"It has to be written: Those who have the youth have the future". Eller nåt.

Man undrar ju lite när man ser programmet Ung och bortskämd. Om de verkligen är sanna, de här tomtarna. Men dessvärre är det nog så illa ställt med vissa, även om jag inte begriper varför man vill skylta med det i tv. Man kan även undra varför folk frivilligt väljer att ge misslyckade föräldraroller ett ansikte, vill man verkligen bli ihågkommen som den som åker 6 mil enkel resa för att ge sin vuxna dotter frukost på sängen varje dag?

Man kan också undra varför de här unga och bortskämda har så helknasiga namn. Olga-Isabelle, Tim-Joel, Jean-Pierre, eller varför inte Lorenzo, det låter ju mer som travhästar än människor.

Men i alla fall. För att komma med i det här programmet så måste man uppenbarligen vara riktiga sopor, gnälliga jättebäbisar fast med rösträtt. Och sedan ska den som är sämst på att vara det som man skulle vara för att komma med i programmet få vinna en resa jorden runt (varför nu det skulle locka någon som redan får allt den pekar på). Jag får inte riktigt ihop det, men det är väl antagligen mig det är fel på.

Hit the gas and here I go

Men det var ju helvete vad det går trögt att blogga. Jag skyller på att jag har fått en gratis  träningsvecka på ett gym, och snål som jag är så måste jag utnyttja det till max. Därför är jag aldrig hemma.

Idag provade jag spinning med pulsklocka för första gången. Alltså det var pulsklockan som var det nya inslaget. Dessvärre var man tvungen att känna till sin egen maxpuls, och det gjorde inte jag, för jag har bara använt pulsklocka vid löpträning en (1) gång och den var så sjukt irriterande att jag tog av den efter några hundra meter och någon maxpuls hade mig veterligen inte infunnit sig. Men han som höll i passet sa att man kunde ta 220 minus sin ålder. Sen skulle man ligga på 80  % av det, och då räknades det som "tufft". Allas pulsslag och procentsatser visades på en stor skärm, så det gick verkligen inte an att lata sig om man ville komma undan med äran i behåll. Dessvärre måste det ha blivit något fel, för jag blev knappt andfådd ens när pulsmätaren slog över på rött (mer än 90 % av maxpulsen). Nu skulle man ju kunna hävda att jag har världens superkondition, det är jag och kenyanerna liksom,  men eftersom jag inte har konditionstränat på typ ett år på grund av fotskadan från helvetet så är det tyvärr inte sant.

Hur som helst, det såg ju bra ut. Och det är ju huvudsaken. Eller nåt.

Dagens fikarumskommentar

Jag: Ska du gå på konstföreningens fest imorgon?
Jonas: Nej, jag är inte med där längre...Jag har gjort en konstpaus.

To help you rid those scum

Idag har jag varit och spanat in det som troligtvis ska bli mitt nya träningsställe. Det verkade hur bra som helst ända tills jag upptäckte att det låg vägg i vägg med en begravningsbyrå.

Man blir ju lite fundersam. På begravningsbyrådörren stod det dessutom att de hade jour dygnet runt. Det verkar ju...betryggande. Eller nåt.

Det drar en skugga utmed murarna ikväll, den är sval och förtegen

När jag flyttade från stan i vintras sa jag samtidigt upp mitt medlemskap på gymmet där jag tränat ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Det kändes sådär, men det känns ju ännu mer sådär att betala sura pengar för något som man ändå inte kan utnyttja. Men det är lite trist, för i Nya Ankeborg finns det inget gym, bara en gammal sunkig sporthall där frivilliga brandkåren lyfter lite skrot då och då. Det känns inte som att jag riktigt hör hemma i den miljön faktiskt.  

Men nu har jag fått nys om ett nytt träningsställe. Nikky och Sandra tränar där. Om jag är snäll får jag kanske följa med dom någon gång. Det återstår att se hur snäll jag är, och hur snälla dom är.   

The world is mine

Åh, jag beställde en skiva och istället för det vanliga standard-nu-har-vi-skickat-din-order-bekräftelsemailet fick jag det här: 

Dear,

So we just put some stuff in a package, and then we took that package (and a bunch of others) to the post office. And the people at the post office looked at us funny when we walked in with all the packages because they're maybe getting a little sick of this. But we aren't getting sick of it! We think it just gets cooler every day.

So, below is information about your order, including a tracking number that you can use to stalk your package as it makes its way to your front door.

There is also a list of the stuff in your package, but we might have also put some extra stuff in there for you, because it's the only way we feel comfortable showing our love. We wish we could be more expressive, but since we had our hearts broken in middle school, we've had a hard time opening up.

If you have any questions, just reply to this email. We're always there...waiting for you. But you don't have to write or anything, only if you want to. We want to neither encourage or discourage you from writing, just...the opportunity is there if you ever feel like it...sorry, are we rambling? Aaaaanyway...

We're sure you'll love whatever it is you got, and we'll be waiting patiently for your next order!

Alltså, jag fattar ju att det här också är ett standardmail och att ingen har suttit och knåpat ihop det åt mig personligen (även om det faktiskt känns lite så). Men det här standardmailet är ju så mycket bättre. Så mycket finare. Man blir helt enkelt så mycket gladare. Mer sånt åt folket.

Bobby flagged a diesel down

Jag har fått en ny vän. Den norske polismannen Harry Hole är numera min ständiga följeslagare. Just nu är vi i Bangkok och utreder ett par mord. Förra veckan var vi i Australien och gjorde samma sak.

Harry är en stor idiot ibland, emellanåt får jag lust att bara örfila upp honom när han inte uppför sig som jag tycker han borde. Det struntar han i och gör som han vill i alla fall. Själv får jag bara läsa och lida vidare. Men det är väl smällar - ha ha ha - man får ta när man börjar hänga med hårdkokta polismän.