Valberedningen jobbade på

Det var hösten 2021 och valberedningen jobbade på. 

Till stallet istället, vecka 22 2022

Terminen börjar gå mot sitt slut, vilket känns trist. Vet ju fortfarande inte om vi kommer att få fortsätta ha ridlärare I till hösten eller hur det blir, men jag håller tummarna för jag gillar henne. Igår fick vi rida en övning som var lösgörande, nyttig och såklart asjobbig. Det var slalom mellan koner på ena långsidan, åttametersvolt på medellinjen och så skulle man rida en snirklig väg mellan bommar och koner där det sannerligen gällde att vara kvick och vända med ytterskänklarna. Det var inte jag utan kände mig mest som en sån där B-ponnyryttare som svänger runt innertygeln och hoppas på det bästa. Sen skulle vi rida skänkelvikning och då var Köttbullen trött och ville inte riktigt. Annars kändes hon hyfsad i formen fast hon lade sig i handen ibland och då känns det som att det hänger en säck havre i varje tygel. När vi red fram och galopperade så skulle vi ställa oss i lätt sits, och när jag gjorde det så körde hon ner huvudet och kändes misstänkt lätt i bakdelen. Var inte beredd men det gick ändå bra, hehe. 

Sen skulle hästarna sova i hagen i natt, och det var ett otroligt BRÖTANDE från Köttbullens sida för hon var ensam kvar bland ponnyerna och hade otroligt bråttom. Spelade liksom ingen roll att hon hade sällskap med andra hästar, för det var tydligen fel sällskap. Sen när hon väl kom in i hagen så tog hon tre steg in och började beta och ignorerade fullständigt de ponnyer som hon gnäggat efter hela vägen ner. 

Väntar nu besked från Enögda Ponnyns ägare. Vi kom ju överens om att de skulle rida honom själva några gånger först innan jag kom in i bilden, och i helgen fick jag en liten filmsnutt och meddelande att han inte var alltför pigg. Jag ser ju "för pigg" som ett större problem än "lat", så det är inget som direkt bekymrar mig i nuläget. Spännande! 

Hur svårt kan det vara att bara vara lite djävla artig?

Fick ett mail från en såkallad kollega som bett en annan kollega om hjälp. Den senare kollegan var dock  på resande fot och skrev så här:
Jag er i Belgien denne uge. Kan du evt spørge Anna om hun kan hjælpe? Hilsen fra Jesper

Den frågande kollegan skickade då vidare en mailtråd som var cirka en mil lång till mig med följande information:

Anna
Jesper är bortrest denna vecka så han har sagt du skall ordna detta. Se nedan.

Alltså jag blir så DJÄVLA provocerad av sånt här. Lite djävla vett och etikett i hur man uttrycker sig i mail kollegor emellan hade för vissa gubbar sannerligen inte skadat. 

Till exempel: 
1. Man kan formulera sig som "har du möjlighet att hjälpa till med detta eftersom Jespar är bortrest?". Speciellt som nämnda Jesper inte alls "har sagt att jag skall ordna detta" utan bett kollegan fråga mig "om jag kan hjälpa till", vilket enligt mig är en DJÄVLA skillnad. 
2. Man kan också kosta på sig att göra en snabb sammanfattning av vad det gäller så att man ska slippa scrolla genom en 100 mil lång tråd med en massa ovidkommande information för att få klarhet i vad som ursprungligen efterfrågades och från vem. 
3. Man kan avsluta med "tack på förhand, med vänlig hälsning...osv"
4. Man kan FAN I MIG också kosta på sig att säga tack för hjälpen.

Grr. Jaha, men veckan började visst bra. 

Rapport från nutiden

Här kommer en liten nutidsrapport! 

Några lediga dagar fladdrade förbi

Jaha, jag får väl börja med att be om ursäkt för att jag tog bondpermis från bloggen. Hehe. Men håll ut, spännande uppdatering om ups & downs i föreningslivet kommer inom kort. 

Vad har då hänt under denna min långledighet? I torsdags var det mest pyssel i trädgården. Röjde i växthuset (välbehövligt) och planterade äntligen ut tomatplantorna. Eller de som skulle stå i växthuset. Sen har jag ytterligare ett gäng som ska sättas i krukor eller på friland, men det blev inte av. Planterade dock ut ärter och hälften av all kål som jag kallsått. 

På fredagen jobbade min man så då passade jag på att ta oskulden av Birgitta, symaskinen jag köpte i vredesmod. Sydde dyn- och kuddöverdrag till min pallkragesoffa samt fållade en gardin. Det gick som tåget, nästan, och var riktigt roligt. Eller så var det bara riktigt roligt att det faktiskt gick. Birgitta levererades med både trådrulle och spole, färdigträdd. Första kritiska momentet var när tråden hoppade ur nålsögat och behövde träs om för vad är det med symaskiner och hur tråden ska löpa från rulle till nål? Det är upp och ner och in och ut på ett sätt som inte på något sätt är rimligt. Tur ändå att Birgitta är gjord för barn, så det var pedagogiska siffror så till och med en misslyckad syslöjdselev som jag kunde fatta.  Lite pilligt var det dock, kändes som att ögonen var för dåliga och fingrarna för stora, men övning gav färdighet visade det sig. Nästa kris kom när undertråden tog slut, men med hjälp av Birgittas medföljande instruktionsbok så löste det sig. Själva syendet och sömmandet var faktiskt det minsta problemet. Det var till och med riktigt roligt! Kanske framför allt för att det inte stod en kritisk syslöjdsfröken och tittade över axeln och skakade på huvudet och tyckte att det inte dög och att man fick repa upp och göra om. Ska inte påstå att mina överdrag är några MÄSTERVERK, för det hade varit en stark överdrift, men de fyller sitt syfte även om passformen inte är hundraprocentig och sömmarna kanske inte helt raka överallt (tycker det är lite tråkigt att hålla på och mäta och nåla och sånt där, och är man 53 jordsnurr så kan man fatta beslut om att man inte behöver göra det heller, men resultatet blir ju också därefter men skitsamma). Är nu snubblande nära att känna mig klar med mitt Flickrum™, återstår att måla en vägg en gång till samt sätta upp en hylla som jag inte riktigt har bestämt var den ska hänga än. Plus lite annat småfix, men det är på gång.

Förberedde sedan en tårta (dvs lade ihop bottnarna så att den skulle få stå och safta till sig under natten) och sedan kollade vi på första avsnittet av fjärde säsongen av Stranger Things, den serien börjar väl ändå kännas en smula...urvattnad? vid det här laget? Första säsongen var S-V-I-N-B-R-A (bortsett från Winona Ryders  något överhysteriska karaktär), men sen dess har det gått lite utför för varje säsong, men det är väl alla tv-seriers bittra öde. Dock är det fortfarande en väldigt bra serie. 

På lördagen städade jag först vaktelburarna och hönshuset, och sedan fick jag ett mindre sammanbrott när jag skulle garnera tårtan (som var till min dotters kalas på eftermiddagen). Brukar alltid använda sprits till gräddtårtor och få till ett proffsigt resultat, men nu hade jag plötsligt fyra olika uppsättningar av spritstillbehör varav INGA passade ihop? Tänkte först att jag skulle prova en slags silikontuta som jag köpt för ett tag sedan men inte använt. Den visade sig vara VÄRDELÖS, för man fick trycka så hårt att man fick kramp i händerna utan att få ut mer några få klickar. I SOPORNA MED DEN! Hittade sedan en sån där gammal hederlig strut, men den hade legat längst ner i en låda i hundra år och luktade helt enkelt inte gott längre. I SOPORNA MED DEN! Hittade sedan en gammal hederlig av märket Tupperware som jag fått av min syrra när hon sålde sånt på 80-talet. Den har alltid fungerat bra, men nu hade den spruckit i en svets och det rann grädde överallt utom där den skulle vara. I SOPORNA MED DEN! Försökte sedan pussla ihop något av alla de olika uppsättningarna munstycken och anslutningar med en vanlig hederlig plastpåsen, men det gick inget vidare, tiden gick och både svett och svordomar flödade ymnigt. Till slut smetade jag bara på grädden med en slickepott, tryckte dit ett antal (dyra svenska) jordgubbar och så fick det väl se ut som något man gjort på hemkunskapen för huvudsaken var väl ändå att det smakade gott. 

Sen kom en kompis på besök och vi åkte iväg och åt lunch på en thairestaurang som ligger långt ute i tjottahejti men som med lokala mått mätt är vida berömd. Tänkte vara lite djärv och ta en lite starkare rätt. Det är ju alltid lite riskabelt, för man vill ju verkligen inte vara en sån som går och skryter om att man gillar stark mat och sen inte förstår vad RIKTIGT stark mat innebär, och så får man sitta där och flämta och bälga i sig vatten (som man inte ska, men det finns ju inget alternativ) med svetten och tårarna rinnande och framstå som ett rätt så rejält fån. Det här var ett gränsfall, får jag väl säga. Det gick att äta, men var faktiskt inte speciellt gott utan mest bara...starkt. Aja. Sen åkte min man och kompisen  och hundarna ner på det riktiga Österlen på sightseeing och jag åkte hem och hämtade hemkunskapstårtan och åkte på kalas. Var bara min dotter med familj, min exman och hans nya fru och så hans dotter så det var en rätt avslappnad historia.  

Igår var det spårträning för Laban, det gick bra. När jag åkte hem blev jag sugen på godis, vilket nästan aldrig händer och när det händer så brukar jag oftast vänta tills det går över, typ. Men nu fick jag av någon anledning för mig att det ultimata sättet att avrunda en långhelg skulle vara liggandes i soffan, ätandes smågodis. Så det gjorde jag efter en sväng inom Konsum för ett litet inköp, men kan väl säga att det inte riktigt var värt det för sen mådde jag inte helt hundra resten av dagen. Kände mig inte direkt illamående, utan  mer bara...trött och håglös och liksom tom i bollen på något sätt. Klart ovärt, note to self. 

Gick och lade mig rätt tidigt, vaknade efter någon timme av att Hilding dunsade i golvet och det gör han bara om han behöver gå ut. Visade sig att han inte heller mådde helt hundra, förmodligen har han väl ätit något som inte riktigt var lämpligt för hans mage. Så sammanlagt fyra gånger (22-nånting, 23.30-nånting, 01-nånting och 02.30-nånting) så var jag uppe och ute med honom. Var lagom lycklig när klockan ringde 04, men det är ju bara att bita ihop och ta sig genom denna arbetsdagen. Vi ses på andra sidan, eller nåt. 

Alla lackar ur

Det lackade mot jul, men alla lackade ur!

Polcirkeln

Har läst Polcirkeln av Liza Marklund. Detta är handlingen:

Fem tonårsflickor i den lilla staden Stenträsk i Norrbotten träffas en gång i månaden för att diskutera litteratur. En av dem försvinner spårlöst sommaren 1980.

Fyrtio år senare hittas hon, mördad.

Julen 2020 återförenas de fyra kvinnorna i bokcirkeln, som de kallade för Polcirkeln, för första gången efter kamratens försvinnande.

Det står snart klart att något i flickornas relationer utlöste det våldsamma brottet. Frågan är vad, och vad som drev dem då och vilka konsekvenser det fick.

Jag har läst och gillat alla böckerna om Annika Bengtzon så jag hade kanske för höga förväntningar, för den här kändes rätt slätstruken. De här tjejerna i bokcirkeln kändes märkligt anonyma och jag hade nästan lite svårt att hålla reda på vem som var vem även mot slutet. Som ju var första delen i en planerad trilogi, men tveksamt om jag kommer att sega mig igenom dom. Tycker själva berättelsen var rätt trist, karaktärerna osympatiska och dialogen kändes inte särskilt trovärdig. Störde mig också på rena sakfel (om man är född runt 1960 och börjar gå hos psykolog i 10-årsåldern så lär man knappast ha fått diagnosen Aspergers syndrom eftersom själva begreppet myntades första gången 1976, man använde inte smileys på 80-talet, osv). 

Såatteh, NJA. Den här boken får två hemvändare av fem möjliga.

Ett barn är fött och fångat på bild

Det är lite med livet som insats man sticker in trynet i casa de Ulrika, för hon är rätt ilsk av sig. Lyckades i alla fall fånga det lilla miraklet på bild:

En dag gammal och redan ute och ser sig om i världen. Varsågoda och dö sötdöden lite nu.

Ett barn är fött

I helgen som gick flyttade vi hönan Ulrika, som då legat i cirka tre veckor och ruvat på Garants ekologiska ägg, till en egen bur. Hon muttrade och surade och inspekterade missnöjt sitt nya boende, men sedan sjönk hon ner över sina ägg igen. Igår tittade jag in till henne, ingenting syntes men när jag lyfte lite på henne så låg där en gul liten dunboll där. Fick ett hack i handen för detta intrång men det var det värt. Livet ändå, va? Man åker till Willys och köper ett paket ägg, skumpar hem med det i bilen, lägger in dom under en surhöna och tre veckor senare har man en kyckling (och förhoppningsvis flera, men det återstår ännu att se). 

Bild kommer när Ulrika tillåter. Hon är rätt sträng med integriteten och vill inte att hennes barn ska exponeras i sociala media hur som helst. 

Styrdokument

Nu djävlar ska ni få se på styrdokument

Till stallet istället, vecka 21 2022

Igår var det dressyr med fokus på volter och serpentiner, där varje serpentinbåge också skulle inkludera en 10-metersvolt. Nyttig och jobbig övning (kanske mest jobbig för att vi red inne i ridhuset och där var det cirka tusen grader varmt och jag hade t-shirt, långärmad tröja OCH väst. Så oproffsigt). Köttbullen och jag hade ett genombrott! För kanske första gången i världshistorien så kände jag att hon svarade Okej då istället för Varför då? på mina hjälper. Inte så att hon plötsligt blev helt genomsläpplig i högersidan, men det GICK att ställa och böja åt höger utan att jag kände att hon direkt började spjärna emot och trilskas. Kunde t o m rida lite skänkelvikning undan höger skänkel utan att hon ballade ur. Fast sedan blev hon trött (och jag med) och då blev det ju lite sisådär. Men ändå. En milstolpe!

Ringde ägaren till den här ponnyn som behövde någon som red den ett par dagar i veckan. Visade sig vara följande historia: En hyfsat välutbildad (LA-nivå) ponny som tav någon anledning (uppfattade inte varför) fått operera bort ena ögat, och dottern i familjen hade under tiden fått låna en annan ponny och nu hade den enögda ponnyn bara stått rätt länge och behövde sättas igång och det behövde göras varligt och med eftertanke eftersom han blivit lite begränsad av detta trauma. Spännande. Vet ju att det finns enögda hästar som tävlar i hoppning på jättehög nivå så uppenbarligen går det att få till det, men man får ju bara höra talas om de lyckade fallen och det framgår ju inte direkt hur många enögda hästar som INTE blir framgångsrika tävlingshästar (inte för att jag har dom ambitionerna och ska ju heller inte vare sig kunskaps- eller ridmässigt jämföra mig med någon som tävlar hoppning på jättehög nivå). 

Såatteh, vi får se. Det gäller ju framför allt att det finns kemi mellan oss. Spontant känner jag: wow, vilken utmaning. Och vilket förtroende. Lite läskigt? Absolut. Hästar är flyktdjur och jag tänker att en häst som fått sin förmåga att bedöma eventuella faror begränsad borde ju påverkas av det. Här får man nog tänka utanför boxen. Spännande! Ska dit idag och hälsa på och fjäska med morötter för han gillade inte per automatik vem som helst. Har också grym träningsvärk och antydan till ridsår efter gårdagens pass, så det blir lagom med en börja-lära-känna-varandra-dag. 

Ytterligare ett möte

Det hölls ytterligare ett möte...

En helg som försvann

Helgen gick i ett nafs precis som den brukar göra, men nu stundar i alla fall en kort vecka eftersom det är röd dag på torsdag och jag har tagit ledigt på fredag. Och helgen därpå blir också lite långhelg eftersom det är nationaldag på måndagen OCH jag har tagit ledigt på tisdagen. Till detta säger vi: tjohooo. Men  innan vi är där så ska det först malas några varv i grottekvarnen såklart. 

I lördags var jag och Laban i spårskogen och gick anlagsprov. Han blev godkänd! Även till detta säger vi: tjohooo. Det kändes väldigt bra faktiskt, själva spårarbetet var klockrent och även om han inte direkt ligger på i spåret så tar han sig hela tiden målmedvetet framåt och ger inte upp. 
Åkte hem och var förnöjd även om dagen börjat mindre roligt. I fredags kväll gick jag och lade mig tidigt, som jag brukar oavsett om jag ska upp tidigt dagen därpå eller ej. Remus, Laban och Tage följde med mig och Hilding stannade kvar på nedanvåningen där min man satt och kuckelurade framför någon serie. Hilding låg i en fåtölj och gjorde inget väsen av sig och följde heller inte med upp när min man gick och lade sig några timmar senare, och min man trodde att han hade följt med de andra. Och sen blev han - Hilding alltså - dålig i magen på natten och ingen hörde honom. Kan ju säga som så här: lördagen fick inledas med en rejäl storstädning av nedanvåningen, för det var inte många kvadratcentimeter golv som han hade missat, stackarn. PS: han mår bättre nu och det är ju huvudsaken. 

Idag ska jag ha en riktig slappedag, förkunnade jag för min man när jag kom hem efter morgonpromenaden med hundarna igår. Fast först skulle jag bara...och sen följde ett ANTAL timmar av göromål. Rensa ogräs, plocka sniglar, städa hönshus, baka bröd, och så vidare. Men det var inget jag direkt led av och sen fick jag några timmar i soffan med en god bok så slappkvoten blev uppfylld. 

Fick ett INTRESSANT meddelande på kvällen från en tjej som började rida samtidigt som jag i Återvändargruppen. Sen slutade hon av olika skäl, men nu hörde hon alltså av sig och undrade om jag var intresserad av att rida hennes dotters ponny "ett par gånger i veckan". Det var jag! Givet att den inte är helvild förstås, men då tror jag inte hon hade kontaktat mig för hon vet ju, eller åtminstone BORDE KÄNNA TILL att jag är rätt mesig. Vi ska höras idag om detaljer. Är väldigt pirrig inför detta eventuella åtagande. Hade ju varit PERFEKT att få rida lite mer än vad jag gör nu (gärna gratis), dom bor inte speciellt långt (kanske 5 km?) från mig och ponny är ju verkligen min grej. Fast det måste ju finnas kemi. Och sen beror det ju också lite på vad de förväntar sig, jag fantiserar om att dottern gillar hoppning mest och därför vill ha "lite hjälp med dressyren". Men det återstår ännu att se. 

 Avrundade helgen med ett avsnitt av senaste säsongen av Borgen. Helvete vad den är bra! Vi är på avsnitt 7 och det känns som att allting balanserar på gränsen till att gå fullständigt åt helvete för alla. Min man påstår att han har läst att "de" har deklararat att det här är absolut sista säsongen så det lutar ju åt att allting faktiskt kommer att gå åt helvete, men även det återstår att se. 

Fallvind

Har (äntligen, fick köa i evigheter på bibblan) läst Fallvind av Maria Adolfsson, den femte delen i Doggerlandserien. Så här tyckte jag om de tidigare delarna:

Felsteg

Stormvarning

Mellan djävulen och havet

Spring eller dö 

Fallvind handlar om det här:

Två ungdomar hittas döda med bara ett dygns mellanrum i Doggerlands huvudstad Dunker.

Karen Eiken Hornby är föräldraledig och inte alls nöjd med att behöva återgå i tjänst. Särskilt inte för att arbeta ihop med den tillknäppta Astrid Nielsen, som inte vill berätta varför hon sagt upp sig. Snart börjar de dock misstänka en koppling mellan dödsfallen. Frågan är om fler står på tur och varför någon bevakar Karen.

Jamen jag gillade såklart den här boken också! Möjligen kan jag störa mig pyttepyttelite över att alla Karens vänner är så otroligt go-with-the-flow-avspända, men jag är nog mest avundsjuk på detta stora färgstarka kompisgäng som ställer upp i vått och torrt. Hehe. Hur som helst så är den här boken, precis som sina föregångare, spännande och välskriven. Själva motivet kändes kanske liiiite gjort, men jag kan se mellan fingrarna med det. Den får fem utombordsmotorer av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan! 

Svar och svar på svar

Det kom ett svar, och det svarades på svaret. 

Det går bra nu. Eller inte.

Man ska ju inte gnälla för lite, för det finns ju alltid dom som har det värre. MEN så här har jag det just punkt nu. Igår fick jag punktering. Det var väl så himla typiskt nu när jag precis skulle byta till sommardäck men så fanns det ju inga däck. Men så bra ändå att jag bestämt redan tidigare att jag skulle jobba hemma idag. Men så dumt, för imorgon ska jag till spårskogen och träna viltspår med Laban. Men så bra ändå att då kan jag ju låna min mans bil. Men så dumt, för han har tydligen glömt att besiktiga den så nu har den körförbud. Till min mans försvar ska väl sägas att han inte direkt använder sin bil dagligdags eftersom han har firmabil. Men ändå. Så oerhört irriterande och också väldigt typiskt honom.

Jaha, så skulle jag logga in på min jobbdator och av någon anledning så var tydligen engelskt tangentbord aktiverat så då blev inte lösenordet rätt och efter tredje försöket låstes mitt konto. Skulle då maila support från min jobbtelefon men NÄHÄ, då  kom jag inte åt mailen eftersom jag behövde uppdatera mitt lösenord där (bytte för någon vecka sen) och då fanns inte det där djävla specialtecknet MED på Iphones efterblivna tangentbord. Om någon är intresserad av en tiondel av mitt lösenord så är det detta tecken ¤ som just nu står mellan mig och min möjlighet till arbete.

Har sms:at vår IT-ansvarig men han har inte svarat. Han kan mycket väl befinna sig i en helt annan tidszon just nu, det har jag ingen koll på. Men låst konto = inget arbete. Rotade fram min gamla-gamla privata dator som jag inte har använt på flera år och av någon outgrundlig anledning fanns Teams installerat där och efter cirka 100 år så kom jag i alla fall in där. Skickade meddelanden till Gud och halva världen om min prekära IT-situation och väntar nu på någon form av respons. Det går sådär. Den gamla datorn är så oerhört långsam att vad man än klickar på så tar det en halv evighet innan det händer något och eftersom jag inte använt den på så länge så ligger det cirka 8000 uppdateringar och ruvar i bakgrunden, färdiga att kläckas under stora vedermödor. Och jag som skulle vara så effektiv idag! En ska aldrig räkna ut'et, som Raskens Ida skulle ha uttryckt det.

UPPDATERING: Precis i samma sekund som jag kom på att jag kunde, via min RÖTNA Iphone 5, googla på "specialtecken" och kopiera och klistra in ¤ i lösenordet så att jag åtminstone kom åt min mail, så hade supporten vaknat till liv och låst upp mitt konto. Hade ändå under väntetiden lyckats delta på två möten via dator inköpt snudd på under 00-talet (väldigt oklart varför det gick att vara inloggad på Teams samtidigt som ens konto är låst, men men), men det var fan inte bra för blodtrycket. Och nu har jag lite tappat sugen på att arbeta. Hm. 

 

Bägaren blev full

När vi kände att den sista droppen hade fallit ner i den redan rätt så överfulla bägaren.

Ingen utväg

Har läst (eller rättare sagt läst-om) Ingen utväg av Cara Hunter. När jag hade läst Hela sanningen i höstas så skulle jag länka till föregångaren som jag brukar göra (tyvärr överlevde inte mina gamla länkar flytten från gamla bloggen men sökfunktionen är ju guld) och hittade då bara inläggen om Hemmets trygga vrå och I mörkret och så kom plötsligt All denna vrede som ju är del fyra. Måste helt enkelt ha missat att blogga om Ingen utväg, för jag vet att jag har läst den. Dock är det inte fel att läsa-om eftersom jag nu tycker att jag har lärt känna de andra karaktärerna - och även Adam Fawley - lite bättre. Har ju tidigare tyckt att de har känts märkligt anonyma. 

Ingen utväg handlar om detta:

Det är ett av de grymmaste fallen som kriminalkommissarie Fawley någonsin utrett.

Det är jul och två barn har precis burits ut från resterna av ett brinnande hus i norra Oxford. Minstingen, Zachary, är död, och hans storebror Matty kämpar för sitt liv. Barnen verkar ha lämnats ensamma - deras mamma syns inte till och deras pappa, som är på konferens i London, svarar inte i telefon.

När nya bevis uppdagas besannas kommissarie Fawleys värsta farhågor. Allt tyder på att det var mordbrand, men vem skulle ha motiv att mörda två små barn? Medan pojkarnas föräldrar lyser med sin frånvaro jobbar Fawley och hans utredningsgrupp närmast maniskt med utredningen av denna tragedi.

Men vad är det egentligen som hänt? Varför lämnades barnen utan tillsyn? Var är deras mamma, och varför går deras pappa inte att nå?

Ja, det här var ju såklart också en bra bok (även andra gången). Nästan värre, fick så ont i hjärtat av att läsa om lille Matty innan branden. Ajajaj. Sen var det kanske lite, lite onödigt utdraget och detaljerat, men bra. Den här boken får fyra polisrapporter av fem möjliga. 

Däckad

I höstas när det var dags att byta till vinterdäck så konstaterades det att såväl sommar- som vinterdäcken var SLETNA. Köpte därför på mig fyra nya vinterdäck för ett antal bistra tusenlappar. Nu har det varit läge att byta till sommardäcken ett bra tag. Har en Däckia-verkstad på samma gata där jag jobbar och svängde in där för att diskutera ett KÖP. Fick ange min bils registreringsnummer, fick sedan frågan vilken storlek jag skulle ha på däcken? Vet inte du det? var min i mina ögon ytterst relevanta fråga, men nähä, sånt kan man tydligen inte se i några system utan det ska man bara veta. Det visste ju inte jag såklart, så fick åka hem och glo på de befintliga, kassa. Så skulle jag idag ringa och beställa tid för detta. Ringde ett nummer som inleddes med Ankeborgs riktnummer, men hamnade lik förbannat hos någon central telefontjänst där dom inte alls kunde svara på lagerstatus för däck av denna dimension. Blev efter många om och men kopplad till verkstan, dit jag ju trodde att jag hade ringt, för ett snack om denna fråga. Jaha, men då fanns det väl bara TRE däck av denna dimension på lager och det hade jag ju noll komma noll procents nytta av. Så nu ska någon "Niklas" jaga efter ett fjärde däck och sedan ringa mig och boka en tid. Det är ju sånt här som gör att man drar sig för denna typ av ärenden. Det går fan i mig ALDRIG som på räls. Plus att det är dyrt och otroligt tråkiga pengar att ligga ute med. Fick dock precis sms av en kompis att hon fått 3600 kr i fortkörningsböter OCH blivit av med körkortet, så det finns ju såklart gradskillnader även i de bilrelaterade helvetena på jorden. 

Spännande nulägesrapport!

Här kommer en liten uppdatering om nulägessituationen. 

En historisk utbildning

Här kommer en liten roman om en historisk utbildning!

Till stallet istället, v 20 2022

Igår hade vi teori, fast för vikarie för ridlärare I var sjuk igen. Sen hörde jag ett trist rykte om att hon, I alltså, kanske inte skulle vara kvar till hösten. DEPP. Visst, alla gånger vi har bytt hittills har det ju blivit bra. Men tänk om det inte blir det den här gången? Det var visserligen bara ett obekräftat rykte, men ingen rök utan eld, osv. 

Teorin var rolig, kanske inte som teori betraktad utan mer som en teambuildingaktivitet. Vi spelade Med andra ord, fast en hemgjord variant med hästtema. Jag har aldrig spelat Med andra ord, men på 80-talet fanns det ett spel som hette Tabu och det kändes som snarlikt. Detvillsäga, man fick ett ord och så skulle man beskriva det för sina lagkamrater med andra ord. Fast i Tabu så stod det på kortet med ordet som skulle beskrivas vilka ord man inte fick använda (dvs de som var tabu), så verkade det inte vara här. 

Om jag får säga det själv så är jag GRYM på sånt, för dels är jag rätt bra på hästteori, dels har jag ett rejält tilltaget ordförråd och sen är jag hyfsat snabbtänkt och såkallat rapp i truten. Sen var det ju inte jätteenkelt att förklara begrepp som "tygelhälta", "sidokappa" och "avdelningsridning" på 15 sekunder. Inte för att det alla gånger blev enklare bara för att orden var enklare, men det blev i alla fall många glada skratt. 

PS: Vårt lag vann. Hehe. 

Slöjden, Birgitta och jag

Jag har aldrig begripit mig på slöjden i skolan. För det första så var den skola där jag gick i låg- och mellanstadiet så liten och efterbliven att den inte ens hade några slöjdsalar*, utan en gång i veckan fick vi packa in oss i skolbussen och fraktas som en boskapshjord till en lite mer modernt utrustad skola några mil därifrån. Det kändes lite som att vi blev betraktade som en flock vildar från urskogen som kom och snyltade på civilisationens slöjdfaciliteter. 

För det andra: Jag gillade inte slöjden. Hade inget tålamod med syslöjd och syslöjdsfröken var aldrig nöjd med det man gjorde utan man fick alltid repa upp och börja om. Det kändes som att vi höll på i ett helt år med första uppgiften, vilket var att sy en slöjdväska med broderade initialer där tanken var att man skulle förvara sina alster mellan varven. Allas slöjdväskor var identiska i ljusgrönt tyg med mörkblå ränder på, bortsett från de vingligt broderade initialerna dårå. Varje lektion avslutades sedan med att alla slängde in sina slöjdväskor i ett för detta avsett skåp, och sedan började varje lektion med att det tog tio minuter innan alla hade hittat sin slöjdväska och gått och satt sig och börjat mödas med ett korsstygnsbroderi eller vad man nu höll på med. Helvete vad tråkigt det var. 
Första lektionen i träslöjd blev vi indelade i lag, killar mot tjejer, och skulle det bevisas vem som var snabbast på att slå i en spik. Killarna vann och blev hyllade av magister Bertil. Oklart om det var någon pedagogisk tanke bakom det hela, men det var nog inte heller ett krav under det glada 70-talet. En av de första sakerna som hände i träslöjden var att jag slant med ett stämjärn och högg mig i fingret så blodet  rann och droppade ner och sögs upp av det obehandlade träet i den tavla med båt, stuga och sol som man förväntades kreta ut med nämnda stämjärn. Har fortfarande kvar ett ärr från den episoden. Annars minns jag det mest som att man stod och sandpapprade på allting i evigheters evighet. Det fanns en slipmaskin, men den fick man inte använda utan man skulle börja med femmans sandpapper och gradvis jobba sig ner till ettan efter att magister Bertil godkänt att man var mogen för att byta till ett finare sandpapper. Helvete vad tråkigt det var. 

Lämnade grundskolan med en etta i slöjd (mest för att jag aldrig var där) och rudimentära kunskaper om hur man lappar och lagar. Några år senare fick jag ändå för mig att jag skulle ge mig på att sy barnkläder och sånt, så jag köpte en begagnad symaskin för 75 kronor på loppis och började sy med  ett oväntat stort självförtroende. Resultatet just avseende barnkläderna blev väl sådär, för jag hade inga mönster utan klippte och nålade lite på en höft, men det fållades både både gardiner och förstamajtågsbanderoller och liknande innan den rätt så ålderstigna maskinen gav upp**, och jag med den.

Sedan dess har mitt syende och sömmande inskränkt sig till att vid behov laga trasiga sömmar och sy i tappade knappar. Och sedan jag träffade min man så har jag nog bara sytt i tappade knappar, för han  a. äger en symaskin och b. är väldigt duktig på att sy. Han har det där tålamodet jag saknar med att sitta och påta och pilla och mäta och nåla, plus att han liksom kan se ett färdigt alster framför sig där jag bara ser random tygstycken. 
Hur som helst. För ett tag sedan blev vi rejält osams och som vanligt var det på temat "saker som aldrig blir gjorda", eller kanske snarare "olika förväntningar på när det är rimligt att saker ska bli klara", för det är i princip det ENDA vi bråkar om. Dessutom snärjer vi oss alltid in i att min man tar på sig att ansvara för en massa saker för att han a. är den som kan (när det kommer till att bygga etc och med tanke på min träslöjdshistorik så är jag ju glad att jag slipper), b. även om han inte kan, "tycker det är kul att lära sig" (vilket jag inte alltid har tålamod till), och c. följdaktligen är hans lista på saker som ska göras ständigt växande, och detta i kombination med d. extremt lång startsträcka och e. vissa svårigheter att slutföra det som påbörjats, gör att det ständigt är en massa saker som är pågående men väldigt få som blir avslutade. Lägg till detta att han är väldigt noggrann och petig med det han gör, och att han har väldigt mycket högre nivå än jag för vad man står ut med ifråga om stökighet så förstår ni kanske bilden. Jag är ju mer en jävel på att få saker gjorda, så när vi har delat upp uppgifter så betar jag av mina i rasande fart och är klar innan han ens har börjat fundera på hur han ska lägga upp det. Detta får då till följd att min man känner sig skitstressad när jag går in och börjar härja med att styra upp hans bitar eftersom jag tycker han mest sitter och glor på Youtube hela dagarna istället för att göra det vi kommit överens om, och om han blir stressad så låser det sig helt och hållet och ingenting blir gjort förrän vi har ett jättegräl och han gör en helvetes massa saker i rent vredesmod. Ja, ni ser väl mönstret här va?

Ja. I alla fall. Vi hade ett stort gräl om saker som enligt mig aldrig blir klara men som han påstår sig "hålla på med hela tiden", vilket är hans stående svar och på vilket mitt stående svar är att "om man håller på med någonting hela tiden så blir man väl så småningom KLAR", vilket aldrig tycks hända i casa de nästan-Österlen. Sedan följde ett par dagar när vi båda gick och surade i största allmänhet över den andres taskiga humör och inskränkta synsätt och sedan talade vi ut och blev sams. Under den här surperioden så var min främsta tanke att jag minsann inte tänkte förnedra mig och be honom sy några överdrag till dynorna till min pallkragesoffa i mitt Flickrum™ som ju aldrig blir klara pga ovanstående omständigheter. Min man är minsann inte den enda som gör saker i vredesmod, så jag googlade "ENKEL OCH BILLIG SYMASKIN", hittade en för typ 799 kronor, tänkte "what the heck" och klickade hem den i en grisblinkning. Eller nä, jag läste först recensionerna och där var det många som hade skrivit typ "jag köpte den till mitt barnbarn i julklapp, mycket uppskattad" och då tänkte jag att om ett barn kan använda den så måste väl även jag klara av det, givet att inte det är någon 80-åring som har barnbarn i yngre medelåldern (har uppenbarligen inte alls samma sy-självförtroende som jag hade i 20-årsåldern).

Så nu har jag en symaskin. Birgitta heter modellen. Var och hämtade den på Schenkers utlämningsställe i slutet av förra veckan och tyckte paketet kändes oerhört lätt, inte alls innehållandes någon sån där robust pjäs som jag minns från syslöjdens fornstora dagar. Det visade sig vara helt korrekt, eftersom det här är en symaskin för BARN. Hade jag läst lite mer noga (jag tog bara till mig "perfekt val som första symaskin" och "kompakt storlek vilket gör den enkel att förvara") så hade jag även sett att det står Maskinen är enkel att använda vilket gör att den är ett bra val för den unga sömmerskan (inga genusglasögon här inte) och liknande antydningar. Så den är oerhört pluttig och plastig, fast man kan väl inte begära mer för 799 kronor antar jag. Pedalen är typ i storleksordningen tändsticksask och jag får väl använda stortån eftersom den ju lär försvinna helt under mina Kalle Anka-plattfötter i storlek 39. Bläddrade lite hastigt i bruksanvisningen och fattade det som att den även gick att ersätta ström med batterier, det kan ju kanske vara bra om samhället kollapsar och man i händelse av en zombieapokalyps känner ett starkt behov av att börja fålla gardiner.   

Har fortfarande inte presenterat hemmets nya medlem Birgitta för min man. Gissar att han kanske tycker att det här var både dumt och onödigt, även om vi har skild ekonomi och jag köper vad jag vill för mina pengar. Har inte heller använt Birgitta till något annat, utan puttade bara in henne i bokhyllan och tänkte att där får hon stå så länge. Tänker att jag först ska ge mig på att sy någonting, TYP ett överdrag till mina dynor till min pallkragesoffa i mitt Flickrum™ och så får vi se sen hur jag lägger fram det hela. Blir det fiasko så kanske jag helt enkelt bara säljer Birgitta vidare och låtsas som att det här aldrig hänt. Men jag siktar såklart på att det inte ska bli det utan att jag ska bli en person som bara drar fram symaskinen och fräser iväg en kilometer raksöm närhelst det behövs. Ska bara hitta det där sy-självförtroendet först, men allvarligt, HUR SVÅRT KAN DET EGENTLIGEN VARA? 

* När vi skulle börja högstadiet slogs vi ihop med en annan klass från en annan sån där liten och efterbliven skola, och vid något tillfälle på vårterminen i sexan så var vi och hälsade på dom för att lära känna varandra". Då kände vi oss för första och enda gången i världshistorien nästan lite överlägsna för dom hade kombinerad matsal och gympasal, så varje gång det var gympa så fick borden och stolarna flyttas undan till förmån för plintar och innebandymål. Vår matsal var förvisso belägen i källaren och där  fick man sitta och  peta i sina oxjärpar med marknivån tre meter ovanför huvudet, och gympasalen var på översta våningen, så dom som hade klassrummet under fick sina oregelbundna verb ackompanjerande av dunsar och skaller från skeppsbrott och redskapsgymnastik, så det var ju kanske inte jättemycket att yvas över, nej. 
** Gav sedemera bort symaskinen till en dåvarande kollega vars man sade sig kunna laga "allt". Han fick mycket väl igång den, men Gud vet hur han bar sig åt för nästa gång dåvarande kollegan använde den så började den brinna. 

Rötter av blod

Har läst Rötter av blod av Lina Arvidsson. Tidigare har jag läst Blåmärken, som jag tyckte var riktigt bra, och Ett hem att dö för, som jag tyckte var sisådär. Den här boken handlar om följande:

Sigrid vaknar upp desorienterad efter att ha övernattat på kontoret. Polisen är där, de säger att Sigrids man Peter under natten har bränt ner deras hus på Lidingö i ett försäkringsbedrägeri. Han sitter nu häktad med fulla restriktioner.

Sigrid känner hur marken gungar under henne och vänder för första gången på många år hemåt, mot byn utanför Bollnäs som hon gjort sitt yttersta för att förtränga. Hem till mamma och en mycket ansträngd relation.

I hembyn visar det sig att modern gjort sig ovän med de flesta av grannarna. De vill få till en affär med ett vindkraftsbolag, en välkommen injektion av investeringar och arbetstillfällen till en glesbygd på dekis. Men mamma Iris vägrar att sälja den bit skog som är absolut nödvändig för att projektet ska gå i lås. Varför då?

Tyckte väl att den här boken också var lite sisådär. Det var svårt att tycka om någon av karaktärerna, berättelsen segade sig fram på halvfart och kändes dessutom rätt så konstruerad och ansträngd. Plus att jag redan på ett rätt så tidigt stadium räknade ut varför Iris absolut inte ville sälja sin skog och visst är det kul att känna sig smart, men man blir ju lite snuvad på en läsupplevelse. Den här boken får två vindkraftverk av fem möjliga.

Mera skadeglädje och även bara glädje

Här kommer mera skadeglädje men även bara glädje. 

Skvaller & skadeglädje

Här kommer lite skvaller och en rejäl dos skadeglädje.

Styrelsemöte!

 Här kommer ett långt och mustigt inlägg om ett styrelsemöte. 

Stab it with their steely knives but they just can't kill the beast

Hörde på radion i morse att det tydligen råder extrem torka i Kalifornien just nu, och att det under hela mars månad endast hade regnat en inch (2,54 cm) och att nivåerna i vattenreservoarerna som försörjer delstaten är på en kritiskt låg nivå och det på en plats där vattenförbrukningen generellt är hög. Det är ju många som vattnar sina gräsmattor, för att inte tala om de vattenmängder som går åt till det kaliforniska jordbruket, sa reportern. I exakt den ordningen. Gräsmattor först, jordbruket sen. Men var det tal om bevattningsförbud? Åtminstone för privatpersoner vars enda ambitioner var att ha en smaragdgrön gräsmatta i en i övrigt  rätt så ökenartad del av amerikat? NEJ, verkligen inte, utan man hade kommit med något lamt förslag som enbart byggde på frivillighet. Är det inte USA i ett nötskal så säg? Man kan ha dödsstraff, men att förbjuda folk att vattna sina djävla gräsmattor i en tid av extrem torka verkar nästan vara jämställt med att bryta mot FN:s konvention om mänskliga rättigheter.  

PS: Jag VET att det finns folk som högaktningsfullt skiter i bevattningsförbud också, men jag VILL tro att de åtminstone är en minoritet. 

Vive le reine eller som skåningen sa: vi vell ha räjn

Det regnar! Det måste ha varit minst en månad sedan? Har gått här och låtit mina bondegener riktigt missmodas. Tänkt på sommaren 2018, den vill man ju faktiskt inte uppleva igen. Det räcker ju med att allt blivit pissdyrt pga krig och pandemi, det behöver fan inte adderas missväxt till denna misär. 

Ligger nu och lyssnar på regnets smatter mot taket och tycker det låter som ljuv musik. Var tvungen att kolla på gårdagens avsnitt av Robinson pga nyfikenhet efter att Annika hintat i kommentarsfälter och 

‐---------  !!!  SPOILER ALERT  !!! ------------

hoppla, där rök Tommie med buller och bång. Var tvungen att gå in på Flashback för att fiska fram lite mer matnyttigt och tydligen var det p g a att han uttalat sig rasistiskt mot någon (tydligen Angela) plus att han också hade sagt (rent generellt) att han tyckte att sexköp nog kunde vara en härlig upplevelse för alla inblandade. Det kändes ju rätt unket, men med tanke på hans tidigare uttalanden om manligt och kvinnligt så var det väl inte helt oväntat. 

RIP Bengan

Ingen har väl missat att handbollsikonen Bengt Bengan Johansson har lämnat jordelivet? Deppigt värre (även om det kanske inte kom som en jättechock för han var ju ändå närmare 80). Inte för att jag kände honom, för det gjorde jag inte, men han verkade ju vara en sån himla hyvens prick och såna verkar ju alltid få "flytta hem" (som det hette i min bibelbältesuppväxt) lite i förtid medan onda och elaka människor får leva i evigheter. 

Mitt stora (stundtals på gränsen till fanatiska?) intresse för handboll på landslagsnivå väcktes under Bengan Boys-eran på 90-talet. Jeflar vad många naglar som det bitits på och vad man har jublat och deppat och våndats och hatat (när tveksamma domslut går till motståndarens fördel). Och vad mycket adrenalin som har gått åt i tvåminuterssjok innan man fick höra de efterlängtade orden ...och Sverige är nu fulltaligt för de där kritiska perioderna i numerärt underläge (det här var innan man fick ta ut målvakten och spela med en extra utespelare i anfall under utvisningarna) när matcherna stod och vägde var ju TORTYR. Men då fanns Bengan där och brölade ut anvisningar på sin oförglömliga halländska och var som själva sinnebilden av en karismatisk ledare. Nu var det ju många år sen han lämnade över förbundskaptensrollen, men han känns fortfarande levande. Ingen har ett ont ord att säga om Bengan, inte ens på Flashback och det har mig veterligen aldrig hänt. RIP. 

En nyckelfråga

 En nyckelfråga! 

Till stallet istället, v 19 2022

Igår stod det HOPPNING på schemat och det var inget jag såg fram mot direkt. Velade lite om jag skulle avboka, men så är det teori nästa vecka och då skulle det bli två veckor utan ridning och nja, det kände jag ju inte heller för. Så jag tog tjuren vid hornen och åkte till stallet för man ångrar ju aldrig ett ridpass. Det gick väl ändå rätt så bra. Vi skulle först hoppa lite linjer på böjda spår och sedan hoppa en bana. Linjerna gick bra även om Köttbullen valde korsgalopp i svängarna och det är ungefär som att sitta på en centrifug. Hennes galopp är inte speciellt bekväm i vanliga fall och korsgaloppen är inte skojig. Men det var bara att gasa på och låtsas som att det regnade. När vi skulle börja med banan så blev det nog lite missförstånd mellan oss för plötsligt ville hon inte alls gå ut på spåret där jag hade tänkt att vi skulle börja anridningen. Fick lägga en volt, försöka igen, men näe, hon bara sprang på tvären och höll på. Hon märker säkert att jag inte vill detta, klagade jag, men ridlärare I sa att jag skulle komma i trav och då gjorde jag det och det gick rätt bra bortsett från att jag tappade stigbygeln mellan näst sista och sista hindret. Men det var ju bara att klamra sig fast och fullfölja. Alltså, jag vet ju att alla tappar stigbyglar lite då och då, har t o m sett Peder  Fredricsson göra det men det är ju lite skillnad på om man tappar stigbygeln p g a att hästen tar ett lite konstigt språng över ett hinder som är 1.60 jämfört med att tappa stigbygeln på en raksträcka mellan två koppelräck på 40 centimeter. OVÄRDIGT. Aja, jag överlevde i alla fall. 

När jag stod och fixade i ordning Köttbullen innan lektionen så kom ett litet ponnybarn, kanske 6 år, som rider på ridlekis som är innan vår lektion och frågade om jag "brukade galoppera på henne". Jag tillstod att jag brukade det (vilket inte alltid har varit en självklarhet, reds anm). Ja, för jag tycker hon är lite SVAG i galoppen i vår grupp, sa denna lillgamla hjälmfoting och det var ju så himla gullig sägning att jag höll på att smälta bort. Höll med och sa att Köttbullen är lite lat ibland så man får vara bestämd, och det lilla barnet nickade och så stod vi där och bondade över generationsgränserna. Fint. 

En snabb blick mot nutiden igen

Vi håller oss till presens ett tag till.

Helgen var ett andetag

Det känns som om den här helgen bara rusade iväg, och eftersom jag aldrig har varit en snabb löpare så var det bara att konstatera faktum att man blivit frånsprungen. Som man ju blir varje helg, av helgen. 

I lördags var jag funktionär på en agilitytävling. Då jobbar man inte direkt ihjäl sig, ska jag säga. Vet inte om det är standard, men i mina ögon var det rätt så överdimensionerat med funktionärer. Vi var inte mindre än TRE hindervakter per bana, och i första klassen var den INGEN som rev. En gång blåste det ner en bom på sista hindret och eftersom startsignalen gått så fick man ju göra en liten rusning, men annars hände det exakt ingenting. Det var ju rena semestern jämfört med att vara hindervakt på en hästtävling, där det dessutom är (eller åtminstone var på den tiden det begav sig för yours truly) vanligt att ett hinder kan vara med två gånger på samma bana, och då får man minsann vara snabb som en vessla om det rivs för att man ska hinna få bommarna på plats innan det ska tas nästa gång. Eller så kan en bom rivas och rulla iväg så att den ligger i vägen för en linje mot ett annat hinder, och då får vesslan ge sig ut på språng igen. Och även om alla bommar ligger som fastklistrade så har man ändå att göra med att kratta framför hindren så det inte blir upptrampat (om det inte är på gräs), plus att man hela tiden måste ha koll på var ekipaget befinner sig så man inte är i vägen. Inte en chans till vila där inte, men på agilitytävlingar så får man sitta på en stol och enligt mig så jobbar man verkligen inte ihjäl sig. Klagar absolut inte över det, dock. 

I nästa klass skulle jag vara koppelbärare. För den eventuellt oinvigda: I agility får hunden varken ha halsband eller koppel på sig, så det tar föraren av innan start och slänger på marken. Sen tar koppelbäraren upp kopplet och går och placerar det strax efter målgång så att det ska finnas på plats när ekipaget kommer i mål. Det är kanske min favoritsyssla för även om det är en viktig uppgift så är det så UNDERBART kravlöst. När den klassen började så fanns det bara två hindervakter. Sa att jag kunde väl hålla ett öga på de hinder som låg närmast mål eftersom jag ändå stod där och att hänga ett koppel på en krok på en pinne är ju inte så betungande att man inte skulle kunna ha en annan uppgift samtidigt, men det var tydligen OTÄNKBART att göra en liknande manöver, utan de skramlade fram någon annan till den tomma stolen. 

Ja, det var lördagen. Igår var det mest trädgårdsfix. Rensade kirskål och humle som hade växt in i en stor odlingslåda och vars rötter nog nådde ända ner i helvetet. Sådde lite blommor och ärter, bestämde att det var lite för tidigt för bönor ännu, flyttade lite stenar. Rensade mer kirskål, den här gången under rosenkvittenbuskar så nu är mina armar SARGADE av taggar. Sen gick jag in, lagade lasagne, kollade ikapp på Robinson. Börjar inte Robinson bli lite tjatigt? Tycker faktiskt att det var bättre förr när det bara var ett avsnitt per vecka, nu börjar det bli rätt så...tjatigt? Det är pristävling, Robinsontävling, immunitetstävling, öråd, någon twist och så börjar alltihop om igen. Och Gränslandet har jag till och med slutat titta på för där händer ju absolut ingenting. 
Har jag några favoriter? Ja, inte är det TOMMIE i alla fall. Först tyckte jag att han ändå verkade vara en hyfsat cool snubbe, men efter hans uttalande om vad som är riktiga kvinnor och att han sen när han fick mothugg bara "kan vi inte snälla sluta diskutera detta?", plus att han då sover naken med endast ett myggnät på sig, vilket jag tycker är too much information, plus att jag generellt retar mig på fenomenet "piercad bröstvårta" så har jag ändrat mig. Har ändrat mig om Hanna också i och för sig, tyckte först om henne att hon var en mager speta som nog skulle ge tappt i ett tidigt skede i tävlingen och dömde ut henne som en typisk stadstjej, men hon är ju imponerande seg måste man ju ändå säga. Stör mig på: Tommie, Angela. Är rätt neutral angående Filip, Joel och Henrik (heter han va, den nya?) Hejar lite diffust på tjejgänget Linn (gillar Linn mest!), Hanna, Jessica och hon den nya gymtjejen med flätorna som jag inte minns vad hon heter, annars känner jag inte direkt att jag bryr mig jättemycket om vad som händer med "överlevarna". 

Nu väntar en jobbig jobbvecka. För att citera Svensson i Hedebyborna: slit och släp, aldrig är det något annat. 

Årets tjur

Idag släpptes korna ut i hagen/naturreservatet som gränsar till vår tomt. Antar att alla är lika nyfikna som jag på vilken tjur som ska strosa omkring som närmaste granne? Det blev samma som förra året, nämligen O'Hare. Så här ser listan ut:

2017: Mesmerizer

2018: Napoleon

2019: Ossian

2020: Mesmerizer

2021: O'Hare

2022: O'Hare

Anteckna, anteckna och gå vidare.

Allt blir bra

Har läst Allt blir bra av Carolina Zetterwall, den handlar om detta:

Allt blir bra. Det lovar Mary och John sina barn när de berättar att de ska skiljas. Men separationen blir något helt annat än vad de har tänkt sig. John finner sig snart omhändertagen av en ny kvinna, medan Mary tvingas inse att en kvinna utan partner inte anses som något självklart eller attraktivt. Samtidigt som John rör sig vidare med såväl barnens tillit som sin personliga ekonomi intakt, måste Mary – som har lärt sig leva för andras godkännande – omvärdera sig själv, sina val och sitt liv.

"Allt blir bra" är en svidande vidräkning med äktenskapets och könsrollernas begränsningar – och en rannsakan av bilden av den goda modern. Det är en berättelse om hur svårt det är att bryta sig loss från omgivningens krav, men också om kärlek, på gott och ont, mellan vuxna och mellan barn och förälder.

Jag har ju läst Låt oss hoppas på det bästa, som jag tyckte var en oerhört stark läsupplevelse. Den här boken tyckte jag dock kändes rätt medioker. Man blev så förundrad över vilka VAL de gjorde, sa bibliotekarien när vi diskuterade boken över utlåningsdisken, men jag tyckte inte det var något som förundrade mig direkt. Störde mig en del på att det var lite oklart när handlingen utspelade sig, man fattade ju att det inte var nutid p g a avsaknad av mobiltelefoner osv, men inte förrän Mary och barnen tittade på Melodifestivalen (inte Mello) och Tommy Nilsson var med fick jag via en googling grepp om att det var sent 80-tal (1989 för att vara korrekt). Språket var bra, men karaktärerna var aningen menlösa och själva handlingen gick bitvis rätt mycket på tomgång faktiskt. Det var en helt okej bok, men inte mer än så. Den får tre äktenskapsförord av fem möjliga. 

Lite skvaller från nutiden

Här kommer lite nutida händelser.

Magda, jag hoppas att det har gått bra för dig här i livet

För rätt så många år sen kom jag och min man i samband med en festival att slå oss i slang med ett raggargäng från Falkenberg (tror jag det var, någon mindre stad i alla fall). Har väl generellt sett inte  sådär jättehöga tankar om raggargäng från småstäder eftersom jag själv är uppvuxen i något liknande, fast snäppet under som inte ens kan kallas städer utan möjligen tätorter (del av den nordiska definitionen av tätort: sammanhängande bebyggelse om minst 200 invånare där avståndet mellan hus är mindre än 200 meter), och den tar inte alltid fram det bästa hos mänskligheten, nej. Inte för att jag tycker att det är eftersträvansvärt att bo i en storstad, verkligen inte, men den här inskränkta småstads/bymentaliteten där man bara kan vara och göra på ett sätt och alla andra sätt är FEL, den är inte eftersträvansvärd i min värld. 

Hur som helst. Vi satt och drack öl och snicksnackade lite med det här raggargänget. Solen sken och stämningen var god. Sen började några av tjejerna i gänget att snacka om en tjej som hette Magda och som jag förstod tidigare hängt i detta gäng men som inte längre gjorde det. Den allmänna uppfattningen (bland tjejerna i raggargänget) var att Magda hade fått ett oförtjänt dåligt rykte och att det faktiskt var djävligt taskigt att snacka så mycket skit om Magda som alla gjorde, SÅ farligt var det väl ändå inte? Men Gud vad det ändå snackades dynga både bakom Magdas rygg och in her face, förstod jag det som, det var faktiskt riktigt elakt av folk och synd om Magda. Så gick snacket bland tjejerna och här blev man ju inte så lite nyfiken på vad Magda egentligen hade gjort. Nästlade mig in i nämnda tjejgäng och fick snart reda på vad Magda hade gjort som var så hemskt:

Hon. Hade. Tagit. Körkort. På. En. Trafikskola.  

Blev förstummad, och då menar jag inte direkt stum av beundran. Det här med vad som är hög status är ju såklart väldigt olika beroende på vad man har för kulturellt kapital med sig i bagaget, men aldrig att jag hade kunnat föreställa mig att körlektioner skulle innebära någon form av lågvattenmärke på den sociala gångbarhetsskalan. Men då hade jag inte träffat Magda. Det har jag fortfarande inte, men jag tänker ofta på henne och hoppas att hon har fått det liv hon förtjänar, mycket bättre liv än de där djävla mjöldrygorna i raggargänget någonsin kommer att få. Jag hoppas att hon har flyttat, att hon har en för djävla fin bil som hon kan fräsa omkring med överallt i världen och att hon aldrig någonsin behöver återvända till Falkenberg.

Halva Malmö består av killar som har dumpat mig

Har läst Halva Malmö består av killar som har dumpat mig av Amanda Romare, och det tycker jag att du också ska göra. Detta är handlingen:

Fyra av tio vuxna i Sverige lever i singelhushåll. Det borde finnas nästan tre miljoner singlar i vårt avlånga land, och ett enormt antal potentiella partners för den som längtar efter kärleken. Ändå vill ingen bli tillsammans med huvudpersonen i Amanda Romares svarta och underhållande debutroman.

För "I will always love you" är en mening som huvudpersonen i Halva Malmö består av killar som dumpat mig aldrig verkar få höra. På riktigt. Hon har testat allt. Dejtat killar över sin liga, i sin liga, under sin liga, svajpat på Tinder och raggat ute. Hon har dejtat jurister, forskare, bartenders, ingenjörer, livsmedelsförsäljare och snickare. Hon har varit undergiven och dominerande, men förblir övergiven. Hon har svårt att ens komma till second base, en andra dejt. Det är samma för hennes vänner. Tillsammans försöker de förstå den ekvation som det är att vara singel i det tjugoförsta århundradet.

Halva Malmö består av killar som dumpat mig är en bister men underhållande lägesbeskrivning av jakten på kärlek från Skåne till Lycksele.

Jag gillade verkligen den här boken. Den var djävligt rolig, brutalt ärlig och samtidigt rätt sorglig. Ska väl inte säga att det var skyhög igenkänningsfaktor, dessutom var det massor av uttryck som jag knappt fattade vad de betydde och jag kände nästan inte igen en enda musikreferens (HEJ PENSIONÄR?). Har heller aldrig bott i en storstad eller haft en miljarddel så mycket uteliv, fick heller inte riktigt ihop hur man kunde vara så självsäker och kavat och samtidigt så otroligt osäker. Gillade ändå den här boken så OTROLIGT mycket. Sånt rappt och härligt tempo, och så bra skrivet. Den får fem one night stands av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er.

Den Stora Adventsfejden

Den Stora Adventsfejden, a k a början till slutet.

Stranden

Här är ytterligare en bok som jag med största sannolikhet inte kommer att läsa klart: Stranden av Anna Breitholtz Monsén. Den handlar om detta: 

Sextonåringarna Erik och Peter har sommarlov och fördriver de långa dagarna vid havet med freestyle lurarna i öronen. En dag försvinner Peter spårlöst. Det enda han lämnar efter sig är några blodiga kläder på stranden.

Drygt trettio år senare kommer den före detta polisen och livvakten Lina Lantz till Sandinge i Skåne. Hon har ärvt ett gammalt hus efter en vän till familjen och leker med tanken på att börja ett nytt liv i den lilla kuststaden tillsammans med sina katter. När en ung man hittas mördad på stranden dras Lina motvilligt in i en utredning som leder henne tillbaka till händelserna den där sommaren för länge sedan.

Stranden, en deckare med både värme och mörka undertoner, är första delen i debutanten Anna Breitholtz Monséns serie om Lina Lantz och hennes egensinniga morfar i skånska Sandinge.

Nja, jag vet inte riktigt, det var inget av ovanstående som riktigt fastnade. Läste väl ett hundratal sidor och det hände ju ingenting? Plus att jag tycker det blir lite sisådär när man ska göra "egensinniga karaktärer" och så är de bara en copy paste på valfri tretton-på-dussinet-karaktär som hämtats från olika håll. Känns som att det här var ett försök till fusion av deckare och feelgood, vilket i mina ögon blev rätt så misslyckat. Lina Lantz och hennes morfar får klara sig utan mig både nu och i fortsättningen. Den här boken får noll katter av fem möjliga.  

Lama låtar

Jag tycker det är ganska tråkigt att träna. En av dom få saker jag saknar med att "bo i stan" är att det tog sådär 10 minuter att cykla till gymmet och så kunde man gå på ett träningspass och cykla hem igen efteråt och känna sig duglig och duktig. Här i nästan-Österlen finns det inget gym och efter att ha provat ett par varianter av träningsställen i grannbyarna så kan jag konstatera att det inte är något för mig. Blir så djävla stressad av att behöva sätta mig i bilen, köra kanske 20-25 minuter (beroende på vilken grannby) för att träna ett 45-minuterspass och sedan köra bil 20-25 minuter hem igen, och så utifrån det behöva räkna baklänges när man senast måste äta innan och planera och hålla på. Känns sådär att åka bil lika länge som man tränar, både för miljön och plånboken och ett gymkort är ju inte heller gratis och ska man betala kanske...ja inte fan vet jag vad det kostar nuförtiden, men säg 299 kronor i månaden, så vill man, eller åtminstone jag, ju utnyttja det så man känner att man får valuta för pengarna, vilket då gör att man, jag, blir väldigt uppbunden eftersom man då måste förhålla sig till träningstider 2-3 dagar per vecka. 

Dessutom vill jag helst träna på sen eftermiddag eller tidig kväll, och då är utbudet häromkring inte enormt ens i de lite större grannbyarna, utan de flesta träningspass börjar kanske någon gång mellan 18.30 och 19.30, vilket jag tycker är i senaste laget. Vän av ordning kan nu invända att eftersom jag jobbar i stan kan jag väl träna i stan också, innan jag åker hem, och det hade jag hemskt gärna gjort. Men eftersom jag i grund och botten tycker det är ganska tråkigt att träna så vill jag gå på pass eftersom man då slipper tänka själv vad man ska göra, hur länge man ska hålla på osv. Plus att man, eller i alla fall jag, anstränger mig lite mer då eftersom man, eller jag då, ju inte vill framstå som klen och lat. Att bara stå och lyfta vikter eller köra maskiner helt mol allena tycker jag rent ut sagt är så djävla tråkigt, men jag vill heller inte ha en träningskompis för då blir man uppbunden av det och det har jag inte heller lust med. Problemet är att det inte finns några pass på eftermiddagarna på gymmen häromkring eftersom de flesta människor tränar på kvällar. Så då är man hänvisad till att träna på egen hand och då kommer jag i ett läge när jag tycker det är för dyrt att betala låt oss säga 299 kronor i månaden för någonting jag lika gärna kan göra hemma utan att det kostar mig en krona. Jag hade kunnat tänka mig att betala för möjligheten att gå på pass, för det involverar ju ändå personal som ska ha lön och som engagerar sig lite i en så det känns ju rimligt. Men jag vill inte ge flera tusen på ett år för att bara gå på löpband och köra lite maskiner och titta på Extreme home makeover på nån storbildsskärm. 

Så hemmaträning it is, och nu när inte knäna är ett lika stort bekymmer längre så är jag PÅ GÅNG. Men eftersom jag i grund och botten tycker att träning är ganska tråkigt så kände jag att jag behövde uppdatera min träningslåtlista för att bli lite mer pepp. Träna är tråkigt, träna utan musik är på gränsen till outhärdligt om ni frågar mig. Detta med att sätta ihop en ny härligt peppig träningslåtlista visade sig dock vara lättare sagt än gjort. På den tiden när jag sprang så gillade jag långa episka låtar eftersom det höjde moralen när kroppen sa "orkar inte mer" och man tvingade den att fortsätta "bara en låt till" och så råkade det bli nån special-liveversion av Shine on you crazy diamond med Pink Floyd som var 23 minuter och 40 sekunder lång. Tycker dock att det upplägget funkar mindre bra till tabata-inspirerad cirkelträning (a k a ridlärare I:s SPECIAL), så jag igång och började leta genom Spotify på jakt efter någonting nytt. Ville ha någonting som var tungt och med lite puls och beat och tempo och helst också låtar som jag inte hört hundratusen gånger förut (vilket är svårt eftersom jag har en tendens att överlyssna på musik jag gillar). Paradoxalt nog så finns det åtskilliga dansbands- och schlagerlåtar som kan vara alldeles otroligt peppiga trots att de är långt utanför min comfort zone i vanliga fall. 

Sökte på "träningsmusik", men det verkar som att det bara fanns listor med artister i stil med Tove Lo och Molly Sandén och Miss Li, inget ont om dom men det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Sökte på "running" och "cardio" och då kom det upp låtar i stil med Walk of life med Dire Straits, vilket verkligen inte är en låt som peppar igång mig. Orkar heller ej med låtar som har extremt långa intron och som det känns att de aldrig riktigt kommer igång när det enda man vill ha är lite upptempo. Sen sökte jag på "metal" och "rock" men många låtar är ju uppbyggda så att de börjar lite lugnt och själva öset kommer först efter kanske nån minut och det passade inte riktigt mitt syfte. Sen kan jag också bli extremt irriterad om det är för mycket gitarrgnisslande i kombination med vissa gällare hårdrockssångarröster, typ Angus Young, så det passar ju inte heller. Nä, Gud vad det här var invecklat. Lade säkert två timmar på detta igår. Tränade en halvtimma. Jaja. 

Till stallet istället, v 18 2022

Igår hade vi vikarie, för ridlärare I var sjuk. Det är ju alltid ett lotteri det där, för det finns ju inte precis en stor vikariepool att ösa ur med kort varsel. Vi har haft den här vikarien en gång innan, det är en ung tjej som haft sin häst i stallet innan. Hon är superduktig som ryttare men för det behöver man ju inte vara en bra pedagog (tänkte jag lite halvsurt efter förra gången då jag inte tyckte att jag fick den hjälp jag förtjänade och framför allt behövde). Sen fattar jag absolut att det är svårt att bara hoppa in när man varken känner människor eller hästar, men den gången tyckte jag väl att lektionen bara var sådär. Eller så var det bara för att ridlärare K skämt bort mig med att alltid ge så himla mycket feedback och pepp angående Köttbullen. Hur som helst så blev det faktiskt en väldigt bra och rolig lektion igår. Vi hade markarbete och red en evighetsövning med bommar på en båge och volter. VÄLDIGT nyttigt för Köttbullen och VÄLDIGT jobbigt för oss båda. Jag var halvdöd och Köttbullen var helt löddrig av svett efteråt. Tycker i hemlighet att det är lite coolt när hästar löddrar, det känns liksom som ett bevis för att man har gjort ett gediget arbete, även om det sannolikt minst lika mycket berodde på att Köttbullen ännu inte fällt sin vinterpäls fullt ut. Tror inte vi skrittade en enda gång förrän lektionen var slut, så det här måste ju (no jinx osv) vara det ultimata beviset för att mina knän har återhämtat sig för det var i princip BARA trav under lättridning och det funkade bra. Känns bra även idag, bara liiite stelt men ingen svullnad och ingen smärta. G-Ö-T-T. Praise the lord and the laserbehandling. 

Det skickades mail

Det skickades lite mail om utbildningar.

Om konstgryt

Började svara på Annikas kommentar att det inte hör till allmänbildningen att veta vad ett konstgryt är, och det kan jag väl hålla med om att det är lite nördfaktor på det. Började skriva ett svar, men eftersom jag är mycket för det här med folkbildning så tänkte jag istället ge det ett helt eget inlägg. Inte för att jag är någon expert, framför allt för att jag inte själv ägnar mig åt praktisk jakt, men lite har jag väl snappat upp här och där under åren med tax.

I korta drag är ett konstgryt ett antal byggda gångar som ser ut som långa lådor och som också har lock som går att öppna. Det ska föreställa att de är under mark, dvs mörkt, och där en av gångarna slutar med en bur. Man kan också stänga av gångarna så att hunden kommer till en återvändsgränd och måste backa därifrån. 

När man tränar hunden för grytjakt så har man en (levande) grävling i buren och så släpper man ner hunden. Är det en ung och/eller ovan hund så brukar man börja med att man öppnar ett av locken och lyfter ner hunden framför grävlingen så att den har möjlighet att gå därifrån om den vill, sedan får man successivt vänja den vid att man lägger på locket och det blir mörkt och trångt, och slutligen ska man kunna skicka hunden från en ingång som är ganska långt bort från grävlingen och så ska hunden på egen hand leta sig fram till där grävlingen befinner sig, vilket ju alltid är på samma ställe, men man kan som sagt variera det genom att stänga av vissa gångar så att det blir olika vägar för hunden varje gång. Buren går också att snurra så att grävlingen kan "dyka upp", om inte rent fysiskt på andra ställen så åtminstone skenbart i änden av andra gångar. 

Det är önskvärt att hunden är modig och vågar sig fram till grävlingen fastän det är trångt och kolsvart, och att den börjar ge skall när den hittar grävlingen samt ligger kvar och skallar. I en riktig grytjakt så släpper man ner hunden i grytet och sedan ska den ligga och skalla så att jägaren hör var grävlingen befinner sig under jord, så att den kan gräva fram den och döda den.  Av den anledningen är det också viktigt att hunden inte okynnersskällar lite hur som helst utan verkligen bara när den är nära. Det här är inte direkt ett beteende som man kan träna fram, i alla fall inte vad jag vet, utan antingen gör hunden vad den ska pga instinkt, och då är det en bra grythund som man kan använda i jakt, eller så gör den inte det och då är det ingen bra grythund och får den ägna sig åt något annat. 

Man kan också träna sin hund i grytapportering, och då ska hunden ner i konstgrytet och hämta upp en död räv. Det har jag gjort med Remus, han tyckte det var toppenkul och dök ner utan att tveka en sekund och släpade räven, som var större än han själv, upp i dagsljus för att mottaga folkets (mitt) jubel. Remus har gjort grytanlagsprov, som det kallas när man provar om hunden är lämplig. Han är dock lite för smart för sitt eget bästa så egentligen skulle jag ha gjort provet efter typ en gång, när han fortfarande tyckte det var spännande. Men efter några träningstillfällen så konstaterade han att det inte skulle bli något slagsmål och att grävlingen inte gjorde mycket väsen av sig, så han kilade upp igen för att se om det inte fanns något annat kul man kunde passa på att göra när man ändå var där. Så han fick inte ihop den tid som man skulle ha för att vara en bra grythund. Hilding vägrade att överhuvudtaget befatta sig med sådant trams, honom kunde man knappt lyfta ner i grytet ens när locket var öppet, grävlingen var skitläskig och den döda räven ytterst obehaglig. Så olika kan det vara.  

Har inga som helst planer på att ägna mig åt grytjakt med mina hundar pga att då sitter grävlingen INTE i bur och det är inte så att grävlingen säger goddag och välkommen in på en kopp kaffe. De grävlingar som används i grytträning bor i hägn och är om inte halvtama så åtminstone rätt så vana vid både människor och hundar, så även om det händer att de både morrar och fräser ibland så är de ändå att betrakta som rätt så blasé. Men utan ett skyddande galler hade det garanterat blivit slagsmål! Och en grävling har S-T-A-R-K-A käkmusklar. Det är en myt att man ska ha kolbitar eller knäckebröd i stövlarna för att grävlingen inte slutar bita förrän den hör ben krasa, för träffar man på en grävling i det vilda smiter den bara därifrån. Men nere i grytet, där det inte finns någon annan utväg, är situationen en helt annan och jag har hört alldeles för många sanna skräckhistorier om hundar som blivit halvt ihjälbitna av ilskna grävlingar som velat försvara sina bon för att jag ska vilja utsätta mina små gryn för något sådant. Utan det här är mest en kul grej för att se om de är modiga när det gäller, utan att behöva riskera någonting.  

Hej då helgen vecka 17

Jaha, det var den helgen och nu är det måndag och ny vecka och nya tag och hej och hå. Känner mig lite mörbultad efter att ha legat i trädgården och rensat ogräs i rätt så många timmar den här helgen. Rätt så många fler timmar än vad jag egentligen hade planerat, faktiskt. Eftersom jag inte kan sitta/ligga på knä något vidare p g a artrosen så får jag istället placera mig som nån djävla variant av den lille havefruen i Köpenhamn. Kände redan igår att jag hade träningsvärk och tänkte (också igår) att jag skulle ta det lilla lugna som igår då, men så skulle jag bara fixa till ett ställe där jag ska så sommarblommor, och sen började jag krafsa i jorden mellan två pallkragar och kom på att det kunde ju vara trevligt om det växte kungsmynta där och det ena gav det andra och sen låg jag plötsligt och krälade i jorden som en mask, krafsandes efter slutet på de gäckande kirskålsrötterna (inte för att det är maskars jobb, det var mer en illustration över hur jag kände mig). Det är som ett gift. Kan. Inte. Sluta. Rensa. Men det blir bra.

Hönan Ulrika har ju lagt sig att ruva, så i fredags köpte jag ett tiopack ägg åt henne. Kändes ytterligt fånigt att köpa ägg när man har så det svämmar över, men det var ju ett annat syfte. De andra gångerna som Ulrika har ruvat så har hon gjort det i ett rede i hönshuset och sedan har vi flyttat över henne till en kaninbur när det närmat sig kläckning. Nu tänkte vi att vi lika gärna kunde låta henne bo i buren direkt, så inredde den mysigt med ägg och rede och allt och flyttade över henne dit. Ulrika bara: nähädu, och gick och lade sig och surade i en hörna, långt från ägg och redlighet så att säga, hehe. Släppte in henne till de andra hönsen efter någon dag eftersom hon visat noll intresse för Garants ekologiska ägg. Det tog inte fem minuter så låg hon och tryckte i redet inne i hönshuset igen. Petade in Garantäggen under henne igår kväll, blev hackad i handen ett antal gånger eftersom hon verkligen inte uppskattade denna gest som hon förmodligen uppfattade som att jag försökte stjäla hennes ägg. Det enda ägget hon hade var dock ett plastägg, men det var väl principen dårå. Nu får vi se hur det går. Anledningen till att jag inte vill att hon ska vara kvar i hönshuset när hon har kycklingar är att redet är en bit upp från golvet, så om kycklingarna skulle ramla ur så kan de inte ta sig tillbaka upp igen, och alla hönor har inte modersinstinkter utan skulle mycket väl kunna se en nykläckt kyckling som en inkräktare. 

Ja, det var väl ungefär allt vad drama som helgen bjöd på. Vi har aldrig haft något speciellt valborgsfir vad jag vet, så det hade vi inte nu heller utan var bara hemma och tog det lilla lugna. Eller stora lugna. Inte FAN blev det något gjort med våra rum på ovanvåningen, men eftersom vädret rent ut sagt var ljuvligt så kändes det snudd på kriminellt att vistas inomhus mer än nödvändigt. Tyckte jag. Vad min man tyckte är mer höljt i dunkel, för han var mestadels inomhus men gjorde annat. Oklart vad. 

Ikväll är det ridning och ta mig fan om det inte ska vara markarbete igen? För nästa vecka ska det vara hoppning IGEN. Är lite i valet i kvalet hur jag ska göra här. Visserligen har mina knän - no jinx osv - blivit väldigt mycket bättre på senare tid, gissningsvis en kombination av laserbehandlingen, rehabträning och att jag på Carinas sträng-tant-inrådan (tack!) slutade med övrig träning som innehöll en massa hopp. Men att hoppa med häst, eller kanske framför allt att stå i lätt sits är ju sånt som frestar på, har jag märkt. Och så tycker jag ju inte att det är sådär jättekul heller. Vi får väl se, behöver ju inte bestämma mig än på ett tag. 

För övrigt väntar en helvetesvecka, jobbmässig dårå, så det är väl bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och köra igång. In i kaklet bara.  

Samtal från en ängel

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Samtal från en ängel av Guillaume Musso. Det här är handlingen:

På ett flygplatscafé på JFK i New York krockar Madeline och Jonathan så att de tappar allt de har i händerna. Ilskna och frustrerade plockar de upp sina saker från golvet och i förvirringen råkar de förväxla sina mobiltelefoner. När de upptäcker misstaget är de 10 000 kilometer ifrån varandra. Hon är blomsterhandlare i Paris, och han restaurangägare i San Francisco.

Innan de har bestämt hur de ska byta tillbaka telefonerna kan de inte motstå frestelsen att tjuvkika in i varandras digitala liv. Var för sig börjar de undersöka innehållet på den andres telefon och sakta blir de alltmer besatta av varandra, vilket leder till en oväntad upptäckt: Deras öden är sammanlänkade av en hemlighet de bägge trodde var begravd för evigt ...

Kände ganska omgående att det här inte var en bok för mig, det var något med upplägget, språket, karaktärerna, ALLT, som irriterade mig från sida ett. Hatar när man avslutar meningar med..., det känns otroligt mycket högstadieuppsats. Hatar när man överanvänder citattecken utan att vara ironisk. Man fattade ju direkt att Madeline och Jonathan skulle bli ett par eftersom de utan egentlig orsak var så överdrivet arga på varandra i början. Bläddrade fram för att bevisa min tes och jojomen, då skulle de åtminstone i säng med varandra och Madeline var slank och snygg och då slog jag ihop boken och tänkte att jag lika gärna kunde läsa Mitt livs novell. Den här boken får noll telefoner av fem möjliga.