Never tell me the odds

Igår var en händelselös dag. Jobbade, åkte hem, tränade, gick ut med hundarna, kom hem. Min man kom hem, åkte igen, kom hem igen. Satt i soffan och kollade på Carl Stanleys föreställning på SVT Play medan jag funderade över hur jag skulle få ihop LIVSPUSSLET. Nu är det ju nämligen EM i hoppning, och det vill man ju helst inte missa, speciellt som jag missade gårdagens sändning (är ju inte riktigt samma sak att se det i efterhand på SVT Play) och det svenska laget ligger i ledning (just nu), men sändningarna börjar klockan 13 (idag) och 13.30 (imorgon), vilket förvisso passar mina arbetstider skapligt men det kräver ju att jag kör med plattan i mattan hem och inte har något som stoppar mig (till exempel en handling till den gemensamma jobbfrukosten idag och en planerad intervallträning imorgon). På söndag är det final, sändningarna börjar klockan 12.30 och då hade jag lovat att jag skulle hjälpa en tjej som ville spåra med sin valp men inte visste hur hon skulle komma igång. Men det bokade jag flinkt om till klockan 11 istället, så det löste sig. 

 

Har också bokat tid för bältrosvaccination, trots att det är jättejättedyrt. När jag vaccinerade mig mot TBE för några veckor sedan kostade det 450 riksdaler, motsvarande prislapp för bältrosvaccin är 2500. Dyrt som sagt, men vet inte hur mycket notiser jag har fått i alla möjliga sammanhang den senaste tiden att EN AV TRE PERSONER ÖVER 50 ÅR DRABBAS AV BÄLTROS. Nu är man ju över 50 och 1 av 3 känns som ganska taskiga odds faktiskt, plus att jag känner rätt många som har haft bältros och som vittnar om hur för djävla plågsamt det är. En jag känner fick till exempel bältros i underlivet, och det var ingen dans på rosor om man säger så. Kan man komma undan med 2500 (plus, antar jag, ytterligare 2500 om ett tag för det är nog någon slags grundvaccination med två sprutor om jag fattade det rätt) så är det nog ändå värt det. Har väl tillräckligt med krämpor som det är. 

Är lite i valet och kvalet om jag ska på teorin i stallet ikväll. Temat är "hästens foder" och det är väl...tja, inte alls ointressant, det är alltid kul att lära sig saker men har man ingen egen häst så känns det ändå liiite, vet inte riktigt vad jag ska med den kunskapen till liksom. Men jag får se hur jag gör. 

I tell you to enjoy life

Igår, strax innan lunch, kunde jag ta mitt första spadtag med arbete värt namnet. Detta efter att en supportkille via fjärrstyrning jobbat med att uppdatera alla drivrutiner och installerat om en massa grejer på min dator i vad som kändes som tusen år. Nog för att man vill ha en mjukstart efter semestern, men det var inte riktigt så jag tänkte mig för även om jag har uträttat väldigt lite så finns det väl få saker som stressar en mer än när trilskande teknik sätter käppar i hjulet för ens ambitioner att äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men nu ska det väl förhoppningsvis fungera.  

Efter jobbet åkte jag till mitt vanliga ställe för att köra min lilla intervallträning. Satt en god stund i bilen och svor över ännu mer IT-relaterade motgångar, för nu ville plötsligt inte mina bluetooth-hörlurar koppla ihop sig med min nya telefon. Lyckligtvis har jag ett par gamla hederliga med sladd liggandes i min lilla gympapåse, i händelse av att jag skulle glömma att ta med de där bluetoothplupparna. Eller som nu, att de inte ville samarbeta. Problem nummer två uppstod genast: har köpt ett par löparshorts med mobilficka på benet, och sladden är väl lite dimensionerad för att man ska ha mobilen i en ficka högre upp. Det var inte så att den inte räckte, men är det något jag inte gillar så är det känslan av att sladden stramar och hörlurarna håller på att slitas ur ens öron. Aja, det fick ju gå i alla fall. Intervall-sprang drygt 6 kilometer för nu ska kroppen vänja sig vid 6 kilometer tänker jag, eftersom det är den distansen jag ska springa på det där trail run-loppet i oktober. Eller "springa". Är faktiskt helnöjd med att bara köra intervaller på 30 sekunder löpning och 30 sekunder gång som jag gör nu. Tanken var från början att jag skulle trappa upp och att nästa steg väl ska vara 40 sekunder löpning, 20 sekunder gång och så vidare därifrån till 50/10 och sen ska man väl vara fit for running. Men jag får se hur jag gör, för med nuvarande upplägg kommer jag åt KÄNSLAN  av att springa, den som inte går att ersätta med något annat, jag får en liten endorfinkick och kanske räcker det så. 

Körde som sagt min runda, den är 7,8 km så de sista 1,8 promenerade jag för att varva ner. Svettades som en gris (varför säger man ens så?, det är väl ändå allmänt känt att grisar inte svettas?), och då var det ändå inte speciellt varmt, kanske 19 grader och mulet. När jag tittade mig i backspegeln i bilen för att se om jag var i presentabelt skick så var pannan helt svartprickig av små insekter som liksom hade drunknat i min svett. Fräscht, eller kanske inte. 

Svängde inom Willys och handlade och åkte sedan hem. Släppte ut hundarna i trädgården, var ute med dom ett tag och gick sedan in och körde min pilatesträning. Duschade sedan av mig alla kroppsliga utsöndringar och eventuella kvarvarade intorkade insekter som jag inte redan svept bort. Åt kvällsmat och ägnade sedan orimligt mycket tid åt att få de där djävla bluetoothplupparna att kommunicera med telefonen. Lyckades till slut efter många om och men. Ja, nä, men sen var det väl i princip läggdags, hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag. 

Idag har jag inga direkta planer mer än de vanliga: promenera med hundar, träna. Känns som att jag bara skriver om min träning, kan inte minnas att jag lade så mycket fokus på det förr, i alla fall inte så att jag bloggade om det i tid och otid? Tror att förr var det mer något man bara gjorde och så var det inte mer med det. Vet att vi pratade jättemycket om löpträning i fikarummet på jobbet under en period, men tror inte direkt att jag känt att ett besök på gymmet. Man kunde ju också välja att inte träna, och det var inte heller något man behövde reflektera speciellt mycket över. Men efter min artrosdiagnos för tre och ett halvt år sedan så har träningen blivit väldigt mycket viktigare för mig, eftersom det är en del av PLANEN att hålla artrosen på armlängds avstånd. Sen känner jag mig också extremt duktig och nöjd med mig själv som håller igång och är aktiv i princip varje dag även om det tar emot ibland, det ska jag inte sticka under stol med. 

Är också så sjukt nöjd som har hittat ett koncept med hemmaträning som funkar. Innan hade jag extremt svårt för att träna hemma, hade ingen disciplin utan min hem var min viloplats och det kändes som att jag var tvungen att åka iväg någonstans för att träningen skulle bli av.  Nu har jag en låda med mina träningsgrejer (som jag lite skämtsamt kallar för "gymmet") i ett hörn i matrummet. Har detta: en yogamatta, en pilatesstång, en pilatesring, några gummiband och ett gammaldags strykjärn, that's it. Tar tio sekunder att plocka fram och tio sekunder att plocka undan. Kostnad: cirka en månadsavgift på valfritt gym, skulle jag tro. Strykjärnet (köpt på loppis för en femma) är ett sånt där jättejättegammalt elektriskt (minus sladd) som väger BLY och jag använder det som vikt när jag kör russian twists. Går också finfint att använda som hantel eller kettlebell. Pilatesstången är ju egentligen ingenting annat än ett par gummiband som sitter fast i en stång, den hade jag kunnat tillverka själv av ett kvastskaft men nu unnade jag mig, hehe. Använder den i alla övningar som man kan göra med en skivstång, vill man ha mer motstånd så snurrar man bara gummibanden ett par varv runt stången. Pilatesringen köpte jag när jag gick på min artrosträning, för tyckte den kom åt musklerna på insida lår på ett bra sätt, men egentligen kan man väl pressa ihop knäna kring vad som helst som ger ett motstånd tänker jag. Använder den i nuläget bara till det, men det går ju att utveckla så att denna investering kommer att bära mera frukt i framtiden. 

 

Det går bra nu, NOT

Kom till jobbet igår och mitt Teams ville ju inte fungera. Teams är på olika sätt involverat i kanske 80 % av mitt arbete, så det blev ju inte mycket gjort förrän en supportkille (eller FYR kanske man ska säga eftersom det var en dansk) vaknade till liv och började fjärrstyra och ordna och dona. Lyckades delta i ett möte, men då fungerade inte headsetet utan jag fick använda datorns mikrofon och högtalare, varpå kollegor klagade på att det kom "horrible sounds" från mitt håll. Nästa möte lyckades jag återuppliva headsetet och fick då frågan om jag satt i ett fläktrum. Kontaktade support-FYREN igen och då fick han feeling och skulle uppdatera varenda drivrutin som någonsin installerats. Det tog sin rundliga tid och klockan passerade med god marginal min vanliga gå-hem-tid och där satt jag och kunde inget annat göra än att vänta på att han skulle bli klar (uppdateringar kräver som alla vet ett antal omstarter och för varje omstart var jag tvungen att logga in via en kod som skickades till min mobiltelefon, så Fort Knox-igt är vårt datasystem, annars kom han inte vidare). TILL SLUT var det klart och jag stängde ner och pep hem. Tränade tabata, tog ut hundarna på promenad, åt kvällsmat, åkte till stallet, kom hem och då hade min man redan gått och lagt sig. Duschade och provade trickset att gå och lägga mig direkt i Flickrummet™ istället för att först ligga och lyssna på min mans snarkningar och bli irriterad av oljudet och efter en timme eller så konstatera att jag aldrig kommer att kunna somna och först därefter stampa iväg in i tystnaden. Tycker faktiskt att jag somnade inom rimlig tid, så det ska jag kanske tillämpa i fortsättningen (om det nu inte bara råkade vara en slump). 

Kom till jobbet idag, då funkade allting som det skulle TRODDE JAG, men så fort jag skulle börja öppna filer i Teams så dök det upp en sån här dialogruta där Teams eller Microsoft eller Bill Gates personligen, inte fan vet jag, ville att jag skulle logga in, och den där rutan bara fortsatte att poppa upp oavsett hur många gånger jag skrev in mina uppgifter. Enda sättet att öppna filer var att öppna dom i antingen webbläsaren eller i Teams, men då blir livet, i alla fall mitt, otroligt mycket mer omständligt än vad det skulle behöva vara, så det nöjde jag mig inte med utan när support-FYREN kommer till jobbet har han en arbetsuppgift som jag hoppas att han startar dagen med så att jag kan komma igång och arbeta snart. Den som lever får se vad som händer här. 

Efter jobbet ska jag springa intervaller. Det har jag inte gjort på hela semestern p g a att jag har gått långa promenader istället, plus att det är lite bökigare att få till på hemmaplan faktiskt. Många av dom timmervägar där jag går med hundarna dagligen och stundligen passar inte så bra för löpning för på många ställen har de hällt ut sten som fungerar som bärlager för tunga skogsmaskiner och det är ett väldigt oskönt underlag. Motionsslingan finns ju, men det är också bökigt att springa med tre hundar varav en är på sin ålders höst och inte så spänstig längre. Så jag sket i det under semestern, för att tala klarspråk. Men idag ska det alltså bli av. Hoppas det går bättre än att jobba, för det går faktiskt bara sådär. 

Till stallet istället, v 35 2023

Den här veckan är ju teorivecka, men eftersom det körde ihop sig för vår grupp för några veckor sedan så fick vi ju byta den lektionen mot teorin (även om "teorin" i det fallet blev egen ridning) och så skulle vi ha den lektionen som igår då. Lite rörigt att förklara, men bra lösning tyckte vi alla. 

Hade Travaren, och det var alldeles otroligt seeeegt till att börja med. Vi red på stora utebanan och inte ett steg fick man gratis, tyckte jag drev tills jag blev blå i ansiktet utan att det direkt hände något. Vi red mycket på volter och jobbade med ställning och böjning som förberedelser till huvudövningen som var att rida öppna och sluta längs ett fyrkantsspår. När det var kanske 10 minuter kvar på lektionen så hände något, oklart vad men det var som om att handbromsen plötsligt släppte på Travaren, helt plötsligt gick han fram riktigt hyggligt och fick lite energi i stegen och då har man ju något att jobba med. Fick såklart stötta med skänkel hela tiden ändå, men det var något helt annat när han plötsligt längde ut steget istället för att stå emot och ta trippiga ministeg där det inte känns som att man kommer framåt överhuvudtaget. Nöjd, synd bara att lektionen nästan var slut då men så är det ju tyvärr nästan alltid. 

Nästa vecka är det hoppning, får se om jag ska rida då eller om jag skiter i det. Har hoppat Travaren en gång och som jag minns det gick det väl sådär, han gör absolut inget dumt eller så, men är lite känslig och jag har ju otroligt lätt för att spänna mig och krångla till saker och ting när det kommer till hoppning, så det blir väl inte direkt a match made in heaven. Men jag får se, behöver ju inte bestämma det förrän på måndag förmiddag. 

Coming up: höst

Det är ju fortfarande augusti och därmed är det är ju fortfarande också sommar, men igår fick jag en känsla av höst (det fick jag i och för sig också lite första semesterveckan när det var typ 12 grader varmt och blåste halv storm, men semesterkänslan övervägde). Jag gillar ju höst, väldigt mycket, och när man kommer så här i slutet av augusti så får man (eller i alla fall jag) en härlig känsla av nystart där det är möjligt att bli en lite bättre version av sig själv. Jag vill  ha en ny kalender och nya block att skriva saker i med nya fina pennor. 

Igår när jag (självfallet) inte kunde somna så låg jag och tänkte på det där: vem vill jag vara i höst? Inte så att jag skulle bli personlighetsförändrad på något sätt, men något kanske man kan förbättra? Jag kom inte på något direkt sådär mer än att jag kanske borde lägga mindre tid på att sitta och slöscrolla på mobilen, men jag är nog inte på något sätt värst och ibland är det ju vad man mäktar med. Jag behöver inte tänka att jag ska börja träna för jag har ju min Träningsplan som jag inte har slarvat med under semestern bortsett från att jag inte kört någon intervallträning, men jag har å andra sidan promenerat desto mer, i snitt en mil om dagen. Kom fram till att jag nog vill hänga lite mer i stallet, inte så att jag ska sälja min själ till föreningslivet (påminn mig om att jag sagt detta), men göra lite punktinsatser här och där kanske? Det tål att funderas på. 

Kom tillbaka till jobbet, allt var sig likt. Kunde inte logga in på Teams, provade att starta om datorn för ibland funkar det att göra så men inte nu. Blev trött. Mailade supporten, skummade igenom alla mail som trillat in under min semester och  svarade på en del men raderade de flesta för de hade inget med mig att göra, bokade om ett par möten. Sen visste jag inte vad jag skulle göra för det jag egentligen skulle göra fanns i Teams men supporten kommer inte förrän klockan 08.00. Skrivbordet var städat, allt var undanplockat. En konstig känsla, men jag antar att imorgon kommer allt att vara som vanligt igen och att det är som att man aldrig varit ledig.  

Semester dag 18-20

I fredags vaknade jag av att det regnade. Folk verkar generellt tycka att den här sommaren har regnat bort, men åtminstone där jag har befunnit mig har det varit rätt så lagom, tycker jag nog. Man ska icke förglömma hur helvetiskt varmt och torrt det var i maj och juni. 

Fredagen var ju sista riktiga semesterdagen om man inte räknar helgen. Bestämde mig för att ha en riktig vilodag, så efter att ha gått med hundarna och våttorkat alla golv (välbehövligt) så belägrade jag soffan med en kopp te och Sista vakten (del tre i Mr Mercedes-trilogin av Stephen King). Gjorde inte så värst mycket mer den dagen, lagade inte ens middag utan det fick den lokala pizzerian ombesörja.

Denna lättja straffade sig såklart så på lördagen vaknade jag med nackspärr. Nej, det fanns väl inget rimligt samband, men det blev det ju inte roligare av. Tog mig upp, tog mig ut på en inte speciellt rolig promenad eftersom varje oförsiktig rörelse gjorde ont, men det var ju bara att bita ihop. Kom hem, åt lunch och gav mig av till stallet eftersom det skulle vara öppet hus och jag hade lovat att hjälpa till med att leda hästar på prova på-ridning. Tyvärr satt min nackspärr på höger sida och då var det svårt att både leda häst och ha ett öga på och kommunicera med den som satt på, men det gick väl hyfsat ändå. Åkte sedan hem och satt med värmedyna på nackdjäveln en stund innan jag förvandlade min monsterzucchini till en middag. Åtta portioner zucchinibiffar och tomatsås med zucchini, ändå är drygt hälften av monstret kvar. Aja, det är ju angenäma bekymmer att ha. Fick sån himla söndagsfeeling när jag stod och lagade mat, kom sedan på att det ju bara var lördag. 

Vi började kolla på Robin Hood, "den nya" som vi sa (vet inte om det har kommit senare versioner, men den som är i regi av Ridley Scott) som visade sig vara från 2010. Var väl helt okej, men är inte Russell Crowe lite...gammal för att spela Robin Hood? Han (Robin Hood) borde väl ändå vara en ung och rask soldat, inte en med våra mått mätt man i övre medelåldern, speciellt med tanke på att medelåldern på 1300-talet väl var 35 år eller så. Såg cirka halva, sen var det läggdags kände vi.

Idag är absolut sista semesterdagen, men det får väl vara okej. Gick ut med hundarna, kom ut på vår lilla gata strax efter grannen vars tik är i höglöp. Då blev det fart på grabbarna grus, som inte direkt drar benen efter sig i vanliga fall heller. Som väl är skulle de inte gå samma runda som vi, annars hade jag väl haft armarna dragna ur led. 

Kom hem, släppte ut hönsen på deras lilla gräsmatta, storstädade hönshuset och rensade lite ogräs medan min man klippte gräset som nu växer som ogräs, där fick han för att han ojade sig över att gräsmattan var "helt död" i slutet av juni. 

"Min" galopphäst (som jag äger en andel i) skulle tävla idag. Satsade en hundring, han kom på sjunde plats så det var ju pengarna rätt ner i sjön. Sen var det dags att börja med det gamla vanliga söndagseftermiddagspysslet: baka bröd, koka ägg, fixa med matlådor och så vidare för nu är semestern på det stora hela över. Har generellt sett varit en bra semester. Enda nackdelen var att ridningen hade hunnit börja, inte för ridningen i sig men för mig är semester väldigt mycket att kunna ha det löst och ledigt och inte ha några tider att passa. Sova tills man vaknar av sig själv, äta när man är hungrig, göra vad man har lust med, osv. Nu fick jag ju ändå ha tider att förhålla mig till två kvällar per vecka, men det var väl i-landsproblem av stora mått antar jag. 

Den som finner

Har läst-om Den som finner av Stephen King. Skulle i vanlig ordning länka till förra recensionen, men kunde inte hitta något inlägg om den så det måste jag väl ha glömt. Vet att jag läste den under 2016, för det fanns ett generellt boktipsinlägg där jag skriver om hur fantastisk den är, men själva inlägget saknas. Det här är i alla fall handlingen:

Morris Bellamy är författaren John Rothsteins allra största fan. Han är fullkomligt besatt av den geniförklarade Rothstein och hans romaner om Jimmy Gold. Men Morris är besviken på sin idol. Rothstein har slutat skriva, och sålt sig till reklambranschen. Som straff måste han dö.

Efter att ha skjutit ihjäl Rothstein i författarens eget hem får Morris inte bara med sig pengarna i kassaskåpet, utan också en trave anteckningsböcker som bland annat visar sig innehålla det handskrivna manuset till ytterligare en Gold-roman. Morris hinner precis gömma undan anteckningsböckerna när omständigheterna gör att han hamnar i fängelse för ett annat brott.

Åratal senare finner en liten pojke vid namn Pete Saubers den undangömda skatten. En skatt som visar sig vara livsfarlig att ha i sin ägo. Den pensionerade kriminalaren Bill Hodges får nys om Petes trängda situation, och tillsammans med sina medhjälpare Holly och Jerome dras han in i fallet och i Morris Bellamys vansinne.

Ja, men den här boken är ju exakt eller minst lika bra som Mr Mercedes och det tyckte jag även nu, andra gången jag läste den. Den har ju ALLT. Den får fem dyra anteckningsböcker av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 34 2023, pt 2

Idag var det Köttbullstorsdag, men det nöjet var nog helt på min sida. Kände redan när jag tog tyglarna att hon stod emot och inte tänkte samarbeta i första taget. Lite så blev det också, fast hon svarade bra på framåtdrivande skänkel. Alltid något och sällan självklart. Hade egentligen velat jobba lösgörande med henne, men det var ju inte upp till mig att bestämma och kvällens övning var en evighetsbana i trav med bommar på olika avstånd. Det gick rätt bra både att korta och länga traven, vilket var syftet med övningen så jag var rätt nöjd ändå även om formen lämnade en del övrigt att önska. Nästa vecka är det teori, vilket är synd för då kan Köttis gå och lata till sig ännu mer, men det är som det är. 

Semester dag 17

En härlig dag som inleddes med 12 km promenad, ett pass pilates och sedan var det lunch. Var sedan ute i trädgården. Sådde persilja i min nyaste pallkrage, all min persilja jag sådde i våras dog i torkan som man ju nästan glömt vid det här laget. Hoppas den här klarar sig. Skördade en monsterzucchini som jag inte sett innan och som därför var grov som ett lår, i alla fall på en väldigt spinkig person. Låg sedan på gräsmattan och tittade på hönsen. Höns-tv, det vore kanske något i stil med de här evighetssändningarna med älgar och renar? Höns är så himla målmedvetna, de har hela tiden en fullspäckad agenda av krafsande och pickande. Mycket rogivande att titta på.

Städade, spelade "lite" (=rätt mycket) Mahjong eftersom jag tycker att jag måste komma ikapp min tidigare nivå, sen var det dags att åka till stallet. Kom hem, duschade, åt grillrester och tog ett glas vin. Började kolla på Who is Erin Carter? på Netflix. Blev så himla nöjd med mig själv som kom på att hon som spelar huvudrollen är hon som spelar huvudrollen i Snabba cash, den nya versionen. Eftersom jag är lite ansiktsblind så är det inget som händer jätteofta. I övrigt vet jag inte, har det inte gjorts väldigt många serier om kvinnor med ny identitet som har varit typ hemliga agenter/lönnmördare/nåt annat suspekt, men ska ge den en chans. 

Semester dag 16

Skulle kanske inte ha skrivit det där om att jag inte vänt på dygnet, för hux flux låg jag igår kväll och slöläste om russavel ända till 23-tiden! En gång i tiden ägde jag ett gotlandsruss som var e. Condor 288, som i sin tur var e. Grim 188, som i sin tur var e. Criban Daniel 124, welsh mountainhingsten som man (tillsammans med welshhingsten Revel General) en gång i tiden använde för att späda ut det ganska inavlade russblodet. Jätteintressant, tycker kanske inte så många men jag är lite besatt av gotlandsruss. Ett av mina livs moments of joy var förra hösten när jag och min bror vandrade på Lojsta hed och träffade på delar av den halvvilda russflocken. Då kliade det i fingrarna (det stod skyltar att man inte fick klappa) må ni tro. Det (att få se russen på Lojsta hed) var något som jag drömt om ända sedan jag var cirka 8 år och läste Vitnos, det lilla russet. 

Var rätt seg pga detta, men mitt knä var - peppar peppar, no jinx osv - SOM NYTT. Ingen svullnad, ingen smärta, ingen stelhet, jag fattar ingenting. Vad hände här liksom? Firade detta helbrägdagörande med en 14 km lång hundrunda plus ett pass tabata. Det känns fortfarande bra! 

Åt lunch, sen smackade vi upp ett provisoriskt hönsnät runt en del av gräsmattan och lät hönorna komma ut ur hönsgården. Vi har ju tidigare hägnat av så att hundarna bara kan vara i halva trädgården och tanken är att hönsen ska kunna vara ute på gräsmattan och sprätta runt ibland. Men vi visste inte riktigt hur de skulle bete sig när de kom ut ur hönsgården, därav hönsnätet så att de får vänja sig lite i taget. De verkade försiktigt positiva till denna förändring, men höll sig ändå rätt nära hönsgården. Om det var av försiktighet eller för att det fanns en massa hönsgott under hallonbuskarna låter jag vara osagt.

Sen började jag med detta trökiga (men nödvändiga): byta telefon. Min nuvarande har haft diverse ålderskrämpor länge och jag köpte en ny på rea för ett år sen eller så, men har inte orkat ta tag i det förrän nu då. Sååå himla jobbigt är det ju egentligen inte att byta telefon för man laddar ju bara ner Samsung Switch och sen tankas väl typ allt utom mobilt bank-ID över från den gamla till den nya. Men ändååååå. Det ska uppdateras och optimeras och loggas in på tusen ställen (ja, jag är lat, i det avseendet). Men nu är det gjort. Enda störiga var att mitt Mahjongspel blev nollställt och jag var på nivå 362 eller nåt. Nu måste jag börja om helt från början. Dagens i-landsproblem har sett sitt ljus.

Idag grillade vi! Jag/vi gillar grillat, men ändå blir det rätt sällan av. Tycker det är bökigt och mest omfattar en massa springande och bärande och kånkande ut och in med grejer. Men visst, sitta och vänta på glöd med ett glas vitt och en krispig deckare är ju inte så dumt. Det gjorde jag dock inte idag för idag höll jag på och optimerade min nya telefon. Men jag tog ett glas vin under tiden. 

 

Semester dag 15

Gick upp, konstaterade att knät kändes helt okej, smorde med Voltaren för säkerhets skull, gick en mil med hundarna. Kändes fortsatt helt okej, börjar nästan tro att det är/var något psykosomatiskt? Alla vet ju att jag inte gillar att resa bort, om så bara över en helg. Fast den här gången var jag inte tillnärmelsevis lika anti som jag skulle kunna ha varit. Fattar inget. 

Kom hem, tränade pilates, traskade iväg till en affär (finns två i byn och den ena är ombud för Schenker och DHL och den andra för Post Nord) och hämtade ett paket (en råkostkvarn som jag köpt på Tradera). De har infört att man inte får hämta ut paket mellan 11-13 pga att affären även är gatukök och det är väl då som lunchrusningen inträffar och det blir stressigt för personalen att älga mellan hamburgarna och pommes fritesen och otåliga människor som vill hämta och skicka grejer. Det hade jag glömt/inte fattat och jag var där strax efter 12 men den hygglige killen i kassan gjorde ett undantag. Traskade sedan till nästa butik för att köpa lite kaffebröd som vi var lite sugna på. I bake off:en var det synnerligen utplockat och knappt någonting att välja på, men man tager vad man hittar. Traskade hem, åt lunch, fikade. Ringde till Specsavers för jag har tappat bort lappen med vad mina nya linser heter. Det kunde de svara på men i mina öron blev det bara en gröt av supermultifocal lalala vision humdidum distance something-something. Vill du att vi mailar informationen istället, frågade hon jag pratade med och ja tack svarade jag. Hon frågade om jag hade följande mailadress, och jag svarade att ja, det har jag och då skulle hon fixa det och tack så mycket för hjälpen, svarade jag. Kom det något mail? Nä, trodde jag först men efter ett par timmar så rasslade det till i inkorgen och jag kunde - förhoppningsvis - fixa till  mitt linsabonnemang så att det i fortsättningen kommer linser som matchar min synförmåga, eller bristande sådan. Den som lever får väl se, HÖHÖ.

Tillbringade eftermiddagen i sällskap av en ljuvlig fyra månader gammal labradorvalp som jag lätt hade kunnat stjäla med mig hem. Åkte sedan hem (utan stulen valp), lagade och åt middag, drack ett glas vin och kollade på det näst sista avsnittet (EVER) av Hem till byn. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

Till stallet istället, v 34 2023, pt 1

Idag var det markarbete och jag hade Travaren och vi red på stora utebanan. Innan stod vi och tittade lite på lektionen före vår och gnällde en del över att det var dammigt där, men det såg faktiskt värre ut än var det var. Vi hade ridlärare A som vikarie och hon höll igång oss så svetten lackade så det fanns ingen tid att tänka på såna världsligheter som damm. Det var en kul lektion men Travaren är svår, jag hittar liksom inget dragläge. Han är svår att få fram utan att han blir springig och svår att rida ihop för det finns liksom inget att ta av. Bitvis kändes han lite fin, men bitvis rätt seg och som att köra med handbromsen i. Aja, kände mig halvnöjd men kände i alla fall inget av knät och det var jag helnöjd med. 

Den här veckan gick hästarna i hagar lite närmare stallet och det var skönt för nu tog det bara tio mimuter eller nåt att släppa ut dom, jämfört med förra veckan då det tog en dryg halvtimma att gå fram och tillbaka. Mörkt börjar det bli på kvällarna också nu, snart är det höst. 

Semester dag 14

Sista semesterveckan, en av anledningarna till den här sena semestern var tidigare nämnda 50-årsfest eftersom jag kände direkt att jag aldrig i helvete skulle palla att komma hem en söndagskväll efter att ha varit iväg hela helgen och så upp och in i ekorrhjulet direkt på måndagsmorgonen. Jag är en känslig själ (haha) som behöver tid för återhämtning efter ett besök i människobyn. 

Några som också behöver återhämtning är hundarna, de är helt slut idag. Piggast är faktiskt Remus, men han är ju å andra sidan den som är mest van vid att vara hemifrån. Tage har vi lämnat en (1) gång när vi var i Köpenhamn 2019, men Laban är ju en pandemihund så han har aldrig varit med om något sånt. Det tar på krafterna, speciellt som han tycker både människor och hundar han inte känner är rätt läskigt. Plutte.

Måste ju också berätta om mina "jag mötte Lassie"-moments i helgen som gick. På festen som vi var bjudna till så var det en herrans massa folk av vilka jag kände cirka noll personer. Men om man inte känner någon kan man ju åtminstone be att få klappa första bästa hund som man får syn på, så det gjorde jag/vi. Och då visade det sig att det var Ina Lundström i andra ändan av kopplet. COOLT VA? Senare noterade jag även Emma Knyckare i folkmassorna (det var som sagt en stor fest), men kom inte på speaking terms med henne, och inte heller med Morgan Larsson som jag också såg lite på håll lite här och där. Var såpass nykter att jag INTE vågade mig fram till någon av dem och försökte inleda ett litet samtal (bortsett från frågan om man fick hälsa på hunden dårå), vilket kanske var dumt för när får man en sån chans nästa gång? Å andra sidan slipper jag ju ångra eventuella pinsamheter som man eventuellt och mycket väl skulle kunna kläcka ur sig på fyllan (det var ju fri bar). Tror att Ina och Emma (är det okej att vara Ina och Emma med dom nu när vi uppenbarligen ändå har någon form av gemensamma bekanta?) får sin beskärda del av sånt ändå utan att jag behöver bidra till det flödet (Morgan också, antar jag). Over & out från detta flashiga kändisreportage. 

Sista semestermåndagen inleddes med en försiktig morgonpromenad, efter Voltarensmörjning och på med Back on track-knäskydd. Mitt knä kändes fortfarande lite svullet, men cirka 100 gånger bättre än i lördags morse och jag kunde gå helt normalt, utan att halta. Gick en runda på 7 km där man har möjlighet att gena hemåt om det skulle visa sig vara mission impossible, men det behövdes inte och det kändes bra! Tränade när jag kom hem, för tusen av varandra oberoende fysioterapeuter har sagt till mig att det inte är farligt att träna när man har ont, bara det inte gör mer ont efteråt. Och det gjorde det inte! Inte under tiden heller, ska väl tilläggas. Blir inte klok på vad som faktiskt hände, men så länge det går åt rätt håll och i den här hastigheten så är det ju bara att vara glad. 

Gjorde inget särskilt resten av dagen. Städade hos hönsen, lagade och åt lunch, läste, spelade lite spel på mobilen och sen var det dags att bege sig till stallet. Sen hem, duscha och lägga sig. Ingen ska anklaga mig för att ha "vänt på dygnet" under den här semestern. 

Semester dag 10-13

Torsdagen var en rätt så händelselös dag till att börja med. Gick upp, gick promenad, tränade pilates, städade, bytte lakan, grejade lite i trädgården, åt lunch, läste. Åkte till stallet, kom hem, åt kvällsmat. Vi kollade på ett avsnitt av House of cards och precis när det var slut och min man var på väg ut i köket så upptäckte han när han tittade ut genom fönstret en person som irrade omkring i vår trädgård. Eftersom vår gata är en återvändsgata och vår trädgård är inhägnad så är det inget man bara råkar förirra sig in i av misstag. Är det någon som letar efter en bortsprungen hund eller nåt? sa min man medan vi hoppade i skor och någon form av ytterplagg. När vi kom ut så var personen ifråga redan på andra sidan staketet och uppe och sprang i naturreservatet/kohagen, skrikandes fucking...fucking och en massa annat i vad man får förmoda var en mobiltelefon. Gud vet hur han burit sig åt för att så snabbt hamna där, för det växer rejäla buskage med nyponrosor i hela vår tomtgräns plus vårt nätstaket plus ett rejält elstängsel på andra sidan, men är man desperat så är man. För, visade det sig sedan, det hade varit en polisjakt här i vår lilla by, och en bil hade sladdat in vid pizzerian i början av vår lilla gata, vidare in på en liten sidokrok varpå en person lämnade bilen, sprang därifrån och förmodligen älgat upp på vår långa uppfart i tron att det var en väg som ledde någonstans och inte bara in i en väl inhägnad trädgård. Senare kom det poliser med hund också. Man undrar ju verkligen vad som hänt. Min man trodde på inbrott, grannen på knark. Om detta fick vi inget veta och vet fortfarande inget mer än byskvallret som säger knarkaffärer. 

Dagen därpå, fredagen alltså, steg vi upp i ottan och styrde kosan mot JÖTTEBORG! Vi var tvungna att köra hemifrån redan halv sju för hundarna skulle lämnas på pensionat utmed vägen klockan nollåttanollnoll sharp. Från där vi bor tar det cirka fyra timmar till Göteborg, men när vi lämnat hundarna var vi ju i det närmaste halvvägs, kändes det nästan som. I alla fall var merparten av den trista vägen (80-väg med fartkameror) avverkad. Vi svängde av i Halmstad för att äta second breakfast, och då hände detta tråkiga: när jag klev ur bilen högg det liksom till i mitt vänstra knä och det gjorde svinont. Nu har jag ju rätt så diger erfarenhet av krånglande knän och det går ju aldrig en dag utan att det gör ont på något sätt, men i regel går det över av sig själv efter några steg eller böjningar så jag tänkte att det gör väl det här också och så vroomade vi vidare mot JÖTTEBORG och var framme vid hotellet redan 11.30. Man fick inte checka in förrän 15.00 så vi bestämde oss för att gå på något museum under tiden. Naturhistoriska lät väl inte så dumt, det skulle enligt Google Maps ligga 2,5 km från hotellet och det var ju ingen match, tyckte vi. Fast det var ju innan Google Maps ledde oss runt halva västra Götalands län och det visade sig att min man var ännu sämre på att läsa och tolka karta än vad jag är (vilket inte vill säga lite). Tyvärr, för min del, gick det knäonda inte alls över och 20 000 steg senare var varje steg direkt plågsamt. Naturhistoriska var fullt av barn som väsnades och efter ett tag infann det sig även en viss mättnad på att studera dammiga uppstoppade djur och fåglar. På vägen tillbaka fick min man dessutom för sig att vi skulle ta "en väg som inte var så kuperad", vilket hela tiden ledde oss bort från Google Maps snabbaste rutt (som jag yrkade på att vi skulle ta).  

Till sist kom vi i alla fall äntligen till hotellet och kunde checka in. Min man blev lyrisk, för det visade sig att det fanns badkar och det är något av det bästa han vet. Så efter att vi vilat och haltat (jag) ner till restaurangen och ätit middag så ockuperade han badrummet och vältrade sig omkring där i vad som kändes som flera timmar medan jag låg och slappade i hotellsängen. Slappa på hotellrum är kanske min bästa gren, tycker det är höjden av lyx att bara ligga där i renbäddad säng och fippla med fjärrkontrollen och inte ha ett enda måste på agendan.

För ett tag sedan skrev jag sturskt i en kommentar att jag var i betydligt bättre form nu än när jag var 20, och självklart kan man ju inte göra såna uttalanden utan att karma kommer och biter en i röven för på lördagen vaknade jag med ett knä som var i storleksordningen fotboll och ett ben som jag varken kunde böja eller räta ut och därmed heller knappt kunde stödja på. Oavsett hur osunt man än levde förr så var det ju i alla fall inget som man råkade ut för som rökande och icketränande 20-åring, men som snudd på renlevdnadsmänniska så ska det tydligen drabba en av ingenting. Jag hade väl kunnat köpa det om det var p g a någonting, men jag hade inte gjort någonting speciellt alls. 

Hasade mig enormt långsamt ner till matsalen för att avnjuta hotellfrukosten, sedan tillbaka upp till rummet igen där jag lade mitt fotbollsknä i högläge och skickade iväg min man till närmaste apotek för att köpa Voltaren och något knästöd. Som jag har minst tre olika sorters par av hemma, men aldrig kommit på tanken att packa med, men från och med nu ska det stå överst på min bra-att-ha-med-på-resan-lista. Låg i hotellsängen och tyckte livet var orättvist medan Sverige tog brons i fotbolls-VM (trots att jag tittade, men det var väl mitt fotbollsstora knä som skapade någon slags balans i kosmos och universum antar jag). Min man kom tillbaka med nödvändigheter under tiden, jag slet upp Voltarentuben som om han hade varit ute och köpt heroin (givet att jag var en heroinmissbrukare på avtändning). Eftersom vi ju ändå inte hade åkt till JÖTTEBORG för att ligga på ett hotellrum så föreslog jag att vi skulle halta ut "på stan" och i alla fall sätta oss på någon uteservering. Så det gjorde vi. Åt lunch på en, tog ett glas vin på en annan och åt glass på en tredje. Lagom ansträngande. Sen var vi tillbaks vid hotellet igen och tog igen oss innan det var dags att stappla iväg mot en gemensam väns 50-årsfest, vilket var den huvudsakliga anledningen till denna resa. Det var en jättefest där jag inte kände någon förutom 50-åringen och dennes familj, men det var rätt löst och ledigt. Förr när folk fyllde 50 så fotograferades dom ju i finkläder, omgivna av ett dussin blombuketter som stod uppställda på bord i vita dukar, men så är det ju inte längre. Hade oroat mig lite innan för att det skulle bli för löst och ledigt och att min man skulle dricka (enligt mina mått mätt) för mycket och börja diskutera samhälle/politik/musik/det-var-bättre-förr/whatever med någon likasinnad, för då slutar han aldrig, men detta inträffade inte trots fri bar, och vi smet "hemåt" rätt tidigt, i alla fall i förhållande till många andra. 

Vaknade på söndagen med ett knä som fortfarande var svullet, men kanske nu mer i storleksordningen handboll? Fortfarande stelt och liksom utan styrsel ibland, men det var bara på med Voltaren och knäskyddet och ner till hotellfrukosten. Mmm...hotellfrukost ändå, va? Det är väl ändå höjden av lyx? Sen låg vi och slappade på hotellrummet resten av förmiddagen, för hundarna skulle inte hämtas på pensionatet förrän klockan 18.00 sharp (ej förhandlingsbart) och utcheckningen på hotellet skulle ske senast 12.00 sharp (förmodligen ej heller förhandlingsbart, åtminstone inte gratis) så vi hade ju lite tid att slå ihjäl där på eftermiddagen. 

Min man fick för sig att han ville köra runt lite i de centrala delarna av JÖTTEBORG för att "få en uppfattning om staden", men det vete fan om det var så smart? Vi navigerade efter en papperskarta som vi fått gratis på hotellet men där framgick ju inte HUR man fick köra, och det var väldigt mycket enkelriktat och avstängt för vägarbeten (plus spårvagnar!) och min man var helt obrydd medan jag fick kraftiga stresspåslag och inte fattade hur någon kan vilja utsätta sig för detta frivilligt. 

Till slut tyckte min man att han fått tillräcklig uppfattning och vi styrde kosan mot motorvägen. Vi hade fortfarande tid att slå ihjäl så vi svängde inom Varberg och hälsade på hos Bockstensmannen som ingen av oss sett "live" förut. Sen åt vi lunch och sicksackade oss söderut på småvägar, körde fel en gång men det gjorde inte så mycket för vi kom fram till pensionatet några minuter i sex, precis lagom. Hämtade hundarna och åkte den sista och tradigaste biten hem till nästan-Österlen. Borta bra men hemma bäst! Men bortsett från mitt djävla knä (status just nu: fortfarande svullet men något mindre stelt och med knäskydd på kan jag "nästan" gå normalt utan att halta) så har det varit en mysig minisemester. Faktiskt gött att (nästan) bara få hänga med min man, när vi är hemma är det ändå rätt sällan som vi bara ÄR så som vi hsr varit denna helgen för då har man ju alltid en massa annat att stå i. Hotellet var fint, maten god, vädret helt okej, så på det hela taget (knät borträknat): LYCKAT. 

Till stallet istället, v 33 2023, pt 2

Åkte till stallet med siktet inställt på att få ta en rejäl dust med Köttbullen. Kom dit, då stod det ett barn och höll på att göra i ordning henne. Nu vill man ju inte komma där och bara Vad gör du med min ponny? som en annan taskmört, så jag gick till ridlärare V och frågade om det inte var meningen att jag skulle ha Köttbullen, men det var det. Men ridläraren i ponnygruppen hade uppenbarligen missat det, och innan jag hann få tag på henne så hade tio ponnybarn hunnit sitta upp och var supertaggade på att få rida ut i skogen och då vill man ju återigen inte vara den där taskmörten som kräver att ett barn ska sitta av och byta ponny baraföratt, så jag sa att jag kunde ta Knubbis istället. 

Det gick ganska bra, fick till några fina stunder där han gick fint och avslappnat, men munnen är svår. Så fort han tycker man tar för mycket, även om det inte känns som att det ÄR särskilt mycket, så börjar han kasta med huvudet och hålla på. Idag tyckte han också att läktaren var extra läskig och var spänd och stod emot när vi skulle förbi där. Dagens övning var att rida som på ett ruteress och dels jobba med att böja och runda runt konerna som stod i varje hörna av ruteresset, och dels jobba med sidvärtsrörelser på linjerna mellan konerna. Det gick fint, sånt kan Knubbis, men mycket till egen motor har han inte så nog fick jag jobba så svetten lackade. Nästa vecka blir det i alla fall Köttbullen om inget oförutsett inträffar. 

Semester dag 9

Idag är det bockjaktspremiär, en händelse som inte har ett dugg med mig och mitt liv att göra, men i morse när jag var ute och långpromenerade med hundarna så kunde jag inte gå som jag hade tänkt mig för del del av rundan som går genom skogen var avstängd p g a jakt. Eller avstängd var väl inte ordet, men det stod skyltar med JAKT PÅGÅR vid varenda liten timmerväg som jag tänkte vika in på, och då är man ju inte mer korkad än att man håller sig kvar uppe på landsvägen. Inte för att jag precis är rädd för att bli skjuten, men det är inte jättekul att upptäcka att man befinner sig mitt i drevet, typ. Plus att man vill ju inte sabba för andra. Önskar att fler jaktlag var lika föredömliga med att skylta, men det är de tyvärr inte utan ett tu tre så sitter det en gubbe med gevär i något torn som man passerat hundratals gånger utan att se en levande själ.

Aja, kom hem via landsvägen, körde ett pass tabata och sen var det lunch. Sedan blev det ett par timmars slappande med Stephen King på soffan innan jag tog tag i att gå igenom gamla foton på mitt föräldrahem och skicka till dom som bor där nu, som jag har kommit i kontakt med av en slump. Huset - mitt föräldrahem - är numera rivet pga att det var gammalt som gatan och de renoveringar som borde ha gjorts för kanske 25 år sedan nu mer skulle vara som att sätta ett Bamseplåster på ett benbrott. Det ska byggas upp igen, huset alltså, och de som bor där nu, eller i alla fall kvinnan i familjen, ville gärna se hur det sett ut förr. Insåg, när jag bläddrade i mormors gamla fotoalbum, att a. ingen i min släkt kommer att gå till historien som mästerfotograf, b. om man bor i en gammal släktgård kan det vara av intresse att dokumentera densamma, och då behöver det nödvändigtvis inte finnas flinande ungar i 70-talskläder och låtsastomtar i lösskägg på varenda fotografi. 

Aja, nu är det i alla fall gjort. Sen blev det Coops färdigpizza och ett glas vitt till kvällsmat medan jag tittade klart på säsong 2 av Happy Valley. Får väl se-om säsong 3 fastän det inte var så längesen jag såg den, men att se säsong 3 när det var flera år sen man såg de första säsongerna gör att åtminstone jag blev tvungen att friska upp minnet lite kring Neil, Ann, Nevison och de andra i gänget kring Catherine, Clare och Tommy Lee Royce. Ett angenämt problem.

Semester dag 8

Inledde dagen med 12 km promenad. Det var varmt och hade regnat på natten så luftfuktigheten kändes som tusen miljoner procent. Svetten rann och fåglarna kvittrade. Kom hem och fick för mig att jag skulle se semifinalen i fotbolls-VM, eller i alla fall ha ljudet på, medan jag tränade pilates. Hittills har jag inte sett en sekund av detta VM och då har det ju gått bra för Sverige, men bara för att jag tittade gick det dåligt (obs, jag VET att de inte förlorade pga mig, men det KÄNDES som ett samband). Nu är det väl bara att hoppas på brons dårå. 

Stapplade ner till Konsum och handlade, höll på att försmäkta på hemvägen pga värmen och två tunga kassar. Köpte varsin baguette som vi åt till lunch, sedan tog jag en tupplur på soffan. Sov så himla dåligt i natt, oklart varför men det var väl det gamla vanliga: uppe i varv efter ridningen, varmt, min man snarkade, hundar överallt i sängen, etc. Gick sedan ut i trädgården och rensade bort lite ogräs och grässvål på ett ställe där jag ska ha en liten pallkrage som jag hittade. Sen började det regna. Hoppas det kommer en liten åskskur också, för så här varmt och klibbigt som det är idag är inte behagligt. Nu ska jag läsa Stephen King medan min man tittar på Star Trek.  

Till stallet istället, v 33 2023, pt 1

Igår hade det kört ihop sig för ridlärarna. L, som nu är vår ordinarie ridlärare på måndagarna hade förhinder och N som skulle ta hennes lektioner kunde inte ta alla. Då gillar man att man har en lösningsorienterad ridlärare som raskt beslöt att vi skulle byta gårdagens lektion mot teoripasset vecka 35, och att "teoripasset" igår bestod av 45 minuters självständig ridning i ridhuset samt fram- och avskrittning utomhus resten av tiden. Tyckte vi i Bästa Måndagsgruppen™ löste det hela med bravur. Vi värmde upp självständigt i skritt och trav, pratade ihop oss inför galoppen, galopperade på volterna och sedan red vi ett par evighetsövningar ("hunden" i trav, och sedan fyra serpentiner över medellinjen i trav, galoppfattning vid C och så galopp upp till A, avbrott till trav och nya serpentiner, osv). Allt flöt på skitbra, ingen krockade med någon och prick 20.20 så saktade vi av och skrittade ut. Sedan var det bara att knata den långa och rätt så träliga vägen ner till hagarna och släppa ut hästarna, mocka i ridhuset och fodra i privatstallet, men det är ju sånt som vi alltid hjälps åt med. Jag hade Travaren, det gick väl sådär. Tyckte det gick bättre förra gången men kanske var jag inte lika fokuserad nu för det gällde ju att ha koll och kommunicera med de andra hela tiden när det inte fanns någon ridlärare som styrde upp. Dessutom var det cirka tusen grader varmt. Jaja, man ska ju ha något att skylla på, hehe.  

Semester dag 7

Efter att ha trälat med veden i nästan en vecka så skulle vi nu unna oss att ta det lilla lugna, bestämde vi. Jag gick ut på långpromenad med hundarna. Var klädd i shorts, linne och skjorta men innan jag ens hade hunnit ut på gatan så insåg jag att skjortan skulle bli overkill, för nu var sommarvärmen här igen. Stoppade ner den, skjortan alltså, i brevlådan pga orkade inte gå tillbaka, vilket förvisso kändes motsägelsefullt eftersom jag sedan gick en runda som är drygt 11 km lång och då borde man ju kunna gå 20 meter för att lämna en skjorta. Men det är något med att behöva gå tillbaka som tar emot, och skjortan led ju inte av att ligga i brevlådan några timmar.

Kom hem och körde ett pass tabata med min mörbultade kropp. Har fått nån inflammation i ett muskelfäste vid höger armveck, härlett till idogt bärande av ved, samt att min diskbuktning i ländryggen gör sig påmind, härlett till tusen tunga lyft plus att ha stått dubbelvikt och klippt klenved med sekatör. Kände mig som 100 år när jag kravlade mig upp i morse men efter promenad och träningdock hade jag i princip halverat min ålder, så en del är nog bara stelhet/träningsvärk. 

Svepte ett glas vatten och studsade (nåja) iväg till bibblan för att hämta och lämna böcker. Kom hem, kom ihåg att ringa till tandläkaren och boka om en tid så jag slipper baxa mig in till stan senare i veckan bara för den sakens skull. Sedan åt vi lunch, jag var ute en vända i trädgården och beundrade mina pumpa- och squashplantor som växer så det knakar. Plockade en spann kirskål till hönsen, samlade ihop dagens ägg och NU ligger jag på värmedyna på soffan och läser. Ska nu ta det lilla lugna några timmar, sen bär det av till stallet. 

Semester dag 6

Sommaren är tillbaks igen! Dagen började med att jag gick ut med hundarna och min man åkte iväg och hyrde ett jättestort släp. Sedan följde fyra timmars hårt slit med att fylla släp, åka och tömma släp, åka hem och fylla  det igen och slutligen tömma det, städa ur det och åka och lämna tillbaks det på macken. Så kul har vi alltså på semestern, men nu är snart alla delarna av den jättelika hängbjörken bortforslad. Nu när det är fint väder så är nog folk på stranden, sa jag naivt. Inget kunde vara mer felaktigt, för de var på tippen allihop. Sen åkte vi och åt lunch på en restaurang och promenerade sedan till en världsberömd glasskiosk och köpte glass. Sedan flanerade vi längs turiststråket i våra sumpiga arbetskläder bland chica stockholmare och tyskar och danskar. När vi kom tillbaka till bilen upptäckte vi att vi glömt att slänga allt bös som låg i baksätet, vi hade varit så fokuserade på att släpet skulle tömmas och lämnas tillbaka innan klockan 13. Jaha, det var bara att brumma tillbaks till tippen och göra sig av med det också. Sen åkte vi hem och bestämde oss för att inte göra ett jota mer den här dagen. 

Semester dag 5

Gick upp, åt frukost och packade in hundarna i bilen och åkte till spårskogen för en dags häng med taxmänniskor. Kom dit tidigt och gick en runda (spårskogen är, förutom att vara spårskog, ett fantastiskt strövområde med ett antal fina vandringsslingor), kom inte alls ut där jag hade tänkt mig utan på ett helt annat ställe mycket längre bort. Aja, det var ju bara att knata vidare och se glad ut. Förr eller senare kommer man ju tillbaks till utgångspunkten, när det är en slinga. Man ska dock inte göra samma misstag som jag gjorde när jag skulle förevisa denna favoritplats för min bror förra sommaren och trodde att det fanns en orange slinga, helt rimligt eftersom det finns en blå, en röd och en gul också. Men de orange markeringarna visar var Skåneleden går och den leder tvärs igenom detta strövområde. Vi kom ut på en grusväg där vi inte riktigt visste åt vilket håll vi skulle gå, ingen mobiltäckning fanns så Google Maps och liknande var bara att glömma, vi började traska och naturligtvis var det åt fel håll så vi fick vända och lunka tillbaks, vilket närapå kändes som när Frälsaren gick uppför Golgata bärandes på ett kors. Detta var förra sommarens varmaste dag och vi hade redan gått i flera timmar och var skitlångt från utgångspunkten (men så småningom nådde vi såklart dit).

 

Så dramatiskt blev det inte idag (eftersom jag följde slingorna). Kom tillbaks, fikade och hängde ett par timmar med taxfolket, påbörjade sedan hemfärden. Svängde inom Ica Kvantum och köpte en sallad, hade dock inte lust att sitta och mula i mig den på parkeringen utan körde hemåt och tänkte att jag stannar på något rastplatsliknande utmed vägen. När jag var liten så brukade vi åka på utflykt till Visingsö med mormor och morfar och på vägen dit (eller hem) stannade vi alltid på en rastplats och åt medhavd matsäck och det minns jag som mysigt. Nu var det kanske liiite skillnad på en rastplats utmed gamla riksettan på 1970-talet jämfört med den ynkliga lilla parkeringsficka utmed den hårt trafikerade väg 21 i nådens år 2023 som jag till slut svängde inom, men det var hur som helst rätt omysigt. Trafiken susade förbi i 100 km/h så att hela bilen vibrerade, solen stekte och det blev snabbt obehagligt varmt. Kunde ju lika gärna kört hem och ätit den där salladen hemma i trädgården, men jag var hungrig och det är ju lätt att vara efterklok. 

Kom hem och då visade det sig att det släp som min man skulle ha lånat som imorgon redan var utlånat, så nu får vi skrapa fram plan B avseende morgondagens färd till tippen. Vill helst ha det avklarat, men hyra släp kräver en massa logistik eftersom det inte finns någon som hyr ut här i byn. Lånesläpet (från min mans jobb) är bara tillgängligt på helger och nästa helg är vi upptagna. Aja, det löser sig väl. 

Sommaren 1985

Har läst Sommaren 1985 av John Ajvide Lindqvist. Detta är handlingen:

På Särsö i Roslagens skärgård finns ett kompisgäng - fyra killar och tre tjejer som hängt ihop så länge de kan minnas. Sommaren 1985 har alla utom en fyllt fjorton år och relationerna börjar förändras.

För att visa sig tuffa inför tjejerna gör killarna en båtutflykt till den svårtillgängliga ön Svärtan. På en undangömd strand finner de något otroligt: en sjöjungfru. Inte Disneyvarianten utan en rätt otäck havsvarelse med mänskliga drag. Den är fastknuten och döende eftersom den inte kan ta sig ner till vattnet. Killarna beslutar sig för att ta med varelsen hem, där de gömmer den i ett vattenfyllt badkar i en sjöbod. Men snart visar det sig att sjöjungfrun har förmågor som verkar splittrande på gänget. Vad är den egentligen kapabel till och varför var den fastknuten?

Den här boken har ju blivit väldans omskriven och hyllad, men njaaae? kände väl jag lite efter att ha läst den. För det första tycker jag inte att det är rimligt att hitta en sjöjungfru och vara så totalt likgiltig som en del i det här gänget var. För det andra så tycker jag att berättelsen tappar rätt mycket när berättarjaget måste inflika "på den här tiden fanns det inga mobiltelefoner" (kanske inte ordagrant citat men liknande hänvisningar till hur det var "på den tiden") som jag inte tycker man behöver skriva läsaren på näsan. För det tredje hade Disneys lilla sjöjungfru premiär (i Sverige) 1990, så den referensen (som även används i boken, inte bara på baksidestexten) är ju inte relevant sommaren 1985, just saying. Sen var väl berättelsen i sig okej, men inte mer än så faktiskt. Den får tre små sjöjungfrur av fem möjliga. 

Semester dag 4

Sov uselt natten till idag, oklart varför men så var det. Släpade mig upp vid 7.30 och en halvtimme senare var jag och de fyrbenta ute på vår dagliga promenad. Idag blev det en runda på 9 km. Under tiden hade min man varit och hämtat äldsta barnbarnet och sedan inleddes Operation Bära Ved. Det var slitsamt. Trädet som fälldes stod längst bort på grannarnas tomt, så först skulle allt bäras över hela den tomten, hivas över staketet och sedan bäras ungefär lika långt till, i uppförsbacke dessutom. Det tog några svettiga timmar, men nu är nästan allt i alla fall uppburet till en plats ganska nära vedbacken. Det som återstår är den allra grövsta delen av stammen som vi får kapa och klyva på plats, men motorsågen pajade så det får bli när den är lagad och det blir den "inte innan helgen" enligt killen på den lokala macken/bilochmotorverkstan där vi lämnade in den. Men imorgon ska jag på en aktivitet som den lokala taxklubben ordnar, och på söndag ska vi till tippen med alla grenar och löv och bös så där finns ju att göra ändå. 

Ligger nu på värmedyna, för ryggen tyckte att det där med att stå dubbelvikt och klippa klenved med grensax var väl rätt överskattat. Nu ska jag dricka te och läsa klart John Ajvide Lindqvist.

Till stallet istället, v 32 2023, pt 2

Isag är det torsdag och på torsdagarna vankas det ju dressyr. Fick äran att fortsätta kämpa med Köttbullen, men det gillar jag ju att göra. Och idag kändes hon faktiskt, lo and behold! riktigt positiv. Hon har ju annars rätt mycket Varför ska jag göra det här?-attityd, men idag var hon framme för skänkeln och gjorde det hon skulle utan protester. Det var visserligen "bara" lite uppvärmning inför vad som komma skall, men svetten flöt över både henne och mig när vi var klara.  Min ridlärare tyckte också att nu hade det gått så bra för mig och Köttbullen att nu var det "dags att börja ställa lite krav". GULP. Alltså, jag är inte rädd för att ställa rimliga krav på en häst, men att ställa rimliga krav på Köttbullen kräver rätt mycket fingertoppskänsla. För lite så utnyttjar hon det och går och såsar. För mycket så går hon i baklås och blir allmänt vrång. Sen började det snackas om att det skulle vara någon klubbdressyr eller om det var Pay&Ride senare i höst där vår ridlärare tyckte vi skulle vara med. GULP GULP. Det blir nog en spännande höst det här. 

Semester dag 3

Det såkallade semestervädret lyser fortfarande med sin frånvaro, men inte gör det mig något. Jag gillar inte sol och bad men jag gillar desto mer att gå långa promenader med hundarna, och det är avsevärt mer behagligt för alla inblandade att göra det när det är 14-15 grader och mulet jämfört med 24-25 och stekande sol. Idag gick vi 12 kilometer. Laban hittade en tom plastflaska när vi hade gått kanske 100 meter och den bar han envist med sig hela rundan. Kom hem, jag körde ett pass pilates medan Laban låg bredvid och gjorde sitt bästa för att demolera nämnda flaska. Ej helt lätt att känna frid och harmoni när det låter som att man ligger bredvid en pantmaskin.

Åt lunch, sen låg jag i soffan och läste nån timme och samlade mental kraft för den förhatliga Torsdagsstädningen. Vi är rörande överens om att ha en fast städdag är det enda som funkar för oss, men det gör det ju inte precis roligare. Tänkte en del på det där huset vi kollade på igår. När man kommer in i vårt hus så är det: jaha, här är hallen och där är köket, matrummet, vardagsrummet och så är man tillbaks i hallen igen, där är trappan till ovanvåningen och där ligger ett stort och två små rum, man har liksom scannat av hela planlösningen på tio sekunder. Huset vi tittade på igår var så att man kunde gå vilse i det, hela tiden: undrar vart den dörren går och: nämen här var ju ett rum till, och ett till. Men visste knappt var man var och var man hade varit så många dörrar och trappor och skrymslen och vrår fanns det. Ett perfekt hus för kurragömma om det nu hade varit det som varit ens stora hobby. Nu är det ju inte det, och icke att förglömma: de minst sagt distinkta odörerna av inpyrd cigarettrök (hela huset), kattpiss (hela källaren) och mögel (delar av källaren). Jag gillar ju vårt hus, men drömmer ändå lite om att någon gång i livet få bo i ett Villa Villerkulla-liknande hus med lite crazy planlösning. Jaja. Nog om det. Det hade ju för övrigt ingenting med städningen att göra.

Min man jämrade sig över ont i armen efter gårdagens TBE-vaccination men jag kände inget. Var glad att jag slapp börja om från scratch med grundvaccination eftersom det hunnit gå 6 år sen senaste påfyllningen. Grundvaccinerade mig redan 2003 eftersom min dåvarande killes familj hade stuga på en av alla Ålands öar och Åland räknades som "högriskområde" på den tiden, så dåvarande svärmor pekade med hela handen mot vaccinationskliniken, annars var man inte välkommen på ön. Sen dess känns det som att hela södra Sverige är högriskområde för TBE så det är ju bra att vara skyddad även om det tog slut med den killen med stugan på Åland. Har en gammal skolkamrat som fick TBE och nu håller hon på med new age och en massa annat andligt flum. Tror det finns ett solklart samband där. 

Tog tag i städningen medan jag lyssnade på Robert Hurulas sommarprat. Häromdagen lyssnade jag på Babben Larsson, det var 100 % myyyys. Nån surmagad journalist på Aftonbladet undrade varför Babben skulle prata om hästar. Varför INTE? undrade jag. Det sommarpratet var ungefär i samma anda som när vi i boot camp-gänget sitter och fikar och snackar om hästar man gillat, hästar man inte gillat, ridlärare som varit bra, ridlärare som varit mindre bra, skillnaden mellan förr och nu, osv, osv. Man kan hålla på i evigheter och det gör inget att man hört samma historia minst tio gånger innan. Exakt den känslan fick jag av Babbens sommarprat, det spelade ingen roll att jag aldrig träffat "hennes" hästar för igenkänningsfaktorn var ändå skyhög. Så mysigt. Efter en minut med Robert Hurula kände jag mig gråtfärdig. Det var så sorgligt och ensamt och hjärtskärande. Ville typ krama honom och ge honom en filt och en ostsmörgås. 

Vat lite duktig och städade ur ett köksskåp samt plockade i ordning i skohyllan i hallen. Båda delarna behövde, ska tilläggas. Imorgon kommer äldsta barnbarnet och ska hjälpa till att bära ved som motprestation för sponsring av ett par nya byxor. Så jobbar vi. 

 

Semester dag 2

Inledde dagen med promenad i regn, mycket nöjd med min nya regnkappa. Mindre nöjd med skoskav, men det var ju bara att knata på och hålla humöret uppe. Kom hem, testade ett nytt pass tabata som jag satt ihop, blev nöjd och tyckte det var bättre flyt mellan övningarna och även lite jobbigare. 

Sen skulle vi åka till en grannby för dit kom vaccinbussen idag. På vägen dit blev det dålig stämning för det visade sig att den genaste vägen som vi brukar ta var avstängd pga vägarbete. Då föreslog jag att vi skulle vända och köra "stora vägen" som man säger här på landet, men min man påstod att det var en omväg och fortsatte åt enligt mig helt fel håll, men Vi ska norrut och detta är norrut, hävdade han med ett självförtroende som endast en man bakom en ratt kan uppbringa. Efter några kilometer frågade jag honom hur han hade tänkt sig att vi skulle komma åt nordöst när vägen gick åt nordväst, men Det finns väl någon väg man kan svänga av på? undrade han och blev sur när jag sa att det inte fanns det, för det kunde jag ju ha sagt från början, menade han och jag menade att om man inte vet vart man ska så kan man ju säga det istället för att bara hävda att man är på rätt väg/håll. Ska inte upprepa vad som sades sedan för den dialogen har väl gjorts ungefär lika många gånger som det finns sandkorn i Sahara.

Väl framme vid vaccinbussen tog det en evighet för det var en unge som satte sig på tvären och absolut inte skulle ha någon spruta och det skulle lirkas och fjäskas och trugas på ett sätt som inte passar sig i en drop in-mottagning. Nästa person skulle sedan på ett otroligt omständligt sätt beklaga sig över att hon varit på nåt annat vaccinbuss-ställe förra veckan och så var det ingen buss där. Vet inte riktigt vad hon förväntade sig att den befintliga vaccinbusspersonalen skulle göra åt det. Sen kom en dryg dansk som hade blivit öm i armen av förra sprutan och ville dra igång en lång diskussion om han skulle ta samma arm eller den andra. Till slut blev det min tur. Sen åkte jag till Systemet medan min man väntade på sin tur, han hade nämligen inte som jag förberett allting och ankomstregistrerat i vaccindirekt-appen utan gjorde allting på plats, precis som många andra sölkorvar. 

Sen åkte vi på husvisning! Det var den där gamla toffelfabriken som min man inte kunde släppa tanken på. Som tur var visade det sig att den var i skruttigaste laget, och SOM TUR VAR luktade bostadshuset kraftigt av både inpyrd cigarettrök, kattpiss och litegrann av mögel. För det var ett så himla fräckt hus med spännande planlösningar, en massa rum och trappor och prång och nivåskillnader som jag älskar. 

Det har nog legat ett lik och ruttnat där, sa jag på skämt till min man när han visade bilder från hemnet, för exakt vartenda fönster (och dom var många) i hela huset stod på vid gavel. Igår, när vi var ute och irrade efter lunchrestauranger, körde vi förbi och då var det någon där och vädrade. Och ändå stank det inpyrd rök till och med innan man ens kommit innanför ytterdörren. Då kan man ju bara föreställa sig hur det kommer att lukta när nan INTE vädrat på ett tag. Plus att en del installationer kändes tvivelaktiga. Så det var lätt att släppa tanken på att bo där, tack och lov. 

Semester dag 1

Semestern inleddes med att jag tog ut hundarna på en blåsig långpromenad, det kändes mer som höst än sommar. Under promenaden funderade jag en del och när jag kom hem inlade jag veto mot att riva och bygga uthus den här semestern. Sen vi bestämde att detta projekt skulle genomföras har min man börjat prata om att han/vi också ska 1. bygga trädäck, 2. gräva jordkällare, 3. lägga klinkers i tvättstugan, 4. kakla badrummet. Inte under den här semestern kanske, men ändå. Vad han däremot inte har gjort är 1. räknat ut hur mycket virke etc som behövs till uthuset och 2. beställt det så att det ska finnas hemma lagom till semestern börjar. Det enda han gjort är 3. pratat om att han ska åka till Lantmännen och "titta vilka dimensioner som finns", men mer än så har det alltså inte blivit av det. Plus att hela skiten ju också måste tömmas och det är inte heller gjort. 

Nu råkar det också vara så att en granne har fällt en jättestor hängbjörk och den har vi lovat att "ta hand om", vilket är ett jättearbete för allt ska kapas och kånkas från grannens tomt över till vår och vidare upp till vår vedbacke, vilket inte direkt är gjort på en kafferast. Plus att vi också måste åka till tippen med allt bös som inte är ved för det ingick också i dealen "gratis ved". 

Sa till min man att jag inte vill höra ett ljud om vare sig uthus eller jordkällare eller trädäck eller något annat stort projekt förrän han är klar med förra sommarens projekt (och det som varit en neverendingstory sen vi flyttade hit): KÄLLAREN. Det är inte ofta jag pekar med hela handen men nu tyckte jag faktiskt det behövdes. Var beredd på en lååång diskussion men min man gav med sig direkt. Kanske insåg han också att det här bara skulle bli onödigt jobbigt och stressigt, och som jag sa Har uthuset stått där i 40 år så klarar det nog ett år till. 

Frid rådde och vi bestämde att vi skulle åka till en liten mysig thairestaurang ett par mil härifrån och äta lunch, för det brukar vi göra som en sån här "nu är det semester"-grej. Ett par gånger har vi gjort misstaget att åka på en måndag, för då är det stängt och så får vi irra runt i obygden på jakt efter något annat matställe (och det är inte så att de står som spön i backen) med blodsockret vid fotknölarna och humöret därefter. Nu visade det sig att det inte heller var jättesmart att åka dit på en tisdag vid 12.30 för då var det fullsatt. Nu finns det väl bara kanske 6 bord så det säger väl inte så mycket. Uteserveringen lockade inte för det både blåste och regnade. Vi bestämde oss för att åka till en kinarestaurang i en annan by, men då hade dom inte lunchservering. En kraftig känsla av déja vù infann sig trots att vi mulat i oss bananer och skumtoppar som vi stödhandlat i en lanthandel. Till slut hittade vi ett rätt ocharmigt ställe där vi kunde få en ytterst menlös dagens till livs.

Sen åkte vi hem och kånkade ved, vilket var svinjobbigt. Ingen ville krokna innan grannen som är 70+ och fd förtidspensionär (numera bara pensionär antar jag), men som väl var började det regna så vi kunde ge oss för dagen. To be continued imorgon.

Till stallet istället, v 32 2023, pt 1

Jahapp, då var höstterminen, eller ska man kanske säga hästterminen, igång igen. Känns skumt eftersom min semester inte ens har börjat (men imorgon så!). Jobbade länge, kändes som att jag knappt hann hem förrän det var dags att trä in sin rätt så möra lekamen i ridkläderna, trycka ner fötterna (med skoskav efter att ha knatat fram och tillbaks till hästhagar hela helgen) i stövlarna och baxa sig iväg igen. Det blåstw och regnade småspik och kändes faktiskt väldigt höstigt!

Jag fick Travaren. Som alltså inte är en travare utan en fd körhäst, men han påminner lite om en travare vi hade på ridskolan back in the days. Jag red honom (den nutida Travaren alltså) ett par gånger för ungefär ett år sen. Då var han ganska ny och det gick ganska dåligt för mig, tyckte jag. Den här gången började det om möjligt ännu sämre. Hade nämligen fått för mig att Travaren var ganska pigg och lite trippig så jag tog varken sporrar eller spö. Belönades med en häst som knappt gick att få ut på spåret. GUD vad seg han var. Det brukar alltid ligga lite spön på sargen, men av någon anledning (kanske för att det var terminens första dag) gjorde det inte det idag. Höll på att förgås tills en praktikant förbarmade sig och hämtade ett dressyrspö. Ett litet pet på rumpan ersatte de skänklar han ändå inte lyssnade på och sen kunde vi börja arbeta. Det kändes faktiskt riktigt bra efter ett tag, synd bara att de första 10 minuterna gick åt till att utan större framgång bara försöka få fram honom, väldigt mycket input för otroligt lite effekt ut. Det var slöseri med dyrbar lektionstid, men nu vet jag i alla fall det till nästa gång. 

BOOT CAMP 2023

Jaha, så var det dags för traditionsenlig BOOT CAMP i stallet. Sjunde året i rad för mig. 2017 hade jag Irländskan.  Senare det året var det också en dressyr-boot camp och då hade jag Bulldozern. Sen var det dressyr-boot camp på våren 2018 och då hade jag också Bulldozern. Sedan blev ju hon skadad och sommaren 2018 kom Pojken till stallet. Den sommarens boot camp hade jag honom varannan lektion och Hästen varannan lektion eftersom Pojken inte orkade gå två pass per dag då. När det var boot camp 2019  hade jag också Pojken. Sedan blev han halt, vilket visade sig vara hovbroskförbening så han såldes som sällskapshäst, så 2020 års boot camp hade jag Köttbullen. Sen kom en höstversion av boot camp:en som också var en pandemiversion, och då hade jag också Köttbullen. Såg fram mot en upprepning 2021, men då hade Köttbullen fläkt upp ena hoven och så fick jag hastigt och lustigt ta Spanjorskan istället. 2022 hade jag Jättinnan, vilket ju faktiskt var något av en upplevelse.  

Men nu, 2023, så fick jag Köttbullen. Sittdansade och jublade som den 12-åriga ponnytjej jag innerst inne är när jag fick veta det. Jublade inte lika mycket när jag skulle gå och hämta henne i hagen sen, för dom har öppnat upp så att tre gräshagar har blivit en jättestor, och naturligtvis stod hela ponnyflocken längst in och längst bort och solen stekte och flugorna surrade medan jag larvade på där i min ensamhet för alla andra skulle rida stora hästar som gick i andra hagar. Köttbullen är inte svår att fånga i hagen, men det var med tunga, motvilliga och l-å-n-g-s-a-m-m-a steg som hon lämnade sin älskade ponnyflock. Kändes som att jag fick släpa upp henne med handkraft så jag var trött redan INNAN vi började rida, haha. Och sen var det hårdkörning av Guds nåde. Första passet red vi på stora utebanan och då var det mest uppmjukning med volter i trav, men också rätt mycket galopp. Och det där med att galoppera varv efter varv efter varv är inte riktigt Köttbullens grej, så det blev en gemensam ansträngning kan man väl säga. Hon kändes allmänt lite stel och seg, men inte direkt osamarbetsvillig. Andra passet började med att vi jobbade på volt och där kände jag att Köttbullen började lossna och kännas fin. Sen skulle vi rida tempoökningar i galopp. Det gick väl SÅDÄR, vi var rätt trötta båda två men vi kämpade på så gott vi kunde. Sen var vi sjöblöta av svett och jag var halvdöd när vi skulle ner till hagen igen, men Köttbullen hade plötsligt spänst i stegen när hon fattade att hon skulle få återförenas med sina fränder medan jag mer släpade mig fram. Stegräknaren stod på drygt 34000 steg den dagen så, ja, sen var det väl bara att åka hem, duscha och självdö en smula på soffan. 

Nästa dag skulle vi ha en annan instruktör och det skulle också regna riktigt mycket, så vi omvandlade den planerade uteritten till ett pass i ridhuset. Det var lite drama när hästarna skulle hämtas in, inte för mig bortsett från att Köttbullen återigen hade parkerat sig längst ner och längst bort i jättehagen, men en av de stora hästarna hade lyckats krypa under staket-eltråden och hamnat i en sån där korridor som är mellan två hagar för att inte hästarna ska komma för nära varandra. Ingen fattade hur hon hade kommit dit eller hur man skulle kunna få henne därifrån, för i såna där korridorer finns ju ingen grind. Men det ordnade sig till slut. Vi blev lite sena, men alla hjälptes åt så det löste sig fint. Sen red vi markarbete med bommar på raka och böjda spår. Väldigt mycket att stå i lätt sits i alla gångarter, vilket visserligen var skönt för den ömma röven men mindre skönt för de ömmande benmusklerna, så det var ingen sinekur alls. Andra passet var det hoppning. GULP. Men det var faktiskt en jättekul övning med väldigt låga hinder så det kändes inte läskigt. Först skulle vi hoppa tre (små) hinder i rad på ena långsidan, dom hade vi ridit som galoppbommar under markarbetet så det var inga konstigheter. Sen skulle vi hoppa två hinder på volt och det var betydligt svårare för där var man ju tvungen att tänka och styra HELA tiden. Första gången gick det verkligen dåligt för mig, du gör det väldigt mycket svårare för dig själv än vad det behöver vara, sa instruktör A. Nästa gång tänkte jag till lite och då gick det (såklart) mycket bättre.  Sen skulle vi sätta ihop allting till en liten bana som var både hinder på rad, hinder på volt, hinder på böjt spår och så hinder på rad igen, nio språng totalt. PUH VAD JOBBIGT. Men också roligt, för det var mest bara att hålla igång och styra och (försöka) rida bra vägar eftersom hindren var så låga att inte ens jag behövde få fjärilar i magen. Det gick ganska bra, orkade dock inte hålla igång galoppen hela vägen så det blev väl inget jätteflyt. Men det får duga. 

Ja, sen var det bara att larva ner till hagen igen och låta Köttbullen få återförenas med sina älskade ponnyer och sen släpa sig upp igen och packa ihop och åka hem. Träningsvärken idag skojar man sannerligen inte bort. Och ikväll är det på'at igen eftersom ridskolan börjar denna veckan och rider man i Bästa Måndagsgruppen™ så gör man. Men imorgon börjar min semester, äntligen! 

Brukssatsningen!

Lite om brukssatsningen! 

Teach me how to dance real slow

Igår fick jag verkligen användning för min kanske inte längre så jättenya men ändå fräsiga regnkappa, för när jag var ute och gick med hundarna efter jobbet så öppnade sig himlen. Det åskade också, fast rätt långt bort. Regnkappan har fyra fickor, två med lock och två lite högre upp med blixtlås. Det hade varit smart att stänga dom med blixtlås visade det sig, för efter ett tag så rann vattnet från kappan ner i de öppna fickorna och trängde så småningom genom fodret och så att säga in på själva mig. Då var man ju föga hjälpt av att resten av kappan håller 10 000 metervattenpelare stången. Men ja, nu vet jag åtminstone det. 

Kom hem och hängde upp mig själv på tork. Städade och lyssnade på podd, sen var det soffan, bok (började på John Ajvide Lindqvists Sommaren 1985) och ett avsnitt av Happy Valley. Sen kom min man och tyckte att vi skulle köpa en gammal toffelfabrik som är till salu ett par mil härifrån. Jag har också sneglat på den där fastigheten, inte så mycket för själva fabriken utan för att det tillhörande bostadshuset är STORT (7 rum, 160 kvadrat), tomten är på 1,4 hektar (med egen damm och bäck!) och priset är inte ens två miljoner. Nu är ovan nämnda fastighet inte precis i toppskick utan kräver nog ett och annat i renovering, vilket genererade ett visst motstånd hos mig precis som tanken på en flytt rent generellt. Kände mig lite tråkig och bakåtsträvande för säga vad man vill om min man, men han säger nästan alltid JA! till allt jag föreslår, medan jag (nästan) alltid kommer med diverse invändningar när han föreslår saker. Sen föreslår väl visserligen inte jag att vi ska flytta in i en gammal toffelfabrik i Tjottahejti och jag behöver ju inte bejaka allt för att slippa känna mig som en som bara ser problem istället för möjligheter.  

Aja. Nu är det i alla fall fredag. Igår morse gick det inte att starta vårt affärssystem, så det gick inte att jobba värt namnet förrän långt in på förmiddagen. I morse när jag kom så var det samma sak. Allså, man tappar ju lite arbetsmoralen när det enda man kan göra på jobbet efter att ha städat sitt skrivbord tusen gånger är att dricka kaffe och surfa, typ. 

Nu väntar en helg med BOOT CAMP (fick mail om det igår, äntligen), sen är det jobb på måndag OCH då börjar även ridskolan vilket innebär ridning på måndag kväll också. Vågar inte ens tänka på träningsvärken efter att ha ridit tre dagar på rad. Sedan är det förhoppningsvis äntligen S-E-M-E-S-T-E-R. Tjoho. 

Röde Orm

Har läst-om Röde Orm av Frans G Bengtsson, och har du ännu inte läst detta mästerverk än så är det banne mig på tiden. Vet inte om den behöver någon närmare presentation, men det här är i alla fall handlingen:

Orms äventyr börjar när han som yngling av en slump hamnar på ett vikingaskepp. Hans fortsatta öden berättas i dråpliga episoder om hans tid som galärslav och livvakt hos kalifens visir Almansur i Hispanien, om julgillet hos danernas kung Harald Blåtand, om engelske kung Ethelreds silver och utfärden österut efter bulgarguldet. Hans resor kantas av möten med judiska silversmeder, irländska munkar, isländska skalder, vilda patzinaker och med sig har han ständige följeslagaren Toke.

Har fått Röde Orm med mig nästintill med modersmjölken, då båda mina föräldrar gillade den här boken jättejättemycket. Pappa kunde citera långa stycken ur den, och när jag och mina syskon var små brukade han berätta den som godnattsaga för oss. Det kunde heller aldrig serveras en rätt med timjan i utan att minst en person högtidligt deklamerade DET ÄR TIMJAN I, SADE TOKE MED BRUTEN RÖST (det kan det fortfarande inte, fast nu brukar jag dra citatet i sin helhet, som lyder som följer Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda och det tyckdes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok. "Den lukten är bäst av allt", sade Orm stilla. "Det är timjan i", sade Toke med bruten röst). Tycker det här är något av det bästa som någonsin har skrivits, den står överst på min imaginära "tio böcker att ta med till en öde ö"-lista. Den får fem vikingahjälmar av fem möjliga. 

Mr Mercedes

Har läst-om Mr Mercedes av Stephen King, och har du inte gjort det ännu så är jag lite avundsjuk på den som har denna mästerliga trilogi framför sig (Mr Mercedes är den första delen, sedan kommer Den som finner och slutligen Den sista vakten). Detta är handlingen:

Det är tidig morgon i en amerikansk stad som har drabbats hårt av den senaste finanskrisen. Kön med frusna arbetslösa män och kvinnor ringlar lång utanför hallarna där en jobbmässa snart ska öppna. Men innan portarna hinner slås upp dyker lyktorna på en bil upp i dimman. En ensam förare plöjer rakt genom människohopen i en stulen Mercedes. Åtta människor dör, femton skadas. Månader senare kan den nypensionerade och deprimerade kriminalaren Bill Hodges fortfarande inte släppa fallet med ”Mr Mercedes”, mördaren som lyckades fly. Så får han ett brev från någon som påstår sig vara gärningsmannen. Hodges inser att Mr Mercedes kan slå till igen. Tillsammans med två oväntade medhjälpare ger han sig in i en farlig katt-och-råtta-lek i kamp mot klockan. Ska han lyckas förhindra en ny katastrof? 

Läste den första gången sommaren 2015 och gillade den då också. Nu kanske ännu lite mer eftersom man ju så att säga har lärt känna karaktärerna på ett annat sätt i andra böcker (jag syftar mest på Holly, har för övrigt förhandsbeställt Hollyboken som släpps i september). Den här boken får fem vansinnesdåd av fem möjliga. Schas iväg till bibblan. 

The whale's tail came up and caught her

Det börjar långsamt närma sig semester. Känns overkligt, nästan alla jag känner har haft sin eller är möjligen inne på sin sista vecka. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att plötsligt få ett litet hav av lediga och oplanerade dagar, men det ska säkert lösa sig. 

BOOT CAMP i stallet i helgen, fast det har ännu inte kommit ut någon information om tider och sånt. Vet att personalen i stallet har haft semester och inte börjat jobba förrän den här veckan, så de ligger väl lite back med mail och sånt får man väl förmoda. Dessutom har det varit lite föreningslivsdrama tidigare i år, vilket har lett till att Ridsportsförbundet nu gör någon granskning, och det fick lokaltidningen nys om och gjorde ett jättereportage i förra veckan med krigsrubriker om mobbning och trakasserier. Såatteh, jag antar att det finns ett antal mail om det för ridskolan att besvara.
Och angående den påstådda mobbningen och trakasserierna: jag säger inte att det inte har förekommit, för med tanke på hur mycket tjafs det är bland folk i allmänhet och i föreningslivet i synnerhet så vore det väl konstigt om det inte då och då seglade upp en konflikt av något slag. Men jag har inte sett någonting av detta. Jag har alltid blivit trevligt bemött av alla (utom möjligtvis Häxan, men det var ju mer back in the days), hästarna är välmående och behandlas väl, det är ordning och reda med allt, osv. Såklart kan det finnas jättejättemycket under ytan, men jag kan ju bara uttala mig om det jag har sett och hört. Plus att det jag har sett av "bevis" på den påstådda mobbningen (som lagts ut på en persons instagram) enligt mig var i klenaste laget. Såklart har alla rätt till sin upplevelse och det här var kanske bara droppen som fick bägaren att rinna över (fast om det finns "värre", varför lägger man inte ut det då?), men om jag väldigt starkt ogillar mobbning så ogillar jag nästan ännu starkare när folk ska spela ut "jag-är-utsatt-för-mobbning-och-trakasserier-"offerkoftekortet i tid och otid. En bekants tonåring påstod på fullt allvar att det var en kränkning när hens lärare inför hela klassen frågade någon varför hen inte gjort sin läxa. Det har gått inflation i det här, begrepp som tidigare varit allvarliga vattnas ur till en jättestor lerpöl där alla ska vara med och plaska runt. Någon piskar igång ett drev på sociala medier, personen blir blockad från en sida och vips ylas det om trakasserier utan att man för en sekund funderar över vad som är orsak och verkan. 

Nog om det, trist att denna artikel, där bara "ena sidan" uttalade sig då den andra sidan inte kommenterade en pågående utredning så det blev ju lite, hm, vinklat, skulle komma såhär precis innan terminsstart när man ju verkligen vill lägga gammalt bakom sig och börja på nya friska kulor, men det är som det är. Antar i alla fall att man av denna anledning haft lite annat att prioritera än att skicka ut information om BOOT CAMP, det var det jag skulle komma till. Den kommer väl imorgon eller nåt. Hehe. 

Igår anmälde jag mig till det där trailrun-loppet i oktober! 6 kilometer, så får jag se hur mycket löpning det blir av det hela. Tränade tabata och sedan gick jag en promenad med hundarna medan jag pratade med min bror i telefon. Gick uppför alla backar som fanns plus att jag bitvis fick släpa med mig hundarna p g a intressant road kill som de  ville ha som alternativ föda, och flåsade som en annan Heta Linjengubbe i luren p g a detta. Gud, Heta Linjen ändå va? Vem kom på detta? Hur funkade det egentligen att man plötsligt kunde prata med en massa människor i en tid när ord som "trepartssamtal" var extremt high tech? Hur fick man ens tag på dessa telefonnummer på det mycket analoga 80-talet? Minns inga detaljer, men kul var det (ibland åtminstone, det var väl mindre kul när det bara var en massa snuskhumrar som flåsade och hade sig). 

Satt och läste resten av kvällen medan min man höll på med jobbgrejer. Kände att jag hade det GÖTT. Snart är det helg, sen är det snart semester. Idag ska jag jobba, sedan handla och så hem och städa. Ingen träning. Känner mig lite stel och sleten i kroppen, har kört 10 minuters vibrationsträning plus den vanliga träningen den här veckan och det tar kanske lite mer än vad man tror. Har i alla fall grym träningsvärk, så det ska bli fint med lite vila idag. 

 

Flickan i grottan

Har läst Flickan i grottan av Greta Boström (ytterligare en titel jag fick tipsad om i den här "vi som inte är för gamla för hästböcker"-vevan). Detta är handlingen:

Adriana pekade på siffrorna. 2010 09 10. ”Det är dagen Alma föddes. Sjukt va?”
Lexi tittade forskande på datumet och sedan granskande på oss, som för att avgöra om vi var värda ett förtroende. Något hårt glimmade till i ögonen. ”Ni har väl hört historien om flickan i grottan?”
Alma är på ridläger med sin bästa vän Adriana när hon får höra spökhistorien för första gången. Den om flickan som hittades död samma dag som Alma föddes. Det är Lexi som berättar. Lexi som bor på gården, har två egna ponnyer och sammetshy. Hon som gör allt för att ta Adriana ifrån Alma. Hur kan någon som har allt vara så taskig?
Snart börjar konstiga saker hända. Ett okänt nummer ringer till Almas mobil men när hon svarar finns ingen där, bara ett susande, vinande ljud. Och vem är den vitklädda kvinnan som dyker upp på de mest oväntade ställen? Finns hon ens på riktigt?
Dessutom är det något mystiskt med Blue, Almas ridlägerhäst. Känsliga Blue med sagohästmanen som inte alls verkar höra hemma på en ridskola. Varför vill ingen prata om hur hon hamnade där? Ju längre tiden går, desto tydligare blir det att ett mörker döljer sig bakom den somriga idyllen på gården.

Jag gillade den här boken! Det var visserligen lite för mycket "svårriden häst men så fort NN (som är ett barn) sätter sig på den så blir den from som ett lamm", visst finns det olika typer av kemi mellan häst och ryttare, och visst kan man vara en väldigt duktig 13-åring, men...ja. Den delen är väl lite väl gjord. Men själva berättelsen var spännande (även för mig som vuxen) och det fanns en del igenkänningsfaktorer ifråga om taskigheter även om ens ungdoms flydda dagar ligger långt bort. Puuh vad jag är glad att den tiden då man kände att man stod och föll med sin bästis är över. Alltså såklart inget fel i att ha en bästis, men den här DRAMATIKEN när någon eller något "tar ens bästis ifrån en" är jag glad att jag slipper. Den här boken får fyra hästskor av fem möjliga. 

Locket på

Locket på!

Vill du gå på lina så titta inte ner

Igår var jag ensam på jobbet, det gillar jag fast inte lika mycket när det beror på andras sjukdom och jag måste göra deras jobb och det är av karaktären kan-inte-vänta-tills-imorgon. Så det blev en rätt lång och en rätt hektisk dag, kan man ju säga. Efter jobbet stack jag iväg och körde mina intervaller. Fick efter långt om länge svar från dom som arrangerar det där trail run-loppet i oktober. Det finns ju en distans som bara är 2,5 km och jag var lite orolig för att det i så fall skulle bli jag och 50 knattar som for iväg som jehun medan jag och mitt 55-åriga måndagsexemplar till lekamen skulle försöka ta rygg på dom. Och ja, jo, svaret jag fick var att det fanns vuxna som valde den distansen man "de flesta" (alla får man väl anta då) valde att springa den tillsammans med sina barn. Men, tillade de uppmuntrande, man kan även promenera, men "de flesta" valde då 6-kilometersdistansen. Ahvadfan, det borde jag väl också klara? Ja, att gå 6 km är ju inget problem, springa hela blir kanske lite väl optimistiskt (speciellt som det är rätt så kuperat plus att en del av loppet går på stranden = tungsprunget som satan), men jag kan väl köra mina intervaller där också då? Gå när det känns för jobbigt? 6 kilometer är ju egentligen ingenting. Tänkte jag innan jag gav mig ut på min lilla intervallträning. Fail nummer 1 var att jag hade fel kläder på mig. Har numera bunkrat upp så jag har springkläder på jobbet, men igår tyckte jag det kändes lite ruggigt så jag tänkte att det var  lite overkill att ta löparshorts, jag kunde väl springa i mina Adidasbyxor. AJAJAJ vad fel jag hade för nu var det inte alls småruggigt längre utan varmt och fuktigt. Efter en minut var mina narkotikajeans som ett våtvarmt omslag, otroligt obehagligt. Plus att t-shirten, som visserligen var i funktionsmaterial så jag åtmistone var sval på överkroppen, var för trång i halsen och är det något jag hatar så är det när man måste hålla på och dra i halslinningen för att det känns som att någon håller på att strypa en. Fail nummer 2 var att jag hade råkat aktivera SMART SHUFFLE på Spotify. Det är någon ny grej som är att de inte bara slumpar låtar i ens låtlistor utan de slumpar också fram förslag på  andra låtar som de tycker passar en. Det passade inte mig, kan jag säga. Blev så himla irriterad, men aja, jag tog mig såklart runt i alla fall. Eftersom jag var in the mood för det här trail run-loppet så testade jag ett gammalt träningsupplägg när intervallerna var avklarade: springa varannan låt och gå varannan. En gång skulle jag testa det men då var första låten som slumpades fram en 23 minuter lång liveversion av Shine on you crazy diamond med Pink Floyd. Ej helt lyckat om ni frågar mig. Körde detta upplägg i 6 (normallånga) låtar, sen var rundan slut. Det kändes BRA. Trots kläderna och värmen. 

Regnet, som jag hade önskat skulle komma och svalka mig när jag var ute på min runda eftersom jag höll på att koka bort, kom när jag var på väg hemåt. Kom hem, släppte ut hundarna i trädgården, fixade lite med hönsen, gick in och tränade pilates men var otroligt irriterad på Spotifys SMART SHUFFLE som mitt i min pilatesspellista slumpade fram Little Willie John med Peter LeMarc, vilket är ungefär den värsta låt jag vet eftersom den genererar att sjuuuuung för min sjäääääl som ett lååååångsamt farväääääl osv går på repeat inne i huvudet. Lite senare kom The Boxer med Simon & Garfunkel och då började jag fundera på hur den där karlen som det handlar om, han som inte fick något jobb trots att han bara bad om workman's wages, ändå hade råd att gå till horor? Sen bestämde jag mig för att ta itu med det här SMART SHUFFLE en gång för alla. För när jag stängde av den så verkade det ju som att man stängde av hela shufflefunktionen och bara kunde spela låtar i den ordning som de låg i listorna och det är ju inte heller jättekul. Efter en googling visade det sig dock att symbolen för vanlig shuffle och det här SMART SHUFFLE var otroligt lika varandra, fick förstora bilden för att ens kunna se ATT det var en skillnad. Det här var väl inte så smart gjort, Spotify. Men nu är ordningen återställd. 

Scrollade igenom Facebook och blev påmind om att "min" galopphäst (som jag har en andel i) skulle starta på kvällen och då var det preciiiis när loppet gick så jag missade det. Men han kom tvåa! Så duktig! Sen läste jag och messade lite med en kompis och sedan var det läggdags. Hodeladihodeladi hoppsan vilken dag.  

Tecken

Har läst Tecken av Sofia Weiss, den handlar om det här:

"Plötsligt såg jag något i ögonvrån, och den här gången var jag helt säker på att det inte var inbillning. I hörnet som nyss varit tomt skymtade jag något mörkt och svepande. Som en skugga. Samma skugga som jag sett i mardrömmarna."

De sista veckorna i sexan blir inte alls som Moa tänkt. Vardagen - med skola, hästar och bästisen Niki - stannar upp när Moa drabbas av en hjärnskakning efter en märklig ridolycka och blir inlagd på sjukhus. Och mardrömmarna, de som har plågat henne varje natt sedan hon och mamma flyttade till den nya lägenheten, blir bara värre och värre. Snart börjar Moa se kusliga syner även när hon är vaken. Det verkar som om något eller någon som inte längre befinner sig i denna värld söker kontakt. Är det på riktigt eller håller hon på att bli galen? Händelserna tvingar Moa att börja gräva i en gammal hemlighet som visar sig vara mörkare än hon någonsin kunnat ana ...

Det här skulle vara "en rysare för slukaråldern" och med mina 55 jordsnurr tillhör jag väl inte målgruppen precis. "För oss som inte vuxit ifrån hästböcker", tipsade en hyfsat jämnårig, och sånt kan man ju inte motstå. Tycker dock det var för lite hästar för att vara en hästbok, och inte fullt så rysig som jag hade önskat (men ja, återigen är det ju inte jag som är målgrupp, osv). Den får tre spökhistorier av fem möjliga. 

Augusti? va?

Jaha, då var det väl fucking AUGUSTI? Helt obegripligt hur detta gick till. Augusti är ju fortfarande sommar, men med en touch av höst ändå. Skolstarter och sånt, man vill köpa nya block och kalendrar och bra pennor och, tja, liksom börja med något nytt. Fast jag har ju inte ens haft semester än (men snart så), så den känslan har helt ärligt inte infunnit sig. Kanske är det under semestern man kommer på att man vill göra något nytt. 

Igår var en dag där det inte hände något speciellt, det var jobb, det var träning och sedan promenad med hundarna i regn och sen gick jag till bibblan i ännu mera regn. Fixade med lite ekonomitrök, gjorde sallad till resten av veckans lunchlådor (alltså som komplement till befintliga lunchlådor) och kollade på Happy Valley, säsong ett. Den är absolut värd att se igen, tycker jag. Gick sedan och lade mig, läste lite, kände mig trött, släckte lampan, och BING! så var jag inte trött längre. Och sen kom min man och lade sig och började snarka så jag flydde till Flickrummet™, men det blev ändå rätt skralt med nattsömnen tycker jag. Men men. Det är bara att kämpa på. 

Fick en kommentar om min steg- och kaloriräkning på mitt förra inlägg och tänkte att jag skulle utveckla det lite för igår när jag bläddrade i mitt heliga träningsblock så såg jag att det var ett år sedan jag satte som mål att gå minst 100 000 steg per vecka. Jag har ju nuförtiden ett jobb som är väldigt stillasittande. Det enda jag går under åtta timmar är fram och tillbaks till kaffeautomaten och skrivaren. Och den stillasittande livsstilen är ju, om inte lika med DÖDEN så åtminstone inte hälsosam. Nackdelen med att ha ett stillasittande jobb är ju, förutom själva stillasittandet, att man faktiskt blir rätt trött ändå, eller åtminstone blir jag det. Skulle jag då  efter jobbet LYSSNA PÅ MIN KROPP som det så fint heter, så säger den till mig att lägga mig i soffan och titta på tv tills det är läggdags. Den säger defintitivt inte: träna med dig din lata jävel. Här får överjaget (eller vad det nu är för psykologisk funktion) träda in och styra upp. 
Våren 2020 fick jag ju diagnosen knäledsartros, och har man artros så måste man träna hela tiden för att brosket (som ju vid artros bryts ner fortare än vad det hinner byggas upp) ska förbli i gott skick. Först tog det emot, för mitt ena knä var så svullet att det var svårt att böja det och därmed också svårt att göra övningarna, men efter en hästkur antiinflammatoriskt så gav det med sig och sen blev jag stadigt bättre och bättre. Hade en app (Joint Academy) där man fick olika övningar att göra varje dag. Det gick bra i ett drygt år, jag gjorde mina övningar även utan appen (den kostade pengar efter ett tag och visst var den bra, men inte SÅ bra) och symptomen höll sig i schack. Sen fick jag borrelia sommaren 2021 och blev av det lite trött och seg och så var det som i Tintin när kapten Haddock har en djävul som sitter på ena axeln och säger att han ska dricka och en ängel på andra axeln som säger att han ska låta bli. Min motsvarighet till kapten Haddocks djävul sa Men när man är sjuk behöver man ju inte träna och även om jag inte var speciellt sjuk så var det plötsligt ändå väldigt lätt att lyssna på. Och sen hämtade vi hem valpen Laban, och att ha valp är ju lite som att ha barn, plötsligt väldigt svårt att upprätthålla rutiner och det är ju extremt mycket passande och vaktande i början, och så gick jag successivt och utan att reflektera över det från att vara en tränande till en icketränande person. Jag har haft perioder av icketränande innan, men då har jag inte haft artros.

På hösten/vintern 2021 började jag känna av knäna igen, tänkte att jaja, det är väl bara att sätta igång med rehaben igen. Men den här gången gick det inte alls lika lätt, det var inte förrän jag började gå på behandling hos Laserkvinnan som det blev någon ordning med knäna. Och det var inte precis någon sinekur. Dyrt blev det också, 700 kronor per gång och två gånger i veckan i kanske...ett par månader, sen en gång i veckan i några veckor och sen fasades det ut (nu går jag inte dit för behandling av knäna längre utan mer vanlig massage). Det var absolut värt varenda krona, men man har ju andra utgifter också här i världen va. Ja, men i alla fall. Någonstans där förra sommaren bestämde jag mig för att nu måste det till en varaktig förändring, jag måste ha en PLAN. Hittade då appen SAMSUNG HEALTH, som ju legat och lurat i min Samsungtelefon i eviga tider utan att jag har brytt mig mer om den än alla andra såna där skitappar som är förinstallerade i luren vare sig man vill det eller ej, och började utforska den. Grejen med Joint Academy var nämligen att det blev lite sport att få övningarna gjorda innan appen påminde om dom, och mer än så behövdes det tydligen inte för att tävlingsmänniskan i mig ska vakna. I Samsung Health kan man sätta mål med sin träning, och jag började med att sätta målet att jag ska gå 10 000 steg per dag (sen får man en grön plupp om man har klarat det. alltså, ja, men är man tävlingsmänniska så är man). Det har jag nog gjort, inte exakt alla dagar det senaste året, men faktiskt de allra flesta. Bestämde också att jag utöver det skulle gå minst 100 000 steg per vecka, vilket med lite snabb överslagsräkning ger att 10 000 steg inte räcker särskilt långt om man inte vill gå 40 000 steg varje söndag och det vill man ju kanske inte. Det har jag också klarat alla veckor utom kanske två eller tre det här året. 

Samsung Health har förinställt att man ska vara "aktiv" (i rörelse på något sätt) minst 90 minuter, plus att man ska förbruka minst 500 aktivitetskalorier per dag. Hur den räknar detta är lite höljt i dunkel för mig. men under en för mig normal dag med promenad och ett träningspass på 30-40 minuter är det inga problem att nå upp till det. Det har alltså ingenting (för mig) med kaloriräkning och mat att göra, sånt håller jag inte på med. Äter inte ohämmat av allt, för även vikten är ju en framgångsfaktor i kampen mot artrosen, så lite koll får man ju ha. Men det är ingen jättestor del av min PLAN. Man kan skriva in kalorier man äter i appen också om man vill, men sånt orkar jag inte hålla på med. 

Min PLAN går i all enkelhet ut på detta: Har en anteckningsbok där jag för varje vecka skriver in vad jag tänker att jag ska träna, utifrån hur situationen ser ut i största allmänhet. Vet jag om att jag har pissmycket att göra en vecka blir det kanske inte så mycket träning just den veckan, men det får vara okej, tänker jag. Men det får inte vara pissmycket att göra varje vecka, för då håller inte PLANEN. Sen bockar jag av det träningspass som blivit gjort och skriver in antal steg och kilometer som blivit gångna (vilket för mig är en EXTREMT tillfredsställande känsla) varje dag och så småningom summerar jag veckan (ännu mer tillfredsställande) för att se till att det blir de där 100 000 stegen.  Har ju även min "Fylke till Mordor-vandring" att pyssla lite med (är för närvarande någonstans mellan Lóthlorien och Amon Hen, en jättesträcka på 482 km). Det är såna grejer som får mig att träna, om nu promenader ska räknas som träning och det tycker jag att det ska. Sen kör jag ju min andra träning också, pilates och tabata, plus att jag nu har börjat med vibrationsträning 10 minuter per dag, cirka. Känns riktigt gött att vara "en person som tränar" istället för "en person som inte kan träna pga ont i knäna".