hon var sjukt duktig i precis allting. Hade gärna sett henne och Wislander på delad förstaplats, men som vanligt har man ju ingenting att säga till om när det handlar om sånt.
Så nu tittar jag bara med ett halvt öga och bryr mig inte om vem som vinner vad. Tror dock det största felet är att det inte är någon handbollsspelare med den här gången. Hade inte Wislander varit med så hade jag nog aldrig ens en gång börjat titta på detta program. Nu är jag lite sur att Annichen Kringstad inte gick vidare från första gånget, tyckte att hon var sjukt duktig i precis allting. Hade gärna sett henne och Wislander på delad förstaplats, men som vanligt har man ju ingenting att säga till om när det handlar om sånt.
"Så djävla typiskt" Djävla fitt-Sverige! KUKEN!"
Får väl börja med att klargöra att rubriken är ett citat från Varan-tv, om någon nu inte förstod det. Jag och mina barn har gissningsvis sett mest Varan-tv av alla människor på hela jorden, inklusive Varan-teatern själva. Eller åtminstone nästan. Är de (barnen) miljöskadade så är det förmodligen mitt fel, men det får man väl ta med jämnmod.
Men i alla fall. Vad det är som är så djävla typiskt, det är att NU, när jag äntligen börjat hämta mig från dagisvirusets otrevliga effekter (trötthet, snuva, ont i halsen, huvudvärk, etc) så är långhelgen och därmed ledigheten slut. SLUT, bara sådär, den började ju nyss. Och nu precis kom min man och bara Jag känner mig helt förkyld...och jag kände mig bara missunnsam över att han fått vara ledig och frisk, medan jag fått min ledighet spolierad av snor och slöhet. Fast det är klart att det är ju inte roligt att vara sjuk och jobba heller. Tack gode gud för Treo och nässpray, säger jag bara, annars hade jag varit direkt bitter. Eller åtminstone åtskilligt gnälligare än nu.
Min man gjorde extremt stark tzatziki igår. Den är så mättad av vitlök att man skulle kunna ta en tesked och späda ut den i en hel hink med yoghurt och på så sätt få tzatziki för ett helt kompani. Vanliga förkylningsvirus hade nog inte överlevt, men nu snackar vi dagisvirus. Det är det som ger ordet multiresistens ett ansikte, i den mån ett virus nu kan sägas ha ett. Ansikte alltså.
Over & out
Men i alla fall. Vad det är som är så djävla typiskt, det är att NU, när jag äntligen börjat hämta mig från dagisvirusets otrevliga effekter (trötthet, snuva, ont i halsen, huvudvärk, etc) så är långhelgen och därmed ledigheten slut. SLUT, bara sådär, den började ju nyss. Och nu precis kom min man och bara Jag känner mig helt förkyld...och jag kände mig bara missunnsam över att han fått vara ledig och frisk, medan jag fått min ledighet spolierad av snor och slöhet. Fast det är klart att det är ju inte roligt att vara sjuk och jobba heller. Tack gode gud för Treo och nässpray, säger jag bara, annars hade jag varit direkt bitter. Eller åtminstone åtskilligt gnälligare än nu.
Min man gjorde extremt stark tzatziki igår. Den är så mättad av vitlök att man skulle kunna ta en tesked och späda ut den i en hel hink med yoghurt och på så sätt få tzatziki för ett helt kompani. Vanliga förkylningsvirus hade nog inte överlevt, men nu snackar vi dagisvirus. Det är det som ger ordet multiresistens ett ansikte, i den mån ett virus nu kan sägas ha ett. Ansikte alltså.
Over & out
lördag 19 maj 2012
Du drömmer om nåt fint, jag ser du småler
Idag var det upp i ottan och åka iväg på taxutställning. Skulle dock inte ställa ut själv eftersom jag missade sista anmälningsdagen, och sen visade det sig dessutom att utställningen skulle sammanfalla med viltspårkursen så då tyckte jag att det kunde vara skit samma. Med utställningen alltså. Får ju ändå aldrig mer än på sin höjd Very Good pga utåtvridna framtassar. Åkte dock dit ändå eftersom det var här i närheten och det är ju aldrig fel med taxsällskap. Mmm...taxsällskap. Vet dock inte om det var ömsesidigt, Remus spanade in två förtjusande strävhårsdamer och visade upp sitt allra bästa jag, men dom bara: DU KAN DRA ÅT HELVETE. Det spelade liksom ingen roll hur mycket han än fjäskade och stod i, det var kalla tassen.
Åkte sedan hem, och hann inte mer än stiga ur bilen så kom det sms från viltspårkursen att det blivit missförstånd om tiderna så kunde jag komma typ nu, bums, omedelbart? Så det var bara att hoppa in i bilen igen och köra ut i skogen och spåra upp en gigantisk klöv. Men det gick bra, väldigt bra. Tyvärr skulle någon annan hund gå samma spår lite senare med Remus och mina spår som störning, så jätteklöven fick lämnas kvar i skogen. Tursamt nog hade jag lite korv i fickan, men det syntes på Remus att han inte tyckte att det var ett riktigt fullvärdigt byte.
Nu är han dock TRÖTT och ligger i soffan med alla fyra benen i vädret och sover som en gris. Då och då viftar han på svansen i sömnen. Vet inte om han drömmer om snygga tjejer eller stora klövar, men något fint är det i alla fall.
Åkte sedan hem, och hann inte mer än stiga ur bilen så kom det sms från viltspårkursen att det blivit missförstånd om tiderna så kunde jag komma typ nu, bums, omedelbart? Så det var bara att hoppa in i bilen igen och köra ut i skogen och spåra upp en gigantisk klöv. Men det gick bra, väldigt bra. Tyvärr skulle någon annan hund gå samma spår lite senare med Remus och mina spår som störning, så jätteklöven fick lämnas kvar i skogen. Tursamt nog hade jag lite korv i fickan, men det syntes på Remus att han inte tyckte att det var ett riktigt fullvärdigt byte.
Nu är han dock TRÖTT och ligger i soffan med alla fyra benen i vädret och sover som en gris. Då och då viftar han på svansen i sömnen. Vet inte om han drömmer om snygga tjejer eller stora klövar, men något fint är det i alla fall.
fredag 18 maj 2012
Bright moments
Hastigheten från vilken ens tax förvandlas från en djupt sovande trasdocka i rummet intill till någon som ivrigt svansviftandes står vid ens fötter vid ljudet av ett fallande föremål: mindre än 1 sekund. Besvikelsen i hans ögon när han inser att det som studsat i golvet var en liten bit hackad lök istället för ett stycke kalvfilé: omätbar.
Dagisvirus från helvetet
Lider svårt av dagisvirus. Är helt slut, och då har jag ändå bara fikat/pratat skit med Jenny, second handshoppat på Röda Korset, grillat och druckit vin. Lite mer än så ska man väl tåla? Men nä. Är förkyld och trött. SLUT SOM MÄNNISKA. Ska det vara så här?
torsdag 17 maj 2012
Das Kapital eller nåt
Idag är en dag som är präglad av dassighet. För ett tag sedan råkade jag uttrycka att en person i sällskapet såg "dassig" ut, och då ställde sig sällskapet frågande till detta uttryck, med undantag för en kvinna som pratar göteborgska. Kanske är "dassig" inte skånska. Det är ju så dags att upptäcka det när man trampat omkring i Nils Holgerssonmyllan sedan mitten av 80-talet och förmodligen känt sig dassig ett stort antal gånger. Och så är det kanske ingen som har förstått vad man har menat.
I alla fall. Vaknade med jordens spänningshuvudvärk/migrän/jag-kallar-det-FÖR-JÄVLA-ONT-I-HUVUDET. Helt utan orsak dessutom, det var ju inte så att jag rumlade omkring på någon djävla backanal igår kväll. Nej, det var lydnadskurs på brukshundklubben och så Downtown Abbey på svt play och sedan i säng. Så det känns synnerligen orättvist.
Så den här lediga dagen har gått åt till att vackla omkring med ett trist illamåendeframkallande pulsen-dunkar-i-tinningarna-och-gör-ont-känsla. Har nu tagit knark (alltså receptbelagda värktabletter) samt sovit, och börjar känna mig som att jag åtminstone klivit ur dödsskuggans dal. Är dock långt ifrån att vara på topp. Jag bestämde därför att idag är en dag när man får ligga på soffan och läsa deckare, problemet är att jag inte orkar gå upp på övervåningen och hämta min bok. Dassighet är ordet, sa Bull.
I alla fall. Vaknade med jordens spänningshuvudvärk/migrän/jag-kallar-det-FÖR-JÄVLA-ONT-I-HUVUDET. Helt utan orsak dessutom, det var ju inte så att jag rumlade omkring på någon djävla backanal igår kväll. Nej, det var lydnadskurs på brukshundklubben och så Downtown Abbey på svt play och sedan i säng. Så det känns synnerligen orättvist.
Så den här lediga dagen har gått åt till att vackla omkring med ett trist illamåendeframkallande pulsen-dunkar-i-tinningarna-och-gör-ont-känsla. Har nu tagit knark (alltså receptbelagda värktabletter) samt sovit, och börjar känna mig som att jag åtminstone klivit ur dödsskuggans dal. Är dock långt ifrån att vara på topp. Jag bestämde därför att idag är en dag när man får ligga på soffan och läsa deckare, problemet är att jag inte orkar gå upp på övervåningen och hämta min bok. Dassighet är ordet, sa Bull.
onsdag 16 maj 2012
Onsdagsfredag
Sitter här och jäser i soffan efter en god måltid och ett par glas rött. Snart blir det sängen, för när man är så djävla gammal som jag är så behöver man minsann inte vara uppe till midnatt bara-för-att. Man får gå och lägga sig PRECIS NÄR MAN VILL, and I like it.
Förkylningen verkar bara bli en sån där liten minivariant. Det tackar jag för. Just nu lyssnar jag på en gammal god Judas Priest från tidigt 80-tal. Innan kollade vi på Downtown Abbey och konstaterade att det var en serie i vår smak, för "det är ju nästan som i Korsbaek". Denna referens härleder alltså till den danska tv-serien Matador för den som inte känner till det. Vi följde den som slavar förra sommaren. Det är något med herrskap och tjänstefolk som tilltalar oss, uppenbarligen.
Snart: Läggdags. Mmm...gå och lägga sig. Och sovmorgon imorgon. Det är fina grejer det.
Förkylningen verkar bara bli en sån där liten minivariant. Det tackar jag för. Just nu lyssnar jag på en gammal god Judas Priest från tidigt 80-tal. Innan kollade vi på Downtown Abbey och konstaterade att det var en serie i vår smak, för "det är ju nästan som i Korsbaek". Denna referens härleder alltså till den danska tv-serien Matador för den som inte känner till det. Vi följde den som slavar förra sommaren. Det är något med herrskap och tjänstefolk som tilltalar oss, uppenbarligen.
Snart: Läggdags. Mmm...gå och lägga sig. Och sovmorgon imorgon. Det är fina grejer det.
tisdag 15 maj 2012
Painkiller
Jamenvadfan, i morse vaknade jag och hade ont i halsen och för stunden känner jag mig helt vissen. Det här duger inte. Snart är det långhelg och det minsta man kan begära är väl ändå att man ska kunna njuta av ledigheten, inte gå omkring och lida av något djävla dagisvirus. FUCK.
Är som sagt svag och om bara en liten stund kommer min man hem med ett ton ved i tremeterslängder som ska bäras upp till vedbacken. Bra tajming, som man säger. Men det är bara att bita ihop.
Igår träffade Remus, tax med rätt att döda, en tjej. En förtjusande liten blyg västgötaspets som är med på samma kurs som vi, fast nu har de inte varit där på ett par gånger. De, hundarna alltså, sneglade på varandra på avstånd ett tag och Remus stilade med sin finaste svansviftning för att visa vilken snäll kille han är. Ness viftade inte på svansen, för hon har ingen. Vissa västgötaspetsar har ju inte det. Men hon sträckte fram sin förtjusande lilla nos och signalerade ett visst intresse från sitt håll.
Lite senare fick de möjlighet att hälsa. Remus har liksom inget fint sätt på nära håll, utan han bara: Tycker inte du som jag att jag är världens snyggaste? OKEJ, DÅ SKA JAG BROTTA NER DIG! Stackars Ness höll på att svimma av chocken, men Remus lät sig inte bekomma utan glidtacklade henne elegant, varvat med att tigga godis av Nessmatten. Och med tigga menas inte precis sitta fint och titta med fjäskig min som normala hundar gör, utan han hoppar skamlöst upp i knät och gräver ner hela huvudet i fickan på den som råkar förvara sitt hundgodis där. Denna form av självservering brukar dessvärre löna sig, för folk (inklusive jag själv) tycker att det är rätt underhållande. Medan han sysslade med detta kom blyga Ness tassande fram till mig för att hälsa, men då kom den presumtive pojkvännen som skjuten ur en kanon och knuffade undan henne med ett vänligt men bestämt HALLÅ DÄR, DET DÄR ÄR MIN MATTE OCH MINA KÖTTBULLAR, BARA SÅ DU VET DET! Och knappt hade stackars Ness bett om ursäkt för detta förfärliga övertramp så hade han vänt henne ryggen och tuggat i sig stora delar av hennes godis.
Norman Bates med ätstörningar, typ?
Är som sagt svag och om bara en liten stund kommer min man hem med ett ton ved i tremeterslängder som ska bäras upp till vedbacken. Bra tajming, som man säger. Men det är bara att bita ihop.
Igår träffade Remus, tax med rätt att döda, en tjej. En förtjusande liten blyg västgötaspets som är med på samma kurs som vi, fast nu har de inte varit där på ett par gånger. De, hundarna alltså, sneglade på varandra på avstånd ett tag och Remus stilade med sin finaste svansviftning för att visa vilken snäll kille han är. Ness viftade inte på svansen, för hon har ingen. Vissa västgötaspetsar har ju inte det. Men hon sträckte fram sin förtjusande lilla nos och signalerade ett visst intresse från sitt håll.
Lite senare fick de möjlighet att hälsa. Remus har liksom inget fint sätt på nära håll, utan han bara: Tycker inte du som jag att jag är världens snyggaste? OKEJ, DÅ SKA JAG BROTTA NER DIG! Stackars Ness höll på att svimma av chocken, men Remus lät sig inte bekomma utan glidtacklade henne elegant, varvat med att tigga godis av Nessmatten. Och med tigga menas inte precis sitta fint och titta med fjäskig min som normala hundar gör, utan han hoppar skamlöst upp i knät och gräver ner hela huvudet i fickan på den som råkar förvara sitt hundgodis där. Denna form av självservering brukar dessvärre löna sig, för folk (inklusive jag själv) tycker att det är rätt underhållande. Medan han sysslade med detta kom blyga Ness tassande fram till mig för att hälsa, men då kom den presumtive pojkvännen som skjuten ur en kanon och knuffade undan henne med ett vänligt men bestämt HALLÅ DÄR, DET DÄR ÄR MIN MATTE OCH MINA KÖTTBULLAR, BARA SÅ DU VET DET! Och knappt hade stackars Ness bett om ursäkt för detta förfärliga övertramp så hade han vänt henne ryggen och tuggat i sig stora delar av hennes godis.
Norman Bates med ätstörningar, typ?
söndag 13 maj 2012
Bokrecension: Åsen
Har precis läst ut Katarina Fägerskiölds debutroman Åsen och blivit besviken. Den har ju blivit rätt så hyllad och jag gillar landsbygd i allmänhet och socialrealism i synnerhet, så jag var helt övertygad om att det här var en bok helt i min smak. Men nä. Det hände liksom inget, det fanns inget driv. Bara en massa lösryckta beskrivningar som var staplade på varandra. Och sen tycker jag, utan att avslöja någonting, att slutet var väldigt märkligt med tanke på att huvudpersonen verkade vara så otroligt lam och utan egen vilja.
Så det var ju ingen hit och jag känner lite att, jamen finns det verkligen INGEN som inte heter Vilhelm Moberg eller Bengt Bratt som skulle kunna beskriva livet på landet så som det verkligen är? Hur svårt kan det vara? Ska man behöva göra ALLTING själv?
Så det var ju ingen hit och jag känner lite att, jamen finns det verkligen INGEN som inte heter Vilhelm Moberg eller Bengt Bratt som skulle kunna beskriva livet på landet så som det verkligen är? Hur svårt kan det vara? Ska man behöva göra ALLTING själv?
Sweet söndag of mine
Sådär, då var även yngsta barnbarnet Oliver döpt och upptagen i Herrens församling. Han skrek så att man kunde tro att det var Damien i Omen-filmerna som fick lite Kristusbaciller på sig. Mitt eget barn (Nikky) stod och blåljög prästen rakt upp i ansiktet på frågan om de hade kvar Adrians dopljus och kanske rent av tog fram det och tände det lite då och då. O ja, sa Nikky då, fast sanningen är att de har slängt det för "vad fan ska man med det till?" Mitt andra barn (Leo) dök överhuvudtaget inte upp på dopet eftersom han, citat, inte hade något större intresse för ceremonin, slut citat. Såna är mina kids. Sämre kan man ha.
Innan pratade jag med Adrian (3) om att man måste vara alldeles tyst inne i kyrkan (borde uppenbarligen ha pratat med Oliver också), men att man fick lov att sjunga.
- Sjörövar-Fabbe? undrade Adrian hoppfullt, och som den tråkiga vuxenperson man dessvärre är så fick jag avslöja att det med största sannolikt inte skulle bli tal om någonting Pippi Långstrumprelaterat i sångväg innanför kyrkans väggar. Ångrar mig nu. Det var ju ändå bara släkt och vänner där och då hade vi väl kunnat klämma i med lite TJO-OCH-HADELITTAN-LEJ för att liva upp stämningen. Alternativt överrösta Oliver. Men det är ju så dags nu.
Sedan vandrade vi vidare till församlingshemmet och drack kaffe och åt TÅRTAN, som faktiskt blev fantastiskt god. Det var många av de närvarande som sa det, fast de kanske inte vågade annat eftersom jag hade jämrat hela Facebook fullt om hur djävla jobbigt det hade varit att göra den.
Jaha, och sedan åkte vi hem och hamnade i något slags post-kalas-koma där man liksom är socialt utmattad och obekväm i finkläder och fylld av svart kaffe och tomma kalorier. Vi fick ta på mjukisbyxor och lägga oss på en filt i trädgården och äta äpple och läsa böcker för att bli någorlunda vederkvickta.
Och nu är helgen helt plötsligt SLUT, hur gick detta till? Det känns som att jag bara har lagat mat och bakat och ätit och sovit. Kan jag få en helg till så att jag hinner göra lite andra saker också? Gud? Schyssta?
Innan pratade jag med Adrian (3) om att man måste vara alldeles tyst inne i kyrkan (borde uppenbarligen ha pratat med Oliver också), men att man fick lov att sjunga.
- Sjörövar-Fabbe? undrade Adrian hoppfullt, och som den tråkiga vuxenperson man dessvärre är så fick jag avslöja att det med största sannolikt inte skulle bli tal om någonting Pippi Långstrumprelaterat i sångväg innanför kyrkans väggar. Ångrar mig nu. Det var ju ändå bara släkt och vänner där och då hade vi väl kunnat klämma i med lite TJO-OCH-HADELITTAN-LEJ för att liva upp stämningen. Alternativt överrösta Oliver. Men det är ju så dags nu.
Sedan vandrade vi vidare till församlingshemmet och drack kaffe och åt TÅRTAN, som faktiskt blev fantastiskt god. Det var många av de närvarande som sa det, fast de kanske inte vågade annat eftersom jag hade jämrat hela Facebook fullt om hur djävla jobbigt det hade varit att göra den.
Jaha, och sedan åkte vi hem och hamnade i något slags post-kalas-koma där man liksom är socialt utmattad och obekväm i finkläder och fylld av svart kaffe och tomma kalorier. Vi fick ta på mjukisbyxor och lägga oss på en filt i trädgården och äta äpple och läsa böcker för att bli någorlunda vederkvickta.
Och nu är helgen helt plötsligt SLUT, hur gick detta till? Det känns som att jag bara har lagat mat och bakat och ätit och sovit. Kan jag få en helg till så att jag hinner göra lite andra saker också? Gud? Schyssta?
lördag 12 maj 2012
Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag
Har slavat i köket sedan arla morgonstund, känns det som, och ännu är jag långt ifrån klar. Har i alla fall gjort Olivers doptårta nu, eller "citronmarängtårta med passionsfruktsgrädde" som den hette i receptet. En tårtbotten tog 5 h att göra. Eller för att vara korrekt så tog den kanske 5 minuter att göra, men sen skulle den stå i ugnen i 5 timmar, och i receptet ingick dessutom TVÅ tårtbottnar. Ja, fast det var inte det som var det jobbiga. Utan sen skulle den här marängbottnen från helvetet lossas från sitt bakplåtspapper utan att gå sönder, och fan vet vad som hände i ugnen på de där fem timmarna, men marängsmeten tycktes ha fördubblat sin volym på något vis. Så den där vrålsnygga maräng-rektangeln som man målade upp på bakplåtspappret fem timmar tidigare hade med hjälp av magisk kraft krupit upp på långpannans kanter och etsat sig fast där och ville inte alls låta sig lossas utan valde att spricka, smula sönder sig och i största allmänhet bete sig på ett sådant sätt att mustiga eder producerades i parti och minut. Fast botten nummer ett spelar ju ingen roll, den ser ju ingen. Lade därför ner extremt stor möda på botten nummer två (skrev Olivers namn med flagad mandel, bara en sådan sak) och var särskilt noggrann med att hålla maräng-rektangelns kanter en bra bit från långpannans dito. Spelade fan ingen roll, efter fem timmar hade de ändå förenats. Och att lossa bakplåtspapper och tro att OLIVER i mandelflagetext skulle bestå var ju synnerligen naivt. Men men.
Jaha, sen skulle det göras en citronkräm av 16 äggulor, färskpressad citronjuice, socker och rivet citronskal som värmdes i en rostfri skål i ett vattenbad. Den skulle röras intensivt hela tiden och fick absolut inte koka för då skar den sig på momangen. Vi hade ingen rostfri skål som var stor nog att rymma 16 äggulor, så jag fick dela upp det hela i omgångar, vilket tog evigheter och jag fick röra så att armen snudd på domnade bort. Sedan skulle den blandas med grädde och passionsfrukt och jo, den blev ju TO DIE FOR. Som tur var. Sedan var det bara att bre ut den på botten ett, på med botten två och ösa på ett ton frukt och bär för att dölja de värsta skavankerna.
Sedan följde det nervösa transportmomentet under vilket hela härligheten skulle förflyttas från A till B, dvs härifrån till the Wendels, men det gick bra. Det var bara andra gången jag åkte till Riverhouse den dagen, fick åka dit och köpa passionsfrukt eftersom jag glömde handla det igår och utbudet på tropiska frukten på Konsum här i byn är lite magert. Kom hem, satte igång att tillverka en paj med bacon och broccoli som jag i ett svagt ögonblick lovade att bjuda långväga dopgäster, a k a mina föräldrar, på imorgon innan dopet. Påbörjade sedan den citron- och dragonmarinerade kycklingfilé som ska bli vår egen middag ikväll. Så har jag inte suttit i bilen mellan Riverhouse och Ankeborg så har jag stått i köket hela långa dagen.
Men nu är det snart kväll och då vankas det a. god mat b. gott vin. c. SM-final i handboll och d. Downton Abbey, som vi ska börja följa från början. Tror det kan vara en serie som faller oss i smaken nämligen.
Jaha, sen skulle det göras en citronkräm av 16 äggulor, färskpressad citronjuice, socker och rivet citronskal som värmdes i en rostfri skål i ett vattenbad. Den skulle röras intensivt hela tiden och fick absolut inte koka för då skar den sig på momangen. Vi hade ingen rostfri skål som var stor nog att rymma 16 äggulor, så jag fick dela upp det hela i omgångar, vilket tog evigheter och jag fick röra så att armen snudd på domnade bort. Sedan skulle den blandas med grädde och passionsfrukt och jo, den blev ju TO DIE FOR. Som tur var. Sedan var det bara att bre ut den på botten ett, på med botten två och ösa på ett ton frukt och bär för att dölja de värsta skavankerna.
 | |
| Resultatet! |
Sedan följde det nervösa transportmomentet under vilket hela härligheten skulle förflyttas från A till B, dvs härifrån till the Wendels, men det gick bra. Det var bara andra gången jag åkte till Riverhouse den dagen, fick åka dit och köpa passionsfrukt eftersom jag glömde handla det igår och utbudet på tropiska frukten på Konsum här i byn är lite magert. Kom hem, satte igång att tillverka en paj med bacon och broccoli som jag i ett svagt ögonblick lovade att bjuda långväga dopgäster, a k a mina föräldrar, på imorgon innan dopet. Påbörjade sedan den citron- och dragonmarinerade kycklingfilé som ska bli vår egen middag ikväll. Så har jag inte suttit i bilen mellan Riverhouse och Ankeborg så har jag stått i köket hela långa dagen.
Men nu är det snart kväll och då vankas det a. god mat b. gott vin. c. SM-final i handboll och d. Downton Abbey, som vi ska börja följa från början. Tror det kan vara en serie som faller oss i smaken nämligen.
tisdag 8 maj 2012
Löparplaylist - en uppdatering
Kan säga att mitt försök att lura kroppen genom att bara springa till låtar som är mer än 6 minuter långa funkade bara sådär. Eller rättare sagt inte alls. Eller jag tror (numera) så här: En lång låt funkar kanske bäst när den är insprängd bland lite kortare låtar. Dvs så som jag alltid har gjort. Man ska fan inte hålla på och experimentera med låtlistor utan bara köra på sitt gamla vanliga koncept.
I lördags inledde jag ju med O'Malley's Bar med Nick Cave & The Bad Seeds, från skivan Murder Ballads vars låtar enbart handlar om folk som blir mördade, alternativt mördar andra. Det är lite uppiggande, med betoning på lite. Vet inte riktigt hur jag tänkte här, men en gång när jag sprang Göteborgsvarvet så visade det sig The Curse of Millhaven vara en riktig räddning när VÄGGEN var nära på väg uppför Göta Älvbron. Det var väl lite så jag tänkte. Att Nick Cave skulle bli min livlina med sina mördarballader. Men det var uppenbarligen fel låtval;
O'Malley's Bar är 14 minuter och 29 sekunder lång, och jag hann bli så djävla trött på alla som fick sätta livet till på det stället att ni anar inte. Dessutom kom jag på (för sent) att jag nog egentligen hade tänkt mig Stagger Lee, en annan lång låt från samma skiva, men med ett annat driv. Jaja. Too bad, too late.
Igår när jag skulle ut och springa en runda efter jobbet så hade jag glömt min mp3-spelare hemma. HATAR verkligen att springa utan musik och förhandlade med mig själv om att skjuta upp träningen till idag istället, men sådär kan man ju inte hålla på. Det finns ALLTID en ursäkt för att inte utsätta sig själv för jobbiga saker om man liksom börjar ge sig själv dispens för än det ena och än det andra, så därför begav jag mig ut på min runda, lyssnandes på fågelsång och mina egna andetag. Mest de senare, och "andetag" var mer en förskönande omskrivning för "dödsrosslingar". Nick Cave hade kunnat stå och sjunga en av sina mördarballader utmed vägen, det hade blivit som en rockvideo ungefär.
NOTE TO SELF: Glöm aldrig mer mp3-spelare.
I lördags inledde jag ju med O'Malley's Bar med Nick Cave & The Bad Seeds, från skivan Murder Ballads vars låtar enbart handlar om folk som blir mördade, alternativt mördar andra. Det är lite uppiggande, med betoning på lite. Vet inte riktigt hur jag tänkte här, men en gång när jag sprang Göteborgsvarvet så visade det sig The Curse of Millhaven vara en riktig räddning när VÄGGEN var nära på väg uppför Göta Älvbron. Det var väl lite så jag tänkte. Att Nick Cave skulle bli min livlina med sina mördarballader. Men det var uppenbarligen fel låtval;
O'Malley's Bar är 14 minuter och 29 sekunder lång, och jag hann bli så djävla trött på alla som fick sätta livet till på det stället att ni anar inte. Dessutom kom jag på (för sent) att jag nog egentligen hade tänkt mig Stagger Lee, en annan lång låt från samma skiva, men med ett annat driv. Jaja. Too bad, too late.
Igår när jag skulle ut och springa en runda efter jobbet så hade jag glömt min mp3-spelare hemma. HATAR verkligen att springa utan musik och förhandlade med mig själv om att skjuta upp träningen till idag istället, men sådär kan man ju inte hålla på. Det finns ALLTID en ursäkt för att inte utsätta sig själv för jobbiga saker om man liksom börjar ge sig själv dispens för än det ena och än det andra, så därför begav jag mig ut på min runda, lyssnandes på fågelsång och mina egna andetag. Mest de senare, och "andetag" var mer en förskönande omskrivning för "dödsrosslingar". Nick Cave hade kunnat stå och sjunga en av sina mördarballader utmed vägen, det hade blivit som en rockvideo ungefär.
NOTE TO SELF: Glöm aldrig mer mp3-spelare.
söndag 6 maj 2012
Post söndagsslöhet
Men JA, tröttheten är nu som bortblåst efter en extremt spännande handbollsmatch där Kristianstad slash Ankeborg gick och vann efter många om och men och tog sig till SM-final. Lite adrenalin var tydligen vad som behövdes. Jäss.
Söndagsslöhet
Söndag eftermiddag och jag känner mig slö. SLUT SOM MÄNNISKA, nästan. Men då har jag i vanlig ordning varit uppe sen i ottan, bakat bröd, promenerat i drygt 2 timmar, planterat fröer samt varit och fikat på ett ställe här i byn som nästan aldrig har öppet. Åtminstone inte när vi får för oss att åka dit, men idag hade vi tur och kunde sitta i solen på uteserveringen och dricka kaffe och äta våffla.
Men nu är orken slut. Kollar på handboll på tv, Guif mot Ankeborg, de har spelat semifinal cirka tusen gånger de senaste veckorna känns det som. Eller om det är bäst av fem, jag vet inte så noga. Har inte så bra koll på elitserien. Kollar med ett halvt öga medan jag installerar uppdateringar på datorn och annat sånt där tråkigt BULL. Trött är jag, som sagt. Känner verkligen inte för måndag imorgon. Men det är bara att gå på som förut och inte stanna eller se sig om, som Ola Magnell skulle ha sagt.
Men nu är orken slut. Kollar på handboll på tv, Guif mot Ankeborg, de har spelat semifinal cirka tusen gånger de senaste veckorna känns det som. Eller om det är bäst av fem, jag vet inte så noga. Har inte så bra koll på elitserien. Kollar med ett halvt öga medan jag installerar uppdateringar på datorn och annat sånt där tråkigt BULL. Trött är jag, som sagt. Känner verkligen inte för måndag imorgon. Men det är bara att gå på som förut och inte stanna eller se sig om, som Ola Magnell skulle ha sagt.
lördag 5 maj 2012
Post Humlestafetten
Sådär. Har nu genomfört årets Humlestafett (ja, en del av den i alla fall) för första gången på tre år. Är nöjd med att ha kunnat vara med, vilket jag och många med mig inte trodde när fotskadan från helvetet dök upp och uppförde sig som om den hade kommit för att stanna. Är dock inte så jättenöjd med min insats. Det kändes tungt, motigt och JOBBIGT. Plus håll och blodsockerfall. Plus att jag vaknade klockan sex i morse och hade DJÄVULSK spänningshuvudvärk som inte har börjat släppa förrän typ nu, tolv timmar senare.
Och så gick det ju långsamt, förstås, men det var det väl ingen som hade räknat med något annat. Låtarna som hanns med var O'Malley's Bar, Black Rose och delar av Hallowed Be Thy Name. Många sprang om mig, jag sprang om två. Inte jättemycket att bli imponerad över direkt.
Men men. Vi kom ju runt i alla fall. Och på en skaplig tid (inte min, men som tur är har jag ju snabbare lagkamrater). Och nu kan det ju faktiskt bara bli bättre. Bara att fortsätta harva på i löparspåret.
Det blir dock en annan dag, nu blir det först oxfilé på planka från Sankta Klara med min man och hans kompis Johan. Sedan ska vi se Låt den rätta komma in, den amerikanska versionen. Oddsen för att jag kommer att somna på soffan innan filmen är slut är inte jättehöga, känner jag.
Och så gick det ju långsamt, förstås, men det var det väl ingen som hade räknat med något annat. Låtarna som hanns med var O'Malley's Bar, Black Rose och delar av Hallowed Be Thy Name. Många sprang om mig, jag sprang om två. Inte jättemycket att bli imponerad över direkt.
Men men. Vi kom ju runt i alla fall. Och på en skaplig tid (inte min, men som tur är har jag ju snabbare lagkamrater). Och nu kan det ju faktiskt bara bli bättre. Bara att fortsätta harva på i löparspåret.
Det blir dock en annan dag, nu blir det först oxfilé på planka från Sankta Klara med min man och hans kompis Johan. Sedan ska vi se Låt den rätta komma in, den amerikanska versionen. Oddsen för att jag kommer att somna på soffan innan filmen är slut är inte jättehöga, känner jag.
fredag 4 maj 2012
Den ultimata löparlåtlistan (återstår att se)
Sitter här och laddar inför morgondagen, eftersom vi i det här och där rätt så rostiga järngänget ska springa Humlestafetten igen. Inte är jag i toppform, men Stefan och jag har laddat upp med cirka 1000 kexchoklad så det ska nog gå vägen ändå. Eller ja, vi ska väl åtminstone ta oss från A till B utan att stupa.
Har knåpat ihop följande låtlista:
1. Atlantis - Björn Afzelius
2. Blue Monday - New Order
3. En Spelmans Jordafärd - Thorstein Bergman
4. Hallowed Be Thy Name - Iron Maiden
5. Fear Of The Dark - Van Canto
6. På Snespår - Ola Magnell
7. The Black Rose - Thin Lizzy
8. Åkrar Och Himmel - Björns Vänner
9. Victim Of Changes - Judas Priest
10. O'Malleys Bar - Nick Cave & The Bad Seeds
Jaha, men vad i hela friden har de här låtarna gemensamt? (Förutom att 5 är en cover på en låt som är gjord av nr 4). Jo, det är att de alla är minst 6 minuter långa. Det är nämligen mitt nya sätt att lura kroppen när mjölksyran sätter in och det känns som om Döden har sprungit ikapp och flåsar en i nacken. Då kan man tänka "bara en låt till", och så råkar det vara liveversionen av Shine on you crazy diamond med Pink Floyd som är 22 minuter och 11 sekunder lång och innan man vet ordet av är man i mål.
Det är väl kanske lite overkill att ha med TIO långa låtar när sträckan man ska springa bara är 4 km. Visserligen är jag långsam, men inte SÅ långsam. Jag räknar med att vara i mål på cirka 4 låtar. Ska gå ut lugnt med O'Malleys Bar och sedan sätter jag spelaren på random play så får vi se hur det går.
Har knåpat ihop följande låtlista:
1. Atlantis - Björn Afzelius
2. Blue Monday - New Order
3. En Spelmans Jordafärd - Thorstein Bergman
4. Hallowed Be Thy Name - Iron Maiden
5. Fear Of The Dark - Van Canto
6. På Snespår - Ola Magnell
7. The Black Rose - Thin Lizzy
8. Åkrar Och Himmel - Björns Vänner
9. Victim Of Changes - Judas Priest
10. O'Malleys Bar - Nick Cave & The Bad Seeds
Jaha, men vad i hela friden har de här låtarna gemensamt? (Förutom att 5 är en cover på en låt som är gjord av nr 4). Jo, det är att de alla är minst 6 minuter långa. Det är nämligen mitt nya sätt att lura kroppen när mjölksyran sätter in och det känns som om Döden har sprungit ikapp och flåsar en i nacken. Då kan man tänka "bara en låt till", och så råkar det vara liveversionen av Shine on you crazy diamond med Pink Floyd som är 22 minuter och 11 sekunder lång och innan man vet ordet av är man i mål.
Det är väl kanske lite overkill att ha med TIO långa låtar när sträckan man ska springa bara är 4 km. Visserligen är jag långsam, men inte SÅ långsam. Jag räknar med att vara i mål på cirka 4 låtar. Ska gå ut lugnt med O'Malleys Bar och sedan sätter jag spelaren på random play så får vi se hur det går.
onsdag 2 maj 2012
Brevet från kolonin, till Brezjnev eller whatever
Hej Gud!
Om du nu nödvändigtvis tycker att torrsprickor i händerna är en så djävla (ursäkta) bra uppfinning, kan Du inte se till att de hamnar någon annanstans än just precis under en nagel? För varje gång man rör vid någonting med det fingret så gör det nämligen djävulskt (ursäkta igen) ont. I HELA FINGRET. Och om Du nu nödvändigtvis tycker att torrsprickor gör sig bäst under en nagel, kan de inte få vara på ett finger man använder väldigt lite istället? Typ lillfingret hade passat mig fint, istället för pekfingret som Du envisas med hela tiden.
Ödmjuka hälsningar
En undersåte
Om du nu nödvändigtvis tycker att torrsprickor i händerna är en så djävla (ursäkta) bra uppfinning, kan Du inte se till att de hamnar någon annanstans än just precis under en nagel? För varje gång man rör vid någonting med det fingret så gör det nämligen djävulskt (ursäkta igen) ont. I HELA FINGRET. Och om Du nu nödvändigtvis tycker att torrsprickor gör sig bäst under en nagel, kan de inte få vara på ett finger man använder väldigt lite istället? Typ lillfingret hade passat mig fint, istället för pekfingret som Du envisas med hela tiden.
Ödmjuka hälsningar
En undersåte
tisdag 1 maj 2012
End of långhelg
Pustar lite efter en strävsam dag, den sista i en strävsam helg. Potatislandet är ä-n-t-l-i-g-e-n färdiggrävt och potatisen är satt. Bönorna också. Hade egentligen tänkt plantera både brysselkål och broccoli idag, samt gräva ur komposten, men ärligt talat så sket jag i det när klockan närmade sig två och jag hade varit ute och slitit som ett djur sedan klockan nio, eftersom jag kände för att slappa istället. Satt i solen och läste en dyster bok som handlar om finlandssvenskar i Österbotten, det finns inte en karl som inte super och slåss och ingen kvinna som inte får stryk/blir bedragen och är allmänt olycklig. AAAAH, känner man då där man sitter i solen och jäser. Vad bra man har det.
Nu är jag bara inne lite snabbt och kokar pasta till pastasallad. Tog upp tre paket random kött ur frysen, det ena visade sig vara världens minsta lamm, eller delar av det åtminstone, och det andra var...eh, kött av något slag. Tillverkade ett antal grillspett, ska snart gå ut och grilla. I normala fall är det nästan lag på att man måste dricka vin och läsa deckare medan man "passar grillen", men eftersom det är jobbdag imorgon så får jag väl tumma lite på den regeln, ordentlig som jag är.
Nu är jag bara inne lite snabbt och kokar pasta till pastasallad. Tog upp tre paket random kött ur frysen, det ena visade sig vara världens minsta lamm, eller delar av det åtminstone, och det andra var...eh, kött av något slag. Tillverkade ett antal grillspett, ska snart gå ut och grilla. I normala fall är det nästan lag på att man måste dricka vin och läsa deckare medan man "passar grillen", men eftersom det är jobbdag imorgon så får jag väl tumma lite på den regeln, ordentlig som jag är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)