Idag är det sista januari. Januari fram till trettondagen är helt okej om man har varit ledig och det har jag haft möjlighet att vara rätt många år i rad nu, januari några dagar efter trettondagen är väl också rätt okej för då har man inte jobbat på ett tag och det är nytt år och en känsla av nystart och sådär. MEN SEN. Fyfan vad jag hatar de här såkallade oxveckorna när allting bara är mörkt och kallt och besvärligt och jobbigt och allmänt jäveljävligt. Det lockar verkligen fram det sämsta i mig.
Men nu så! Februari känns ungefär dubbelt så bra som januari, och dessutom är den månaden så kort att det i princip snart är mars och de riktiga vårkänslorna börjar spira. Även om det är skottår i år och universum bjussar på en extra arbetsdag som man inte får betalt för (om man har månadslön).
Läste en engelsk bok igår och stötte på uttrycket BP i en tidsangivelse. Alltså att någonting hade inträffat "14000 years BP", och jag fattade ingenting, BC som i Before Christ har man ju hört talas om, men BP i annan betydelse än British Petroleum? Fick googla, och lyckades utröna att det stod för "before present". Alltså så djävla dumt, ALLT som inträffade i dåtid är väl för fan "before present"? Ibland blir man trött.
Trött blir man också när man läser i hatboken "PEDAGOGISK FILOSOFI". Nu har jag tragglat mig igenom inledningen som handlar om helt irriterande menlöst abstrakta frågeställningar som "är tillvaron stabil eller föränderlig?", "vad är sant och vad är falskt?", men idag ska jag sätta tänderna i Platon. PLATON. Känner mig inte jätteupphetsad över detta. Måste nog boosta upp motivationen med en kexchoklad först, men sen djävlar.
söndag 31 januari 2016
torsdag 28 januari 2016
Semlor
Jag erkänner utan omsvep: jag älskar semlor. Har inga som helst problem med att de börjar säljas kvart över julafton, för mig hade man gärna fått sälja dom året runt (men med tanke på vilka kaloribomber de är så är det kanske tur för mig att det är begränsat till en del av året). Däremot har jag rätt höga krav på semlan. Bullen ska vara luftig, absolut inte torr, och så får det inte vara för mycket kardemumma för då får jag halsbränna och det förtar lite av njutningen inte bara efteråt, utan även under tiden eftersom jag naturligtvis äter semlan ändå, fastän jag vet att jag kommer att få halsbränna efteråt. Men lite kardemumma måste det ändå vara för att inte bullen ska bli helt tam och menlös. Svår balans det där. Sen får det inte snålas med mandelmassan, och den ska vara riktigt gjord, alltså blandad med inkråm och grädde. Grädden behöver det däremot inte vara såna djävla mängder av som många tycks tro. En riktig Semla™ har enligt mig bara precis så mycket grädde att det blir max cirka en tesked per tugga.
Sen är jag rätt så ortodox ifråga om konceptet Semla™. Det ska vara en vanlig vetebulle, inte någon himla wienersemla eller karlsbadersemla eller annat nypåfund. Förra årets uppfinning, semmelwrappen, bojkottade jag av ren princip för jag tycker att om man är så djävla stressad och om sig och kring sig att man inte ens kan sitta ner och ta en fika i lugn och ro vid något enda tillfälle under veckans etthundrasextioåtta timmar så ska man fan inte ha någon semla heller. Är lite allergisk mot koncept som lanseras som tidsbesparande och som man liksom förväntas utföra i farten.
Men hur som helst, förra veckan när jag stod och skulle inhandla veckans kvot på Café Sandhem i Vä så såg jag att de hade börjat med semlor som såg ut som korv med bröd. Kände mig lite YOLO så jag bestämde mig för att testa. Det var alltså som ett korvbröd och så låg det mandelmassa där korven skulle ha legat och grädde där man kan tänka sig att senap och ketchup placeras, och så lite florsocker på det. Och det var faktiskt inte så tokigt. Gott, men framför allt väldigt lätt att äta. Nackdelen med semlor är ju att de är rätt svåra att äta med värdigheten i behåll. Äter man med sked så är det svårt att dela bullen om den inte är exakt alldeles nybakad, och det är den sällan, äter man utan sked får man ofelbart nyllet dekorerat av grädde och/eller florsocker. Och sen måste man, enligt mig, liksom äta runt om för att ha kvar mandelmassa till den sista tuggan, vilket inte heller det låter sig göras utan kladd och klet.
Men korvmedbrödsemlan! Den var ju liksom homogen rakt igenom och lätt att hålla i näven. Det var faktiskt inte ett så dumt påfund ändå. YOLO!
Sen är jag rätt så ortodox ifråga om konceptet Semla™. Det ska vara en vanlig vetebulle, inte någon himla wienersemla eller karlsbadersemla eller annat nypåfund. Förra årets uppfinning, semmelwrappen, bojkottade jag av ren princip för jag tycker att om man är så djävla stressad och om sig och kring sig att man inte ens kan sitta ner och ta en fika i lugn och ro vid något enda tillfälle under veckans etthundrasextioåtta timmar så ska man fan inte ha någon semla heller. Är lite allergisk mot koncept som lanseras som tidsbesparande och som man liksom förväntas utföra i farten.
Men hur som helst, förra veckan när jag stod och skulle inhandla veckans kvot på Café Sandhem i Vä så såg jag att de hade börjat med semlor som såg ut som korv med bröd. Kände mig lite YOLO så jag bestämde mig för att testa. Det var alltså som ett korvbröd och så låg det mandelmassa där korven skulle ha legat och grädde där man kan tänka sig att senap och ketchup placeras, och så lite florsocker på det. Och det var faktiskt inte så tokigt. Gott, men framför allt väldigt lätt att äta. Nackdelen med semlor är ju att de är rätt svåra att äta med värdigheten i behåll. Äter man med sked så är det svårt att dela bullen om den inte är exakt alldeles nybakad, och det är den sällan, äter man utan sked får man ofelbart nyllet dekorerat av grädde och/eller florsocker. Och sen måste man, enligt mig, liksom äta runt om för att ha kvar mandelmassa till den sista tuggan, vilket inte heller det låter sig göras utan kladd och klet.
Men korvmedbrödsemlan! Den var ju liksom homogen rakt igenom och lätt att hålla i näven. Det var faktiskt inte ett så dumt påfund ändå. YOLO!
Allting är relativt
Igår delade min kollega Micke med sig av den samlade visdom som han skrapat ihop under ett drygt halvsekels levnad:
Man ska alltid dejta tjejer som har små händer, för då ser kuken mycket större ut.
Eh, ja. Tänkte jag skulle dela med mig av detta lifehack till er som aldrig tänkt i de banorna förut.
Man ska alltid dejta tjejer som har små händer, för då ser kuken mycket större ut.
Eh, ja. Tänkte jag skulle dela med mig av detta lifehack till er som aldrig tänkt i de banorna förut.
SPANIEN!
Puh, det gick ju vägen. Efter en rätt tveksam första halvlek där ryssarna, rätt barskt coachade av den numera rätt så frodige Torgovanov, ledde nästan hela tiden, tog sig spanjorerna samman och visade var skåpet skulle stå. PUH. Nu kan det gå som det vill med resten av EM (dvs: dags för den vanliga dosen av kritiskt gnälliga omvärldsbetraktelser som inte utspelar sig på en handbollsplan) eftersom Sverige har fixat den där åtråvärda OS-kvalplatsen. Men det är inte KLOKT. Om man som jag följt herrlandslaget i handboll sedan de gyllene åren på 1990-talet, då Sverige var med i varenda mästerskapsfinal som fanns i hela världen och således var självskrivna till vartenda OS, VM och EM, så känns det ju lite snopet att sitta och jubla över att de nu är betrodda att spela en djävla OS-kvalmatch. Det vill säga, det är långt ifrån självklart att de ens behöver tänka på att fixa biljetter till Rio. Men ja, det är andra tider nu, och man kan inte sitta och haka upp sig på gamla minnen.
I övrigt har detta varit EM:et där allting hände. Norge har skrällt för första gången i en mansålder (på herrsidan, Norges damlag är äckligt svinbra) och slagit stornationer som Kroatien, Polen (på hemmaplan) och nu senast FRANKRIKE. Vem hade trott det? Sen fick ju då Danmark, som hittills vunnit alla sina matcher utom den mot Sverige där det blev oavgjort, däng av Tyskland, vilket också är lite överraskande eftersom Danmark är äckligt svinbra och Tyskland kommer med ett pojklag...nä, men så himla rutinerade är de i alla fall inte.
Men det konstigaste av allt var när Kroatien skulle spela mot Polen och det hette innan att "Kroatien måste slå Polen med minst 11 mål för att kunna gå vidare" och alla tänkte HAHAHAHA, ja, det går ju inte ens i handboll. Jo, möjligen mot någon blåbärsnation i början av en turnering, men knappast i ett EM för där är alla lag bra, och definitivt inte så här sent i turneringen för då har ju dom sämsta lagen åkt ut. Och just den här turneringen har varit EXTREMT jämn och jättemånga matcher har slutat oavgjort eller avgjorts med uddamål, men alla hade nog räknat med att hemmanationen Polen skulle ro hem det här rätt så lätt. OCH SÅ BRYTER POLEN IHOP FULLSTÄNDIGT inför fullsatta läktare på hemmaplan, och Kroatien vinner med 37-23.
KAN BARA HÄNDA I HANDBOLL, som vi ju brukar säga. Nu får Polen, istället för att spela semifinal och ha vittring på medaljer, möta Sverige i en snöplig match om sjunde och åttonde plats imorgon. Så kan det gå.
I övrigt har detta varit EM:et där allting hände. Norge har skrällt för första gången i en mansålder (på herrsidan, Norges damlag är äckligt svinbra) och slagit stornationer som Kroatien, Polen (på hemmaplan) och nu senast FRANKRIKE. Vem hade trott det? Sen fick ju då Danmark, som hittills vunnit alla sina matcher utom den mot Sverige där det blev oavgjort, däng av Tyskland, vilket också är lite överraskande eftersom Danmark är äckligt svinbra och Tyskland kommer med ett pojklag...nä, men så himla rutinerade är de i alla fall inte.
Men det konstigaste av allt var när Kroatien skulle spela mot Polen och det hette innan att "Kroatien måste slå Polen med minst 11 mål för att kunna gå vidare" och alla tänkte HAHAHAHA, ja, det går ju inte ens i handboll. Jo, möjligen mot någon blåbärsnation i början av en turnering, men knappast i ett EM för där är alla lag bra, och definitivt inte så här sent i turneringen för då har ju dom sämsta lagen åkt ut. Och just den här turneringen har varit EXTREMT jämn och jättemånga matcher har slutat oavgjort eller avgjorts med uddamål, men alla hade nog räknat med att hemmanationen Polen skulle ro hem det här rätt så lätt. OCH SÅ BRYTER POLEN IHOP FULLSTÄNDIGT inför fullsatta läktare på hemmaplan, och Kroatien vinner med 37-23.
KAN BARA HÄNDA I HANDBOLL, som vi ju brukar säga. Nu får Polen, istället för att spela semifinal och ha vittring på medaljer, möta Sverige i en snöplig match om sjunde och åttonde plats imorgon. Så kan det gå.
onsdag 27 januari 2016
NORGE!
Har precis sett nybörjarna Norge av alla länder (på herrsidan) spöa skiten ur regerande VM- EM- och OS-mästarna Frankrike i en tät och intensiv match där Norge vann med 29-24. Kan bara hända i handboll (internt skämt).
Dessutom: Tyskland slog helt otippat Danmark i matchen som gick samtidigt. Det innebär att Spanien helt plötsligt HAR något att spela för mot Ryssland, vilket är bra för Sverige, givet att Spanien vinner alltså. Så nu ska man sitta och heja på spanjorer helt plötsligt. Kan förmodligen också bara hända i handboll.
HURRA, Sverige-Ungern 22-14
Fick stressa hem för att hinna med Sveriges sista måstematch i dem här turneringen. För trots oavgjort igår och vinsten idag går de inte vidare. SYND, det hade varit roligt att se hur långt de kunnat gå. Så himla härligt att se denna laganda och fighting spirit som lite saknats ibland tidigare, så synd att marginalerna inte varit på vår sida. För det har verkligen varit jämna och spännande matcher hela tiden, utom den idag då. Äntligen kunde man titta utan att ha fullt adrenalinpåslag och maxpuls.
Det kommer väl senare ikväll när Spanien måste vinna över eller spela oavgjort mot Ryssland. Detta för att Sverige ska komma före Ryssland i gruppen och därmed få en plats i OS-kvalet senare i vår. Spanien är det på pappret bättre laget men har inget att spela för i den här turneringen så det kan gå lite hur som helst. Så det lär bli en nervös stämning i soffan ikväll.
Först ska dock matchen Norge-Frankrike avnjutas. Blir också spännande eftersom vinnande laget går till semifinal. Frankrike är ju det bättre laget som jag tyvärr tror vinner, men fan vad gött det hade varit om de fått däng av blåbärsnationen (på herrsidan) Norge som inte spelat ett OS sedan 1972.
Vi ses på andra sidan handbollsplanen.
tisdag 26 januari 2016
JAA, Sverige-Danmark 28-28
Ja, en vinst hade ju förstås varit förnämligt. Men att streta sig upp till oavgjort mot segertippade och hundra gånger mer rurinerade ärkefienden Danmark efter att ha legat under i princip hela matchen, som mest med fem bollar, är fan i mig nästan lika bra. Go go go!
PLUSGRADERNA!
Hurra, de två senaste dagarnas töande och regnande och slaskande och dimma har gjort att nästan all snö har försvunnit. Det bekommer mig inte det minsta att man får vada i lervälling och att det är grått (nej, det är inte grått, det är GRÖNT) och trist (nej, det är inte trist, det är UNDERBART). Nu hoppas jag att Kung Bore har fattat vinken och håller sig borta, gärna forever om ni frågar mig.
måndag 25 januari 2016
Lotus Blues
Håller på med Lotus Blues av Kristina Ohlsson. Jag skulle verkligen vilja gilla hennes böcker för att hon 1. verkar vara en så smart och bra person (baserat på en intervju i "Dagens gäst" i P4 Extra häromveckan, och 2. ger ut en massa böcker i rasande takt, vilket är guld när man hittat en författare man verkligen gillar. Men tyvärr, tyvärr, mitt intresse är så himla svalt trots att jag verkligen försökt. Har läst ett par av böckerna om Fredrika Bergman tidigare, men kände att NÄE, hon intresserar mig inte, och hennes förehavanden med den där djävla Spencer orkar jag inte heller med, och hela den här sega utredningsgruppen med Alex Recht i spetsen får mig att gäspa käken ur led. Och advokat Martin Brenner, som den här boken handlar om, intresserar mig ännu mindre. Böcker där precis varenda karaktär antingen är osympatisk eller/eller fullständigt saknar igenkänningsfaktor känns ju som att de kan kvitta även om intrigen är okej. Och jag vet (tyvärr) att det finns folk som säger "baby" till varandra även i Sverige, men jag får utslag av sån dialog. Så nä. FÖRLÅT, Kristina. Har tragglat med den här boken i veckor nu, men kommer högst sannolikt att förpassa den till kategorin "ej avslutade" inom kort.
PS: Ger dock inte upp helt, har beställt nyutkomna Sjuka själar på bibblan. Den ska utspela sig i Kristianstad, och då finns ju i alla fall en igenkänningsfaktor. Och ska inte handla om vare sig Fredrika Bergman eller Martin Brenner. Hoppet lever.
PS: Ger dock inte upp helt, har beställt nyutkomna Sjuka själar på bibblan. Den ska utspela sig i Kristianstad, och då finns ju i alla fall en igenkänningsfaktor. Och ska inte handla om vare sig Fredrika Bergman eller Martin Brenner. Hoppet lever.
De vackraste
Har läst De vackraste av Karin Slaughter, en psykologisk thriller som recenserades entusiastiskt i DN för ett tag sen. Jag gillade den "sådär", den var spännande men samtidigt lite väl förutsägbar, och det var lite väl många twister att hålla reda på. Plus att upplägget gjorde det svårt att fatta vem som var vem i början.
Ja, det är Claire, som har en syster som försvann spårlöst för sisådär tjugo år sen, som är gift med Paul, som är så himla bra på alla sätt och vis: duktig, omtänksam, förutseende, rik och på det hela taget har hon ett väldigt glassigt liv. Sen är det Lydia, som också är syster med Claire och som inte har det fullt lika glassigt som f d missbrukare som numera bara konsumerar ohälsosamma mängder chips, men som har en fantastiskt begåvad dotter. Boken börjar med att Paul blir rånmördad i en mörk gränd och dör i Claires armar, när hon sen börjar rota bland hans grejer hittar hon ETT OCH ANNAT som inte riktigt passar sig om man säger. Och sen börjar allting nystas upp och det visar det sig att ingenting är som man trodde det skulle vara och ordet "dubbelliv" får väl en helt ny innebörd, kan man väl säga, och i detta förenas Claire och Lydia, som inte har talat med varandra på tjugo år av en anledning, plus deras mamma som tog Claires parti och därför inte heller talat med Lydia på tjugo år, i en kamp på liv och död kan man väl säga utan att avslöja alltihop.
Men det är spännande, det ska jag inte säga annat. Förutsättningarna ändras hela tiden, och sånt här gillar jag verkligen, men samtidigt blev det nästan lite TOO MUCH av den varan. Det känns lite väl osannolikt att om man skulle kunna hinna leva ett så extremt komplext dubbelliv som Paul levt i tjugo års tid så borde han haft ett dygn på cirka fyrtioåtta timmar och aldrig sovit. Och sen känns det lite väl enkelt att någon som levt detta komplexa dubbelliv skulle ha så mycket avslöjande material på sin dator hemma, och att Claire, som konsekvent överlåtit åt Paul att "ta hand om allt" ändå fixar att lista ut lösenord, etc. Men det går att förlåta för att det ändå var en spännande intrig. Fast sen urartar det hela tyvärr i en katt-och-råtta-lek som kändes lite väl redan gjord och förutsägbar, så det blir bara tre och en halv yxmördare av fem möjliga.
Ja, det är Claire, som har en syster som försvann spårlöst för sisådär tjugo år sen, som är gift med Paul, som är så himla bra på alla sätt och vis: duktig, omtänksam, förutseende, rik och på det hela taget har hon ett väldigt glassigt liv. Sen är det Lydia, som också är syster med Claire och som inte har det fullt lika glassigt som f d missbrukare som numera bara konsumerar ohälsosamma mängder chips, men som har en fantastiskt begåvad dotter. Boken börjar med att Paul blir rånmördad i en mörk gränd och dör i Claires armar, när hon sen börjar rota bland hans grejer hittar hon ETT OCH ANNAT som inte riktigt passar sig om man säger. Och sen börjar allting nystas upp och det visar det sig att ingenting är som man trodde det skulle vara och ordet "dubbelliv" får väl en helt ny innebörd, kan man väl säga, och i detta förenas Claire och Lydia, som inte har talat med varandra på tjugo år av en anledning, plus deras mamma som tog Claires parti och därför inte heller talat med Lydia på tjugo år, i en kamp på liv och död kan man väl säga utan att avslöja alltihop.
Men det är spännande, det ska jag inte säga annat. Förutsättningarna ändras hela tiden, och sånt här gillar jag verkligen, men samtidigt blev det nästan lite TOO MUCH av den varan. Det känns lite väl osannolikt att om man skulle kunna hinna leva ett så extremt komplext dubbelliv som Paul levt i tjugo års tid så borde han haft ett dygn på cirka fyrtioåtta timmar och aldrig sovit. Och sen känns det lite väl enkelt att någon som levt detta komplexa dubbelliv skulle ha så mycket avslöjande material på sin dator hemma, och att Claire, som konsekvent överlåtit åt Paul att "ta hand om allt" ändå fixar att lista ut lösenord, etc. Men det går att förlåta för att det ändå var en spännande intrig. Fast sen urartar det hela tyvärr i en katt-och-råtta-lek som kändes lite väl redan gjord och förutsägbar, så det blir bara tre och en halv yxmördare av fem möjliga.
PLUSGRADERNA!
De är här nu, plusgraderna. Blev helt exalterad i morse när termometern stod på +2,1ºC och tyckte nästan att det hade blivit lite ljusare också? Fast det sista måste ha varit inbillning, för det börjar inte bli ljust på morgnarna när jag kör till jobbet förrän ett par veckor innan det är dags att ställa om till sommartid (och sen blir det mörkare igen, men det gör inte så mycket eftersom det är ljust på kvällarna), och dit är det ju ett tag till.
Blev nästan lite sur när jag kom till stan och såg att i princip all snö var borta. Stan har kommit så himla lindrigt undan den här vintern tycker jag. Hos oss i skuggan av Linderödsåsen har det dråsat ner decimetervis och i stan har det väl på sin höjd kommit några centimeter. Sammanlagt. Mesigt skulle jag vilja kalla det. Vi har alltså fortfarande ett tjockt vitt täcke som det känns som att det kommer att ta veckovis innan det försvinner. Men väderprognosen har sagt plusgrader hela veckan, så jag hoppas det hinner bli åtminstone fläckvis barmark innan det är dags för nästa period av Winter is coming, om det nu blir någon sådan. Hoppas inte.
Mvh Vinterhatare_68:a.
Blev nästan lite sur när jag kom till stan och såg att i princip all snö var borta. Stan har kommit så himla lindrigt undan den här vintern tycker jag. Hos oss i skuggan av Linderödsåsen har det dråsat ner decimetervis och i stan har det väl på sin höjd kommit några centimeter. Sammanlagt. Mesigt skulle jag vilja kalla det. Vi har alltså fortfarande ett tjockt vitt täcke som det känns som att det kommer att ta veckovis innan det försvinner. Men väderprognosen har sagt plusgrader hela veckan, så jag hoppas det hinner bli åtminstone fläckvis barmark innan det är dags för nästa period av Winter is coming, om det nu blir någon sådan. Hoppas inte.
Mvh Vinterhatare_68:a.
söndag 24 januari 2016
Keso?
Läste det här på Facebook och skrattade både högt och länge. Kanske det roligaste som någonsin har skrivits?
Keso är köttfärs gjord på mumintroll.
Hahaha. Kan. Inte. Sluta. Skratta.
Anslagstavlan
Slog på tv:n och trodde först det var nåt program för folk med begåvningsnedsättning, för det handlade om hur man skickar brev. Att man ska sätta på frimärke, skriva mottagarens och avsändarens adress och lägga på gula lådan. RÄTT SÅ BASIC om man säger. Fast sen kom jag på att den generationen som växer upp nu kanske aldrig har skickat ett pappersbrev. Så då var det väl på sin plats då. Känns tryggt att Anslagstavlan är med sin tid.
fredag 22 januari 2016
PUH, Sverige-Ryssland 28-28
Jaha, så sitter man här med maxpuls IGEN, efter att ha kastats mellan hopp och förtvivlan i en otroligt tät och spännande måstematch, där Sverige låg under med ett eller två mål i princip hela andra halvlek, segade sig ikapp och sen räddade väl ryssen eller så blev det svenskt tekniskt fel eller rysk straff och så drog de ifrån igen. Med mindre än en minut kvar stod det 28-27 till Ryssland och det var rysk boll, men sen hände det fantastiska: med sådär en halv minut kvar schabblade ryssarna bort bollen och någon svensk, hann inte se vem, snappade tag i den, passade till Johan Jakobsson som älgade mot mål och dunkade in den till oavgjort. PUH är väl ordet. Till och med min man, som hatar sport och som deklarerat att han inte tänkte se en sekund handboll, satt som klistrad och vrålade i slutsekunderna.
Roligt förresten att se Torgovanov igen, den gamle ryske 90-talsspelaren som var så lik Gunde Svan och som nu är coach. Dock hade han lagt på sig en tjugo trettio kilo så den där likheten var inte fullt lika påtaglig längre.
Aja. Drömmen om em OS-kvalplats lever vidare, som en sportjournalist skulle ha uttryckt saken.
Kunskap är en lätt börda att bära (men fan så dyr)
Harvar på i oxveckorna med snö och kyla och allsköns djävlighet. I morse var det tolv minus, men nästa vecka har det utlovats plusgrader. PLUSGRADER. Det är som ljuv musik för en snöhatare som jag.
Tur jag inte är sådär januarifattig som man tydligen ska vara nu. Anmälde mig nämligen i ett anfall av akademiskt övermod till en ny distanskurs, och den litteraturlistan var inte nådig. Fyra böcker var obligatoriska, alla på engelska och ASDYRA. Eller vad sägs om tusen spänn för det litterära mästerverket (måste det vara) The Welfare of Dogs? Åttahundra styck för syskonen i samma serie The Welfare of Cats och The Welfare of Horses (kursen handlar om djurhållning). Är tacksam att den fjärde boken i serien, The Welfare of Laboratory Animals, åtminstone inte var obligatorisk. Den fjärde obligatoriska var en tegelsten som handlade om transport av boskap, men den kostade bara typ 357 kronor så den kändes ju nästan gratis i sammanhanget. Men alltså fatta detta, TVÅTUSENSEXHUNDRA KRONOR för tre böcker, och då är de inte ens inbundna. Inte ens kungen har så dyra böcker. Dom får man nog läsa med andakt känner jag.
Nu råkar det vara så att mitt fackförbund Unionen är så bussiga att de ersätter omkostnader för kurslitteratur även om man bara studerar för nöjes skull. Fast maxbeloppet är "bara" 3200 kronor per termin. Det hade ju gått jämnt ut och varit alldeles otroligt förnämligt om det inte var så att kursen jag tydligen älskar att hata, GRUNDKURS I PEDAGOGIK som alltså fortsätter den här terminen, hade hostat upp en litteraturlista lika lång som Amazonfloden, så där rök ytterligare en påse pengar. En bok heter "Pedagogisk filosofi" och jag känner redan på mig att den kommer att bli en hatbok av stora mått. Bläddrade lite i den igår och jodå, mycket riktigt, nu är det nya gubbar som ska tycka till om världen och hur den är beskaffad och varför. Namn som fladdrade förbi var Rousseau, Kant, Locke och så, favorit i repris, KARL MARX. Honom blir man visst aldrig av med.
Jo, jag är fullt medveten om att man kan låna böcker på biblioteket, men när det kommer till kurslitteratur så bär det mig emot. Alltså inte av principskäl, men jag hatar stressen att inte veta om man kan få tag på böckerna i tid, att det alltid är kö och att det aldrig går att låna om eftersom det är andra som köar otåligt för det enda exemplaret. Så då är det bara att langa upp plånboken och se glad ut. Det drabbar ju dock ingen januarifattig dårå.
I övrigt undrar man om folk är riktigt kloka. När jag läste en distanskurs i höstas fick man reda på i oktober att det skulle vara tenta den 14 januari och att man fick göra denna tenta när man ville under dagen, men från det att man startat så hade man tre timmar på sig. Ja, då var det väl nån som redan i oktober började jämra sig över att hen skulle jobba den 14 januari och då kanske "inte orkade göra tentan på kvällen" och dessutom ville kunna ha en hel helg på sig. Kände att jag ville ryta MEN TA SEMESTER DÅ, men att tiga är guld så jag avstod från att lägga mig i den debatten. Kan säga såhär i efterhand att det gick alldeles utmärkt att jobba på dagen och göra tenta på kvällen. Ingen stress förutom när de där tre timmarna började ticka igång och första frågan verkade som att den tillhörde en helt annan kurs (som jag inte gått), men det hade det ju blivit oavsett om jag varit ledig eller ej.
På kursen i djurhållning stod det redan när man anmälde sig att det var en distanskurs med en fysisk träff på universitetet som avsåg själva examinationen. Ja, då är det väl REDAN nån pellejöns som undrar om hen inte kan få göra tentan i sin hemstad istället eftersom det blir så långt att åka. Javisst, frågan är ju för all del fri, men jag känner att om man anmäler sig till en kurs så får man väl liksom lite köpa det upplägget som finns. Hade blivit SKOGSTOKIG om jag hade varit lärare och folk hade hållit på och velat ändra och att man skulle göra undantag för dom stup i kvarten.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Problemet med världen är att folk är så djävla dumma och lata. Nu ska den här smarta och strävsamma äta sin fredagssemla från Café Sandhem i Vä, som har de godaste semlorna i hela världen. Är tyvärr inte sponsrad, för det är långt ifrån de billigaste men såhär i oxveckorna får man fan i mig UNNA SIG ETT OCH ANNAT. Over & out.
Tur jag inte är sådär januarifattig som man tydligen ska vara nu. Anmälde mig nämligen i ett anfall av akademiskt övermod till en ny distanskurs, och den litteraturlistan var inte nådig. Fyra böcker var obligatoriska, alla på engelska och ASDYRA. Eller vad sägs om tusen spänn för det litterära mästerverket (måste det vara) The Welfare of Dogs? Åttahundra styck för syskonen i samma serie The Welfare of Cats och The Welfare of Horses (kursen handlar om djurhållning). Är tacksam att den fjärde boken i serien, The Welfare of Laboratory Animals, åtminstone inte var obligatorisk. Den fjärde obligatoriska var en tegelsten som handlade om transport av boskap, men den kostade bara typ 357 kronor så den kändes ju nästan gratis i sammanhanget. Men alltså fatta detta, TVÅTUSENSEXHUNDRA KRONOR för tre böcker, och då är de inte ens inbundna. Inte ens kungen har så dyra böcker. Dom får man nog läsa med andakt känner jag.
Nu råkar det vara så att mitt fackförbund Unionen är så bussiga att de ersätter omkostnader för kurslitteratur även om man bara studerar för nöjes skull. Fast maxbeloppet är "bara" 3200 kronor per termin. Det hade ju gått jämnt ut och varit alldeles otroligt förnämligt om det inte var så att kursen jag tydligen älskar att hata, GRUNDKURS I PEDAGOGIK som alltså fortsätter den här terminen, hade hostat upp en litteraturlista lika lång som Amazonfloden, så där rök ytterligare en påse pengar. En bok heter "Pedagogisk filosofi" och jag känner redan på mig att den kommer att bli en hatbok av stora mått. Bläddrade lite i den igår och jodå, mycket riktigt, nu är det nya gubbar som ska tycka till om världen och hur den är beskaffad och varför. Namn som fladdrade förbi var Rousseau, Kant, Locke och så, favorit i repris, KARL MARX. Honom blir man visst aldrig av med.
Jo, jag är fullt medveten om att man kan låna böcker på biblioteket, men när det kommer till kurslitteratur så bär det mig emot. Alltså inte av principskäl, men jag hatar stressen att inte veta om man kan få tag på böckerna i tid, att det alltid är kö och att det aldrig går att låna om eftersom det är andra som köar otåligt för det enda exemplaret. Så då är det bara att langa upp plånboken och se glad ut. Det drabbar ju dock ingen januarifattig dårå.
I övrigt undrar man om folk är riktigt kloka. När jag läste en distanskurs i höstas fick man reda på i oktober att det skulle vara tenta den 14 januari och att man fick göra denna tenta när man ville under dagen, men från det att man startat så hade man tre timmar på sig. Ja, då var det väl nån som redan i oktober började jämra sig över att hen skulle jobba den 14 januari och då kanske "inte orkade göra tentan på kvällen" och dessutom ville kunna ha en hel helg på sig. Kände att jag ville ryta MEN TA SEMESTER DÅ, men att tiga är guld så jag avstod från att lägga mig i den debatten. Kan säga såhär i efterhand att det gick alldeles utmärkt att jobba på dagen och göra tenta på kvällen. Ingen stress förutom när de där tre timmarna började ticka igång och första frågan verkade som att den tillhörde en helt annan kurs (som jag inte gått), men det hade det ju blivit oavsett om jag varit ledig eller ej.
På kursen i djurhållning stod det redan när man anmälde sig att det var en distanskurs med en fysisk träff på universitetet som avsåg själva examinationen. Ja, då är det väl REDAN nån pellejöns som undrar om hen inte kan få göra tentan i sin hemstad istället eftersom det blir så långt att åka. Javisst, frågan är ju för all del fri, men jag känner att om man anmäler sig till en kurs så får man väl liksom lite köpa det upplägget som finns. Hade blivit SKOGSTOKIG om jag hade varit lärare och folk hade hållit på och velat ändra och att man skulle göra undantag för dom stup i kvarten.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Problemet med världen är att folk är så djävla dumma och lata. Nu ska den här smarta och strävsamma äta sin fredagssemla från Café Sandhem i Vä, som har de godaste semlorna i hela världen. Är tyvärr inte sponsrad, för det är långt ifrån de billigaste men såhär i oxveckorna får man fan i mig UNNA SIG ETT OCH ANNAT. Over & out.
torsdag 21 januari 2016
Nr 3001
Precis när jag postade förra texten så råkade jag se att det var text nummer 3000. TRETUSEN blogginlägg. Det är väl vad en sån som Blondinbella (eller vad de heter nuförtiden) kommer upp i på en månad. Hobbybloggaren tar uppenbarligen nio år på sig.
Det känns som att det borde firas på något vis? Känns även som att den borde ha handlat om något pampigt och omvälvande och inte ett andefattigt referat av gruppspelet i handbolls-EM, men jag får väl bättra mig till nummer 4000. Med nuvarande takt: stay tuned until 2019 eller så.
Det känns som att det borde firas på något vis? Känns även som att den borde ha handlat om något pampigt och omvälvande och inte ett andefattigt referat av gruppspelet i handbolls-EM, men jag får väl bättra mig till nummer 4000. Med nuvarande takt: stay tuned until 2019 eller så.
Och äsch, förlust mot Spanien
Det var väl ganska väntat i och för SIG. Men ändå. Retfullt nära. Ibland tror jag det hade varit bättre att bli helt djävla utskåpade, för då kan man ju i alla fall säga att nä, de var inte bättre än sådär. Men när det står och faller med en missad straff här och en utvisning i ett kritiskt läge där, när det känns som att de lika gärna kunde ha vunnit, då är det lite bittert. Men hej hå, hej hå, till mellanrundan nu vi gå i vilket fall som helst.
onsdag 20 januari 2016
Hurra, Tyskland-Slovenien 25-21
Och därmed har Sverige gått vidare till mellanrundan i handbolls-EM oavsett hur det går i kvällens match mot Spanien. Spännande lär det bli ändå, det är det ju jämt och båda lagen lär vara revanschsugna. Men nu behöver man ju i alla fall inte deppa ihop vid en eventuell förlust. Gött.
tisdag 19 januari 2016
Saker man funderar på när man kollar på The Walking Dead
Varför äter inte zombier varandra? De verkar ju inte direkt kräsna med vilket slags kött de slafsar i sig, så det borde väl vara ett smidigt sätt att stilla deras enorma hunger. Har de aldrig sett filmen Alive?
Åh nej, Sverige-Tyskland 27-26
Ja, som om inte måndagen var tillräckligt motsträvig i sig själv så kom det ytterligare en decimeter snö och Sverige förlorade med uddamål mot Tyskland i en match där det hade räckt med oavgjort. FANFANFAN är väl ett uttryck som täcker in det mesta just nu. Dessutom måste man heja på Tyskland i matchen mot Slovenien eftersom det tydligen är enda sättet för Sverige att ta sig vidare till mellanrundan, om man inte vinner över Spanien och Spanien är revanschsugna som få efter att ha åkt på däng så det visslar om det. Plus att de är ett mycket mer rutinerat lag. Inte för att det har hjälpt dom sådär jättemycket hittills, men man kan nog komma en bra bit på vägen med en portion ilska och djävlaranamma.
Ja, så att: heja Tyskland då. ÄVEN OM DET BÄR MIG EMOT.
Ja, så att: heja Tyskland då. ÄVEN OM DET BÄR MIG EMOT.
måndag 18 januari 2016
Gnäll, gnäll och åter gnäll
Hej, nu är det måndag och jag är så djävla sleten så att man skulle kunna tro att jag har supit skallen i bitar både fredag, lördag och söndag. Antal inmundigade alkoholekvivalenter den här helgen uppgår dock till noll komma noll, så jag har inget att skylla den här trötta och extremt sega måndagskänslan på, annat än diverse misär: snökaos och jobbkaos i kombination med oxveckor är väl inget man slår frivolter av direkt. Eller åtminstone inte jag. Och om någon enda människa till jublar över hur härligt det är med minusgrader och snö så tror jag att jag ger hen en fet smäll.
Min värsta tid är nu. Januari och februari alltså. Så jobbiga och tråkiga och menlösa månader när det alltid är mörkt och kallt och motsträvigt. Det är ju åtminstone tur att man inte är fattig, och det beror på att a. jag har månadslön och får lika stor (eller liten, beroende på hur man ser det) lön i december som resten av årets månader, och b. jag är medveten om att det infaller jul under december månad (breaking news: VARJE ÅR faktiskt) och har därför budgeterat för denna merkostnad. Präktigt va? Nä, men jag är så trött på att höra om "ekonomiexperternas råd hur du klarar dig genom januari", som om januari det var någon slags naturkatastrof som ingen kunnat förutse. Och vilka "råd" de här "experterna" kommer med sen då, det är alltid samma, typ: Ta med matlåda till jobbet istället för att äta lunch ute, använd prisjämförelsesajter, köp begagnade slalompjäxor. Krävs det inte mer kunskaper än så för att vara "ekonomiexpert" så borde jag ha fått Nobelpriset för längesen.
Jodåsåatt. Här var det livat, här var det glatt. Kanske inte så jättemycket just idag dårå, men ikväll ska Sverige möta Tyskland i handbolls-EM så då blir det åtminstone lite spänning i tillvaron. Over & out till dess.
Min värsta tid är nu. Januari och februari alltså. Så jobbiga och tråkiga och menlösa månader när det alltid är mörkt och kallt och motsträvigt. Det är ju åtminstone tur att man inte är fattig, och det beror på att a. jag har månadslön och får lika stor (eller liten, beroende på hur man ser det) lön i december som resten av årets månader, och b. jag är medveten om att det infaller jul under december månad (breaking news: VARJE ÅR faktiskt) och har därför budgeterat för denna merkostnad. Präktigt va? Nä, men jag är så trött på att höra om "ekonomiexperternas råd hur du klarar dig genom januari", som om januari det var någon slags naturkatastrof som ingen kunnat förutse. Och vilka "råd" de här "experterna" kommer med sen då, det är alltid samma, typ: Ta med matlåda till jobbet istället för att äta lunch ute, använd prisjämförelsesajter, köp begagnade slalompjäxor. Krävs det inte mer kunskaper än så för att vara "ekonomiexpert" så borde jag ha fått Nobelpriset för längesen.
Jodåsåatt. Här var det livat, här var det glatt. Kanske inte så jättemycket just idag dårå, men ikväll ska Sverige möta Tyskland i handbolls-EM så då blir det åtminstone lite spänning i tillvaron. Over & out till dess.
lördag 16 januari 2016
PUH, Sverige-Slovenien 23-21
Jaha, då är EM-premiären i handboll avklarat och SOM VANLIGT blev det en adrenalinspäckad historia. Sverige ställde upp med typ P99...nä, kanske inte riktigt men nog var det många som var födda på 90-talet och inte så jätterutinerade. Men första halvlek gick strålande och i halvtid ledde de med 17-10. Men ALDRIG att man kan luta sig tillbaks och slappna av, för i andra halvlek hade slovenerna ställt om sitt försvarsspel och körde mycket mer utgrupperat och nästan man-man till slut, vilket orsakade en ytterst plågsam tillställning där de svenska tekniska felen och utvisningarna duggade ungefär lika tätt samtidigt som slovenerna knaprade sig närmare och närmare. Närmare än oavgjort blev det dock tack och lov inte, men nog var det maxpuls i tv-soffan vid många tillfällen.
Handboll alltså. Aldrig långtråkigt, kan man väl i alla fall säga.
fredag 15 januari 2016
Killar som tafsar
Jamen det var väl FAAN vad det finns gott om proxykränkta vita män som nu sätter ner en vredgad fot i backen angående de sexuella trakasserier mot kvinnor som på senare tid uppmärksammats bland annat på festivaler. Hörde en polis på radion som pratade om den här festivalen i Stockholm där unga tjejer hade blivit utsatta för "knuffar och tafsanden", och man känner lite trött och vredgat att WHAT ELSE IS NEW? Ja, precis sådär bitter är jag i den frågan, för enligt min (och här vet jag att "många med mig" tyvärr har samma) erfarenhet så har vissa karlar betett sig så ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Det är förbanne mig inget nytt under solen som per automatik ska associeras med aktuella flyktingströmmar och kvinnosynen i andra kulturer, det säger jag bara.
Jag växte upp långt, LÅNGT ute på vischan, där fanns inte en enda invandrare med undantag från ett par syskon som var adopterade. Gick i en liten gullig rödmålad byskola i låg- och mellanstadiet där alla kände alla, gick i ett något större högstadium i den närmaste "staden", fortfarande inte större än att man kände de flesta åtminstone till namnet och definitivt inte så stor att man på något vis var anonym. Ja, hur som helst så var det även i denna helsvenska och lantligt idylliska miljö vardagsmat för tjejer att bli knuffade och tafsade på. På rasterna, i korridorerna, i matkön, och sen ska vi väl inte snacka om i idrottshallen, och då hade vi ändå inte gympa tillsammans med killarna på högstadiet (vilket jag minns att vi tyckte skulle bli SÅ DJÄVLA SKÖNT eftersom det på mellanstadiet inte gick en enda gympalektion utan att det var någon som höll på att slita och dra i ens lilla gympadräkt med volang i midjan eller försökte dra ner ens byxor). Det fanns lås på dörrarna till omklädningsrummen, men folk sprang ju ut och in hela tiden och ett tu tre så stormade det in ett gäng bröliga tonårskillar och slet i handdukar och vrålade om fitta och knulla. Och okej, kom det någon lärare då så blev de ju utkörda, så helt laglöst land var det ju inte (men å andra sidan drog samtliga lärare som en avlöning så fort lektionen var slut och återfanns sedan i lärarrummets cigarettrökdimmor).
Och allt detta var liksom helt accepterat, ett naturligt inslag och det blev mig veterligen aldrig några efterräkningar. Om man beklagade sig för lärare eller föräldrar så fick man nämligen höra att åja, du har säkert gjort något för att uppmuntra dom, och den som ger sig in i leken får leken tåla, eller: jamen det är bara deras sätt att visa att de gillar dig (och jag varnar, DON'T GET ME STARTED ON THIS för då svarar jag inte för följderna). Det var bara att bita ihop och uthärda liksom (alternativet "slå tillbaka" gjorde att man blev klassificerad som "den där bråkiga tjejen" och DET skulle däremot åtgärdas). Och då ska vi inte tala om hur det var när det var alkohol inblandat, herregud man fick ju i princip löpa gatlopp för att freda sig.
Och nej, jag vet att detta inte handlar om alla män (och inte heller om alla kvinnor). Men att få det till att det skulle vara något nytt och att det har med främmande och kvinnofientliga kulturer att göra köper jag fan i mig inte. ICKE. Då är vår kultur också främmande och kvinnofientlig i såna fall. Och det är inte precis så att man jublar bara för att de där svettiga nävarna som klämmar till om ens pattar tillhör en blåögd lintott om nu någon trodde det.
En bild kan för övrigt säga mer än tusen ord:
Jag växte upp långt, LÅNGT ute på vischan, där fanns inte en enda invandrare med undantag från ett par syskon som var adopterade. Gick i en liten gullig rödmålad byskola i låg- och mellanstadiet där alla kände alla, gick i ett något större högstadium i den närmaste "staden", fortfarande inte större än att man kände de flesta åtminstone till namnet och definitivt inte så stor att man på något vis var anonym. Ja, hur som helst så var det även i denna helsvenska och lantligt idylliska miljö vardagsmat för tjejer att bli knuffade och tafsade på. På rasterna, i korridorerna, i matkön, och sen ska vi väl inte snacka om i idrottshallen, och då hade vi ändå inte gympa tillsammans med killarna på högstadiet (vilket jag minns att vi tyckte skulle bli SÅ DJÄVLA SKÖNT eftersom det på mellanstadiet inte gick en enda gympalektion utan att det var någon som höll på att slita och dra i ens lilla gympadräkt med volang i midjan eller försökte dra ner ens byxor). Det fanns lås på dörrarna till omklädningsrummen, men folk sprang ju ut och in hela tiden och ett tu tre så stormade det in ett gäng bröliga tonårskillar och slet i handdukar och vrålade om fitta och knulla. Och okej, kom det någon lärare då så blev de ju utkörda, så helt laglöst land var det ju inte (men å andra sidan drog samtliga lärare som en avlöning så fort lektionen var slut och återfanns sedan i lärarrummets cigarettrökdimmor).
Och allt detta var liksom helt accepterat, ett naturligt inslag och det blev mig veterligen aldrig några efterräkningar. Om man beklagade sig för lärare eller föräldrar så fick man nämligen höra att åja, du har säkert gjort något för att uppmuntra dom, och den som ger sig in i leken får leken tåla, eller: jamen det är bara deras sätt att visa att de gillar dig (och jag varnar, DON'T GET ME STARTED ON THIS för då svarar jag inte för följderna). Det var bara att bita ihop och uthärda liksom (alternativet "slå tillbaka" gjorde att man blev klassificerad som "den där bråkiga tjejen" och DET skulle däremot åtgärdas). Och då ska vi inte tala om hur det var när det var alkohol inblandat, herregud man fick ju i princip löpa gatlopp för att freda sig.
Och nej, jag vet att detta inte handlar om alla män (och inte heller om alla kvinnor). Men att få det till att det skulle vara något nytt och att det har med främmande och kvinnofientliga kulturer att göra köper jag fan i mig inte. ICKE. Då är vår kultur också främmande och kvinnofientlig i såna fall. Och det är inte precis så att man jublar bara för att de där svettiga nävarna som klämmar till om ens pattar tillhör en blåögd lintott om nu någon trodde det.
En bild kan för övrigt säga mer än tusen ord:
 |
| Som vanligt vet jag inte var jag har hittat den här bilden. Källa: snodd på internet alltså. |
Alla bara dör
Visst, de två förstnämnda levde kanske lite på övertid men ändå, inom loppet av ett par veckor: Först Lemmy, sen Bowie och nu Alan Rickman. Det är fan i mig ingen ordning med någonting längre.
onsdag 13 januari 2016
Saker att störa sig på i trafiken
Jag försöker att inte reta mig på folk i trafiken. Vet det finns människor i min relativa närhet som kan framkalla kraftigt blodtryckshöjande känslor bara för att folk inte blinkar när de ska ur en rondell eller liknande. Inte så att jag tycker att man ska bete sig hur som helst i trafiken (VERKLIGEN INTE), men det är ju så extremt lite man kan göra åt det mer än att kanske tuta irriterat (om man inte går all in i rollen som egenutnämnd trafikpolis och kör ikapp folk, tvingar dom ett stanna och läxar upp dom rejält).
Men just idag irriterar jag mig, på förekommande anledning, orimligt mycket på folk som:
1. Envisas med att köra jättelångsamt, typ i 60 km/h när det är 100 på 2+1-väg när det är enfiligt, och sen när det blir tvåfiligt och man förbereder sig för att köra om så gasar de iväg i 130 km/h. VARFÖR?
2. Tvärbromsar och sniglar förbi fartkameror i 60 km/h när det är 100, för att sedan blåsa på i 130 km/h igen så fort fartkameran passerats. SLUTA UPP MED DET. Det är inte så att man blir belönad för att man kör extra långsamt, att man får något slags kompensation i ickeböter för varje tiotal kilometer man sänker hastigheten under hundra meter. I-DI-O-TER.
Mvh
surbilist_68:a
Men just idag irriterar jag mig, på förekommande anledning, orimligt mycket på folk som:
1. Envisas med att köra jättelångsamt, typ i 60 km/h när det är 100 på 2+1-väg när det är enfiligt, och sen när det blir tvåfiligt och man förbereder sig för att köra om så gasar de iväg i 130 km/h. VARFÖR?
2. Tvärbromsar och sniglar förbi fartkameror i 60 km/h när det är 100, för att sedan blåsa på i 130 km/h igen så fort fartkameran passerats. SLUTA UPP MED DET. Det är inte så att man blir belönad för att man kör extra långsamt, att man får något slags kompensation i ickeböter för varje tiotal kilometer man sänker hastigheten under hundra meter. I-DI-O-TER.
Mvh
surbilist_68:a
Reflektion kolon
Använde idag för första gången, tror jag, ordet "hen" när jag skickade ut ett mail till alla på jobbet. Tid från att mailet skickades till första "AMENVADFAAAAN, HEN"-vrålet: drygt två minuter. Och då beror det npg främst på att personen ifråga var på toa när jag tryckte på "Skicka". Sad but true.
måndag 11 januari 2016
Tillbaka till henne
Läste nån lovordande recension av Sara Lövestams Tillbaka till henne i DN tror jag det var, och tänkte att den kunde nog vara något för mig. Rösträtt och kvinnokamp, det är ju intressanta grejer liksom, och när jag hämtade den på bibblan så fick jag en tegelsten och efter att ha gnölat om tunna ungdomsböcker så kändes det ju inte heller fyskam, så jag öppnade den med stor entusiasm. Och blev rätt besviken, måste jag tyvärr säga. Boken består av två parallella historier, en som utspelas i nutid och en som utspelas i början av 1900-talet. Och ingen av dom berörde mig speciellt mycket alls. Den historiska kändes, jag vet inte, påhittad? Inte så att det inte kunde ha hänt, för det kunde det, men dialogen och beskrivningarna kändes liksom krystade, inte speciellt genuina och fastän ämnet var intressant så orkade jag inte engagera mig i fröken Anna och fröken Signe och fröken Brita och alla deras förehavanden hit och dit. Och den moderna berättelsen, där ett antal föremål från de här personerna av en "slump" hamnar hos Hanna, som lever ett urtråkigt liv med ett oinspirerande jobb och en irriterande pojkvän och en jobbig morsa, men så kommer hon på olika sätt över de här föremålen och helt plötsligt påverkas hon av dom och blir "en annan människa". Den biten känns ju lite gjord, om man säger. Nu har jag kommit drygt halvvägs i tegelstenen, och jag kommer gissningsvis inte ens att läsa färdigt den (för det behöver man faktiskt inte). Känner mest: gäsp. TYVÄRR. Det blir bara en (rätt mager) suffragett av fem möjliga.
Leksaker för pojkar vs flickor
Jag hittade den här bilden någonstans, fråga mig inte var men det var säkert på Facebook (jag hittade den sparad på hårddisken när letade efter något annat). Hur som helst så tycker jag den är så himla rolig. Och sann.
söndag 10 januari 2016
Saker man lär sig av The Walking Dead
Zombies kan, trots sin allmänna stapplighet, röra sig absolut ljudlöst och dyka upp från exakt ingenstans när man minst av allt anar det - men sekunden innan de ska ta sig en rejäl tugga människokött ger de alltid ifrån sig ett hysteriskt väsande så att de blir upptäckta och rejält dödade. Så himla dåligt ur ett evolutionsperspektiv alltså. Om man är en zombie.
torsdag 7 januari 2016
Skuggsommar
Har läst Skuggsommar av Mia Öström, ytterligare en tonårsbok vilket innebär att man kan läsa ut den på en kväll eftersom det tydligen är dödsstraff på att skriva tjocka böcker som riktar sig åt tonåringar. Eller om det är tonåringar som ratar tjocka böcker så att alla bokförlag drar öronen åt sig och ser röda siffror så fort de får ett manus som är tjockare än ett ordinärt reklamblad från Ica Maxi strax innan en storhelg.
Skuggsommar handlar om Rakel, som är tvungen att tillbringa sommarlovet hos sin moster och morbror och sin jämnåriga kusin på deras (ja, de äger den) ö i skärgården för hennes, Rakels, mamma är psykiskt sjuk. Kusinen vill inte att Rakel ska vara där och är i största allmänhet avogt inställt till exakt allting, sådär som tonåringar kan vara, och mostern och morbrorn är väl inte heller överförtjusta men tycker att de väl måste ställa upp.
Rakel träffar på två tvillingflickor vid ett gammalt hopptorn som finns på ön, och man fattar tämligen omgående att de är spöken för de svarar så undvikande på var de bor och hur de tagit sig till ön och såna grejer, men det fattar inte Rakel utan de umgås och tvillingarna lär henne dyka och vill att hon ska vara med i deras hopptornsklubb. Ja, och sen rullar det på. Pappan bestämmer att hopptornet ska bort, tvillingarna härsknar till och det händer lite grejer, fast de ligger ju i lä när det handlar om vad spöktvillingar kan ställa till med i allmänhet (källa: The Shining) och Rakel och hennes kusin hittar det obligatoriska urklippsalbumet på vinden där de ser att tvillingarna omkommit i en drunkningsolycka 1952. Och sen sipprar berättelsen långsamt ut i ett ingenting. Den var inte dålig på något sätt, men jag hade hellre velat veta mer om hur Rakel hade det tillsammans med sin sjuka mamma. Eller vad som hände när hon och kusinen, från att ha varit supertajta, gled ifrån varandra, vilket bara nämns i små korta antydningar här och där. Det hade gjort berättelsen mycket mer intressant om ni frågar mig, men då hade väl boken blivit för tjock dårå. Synd. Som skräckberättelse tycker jag nämligen den var rätt lam, även om det visserligen var avkopplande med spöken som inte var så djävla förbannade hela tiden utan mer som folk i största allmänhet faktiskt. Men samtidigt är man ju lite ute efter den där krypande obehagskänslan (som man sedan förbannar), annars kan man ju lika gärna välja någonting som inte är skräck. Så det blir bara två och en halv dreglande Cujokäftar av fem möjliga.
Skuggsommar handlar om Rakel, som är tvungen att tillbringa sommarlovet hos sin moster och morbror och sin jämnåriga kusin på deras (ja, de äger den) ö i skärgården för hennes, Rakels, mamma är psykiskt sjuk. Kusinen vill inte att Rakel ska vara där och är i största allmänhet avogt inställt till exakt allting, sådär som tonåringar kan vara, och mostern och morbrorn är väl inte heller överförtjusta men tycker att de väl måste ställa upp.
Rakel träffar på två tvillingflickor vid ett gammalt hopptorn som finns på ön, och man fattar tämligen omgående att de är spöken för de svarar så undvikande på var de bor och hur de tagit sig till ön och såna grejer, men det fattar inte Rakel utan de umgås och tvillingarna lär henne dyka och vill att hon ska vara med i deras hopptornsklubb. Ja, och sen rullar det på. Pappan bestämmer att hopptornet ska bort, tvillingarna härsknar till och det händer lite grejer, fast de ligger ju i lä när det handlar om vad spöktvillingar kan ställa till med i allmänhet (källa: The Shining) och Rakel och hennes kusin hittar det obligatoriska urklippsalbumet på vinden där de ser att tvillingarna omkommit i en drunkningsolycka 1952. Och sen sipprar berättelsen långsamt ut i ett ingenting. Den var inte dålig på något sätt, men jag hade hellre velat veta mer om hur Rakel hade det tillsammans med sin sjuka mamma. Eller vad som hände när hon och kusinen, från att ha varit supertajta, gled ifrån varandra, vilket bara nämns i små korta antydningar här och där. Det hade gjort berättelsen mycket mer intressant om ni frågar mig, men då hade väl boken blivit för tjock dårå. Synd. Som skräckberättelse tycker jag nämligen den var rätt lam, även om det visserligen var avkopplande med spöken som inte var så djävla förbannade hela tiden utan mer som folk i största allmänhet faktiskt. Men samtidigt är man ju lite ute efter den där krypande obehagskänslan (som man sedan förbannar), annars kan man ju lika gärna välja någonting som inte är skräck. Så det blir bara två och en halv dreglande Cujokäftar av fem möjliga.
tisdag 5 januari 2016
Makten och härligheten
Stretar på med MAKTEN och börjar tycka att jag har fått ihop det någorlunda. Fast då har jag kanske missförstått hela skiten, det hade inte förvånat mig det minsta. Men jag tycker i alla fall att jag har fått ihop en någorlunda sammanhängande text där ordet "makt" används ett antal gånger. Är det något jag har lärt mig i GRUNDKURS I PEDAGOGIK så är det att det alltid funkar att komma dragandes med Karl Marx i något sammanhang. Plus en massa andra trökgubbar då, men att Marx skulle vara så viktig var rätt otippat. Jag har fortfarande inte lärt mig ett piss om hur man lär ut någonting på bästa sätt, som jag trodde pedagogik handlade om, men jag vet numera en del om vad en massa gubbar har tyckt om rätt tråkiga saker. Aja. Nästa termin blir det kanske annorlunda? Nästa termin ska jag, förutom pedagogiken, läsa en annan distanskurs som heter "Djurhållning, inriktning på hästar och sällskapsdjur". Det är lite oklart vad jag ska göra med den här kunskapen, men det är ju EN LÄTT BÖRDA ATT BÄRA, som folk sa förr. Det kommer säkert från Marx det också.
Igår blev det klass 1-varning för snöfall, fast klass 1-varning känns det ju som att det utfärdas så fort det blåser eller snöar lite mer än bara lite. Här kom väl 5 centimeter eller så, fast det räcker ju när man är ute och skottar och svär. Såg små otäcka fotspår i snön från Katlas ytterdörr till brevlådan och tillbaka igen, så hon har väl varit ute och hämtat morgontidningen och ligger förmodligen och jäser med den i allsköns välmåga. Som sagt. Att man aldrig kan få vara glad. Nu tänker jag i alla fall att jag ska resa mig och gå och tillreda någon form av middag. Igår var jag på bibblan och hämtade boken "Mera vego" som jag hade beställt, tycker hela internet stämmer upp i lovsång kring den och "Vego vego" (som jag också har beställt, men som inte har kommit än), men jag blev lite besviken för nästan alla recept innehöll grejer som jag inte gillar och som jag bara skulle använda om det absolut inte fanns något annat att laga mat av. Till exempel: kokos, tofu, fänkål och svamp. Så nu blir det pastasås på resterna av tacofärsen, men den ska ju också gå åt. Sen kanske jag till och med tar ett glas vin på ren jävelskap, bara för att det är...öh, tisdag? och jag är ledig. Så får det kanske bli.
Igår blev det klass 1-varning för snöfall, fast klass 1-varning känns det ju som att det utfärdas så fort det blåser eller snöar lite mer än bara lite. Här kom väl 5 centimeter eller så, fast det räcker ju när man är ute och skottar och svär. Såg små otäcka fotspår i snön från Katlas ytterdörr till brevlådan och tillbaka igen, så hon har väl varit ute och hämtat morgontidningen och ligger förmodligen och jäser med den i allsköns välmåga. Som sagt. Att man aldrig kan få vara glad. Nu tänker jag i alla fall att jag ska resa mig och gå och tillreda någon form av middag. Igår var jag på bibblan och hämtade boken "Mera vego" som jag hade beställt, tycker hela internet stämmer upp i lovsång kring den och "Vego vego" (som jag också har beställt, men som inte har kommit än), men jag blev lite besviken för nästan alla recept innehöll grejer som jag inte gillar och som jag bara skulle använda om det absolut inte fanns något annat att laga mat av. Till exempel: kokos, tofu, fänkål och svamp. Så nu blir det pastasås på resterna av tacofärsen, men den ska ju också gå åt. Sen kanske jag till och med tar ett glas vin på ren jävelskap, bara för att det är...öh, tisdag? och jag är ledig. Så får det kanske bli.
måndag 4 januari 2016
Hemma på våran gata i stan
Alltså här händer det grejer ska ni veta. Inte nog med att ambulansen hämtade Katla, den hämtade en annan granne (dock snäll) häromdagen också. Med tanke på att vi, som om ett par år kvalar in som "ett par i femtioårsåldern" är bland de yngsta på gatan så borde ambulansen gå i skytteltrafik, kan man ju tycka. Båda ambulansresenärerna verkar ju dock vara hemma och vid god vigör igen, men då händer väl nästa grej, nämligen denna:
Vår tomt är en såkallad stekpannetomt, vilket innebär att den liksom ligger bakom en annan tomt och uppfarten (stekpannans handtag) är en del av tomten istället för ett servitut på den framförliggande tomten. Det innebär bland annat att vi har världens längsta uppfart att skotta när det är snö.
Vi bor ju vid foten av Linderödsåsen, vilket innebär att hela byn lutar åt alla håll och kanter, själva centrum ligger liksom nere i en håla. Vår tomt lutar åt ett håll, gatan lutar åt ett annat håll, vilket innebär att vår jättelånga uppfart ligger i jämnhöjd med grannens där den börjar och med en nivåskillnad på någon meter där det är som högst där uppfarten slutar uppe på gårdsplanen, på ena sidan, och tvärtom mot grannen på andra sidan. Låter det krångligt? I alla fall innebär det att ena sidan av uppfarten utgörs av en mur och den andra av ett stu-u-u-p, som stagas upp av en annan mur. Jag tycker det är svinläskigt att backa nedför uppfarten utan håller hellre på att trixa en kvart med att vända på gårdsplanen (som inte är speciellt stor) eftersom jag inbillar mig att jag antingen ska skrapa bort all billack mot ena grannens mur, alternativt halka ner på fel sida stupet åt andra hållet.
OCH IDAG HÄNDE DET ALLTSÅ. Dock inte mig, ska jag väl säga med en gång, inte heller var det någon bekant, utan det var någon som trodde att vår uppfart var en genomfart, kom upp på gårdsplanen, insåg sitt misstag och sedan skulle backa ner igen lite snabbt och lätt. Och kom för nära stupet, så bilen blev stående med två hjul i luften som i någon himla Indiana Jones-film (fast där är det ju kanske ett kilometerdjupt stup och inte 50 cm och så är de ofta jagade av nazister eller ryssar, och den här personen skulle bara skjutsa en kollega till jobbet).
Jaha, bärgningsbil städslades och kom efter ett tag. Jag har hittills varit så lyckligt lottad att jag aldrig behövt anlita bärgare, men jag hade väl en föreställning att de skulle komma och blåsa upp bilen i ett litet nafs, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det var liksom inte bara att koppla på en bogserlina och dra, för bilens underrede vilade på muren och vänsterdäcken hängde som sagt i tomma intet. Muren, förmodligen hopsmäckt av förra ägaren till vårt hus, är inte heller jättestabil. Nu blev både vi och grannarna synnerligen engagerade. Bygglampa, ficklampor, SJ-pallar, brädbitar, extra domkraft och Gud vet allt skaffades fram i en hast. Sedan tog det säkert en halvtimmes fixande och trixande innan vi med gemensamma krafter kunde putta så att bakhjulet stod på fast mark. Sen tog det minst ytterligare en halvtimme innan det gick att staga upp framhjulet med pallar och brädor och grejer och sen fick vi putta med gemensamma krafter igen och till slut stod bilen med alla fyra däcken på uppfarten.
Vet inte riktigt hur bärgaren hade tänkt lösa det annars? Det är väl inte så att alla tillbudsplatser bistår med ett gäng stadiga SJ-pallar (som vi råkade ha hemma på grund av att pelletsbilen kom en dag för tidigt och vi därför inte hann ställa fram de pallar som skulle skickas i retur), jättetjocka plankor, extra domkrafter och inte minst 4 vuxna människor som kan hjälpa till att putta? Menar inte att framhäva oss som EXTRA REDIGA, utan är mest bara nyfiken på hur de fixar sånt annars. Fast det kanske inte finns såna där lutande stekpannetomter någon annanstans än här.
Ja, men slutet gott allting gott. Sen höll bärgningsbilen på att backa ner grannarnas soptunna, men den klarade sig. Känns som att dramatik-kvoten är fylld och det är bara den 4 januari. Vad ska 2016 bära i sitt sköte?
Vår tomt är en såkallad stekpannetomt, vilket innebär att den liksom ligger bakom en annan tomt och uppfarten (stekpannans handtag) är en del av tomten istället för ett servitut på den framförliggande tomten. Det innebär bland annat att vi har världens längsta uppfart att skotta när det är snö.
Vi bor ju vid foten av Linderödsåsen, vilket innebär att hela byn lutar åt alla håll och kanter, själva centrum ligger liksom nere i en håla. Vår tomt lutar åt ett håll, gatan lutar åt ett annat håll, vilket innebär att vår jättelånga uppfart ligger i jämnhöjd med grannens där den börjar och med en nivåskillnad på någon meter där det är som högst där uppfarten slutar uppe på gårdsplanen, på ena sidan, och tvärtom mot grannen på andra sidan. Låter det krångligt? I alla fall innebär det att ena sidan av uppfarten utgörs av en mur och den andra av ett stu-u-u-p, som stagas upp av en annan mur. Jag tycker det är svinläskigt att backa nedför uppfarten utan håller hellre på att trixa en kvart med att vända på gårdsplanen (som inte är speciellt stor) eftersom jag inbillar mig att jag antingen ska skrapa bort all billack mot ena grannens mur, alternativt halka ner på fel sida stupet åt andra hållet.
OCH IDAG HÄNDE DET ALLTSÅ. Dock inte mig, ska jag väl säga med en gång, inte heller var det någon bekant, utan det var någon som trodde att vår uppfart var en genomfart, kom upp på gårdsplanen, insåg sitt misstag och sedan skulle backa ner igen lite snabbt och lätt. Och kom för nära stupet, så bilen blev stående med två hjul i luften som i någon himla Indiana Jones-film (fast där är det ju kanske ett kilometerdjupt stup och inte 50 cm och så är de ofta jagade av nazister eller ryssar, och den här personen skulle bara skjutsa en kollega till jobbet).
Jaha, bärgningsbil städslades och kom efter ett tag. Jag har hittills varit så lyckligt lottad att jag aldrig behövt anlita bärgare, men jag hade väl en föreställning att de skulle komma och blåsa upp bilen i ett litet nafs, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det var liksom inte bara att koppla på en bogserlina och dra, för bilens underrede vilade på muren och vänsterdäcken hängde som sagt i tomma intet. Muren, förmodligen hopsmäckt av förra ägaren till vårt hus, är inte heller jättestabil. Nu blev både vi och grannarna synnerligen engagerade. Bygglampa, ficklampor, SJ-pallar, brädbitar, extra domkraft och Gud vet allt skaffades fram i en hast. Sedan tog det säkert en halvtimmes fixande och trixande innan vi med gemensamma krafter kunde putta så att bakhjulet stod på fast mark. Sen tog det minst ytterligare en halvtimme innan det gick att staga upp framhjulet med pallar och brädor och grejer och sen fick vi putta med gemensamma krafter igen och till slut stod bilen med alla fyra däcken på uppfarten.
Vet inte riktigt hur bärgaren hade tänkt lösa det annars? Det är väl inte så att alla tillbudsplatser bistår med ett gäng stadiga SJ-pallar (som vi råkade ha hemma på grund av att pelletsbilen kom en dag för tidigt och vi därför inte hann ställa fram de pallar som skulle skickas i retur), jättetjocka plankor, extra domkrafter och inte minst 4 vuxna människor som kan hjälpa till att putta? Menar inte att framhäva oss som EXTRA REDIGA, utan är mest bara nyfiken på hur de fixar sånt annars. Fast det kanske inte finns såna där lutande stekpannetomter någon annanstans än här.
Ja, men slutet gott allting gott. Sen höll bärgningsbilen på att backa ner grannarnas soptunna, men den klarade sig. Känns som att dramatik-kvoten är fylld och det är bara den 4 januari. Vad ska 2016 bära i sitt sköte?
Säg den lycka som varar
Gick precis förbi Katlas och Tengils grotta hus, och dessvärre såg jag genom fönstret någon som var misstänkt lik Katla. Sittandes i en fåtölj i all välmåga och såg ut som att hon skulle kunna leva i hundra år till. TÄNK ATT MAN ALDRIG FÅR VARA GLAD.
Gravity
Såg filmen Gravity igår. i 3D. Läste att den fått sju Oscars, men jag kan ju tycka att den skulle ha sju överkorsade soptunnor istället. Så kass tycker jag nämligen att den var:
(((SPOILER-VARNING)))
Jo, det var några astronauter, varav en var George Clooney som var extremt käck och putslustig, och en annan var Sandra Bullock, som var läkare och sammanbitet svårmodig, som var uppe i en rymdfärja och grejade med Hubble-teleskopet, oklart vad, och så kom det en massa rymdskrot så rymdfärjan slogs sönder och alla utom Sandra Bullock och George Clooney dog. Och sen gick det cirka en halvtimme när de svävade omkring i viktlöst tillstånd hit och dit och försökte rädda varandra. Fick nästan tag i varandra. Dängde in i vad som återstod av teleskop och rymdfärja hundra gånger, med sådan kraft att de borde fått vartenda ben i kroppen krossat, och om inte rejäla whiplash-känningar, men George Clooney fortsatte att vara putslustig och Sandra Bullock fortsatte vara sammanbitet svårmodig, men hur det nu var så lyckades de koppla ihop sig i något snöre och ta sig till den internationella rymdstationen ISS, där det fanns nån rymdkapsel som de skulle använda för att ta sig tillbaks till jorden. Sen började Sandras syrgas tryta. Hon fick tag i något snöre som satt fast i något, men då insåg George helt hjältemodigt att han var tvungen att koppla loss sig för att inte dra båda två i fördärvet. Han gav handfasta råd hur Sandra skulle göra när hon var helt ensam i rymden och singlade sedan iväg mot döden med gott mod. Fortfarande hade de radiokontakt, och det var ju en sabla tur för Sandra för nu larmade det i hennes rymddräkt att koldioxidhalten var för hög. Den blir det när det inte finns tillräckligt med syre (eftersom man andas ut koldioxid) och då blir man först yr och sedan förlorar man medvetandet. Sandra bumpade långsamt omkring i rymden så länge att hon borde ha kvävts cirka tio gånger om, men det gjorde hon inte utan till slut tog hon sig, med hjälp av radiokontakt med George, in i rymdfärjan. Det första hon gjorde där var, förutom att slita av sig hjälmen och flämta, var att ta av sig i bara underkläderna. Det är ju ett helt logiskt tillvägagångssätt (som Sigourney Weaver även använder i Alien) när man är enda överlevande i rymden med rätt osannolika odds för överlevnad. Aldrig att man ser en karl sväva omkring i viktlöst tillstånd endast iförd kalsonger, men det är väl inget man ska haka upp sig på antar jag.
Ja, i alla fall, Sandra skulle starta en trasig rysk rymdraket för att ta sig vidare till en kinesisk rymdstation. Det var miljoner knappar överallt och allting på ryska, men det var inget som hindrade henne när hon bläddrade i en manual som man fick anta ändå var skriven på engelska. Hela tillvägagångssättet var helt ologiskt, men hon fick igång den och for iväg. Men då: BOIIIING (fast i rymden kan ingen höra en raket studsa tillbaka) så fastnade fallskärmen i någon del av ISS och kom inte vidare. Fan vet vilket material de linorna var gjorda av, men de var slitstarka. Så Sandra fick ut och studsa omkring en stund i rymden och lyckas få loss den. Men sen när hon ska åka så finns det inget bränsle. Då deppar hon ihop och skruvar ner syrgasen och tänker ta livet av sig. Men plötsligt dyker George Clooney upp igen, muntrare än någonsin, dricker rysk vodka och berättar att det finns bränsle till landning och att start och landning är samma sak fast tvärtom och hej och hå. Sen visade det sig att han bara var en hallucination, men Sandra kom på nya tankar och med hjälp av hallucination-Georges direktiv (YEAH RIGHT) så lyckades hon ta sig därifrån, sista biten med hjälp av en brandsläckare, och in i den kinesiska rymdstationen där allting är helt obegripligt och på fakking kinesiska, men hon lyckas få igång den OCKSÅ och susade mot jorden i en djävla hastighet, men i EXAKT RÄTT SEKUND så lyckades hon få ut bromsfallskärmen och ploppade ner i havet, höll på att drunkna men lyckades ta sig upp och i land och så var filmen slut. SJU OSCARS ALLTSÅ. Sug på den. Det är uppenbarligen inte jättesvårt att vara manusförfattare.
Hade tyckt det var jätteroligt om slutet twistats till med att hon till exempel spolats i land i något extremmuslimskt land och blivit skjuten av talibaner för att hon gick omkring i bara underkläderna och utan slöja. Det hade ju blivit ett härligt västgötaklimax på denna storslagna film.
(((SPOILER-VARNING)))
Jo, det var några astronauter, varav en var George Clooney som var extremt käck och putslustig, och en annan var Sandra Bullock, som var läkare och sammanbitet svårmodig, som var uppe i en rymdfärja och grejade med Hubble-teleskopet, oklart vad, och så kom det en massa rymdskrot så rymdfärjan slogs sönder och alla utom Sandra Bullock och George Clooney dog. Och sen gick det cirka en halvtimme när de svävade omkring i viktlöst tillstånd hit och dit och försökte rädda varandra. Fick nästan tag i varandra. Dängde in i vad som återstod av teleskop och rymdfärja hundra gånger, med sådan kraft att de borde fått vartenda ben i kroppen krossat, och om inte rejäla whiplash-känningar, men George Clooney fortsatte att vara putslustig och Sandra Bullock fortsatte vara sammanbitet svårmodig, men hur det nu var så lyckades de koppla ihop sig i något snöre och ta sig till den internationella rymdstationen ISS, där det fanns nån rymdkapsel som de skulle använda för att ta sig tillbaks till jorden. Sen började Sandras syrgas tryta. Hon fick tag i något snöre som satt fast i något, men då insåg George helt hjältemodigt att han var tvungen att koppla loss sig för att inte dra båda två i fördärvet. Han gav handfasta råd hur Sandra skulle göra när hon var helt ensam i rymden och singlade sedan iväg mot döden med gott mod. Fortfarande hade de radiokontakt, och det var ju en sabla tur för Sandra för nu larmade det i hennes rymddräkt att koldioxidhalten var för hög. Den blir det när det inte finns tillräckligt med syre (eftersom man andas ut koldioxid) och då blir man först yr och sedan förlorar man medvetandet. Sandra bumpade långsamt omkring i rymden så länge att hon borde ha kvävts cirka tio gånger om, men det gjorde hon inte utan till slut tog hon sig, med hjälp av radiokontakt med George, in i rymdfärjan. Det första hon gjorde där var, förutom att slita av sig hjälmen och flämta, var att ta av sig i bara underkläderna. Det är ju ett helt logiskt tillvägagångssätt (som Sigourney Weaver även använder i Alien) när man är enda överlevande i rymden med rätt osannolika odds för överlevnad. Aldrig att man ser en karl sväva omkring i viktlöst tillstånd endast iförd kalsonger, men det är väl inget man ska haka upp sig på antar jag.
Ja, i alla fall, Sandra skulle starta en trasig rysk rymdraket för att ta sig vidare till en kinesisk rymdstation. Det var miljoner knappar överallt och allting på ryska, men det var inget som hindrade henne när hon bläddrade i en manual som man fick anta ändå var skriven på engelska. Hela tillvägagångssättet var helt ologiskt, men hon fick igång den och for iväg. Men då: BOIIIING (fast i rymden kan ingen höra en raket studsa tillbaka) så fastnade fallskärmen i någon del av ISS och kom inte vidare. Fan vet vilket material de linorna var gjorda av, men de var slitstarka. Så Sandra fick ut och studsa omkring en stund i rymden och lyckas få loss den. Men sen när hon ska åka så finns det inget bränsle. Då deppar hon ihop och skruvar ner syrgasen och tänker ta livet av sig. Men plötsligt dyker George Clooney upp igen, muntrare än någonsin, dricker rysk vodka och berättar att det finns bränsle till landning och att start och landning är samma sak fast tvärtom och hej och hå. Sen visade det sig att han bara var en hallucination, men Sandra kom på nya tankar och med hjälp av hallucination-Georges direktiv (YEAH RIGHT) så lyckades hon ta sig därifrån, sista biten med hjälp av en brandsläckare, och in i den kinesiska rymdstationen där allting är helt obegripligt och på fakking kinesiska, men hon lyckas få igång den OCKSÅ och susade mot jorden i en djävla hastighet, men i EXAKT RÄTT SEKUND så lyckades hon få ut bromsfallskärmen och ploppade ner i havet, höll på att drunkna men lyckades ta sig upp och i land och så var filmen slut. SJU OSCARS ALLTSÅ. Sug på den. Det är uppenbarligen inte jättesvårt att vara manusförfattare.
Hade tyckt det var jätteroligt om slutet twistats till med att hon till exempel spolats i land i något extremmuslimskt land och blivit skjuten av talibaner för att hon gick omkring i bara underkläderna och utan slöja. Det hade ju blivit ett härligt västgötaklimax på denna storslagna film.
söndag 3 januari 2016
Vad är det för dag?
Är sådär härligt dagvill som man kan bli när man är långledig. Men idag var det visst söndag, upptäckte jag. Mest för att brödet började tryta, jag bakar alltid två bröd varje söndag och de räcker ganska så exakt en vecka. Såna bra grejer att hänga upp sin tillvaro på om tideräkningen i övrigt skulle kapsejsa, plus att det är gott med eget bröd. Här är receptet om någon skulle ha missat det. Det är inte nödvändigt att följa det slaviskt. Har till exempel bytt ut agavesirap mot närproducerad flytande honung och havregryn mot rågflingor, plus att jag har i en skvätt kross också. Men det är alltså inte så kinkigt.
Vad som är kinkigt är däremot hemtentan om MAKT. Jag sliter som ett djur, och då menar jag kanske mer som den stackars hästen Boxer i "Animal Farm" än till exempel en tax som har snott min filt (det var lite dragigt i det hörnet där jag bredde ut mig med mina tentagrejer) och nu ligger bekvämt nedbäddad bakom mig. Alltså, jag är fan så mycket bättre på att ta reda på fakta än att svamla på om ingenting. "Följande begrepp är värda att beakta: Sanning, tradition, skola, negativ respektive positiv frihet, exkludering, kunskap, bedömning - betyg, demokrati" står det i anvisningarna. Har väl fått med "tradition", "skola", "kunskap", "exkludering" och "demokrati" så här långt. Fem av nio, det är ju rätt starkt jobbat ändå. Fast jag misstänker att det inte räcker med att nämna dom sådär lite i förbigående. Allt ska ju hänga ihop på något djävla vis.
Sen har jag ju ett par andra kurser jag trälar med också. En i arbetsmiljö och en i djurrätt. Fast de är mer konkreta. Däremot inte så konkreta att de inte tar tid i anspråk. I arbetsmiljökursen är det deltenta på fredag och den har jag inte ens börjat läsa till än. Ska börja med det imorgon tänkte jag. Så är det två projekt som ska lämnas in veckan därpå, men där är jag nästan klar med det ena så jag tänker att det är gott om tid. I djurrättskursen är jag klar med alla inlämningsuppgifter, och de var inte direkt få, så nu återstår bara sluttentamen, som är den 14. PUH. Ja, men det är ju bara att knoga på.
Det ryktas (via min man som pratat med en av grannarna, men min man är faktiskt helt värdelös på att återberätta skvaller) att ambulansen har hämtat onda grannen Katla strax innan nyår, och att Tengil är oförmögen att klara sig själv så han är också "hämtad", men det tror jag när jag ser det. Det är väl inte direkt så att jag önskar döden på dom, för mitt vidkommande räcker det med att de flyttar någon annanstans, vilket de med jämna mellanrum påstår att de ska göra "för att de inte trivs", men med tanke på att vi hört det till och från sen omkring 2010 så verkar det ju gå rätt trögt med flyttplanerna. Vad som felades Katla var oklart. Ja, att det inte står rätt till i hjärnkontoret på henne var ju inget nytt, men jag har alltid betraktat henne som kärnfrisk. Onda människor har ju en tendens att vara det medan goda dör i förtid. Och jag tror hon kommer att sega sig kvar i detta livet av ren elakhet, men har man blivit hämtad med ambulans får man väl ändå anta att det inte bara är en bruten nagel. Och Tengil är ju 80+ någonting, fast det behöver ju inte betyda ett smack. Min pappa fyllde 80 härförleden och när min syrra skulle ringa och gratulera så hade han inte tid att prata för han skulle iväg och träna. Och när jag ringde för att gratulera några timmar senare så var han ute och efterdrog bultarna till vinterdäcken. Men Tengil är rätt skröpplig och kan uppenbarligen inte reda sin tillvaro på egen hand. Vi får väl se var det här slutar. Förhoppningsvis med en ny granne som inte beter sig som djävla Gestapo.
Nu ska jag fixa tacos, eftersom jag fick ett sug efter det idag. Alltså, mitt mera vegetariska liv har ju inte börjat så bra, skyller på att biblioteket har stängt så jag har inte kunnat hämta mina inspirationsböcker som jag beställt. Men någon av mina cirka 3 läsare kan kanske dela med sig av något smaskigt recept? Ja, Mirre, jag tittar på dig nu. Så har du något att blogga om. MOHAHAHA.
Vad som är kinkigt är däremot hemtentan om MAKT. Jag sliter som ett djur, och då menar jag kanske mer som den stackars hästen Boxer i "Animal Farm" än till exempel en tax som har snott min filt (det var lite dragigt i det hörnet där jag bredde ut mig med mina tentagrejer) och nu ligger bekvämt nedbäddad bakom mig. Alltså, jag är fan så mycket bättre på att ta reda på fakta än att svamla på om ingenting. "Följande begrepp är värda att beakta: Sanning, tradition, skola, negativ respektive positiv frihet, exkludering, kunskap, bedömning - betyg, demokrati" står det i anvisningarna. Har väl fått med "tradition", "skola", "kunskap", "exkludering" och "demokrati" så här långt. Fem av nio, det är ju rätt starkt jobbat ändå. Fast jag misstänker att det inte räcker med att nämna dom sådär lite i förbigående. Allt ska ju hänga ihop på något djävla vis.
Sen har jag ju ett par andra kurser jag trälar med också. En i arbetsmiljö och en i djurrätt. Fast de är mer konkreta. Däremot inte så konkreta att de inte tar tid i anspråk. I arbetsmiljökursen är det deltenta på fredag och den har jag inte ens börjat läsa till än. Ska börja med det imorgon tänkte jag. Så är det två projekt som ska lämnas in veckan därpå, men där är jag nästan klar med det ena så jag tänker att det är gott om tid. I djurrättskursen är jag klar med alla inlämningsuppgifter, och de var inte direkt få, så nu återstår bara sluttentamen, som är den 14. PUH. Ja, men det är ju bara att knoga på.
Det ryktas (via min man som pratat med en av grannarna, men min man är faktiskt helt värdelös på att återberätta skvaller) att ambulansen har hämtat onda grannen Katla strax innan nyår, och att Tengil är oförmögen att klara sig själv så han är också "hämtad", men det tror jag när jag ser det. Det är väl inte direkt så att jag önskar döden på dom, för mitt vidkommande räcker det med att de flyttar någon annanstans, vilket de med jämna mellanrum påstår att de ska göra "för att de inte trivs", men med tanke på att vi hört det till och från sen omkring 2010 så verkar det ju gå rätt trögt med flyttplanerna. Vad som felades Katla var oklart. Ja, att det inte står rätt till i hjärnkontoret på henne var ju inget nytt, men jag har alltid betraktat henne som kärnfrisk. Onda människor har ju en tendens att vara det medan goda dör i förtid. Och jag tror hon kommer att sega sig kvar i detta livet av ren elakhet, men har man blivit hämtad med ambulans får man väl ändå anta att det inte bara är en bruten nagel. Och Tengil är ju 80+ någonting, fast det behöver ju inte betyda ett smack. Min pappa fyllde 80 härförleden och när min syrra skulle ringa och gratulera så hade han inte tid att prata för han skulle iväg och träna. Och när jag ringde för att gratulera några timmar senare så var han ute och efterdrog bultarna till vinterdäcken. Men Tengil är rätt skröpplig och kan uppenbarligen inte reda sin tillvaro på egen hand. Vi får väl se var det här slutar. Förhoppningsvis med en ny granne som inte beter sig som djävla Gestapo.
Nu ska jag fixa tacos, eftersom jag fick ett sug efter det idag. Alltså, mitt mera vegetariska liv har ju inte börjat så bra, skyller på att biblioteket har stängt så jag har inte kunnat hämta mina inspirationsböcker som jag beställt. Men någon av mina cirka 3 läsare kan kanske dela med sig av något smaskigt recept? Ja, Mirre, jag tittar på dig nu. Så har du något att blogga om. MOHAHAHA.
fredag 1 januari 2016
Nytt år och nya tag
Såhär blev nyårsafton:
Vi åt "nyårssupé" (fan vet varför det ska kallas det?), bestående av helstekt örtmarinerad kotlettrad (från glad gris som fått gå ute och böka, obs), delikatesspotatis, sås huvudsakligen bestående av creme fraiche och spadet i stekpåsen och som var to die for, och till det drack vi bubbel. Finns ju ingen anledning att spara allt det festliga till tolvslaget. Sen kollade vi på "Jedins återkomst". Det var ju ett förfärligt misstag. Star Wars-filmer kräver att man, åtminstone jag, är SPIK NYKTER. Och nu hade jag ju ett par glas mousserande vin "innanför västen" och då gick det som det gick. Det vill säga, jag somnade. Det gör jag så fort jag får lite alkohol i mig nuförtiden. Jättepraktiskt, hinner aldrig bli full och ställa till med några dumheter, men det är ju lite B att somna mitt i en film. Skyller detta på kejsaren. Han var förfärligt långrandig, och de där rymdljuden när de slåss med ljussablar är så sövande.
Ja, så jag dök väl i säng vid halv elva eller så? Så himla gött att ha blivit så gammal och klok att man ger fan i att sitta uppe och invänta tolvslaget bara för att vråla "gott nytt år" till Gud och halva världen, när man nu en gång för alla inte är någon kvällsmänniska. I morse däremot, studsade jag ur sängen pigg som en lärka. Åt frukost och powerwalkade 12 km innan de flesta ens hunnit lyfta huvudet från kudden.
Boris klarade nyårsafton riktigt bra, tack vare Sileo munhålegel som han fick intryckt under läppen varannan timme och vid tolvslaget var han som en zombie. Han skällde en del, men det var ju inte alls sån cirkus som det brukar vara när han far omkring som ett jehu och försöker välta möblerna för att hitta någonstans att gömma sig. Så det gick över förväntan. Bäst var ändå att han var sig själv igen i morse (okej, kanske lite seg, men det är svårt att veta med en stor hund som är på det tolfte året, han är inte direkt naturpigg om man säger så). Vi har provat någon annan medicin något annat nyår, men dels hjälpte den inte och sen var han ändå liksom helt zonkad i flera dagar efteråt.
Sen var det i och för sig ett VÄLDIGT lugnt nyår här måste jag säga, inte alls så mycket okynnessmällande som det brukar vara. Vad det nu beror på, har lite svårt att föreställa mig att folk helt plötsligt har tagit sina förnuft till fånga och börjat tänka på andra än sig själva. Till exempel djur, både vilda och tama, miljö (vet ni hur mycket tungmetaller det finns i nyårsraketer? och de FÖRSVINNER inte bara för att man skjuter upp det hundra meter i luften om någon nu trodde det) och sen kan man ju faktiskt även skänka en tanke på alla människor som flytt från krig, de behöver väl inte få sina nerver sönderskjutna mer än vad som redan skett bara för att vi vänder blad från 31/12 till 1/1. Skräpar ner till förbannelse gör det också, inte nog med att raketerna far iväg och landar lite varstans, det verkar dessutom vara helt legitimt att lämna kvar lådor, uppskjutningsanordningar och tomma tändsticksaskar på marken där man stod. Så himla onödigt. Vill man till varje pris se fyrverkerier kan man väl kolla på tv. Eller på youtube, där finns ju allt.
Nu är det 2016, och därmed också dags att ta tag i hemtenta om MAKT och lite andra inlämningsuppgifter som ligger och pockar på uppmärksamhet. Ja, inte idag, någon djävla måtta får det väl ändå vara även om man är pigg och alert. Men imorgon får det vara färdigslappat, då får det vara hej och hå, tagelskjorta på.
Jodåsåatt. Årets första blogginlägg får härmed anses vara färdigskrivet.
Vi åt "nyårssupé" (fan vet varför det ska kallas det?), bestående av helstekt örtmarinerad kotlettrad (från glad gris som fått gå ute och böka, obs), delikatesspotatis, sås huvudsakligen bestående av creme fraiche och spadet i stekpåsen och som var to die for, och till det drack vi bubbel. Finns ju ingen anledning att spara allt det festliga till tolvslaget. Sen kollade vi på "Jedins återkomst". Det var ju ett förfärligt misstag. Star Wars-filmer kräver att man, åtminstone jag, är SPIK NYKTER. Och nu hade jag ju ett par glas mousserande vin "innanför västen" och då gick det som det gick. Det vill säga, jag somnade. Det gör jag så fort jag får lite alkohol i mig nuförtiden. Jättepraktiskt, hinner aldrig bli full och ställa till med några dumheter, men det är ju lite B att somna mitt i en film. Skyller detta på kejsaren. Han var förfärligt långrandig, och de där rymdljuden när de slåss med ljussablar är så sövande.
Ja, så jag dök väl i säng vid halv elva eller så? Så himla gött att ha blivit så gammal och klok att man ger fan i att sitta uppe och invänta tolvslaget bara för att vråla "gott nytt år" till Gud och halva världen, när man nu en gång för alla inte är någon kvällsmänniska. I morse däremot, studsade jag ur sängen pigg som en lärka. Åt frukost och powerwalkade 12 km innan de flesta ens hunnit lyfta huvudet från kudden.
Boris klarade nyårsafton riktigt bra, tack vare Sileo munhålegel som han fick intryckt under läppen varannan timme och vid tolvslaget var han som en zombie. Han skällde en del, men det var ju inte alls sån cirkus som det brukar vara när han far omkring som ett jehu och försöker välta möblerna för att hitta någonstans att gömma sig. Så det gick över förväntan. Bäst var ändå att han var sig själv igen i morse (okej, kanske lite seg, men det är svårt att veta med en stor hund som är på det tolfte året, han är inte direkt naturpigg om man säger så). Vi har provat någon annan medicin något annat nyår, men dels hjälpte den inte och sen var han ändå liksom helt zonkad i flera dagar efteråt.
Sen var det i och för sig ett VÄLDIGT lugnt nyår här måste jag säga, inte alls så mycket okynnessmällande som det brukar vara. Vad det nu beror på, har lite svårt att föreställa mig att folk helt plötsligt har tagit sina förnuft till fånga och börjat tänka på andra än sig själva. Till exempel djur, både vilda och tama, miljö (vet ni hur mycket tungmetaller det finns i nyårsraketer? och de FÖRSVINNER inte bara för att man skjuter upp det hundra meter i luften om någon nu trodde det) och sen kan man ju faktiskt även skänka en tanke på alla människor som flytt från krig, de behöver väl inte få sina nerver sönderskjutna mer än vad som redan skett bara för att vi vänder blad från 31/12 till 1/1. Skräpar ner till förbannelse gör det också, inte nog med att raketerna far iväg och landar lite varstans, det verkar dessutom vara helt legitimt att lämna kvar lådor, uppskjutningsanordningar och tomma tändsticksaskar på marken där man stod. Så himla onödigt. Vill man till varje pris se fyrverkerier kan man väl kolla på tv. Eller på youtube, där finns ju allt.
Nu är det 2016, och därmed också dags att ta tag i hemtenta om MAKT och lite andra inlämningsuppgifter som ligger och pockar på uppmärksamhet. Ja, inte idag, någon djävla måtta får det väl ändå vara även om man är pigg och alert. Men imorgon får det vara färdigslappat, då får det vara hej och hå, tagelskjorta på.
Jodåsåatt. Årets första blogginlägg får härmed anses vara färdigskrivet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)