Filmrecensioner

Ser vi ALDRIG några filmer nuförtiden, frågar sig kanske vän av ordning, och svaret är att det är rätt knapert med det. Filmtittande hör i och för sig inte riktigt sommaren till, det är mer en aktivitet för mörka höst- och vinterkvällar. Så här års är det så mycket annat. Gräsmattor ska klippas, trädgårdsland rensas, växthus byggas und so weiter. Och sen jobbar man ju som ett djävla AS dessutom. Men ändå. Det känns som att det var evigheter sen vi såg någonting annat än Desperate Housewives (vi har nu sakta men säkert tagit oss in på säsong 2, så inte ens det händer särskilt ofta).

Men i helgen rasslade det till och vi klippte hela TVÅ filmer. Tyvärr var båda två så ofattbart dåliga att de knappt ens är värda en recension. Den ena var Vi hade i alla fall tur med vädret igen, som gick på tv någon kväll nu i helgen. Jag gillade Vi hade i alla fall tur med vädret, åtminstone innan barnen tvingade en att genomlida cirka åttahundra videomaraton med denna klassiska svenska sommarrulle på den tiden det begav sig.
Vissa filmer, rätt många, ska inte ha en uppföljare. Det har var en av dem. Rolf Skoglunds stöniga röst höll på att driva mig till vansinne redan efter tio minuter och sista kvarten slumrade jag bort så jag vet inte riktigt hur den slutade. Och jag skiter fullständigt i vilket. Se INTE denna film.

Den andra filmen var en zombiefilm som jag har glömt vad den heter, men det var gissningsvis någonting med Dead i titeln. Den var om möjligt ännu sämre. Den utspelade sig...någonstans, i rätt så modern tid, för det fanns internet och youtube och grejer. Dock var det efter Den Stora Zombieapokalypsen, oklart hur den hade gått till, men det fanns i alla fall en förfärlig massa zombies precis överallt. Nästan fler zombies än människor faktiskt. Och de, zombiesarna (bestämd pluralform?), hade mest till uppgift att vandra omkring, stöna gutturalt och slita stora köttstycken ur människorna så att de blev smittade och det blev ännu fler zombies. Ett inte helt genomtänkt drag kanske, men hur som helst. Människornas uppgift blev att skjuta varenda zombie i huvudet, för det var enda sättet att ta kål på dom. Lyckligtvis verkade det finnas helt obegränsat med både vapen och ammunition efter Den Stora Zombieapokalypsen, och det här med att skjuta zombies blev liksom vardagsmat, ungefär som att köpa en kvällstidning eller tända en cigarett. Man bara tog upp sitt skjutvapen, avlossade det, såg en zombiehjärna splattas ut och det fanns till och med utrymme att fälla en och annan putslustig kommentar mellan zombiestönen.
Hur som helst. Det fanns en ö. På ön fanns två släkter, ledda av varsin ålderman, och den ena gubben (nr 1) tyckte att man skulle skjuta alla zombies ögonaböj så att ön var "ren", och den andra veklingen till gamling (nr 2) tyckte att man inte skulle göra det, för den här zombiesjukan skulle kanske kunna botas i framtiden. Därför var det bättre att kedja fast zombiesarna och invänta bättre tider. Hur det nu var så lyckades Gubbe 2 med vapen och hot fördriva Gubbe 1 till fastlandet. Gubbe 1 vädjade till sin klan, men fick bara med sig ett par gamlingar, övriga, bland annat hans dotter, stannade kvar på en ö där kedjeindustrins aktier borde ha rusat i höjden, för det var ingen hejd på hur mycket zombies som fjättrades på passande ställen. Brevbärarzombien vid brevlådan, barnen i sina sängar, hemmafruzombien vid spisen (var annars?), och så vidare.
Gubbe 1 stod inte handfallen utan kom på en listig affärsidé som han marknadsförde på youtube, där folk mot en skälig ersättning lovades att bli skeppade till den "friska" ön, där de såklart gick en säker död till mötes, för hur det nu var så fanns det EXTREMT många zombies precis överallt. Och så var det några soldater som var ute på uppdrag, oklart vilken "armé" de tillhörde eller vem som var deras uppdragsgivare, som nappade på detta. Så de letade rätt på Gubbe 1, men tyckte att han var en sniken lurendrejare, så de bestämde sig för att sno en färja och gratisåka ut till ön. Så en soldat simmade ut till färjan, men naturligtvis var hela vattnet fullt av undervattens-zombies så han blev smittad och fick bli skjuten av den enda kvinnliga soldaten, som dessutom var lesbisk, vilket betonades ideligen, som om någons sexuella läggning skulle vara högaktuell när tiotusen zombies skrider fram i syfte att utplåna resten av mänskligheten.
Ja, sen i alla fall så sköts en hel del zombies ute på ön, men nya vällde fram ut uthus och lador i en aldrig  sinande ström. Och så visade det sig att Gubbe 1:s dotter var en zombie, som red omkring på en stor svart häst. Och sen var hon helt plötsligt inte zombie i alla fall, nej för då hade han tvillingdöttrar, den ena hette Janet och den andra Jane (jättebra val av namn), och den ena var zombie men inte den andra. Och Gubbe 2 hade en tanke att man skulle kunna lära zombiesarna att äta hästkött istället för människor, så han hade helt sonika stängt in zombie-Janet i en paddock tillsammans med sin svarta häst. Och levande-Jane skulle naturligtvis gå dit och tala allvar med sin zombie-syster, men blev (förstås) biten och smittad och måste dö, fast innan någon hann ta tag i det så skulle Gubbe 1 och Gubbe 2 göra upp i någon slags duell och båda blev skjutna till döds, MEN stapplade upp och skulle mötas igen, och sedan var filmen slut. Hur det gick med soldaterna, gubbarna, döttrarna och händelseutvecklingen i stort på denna gudsförgätna ö överläts till tittarens egen fantasi. Jo, zombiesarna slet hästen i stycken och smaskade i sig den, så det fanns väl ändå ett visst hopp om en lösning. Eller inte. 

Jamen vilken SKITFILM. Se den inte. Jag minns som sagt inte vad den heter, men ser ni något som ens avlägset påminner om den här så STÄNG AV. Hear my voice.

Me & my Aquasocks

Plastmamman undrade vad jag ska med 4 par Aquasocks till. Det är en ganska befogad fråga, kan jag tycka, och förklaringen kommer här:

Det lär ju inte ha undgått NÅGON att jag har problem med mina djävla Kalle Ankafötter. Det är väldigt ironiskt, förr i tiden när man inte hade en enda krämpa, då var man för lat för att springa, den enda språngmarsch man möjligen företog sig var om man höll på att missa sista bussen. Och nu, när man är motiverad och taggad till tusen och inte vill annat än att ge sig ut i löparspåret och ta ut sig till sista svettdroppen, då sätter ens svekfulla lekamen stopp för det. Det är fan i mig inte rättvist.

Jag har fått fötterna och mitt rörelsemönster filmade, köpt dyra skor och ännu dyrare inlägg, följt läkare och ortopeder och sjukgymnasters råd till punkt och pricka. Och ändå slutar varje försök till "come back", som det skulle ha hetat om jag varit elitidrottare, med ett par feta kortisonsprutor rätt in i de uttrampade fotvalven.
Sedan läste jag lite om barfotalöpning och avfärdade det som rena vansinnet. Sedan läste jag lite till, samt lyssnade en del på Tord, som påstod att uttrampade fotvalv beror på att man klemar bort fötterna med dämpade skor och inlägg och grejer. Att man har muskler i fötterna och dessa förtvinar eftersom de aldrig får arbeta. Det lät lite logiskt, och dessutom känns hela löparskoindustrin korrupt på något sätt. Och slutligen tänkte jag att jag inte direkt har något att förlora på att prova eftersom jag gjort allt "rätt" och det ändå blir fel.

Så jag köpte ett par Aquasocks. En Aquasock är en slags sockiplast i neopren som de lite snålare barfotalöparna använder eftersom den bara kostar 149 kronor. Alternativet heter Vibram Fivefingers som är 10 gånger dyrare och dessutom inte ser riktigt kloka ut. Min plan är att promenera i Aquasocks och bygga lite fotmuskler nu i sommar, sen ska jag börja löpträna försiktigt till hösten. Vi får väl se hur det går, men än så länge går det bra, väldigt bra.

Oavsett HUR det går så är Aquasocksen så extremt sköna att bara gå omkring i. Som att gå barfota fast minus känslan av/rädslan för att trampa in en vass sten eller en glasbit eller ett litet otäckt metallspån i foten. Som att ha skor fast minus skoskav. Rekommenderas verkligen! Enda nackdelen med Aquasocks är väl att de inte luktar sådär jättegott efter några mil, men det är ju ändå ganska långt mellan näsan och fötterna så det får man helt enkelt stå ut med.

Sen är väl hållbarheten inte den bästa heller, men vad begär man egentligen för 149 spänn? Jag kände mest att här gäller det att inte stå handfallen och utan Aquasocks den dagen de får för sig att lämna detta jordelivet, däraf inköpet av 4 stycken på ett bräde.

My teeth are bleeding

I fredags stötte jag ihop med min tandläkare när jag satt på Ottoglassens uteservering och firade att en strävsam arbetsvecka var till ända. Min första och snudd på enda impuls var att blixtsnabbt gömma min glass bakom ryggen, liksom förneka att jag blivit tagen på bar gärning i en sådan kariesfrämjande sysselsättning. Man kan ju undra hur gammal man egentligen är, och dessutom är min tandläkare yngre än jag, så det borde vara han som visade mig vördnad och respekt och inte tvärtom. Min andra impuls var att jag kände ett i det närmaste tvångsmässigt behov av att berätta att jag har börjat skölja tänderna med fluor varje kväll (vilket jag blev rekommenderad att göra vid senaste tandläkarbesöket). Som tur är behöver man ju inte följa sina impulser.

Och min tandläkare, han sa hej och ställde sig sedan helt ogenerat i glasskön och köpte en riktig jättestrut* både till sig själv och till sin unge. För mina pengar, kändes det som. Men inte heller det yppade jag ett ljud om (annat än till Nikky och Daniel, när min tandläkare med god marginal kommit utom hörhåll). Jag är ett under av självbehärskning, eller nåt.

* Det är iofs svårt att INTE köpa en jättestrut på Ottoglassen. Det snålas inte om man säger så. 

Värdelöst vetande, eller kanske inte

Har fått en utmaning av Plastmamman. Här kommer saker som kanske inte är så intressanta, men det får ni tugga i er i alla fall. Eller blunda.

Vad gjorde du kl 08 imorse? Jobbade högintensivt sedan flera timmar tillbaka. 
Vad gjorde du för 15 min sedan? Skrev ett halvsyrligt mail till Svenska Brukshundklubben som envisas med att skicka inbetalningskort på medlemsavgift som betalats för flera månader sedan.
Vad var det senaste du lyssnade på? Signaturmelodin till "Tre Kronor", hahaha.
Det sista du sa högt? "AmenvadFAAN..." (rakt ut i luften till ingen särskild)
Det senaste någon sa till dig? "Var är den vanliga skärbrädan?" (Spännande...)
Vad har du druckit idag? Juice, te, kaffe, mineralvatten.
Vad var det senaste du åt? Choklad. Skyller på hormoner.
Vad var det senaste du köpte? 4 par Aquasocks.
Vad är det för färg på din ytterdörr? Brun.
Vad är det för väder hos dig nu? Växlande molnighet skulle jag nog kalla det. 
Godaste glassmaken? Choklad blandat med romrussin.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Nix.
Sover du tungt? Dessvärre inte.
Drömmer du mardrömmar? Det händer.
Trivs du med ditt jobb? Oftast. Utom när det är som om man mixar Cityakuten med En annan del av Köping och snabbspolar. Så har det varit nästan hela det här året, så jag är lite sliten.
Favoritklädsel? Slacker.
Favoritlåt just nu? Idag sjöng jag "Varför skola mänskor strida" för att förströ mig själv när jag åkte i en bil utan stereo. Lite otippat faktiskt.
Vad ser du om du tittar till höger? En lampa som har varit min mormors.
Vad gör dig glad just nu? Gratis ved.
Vad ska du göra härnäst? Gå och lägga mig.
Höger- el vänsterhänt? Båda delarna.
Humör just nu? Lite stressad eftersom vi har revision från HELVETET på jobbet imorgon.
Favoritgodis? Choklad.
Kläder just nu? Röd och mycket urtvättad Philosophy Football-tröja  med Bill Shankley-citat, eftersom jag är på väg att gå och lägga mig.
Sommarplaner? Väldigt diffusa än så länge. Men jag hoppas det inkluderar någon form av besök av min bästa bror och hans familj. Obs, det är min enda bror, det är inte så att jag har ytterligare en bror som är ett lite sämre alternativ. Inte mig veterligen åtminstone.
Hur många kuddar sover du med? Tre. Gärna fler om det finns. Jag är kuddberoende.
Spelar du något instrument? Gitarr till husbehov.
Morgon- eller nattmänniska? Morgonmänniska så in i vassen.
Vad är viktigast för dig? Min flock. 
Är du kittlig? Inte speciellt.
Snarkar du? Helt oskyldig är jag nog inte.
Äckligaste insekten? Fästingar är visserligen inga insekter, men de är fan så äckliga i alla fall.
Stökigt el välstädat? Välstädat är ambitionen.
Längtar du mest efter just nu? Semester!

Skickar vidare till Nikky.

Let your balalaika sing what my guitar wants to play

Idag lyssnade jag på en liveversion av Scorpions gamla slagdänga Wind Of Change när jag körde till jobbet. Och då undrade jag om de visslar på riktigt när det är live, eller om det kanske är en inspelad vissling? För själva visslingen är ju liksom introt till Wind Of Change och alla vet ju hur svårt det kan vara att vissla när man är pressad. Eller det kanske inte alls alla vet, det kanske bara jag som har svåra problem med att vissla på befallning. Men det hade ju varit förargligt om man presenterar sin näst intill största hit genom tiderna och så kommer det inte ett ljud. Men hur har de i så fall löst det rent tekniskt? En liten diktafon med inspelad vissling som flinkt hålls upp intill mikrofonen, eller är det mer avancerat än så? Kan man ju fråga sig.

Så går mina tankar strax efter klockan 05 en vardagsmorgon.Jag lär inte bli upplyst i frågan heller. Tror inte Klaus Meine läser min blogg nämligen. Här får man sväva i ovisshet. O-visselhet.

På riktigt my ass

Det är det här med Bob Dylan då. Han fyllde ju 60 för ett tag sedan och blev himla uppmärksammad, åtminstone i DN. De hade en hel Dylanbilaga en söndag, eller det var kanske bara några sidor i någon av de andra söndagbilagorna, men ändå. Det skrevs en hel del. Bland annat fick andra personer tala ut om sina känslor för Bob Dylan och jag fick en kraftig känsla av att jag verkligen inte hade så värst mycket att komma med.

Jag tycker ju att jag gillar Bob Dylan, inte allt han har gjort, men en del. Eller det är kanske mer att jag använder hans låtar som referenser till saker i mitt liv. Ibland säger jag att Don't Think Twice It's All Right ska spelas på min begravning. Jag citerar ofta ur Maggie's Farm när jag är trött på tillvaron. Jag tycker Shelter From The Storm är en av de bästa låtarna för långsam terränglöpning, och på den gamla goda tiden när man fortfarande ägnade tid åt att diskutera musik så utsågs Masters of War i tät konkurrens med Black Sabbaths War Pigs som vinnare i den kanske inte jättestora kategorin "bästa antikrigslåt". Lite sånt är mitt förhållande till Bob Dylan. Ganska gott, om jag får säga det själv. Men det räcker uppenbarligen inte särskilt långt. För att ens blygsamt kunna räkna sig till en som gillar Dylan så måste uppenbarligen känna till varenda ton och stavelse han någonsin producerat (och när och var det spelades in och vilken gitarr han hade och i vilken affär han köpt strängarna samt hur vädret var den dagen), alla kläder han någonsin burit (och var och när han hade köpt dem, i vilken temperatur de tvättades och hur länge de hängt på tork och i vilken väska de packades ner innan han åkte på den och den turnén), kunna rabbla alla skivor och låtar i kronologisk och alfabetisk ordning och, naturligtvis, kunna alla texter utantill om man blir väckt mitt i natten (samt veta när de skrevs, varför och/eller till vem, var Bob rent geografiskt befann sig, vilken penna han använt och vad han ätit till lunch dagen då han drabbades av Den Stora Inspirationen och plitade ihop Blowing In The Wind).

Detta är slutsatsen jag dragit efter att ha läst DN:s Dylanbilaga, som till mångt och mycket verkar handla om hur man är om man är ett riktigt fan. Det räcker nämligen inte med att bara tycka att jomen han är väl bra, man måste ha ett närmast Aspergerskt förhållande till Bob Dylan. Det är mer än musik, det är ett fenomen och en livsstil. På något för mig obegripligt sätt. Jag tycker att musik, det är bra. Men när det ska bli någon djävla tävling om vem som tycker mest om Bob Dylan, då kör jag ner hälarna i backen och vill inte vara med längre.

Fredrik eller Filip i den dampiga duon Fredrik & Filip, uttalade sig i den här DN-bilagan. Det handlade om att Fredrik-eller-Filip hade varit hemma hos någon annan kändis, och denne hade haft ett fotografi av Dylan som Fredrik-eller-Filip aldrig sett förr. Och då blev det kris, fanns det någon som visste mer om Dylan än han? Han blev helt manisk och var tvungen att ta reda på när det togs, inför vilken turné, eller vad det nu var som var så djävla viktigt att känna till. Och då fick han krypa till korset och kontakta en expert på ett speciellt Dylan-forum, en person som Fredrik-eller-Filip personligen sagt upp bekantskapen med sedan de blivit kraftigt oense om ifall Dylan sjöng ordet "blue" bäst i tredje eller femte versen av Tangled Up In Blue.

Och ungefär där tröttnade jag väl och fick nog. Ska det verkligen vara sådär djävla kinkigt? Vad är det som har gått fel när man inte bara kan tycka att någonting är bra och så är det så att säga bra med det? När man tvångsmässigt måste dissa andra och klassa dom som "inte äkta" bara för att de inte känner till på vilken tå Bob Dylan hade nageltrång när Blonde On Blonde spelades in. Jag undrar faktiskt lite vad Bob Dylan själv tycker om det här. Det är kanske inte så konstigt att han har gått från ung rebell till surmulen gubbstrutt. Med såna "fans" är nog inte tillvaron sådär jätterolig ändå.

SKÄRPNING, KRETINER, är vad jag i vanlig ordning vill säga.

Killed by death

Härförleden visade Remus, tax med rätt att döda, ett anmärkningsvärt stort intresse för en väska som stod i hallen. Jag tittade till den, mest för att se att den var stängd eftersom väskor, i Remus värld, väldigt ofta innehåller för honom trevliga saker, och han är inte blyg för fenomenet självplockning.

Väskan var stängd. På handtaget kröp däremot en riktigt bamsig bålgeting omkring lite planlöst och såg ut att bedöma väskans eventuella värde som boplats. Remus såg ut att bedöma bålgetingens värde som leksak. Jag tyckte de båda kunde lägga ner sina verksamheter.
Nu är ju bålgetingen en hotad art, och därför tyckte jag att det inte var direkt nödvändigt att daska ihjäl den med en hoprullad Expressen, så istället fångade jag den i en burk. Min tanke var att jag skulle gå upp i naturreservatet* och släppa ut den. Där finns det mängder av döda träd som är avsevärt mer naturliga för en bålgeting att bosätta sig på än i en gammal väska med hundleksaker, och jag hoppas att ni lägger märke till vilken sann djurvän jag är.

Tyvärr glömde jag bort denna ädla handling eftersom jag höll på att baka bröd. Jag ställde ut burken på trappan "så länge" och det vart afton och det vart morgon och yadayadayada, ungefär halva skapelseberättelsens längd hann passera innan jag kom på att jag skulle ut och ge liv åt förlorade själar. Det hade fallit en hel del regn under dagarna som gått, och locket till den där djävla burken (hämtmatsburk från Kinarestaurang) höll inte tätt, så den arma bålgetingen hade dött en utdragen och plågsam drunkningsdöd istället för att bli varsamt omplacerad i ett vackert naturreservat.

Vi ses på Hinseberg.

* Obs, naturreservatet gränsar till vår tomt och jag promenerar där så gott som dagligen, så det var ingen GIGANTISK uppoffring från min sida. Men ändå. En vacker tanke åtminstone. 

Plötsligt händer det

Idag hade jag ett ärende på banken. Det låter helt 1900-tal, och det är det väl med. Men en fet transaktion skulle göras från ett konto som inte är knutet till Internetbanken, så det var bara att trava dit i egen hög person. Precis som man gjorde förr.  På den gamla goda tiden, när man slösade bort en djävla massa tid på att göra saker som man numera sitter hemma och klickar ihop med flinka fingrar. Jag älskar Internetbanken. Inte för att jag kanske har fått så värst mycket mer tid, men jag slipper i alla fall momentet "stressa till banken innan den stänger", och vad är det egentligen med banken, varför kan de inte ha öppet efter tre utom en sketen dag i veckan och då ska ju varenda sate dit, och köerna till de kanske två kassor som har öppet är till synes oändliga. Eller det är ju inte köer längre, utan mer en stor klunga folk som trampar på stället och stirrar håglöst rakt ut i luften och kramar sina nummerlappar som om de vore viktiga identitetshandlingar som man hamnar i fängelse för om man skulle råka tappa bort. Blicken vandrar mellan kölappen och displayen som visar vilket könummer som expedieras och det är rent omöjligt att hålla i huvudet vilket nummer man har, man måste ta mig fan kolla varenda gång det brölar fram en ny siffra.

Sådär var det ju förr. Men nu kan det ju inte vara mycket folk på banken, nu när alla har tillgång till Internetbanken, tänkte jag helt naivt och sladdade in på bankens parkering fem över två och konstaterade att den var precis full med bilar, det fanns knappt en ledig ruta. Och då är det ändå en rätt stor parkering för att vara till en liten filial ute i Ankeborgs periferi. Det var ju lite grus i maskineriet eftersom det var 25 grader varmt i skuggan och alla vet att hund i varm bil är en mycket dålig kombination.
Jag joggade i alla fall in på banken i förhoppningen att det kanske bara var kö till uttagsautomaterna, men nehejdå, hela kontoret var fyllt till bristningsgränsen av folk som stod som zombies och tummade på sina uttagsblanketter och kölappar. Men vad fan HAR folk för ärenden på banken egentligen? Som de inte kan sköta hemifrån alltså? Det är säkert två år sedan jag var på banken i ett ärende som sköttes i kassan. Inte kan väl hela djävla stan utom jag missat grejen med Internetbanken? Man tvivlar ju.

Jag tog en nummerlapp och fick nummer 181 och det var nummer 159 som expedierades nu. Jag blev skitstressad och matt på en gång, mest när jag tänkte på hur snabbt temperaturen stiger i en bil när det är varmt ute och den var inte så djävla sval från början heller.
Men när jag rafsade åt mig en uttagsblankett så såg jag den. Den kvarlämnade nummerlappen med nummer 162, från en person som gett fan i alltihop. Jag högg den som en kobra och hann knappt fylla i vad jag skulle förrän det var min tur, för nummer 161 hade också valt att avvika.

Jag är helt förstummad över detta plötsliga FLYT som bara drällde över mig. Nu kommer jag förmodligen aldrig att vinna på Triss bara för det, men det är ju smällar man får ta.





 

Ricky Bruch

Det känns lite konstigt att Ricky Bruch har kastat in handduken, eller diskusen för sista gången. Jag vet inte riktigt varför, jag har ingen personlig relation till honom och diskus är väl den gren inom friidrott som intresserar mig minst. Dessutom tycker jag att det är lite märkligt att hans dopinghistorier nästan skojas bort som en del av hans personlighet, som om det vore ett charmigt särdrag att ha ätit tillväxthormoner bara för att det inte var förbjudet på den tiden det begav sig.

Men ändå. Lite märkligt känns det allt att han har dött, även om han inte gjort något väsen av sig i mitt liv sedan 70-talet eller så. Det är kanske som med Skalle-Per i Ronja Rövardotter, att han liksom alltid har funnits. Och nu gör han inte det längre. Det är liksom ingen ordning med någonting längre.