Where were you hiding when the storm broke?

Det är varmt. Folk säger jämt att man ska inte klaga på värmen nu när den väl har kommit, men jag har faktiskt aldrig bett om den här värmen, alltså har jag rätt att klaga. Jag tycker 20 grader är lagom varmt. Varmare än så behöver det faktiskt inte vara. Så som det är nu är olidligt. 

Idag har jag läst ut boken Kapplöpningen av Kåre Holt. Den handlar om när Amundsen och Scott for mot sydpolen, när förra seklet var ungt. Det kändes mycket passande att ta del av hur frostbitna och vindpinade män tänder sin lilla fotogenkamin och lyckas få temperaturen att stiga till minus trettio grader en dag som denna.  Jag kunde nästan simulera lite svalka bara genom att läsa om det.

Men boken tog som sagt slut, och min lägenhet blev den varmaste platsen på hela jorden. Jag är därför mycket nöjd med att jag deltagit i Wallanderloppet och vunnit en fet jävla fläkt. Jag ska komma ihåg att nämna detta för Christian, som vann en platt-tv i förra årets Humlestafett. 
En platt-tv svalkar ju inte det minsta idag, kan jag säga. Som en ren upplysning.

 

It makes the women glad to have a handy man around

Plötsligt händer det, som det heter i reklamen för Triss.

Jag har, i sjuhundra miljoner år eller så, varit på jakt efter The Domino Club med The Men They Couldn’t Hang. Min syrra har den på vinyl. Med hack i låten Grave Robbing in Gig Harbour. Det duger ju inte. Jag har letat efter den på cd. Den finns inte. Eller jo, på amazon.com, men jag är så mesig när det gäller att beställa grejer från utlandet. Och dessutom MÅSTE det väl finnas något mer än jag och min syrra som gillar TMTCH, tycker man ju. Så jag har letat efter den på nedladdningssajter andra ställen, men den finns inte där heller. 

Jag har till och med betalt pengar för att ladda ner den på Itunes, bara för att upptäcka att det enda stället jag kan lyssna på den är i min dator. Och det gör mig upprörd. Jag tycker att om jag är ärlig och betalar för att ladda ner musik så ska jag fan inte behöva välja bort att lyssna på den musiken i bilen eller mp3-spelaren. Jajaja, jag vet att det finns någon liten listig programvara som kringgår problemet, men jag är a. lat och b. det handlar om principen. Det finns ju inte precis något incitament för att välja den smala vägen när man står framför en autostrada av användarvänliga filformat som dessutom inte kostar något.

Men i alla fall. Kamrat Drakenhierta är härmed officiellt utsedd till årets hjälte. För han lyckades hitta SKIVAN här. För bara 70 kronor. Sällan har ett musklick varit så distinkt som mitt när jag klickade på Köp. Och sällan har en glädje varit så stor som min när skivan anlände bara några dagar senare, i perfekt skick.

Jag är helt enkelt mycket, mycket nöjd. Någon annan kan få vinna på Triss nu.

Man gives birth to puppy and America was not involved

Jag har inte dött, eller ens blivit uppslukad av ett ondskans väsen i sann Stephen King-anda. Jag har till och med överlevt Night Of The Living Dead från 1968, en film där nästan alla som inte redan var döda dog jämmerdöden, till och med en präktig neger som minsann inte stod handfallen när de våldsbenägna zombierna kom vandrade över nejden. Men det hjälpte inte, han strök ändå med i slutet. Otack är världens lön.

Jag har semester och ingen ordning på min internet-tillvaro. Men nu är det sista veckan och sedan blir det rättning i ledet och kadaverdisciplin på bloggen igen.

Its where Im from that lets them think Im a whore

Jag har sedan några dagar tillbaka Stephen Kings nya bok Blaze i min ägo. Jag är mycket förtjust i Stephen King. Eller rättare sagt i hans böcker, jag känner ju inte honom personligen, men han är säkert trevlig.

Att ha en ny Stephen Kingbok är som julafton. Jag har sett fram mot och dragit ut på ögonblicket då jag ska slå mig ner i fullständig harmoni, slå upp första sidan och läsa förordet och sedan försjunka in i en fantastisk läsupplevelse.

Nu är det dags. Vi ses på andra sidan.

Like they do in Babylon

Plastmamman skrev om reklam för mensskydd och länkade till Libresses hemsida, vilket visade sig bara vara ett musklick bort från en rätt avsevärd stegring av blodtrycket.

Just nu är våra Libresse Invisible-paket fyllda med spännande design. Samma bindor som vanligt fast hela 84 olika mönster och färger att välja mellan. Nu är det lätt att hitta dina favoriter till handväskan, skriver man i en ton så äppelkäck att den framkallar sura uppstötningar. Och jag vill genast invända att det vore angenämare om Libresse Invisible vore fyllda med mensskydd istället för med "spännande design". Och om man nu prompt vill matcha sina mensskydd med övrigt innehåll i handväskan så känns 84 olika färger och mönster på förpackningen inte precis som någonting som underlättar. Snarare tvärtom, vilken färg ska jag ta idag? Tänk om någon ser att jag har samma förpackning som förra månaden? Gud vad jobbigt liksom.

Om man klickar vidare på Libresses otroligt fräsiga hemsida så kan man även skapa en digital ägglossningskalender. Det kan verka jobbigt och komplicerat att hålla reda på sin menstruation, ägglossning och den mängd andra saker som händer i kroppen varje månad under menscykeln, men nu finns det ett enklare och roligare sätt att hålla sig informerad. Libresse har skapat en unik digital ägglossningskalender som handlar om dig och din kropp! Följ de enkla stegen här nedan och upptäck kalendern som alla pratar om. Libresses berömda ägglossningskalender håller koll på din menscykel och din ägglossning och skickar sms och e-post så att du hela tiden vet och är förberedd på vad som händer i din kropp under menscykeln. Dessutom kan du välja vilken personlighet din kalender ska ha. Om du känner dig nere på grund av PMS kanske du uppskattar sms med lite humor. Om du istället har väldigt ont under mensen kanske ett tröstande e-postmeddelande kan få dig att känna dig lite bättre, skriver man helt

Man kan ju bryta ihop för mindre. Vem i hela världen tror att det finns ett uppdämt behov av att få inkorgen fylld med information om statusen på sin livmoderslemhinna? Och när man helst av allt vill slå ihjäl hela världen på grund av pms känns det ganska osannolikt att man plötsligt skulle bli helt yster och upprymd av att bli sms-terroriserad med uppsluppna skrönor från Libresse.

Män vet helt enkelt inte vad de missar. Ett fall för JämO kanske? 

I vår gistna kristna västerländska dollarcivilisation

När man varit på semester i tusen år förväntar man sig en brevlåda full med post när man kommer hem. Det hade inte jag. Min brevlåda innehöll några räkningar, samt ett reklamblad från Intersport i Lidingö Centrum som berättade att de hade 50 % rabatt och att de 100 första kunderna som kom till butiken tisdagen den 12/8 skulle få ett par skor. Gratis.

Kära Intersport, hur har ni tänkt här? Jag bor cirka 60 mil från Lidingö Centrum. Med dagens bensinpriser skulle den resan i runda slängar kosta mig 1500 spänn, vilket var exakt det pris som mina magiska gymnastikskor betingade en gång i tiden. Och då behövde jag inte lägga en hel dag på att resa samt säkert en halv dag på att köa och trängas med miljoner övriga mottagare av detta tvivelaktiga reklamblad.

Någon på Intersport borde ställas till svars för detta. Jag vet bara inte vem. Nu måste jag vila mina semesternerver, sedan återkommer jag med vässat tangentbord.

Too late to quit

Jag har semester så in i helvete. Det finns en hel del att rapportera kring den, men tillgången till internet är begränsad, så det får bli vid ett annat tillfälle. Kamrat Drakenhierta var dock omtänksam och mailade ett bidrag till Det Sociala Experimentet som visar att det inte bara är kontaktsökande män på internet som ger intryck av att vara lite vridna, utan att det även finns puckade representanter i östrogenflanken. Så i jämlikhetens namn får jag väl redovisa även detta:

Söker MR right!
Vill träffa dig svenska man! Ålder 30-42 179-190 cm
Snäll,romantisk, ärlig,omtänksam,fina ögon,stora händer,
resa,som kan ta insiativ få ordning på sin kvinna.*ler*
humoristisk,utåtriktad,ordningsam,matlagning
ordnad ekonomi,har en vårdad kläd stil,seriös
handlingskraftig,generös,med glimten i ögat
kreativ och posetiv till livet som vill träffa sin dröm kvinna.
Hon finns här!

Man blir förstummad. Och nu menar jag inte precis stum av beundran. Man kan bara be en bön att den här typen av människor aldrig ska få till det och lyckas föra sitt genetiska material vidare. Men det är ju just det de gör, värre än Egyptens gräshoppor.

Nu ska jag fortsätta ha semester ett tag.

I Wallanders spår

I tisdags var Jenny och jag i Ystad och sprang Wallanderloppet. Det var helt sjukt jobbigt. Man kan förstå att Kurt Wallander är kroniskt utsliten och tar bilen till jobbet i tid och otid, för i anslutning till polishuset fanns det en backe som var cirka hundra mil lång. Nästan. Innan loppet föreställde vi oss att man skulle kunna lägga märke till vissa detaljer, typ Kolla, där är ju huset där Svedberg blev mördad, men det var ju bara att glömma. Banan sicksackade sig fram genom Ystads centrala delar i sådan omfattning att det enda man hade tid att titta efter var pilar och snitslar. Nu menar jag inte att det var för att det gick så himla fort, för det gjorde det inte, men banan var minst sagt invecklad. Men till nästa år ska det väl gå att lägga märke till en eller annan Wallanderdetalj.

Som vanligt när vi i järngänget deltar i något lopp är det någon som har tur i utlottningen av priser. Som alltså inte är knuten till ens prestation, utan mer handlar om att någon drar ens startnummer ur en hatt. Denna gången var det faktiskt jag som förärades en enormt stor golvfläkt som jag i triumf bar som ett nedlagt villebråd genom hela Ystad. Jag hoppas att alla jag mötte trodde att jag vunnit den genom mina ypperliga löparprestationer.

För övrigt var jag mest av allt nöjd med att jag lyckades springa om en kärring som jag först sprang om efter någon kilometer, som sedan helt kallblodigt genade över en bro i en park och på så vis hamnade kanske 500 meter före mig igen. Jag är verkligen inte speciellt tävlingsinriktad, men här kände jag att jag helt enkelt var tvungen att springa om henne igen om det så skulle kosta mig livet. Jag lyckades pressa mig förbi henne efter 5,5 km och höll mycket riktigt på att dö på kuppen, men det var det värt. Att fuska när man är med i motionsklass och ändå bara tävlar mot sig själv måste vara det absoluta lågvattenmärket i världshistorien.

Och för övrigt känner jag att det nog bara finns fördelar med att vara med i bottenskrapet. Man behöver aldrig trängas och knuffas i en tätklunga utan kan lunka fram i sitt eget snigeltempo. Publiken, som inte haft något roligt att titta på sedan tätklungan visslade förbi för evigheter sedan, vaknar till liv och hojtar uppmuntrande tillrop i stil med Kämpa på nu, du är jätteduktig, och även man vet att de egentligen tycker man är en riktig sopa så är det trevligt. Och funktionärerna blir jätteglada när man passerar, för de vet att nu får de snart gå hem. Sånt tror jag aldrig att typ Johan Modig får uppleva.

Det finns helt enkelt inget som helst incitament för att vilja bli snabbare.  

Here in Pleasantville

Idag kom jag att tänka på en sekvens i filmen G, världens roligaste moralkaka. Ni vet, den där Kim ska ligga med Mia och är nervös för att han tror att hon är så himla erfaren, och så får han inte upp den och så tror han att han är bög och det blir en massa förvecklingar som till slut leder till den FANTASTISKA SCENEN när de båda, helt klädda i vitt, närmar sig varandra bland en massa svartklädda människor i softat motljus samtidigt som man spelar Jon & Vangelis Somehow I find my way home. Och sen sticker de iväg och badar nakna i en bassäng och vågar därefter vara ÖPPNA mot varandra så att Kim slutligen kan med att erkänna det skamliga att han faktiskt aldrig har legat med någon och då säger Mia Vill du veta en hemlighet? Det har inte jag heller, och sedan ligger de med varandra och allt blir bara Så. Jävla. Bra. 

Idag tänkte jag att vad roligt det hade varit om Mia varit ärlig och sagt att hon legat med sådär åttahundra killar. Eller åtminstone åtta. Vad hade hänt då, kan man fråga sig. Förmodligen inget mer än att Kim vid ett annat tillfälle hade fått samla mod genom att svepa i sig rätt ansenliga mängder alkohol om han nu var en sån djävla mes, och sedan hade allt löst sig på något sätt. Kanske inte till det bästa, men livet är ju sällan så tillrättalagt som i en Staffan Hildebrandfilm. 

Om jag hade varit regissör hade alla filmer jag gjort haft en kraftig touch av socialrealism. Alien går på a-kassa, typ. Så det är kanske tur att jag inte är det.

Nothing from my lips but Hallelujah

In vino veritas:

Jag:  Kolla inte nu, men han* står därborta! 
Barbie: Är det han? Jag trodde han skulle vara mycket fulare! Eller alltså, ful är han ju, men jag trodde han skulle vara...ännu fulare. 
Jag: HA HA HA. Varför ska man håna?

* En misslyckad del av det Sociala Experimentet. Say no more.

Nymf, i dina böner, slut alla mina synder in!

Frågeställningar vars svar finns i botten på bägaren (eventuellt):

Om man konstruerar en android, varför kan man helt enkelt inte tillverka den utan svettkörtlar? Så slipper den bli avslöjad genom att den transpirerar lättmjölk. Eller hur svårt kan det vara att få till någonting som åtminstone påminner om kött och blod? Androider stupar ju för fan alltid på att de blir skadade och så upptäcker någon att ojsan, här var det inte blodkärl utan elledningar.

Ridley Scott, vi har ett och annat att tala om i det här.

Whiskey in the jar-O

Ikväll ska jag gå ut med två eller fyra coola brudar i bekantskapskretsen. Temat brukar vara ren råfylla, rejäla rotblötor som inkluderar både efterfester och minnesluckor samt otrohetsskandaler som skulle fylla hela årgångar av Se & Hör. Bland annat.

Det största problemet är att de andra har semester och inte jag. Jag förväntas vara redo att lösa världsproblemen klockan 05.30 i morgon bitti. Det kan bli lite svårt att kombinera med att dricka själva djävulen under bordet, men jag ska göra så gott jag kan. Man är väl en viking.

Ur led är tiden, etc

Telefonsamtal med min mamma idag kl 14.45:

Min mamma: Hej, var är du någonstans?
Jag: Hemma.
Min mamma: Jaså, hade du semester den här veckan? 
Jag: Nej, jag har slutat för dagen. 
Min mamma: Så här tidigt? 
Jag: Jag börjar ju klockan 05.30, då slutar jag klockan 14.00. 
Min mamma: Jaja, men då har du slutat tidigare idag?
Jag: Nej.
Min mamma: Nej, nu vet jag vad det är. Jag tittar på en klocka som jag inte har ställt om till sommartid. Och den är faktiskt bara 13.45. 
Jag: Kan man tänka sig.

På internet kan ingen höra dig skrika

I helgen har jag haft förmånen att se Alien, enligt vissa världens bästa film, enligt mig en film som kan behöva granskas kritiskt och vem skulle vara bättre lämpad för detta uppdrag än undertecknad?
Åtta anledningar till att Alien inte är världens bästa film:

1. Varför släpar man med sig en katt ut i rymden? Alla känner till att katter springer omkring lite hur som helst, hoppar upp på och välter ner företrädesvis saker som är ömtåliga, de vässar klorna där de inte bör göra det, kräks upp hårbollar på olämpliga ställen och så vidare. Att ha med en katt i ett rymdskepp med så mycket viktig teknisk utrustning verkar väl synnerligen ogenomtänkt. Tänk om katten skulle få för sig att jaga en imaginär mus och hoppar upp på en kontrollpanel och trampar in en illvillig men slumpmässig sekvens knapptryckningar som sprängde hela skeppet i småbitar? Tänk på det ni. Och dessutom, var fanns kattlådan och vad gjorde de av den använda kattsanden?
2. Om man nu är så trög att man frångår karantänbestämmelserna och tar ombord en kille med ansiktet täckt av en slags bläckfisk. Och så upptäcker man att bläckfisken och killen lever i någon märklig symbios, och man upptäcker dessutom att bläckfiskens kroppsvätskor fräter genom metaller som man konstruerar rymdskepp av. Vore det inte väldigt väldigt smart att sätta killen i karantän även efter att bläckfisken lossnat, även om han verkar till synes oskadd, för att liksom observera effekterna av att ha varit medvetslös med en frätande bläckfisk i ansiktet?
3. Hur kan man, i sagda rymdskepp, ha ett jättestort rum där vattnet bara droppar helt okontrollerat utan att någon bryr sig nämnvärt? Elektrisk utrustning och vatten är en dålig kombination. Det kan bli kortslutning och då är rymdskeppet lika kört som när katten trampar omkring på kontrollpanelerna.
4. Av samma anledning känns det helt och hållet olämpligt att kila omkring med brinnande eldkastare medan man letar efter aliens i ventilationssystemet. Saker kan börja brinna även i ett rymdskepp och hur körd är man inte då? Det vore väl bättre att avfyra eldkastaren vid behov och inte skena runt med den som en jäkla fackla?
5. Sedan kan man ju tycka, rent generellt, att det är väldigt mycket vapen ombord på någonting som ska vara ett fraktfartyg som transporterar malm. Lite som om Schenker Logistics skulle börja använda sig av stridsvagnar istället för långtradare.
6. Om man konstruerar en android, dvs en robot som är gjord för att efterlikna en människa, vore det inte smart att låta även kroppsvätskorna efterlikna människornas? När någon börjar svettas mjölk förstår man ju direkt att allt inte står rätt till. Android-designern borde verkligen tänka till en extra gång, såna detaljer förstör ju liksom hela grejen med att låtsas-vara-människa-för-att-infiltrera-och-sabotera. Om man kan tillverka en robot, exakt hur svårt kan det vara att droppa lite karamellfärg i vätskan-som-all-elektronik-simmar-omkring-i-under-den-så-kallade-huden?
7. Om man har en maffig SJÄLVFÖRSTÖRELSEANORDNING på ett rymdskepp, varför har man placerat den 100 mil från livbåten? (eller vad det nu kallas, skyttel låter som någonting på en vävstol). Det verkar ju synnerligen osmart att tvingas springa som en röd djävul för att precis hinna fram i tid innan hela skiten far i luften (eller vad det nu kan tänkas heta i rymden), och det säger ju nästan sig själv att man kommer att bli distraherad av någonting på vägen och då är det kört. Igen.
8. Om man är ute och färdas i rymden i åratal i sträck och förväntas utstå allehanda strapatser av sällan skådat slag, varför kan man bara inte ha med sig bekväma underbyxor som passar?

Slutsats: Om jag hade regisserat Alien hade filmen blivit max 10 minuter lång. För jag hade aldrig tagit med katten, och sedan hade jag satt killen i karantän och sett till att karantänens ventilationssystem inte interagerar med övriga fartygets. Eller rättare sagt, jag hade aldrig tagit ombord killen överhuvudtaget med mindre än att karantänbestämmelserna följts. Och så hade jag gett Sigourney Weaver ett par rejäla Sloggi som det är möjligt att slåss i utan att visa halva röven. THE END.

Ta det kallt, det är allt

Idag har jag och kamrat Drakenhierta proffsfikat enligt gamla goda traditioner. Vi hade dessutom turen att slinka förbi en skivaffär som skulle läggas ner och de hade utförsäljning och 70 % på hela jävla sortimentet. När kunde man senast unna sig att köpa 10 skivor till fullpris? Jag minns inte, men kände mig mycket nöjd med dagens utdelning.

Om skivors ordninarie pris var sisådär 50 kronor så hade jag slutat ladda ner köpt många fler. Jag och många med mig, som det brukar heta i lokaltidningens insändare.  

Här sitter Venus och ser ut att ha fått nog

Då och då känner jag att det är min plikt att titta till Det Sociala Experimentet. Som i själva verket är avslutat, men jag ser sidan som en ständig källa till förundran över mänsklighetens förfall, eller rättare sagt, det är fan inte klokt hur många puckon som svävar omkring som nebulosor i cyberrymden.

Idag hade jag fått två mail från en 23-årig yngling. Det första löd:

hej

vad läcker du är ;-)

vad gör du

jag har bild på väg upp

kan maila bild med

Puss

Jag får rätt mycket kritik för att jag inte svarar på mail i Det Sociala Experimentet, men jag tycker att när man är så gammal som jag är behöver man verkligen inte sitta och artighetsmaila med uppenbara nötter på en dejtingsajt. Trots bristande respons hade den tappre ynglingen skickat ytterligare ett mail några timmar senare:

du är het

vill ha dig ju

Ja, vad säger man? Sluta missbruka radbrytningar och gå och ta en kall dusch?

Vid lejonets man

Nu har jag varit i Narnia, och det var en alltigenom förnämlig upplevelse. Trots att animeringen av Prasselkvist var undermålig och jätten Vimmelväder inte ens var med. Men ändå. Den får sex lejonmanar av fem möjliga, till skillnad från ärkenötet till recensent i Kristianstadsbladet som gav den två Christian IV-symboler av fem. Var och en får ju tycka vad den vill, men jag tyckte den var jättejättebra i alla fall.

Däremot vill jag rikta en sur känga till puckade föräldrar som släpar med sina jättesmå barn för att se en film som är två och en halv timma lång och som handlar om ett krig vars orsak och verkan knappast kan vara begriplig för den som knappt börjat skolan. Bara för att det är Disney och djur som kan prata betyder det inte att det är Bumbibjörnarna som tumlar omkring. Och lyssna noga nu, biosalongen är inte ert privata jäkla vardagsrum. När man är på bio ska man sitta stilla och vara tyst. Jag kan i nödfall acceptera att man prasslar lite med kolapapper, men hyperaktiva ungar som far omkring som skottspolar mellan bänkraderna får vänta tills filmen släpps på dvd. Och hör sen.

Och ni på rad sju som skrattade i sekvensen där Ripipip är skadad och bärs fram till Aslan. Det är en allvarlig och gripande scen och Ripipip är döende. Det är ingenting att skratta åt bara för att mössen går på bakbenen och bär en bår.
Ni ligger risigt till kan jag meddela.

Are you with me?

Idag är det dags. Att inträda i landet Narnia och möta prins Caspian. På bio då, inte genom drottning Susans magiska horn.

Narnia är lite heligt för mig.  Eller inte så lite heller om sanningen ska fram. Innan förra filmen hade premiär hade jag mardrömmar innan. Det är BBC:s fel, som i sin 80-talstolkning gestaltade Aslan till ett gammalt dammigt och malätet tyglejon utan någon som helst värdighet att tala om. Fatta vilken besvikelse. Som om man skulle ha gjort en film om Bruce Springsteen och låtit Christer Sjögren spela The Boss.

Disney lyckades bättre med sin gärning, tack och lov. Och nu är förväntningarna inför kvällen minst sagt högt ställda. Prins Caspian är enligt mig en ännu bättre story än Häxan och lejonet. Och dessutom är musen Ripipip, som tillsammans med myrslingerbulten Surpöl är min absoluta favoritkaraktär i hela Narnia, med i den här filmen. Ripipip alltså. Surpöl kommer först i Silvertronen.  Som inte är en film. Än.

Om Disney på något sätt förlöjligar gestaltningen av hjältefiguren Ripipip så kommer jag inte längre att svara för mina handlingar. Då ska huvuden rulla, sanna mina ord. 

I beg to dream and differ

Alltså, ibland blir man fan arg på världen. Jag läser om det brittiska tv-programmet The Gadget Show, som låtit ett designföretag ta fram en kameraprototyp för en målgrupp som kallas "framtidens kvinnor". Kriterierna för kamerateknik som framtidens kvinnor enligt The Gadget Show kan tänkas uppskatta är att den i första hand ska vara liten, enkel att använda och passar i handväskan.  Och vips totade man ihop en kamera som beskrevs som inte fyrkantig utan sexig, intuitiv och liknar ett sminktillbehör.

Jamen det är ju självklart att kvinnorna, de små värnlösa liven, inte ens i framtiden kan ta till sig teknik med mindre än att den är enkel och går att härleda till innehållet i handväskan. Man kan verkligen undra var gränsen för mänsklig dumhet går.

Ge mig ett rejält teleobjektiv så ska jag i första hand använda det som mordvapen. Alternativt applicera det i valfri kroppsöppning hos dom där jävla trädgårdstomtarna som ansvarar för innehållet i The Gadget Show. Så här kan vi fan inte ha det.

Källhänvisning från helvetet

50 000 kisses later she was a housewife

Det har varit stopp i avloppet i fikarummet ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Idag gjorde jag en insats som var i princip lika stor som den när Frälsaren botade lama och lytta. Jag befriade detta äckliga avlopp från avlagringar som mycket väl skulle kunna fungera som rekvisita i vilken skräckfilm som helst. Typ The Blob. Jag har i och för sig bara ytterst svaga minnen av handlingen i denna förnämliga 50-talsskräckfilm, men som jag minns det var The Blob en geléklump i storleksordning gymnastiksal, som blodtörstigt vällde fram och spred död och förintelse över den amerikanska nejden tills någon kom på att om man sprutade kolsyresnö på gelén så dog den. Fast naturligtvis var någon vetenskapsman vara tvungen att spara en bit blob i sin frys, och uppföljaren började med att en lallande hemmafru glatt frostar av frysen och helt tanklöst ställer blobben i rumstemperatur så att den och dess blodtörst väcks till liv igen och det blir en massa blodspillan innan någon listig typ på nytt kommer på att kolsyresnö är det perfekta vapnet.

Det var nästan såna saker som hände i lunchrummet idag. Men tack vare mig blir det ingen tredje uppföljare av The Blob. Jag är i princip en lika stor hjälte som Indiana Jones. Om jag får säga det själv alltså.