Hodeladihodeladihoppsanvilkendag

Min mamma har snavat på en tröskel, ramlat och samtidigt vridit till knät så att hela lårmuskeln gick av, legat på sjukhus, blivit opererad och kommit hem igen, allt under loppet av några dagar. Ringde henne igår för att höra hur läget var. Då hade hon installerat sig hemma hos en väninna på vars soffa hon skulle kampera några nätter eftersom a. hon bor en trappa upp och har någon slags ställning kring benet, b. tröskeln hon snavade på fanns på nyss nämnda väninnas vind, varför hon, väninnan, hade skuldkänslor och c. det minsta man kunde begära tydligen då var att öppna upp ett variant på korttidsboende med full service 24/7. 

Men allt var efter omständigheterna bra och "de" satt och drack kaffe. Visade sig att det var ett helt gäng oldies där i väninnans vardagsrum och där vilade sannerligen inga ledsamheter. Fick en känsla av att det pågick någon slags pensionärsvariant av pyjamasparty för det pratades och glammades och klirrades med kaffekoppar och kanske annat med, vad vet jag? Orkade inte ens kommentera det faktum att alla är 70+ och ingen är vaccinerad, för att försöka övertyga 40-talister om någonting som går emot deras egen övertygelse är enligt mig ett arbete som får självaste Sisyfos' gärningar att framstå som en räkmacka. Sådärja, nu var det sagt. 

Fån telefon, ingen svarar

Det hände ju någonting med Androidtelefoner i veckan som gick, appar som kraschade och allmänt strul som berodde på någon uppdatering som inte satt som den skulle. Detta blev dock dödsstöten för min gamla telefon, kanske inte rent fysiskt men mentalt hos mig. Det är ju direkt löjligt att prata om någonting som man köpte 2017 som "gammalt", men sådan är kapitalismen, otack är den armes lön. 

Har under en längre tid brottats med fenomenet att telefonen klagar på att den inte har tillräckligt med minne. Har ändå ett 60 GB minneskort och på det ligger det kanske...4 GB? och jag tycker att jag inte gör annat än flyttar över allt som går att flytta dit. Har inte alls speciellt många appar, i alla fall inte jämfört med många andra, men det senaste året har jag inte kunnat installera några nya för det finns inte plats. När jag läste Mordkonsulten för ett tag sen så fick jag lust att ladda ner Panda Pop för att se vad det var för ett spel som trollband Harbinder Kaur, men så roligt skulle jag inte ha menade min gamla sura telefonlur på. Vill jag ha en ny app så får jag alltså ta bort en gammal eller frigöra utrymme på annat sätt, och ni anar inte hur många appar och foton och filmklipp jag har rensat bort mot min vilja. Men det räcker inte! utan jag måste även dagligen gå in och rensa cacheminne på de appar jag använder mest, ett otroligt trist arbete om ni frågar mig, men allt för att telefonen ska hållas nöjd och glad och sluta trakassera mig med trista meddelanden om att de 16 GB som den har till sitt förfogande är på upphällningen. 

Orkar ej ha det så, och den där Androidkraschen var tydligen vad jag behövde för att göra slag i saken och köpa en ny. Behöver ej så mycket tid på mig när jag väl har bestämt mig, för jag vet att jag vill ha en Samsung (p g a har aldrig haft någon annan och även för att kunna använda Samsung Smart Switch och bara tanka över alla inställningar och appar och grejer på ett smidigt sätt), jag är inte intresserad av någon avbetalningsgrej via fläskiga abonnemang där jag bara använder kanske en tiondel av kapaciteten och där jag i slutändan kommer att ha betalat jättemycket för själva telefonen och vad jag tycker är rimlig prisklass är någonstans runt 3000 spänn, give or take några hundra upp och ner. Då blir det inte så mycket kvar att välja på, och av de alternativen som fanns valde jag raskt ut Galaxy A51 av den enkla anledningen att den hade 128 GB minne istället för 64 som den något billigare och mindre Galaxy A41 som nog egentligen hade passat mig bättre rent fysiskt. Har ju ej direkt dasslock till nävar, så jag är inte intresserad av telefoner som är av samma storleksordning som chokladaskar, men vis av erfarenheten frestades jag starkt av att ha ett rejält tilltaget minne. Dessutom - och det här var en annan bidragande orsak - hade kameran ett makroläge. Ä-L-S-K-A-R att fotografera smått men har nog inte gjort det med någon reda sedan jag slutade ha med mig digitalkamera vart jag än i världen vände mig. 

Blomfluga på vild palsternacka

Den här typen av foton har jag åstadkommit genom att ta cirka en miljon bilder, varav kanske 999 997 har varit otroligt suddiga, och sedan beskurit dessa. Ser nu mycket fram mot att få fota smått igen.

Rusade genast ut och fotograferade en mycket liten rabarberplanta. 

I alla fall, köpte denna telefon av en slö ungdom på Elgiganten i Ankeborg. Skulle sedan köpa till ett fodral för dagens telefoner är ju så satans hala och känsliga att de lätt glider ur ens grepp samtidigt som de inte tål ett fall på låt oss säga 70 centimeter eller vad det nu kan vara mellan hand och golv. Så pass kass design, men det är väl uträknat förstås. Jaha, men då fanns det väl inte, men ungdomen erbjöd sig att beställa ett, fast efter 10 minuters intensivt knappande där ungdomen fick konsultera en mer senior (cirka 22 år) kollega fick han konstatera att han inte alls kunde det. Åkte därför direkt från Elgiganten till konkurrenten Net On Net, där en sur medelålders säljargubbe informerade mig om att samtliga fodral till Galaxy A51 var slut och det gick inte att se när de skulle komma in på lagret igen. Suckade och gjorde ett sista försök på Media Markt och halleluja, där fanns ett. Bokstavligt talat ETT exemplar, så jag slet det åt mig som om det vore en guldtacka. 

Kom hem, packade upp, installerade Samsung Smart Switch, fixade och trixade för att få allting i ordning. Lustigt med Smart Switch, för den kunde minsann skicka över ACast och till och med veta var någonstans i podden jag hade slutat lyssna, men när det gällde appen "Renhållning" (där man får aviseringar om soptömning) så var jag tvungen att gå in och registrera mig på nytt. Missade därför en tömning, missade också förra tömningen p g a att det var en bugg i appen som gjorde att den tappade vissa inställningar, bland annat den om påminnelser, så nu har ingen tömt tunnan med plast- och pappersförpackningar sedan i januari och nästa tömning är inte förrän 20 april. Aja, skitsamma, det är ju inte som att man inte kan åka till en återvinningscentral. 

Hur som helst, är på det stora hela nöjd med min nya telefon, även om jag inte riktigt till 100 % har klurat ut hur allting fungerar nu. Främst är det den såkallade hemskärmen som ställer till det för mig. Jag använder t ex en app som heter Timely som väckarklocka. På gamla telefonen så var det bara att dra över skärmen för att stänga av, men i nya telefonen så måste jag först dubbelklicka på hemskärmen, sedan gå in i appen och stänga av larmet, vilket ju inte direkt är ett drömscenario när man själv befinner sig långt inne i drömmarnas rike. Men jag får väl klura vidare på den frågan. 

Vad jag däremot riktigt ogillar så är det fodralet. Har en såkallad plånboksmodell, det hade jag på min gamla också, och den hade låset på baksidan medan den här har det på framsidan. Vet inte hur många gånger jag har fiskat upp telefonen ur fickan och hållit den upp och ner för att jag utgått från magnetlåsets placering. Så otroligt störigt, plus att det inte känns bra att flärpa upp låset på framsidan. Vet inte varför och vet också att det här är ilandsproblem av gigantiska proportioner, men ändå. Något måste göras. Men till dess: njut av en i mitt tycke ljuvlig bild av smålandshönan Astrid. 

Godmorgon! 

Till stallet istället, v 12 2021

I fredags var det jättehärligt väder och därför stod det UTERITT på schemat. Är väl egentligen bara måttligt exalterad och hade hellre betat av ett rejält dressyrpass, men det var inte fritt valt arbete så det var bara att gilla läget. Det VAR förvisso väldigt härligt även om jag rätt ofta klagar på att man ju kan de där futtiga ridstigarna runt hagarna som man har till sitt förfogande både innan och utan. Men med tanke på att vissa ridskolor varken har beteshagar eller ens har möjlighet att rida ut i skogen någonsin så ska man väl verkligen vara tacksam. Så det försökte jag vara. Och det var härligt vårväder, solen sken, fåglarna kvittrade och vi svettades i våra jackor. G-Ö-T-T. 

Vår mörka hemlighet

Har läst Vår mörka hemlighet av Jenny Quintana. Den handlar om det här:

Fjortonåriga Elizabeth är något av en udda fågel i det lilla samhället Chelmsford. Sommaren 1978 flyttar Rachel till grannskapet med sin familj. Hon är populär och spännande, och flickorna inleder en trevande vänskap, båda med varsin agenda. Deras relation är både osannolik och ojämlik. Elizabeth skulle göra allt för Rachel en lojalitet som snart kommer att prövas. En kropp hittas och ingenting blir sig likt.

Tjugo år senare lever Elizabeth ett lågmält liv i Oxford. Hon vill inget annat än att hålla tonårens hemligheter djupt begravda. Men när den andra kroppen hittas kan hon inte fortsätta att springa ifrån sitt förflutna. De forna vännerna måste göra upp med vad som hände den där sommaren. Vad är deras mörka hemlighet?

Ja, men nä, jag vet inte riktigt. Teoretiskt skulle detta kunna vara väldigt spännande, men i praktiken var det inte en berättelse som fångade mig direkt och det var väldigt lätt att lägga boken ifrån sig emellanåt och jag läste mer ut den av pliktskyldighet än för att jag ville veta hur det gick. Den får två ödetomter av fem möjliga.

Tredje stenen från solen

Har läst-om Tredje stenen från solen av Claes Holmström, för vilken gång i ordningen vet jag inte riktigt. Jag har absolut noll procent gemensamt med karaktären Jimmy Hjort, men han fascinerar mig på något sätt. Det kanske är lite som med Hjärtats djur. Jag tycker också hela bokens upplägg är genialt. I början tycker jag att Jimmy är en sån århundradets djävla slöfock, men när man läst hela och bläddrar tillbaks till början så framstår han ju som nästan helt normal. Så det där gradvisa förfallet från arbetsskygg slacker till fullmoget psykfall är ju synnerligen väl gestaltat om ni frågar mig. Den här boken får fyra socialbidrag av fem möjliga. 

Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting och de kloka så fulla av tvivel

Ni vet kanske inte det, men det finns ett EU-direktiv som handlar om elektromagnetiska fält, vars syfte som jag förstår det mest handlar om hur man ska hantera magnetfält som uppstår kring diverse strömkällor så att folk med pacemaker inte riskerar att få sin pacemaker pajad. TYP. Det är inte helt enkelt det här med att tolka andemeningen i EU-direktiv ska jag säga, för det är rätt mycket text och mastiga formuleringar att tugga sig igenom utan att man för den sakens skull behöver bli så värst mycket klokare, men ett direktiv är ju, till skillnad mot en EU-förordning som gäller direkt och bums och rätt upp och ner, någonting som blir implementerat i gällande lagstiftning. Så då kan man ju kolla där istället, även om det inte heller direkt är njutningsfull läsning, men det framgår ju i alla fall hur det ska hanteras i landet Sverige. Av lite olika anledningar, bland annat den nyss nämnda, så har denna puck passats runt bland diverse personer på jobbet de senaste åren utan att någonsin vara i närheten av målet. Min insats i det hela var att jag lyckades låna en "magnetic field meter" av en dansk kollega, och som jag förstod det på henne så hade de bara gått runt och mätt lite i fabriken, identifierat vissa riskområden och satt upp någon varningsskylt på något ställe. 

Vi (för av någon anledning blev jag indragen i detta även om jag "bara" fått i uppdrag att låna mätaren) skulle då göra samma sak, men för att vi skulle få något att jämföra med så fick någon uppgiften att ta reda på hur de danska mätningarna hade utförts. Och där började jordens största surdeg att jäsa. För det var tydligen JÄTTEJOBBIGT för personen som fått uppgiften att ta kontakt med den danska kollegan och det var också uppenbarligen JÄTTELÄTT att glömma bort den uppgiften eftersom magnetfält är osynliga och den enda påminnelsen man får är en punkt på en to-do-lista på ett mötesprotokoll som man uppenbarligen vare sig behöver bry sig om eller respektera. Det här utvecklades nästan till en parodi till slut, för den första personen slutade och sedan har frågan bollats mellan olika personer och roller sedan 2017. I FYRA ÅR har den där djävla mätaren legat och väntat på att någon ska ta tag i detta. FYRA ÅR. Jag säger inte att det beror på att jag jobbar på en mansdominerad arbetsplats, eller jo, det är precis vad jag säger för det är min fasta övertygelse att en kvinna aldrig hade kommit undan med detta med mindre än att det hade skett en offentlig tvätt av en byk där den personens bristande förmågor verkligen skulle synas i sömmarna och tagas av daga. 

För cirka ett år sedan lyftes frågan på nytt, för vilken gång i ordningen vet jag inte (det är alltid jag som har den dåliga smaken att sabba all mysig mötesstämning med att lyfta upp såna här gamla surdegar och kräva åtgärder), och då var det en ny förmåga som fick i uppdrag att BARA LÖSA DET. Det skulle han göra, sa han, och det skulle nog inte vara några problem. Sen började han läsa i EU-direktivet och sedan började han förhala det på samma sätt som sina föregångare hade gjort. Ett direktiv är ju, till skillnad mot en förordning, någonting som blir implementerat i gällande lagstiftning, så man behöver ju inte sitta och läsa den från pärm till pärm, det räcker ju med att läsa in sig på vad som gäller i Sverige, men jag är ju naiv nog att utgå från att människor som sitter på förhållandevis höga positioner inom företag har koll på lite basic grejer som lagstiftning och hur det funkar. Efter moget övervägande hade den här personen kommit fram till att det nog var bäst att vi kontaktade en elfirma så att dom kom hit och gjorde mätningen för att säkerställa att den gjordes "på rätt sätt". Sen förhalades det i cirka ett halvår, under vilket den här personen både hann säga upp sig och sluta, men innan han slutade hade han i alla fall kontaktat en elfirma angående detta. Nu vet jag ju inte exakt hur uppdraget formulerades, men en vacker dag stod en elektriker på plats, redo att mäta. Han var ny på jobbet och väldigt positiv. "Vad kul, det här har jag aldrig gjort förut", var hans entusiastiska hälsningsfras och bara där blir man ju tveksam eftersom syftet var att ha koll på det som vi inte själva hade koll på. Sen fick han låna "vår" (danskarnas) mätare. Den är verkligen inte svår att använda, man trycker på "on" och så håller man den mot det man vill mäta och så väljer man i vilken enhet man vill mäta.

 Alla som har läst fysik vet väl att enheten för magnetisk flödestäthet är Tesla, alternativ Gauss. Åtminstone visste jag det, och jag var verkligen inte den klarast lysande stjärnan på fysikhimlen på den tiden det begav sig. Skyller detta på mina f d fysiklärare. När jag gick på högstadiet så fanns det en bra och en dålig fysiklärare. Tyvärr hade man väl inte helt klart för sig vad som var "bra" och vad som var "dåligt" på den tiden, men det var ju i alla fall inte Ohms lag och interferens i tunna skikt som lockade mest och därför tyckte man ju att man dragit vinstlotten när man fick läraren som hade som princip att varken ge läxor eller prov och som man hur enkelt som helst kunde dribbla bort från den faktiska läroplanen genom att ställa en valfri och gärna mycket långsökt fråga om rymden. Parallellklasserna dignade under ok som kraftekvationen och allmänna gaslagen medan vi mest satt av tiden. Vet inte hur han gjorde när han satte betyg för vi uträttade ju aldrig någonting av värde, men det här var ju på 80-talet och då var det uppenbarligen inte så noga med att följa läroplanen. 

Vi snabbspolar till mitten av 90-talet, när jag läste naturvetenskapliga ämnen på Komvux. Fysikläraren var en gubbe som hette Bengt som var månskensbonde och man får hoppas att det var det som var hans grej för helt ärligt så var han rätt kass på fysik. Aldrig att han lyckades koppla ihop lampor efter ett sånt där elschema med parallellkopplingar och seriekopplingar så det lyste på första försöket, så stor del av lektionerna som jag minns det gick åt till att han stod och kliade sig i huvudet och provade lite nya kombinationer av spolar och motstånd. Mot slutet av sista terminen så hade vi väl uppenbarligen inte kommit så långt som vi borde, men han sa helt generöst att vissa grejer i boken "kunde man hoppa över om man ville". Det var vår i luften och ingen var jättesugen på att börja med kvantmekanik, så vi var väl bara glada. Tills vi hamnade på ingenjörsutbildningen och det ingick nån fempoängare i fysik som bokstavligt talat var rena rama grekiskan. Paniken när vi-som-haft-Bengt-i-fysik-på-Komvux insåg att vi inte kunde ett smack. Vi fick gå i en skamsen samlad tropp till vår nya fysiklärare STEN och berätta att vi inte kunde någonting om kvantmekanik "för vår lärare på Komvux sa att man kunde hoppa över det om man ville". Sten blev mäkta upprörd, men ordnade så att vi-som-haft-Bengt-i-fysik-på-Komvux fick några extralektioner där vi fick lite basic fysik förklarat för oss. Fysik är egentligen inte så svårt utan handlar mest om matematik. Men en del grejer får man ju ändå ha lite koll på. För mig tog det till exempel pinsamt lång tid innan jag fattade att begreppet normalkraft handlar om att kraften är riktad som en normal, dvs vinkelrätt mot underlaget, och inte normal som i att någonting är helt normalt.  

JA, HUR SOM HELST. Åter till den här pigga elektrikern vars första uppdrag var att medelst en mätare bedöma om vi låg under gränsvärdet för elektromagnetiska fält. Som sagt, till och med jag, med mina rudimentära och fragmentariska fysikkunskaper vet att man mäter i Tesla, eller i Gauss. På mätaren väljer man dessutom enhet genom att trycka på knappen "Gauss" respektive "Tesla", men den här killen tolkade glatt det "mG" som visades i displayen när man tryckte på Gaussknappen som "milligram" och gjorde synnerligen svårsmälta statements om att flödestätheten var "mer än 500 milligram på sina ställen". Hade det varit jag som hade gjort ett sådant pinsamt felaktigt uttalande så hade jag fan i mig skämts ihjäl, och då är jag inte ens elektriker.  Men den här snubben hade ett självförtroende som inte var av denna världen och tillkännagav glatt att han skulle "gå över till mikro-Tesla istället". Vet inte om man ska imponeras av att han faktiskt lyckades tolka det "µT" som visades i displayen korrekt, men antagligen. Han gick runt tillsammans med en annan person här på jobbet som kanske inte heller är det fluffigaste fåret i fållan, och dessa geniämnen lyckades tillsammans dra slutsatsen att vi låg "väldigt nära gränsvärdet på sina ställen", för där visade mätaren ända upp till 0,4 µT (alltså mikro-Tesla). "Vad ligger gränsvärdet på då"? undrade jag och fick till svar av min kollega att "ja, det är där någonstans, enligt vad han (läs: milligram-elektrikern) hade kunnat googla sig till". Som den partydödare jag är så ville jag ha en ordentlig källa att förhålla mig, inte något som en elektriker som inte ens vet enheten för magnetisk flödestäthet har googlat och killgissat sig fram till, så som alla förstår så slutade det med att jag fick leta rätt på det själv (svaret finns i Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 2016:3 om någon mot all förmodan skulle vara intresserad). Visade sig att gränsvärdet var 0,5 mT, så helt fel ute var han ju inte när han hävdade att 0,4 var nära. Bara det att gränsvärdet är angivet i mT och inte µT. Alltså MILLI-Tesla. För den som inte är bekant med att omvandla storheter (vilket jag VET ingår i en elektrikers utbildning eftersom min man skolade om sig till elektriker för några år sedan) så är 0,5 mT alltså detsamma som 500 µT, och då låg vi ju plötsligt väldigt långt från att ligga nära, så att säga. 

Jag sa till de inblandade här på jobbet att jag anser att fakturan för detta ska bestridas, för om man vänder sig till en elfirma för att få kompetens som man inte själv har inom företaget så är väl det minsta man kan begära att de skickar någon som KAN och inte bara killgissar friskt och dessutom har HELT FEL. Då tyckte någon att jag var "taskig" mot han som numera går under det allmänna tilltalsnamnet "milligram-elektrikern", och de andra höll med för han kunde ju inte hjälpa att han inte kunde och det var ju i såna fall hans chef som skulle ha skulden som skickat ut honom, mjau mjau mjau. Det håller jag absolut med om det olämpliga i ur ett arbetsledningsperspektiv, men sen kan man ju tycka att den här milligram-elektrikern skulle kunna ha erkänt att detta låg utanför hans kompetens och kontaktat sin chef och sagt som det var och så hade de fått skicka någon annan, alternativt erkänt att de inte hade den kompetensen inom företaget. Men det är väl större chans för en snöboll att överleva en dag i helvetet än att få en man att erkänna att han inte kan, misstänker jag.
Jag vill också uppmärksamma alla på att när jag (kvinna) med all rätt kritiserar milligram-elektrikern (man) så sluter resten av mina kollegor (alla män) upp som en enad front och tar milligram-elektrikern i försvar. Om milligram-elektrikern hade varit kvinna så hade det garanterat hetat att "kvinnor inte kan någonting" och sen hade detta hängt med till döddagar och hon hade aldrig fått komma tillbaka hit igen. Källa: empiri från 20 år på mansdominerad arbetsplats. 

SÅDÄRJA, nu är det sagt. Disclaimer, inte alla män, osv. Gäsp. 

Den onda systern

Har läst Den onda systern av Karen Dionne och det kan du också göra. Detta är handlingen:

Hon trodde att hon hade lagt det förflutna bakom sig. Men tänk om det bara har bidat sin tid?

I femton år har Rachel Cunningham suttit i frivillig exil på en psykiatrisk klinik, eftersom hon är övertygad om att hon är ansvarig för sina föräldrars död. Men när det kommer fram nya detaljer kring morden återvänder Rachel till familjens stora timmerstuga, djupt inne i Michigans skogar, för att söka efter svar.

Efterhand som Rachel får en klarare bild av vad som verkligen hände den ödesdigra dagen då hennes föräldrar mördades upptäcker hon att ett hem kan vara fyllt av obeskrivlig ondska. 

Karen Dionne har tidigare skrivit Träskkungens dotter som jag gillade skarpt, och jag gillade även den här boken väldigt mycket. Det står på omslaget att den är "vanvettigt spännande och helt omöjlig att lägga ifrån sig", så det skulle väl gå i ett nafs att läsa ut den, skojade jag när bibliotekarien upplyste om att det bara var 14-dagarslån på den. Och det stämde. En sån där bok som man inte vill sluta läsa för man måste få veta hur det går samtidigt som man  njuter så mycket och inte vill att det ska slut. Den här boken får fem björnar av fem möjliga. 

Hjärtats djur

Har läst Hjärtats djur av Erik Hörstadius, en bok som jag av någon anledning läser-om med jämna mellanrum. Väldigt oklart varför, för jag tycker inte att varken Erik eller bokens alter ego Kenneth, som ju väldigt uppenbart är han själv, verkar vara en speciellt sympatisk person, utan snarare väldigt självupptagen och rätt dryg, och boken handlar i stort sett bara om att Kenneth och hans polare dräller omkring, festar, raggar brudar och har pseudodjupa diskussioner om ingenting. "Hela handlingen hade rymts på baksidan av en krognota" står det på bokens baksida, och jag är beredd att hålla med. Ändå läser jag den då och då, kanske att det är vilsamt att det inte händer så mycket och att det bara är en massa navelskåderi? Kanske är det lite av samma anledning som jag ser på typ Lyxfällan och liknande produktioner på tv, att jag kan få förfasa mig över vilka idioter det finns samtidigt som det får mig att känna mig som en lite bättre person. Ingen aning, men nåt är det väl. Ja, hur som helst. Jag tycker inte den här boken är särskilt bra, men den måste väl ändå "ha något" eftersom den ändå har fått stå kvar i bokhyllan och dessutom tas ner och läses-om då och då. Den får väl ändå tre vinslattar av fem möjliga (även om det principiellt bär mig lite emot). 

Till stallet istället, v 11 2021, pt 2

 Vi blir färre och färre i Nya Coronagruppen, i fredags var vi bara fem. I min gamla grupp, a k a Bästa Måndagsgruppen™, så var vi alltid tio och det var nästan aldrig någon som avbokade, så i det avseendet, visst. Det blir mer tid per ekipage, men samtidigt blir det ju ändå inte mer kvalitet för det går så mycket tid åt att förklara sånt som är basic, som hur man byter nedsittningsben eller hur vändande hjälper fungerar som jag faktiskt, ursäkta mig och jag menar inget illa och alla är barn i början och så vidare, men jag känner mig lite färdig med den typen av diskussioner. Så jag är ju hellre tio i Bästa Måndagsgruppen™ än fem i Nya Coronagruppen. MEN NU ÄR DET JU SOM DET ÄR, osv. 

Vi hade en övning med skritt- och travövergångar som var nyttig och svinjobbig. Rida på volt i trav med övergång till skritt på medellinjen och sen efter ett tag en ångra-övning, dvs man tänker att man ska göra en övergång men så gör man inte det utan rider på så det blir ett litet moment av samling istället. 

Nu var det ju flera veckor sen jag körde ett rejält dressyrpass med Köttbullen, för vecka 8 var det ju teori och sen har det varit markarbete och hoppning därefter. Det märktes om man säger så, för hon stod emot och var allmänt tjurig. Och sen ska jag ju tänka om och vara lätt som en fjäder i högerhanden och stadig på vänster istället för tvärtom som ryggradsmässigt känns rätt. Det är inte så himla lätt att tänka om där inte. Plus att lättar man på högerhanden så ställer hon sig åt vänster så att hon nästan går emot väggen om man rider i höger varv, vilket ju också känns lite kontraproduktivt men Karin har sagt att det får vara så här ett tag nu för hon måste stärka upp sin svaga sida. Som tydligen är höger, även om det känns som att det är där hon är stark.  I alla fall, efter mycket slit och släp blev Köttbullen riktigt fin i formen och vi fick till flera fina övergångar. Både hon och jag var både fysiskt och mentalt slut när lektionen var slut. Så det var väl nyttigt för oss båda kan man väl tänka. 

Grease

Jag använder inga såkallade skönhetsprodukter. Sminkar mig aldrig, och då menar jag aldrig som i "jag äger inget smink" om man bortser från någon gammal kajalpenna från nittonhundratalet som jag gissningsvis aldrig mer kommer att använda om det inte inträffar något drastiskt i mitt liv och mina grundvärderingar med avseende på vad som är viktigt i detta livet ändras. Jag har inga hårstajlingsprodukter heller, det behövs ju inte när man har 12 millimeters kvinnofängelsefrisyr. Tvättar håret med tvål, det har jag gjort i princip i hela mitt vuxna liv, det funkar skitbra och billigt är det också. Hehe.

Dock lider jag av något torr hud, inget jag i normala fall lider av så länge jag kan smörja in ansiktet efter att jag duschat, och jag har tidigare skrivit om att body butter från The Body Shop är min grej. För ett tag sen skrapade jag det sista ur en burk (vilket inte på något vis betyder att burken är tom, för säga vad man vill om The Body Shop, men deras produkter är verkligen d-r-y-g-a) och lekte då med tanken på att "prova något annat". Oklart varför? eftersom jag ju är så himla nöjd. Men det var i vintras när det var femton grader kallt och min redan torra hud var torrare än torrast och jag längtade väl efter att dränka in mig i någon fet och härlig lotion. Hittade ju förvisso handkräm nr 40 från Jordklok, den var superbra men pumpfunktionen slutade funka när det var cirka en tredjedel kvar i flaskan och det var ju rätt så ovärt. 

Hur som helst, blev så trött på mitt torra skinn så jag in på Jordklok och klickade hem ett par olika sorters lotion, nån med ringblomma och nån med havtorn för det lät så himla härligt och naturligt. Har nu testat båda och är väl inte missnöjd men inte stormförälskad heller. De funkar, men gör inga underverk direkt. Plus att jag tycker att båda är för lättflytande för att använda i ansiktet och utöver det efterlämnar en lätt stramande känsla som om man inte smort in sig samtidigt som det blir som en fet hinna. Så nä, det var ju dumt att ändra på ett vinnande koncept insåg jag, så jag in på The Body Shops webshop, klickeliklick och inom kort är en burk body butter på väg hem till mig så att ordningen blir återställd. Slut på reklamen. 

All work and no fun

Dagarna stretar på, mars är ju sen gammalt min helvetesmånad på jobbet. Så mycket som ska fixas och fastän att jag tycker att jag inte gör annat än delegerar så har jag ändå minst sagt fullt upp och lite till. Blir därför lite trött när jag hör min man säga att vi i helgen ska ta bort plattor, gräva bort rötter och förbereda för ett trädäck som ska byggas. Vi har en "uteplats" som egentligen bara är kanske 5-6 kvadratmeter där det ligger lite stenplattor. Precis intill växer ett plommonträd som det i bästa fall kommer tio plommon per år på. Plommonträd gillar ju att skicka upp rotskott och det här plommonträdet är inget undantag, och de växer nu lite här och var runt och mellan stenplattorna och gör att de inte längre är en slät yta utan plattorna lutar åt alla håll. Det är alltså dessa plattor som ska bort och dessa rotskott som ska grävas upp. S-T-Ö-N. Som om man inte hade nog att göra redan liksom. Min man är mellan två jobb så han har ju all tid i världen, i alla fall fram till efter påsk när han ska börja sitt nya, men jag drömmer om helger där den enda aktiviteten är att elda i kaminen och ligga på soffan och slötitta på serier. Men det blir väl i ett annat liv. 

Men det ska bli fint att få ordning på den såkallade uteplatsen, som de senaste åren mer använts som förvaring av diverse byggmaterial och så har man fått sitta och grilla och trängas med betongplintar och andra bra-att-ha-saker. Jag bryr mig inte  om att vårt hus inte direkt ser ut som ett reportage i Sköna Hem, men det behöver ju nödvändigtvis inte heller se ut som en byggarbetsplats som övergivits eftersom byggfirman gick i konkurs för flera år sedan. Just nu ser tomten värre ut än någonsin eftersom vi tog ner en gigantisk cypress i helgen som gick, så den delen av tomten liknar mest ett dåligt röjt kalhygge just nu med en massa grenar och stammar överallt. Stammarna ska min man bygga något av, vet inte riktigt vad för han har haft så många idéer men jag tror det har landat i någon slags spaljé som det ska klättra kaprifol på. Det är det som gör mig lite trött också, att det liksom aldrig bara är att röja och bli klar, utan alltid någonting som måste sparas för kommande projekt i en avlägsen framtid. Helvetet är inte alls konstruerat med brinnande svavelosande sjöar och illasinnade smådjävlar som sticker eldgafflar i ens utpinade lekamen, det är att vara tvungen kliva och klättra över högar av bra-att-ha-saker i evigheters evighet, amen. 

Kom i alla fall på en extremt listig grej för ett tag sen. Min man gillar ju rollspel och han har länge pratat om att "dra ihop ett gäng och spela Call of Cthulhu", vilket jag känner mig måttligt sugen på. Sen kom det ju en pandemi i vägen så det blev aldrig av. Men nu har han börjat prata om att köra det på Zoom. Jag har ju cirka noll procent intresse av detta, vilket jag också har meddelat ungefär lika många gånger som det här har varit uppe på tapeten, men han inbillar sig fortfarande att om jag bara ger det en chans så kommer jag att transformeras från skeptiker till tärningskastande spelledare på ingen tid alls. I alla fall. Sist det kom på tal så lade jag in en motprestation i potten, för varför är det bara jag som ska uppoffra mig? Så jag sa att absolut, jag är med och spelar på Zoom när du har röjt upp i källaren så att man kan ta sig till tvättstugan utan att behöva åla sig fram. Till tvättstugan är det som en korridor utmed vars väggar min man tycker det är lämpligt att luta träskivor, brädor och annat skrymmande bra-att-ha så att det känns som att golvytan man har att gå på är cirka en decimeter bred. Bärandes på en tvättkorg är det som att be om att snubbla, fastna eller slå tårna i någonting. Nu är det ju i och för sig min man som sköter 100 % av all tvätt och innan ni börjar jubla över hur duktig han är så kan jag tillägga att han gör det enbart för att slippa mina utbrott av irritation och höra mitt tjat om att han ska röja upp i det där djävla råttboet. Jag vet inte hur många gånger vi har bråkat om det där och för mig är det helt obegripligt eftersom han i samma andetag som han vägrat att slänga ramen till vår förra soffa eller något annat helt värdelöst säger att han inte vill något hellre än att ha ordning och reda. Men liksom många män har han en förmåga att samla på sig en massa bra-att-ha-saker, och dessa saker hamnar i källaren "så länge" och sedan blir de liggande där i decennier. Lösningen är ju att röja upp en gång för alla, strukturera, skapa vettig förvaring för det man behöver och framför allt KASTA det man inte har användning för. Men det ligger inte riktigt för honom utan han vadar hellre omkring i kaos. Men nu ligger det ju en rollspelshelg i potten, så då kanske det blir annat ljud i skällan. Känner mig dock rätt säker på att det lär dröja rätt avsevärt innan jag sitter med en tjugosidig tärning i min hand, om det ens någonsin kommer att ske. Hahaha. 

. 

 

Den första frosten

Har läst Den första frosten av Anna Kuru, det kan du också göra. Handlingen är denna:

Allis kan inte glömma det flämtande ljudet av hur hans lungor töms på luft. Så fort hon blundar på kvällen ser hon hans kropp, inklämd under bilens rostiga underrede på verkstaden i Kiruna. Hon hör det ödesdigra ljudet från domkraften innan allt faller: Det förvridna ansiktet. Blodet som droppar när ambulanspersonalen bär ut honom.
I ett försök att komma undan det plågsamma minnet tar Allis sin tillflykt till en ensligt belägen stuga i de norrländska fjällen, där hon ser fram emot att få vara ensam och återhämta sig. Men det finns en annan stuga i trakten. Där bor Jonas, som försöker läka såren efter sitt spruckna förhållande. Och samtidigt har en man vid namn Raumo lämnat Helsingfors för att fjällvandra i Sverige.
När dessa tre livsöden stegvis vävs ihop och fjällsommaren går mot sitt slut befinner sig Allis i en långt farligare situation än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Det här tyckte jag var en riktigt bra bok. Lågmäld med en långsamt stegrande spänning och ett helt fantastiskt språk. Möjligen att karaktären Allis kändes lite för diffus och svår att greppa, men eftersom det ska vara första delen av en trilogi så hoppas jag såklart på mer. Den här boken får fyra fjällrävar av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 11 2021, pt 1 (jodå!)

Igår eftermiddag fick jag meddelande om att min dotter inte skulle rida på kvällen och numera är det ju fritt fram för oss att byta plats med varandra, så jag for iväg för härligt häng med Bästa Måndagsgruppen™. Fick ta den hästen som min dotter skulle ha haft, vilket var/är en jättehäst som jag aldrig ridit förut p g a 1. jättehäst, 2. många gillar henne. Min definition av "jättehäst" är kanske inte representativ för resten av mänskligheten, men detta är i alla fall ett rejält halvblodssto på...tja, 165-170 nånting? Sur och dan är hon i boxen, biter i väggen och viftar med hoven. Men det är mest attityd, har hjälpt till att göra i ordning henne rätt många gånger så den biten är det lilla bekymret. Storleken är värre, jag får stå på tå och verkligen sträcka ut för att nå att borsta henne på ryggen och det var nätt och jämnt att jag kunde spänna sadelgjorden från marken. Stiglädren fick jag hissa upp till sista hålet och då var de på gränsen till för långa, men när jag snurrade så blev de på gränsen till för korta och det tycker jag är värre. Och det kändes som att jag satt flera meter upp över marken. GULP. Jaja, men ska man utvecklas så måste man ju någon gång ta sig lite utanför den egna komfortzonen. Var ändå inte jättenervös, för hon går som sagt med mycket på lektion och hon verkar vara hyfsat trygg och stabil, ingen hetsig sak som far i luften för minsta lilla. 

Fast det var ju inte a match made in heaven om man säger så. Så fort jag tog tyglarna körde hon upp huvudet i luften och gjorde verkligen sitt yttersta för att komma undan arbete. Har fan sett nybörjare rida henne bättre, kändes det som. Men Karin sa att jag skulle vänta ut henne, så jag tog ett stadigt grepp om yttertygeln och försökte jobba henne på volterna, men jag tycker det är svårt innan man vet hur mycket man vågar trycka på framåt och hur mycket man kan ta i henne sen. Precis när det kändes som att vi var lite på gång i skritten var det dags att trava och då var det samma visa, huvudet i luften och hon ville inte gå fram och började trampa med frambenen nästan som att hon var på väg att resa sig (det var hon inte, men det kändes så). Sen var det galopp som hon var väldigt bekväm i, bara att sitta och åka med och för mig som är van vid att kämpa för varje galoppsprång var det ju ändå lite gött. Ja, inte för att hon gick i form eller så, men man kan ju inte begära allt. 

Sen red vi själva huvudövningen som var takt och övergångar. Man skulle rida innanför fyrkantsspåret, skritta tio steg, trava tio steg, sakta av, skritta nio steg, trava nio steg, sakta av, skritta åtta steg, trava åtta steg, osv, ja ni ser mönstret. Ner till ett och sen upp till tio igen. Kan ju säga att det där med att räkna steg var inget för oss, men plötsligt började formen komma, först i skritt, sedan i trav och sedan gick hon fint och balanserat även i övergångarna och då var det ju riktigt drömmigt, men såklart var lektionen slut just då, så där är det ju alltid. Klagade över att det känts förfärligt och att jag aldrig sett henne gå så illa med någon annan, men Karin sa att det där med att köra upp huvudet och trampa med frambenen var tydligen någonting hon, Bitchhästen alltså, gör när man sätter lite press på henne. Stämmer säkert, för när hon väl kom till samarbete så gick det ju bra, men startsträckan var ju gigantisk. Men nu vet jag ju det till en annan gång. 

Sen fodrade vi och det som är så GÖTT med Bästa Måndagsgruppen™ (förutom att alla är så himla trevliga) är att det aldrig är något snack om vem som gör vad, alla bara hjälps åt helt naturligt. Inte som i Coronagruppen där somliga, ingen Mansplainer nämnd och ingen glömd, konsekvent smiter undan till exempel att packa höpåsar och mocka i ridhuset. Längtar så sjukt mycket tillbaks till mina måndagskvällar med detta gänget, sno på med vaccinet nu va. 

Helgen som gick, OS-kval med mera

Hurra för Sverige som nu är klara för OS. Min man beklagade sig lite, vi brukar alltid äta middag framför tv:n och då tittar vi som regel på någon serie vi följer, men nu blev det handboll både lördag och söndag och han är väl måttligt intresserad om man säger så, speciellt det här som då inte var VM eller något annat mästerskap. Jamen det här är ju jätteviktigt, om dom inte klarar detta är ju hela OS helt meningslöst, sa jag och tänkte i hastigheten inte på ridsporten. Fast det vet man ju inte hur det blir med den med tanke på EHV-1-viruset och den nyss inställda Gothenburg Horse Show, den är ju såklart inte i paritet med OS men det är ju ändå världscupen och inte Ponnyallsvenskan division 2. 

Hur som helst, avnjöt en lagom odramatisk match mot Algeriet i lördags (missade fredagens match mot Tyskland p g a att den gick på eftermiddagen) och en lite mer spännande händelse mot Slovenien igår. Eller, Slovenien-matchen slutade väl vara spännande-spännande någonstans i mitten av andra halvlek när det stod klart att Sverige skulle vinna, men sen blev ju det spännande om de skulle kunna vinna med minst 7 mål och därmed vinna gruppen och hamna i en på pappret lite lättare grupp i OS. Jajamen, det gick vägen. 

Saknade Robban & Claes som kommentatorer, denna fantastiska duo som kan och vet ALLT och lite till. De som var nu ger jag inte mycket för. Inga analyser, man fick ju knappt veta något om något. Mikael Aggefors blev till exempel utvisad i matchen mot Algeriet, och jag vet fortfarande inte varför. Har nog aldrig varit med om att en målvakt blir utvisad, det hade Robban & Claes aldrig bara låtit gå förbi med en slö gissning på felaktigt byte, utan de hade analyserat detta ner till rötterna. 

Aja, det viktigaste var ju OS-biljetten, och nu verkar det ju som att OS blir av? Av en ren slump råkar jag ha lagt in om semester just dom veckorna och det blir ju fint med tanke på tidsskillnaden i Japan. 

Jaha, men annars har väl helgen varit rätt okej. Hade avslutning på en viltspårkurs på lördagen, vilket innebar att jag gått mina 10 000 steg redan innan fan vaknat och fått i sig vällingen. Igår var jag också uppe med tuppen, vilket innebar att jag både hann med långpromenerad med hundarna, städa hos höns och vaktlar, greja lite i trädgården samt så de sista tomaterna plus lite blomfrön innan lunch. Sedan fick min man ett ryck och skulle fälla en jättestor cypress som har stått bakom huset. Vi har varit kluvna till den sedan dag ett, den är väldigt stor och ståtlig men den står väldigt nära huset och tar en del ljus samt att den inte riktigt passar på en naturtomt som vi ser det. Så igår åkte den ner och min man ska bygga en slags pergola av stammarna, har han fått för sig och jag säger väl att den som lever får väl se. 

Slappade sedan i soffan med böcker och tv. Alltså Tunna blå linjen! Blir så påverkad av den att jag kommer på mig själv med att ägna orimligt mycket tid åt att gå omkring och tänka på Jesse och önska att det ska ordna sig för honom. Till Magnus vill jag säga att hans djävla föräldrar är riktigt vidriga och att han gott kan göra slut med dom, och jag tycker också att Leah behöver en kompis (mig!?) som kan stötta henne mot alla as som hon träffar på, kanske främst inom den egna kåren. Den enda jag inte bryr mig så värst mycket om är Sara. 

Jaha, det var väl helgen som gick det. Nu väntar en vecka med svinmycket jobb, blääää. Men det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. 

Till stallet istället, v 10 2021

I fredags var det hoppning och jag kan säga direkt att det gick INTE bra. Blev så djävla sur på mig själv att det nästan lite har påverkat humöret hela helgen. Så här var det: Vi skulle hoppa en övning som var typ: vänd snett igenom, hoppa ett litet kryss på ena diagonalen, lägg en volt vid A, hoppa ett koppelräck på ena långsidan, vänd snett igenom och hoppa ett litet kryss på andra diagonalen, lägg en volt vid A och hoppa ett koppelräck på andra diagonalen. Hoppa fram gick fint, men när vi skulle börja övningen, som först bara var att trava mot krysset, landa i galopp, lägga volten och hoppa kopplet och därefter bryta av till trav, ja då for DJÄVULEN i Köttbullen. Eller åtminstone kändes det så. Det gick bra att trava mot krysset och landa i galopp, men när vi kom till A och skulle påbörja volten så missförstod hon och trodde hon skulle få gena mot koppelräcket och bara KASTADE sig iväg mot det. Lyckades få till en "volt" som nog snarare kunde beskrivas som åttkantig, det var i höger varv och hon bara bet sig fast i bettet, låste halsen och var allmänt besvärlig, och sedan nästan skenade hon mot hindret och slängde sig över helt okontrollerat. Det läskiga med Köttbullen är att det känns som att hon dyker över hindret, och eftersom jag har en trist gå-omkull-med-häst-historia i bagaget så är jag inte det minsta sugen på att uppleva den igen. Ju högre tempo desto mer känns det som hon dyker och desto större är förstås också risken för att gå omkull. För säga vad man vill om Köttbullen, hon gör så gott hon kan och E for effort och allt sånt där, men hon har faktiskt skitdålig koordinationsförmåga. Plus att hon inte har så stort register i galoppen och kan varken länga eller korta sig där det behövs, utan hon smäller av lite var som helst och det är inte något önskvärt scenario för en dressyrkärring med kontrollbehov om man säger så. 

I alla fall, vi testade igen men den här gången gick det om möjligt ännu sämre och så började jag fega ur, det är väl en sak att det går fort men när det både (känns som att det) går i 190 km/h och det nästan är omöjligt att styra och man dessutom förväntas hoppa över hinder, då är det fan i mig inte roligt längre. Tyckte jag. Karin är ju världens bästa ridlärare och har känsla för det där när man ska pusha och när man behöver backa lite, och nu var det fan i mig dags att backa. Så nästa gång fick jag bara komma på krysset i trav och därefter komma på krysset i trav, fatta galopp och galoppera över koppelräcket som var nedlagt så det bara var en bom på marken. Det gick väl okej, men särskilt roligt var det inte. Var så sur och besviken på mig själv efteråt för jag tyckte att jag hade ridit som en djävla kratta. Tack och lov så var i alla fall inte Mansplainern där och bevittnade eländet. Han har tagit en paus nu och isolerat sig i väntan på vaccinet, berättade Styrelsetjejen när någon i gruppen frågade vart han hade tagit vägen. "Hälsa honom att vi saknar honom jättemycket" var det en peppig typ som hojtade, och jag tänkte TALA FÖR DIG SJÄLV men det kunde jag ju inte med att säga. 

Aja, det är väl bara att bryta ihop och komma igen. Nu är det i alla fall dressyr som gäller, och till nästa hoppning ska jag väl ha lappat ihop mitt stukade självförtroende.   

Nadia

Har läst Nadia av Elisabeth Norebäck. För inte så längesen läste jag Säg att du är min som jag tyckte var superbra. Så jag hade ju rätt högt ställda förväntningar, inte minst sedan jag läste om den här handlingen:

Tänk dig att bli dömd till livstids fängelse mot ditt nekande. För att överleva måste du börja tro på det de säger. Att du mördade din man.

Linda Andersson hade allt. Som barn uppträdde hon ofta med sin mamma, den folkkära sångerskan Kathy, och blev Solskensflickan med hela svenska folket. Senare gifte hon sig med Simon, också han en känd artist. Men när Kathy drabbades av en dödlig sjukdom som krävde all Lindas uppmärksamhet avslöjades även Simons otrohet.

Nu avtjänar hon ett livstidsstraff på Sveriges farligaste kvinnofängelse för mordet på sin man. Ingen tror att hon är oskyldig, inte ens hennes egen syster. För att stå ut tvingas Linda glömma sitt tidigare liv. Hon måste sluta älta vad som egentligen hände.

Men så inträffar något som får henne att ifrågasätta allt om natten då hennes liv slogs i spillror. Då hon vaknade upp, omgiven av blod. Då polisen skrek åt henne att komma ut med händerna över huvudet.

Hon var Solskensflickan. Nu är hon Monstret.

Tycker det är en välskriven berättelse, men när jag läst drygt hälften började jag undra över varför boken heter Nadia, för detta namn nämndes överhuvudtaget inte. Det får sin förklaring så småningom, men jag är inte helt övertygad om att jag tycker den är helt klockren och slutet kändes lite rörigt. Men på det hela taget ändå en rätt bra bok. Den får tre och en halv permissioner av fem möjliga. 

Äntligen fredag

Den här veckan har varit rätt dryg. I vanliga fall känns det som dagarna bara rullar på i rätt så raskt tempo och så plötsligt är det fredag. Sen går i och för sig helgen som i en blinkning och så är det måndag igen. Men denna veckan känns som att den har varat i en evighet och det är så segt. Har en del jobbiga beslut att fatta på jobbet och känner mig lite splittrad kring det. Plus att jag står i startfållan och stampar för ett stort projekt som jag ska leda, men dom som ska trycka av startskottet, a k a högsta ledningen, tycks ha slut på ammunition för det kommer aldrig något beslut om vilken väg som ska tas i den här frågan. 

Igår var det klass 1-varning för snöstorm och denna dag skulle även årets första valpkurs (åtminstone i min regi) kicka igång. Jag var cirka noll procent pepp på att ge mig ut i mörkret och kylan, men det var tuffa vikingar till valpägare som radade upp sig mangrant med sina små knyten. Vädret blev inte så farligt som befarat, och är man bara väl på plats så är det i princip alltid 100 % roligt att hålla kurs. Fast den här veckan har det kört ihop sig lite eftersom det har varit hundkurs både i tisdags, igår och imorgon. Morgondagens kurs är en som skulle ha gått i januari men som fick flyttas fram p g a snö och kyla, däraf denna fullspäckade vecka. Aja, shit happens, det är ju bara att stånga sig vidare i livet. Men ändå. Är så himla trött och orkeslös just nu. Fantiserar om långa sovmorgnar och heldagar i soffan och ta ledigt från jobbet och bara göra ingenting. Fast det blir ju aldrig av. I år har jag fått en veckas extra semester, tänkte då att jag ska bli bättre på att ta ut lite strödagar. Tänker att om jag skriver det så blir det kanske verklighet, fastän jag aldrig någonsin ens har gjort av med de 25 semesterdagar jag haft tidigare och alltid får åtminstone delar av arbetstidsförkortningen utbetalad i pengar eftersom jag aldrig tar ut hela. Aja. Den som lever får väl se.  

Denna helgen ska jag - förutom hålla kurs dårå - så de sista tomaterna. Retar mig på mig själv för jag har tänkt göra det varje dag i två veckor, men så tänkte jag att jag skulle unna mig några såna där avlånga sålådor som är anpassade till fönsterbänkar, och är det något som tar emot så är det att "stanna till på väg hem från jobbet", särskilt som man redan har jobbat mer än vad man avsett. Så det tog nog en vecka innan jag ens orkade svänga inom handelsträdgården, och sedan nästan ytterligare en vecka under vilken nämnda sålådor låg kvar i bilen till ingen som helst nytta. Men nu ska det bli av denna helgen om det så blir det sista jag gör. 

PS: Ska hoppa med Köttbullen i eftermiddag. Det kanske blir DET som blir "det sista jag gör"? GULP. 

Plötsligt (efter 20 år) händer det, pt 2

Jag har ju tidigare skrivit om mitt rum på jobbet, a k a The Green Room. När jag började stod skrivborden (var ju två som delade rum på den tiden) utmed ena väggen, vilket innebar att man satt med dörren på sin högra sida och fönstret på den vänstra. Gillar dock inte riktigt känslan av att någon går/står bakom en, så en när jag blev ensam på rummet så möblerade jag raskt om så att jag satt vänd mot dörren och med ryggen mot fönstret. Denna möblering visade sig dock ha vissa nackdelar, eftersom ljuset från fönstret ger reflexer i datorskärmen. Har därför alltid nedrullat, men det är ju faktiskt rätt trist att sitta som i en gruva, och att ha krukväxter som mysfaktor kan man ju bara glömma. Så nu, när jag ändå är igång med förändringar som t ex att det faktiskt ska gå att stänga dörren, så fick jag ett ryck en mötesfri förmiddag och ändrade tillbaks till ursprungsmöbleringen igen. Jag hade egentligen helst velat sitta så jag hade dörren på vänster sida (p g a hur dörren och fönstret är placerade i förhållande till skrivbordets placering), men på den sidan av rummet finns det noll eluttag och jag orkar verkligen inte med att ha en massa förlängningssladdar och förgreningsdosor liggande överallt. 

Har investerat i ett fördjävla coolt insynsskydd som ser ut lite som ett blyinfattat kyrkofönster. Problemet är dock att det är väldigt insynsskyddat så om jag sätter upp det så ser jag inte ut. Detta borde ju en normalintelligent person kunnat räkna ut på förhand, men jag tänkte väl att det skulle funka som ett sånt där fönster de har i förhörsrum på polisstationer där man kan se in men inte ut. Men - surprise surprise - det gjorde det alltså inte, och ibland har man ju faktiskt även lust att glo ut och se vad som händer eller åtminstone vad det är för väder utanför de fyra väggar inom vilka man dväljes från arla till särla. Få se om jag vänjer mig, det var ju inte som att jag kunde se ut när jag hade nedrullade persienner men dom kunde man ju åtminstone glutta igenom om/när nyfikenheten tog överhand. En kollega föreslog att jag skulle skära ut ett titthål i en av blommornas mitt, lite som jag föreställer sig att det gick till i DDR på den gamla goda tiden när allt var som det skulle (eller kanske inte). 

Bild snodd från internet.

Så gött att få detta gjort, för samtidigt måste man ju städa och organisera om lite på skrivbordet och har nu fått det så fint. Jag har ju binge-tittat på Varuhuset, eller förlåt, ägnat mig åt nostalgisk eskapism, och vad som slog mig var att alla hade så himla renstädade skrivbord däruppe på "direktionen" (bara ett sånt ord) på Öhmans varuhus. Sen slog det mig att ingen hade några datorer. Jo, de fanns men det var bara vid enstaka tillfällen dessa sågs användas till någon form av arbete som vi känner det, och då stod de på något sidobord någonstans, inte vid själva huvudskrivbordet där någon axelklaffskostymklädd person satt och bläddrade i sin Time Manager. När de inte stod vid drinkbordet och samtalade. Vet ej om det var vanligt förekommande i 80-talets ledningsgrupper att det fanns ett bord med glaskaraffer och flaskor med sherry och whisky som man kunde smutta på medan frågorna avhandlades och besluten fattades.  Det är mitt starkaste* minne av Dallas: hur varje scen inleddes med att valfri medlem i familjen Ewing svepte in i vardagsrummet, väste I need a drink och sen stod de där och baltade med spritdrycker och is medan de strödde elaka kommenterar omkring sig. Om man har Varuhuset som enda referens hur det gick till på en arbetsplats på 80-talet så blir man med nutidens mått mätt lite chockad över  dryckesvanorna. Inga konstigheter med att gå ner till personalmatsalen och ta ett glas vin på lunchen, ingen höjer på ögonbrynen när Bengt på lagret stärker sig med whisky som förvaras i skrivbordslådan utan det bemöts med överseende kommentarer i stil med men är du full nu igen? Till alla måltider dricker man saft, juice eller läsk (om det inte är vin eller sprit inblandat) och enda gången någon ses dricka vatten är när man skickar runt några flaskor Vichy Nouveau till de lite vekare typerna i ledningsgruppen. Det var tider det. Eller ja. Det var det väl kanske inte. 

* Skulle snarare säga "mitt enda minne". Jag var cirka tolv år när Dallas började visas på Sveriges Television, som det hette på den tiden. Såg väl kanske max...fem (?) avsnitt, sedan blev det lockout och inga tv-program visades under en period och då föll jag liksom ur vanan att titta på tv. En bidragande orsak var gissningsvis också att jag var i den åldern att barnprogrammen började kännas för barnsliga medan vuxenprogrammen fortfarande var svintråkiga och det inte fanns några tv-program som riktade sig till ungdomar, och så kom den här lockouten som bröt den här dagliga rutinen att alla skulle samlas framför tv:n och sen tog det flera år innan jag aktivt tittade på tv igen. Minns inte så noga vad jag gjorde istället, men antar att jag läste och höll på med mina djur. Känns alltid som ett bättre val än Dallas. 

Corona, corona

Igår ringde en person som jag träffade som hastigast på brukshundklubben i helgen och berättade att hon testats positivt för covid-19. Inga symtom, hon mådde hur bra som helst och det är ju skönt för henne eftersom hon är 70+ och då är man väl automatiskt i riskgrupp? Det är ju det där som är så lurigt alltså, och konstigt, att en del blir så jättesjuka och andra inte känner någonting. Då hjälper det ju inte att man blir ombedd att "stanna hemma vid minsta symptom" när man inte har ett enda. 

Med risk för att jinxa så känner jag mig inte jätteorolig för egen del. Vi befann oss visserligen i samma rum i några minuter men vi stod flera meter från varandra och viruset, hennes, måste ju komma in i kroppen, min, för att det ska bli någon sjukdom av. Nu kan jag ju förvisso ha petat på någonting som hon petat på och jag tror förvisso att jag spritade händerna innan jag lämnade klubbstugan, men helt hundra är jag inte. Aja, bara att hoppas på det bästa, nämligen a. att jag inte blir sjuk, eller b, att jag, om jag blir sjuk, bara blir väldigt lite sjuk. Men helst inte sjuk alls såklart, för om b. inträffar så riskerar jag ju att ovetande smitta en massa människor och det vill man ju inte ha på sitt samvete och det vore ju extra tråkigt nu när det faktiskt finns ett vaccin inom räckhåll. Jag har aldrig tidigare vaccinerat mig mot influensa, men någon gång ska ju vara den första. Gillar bilden från protesterna kring helgens foliehattsdemonstration från det här Frihet Sverige eller vad fan dom där töntarna nu hette, där det var några (andra) som höll ett plakat där det stod (typ) Ta ert vaccin, horungar.  Kunde inte sagt det bättre själv. 

Eden

Har läst Eden av Monica Sabolo, den handlar om detta: 

I ett reservat för ursprungsbefolkningen, inklämt mellan en motorväg och uråldriga skogar, bor femtonåriga Nita. Motorvägen kantas av plakat som efterlyser försvunna flickor och skogen skövlas av skogsbolag. Nita drömmer om att ta sig därifrån, ända tills jämnåriga Lucy flyttar in i grannhuset.

Några månader senare försvinner Lucy. Det dröjer två dagar innan hon hittas vid foten av ett träd, naken och täckt av sår. Ingen vet vad som har hänt, och Lucy har slutat prata. Snart upptäcks spår efter mystiska ritualer i skogen och när fler attacker sker börjar det viskas om hämndlystna skogsandar med rakbladsvassa näbbar och klor. I sina försök att ta reda på vem som gett sig på Lucy hamnar Nita själv mitt i händelsernas centrum.

Enligt uppgift skulle detta vara "en spänningsmättad roman om tonårstidens gränsland, systerskap och hämnd". Det lät ju nästan för bra för att vara sant, och det var det tyvärr också. Jag fick inget grepp om den här berättelsen, tyckte den var rörig och osammanhängande och jag tappade intresset rätt fort för det var inte direkt mycket som drev handlingen framåt. Synd, för jag hade gärna läst något ur ett amerikanskt ursprungsbefolkningsperspektiv, men den här var alltså inget för mig. Den får en ond ande av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 9 2021

I fredags hade vi vikarie för Karins sambo skulle åka Vasaloppet och hon skulle följa med och peppa. Vi andra hade markarbete. Vi var bara fem stycken och Mansplainern höll sig borta (GÖTT), så vi fick jobba som små as. Har fortfarande träningsvärk! Vi travade över bommar med normala avstånd, korta avstånd och långa avstånd, och sedan galopperade vi mellan två bommar med fem normala galoppsprångs avstånd för att sedan öka till sex och minska till fyra. Det var riktigt roligt, det hände saker hela tiden och man fick slita och gno. Trodde inte att Köttbullen skulle lysa i galoppövningen, för hon har ju inte något enormt register direkt, men hon klarade minsann både att korta och länga sig. Framför allt blev jag (och många med mig) imponerade över att hon kunde öka, men sen höll jag på att inte få stopp på henne. Hehe. Denna vecka är det hoppning, suck. Då kommer säkert Mansplainern, för han tycker ju det är roligt. DUBBELSUCK. 

Amason vs Amazon-kriget fortsätter

 För ett tag sen fick jag ju ett, eller snarare massor av mail från tyska Amazon om nån himla ful festklänning i lila sammet som de påstod att jag hade beställt och som de tyckte jag skulle betala 90 euro för. Upplyste dom rätt barskt att jag inte hade beställt och verkligen inte tänkte betala och de backade direkt. Bra där, tänkte jag. Sen fick jag väl för fan ett nytt BREV igår, tjockt och pampigt, med påkostat papper och färgtryck och grejer, där tjatet om den påstådda lila festklänningen fortsatte, nu med krav på inkasso om jag inte genast betalade upp mot 150 euro för en klänning som jag aldrig velat ha och därför aldrig vare sig beställt eller fått men som någon tysk ändå tycker att jag ska betala för inklusive minst sagt saftiga försenings- och straffavgifter.  

Letade rätt på mailet där det framgick att ordern hade annullerats, svarade och skrev att jag fått fler påminnelser och de fick se till att informera alla inblandade om detta för jag hade inte, jag upprepar INTE, beställt och tänkte inte, jag upprepar, INTE, betala. Med vänlig hälsning, osv. Skickade, men fick lika snabbt ett "mail delivery subsystem"-svar att mailet inte kunde levereras p g a "adressen bestellstatus-blablaha-amazondotcom inte hittades eller inte kan ta emot e-post". Jamen suck vad trött man blir. Tänkte att då får jag väl logga in på det där djävla Amazon-kontot och skicka meddelande till deras kundtjänst därifrån, men nu var ju kontot inaktiverat och jamen ORKA. 

Men! Sen fick jag ändå ett mail från dom, fast från en annan adress, att de var väldigt ledsna över att jag fått en påminnelse och att det verkade som att det fanns en fördröjning i deras  "automatisierten Mahnungssystem" (just denna biten klarade inte Google Translate-funktionen i gmail) och att jag kunde bortse från detta. 

Jaha, tack? Antar jag då? Vi skojar ibland om att folk som talar tyska, för en som inte kan språket, låter så himla arga även om de inte är det. Kan ju säga att de här breven som ber om pengar för den lila sammetsklänningen lika gärna skulle kunna vara dödshot. Mohahaha. Men nu ska det väl ändå vara slut på denna brevväxling. Hoppas jag åtminstone, även om jag är smått imponerad av uthålligheten hos Amazon. Känns ju lite som att om detta är en affärsidé så äts mycket av vinsten upp i omkostnader för papper, porto och administration. Men hjulen ska väl snurra på något sätt. 

Mig skall intet fattas

Har läst Mig skall intet fattas av E L Dezmin, den handlar om följande:

Är det någonsin försvarbart att beröva någon livet?

Under halloweenkvällen 2014 försvinner Ofelia Henriksson under spektakulära former framför tre av sina vänner, som också är de enda som bevittnar händelsen, ute i ett ensligt och övergivet hus. Det är åtminstone vad de hävdar och ett par veckor senare hittas några kvarlevor av henne som blivit utsatta för hög värme, nedgrävda i ett skogsparti ett par mil från platsen där hon försvann. Samtliga vittnen åtalas, men frikänns i brist på bevis.
Fem år senare beslutar sig en person för att nysta vidare i fallet, i hopp om att komma till klarhet med vem eller vilka som styckmördade henne.
Vad hände egentligen den där kvällen? För det kan omöjligt ha gått till som vittnena vidmakthåller: Att sägnen om huset är sann och att när Ofelias skugga försvann, gjorde hon det också.

Lät ju bra, eller hur? Fast det var det enligt mig inte. Seeeg inledning, en massa hintanden och hänvisningar som det tog för lång tid innan de nämndes igen så alltihop blev otroligt osammanhängande och när jag tappade tråden för femtioelfte gången innan jag ens tagot mig igenom de 100 första sidorna tappade jag även mycket av intresset. GÄSP. Den här boken blev enligt uppgift nominerad till Årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin, vilket enligt mig är helt obegripligt. Av mig får den ett litet ödehus av fem möjliga. 

Mars!

Nu är det mars, äntligen officiellt sett vår även om jag var tvungen att skrapa rutorna i morse, men nätterna kan ju såklart fortsätta vara kalla länge till. 

Igår planterade jag tomatfröer, totalt 30 krukor med lite drygt ett tiotal olika sorter. Sen när jag var klar hittade jag påsar med ytterligare fyra sorter som jag helt enkelt glömt bort att jag beställt (lätt hänt). Sa till min man att "det räcker väl kanske med 30 tomatplantor" men han sa "tomater kan man väl aldrig få för mycket av" och det har han ju rätt i, så jag tror jag får plantera ytterligare ett gäng. Hehe. 

Mars brukar vara min värsta jobbmånad med massor av övertid. Hur det blir i år återstår att se, förutsättningarna var jättebra, hade allting klart med personal och så men såklart kom Murphy tågande och dängde sin djävla lag i bordet och omkullkastade alla mina planer. Måste därför anställa någon som helst skulle kunna ha börjat förra veckan och det är inte så att jag kan sätta alla mina andra arbetsuppgifter på paus för att leka HR-avdelning, men så får jag göra eftersom vår riktiga HR-avdelning inte befattar sig med tillfälliga anställningar. SÅATTEH. Mars månad, here we go again. 

Men alltså folk? Satte in en annons där jag bland annat betonade att den sökande ska vara noggrann och kvalitetsmedveten. Får svar rätt så omgående från en som inte har jobbat de senaste sex åren, som inleder med ett glatt Hej, detta är ett gammalt CV, men jag kan mer än så. Mvh Pelle. Sorry Pelle, men om du inte ens orkar uppdatera ditt CV så förpassas din ansökan till mappen Ointressant rätt så omgående. Fick också ett personligt brev där den sökande ägnade halva texten åt att beskriva sina tre katters olika personligheter, som jag nu vet allt om medan deras arbetssökande husse är fortfarande nomen nescio för mig. Okej, visst är det lite kul med något som sticker ut från den där kryddblandningen av av floskler och superlativ som de flesta andra personliga brev innehåller, men det personliga brevet ska väl ändå OCKSÅ beskriva just personen, kan man ju tycka. 

"Behärskar svenska och engelska i tal och skrift" är en annan grej som står med, men idag mottog jag en ansökan från en kille i Jordanien (som i: "för närvarande bosatt i", alltså inte "från") som skickade ett ton dokument där merparten av texten var på arabiska. Han bifogade ett pampigt CV som såg oerhört professionellt ut, men sitt personliga brev inskränkte han till en .txt-fil på några få rader där mesta delen av texten handlade om att han var fundamentalist och var "forbidden to enter Palestine due to the conflict between Jews and Islam throughout history, meaning between polytheism in God and monotheism in God" och någonstans där slutade jag läsa. Tack men nej tack. 

Är det bara karlar som sticker ut? Nja, det var faktiskt en kvinna som angav som merit att hon hjälpt sin mamma att laga mat och betala räkningar, "Resultat: tacksam och förnöjsam moder". Ja, det tror jag säkert men det var inte så att jag kände att jag ville dra fram ett anställningskontrakt och signa upp på stört. 

JA. Vi får väl se var detta landar i. Stay tuned for the spännande fortsättning precis som vanligt. 

Till stallet istället, v 8 2021

Vecka 8 är sportlovsvecka här och då är det av tradition gemensam teorivecka i stallet och då brukar det vara en massa clinics som man kan gå på. Men i år blev det inget av detta p g a, gissa vad, *trumvirvel* pandemin! Man kunde anmäla sig till privatlektioner men där sölade jag för länge så det blev fullt. Kom till stallet i fredags, vi var bara tre stycken som dök upp och de andra två var väl de två som jag gillar bäst i Coronagruppen. Mansplainern höll sig borta, ingen var gladare än jag. Förra gången vi skulle ha teori var ju planen att vi skulle ha sitsträning två och två, men det la ju den där djävla Mansplainern in veto för eftersom han tyckte det "inte var coronasäkert" (men att stå i en klunga i ridhuset gick tydligen bra, misstänker att det i själva verket handlade om att han helt enkelt inte gillade upplägget att någon utöver ridläraren skulle ge honom feedback på sitsen, för han sitter som en hösäck med kutande rygg och armbågarna rätt ut och även om han uppenbarligen har en självbild som saknar motstycke så måste väl till och med han kunna se att det inte ser ut som när till exempel Isabelle Werth eller Cathrine Dufour sitter till häst). 

I alla fall, nu är ju bästa Karin back in business och hon bestämde raskt att vi skulle ha detta som vår teori, så vi fick order om att snabbt fixa i ordning Hästen och så fick vi tre rida lite olika övningar cirka en kvart var och turas om att ge och ta emot hugg och slag om hur vi satt och hur vi inverkade. Haha, nej vi var såklart väldigt snälla. Jag fick börja. Hästen hade haft kolikkänningar och därför var det bara bra att han kom ut och rörde på sig menade Karin, men Hästen var av en helt annan uppfattning. Till att börja med så vägrade han att ens röra sig ur fläcken, sen när jag äntligen fick igång honom i skritt så gick han så sakta så att en trött gammal sengångare hade framstått som rapp och alert i jämförelse. Men det var säkert som att han hade ont i magen eller nåt, han är visserligen inte jätteframåt i vanliga fall heller, men så här trög har jag aldrig varit med om att han är, och jag är inte direkt oprövad när det gäller att rida lata hästar. Fick tvinga in honom i både trav och galopp och rida honom på lång tygel för att han skulle komma igång. Spö ser han som en kränkning och använder man det så stannar han upp och kickar och måste få lite tough love. Nu hade jag inget spö med mig eftersom vi ju bara skulle skritta och träna sits, men till slut gav Karin mig ett som hon hittade på sargen och då blev det lite bättre fart även om det var ett sånt där ponnyspö, illrosa med en stor hand längst ut som jag inte fattar hur man kan rida med för om man petar till med det så träffar man ju på sin höjd schabraket utan man måste ju lossa handen från tygeln och sträcka bak hela armen för att det ska ge effekt. Men ja. Någon nytta gjorde det väl. Red lite öppna, sluta och skänkelvikning och det gick rätt bra, och jag fick också beröm för sitsen. Jag har lite svårt att ta in det. När jag började rida i Återvändargruppen så sa ridläraren att jag hade "en väldigt bra och naturlig lodrät sits" och jag bara VAAAA? för det är inget som jag någonsin förknippat med mig själv. Jag har ju korta armar och korta ben och har tillbringat alldeles för mycket tid med att flänga runt barbacka på gotlandsruss kontra att bli skolad i dressyr, så jag tycker snarare att jag känner mig som en karaktär i Mulle, världens mesta häst. 

Typ så här känner jag mig rätt ofta, hehe 

Ja, men så tänkte jag att hon (ridläraren i Återvändargruppen alltså) kanske sa så för att peppa, det var ju ändå snällt. Fast sen har jag ju ridit för flera olika instruktörer och jag får faktiskt inte särskilt mycket kritik för just sitsen, det enda jag återkommande får höra är att jag slarvar med att inte ha tummen som högsta punkt på handen, så kanske ska jag lite omvärdera min världsbild. Kan kanske också vara så att röven i takt med stigande ålder ökar i både storlek och tyngd och gör att man lite mer automatiskt får en bra mellandel? Inte vet jag. 

Men hur som helst så var det en kul lektion och nästa gång vi har teori på påsklovsveckan ska vi göra samma sak. Kul, och framför allt betydligt roligare än att sitta med hästens färger och tecken.