Jävla karlar

Har läst Jävla karlar av Andrev Walden och det tycker jag att du också ska göra. Detta är handlingen:

"En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant."

Julen 1983 skakas en villa i skogarna utanför Norrköping av ett våldsamt bråk och en hemlighet trillar ut ur en mamma. En pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. Som en indian, säger mamman och tecknar mot armbågen för att pojken ska förstå. Det brusar i pojken för det är det bästa han har hört. Det känns som att han är pojken i en bok om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land och att en ande ska komma för att ta med honom dit. Men det kommer inga andar, bara nya pappor som inte är hans.

Jag har sett den här titeln fladdra runt i periferin ett tag och på något vis fått för mig att det skulle vara en kvinnas berättelse, och det var det ju verkligen inte (annat än möjligen indirekt). Men vilken bok! Vilket språk! Vilken berättelse! Jag var helt tagen av alla känslor som vällde fram ur sidorna, ändå var den inte på något vis svårläst eller tillkrånglad. Genialiskt, skulle jag vilja säga. Den här boken får fem guldhamstrar av fem möjliga, schas iväg till bibblan. 

I cast off the chains that I was born with but it never was enough

Igår hade jag en förmiddag fullspäckad med möten, ändå mailade min chef (som till skillnad från många andra brukar vara duktig på att kolla folks kalendrar innan han skickar mötesförfrågningar) och ville klämma in ytterligare ett möte före tre andra som låg på rad i kalendern där han ville presentere 2024 års løneregulering. Vi har ju inga lönesamtal eftersom man inte har det i Danmark, i alla fall inte enligt våra danska chefer, utan man får en lapp med sin nya lön, vad det motsvarar i procent respektive i kronor och ören, samt något lamt om ifall man hade frågor eller kommentarer kring sin lön så var man välkommen att meddela det till sin chef. Inte jättemycket förhandlingsutrymme om man säger så. Nu är jag ju inte direkt missnöjd med vare sig min lön eller hur löneutvecklingen sett ut för mig de senaste åren så jag klagar inte, men lite märkligt är det även om det där med "löneförhandling" nog mest är spel för gallerierna. 

Vår bransch skryter verkligen inte rent generellt med den högsta lönenivån, åtminstone inte när det gäller vanliga dödliga, jag antar att situationen för höjdarna är en annan. Men min chef har aldrig någonsin inbjudit till någon "presentation" av löneöversynen tidigare, och inte blev det bättre av att han inledde med att han bara ville förklara lite hur han hade tänkt kring min lön. Fick liksom intrycket att han ville bädda in en medioker löneökning som bara motsvarade den avtalsenliga i  diverse dösnack om att det var bistra tider nu och att det absolut inte fanns utrymme för mer än det som avtalet gav och blablabla. Men det visade sig vara fel-fel-fel, den generella löneökningen var 3 % men jag fick 3,8. Det er fordi jag synes du gør ett godt stykke arbejde, det er den korte version, sa min chef som förklaring, så det var väl bara att tacka och ta emot. Hade egenligen gärna velat höra den långa versionen, men det kunde jag inte med att fråga om för det kändes som att gå med håven. 

Sen försökte jag göra skäl för det goda stycket arbete jag fick mer betalt för, men ibland är det svårt alltså. Vi ska snart ha en riktig jävelrevision och det är extremt petigt med allt som hör därtill. Hade därför bestämt att jag skulle göra en internrevision med en person som har något av en nyckelroll i det som ska revideras. Och den personen är kanske det sävligaste som finns på den här jorden, det känns som att han (för såklart är det en han) har en vilopuls på cirka tjugo slag i månaden. Han ger verkligen ett ansikte åt beskrivningen "flegmatisk". Det är så bra med honom, för han är alltid så lugn och stressar aldrig upp sig för något, är den allmänna sägningen om Den Flegmatiske Kollegan (fortsättningsvis kallad DFK), men jag är inte lika imponerad. Alltså, det är ju såklart bra att man är lugnet själv och inte stimmar och stressar och har sig, men jag tycker att DFK rätt många gånger både tangerar och passerar gränsen för när lugnet övergår i ren likgiltighet. Och det går ut över mig och mitt arbete och alla andras med, men nu är det ju en gång för alla så att vissa alltid kommer undan oavsett vad de gör eller inte gör. 
I alla fall. Hade förberett ett antal för den kommande revisionen relevanta frågor på vilka DFK inte kunde svara på EN ENDA. En annan person satt också med, och försökte hjälpa DFK genom att killgissa men det blev ju aldrig bättre än så. Sen bad jag att få se viss typ av dokumentation och det fanns inte och jag vet inte, om man säger att dokumentation är ett lagkrav och hänvisar till förordning si och paragraf så, då borde det väl ändå ha en viss bäring? Men nä, det tyckte uppenbarligen inte DFK för han bara ryckte på axlarna åt mig. Föreslog att man kunde ta fram checklistor att fylla i vad som var gjort och vad som behövde göras, men enligt DFK så behövdes inte det för  att NN (den person som utför mycket av det operativa arbetet som DFK ansvarar för) "vet vad han ska göra". Jaha, så vi ska bygga upp vår verksamhet på att EN person "vet vad som ska göras" och sedan förlita oss på att den personen är på jobbet alla dagar och aldrig blir sjuk, har semester eller går i pension? 

GAH! Var så djävla irriterad efteråt att jag fick dra med mig vår VD ut på gården (för han sitter i rummet bredvid DFK och väggarna på vårt jobb är gjorda av papper) med någon förevändning att han skulle kolla på en grej, för att säga att nu får du banne mig ta tag i detta för det här är ENORMA brister, inte nog med att DFK inte sköter dokumentationen, han påstår dessutom att han inte har någon befattningsbeskrivning där ansvarsfördelningen framgår (ett annat lagkrav), när man pratar om riskbedömning (som ingår i DFK:s ansvarsområden) så sitter han som en fågelholk och vet inte vad jag pratar om och vad jag än säger så skiter han fullständigt i det. 
Tror dock inte det kommer att hända särskilt mycket där, för som sagt, it's a man's world och vissa kommer alltid undan med allt. I alla fall här. 

Avverkade resten av förmiddagens möten på ett uruselt humör, åt lunch, mailade irriterat med en kollega som, när man efterfrågar information, bara hänvisar till att informationen finns i dokumenthanteringssystemet utan att närmare precisera var någonstand. Just den delen av dokumenthanteringssystemets struktur bygger på att man vet vilket år ett visst projekt startades, vilket kanske är självklart för dom som var med men inte för mig som kommer in från sidlinjen och behöver ha tillgång till viss information flera år efter att projektet slutförts. Nu fick jag, efter att ha mailat fram och tillbaka 5-6 gånger, äntligen veta att projektet startades 2022, så då var det ju "bara" att gå in och leta systematiskt bland ett 20-tal mappar efter det jag behövde. Vilket den här gubbdjäveln kunde ha gett mig från början, men han är av typen som ska markera att det saknas resurser på hans enhet, och därför ska han inte hjälpa till med någonting man ber om. Det är ju bara det att de som beslutar om resurserna inte blir drabbade av detta för det märker dom aldrig, utan det skapar bara dålig stämning bland oss vanliga dödliga som sliter med att hålla hjulen rullande.
Aja, sen var det dags att åka hem. Vädret var i alla fall härligt! Gick med hundarna i skogen, tränade tabata och fot-rehab. Fick brev från vårdcentralen att de på röntgen hittat "lindriga förändringar härledda till artros" i min fot. När det gäller artros så har jag dock hört från flera av varandra oberoende källor att man kan ha röntgenfynd på artros utan att ha några som helst symptom, och man kan också ha massor av symptom men inte ett enda röntgenfynd, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den  här informationen. En remiss är skickad till en ortoped så jag får väl en kallelse cirka år 2035 eller så. 

Ja, det var väl gårdagen det. Tur man hade stallet som ventil! När jag åkte hem så var det någon form av underhållsarbete på den avfarten där man svänger av motorvägen för att komma mot Nästan-Österlen. Inte en skylt om det någonstans tidigare, då hade jag kunnat köra ett annat håll hem, men nu fick jag istället köra världens djävla omväg. Var inte hemma förrän typ 22.30. Nu väntar en zzzzeg dag tror jag. Men det är ju i alla fall valborgsmässoafton och ledig dag imorgon så allt är inte kattskit. 

Till stallet istället, v 18 2024, pt 1

Igår fick jag någon form av hjärnsläpp när jag skulle åka till stallet. Vi börjar ju rida klockan 20.00, för att vara i stallet 19.30 som man ju behöver vara om man ska hinna göra i ordning sin häst innan utan att behöva stressa, så behöver jag åka hemifrån cirka 19.00. Men igår satt jag i soffan i godan ro och fick för mig att det räckte om jag åkte 19.30. Tror jag blandar ihop det med att innan, när vi hade vår ridtid 19.30 så behövde jag lämna hemmet 18.30, fast det blev ju inte rätt ändå. Panik uppstod när klockan var 19.20 och jag fortfarande satt i soffan i Adidasbyxor. Bytte om i ilfart, kastade mig i bilen och körde som en  (förvisso rätt mesig) biltjuv mot stan. Hann sms:a till en ridkompis Jag är jättejättesen men på gång, kan någon som har häst som redan går börja borsta och fixa i ordning Irländskan åt mig? och Bästa Måndagsgruppen™ ställer ju alltid upp. Sladdade in på stallplanen 19.45 (så det där biltjuverikörandet var väl att ta i) och medan jag krängde på mig ridstövlar, spände fast sporrar och drog på säkerhetsväst och hjälm så fixades Irländskan i ordning av en annan ridkompis (det visade sig att den ridkompisen som jag sms:at OCKSÅ var sen och hon i sin tur hade sms:at en annan, som OCKSÅ var sen, alla var sena men de flestas hästar gick lektionen innan så det löste sig ändå och 20.00 var samtliga redo att sitta upp). 

Igår var det markarbete och vi red en evighetsbana med bommar som man skulle rida mellan och igenom och runt så att det blev mycket fokus på ställning och böjning. En nyttig övning för Irländskan som ju är stel som en planka. En tråkig övning, tyckte Irländskan, just för att hon är stel som en planka och allt som innefattar ställning och böjning är jättejobbigt. Fick väl inte riktigt till det, det kändes väl något bättre än förra gången jag red henne men lätt är det inte. Hon är stark som en björn och inte helt enkel att rama in mellan hand och skänkel. Men vi kämpade på. Mot slutet skulle vi galoppera över markbommar och då blev hon lite stark och springig. Hon gör ju inget, men lyssnar inte direkt heller. Tycker dock att det är en trevlig modell på häst (eller ponny som det ju är), lagom hög och med lagom stora rörelser. Du hade behövt rida henne en timme till, sa Ridlärare A efteråt när jag pustade över Irländskans ovilja att svara på lösgörande övningar, och sådär är det ju oftast. Man rider väl aldrig så bra som två sekunder innan ridläraren säger att man ska sakta av, ge lång tygel och klappa hästarna. Aja, det är bara att kämpa vidare. 

Helgen de luxe v 17

Alltså det där med att ta ledigt på en fredag och få en långhelg, det kändes som ett djävla GENIDRAG. I fredags morse skulle min man åka till Köpenhanm, så han for upp i ottan och jag låg kvar och drog mig. Somnade om, men vid 06-ish vaknade hönsen och med dom också jag eftersom vårt sovrum vetter mot hönshuset vilket såhär med facit i hand inte var den smartaste placeringen, men där hönsgården låg innan var bara en meningslös slänt med meningslösa barrväxter som inte gjorde någon människa glad, i alla fall inte i det här huset, medan höns ju gör en glad varje dag! Är ju heller inte som att bli väckt av tuppen, mer av ett lågmält skrockande och dunsar när de hoppar ner från sittpinnarna och gör sig redo att ta sig an den nya dagen. En normal människa hade kanske inte vaknat, men jag är ju extremt lättväckt och det är som det är med den saken. 

Tog med hundarna ut på promenad, kom hem, tränade, läste lite och åt en tidig lunch för jag skulle vara på personalmöte i stallet klockan 12 och sen var det samling i spårskogen klockan 16 så det var ju ingen vits att åka hem emellan. Sen ringde min man och var lite upprörd, förra veckan var han ju på intervju i tisdags för ett tillfälligt jobb, och fått besked på att han skulle börja som idag då. Men sen visade det sig att den  som han träffade inte hade fått klartecken från sin chef, så nu ska allting dras i långbänk ett varv till. Det här var ett vikariat för en som blivit sjukskriven två månader, känns väl mer som att dom ska förhala det så att den här personen ska hinna bli frisk igen och dom inte ska behöva anställa någon? Trist hur som helst. 

Efter mötet i stallet så åkte jag till Granngården för att köpa tvåtaktsbensin till vår trimmer och sen åkte jag vidare till spårskogen och tog en promenad där i väntan på att resten av gänget skulle samlas så att vi kunde få våra områden och lägga våra spår. Åkte sedan hem, gav hundarna kvällsmat och gick ut med dom, sen landade jag på soffan och funderade på att sätta på tv:n men orkade inte. Vilket var lite märkligt med tanke på att jag i princip förvandlades till ett psykfall när internet slutade fungera häromdagen. I torsdags fick min man ett ryck och monterade ett eluttag, i samband med det så bröt han strömmen och när han slog på den igen så fungerade inte internet. Jag hispade upp mig något så in i helvete för detta, sen visade det sig att det bara var att bryta strömmen en gång till så funkade det. Du beter dig ju som en tonåring, sa min man och jag förklarade att min målbild för att mäkta med att utsättas för en strid ström av stress och andras djävla problem på jobbet var att kunna dimpa ner i soffan och äta en macka och kolla på något meningslöst på Netflix på helgen och utan internet inget Netflix och istället för den verklighetsflykt jag suktade efter så skulle jag få ytterligare ett problem att ta itu med. För till skillnad från tonåringar så kan man ju inte bara gapa på en förälder för att få hjälp. Hur som helst, nu när jag hade all tid och möjlighet i världen att slappa framför tv:n så gjorde jag alltså inte det. Eller, jag satt rent fysiskt framför tv:n, men den var inte på. Läste en bok och spelade lite Hayday på telefonen (så internet använde jag ju åtminstone, hehe). 

Gick och lade mig tidigt för klockan stod på 05.30 på lördagen eftersom det var samling i spårskogen 08.00 SHARP. Tog med mig alla hundarna eftersom min man var i Köpenhamn. Det blev en låååång dag som vanligt, kallt som fan var det också. Var väl inte så farligt så länge man var i rörelse, men lite dötid och väntan blir det ju ändå. Inte så farligt för mig, för jag passar alltid på att gå med och titta på andras hundar för det tycker jag är så kul, men det finns ju dom som bara går sin egen hunds spår och sen sitter och väntar resten av dagen. Dom får ju dock lite skylla sig själva, men det blir ju inte varmare för det. Det regnar åtminstone inte, sa vi och undrade lite uppgivet om det ALDRIG skulle bli vår? Min exman brukade alltid, varje vår, fråga sig om kastanjerna skulle bli gröna till första maj. Han trodde aldrig det, dom blev alltid det, i alla fall under de 11-12 år som vi var ett par, och alla år efter det också vad jag vet, men i år undrar jag om han kanske för första gången någonsin kommer att bli sannspådd för den här våren är TRÖG. 

Trots att vi börjat en timme tidigare än vi brukade var jag inte hemma förrän vid typ halv fyratiden. Det kändes som söndag eftersom jag varit ledig på fredagen, men det var ju bara lördag! Hundarna slocknade som små ljus i soffan, dödströtta efter en dag i skogen (även om det bara var Laban som hade spårat, men de andra hade ju vaktat bilen mot potentiella inkräktare, och sånt tar också på krafterna). Låg i soffan och njöt av att det var precis knäpptyst och stilla. Läste lite, sen kom min man hem och berättade om senaste nytt från Köpenhamn (som var att han köpt ett årskort på Nationalmuseum som  mer såg ut som ett årskort till en porrklubb, eller inte för att jag vet hur ett sånt ser ut, men om det finns så såg det nog ut som det här). Sen masade jag mig ur soffan och lagade middag och så kollade vi klart på Love is Blind USA och gick och lade oss tidigt. 

Igår var det som att våren hört vårt kollektiva gnäll från spårskogen och skärpt till sig. Det var visserligen inte mer än fem grader eller så när jag gick ut med hundarna på morgonen, men solen tittade fram och vid halv tiotiden kunde man ana att det skulle bli en KANONDAG. Och det blev det också! Denna kanondag tillbringades i stallet eftersom det var anbefallt fixar/röjardag och det skulle ju göras oavsett, men det är ju fan så mycket trevligare att göra det i strålande sol och femton plusgrader istället för i snålblåst, regn och fem plusgrader. I övrigt skulle det här lika gärna kunna ha varit en fixar/röjardag på 70-talet, då båda mina föräldrar var extremt engagerade i den lokala idrottsföreningen och vi barn alltid fick hänga med på det vare sig vi ville eller ej. Då var det alltid så att mammorna rensade ogräs, städade och putsade samt kokade kaffe och korv (vet inte om vår idrottsförening inte hade någon grill, men som jag minns det så serverades alltid kokt korv med bröd vid alla evenemang) medan papporna klippte gräs och häckar och fixade staket och sånt. Lite så blev det för oss också igår, med få undantag så var det gubbarna som tog sig an trimrarna och häcksaxarna och motorsågarna, medan vi "tjejer" (a k a tanter) höll oss till maskrosjärnen och skurmopparna. Det kan man ju tycka ett och annat om, men vi hade i alla fall himla trevligt där vi satt/halvlåg och slet med maskrosor och kvickrot i rabatterna och pratade om högt och lågt. Sen grillade vi (tjejer/tanter) korv och därefter övergav jag ogräset och hjälpte jag till att dra undan nedsågade grenar av hagtorn, slån och annat diverse taggigt så idag ser jag ut som om jag vore en emo-personlighet med lättare självskadebeteende. Men det var en trevlig dag i alla fall, vi var nog närmare 20 personer och då blir det ju lite enklare att få lite gjort än om man är 3-4 stycken bittra som muttrar sitt  eviga föreningslivsmantra att Det är alltid samma personer som ställer upp...

Åkte hem, tog med tre säckar bortrensat ogräs som hönsen fick. Fixade i med brödbak och äggkokning och matlagning och sen var det väl i princip kväll och läggdags. En produktiv helg med fullt upp, men det har gett mer energi än vad det har tagit skulle jag vilja sammanfatta det hela med. Trots träningsvärk och rispade armar.  

Till stallet istället, v 17 2024

Igår var Köttbullen inte på humör. Vi skrittade ut, det hade hon inga direkta synpunkter på, men någon jävla dressyr tänkte hon tydligen inte utsätta sig för. Hon segade och stod emot och kändes allmänt ovillig. I galoppen lät jag henne få rätt lösa tyglar i början för det brukar hon gilla, men nu utnyttjade hon det istället genom att köra ner huvudet. Hon bockar inte, men nybörjarna kan få sig en liten ofrivillig flygtur när hon gör så för hon är STARK. Dagens övning var öppna på långsidorna, det gick väl ärligt talat ganska dåligt till och med för att vara oss. Men man kan ju inte vara på topp jämt, hehe. 

Blown on the steel breeze

Igår var en intensiv jobbförmiddag med möten som gick in i varandra och parallellt med det så ska jag dessutom lära mig använda ett nytt system där jag förväntas vara någon slags superuser, men detta sker samtidigt som andra också ska börja använda det och de har bara fått veta att de ska vända sig till mig och därför blir jag också bombarderad med frågor om varför saker inte funkar, hur gör man med ditt, var hittar man datt, osv? Min projektledare har varit på en stor mässa hela förra veckan och därför inte nåbar, igår sms:ade vi fram och tillbaka men jag skulle behöva prata om vissa grejer som är för omständliga att skriva om på sms, och då fanns det en tid som idag när hon skulle sitta i bilen. Ej optimalt, men vad gör man.

Och så de här personerna i mitt team, P1 och P2 där P1 ska sluta om en dryg månad och P2 är ny och under upplärning. Och där har P1:s strategi mest verkat vara att säga "nu ska vi göra ditt eller datt" och sen har det varit upp til P2 att fråga hur man gör, och ibland när P2 tror att P1 ska visa hur man gör så har P2 redan gjort det. Hade ju ett samtal med P1 tidigare i veckan där jag bland annat gav lite tips om hur man kan tänka när man ska lära upp någon som är ny, med vänlig hälsning från en som lärt upp en miljon människor på den tjänsten som P1 och P2 har, men det verkar ju P1 inte direkt ha tagit till sig. Tjänsten omfattar jobb i labb samt tillhörande administrativa uppgifter där det förra är relativt lätt att lära sig och det senare lite mer invecklat, och nu ser det ut som att P1 har satt lite i system att låta P2 göra allt labbjobb och gett sig själv i uppgift att sköta "det svåra". Det duger ju inte. Ska ta ett nytt snack med P1 och dedikera honom till labbjobb nästa vecka så att P2 får möjlighet att jobba med det administrativa och lära sig hela flödet istället för lite glimtar av det då och då. Men det får bli nästa vecka, för jag har som princip att åtminstone försöka att undvika jobbiga och tråkiga samtal på fredagar så man slipper gå in i helgen med en jobbig och tråkig känsla. Nu är det ju inte fredag idag, men eftersom jag ska vara L-E-D-I-G imorgon så är det ju lite samma grej ändå. 

Slutade vid lunch och åkte på massage, vilket var ljuvligt för mina spända axlar. Efter massagen grimaserade hon-som-masserat och tog sig med lidande min mot sin egen rygg. Var nära att skämtsamt fråga om det kanske var så att det var jag som skulle massera henne nu? men vågade inte för det kanske kan uppfattas som en sexuell invit, på hon-som-masserars Facebooksida finns det fullt med skärmdumpar på sms från karlar som är "sugna på en härlig upplevelse, mmmm" och meddelar att de tycker hon är fin och undrar om "extra" och "happy endings". För varje sådant inlägg ombedes man som kund vänligt men bestämt att sluta upp med sånt och informeras också om att polisanmälan kommer att göras. Såatteh, jag avstod mitt försök till skämt, betalade och lommade därifrån. 

Sen åkte jag hem, tog ut hundarna och gick exakt samma runda som i tisdags. Brukar aldrig gå samma runda två dagar i rad, men i tisdags slutade min Samsung Health tillfälligt att fungera när jag hade ställt in den på promenad. Håller ju på med "gå från Fylke till Mordor"-utmaning och skriver därför upp varje (registrerad) promenad. Chansade att det var 5,2 km och det visade sig vara 5,5 km så det var inte så illa gissat. Sen var det dags för filmkväll, förra veckan började vi ju kolla på en film som hette Damsel och nu såg vi klart den. Den började väl inte så illa, men slutade desto sämre. Man kan väl för i helvete inte FÖRHANDLA med en eldsprutande drake? väste jag uppgivet, men det kunde man visst enligt manusförfattaren. Huvudrollen spelades av hon som spelade Eleven i Stranger Things och Den Onda Drottningen spelades av samma skådespelerska som spelade Claire Underwood i House of Cards, men det blev det inte bättre av, tvärtom. Nu ringer hon nog snart Doug Stamper, sa min man när det körde ihop sig för Den Onda Drottningen. 

Idag är det torsdag och som alla torsdagar så är det jobba, städa, rida. Men imorgon är jag ledig! Eller "ledig". Ska vara med på ett personalmöte i stallet, kunde jag väl passa på att vara med på "eftersom jag var ledig" (jag är verkligen SÄMST på att vara just ledig?), och sen ska jag till spårskogen och lägga spår till lördagens träning. Men sen! Hem och slappa, min man åker till Köpenhamn och blir borta till lördag eftermiddag, så lite egentid (som i att ligga i soffan och slappa) får jag ändå. Dock inte så mycket som jag skulle vilja för på lördag förmiddag är det ju spårkurs så jag kommer gissningsvis hem från den ungefär samtidigt som min man. Men men. Det ska i alla fall bli skönt att vara lite ledig från jobbet. 

There's diamonds and pearls in your hair

Igår vaknade jag ju utan huvudvärk och om man har vaknat med bankande huvud tre dagar i rad och gått omkring och känt sig vissen och bakis tre dagar i rad så är det nästan som att vinna på lotto att vakna upp och känna sig...normal? Allting blir i alla fall så mycket enklare, och det behövdes för igår var det segt på jobbet. Ringde de sista tyvärr-vi-har-gått-vidare-med-en-annan-kandidat-samtalen så nu kan jag i alla fall stryka DET från min lista. Kan också bocka av ett du-måste-göra-ett-bättre-jobb-samtal med en person. Inte heller jättekul men det måste ju göras för att det ska bli drägligt för andra i samma team. Avslutade dagen med ett segt möte med några höjdare där vi har ett problem att lösa men ingen vill ta i det med tång. Jag menade på att den som har det formella ansvaret för den aktuella produktlinjen också äger problemet. Den som har det formella ansvaret för den aktuella produktlinjen sitter dock i Danmark och han (för såklart är det en han) menar att eftersom problemet finns i Sverige så får det lösas av någon i Sverige. "Någon i Sverige" brukar vanligtvis vara jag, hade det här varit för tio år sen så hade jag förmodligen bara sagt att jag fixar det och så hade problemet varit löst, för jag är en sån som fixar saker (är jag kanske lite som han Red i Shawshank Redemption?) och ingen hade ens reflekterat över att det var ett problem. Men eftersom jag har fått så mycket nya ansvarsområden de senaste åren i allmänhet och det sista i synnerhet så har jag kommit till en punkt där jag måste sluta erbjuda mig att fixa andras skit. Och då blir dom lite sura, kanske inte direkt på mig men det är ändå mycket suck och stön och överlag en rätt tråkig stämning.   

Med detta i ryggen åkte jag hem, gick ut med hundarna och tränade pilates. Sen var klockan HALV SJU (mötet drog ut på tiden så jag kom hem mycket senare än vanligt). Åt kvällsmat och läste tills det var läggdags, hodeladihodeladi hoppsan vilken dag. 

Idag väntar en kick off inför nästa steg i det här projektet som jag jobbar med, samt att jag ska ha ännu en trökig "du-gör-inte-ditt-jobb"-happening med en som förvisso inte är i mitt team men vars arbete (eller  snarare brist på arbete) påverkar det jag jobbar med. Jag befinner mig i en del av flödet där det där andras fel och brister ofta visar sig, och då kan man ju välja att se mellan fingrarna eller att ta tag i problemet. Jag väljer oftast det senare, för är det något jag hatar så är det folk som tycker det är okej att småfuska sig fram i tillvaron. Då blir man väl själv inte jättepoppis bland småfuskarna, men det skiter jag i. 

Idag ska jag i alla fall gå en halvtimme tidigare för jag panikbokade in en massagetid i måndags eftersom det kändes som mina axlar höll på att sprängas. Det gör det inte längre, men lite massage och ompyssling kan ju aldrig skada. Ser sedan fram mot a. min lediga fredag, b. egentid i och med att min man ska åka iväg, c. ledig onsdag nästa vecka i och med första maj. Yay. Eller nåt. 

Bortförda

Har läst Bortförda av EP Uggla, detta är handlingen:

Gastkramande psykologisk spänning i högt tempo. En het dag i juli ska Ida plocka upp sin systers barn på Björkens sommaröppna förskola, Niko ska hämta sin dotter, och Sima är försenad eftersom hennes sambo glömt bort att det är hans tur. Allt verkar vara som vanligt utom hettan. Men idag kommer varken de eller övriga anhöriga att hämta några barn. Småbarnsgruppen är spårlöst försvunnen och polisen står handfallen. De förtvivlade föräldrarna söker svar – hos varandra och sig själva. Har någon tagit barnen och i så fall varför? Det visar sig snart att flera av dem bär på mörka hemligheter som alla kan ligga bakom barnens försvinnande. Jakten på de bortförda barnen blir allt mer desperat – ska man hitta dem innan det är för sent?

NJA, kände jag efter att ha läst den här boken som ändå lät väldigt lovande. Men NJA. Hela upplägget, intrig, motiv, upplösning av dramat etc var enligt mig rätt så krystat, och karaktärerna kändes helt osannolika. Många frågor uppstod, till exempel:

((( !!! SPOILER ALERT !!! )))

Kan man vara jurist och samtidigt så jagsvag och mähä:ig som Ida? Hur många gånger om dagen tuggar hon i sig Novalucol och Gaviscon och är det nödvändigt att redovisa exakt varje tablett som äts? Är det ens möjligt att vara myndig och i en process där man ska adoptera ett barn och köpa hus i Skåne osv, vara så ovetande och bortkopplad som hon? Kan man bli ekonomisk analytiker bara på ren feeling och utan att ha gått en sekund på Handels, som Sima? Är det troligt att man går in i något slags flirt-mode när ens barn är försvunnet? Vill man ens ha sex under såna omständigheter? Är det ens rimligt att en polis går fram till en kollega som står och spanar på Plattan och ber om hjälp att fixa lite amfetamin eftersom han "behöver hålla sig vaken" och kollegan efter en svag inledande protest bara "visst, självklart, jag förstår" och utan pardon muddrar en kran och langar över ett "nybörjarpaket". Själva upplösningen när en av karaktärerna bara gick från att vara världens gulligaste och omtänksammaste kille till fullblodspsykopat som skrek HORA i var och varannan mening var ju lite väl enkel om ni frågar mig. Också rätt tjatigt med väderleksrapporter på var och varannan sida, det har framgått att det är sommar och jättevarmt. NJA, säger jag om det mesta i den här boken. Den får två små protonpumpshämmare av fem möjliga.  

Some good things & some bad things

Har varit så sjukt trött i flera dagar, helt orimligt seg faktiskt. Vaknade innan klockan ringde av att jordens huvudvärk bultade i takt med varje pulsslag både i lördags, söndags och igår. Trolig orsak är väl spänd nacke och axlar och så vidare. Det har gått över efter efter ett tag, men har sedan känt mig typ bakis resten av dagen, trots att jag inte druckit en droppe alkohol på evigheter. Eller sen i påskas, men det känns som evigheter sen, kom häromdagen på mig själv med att fundera över när påsken var? som om den inte alls hade varit. Hur som helst, väldigt ovärdig känsla. Det var väl bara för att jag tänkte att nämen vad längesen det var jag hade ont i huvudet...för ett tag sen. Det ska man ju verkligen aldrig göra. 

Igår hade jag dessutom en otroligt trälig och energidränerande arbetsuppgift: ringa till folk som sökt jobb och berätta att de tyvärr inte fick det jobbet. Visst kan man göra det enkelt för sig och bara skicka ett mail med tack men nej tack, det gör jag till alla som inte har varit på intervju eller som jag varit i kontakt med på något annat sätt. Fick ju över 100 ansökningar så det skulle ju ta alldeles för lång tid att sitta och ringa runt till alla dom. Men dom som man har träffat, där känns det för opersonligt att bara maila. Vill gärna förklara hur "vi" resonerat, kanske också lämna ett litet tröstpris i form av Jag har kvar dina kontaktuppgifter så om det dyker upp något så kanske jag kan få höra av mig till dig igen? (har faktiskt hänt att jag gjort det också). De flesta tar det såklart bra, det är ju ändå vuxna människor som är medvetna om att det bara är en person som kan få jobbet. Men ändå. Så sjukt tråkig sak att behöva göra. 

Något annat som suger musten ur en är ju faktiskt också FOLK. Har ju en i mitt team (låt oss kalla hen P1) som ska sluta och hen har nu i uppgift att lära upp en ny, inte efterträdaren för hen har inte börjat än, utan en som började för snart två månader sedan (låt oss kalla hen P2), men det är ju inte jättelång tid för att lära sig vara "spindeln i nätet" (som jag brukar beskriva rollen för de som söker den). Och "upplärningen" av allt som inte varit direkt basic har tydligen gått till så att P1 sagt till P2 att "nu ska vi göra xxx" där xxx kan vara en ytterst branschspecifik sak som inte på något sätt är självklar och given för någon som aldrig gjort det förut, men P1 tycker tydligen att det är nog med information och lämnar över till P2 att fråga "jaha, och hur gör man det då"? och så får hen i bästa fall en luddig förklaring, i sämsta fall ingen alls. Alternativt att P1 berättar att "nu har xxx hänt så då ska vi göra yyy" och sen går iväg och gör det själv och när P2 sedan frågar om när de ska göra yyy så får hen svaret att det har P1 redan gjort. 
Det här berättade P2 för mig för ett tag sedan, jag lovade då att prata med P1 men då tyckte P2 att vi kunde avvakta lite till "för P1 är INTE rolig att jobba med när hen är sur". Så då bestämde vi att vänta och se om det ändrade sig, kanske (önsketänkande) handlar det bara om att P1 har en dålig dag eller så, men antingen tillhör P1 kategorin människor som har 365 dåliga dagar per år (366 i år), eller så är hen oförmögen att tänka utanför sin egen horisont. Det finns ju en viss kategori människor som tror att bara för att saker är självklara för dom så är det allmängiltig kunskap för alla och envar, ett tecken på låg intelligens om ni frågar mig. Inget blev i alla fall bättre av sig självt, så på min lista över "träliga och energidränerande arbetsuppgifter" så ingår numera också att ta ett snack med P1 om det här med hur man hjälper en ny kollega tillrätta. Är generellt glad över att P1 ska sluta, för att ha hen i sitt team är som att gå på nattgammal is, man vet aldrig när det ska bära eller brista. Men bara för att man ska sluta betyder det ju inte att man inte behöver bete sig som folk. 

Stör mig också på en som tack och lov inte är en kollega utan bara någon som är inhyrd under en  kortare period under ytterst oklara former, har faktiskt inte orkat engagera mig i vad han ska pyssla med i detalj. Men det är en sån här gubbe (för såklart är det en gubbe) som bara äääälskar att höra sin egen röst, en sån som mal på i det oändliga utan att någonsin reflektera över huruvida det som sägs är av något som helst intresse för någon annan. Den här gubben gjorde för vana att fråga Får jag störa en  liten minut? (bara uttrycket, en minut är väl alltid 60 sekunder) och komma med någon fråga som jag ändå inte kan svara på eftersom jag inte alls jobbar med de saker som han är inhyrd för att göra, för att sedan stå och dra snudd på hela sitt livs historia, trots att jag suttit med ansiktet mot skärmarna och på alla sätt signalerat att jag inte har all tid i världen. Orkar inte, så förra veckan sedan sa jag till honom att jag jobbar med ditt och datt, inte med dutt (som han jobbar med), så har han några sådana frågor så får han vända sig till någon annan. Sedan har det tack och lov blivit lite lugnare, kanske har han i bästa fall blivit kränkt, hehe. Annat som är störigt med honom är att han stänger toadörren efter sig när han går därifrån. Är ju väldigt rimligt att man stänger den när man går in, men vi brukar alltid bara fösa till den utan att stänga när vi går därifrån. Toadörren är nämligen placerad så att man inte kan se den rakt framifrån och om dörren är helt stängd så måste man gå hela vägen fram till den för att kunna se på låsvredet om det är ledigt eller upptaget. Det är inte så att vi har kommit överens om att göra så, men hittills under mina 23 år and counting på samma ställe så har alla gjort det, men när Pratgubben lämnar toan så stänger han dörren som om det handlade om att låsa in riksregalierna för obehöriga. Det kan man väl leva med, men utöver det så använder Pratgubben cirka ett ton sån där doftspray efter varje besök. Det är väl för all del omtänksamt att kamouflera sin bajslukt (även om man kan fundera över hur många gånger per dag det är rimligt att tömma tarmen, men han har kanske problem med magen, det tänker jag inte forska vidare i), men det behöver ju inte gå till överdrift. Jag har köpt en toaspray som luktar som nytvättad bomull men städbolaget ställer hela tiden flaskor med någonting som stinker konstgjorda pioner som luktar FAAN rent ut sagt, och självklart är det den som han använder. I tid och otid. Och i otroligt generösa mängder. 

Igår var jag HELT SLUT efter jobbet. Åkte hem, släpade mig ut i skogen med hundarna i förhoppningen att det skulle pigga upp mig men det vete fan. Kände mig BÅDE bakis och som om jag var på väg att bli dyngförkyld, helt kraftlös. Avbokade ridningen (snyft), avbokade mitt tabatapass (mindre snyft för det kan jag ju genomföra när som helst), lade mig på en värmedyna på soffan och sov som en gris i en timme. Sen låg jag kvar där och växlade mellan att äta glass, spela Hayday på telefonen och läsa en rätt så medioker spänningsroman. Gick och lade mig och tänkte att nu kommer jag väl aldrig att somna, men det gjorde jag. Vaknade utan huvudvärk! Hurra!  Förkylingen-to-be verkade också ha kommit av sig. Hurra! 

Andra bra saker som hänt är följande:

Min man har fått jobb! På det där stället där han skulle vara på intervju i fredags men där rekryteringsföretaget glömde meddela den som skulle intervju att de bokat in en intervju. Men den blev av som igår då. Och det gick tydligen vägen och bråttom var det också så han ska börja redan på måndag. G-Ö-T-T. Visserligen var det bara ett tillfälligt sjukvikariat på två månader, men ändå. Två månader är bättre än noll månader och det är på ett stort företag så har man väl fått in en fot så kanske det kan leda till något annat. 

Har tagit ledigt på fredag. Det är nämligen STORA BEDEDAGEN i Danmark och jag tänkte att det kan jag väl också få åtnjuta? Stora bededagen är inte längre en helgdag i Danmark, men många tar ledigt ändå. Till exempel min chef. Och jag. Fast på varsitt håll då, ska väl tilläggas för säkerhets skull. Min man bestämde sig för att åka till Köpenhamn, vilket är hans nya hobby, "eftersom det här kanske är sista fredagen jag är ledig på länge", vilket då innebär att det öppnas upp för egentid i mängder. Mmm. Egentid, va? Det är fina grejer det. 

We'll see the bright and hollow sky, we'll see the stars that shine so bright

Förra veckan var tuff, inte hade man någon helg att vila upp sig på och nu har en ny vecka börjat som ser ut att likna den förra, knappt en död punkt någonstans. Nu längtar jag efter att bara få ligga hemma i soffan och titta på tv, fast när jag inte har något annat att göra än att ligga hemma i soffan och titta på tv så är det inte heller bra för man vill väl ändå ha en lite mer meningsfull fritid än så, va.  Ibland är det svårt att hitta en balans. Det är ju rent teoretiskt inga problem att vara funktionär lite då och då, träna viltspår  lite då och då, anmäla sig till ett spårprov lite då och då, osv. Den tiden har man ju, tänker jag. Men så plötsligt händer allting ändå på en gång. 

I fredags stannade jag kvar i stan eftersom det inte kändes speciellt lönt att åka hem, vara hemma någon timme och sen åka tillbaks till stan igen för att bygga bana och fixa i ordning det sista inför morgondagens Pay & Jump. Som är en slags träningstävling i hoppning, en av de nya fenomen som uppstått under tiden jag hade paus från hästar mellan cirka 2009 och 2017. Vår ridklubb har alltid haft det lite kämpigt med tävlingar, vi har ett med moderna mått mätt rätt litet ridhus, en väldigt liten läktare på ena kortsidan bara, begränsade parkeringsmöjligheter och ingen plats att stalla upp gästande hästar. Så vi kan inte ordna de där stora flashiga tävlingarna som lockar de stora namnen och "på min tid" i tävlingssektionen så bestämde vi att vår ambition ska istället vara att ordna små mysiga tävlingar med bra service och där alla känner sig välkomna och sedda och väl omhändertagna oavsett vem man är eller hur det har gått. Ingenting av de yttre faktorerna har förändrats under de åren jag hade paus, tyvärr har inget övernaturligt väsen gjort sig tillkänna och skänkt föreningen mer mark, större ridhus och en kappsäck full med pengar att använda till att rusta upp en gammal sleten anläggning, men vänlighet är ju i alla fall gratis. Av den anledningen satt jag därför en fredag eftermiddag och packade godis i små cellofanstrutar, häftade ihop och satte på band med rosett och en lapp med texten BRA JOBBAT ❤, som sedan varje ryttare fick när de lämnade banan, oavsett resultat. Tog sedan en promenad i stallskogen i väntan på att klockan skulle bli 17.00, sedan dök ett gäng upp och vi hjälptes åt att bygga bana, flagga in hinder och annat fix och trix. Sen satt jag och en till och försökte fixa till startlistor och ryttarmeddelande och grejer i EQUIPE, som är Svenska Ridsportförbundets tävlingsprogram. Minns när det kom, någon gång i slutet av 90-talet, då fick vår klubb söka dispens för att fortsätta köra vår manuella hantering för om vi kopplade in en dator och skrivare i sekretariatet för om man samtidigt använde toastjärnet eller kaffebryggaren i den intilliggande kiosken så gick varenda säkring och roligare kan man ju ha på en tävlingsdag. EQUIPE kändes inte som världens mest logiska och användarvänliga program, men man lär sig väl med tiden. Vi fick i alla fall ihop allting och det som är bra nuförtiden är att allting är online och det är de tävlandes ansvar att hålla sig uppdaterade. Förr var det ju ett pyssel med starttider och strykningar och ändringar i listor som redan skrivits ut och skickats iväg och veckan innan tävling så kändes det som att man fick vara tillgänglig dygnet runt för att svara på tusen frågor i stil med Jag har startnummer 18, hur dags tror ni jag behöver vara på plats? och Om tävlingen börjar klockan nio, hur dags börjar klass 2? Vi provade att ha särskilda telefontider men då fanns det såklart folk som absolut inte kunde ringa då och så var det det där med att ha ambitionen att överkompensera sin skruttiga anläggning med hög servicenivå. Plus att det ju alltid finns folk som tycker att telefontider inte är till för dom. Aja, det är i alla fall ett minne blott. 

Höll ett öga på världscupfinalen i dressyr (alltså! Guld! Patrik! vilken dag för svensk dressyr!). Var hemma halv nio på kvällen så det var i princip bara att slänga i sig kvällsmat och gå och lägga sig för klockan stod på halv sex nästa morgon. Var på plats i stallet vid halv åtta, hjälpte till att morgonfodra men sen var det ändå rätt lugnt fram tills att det började. Vår ljudanläggning från 90-talet har ju som sagt sett sina bästa dagar, men alla var imponerade över hur bra ljud det var i den lilla trådlösa 400-kronorshögtalaren från Clas Ohlsson. Sökte upp en låtlista med "peppig musik" på Spotify och sen fick den rulla. Så drog allting igång, jag skulle vara speaker och det har jag varit massor av gånger men det var nog 15 år sedan sist så jag kände mig lite smått ringrostig. I början babblade jag nog på lite väl snabbt, men så småningom kändes det som att jag hittade tillbaks till de gamla takterna. Kände mig väldigt, ja vad ska man säga, nöjd och tillfreds, lite som att allt mitt engagemang i hundklubbar bara har varit en parentes och att det är som spindeln i nätet och mitt i smeten på hästtävlingar som jag är i mitt esse. Sen var ju förutsättningarna i det närmaste optimala: inte jättemånga starter, gott om funktionärer, solen sken från en klarblå himmel, inget dramatiskt hände, allting flöt bara på. Är ju inte på något vis lika kul när det ösregnar och framhoppningsmöjligheterna blir urusla, när man har brist på funktionärer så att det tar evigheter att höja hindren (för att inte tala om att bära bort alla hinder och städa undan efteråt) och hela tidsschemat har spruckit redan efter första klassen eller om det händer något, en avramling eller omkullridning och någon skadar sig eller så. Men nu hände ingenting sånt och efteråt så var vi säkert 20 personer som hjälptes åt att bygga bort så det gick i ett nafs.  

Åkte hem och var fylld av energi. Tog en promenad på 11 km i rask takt (för trots att det var kul att vara tillbaks så tar det tid att tina upp en kropp som suttit i ett kallt ridhus i ett antal timmar), lagade kvällsmat samtidigt som jag kollade på världscupfinalen i hoppning som jag fick lyssna färdigt på i bilen (alltså! Guld och brons! Henrik! och Peder!, vilken dag för svensk hoppsport!) och det var så sjukt spännande! Älskar duon Christian Olsson och Maria Gretzer på radiosporten, tycker dom gör ett bra jobb med att förmedla sådant som egentligen måste ses med egna ögon. Fast just i detta fallet så var det bara Christian som snackade på, medan Maria lät mer som att hon var i utdrivningsskedet av en svår förlossning. Men det gick ju vägen. PUH. Sen åkte jag iväg för att gå på standup med Ina&Petrina. Köpte två biljetter för typ EVIGHETER sen och tänkte att jag och min man skulle gå, men då visade det sig att han inte var sugen på det och alla andra jag frågade var upptagna så jag fick gå själv. Var väl inget med det, men det hade nog varit lite roligare att ha någon att knuffa menande i sidan och utbyta blickar med, men nu var det som det var. Men showen var jätterolig och jag skrattade mycket. Åkte sedan hem och lade mig, för klockan stod på halv sex nästa morgon också. 

Kravlade mig upp ur bingen när klockan ringde, tog ut hundarna på promenad, packade matsäck och  lastade in Laban och mig själv och begav mig till spårskogen för viltspårtävling. Laban fick ett spår i bokskog som så här års bara är full av torra prasslande löv, men det bekom inte honom utan han gick in i startrutan, marscherade självsäkert fram och markerade starten och sen var det i princip bara för mig att hänga på, han avvek i princip inte från spårkärnan någon gång utom i återgången då han ringade ett par gånger innan han bestämde sig för vilket håll spåret gick. Var en helt fantastisk känsla som endast grumlades av att min uppfödare och tillika tränare (som hade lagt spåret åt domaren och därför gick med) efteråt muttrade åt mig att jag dragit i spårlinan i återgången. Det är ju ett big no-no och inget jag gjorde medvetet, men det kan ju såklart se så ut ändå. Sen följde fem timmars väntan medan alla andra skulle gå sina spår och domarkollegiet därefter skulle stöta och blöta varenda hunds prestation. Som tur var sken solen även om det inte direkt var någon värme i luften (ska det ALDRIG bli vår?). När allt var klart, vilket tog sin rundliga tid, så hamnade Laban på sjätte plats av 40 startande. Det var jag helnöjd med för det fanns många i startfältet som var betydligt mer rutinerade än vad han är. 

Åkte sen hem. Fick ett sms från min mamma, som var i Göteborg för att vara med som studiopublik på Bingolotto, något som den förening hon säljer bingolotter åt varje vecka ordnar för dom som hjälper till med det. Hon skickade ett kort på en unge i 10-12-årsåldern i typisk 70-talsoutfit och undrade om det var någon jag kände igen. Det var det inte, svarade jag och frågade vem det var för det kunde ju vara ungefär vem som helst. Hon svarade då att han gått i min klass i ettan men sedan flyttat, och då reducerades antalet möjliga personer till en person, för i min etta så var vi från början tio personer men i tvåan var vi bara åtta för det var en som flyttade och en som inte var skolmogen utan fick gå om. Sms:ade namnet på den som flyttat till min mamma och hon bekräftade att det var han, jag frågade då hur hon fått tag på den här bilden och då gick det ett tag och så ringde min mamma upp, trodde jag alltså, men då var det alltså min gamla klasskamrat som jag alltså knappt ägnat en tanke på 49 år men som nu jobbade på Bingolotto som hade tagit min mammas telefon och helt spontant ringt upp, för han hade alltså på något sätt kommit i samspråk med min mamma och nämnt att han gått i första klass i den och den byn och var född 1968 och då hade min mamma sagt att då måste ju du känna min dotter, osv osv. Det var kanske det sjukaste samtal jag haft på bra länge. Det var dock otroligt dålig mottagning i Bingolottostudion, så jag hörde kanske som bäst ungefär vart tredje ord, men det var ju ändå rätt galet måste jag säga. 

Ja, sen var det väl i stort sett allt som hände den här helgen. Rätt matigt om jag får säga det själv. Nästa helg är det viltspårträning på lördagen och fixar/röjardag i stallet på söndagen, så det lär inte bli jättemycket vila då heller. Men sen nästa vecka igen så är det ju första maj på onsdagen så då blir det väl  i alla fall lite extra ledigt. Får man ju hoppas. Vi får väl se. 

Your faith was strong but you needed proof

Det går fan i mig aldrig som planerat. Igår var min tanke att jag skulle sticka från jobbet lite tidigare för att hinna hem och gå ut med hundarna och städa utan att behöva stressa innan jag skulle till stallet. Men på förmiddagen sms:ade min man att han skulle på en anställningsintervju i närheten av där jag jobbar och kunde han åka med mig hem? Hans intervju började en kvart efter att jag slutar i vanliga fall så så gick det med det försöket att gå tidigare. Sen blev det ändå ingen intervju, för det var en person från ett bemanningsföretag som hade bokat in honom men sen hade hen missat att berätta det för företaget som skulle anställa, så den personen min man skulle träffa visade sig efter tusen förvirrade telefonsamtal hit och dit vara på kundbesök i Blekinge. Ibland undrar man ju om det finns någon enda människa som gör vad de ska på jobbet? Inte för att jag tycker att jag är på topp i exakt åtta timmar alla dagar i veckan, men i jämförelse med bemanningsföretag och HR-avdelningar är jag fan i mig världsmästare. Aja, det var ju bara att fiska upp honom och bege sig hemåt, fast via en lokal godisaffär där de erbjöd dealen att för varje mängd jag köpte så skänkte de lika mycket. Till ridklubben då, obs. Det var snällt av dom, och bra mycket generösare än den jättestora firman som jag mailade och ödmjukt frågade om de möjligtvis kunde tänka sig att sälja något med kort datum lite billigare för att gynna en förening med dålig ekonomi, blablabla, men fick ett  rätt snorkigt svar att de redan höll låga priser i butiken och dit var jag välkommen att handla. Aja, man kan inte lyckats med allt. 

Mitt tidsschema hade ju spruckit så det blev ingen promenad, utan det var bara hem, städa huset i ilfart, äta kvällsmat och sen iväg till stallet igen. Min man hängde med för att kolla en sista gång på ljudanläggningen men det verkar som att mixerbordet är dödsdömt, det blir förutom mikrofoningången helt enkelt inte bra ljud när man kopplar genom det. Tur i alla fall att mikrofonen fungerar så att man kan ge startsignal och  ropa ut resultat. Sen är det ju trevligt med musik, men då finns ju Plan B med billiga Clas Ohlssonhögtalare med förbluffande räckvidd. Det ska nog lösa sig. 

Medan min man pysslade med det så red jag och mådde inte superbra efteråt p g a att min kvällsmat låg som en betongklump i magen och betedde sig som att den tänkte fortsätta med det. Är det något som är min akilleshäl så är det magen, det räcker med lite odefinerbart magknip så blir jag så ynklig, så ynklig. Ynkligheten transporterades hem och blev något mer uppiggad av att titta på en av deltävlingarna i världscupfinalen i hoppning där Henrik vann och Peder kom tvåa, precis som dagen innan med andra ord. Gick sedan och lade mig med Laban, efter någon timme kom min man med de andra hundarna och då vaknade jag av att Tage tyckte att Laban låg på fel ställe. STÖN. Lyckades i alla fall somna om och nu är det fredag och en späckad helg väntar. Banbygge idag, funktionärsuppdrag plus Ina & Petrina-show imorgon, viltspårtävling på söndag. Luther hade väl hoppat jämfota av glädje? 

Till stallet istället, v 16 2024, pt 2

Igår gjorde jag misstaget att äta för mycket för tätt inpå ridningen. Eller så djävla mycket var det väl egentligen inte, jag brukar äta typ ett kokt ägg, ett par knäckebrödsmackor och någon frukt men igår kompletterade jag med en rejäl bit cheddarost och en stor näve mandlar. Och detta lade sig som en djävla betongklump i magen och gjorde att jag fick håll när vi galopperade redan i framridningen. Och igår skulle vi galoppera MYCKET, för huvudövningen var att galoppera på båge längs med långsidorna, och vi körde på varv efter varv efter varv, det tog liksom aldrig slut kändes det som. Köttbullen var bra framme i galoppen, men i övrigt kändes hon trött och rätt seg. Är kanske våren, pälsfällningen eller bara allmän lättja, inte vet jag. Efter lektionen skrittade vi ut en runda, det var nog det bästa på hela kvällen, hehe. 

Såld på en måndag

Det här är ytterligare en bok jag inte kommer att läsa klart: Såld på en måndag av Kristina McMorris. Detta är handlingen. 

Det var deras blick Ellis först fastnade för. De satt på verandan vid husets framsida, två pojkar som kastade grus mot en konservburk. De var kanske sex och åtta år och hade varken skor eller tröjor på sig. Bredvid dem satt en skylt. En obehandlad plankbit med naggade kanter. Ellis uppfattade inte riktigt erbjudandet förrän han knäppte bilden. 2 BARN TILL SALU. Plötsligt fick han svårt att andas. Han sänkte kameran och läste orden igen. De borde egentligen inte ha chockat honom. Varje dag utackorderades barn till släktingar eller lämnades på kyrktrappor i förhoppningen att någon skulle ge dem mat och husrum. Men att sälja dem det gav ytterligare en brutal dimension till de svåra tiderna.

Jag blev tipsad om den här boken i någon Facebookgrupp där den omskrevs som omöjlig att lägga ifrån sig, men ingenting är omöjligt och för mig var det väldigt lätt att göra det. Gillade ingenting med den här boken faktiskt, tyckte det var stolpiga karaktärsbeskrivningar, rätt torftigt språk och allmänt seg handling. Den får en överkorsad filmrulle av fem möjliga. 

Marching out of time to my own beat now

Igår var en alldeles ofattbart seg dag. Inte på jobbet, där fick jag gjort vad jag skulle och lite till. Projektmötet med konsulterna gick bra, jag hade förberett en lista med konkreta och bra frågor som jag fick konkreta och bra svar på och hela mötet andades professionell effektivitet. Bra gjort av mig om jag får säga det själv. Satt kvar en stund på jobbet för att tajma in när "min" galopphäst skulle starta årets första lopp och följde det på ATG live. Han vann! Lämnade jobbet, svängde inom ett par godisaffärer på vägen hem för att försöka tigga till mig sponsring till lördagens tävling genom att fråga om de möjligtvis hade någonting med lite kort datum som de kunde tänka sig att sälja lite billigare för att stötta en förenings ungdomsverksamhet, tigg tigg, fjäsk, fjäsk. På första stället var det en ungdom som jobbade och som bad mig maila ägarna för hon fick inte bestämma sånt, och på andra stället fick jag löfte om att återkomma som idag så skulle de se vad de kunde göra. Tur man inte jobbar med att fixa sponsring säger jag bara, sånt här är cirka det värsta jag vet. För många år sen satt jag i en föreningsstyrelse där någon gubbe försökte bestämma att "alla i styrelsen ska fixa två sponsorer var". Är väl ändå förhållandevis lätt om man rör sig i det lokala näringslivets topp och har nätverk och kontakter och tentaklar ute både här och där, mindre lätt när man befinner sig i botten av den lokala näringslivskedjan. 

Åkte hem och gick ut med hundarna, kände mig alldeles ofattbart seg och trött. Tror lite att det berodde på att Remus var med, han är numera så gammal att han inte håller samma fart som de andra, och när han tycker att han ska nosa på något så blir det tvärstopp. Gubbhunden. Så måste det såklart få vara, men just igår kändes det jobbigt och som att vi aldrig kom någonstans för stannar en så stannar alla och nosar en så nosar alla och kissar en så kissar alla (utom jag dårå).
Kom hem, förhandlade med mig själv om min träning och kände mig som kapten Haddock i Tintin när han har en djävul på ena axeln som frestar med whisky och en ängel på andra axeln som förmanar honom att låta bli. Min djävul viskade förledande att det gör väl inget om man skippar ett träningspass någon gång då och då och du tränade ju både i måndags och igår och lockade med både soffa och glass, medan ängeln strängt påpekade att det är så det börjar när man går från att vara en tränande till en icke tränande person. Been there, done that och det funkar ju inte. Gjorde misstaget att sätta mig i soffan och snicksnacka lite med min man och då blev det ÄNNU svårare att masa sig upp, plugga i hörlurarna, dra fram pilatesmattan och köra sitt planerade tabatapass. Men jag gjorde det, även om det nog slogs svenskt rekord i pust och stön för det var hemskt vad det var jobbigt allting.

Duschade, fixade kvällsmat (ej glass) och sen var det dags för filmkväll. Vi började kolla på en fantasyfilm som hette Damsel och som var, tja, sådär. Är det inte konstigt att alla fantasyfilmer och serier utspelar sig på medeltiden? undrade jag och lanserade teorin att om fantasy hade utspelats i modern tid hade de klassats som science fiction, men min man hävdade att det inte alls var så och att det finns en genre som heter Urban Fantasy som utspelar sig i modern tid. Bad honom ge exempel på det och han svarade Stephen Kings Svarta Tornet. Det skulle jag mer vilja ha till magisk realism, men vad vet man var gränserna går? 

Såg halva filmen (vi brukar låtsas att de är miniserier) och sen var det läggdags. Idag är det jobb, sen hem och städa, sen till stallet och sen hem och sova. Hodeladihodeladi hoppsan vilken dag. 

Separationen

Detta är en bok jag inte kommer att läsa klart: Separationen av Katie Kitamura. Detta är handlingen: 

En ung kvinna har kommit överens med sin otrogne make att det är dags för dem att separera. Men trots att de sen ett halvår tillbaka inte längre lever tillsammans är det fortfarande en hemlighet. Hon har just påbörjat sitt nya liv med en ny man när hennes exsvärmor ringer henne och berättar oroligt att hon försökt få tag i Christopher som verkar ha försvunnit i en avlägsen region i södra Grekland. Hon går motvilligt med på att åka dit för att leta efter honom. Men när hon anländer till hotellet är Christopher inte där, han har inte synts till på ett tag och skulle dessutom ha checkat ut för ett par dagar sen. Med en nervkittlande historia om intimitet och otrohet berättar Katie Kitamura om separationer från personer man levt nära, men också om att ha modet att våga betrakta sig själv.

Nä, men det finns säkert många som gillar den här boken, men det var ingenting för mig. Tyckte den kändes seg och ointressant och själva handlingen konstruerad. Den får en överkorsad flaska ouzo av fem möjliga. 

All I'm taking is your time

Livet rullar på, det gör det. Efter jobbet åkte jag till stallet och donade med ljudanläggningen. Lite skoj att det fortfarande är samma ljudanläggning som gamla tävlingssektionen köpte in på 90-talet. Innan dess fanns det en uråldrig historia som ingen riktigt visste hur den fungerade utom en gubbe (som gissningsvis då var i samma ålder som jag är nu) som bara kunde tänka sig att vara behjälplig om det gagnade honom på något vis, och det gjorde det sällan, och utöver det så fungerade den ytterst nyckfullt och jag vet inte hur många gånger man stod där dagen innan tävling och fick förnedra sig och fjäska och krusa för nämnda gubbe och det var alltid lika nervöst och ovisst om det ens skulle fungera eller ej. Till slut bestämde vi, den nybildade tävlingssektionen (efter att den gamla avgått i vredesmod, oh the joy of föreningslivet osv) att så här kan vi inte ha det, och köpte in en förstärkare, CD-spelade och ett litet mixerbord till vilket man kunde koppla in en mikrofon. Sen fungerade det toppen och vi behövde aldrig mer be surgubben om hjälp. 

Nämnda ljudanläggning har nu drabbats av ålderskrämpor, verkar det som för ljudet som kommer ut i högtalarna i ridhuset låter som skit, ärligt talat. Då skulle man ju kunna tro att det är högtalarna det är fel på, men när man testar mikrofonen så låter det bra. Min man påpekade att sladdarna mellan CD-spelaren och mixerbordet hade sett sina bästa dagar, så då provade vi att byta dom, men det hjälpte inte heller. Nästa hypotes var att det var CD-spelaren som inte mådde tipptopp, och CD-spelare är ju för den delen lite omodernt, så igår testade jag att koppla in en bluetooth-adapter och strömma från Spotify. Funkade skitbra, men lät fortfarande som skit i högtalarna vilket fick mig att tro att det kanske ändå var högtalarna det var fel på, kanske att något baselement eller vad fan det heter hade pajat?

Hade tagit med en liten bärbar högtalare från Clas Ohlsson som jag ville testa och det visade sig ha SKITBRA ljud, hängde man den ut genom fönstret på domartornet så hördes det hela vägen ner till andra sidan ridhuset (60 meter bort), så det fanns ju i alla fall en plan B inför lördagens tävling. Skulle sedan testa mikrofonen igen, men eftersom jag stod i domartornet och högtalarna sitter i mitten av ridhuset så hörde jag inte hur det lät. Fick dra igång Spotify på telefonen och sedan lägga mikrofonen bredvid och klättra ner från domartornet och älga ut i ridhusets mitt för att lyssna. Det visade sig då att det var svinbra ljud i högtalarna även när man spelade musik, så då drog jag slutsatsen att det var ingången till mixerbordet som var problemet. Det kanske har ärgat eller något inuti, vad vet jag, men det finns väl någon kontaktspray för elektronik som kanske hade funkat,  man kan väl åtminstone testa och jag tänkte att min man har väl nåt sånt, han har ju allt. Åkte hem och lanserade denna teori för min man, men det visade sig att han inte hade någon "ren elektronikspray" och sen tyckte han att man skulle öppna och se hur det såg ut innan man sprayade in något, så jag erbjöd honom generöst att få följa med imorgon och göra detta medan jag rider. 

Var rätt trött och seg efter detta äventyr som också inkluderade ett besök på Kjell & Company för att hämta en specialsladd, en vända inom affären för att köpa äpplen och ett besök på bibblan för att hämta och lämna böcker. Körde pliktskyldigast ett pass pilates när jag kom hem och kom sedan lyckligtvis in i någon form av andra andning så istället för att drösa ner i soffan så gick jag ut och rensade lite ogräs i sparrislandet. Såg små små sparrisknoppar sticka upp och blev glad och hönsen blev glada för kirskålen. Annars blir det nog ett klent odlingsår, jag har visserligen sått tomater men det är också allt. Vet inte riktigt när jag ska hinna, men det löser sig väl. 

Nu är det onsdag och jag ska ha ett viktigt projektmöte med konsulter, som jag måste fixa på egen hand eftersom  min projektledare är iväg på någon mässa. Idag startar också "min" galopphäst (som jag äger en andel i) i ett lopp som går lagom till lunchen så det tänkte jag försöka följa via ATG Live. Efter jobbet ska jag åka till en närliggande godisbutik och se om det går att tigga till sig lite gratisgrejer som vi tänkte ha som giveaways på lördagens tävling. Sen hem, gå ut med hundarna, träna och så är det filmkväll. Japp, då kör vi. 

Livet innan du dör

 Har läst Livet innan du dör av Lina Nordquist. Detta är handlingen: 

I ett vanligt villaområde i Uppsala bor fyra grannar, var och en med sitt eget bagage. En korsade fyra hav för kärlekens skull, en är yrkeskriminell, en är företagare och den fjärde var polis tills han tvingades sluta. Grannarna möts av en slump en julikväll. Deras berättelser väver en skröna om värme och längtan efter försoning, men också om skam och sönderfall. I villaidyllen står väldigt lite rätt till. Några timmar förflyter och det skaver alltmer. När grannarna skiljs åt är en av dem död. 

Efter att ha läst Dit du går, följer jag så var förväntningarna skyhöga. Jag gillade den här boken också, bitvis åtminstone. Fantastiskt språk och intressanta karaktärer. Bitvis tyckte jag dock den var lite seg och omständlig, den stod liksom och trampade på tomgång emellanåt för att sedan ta fart igen. Lite ryckigt liksom. Den här boken får fyra villatomter av fem möjliga. 

Row your fucking boat

Igår var en halvträlig dag. I fredags landade ett jobbmail som rent teoretiskt innebar skitmycket att göra för somliga. Inte för mig, rent teoretiskt. Men helt plötsligt så är alla som har någon form av ansvar i detta jättejätteupptagna och/eller utbrända och/eller på gränsen att bli både det ena och det andra och då funkar det teoretiska inte alls. Så helt plötsligt fick jag lik förbannat i uppgift att koordinera och se till att rätt människor blev involverade i detta projekt. Styrde upp detta i fredags och igår kom en mötesinbjudan från en person angående detta och det var ju bra för då är den personen på gång i alla fall. Mötet skulle hållas klockan 14.00 och det är ju egentligen efter att jag slutat men okej då, jag stannar väl kvar för detta första möte som förhoppningsvis blir det enda jag behöver vara med på. Sen blev samma möte flyttat till 15.00 och då tänkte jag men okej då, jag åker hem och tar det mötet hemifrån. Hetsade hemåt, hetsade igenom ett träningspass för att ha det gjort, startade datorn och jaha, nähä, då hade mötet blivit flyttat till som idag då, to better fit everybody's working hours. Jamen tack så mycket för god framförhållning. Vet inte om det var av omsorg för mig, men jag hade ju tackat ja till mötet både klockan 14 och 15 så då borde det väl vara mitt bekymmer huruvida det fittade mina working hours eller ej, äh det gällde säkert någon annan.  

Stängde datorn och tog med hundarna på en promenad som kändes som flera MIL fastän vi bara var ute i någon timme. Det var så segt, som att vandra i sirap. Min man hade sökt ett jobb och nu var den annonsen borttagen utan att han fått besked om varken bu eller bä så han var på dåligt humör när jag kom hem igen. Gjorde min fot-rehab-träning och satt sedan bara och degade i soffan tills det var dags att åka till stallet. Där var det i alla fall kul, även om det inte gick så himla bra. Tur man har något att hänga upp sitt liv på utöver jobb och äktenskap, hehe. 

Idag ska jag till stallet igen för att fixa med ljudanläggningen. Har köpt en liten bluetooth-adapter som enligt mig borde gå att koppla in till mixern istället för CD-spelaren så att man ska kunna streama musik istället för att spela uttjatade CD-skivor som folk tröttnat på. Till det behövdes en specialsladd som såklart inte ingick, men det har jag beställt på click & collect på Kjell & Company. Vi får väl se hur det här går. 

Till stallet istället, v 16 2024, pt 1

Förra veckan fick vi ju önska hästar, fast sen vet jag inte vad som hände för nästan ingen fick det de hade önskat, haha. Ridlärare A var på utbildning så istället hade vi ridlärare V. Jag fick inte Köttbullen utan Irländskan, den ponnyn som jag hade på min första BOOT CAMP 2017. Beskrev henne då som "kanske norra Europas lataste" och med "Europas kraftigaste underhals" och inget av det hade väl förändrats förutom att hon blivit sex år äldre och utvecklat ännu fler skills att komma undan arbete. Är det något jag har lärt mig av att rida Köttbullen så är det att man får ange tonen redan från början, låter man henne gå och såsa i framskrittningen så får man liksom kämpa i motvind hela passet sen, så jag satte skänklarna i Irländskan från steg ett och jodå, jag fick nog till en hyfsad framåtbjudning, men hon var ju stel som samtliga av de sju svåra år som gått sedan jag senast red henne. Vi red övningen "slottet" som alltså är att man rider på en liten fyrkant och lägger en volt utåt i varje hörn, först i trav och sedan med volterna i trav och galopp på långsidorna. Hon gjorde väl vad hon skulle, men någon känsla av samspel var det absolut inte.  Det här blir något att bita i de kommande veckorna. 

No flag no uniform ever stopped a bullet from a gun

Jaha, då var det måndag igen och halva april har avverkats. Den här veckan säger prognosen att temperaturen knappt orkar ta sig upp till 7-8 grader på dagarna, regna ska det också göra och det känns som att våren är EXTREMT LÅNGT borta. Men det är väl bara att gilla läget.

I fredags jobbade jag, åkte och handlade, åkte hem och lämnade bilnycklarna till min man som skulle på något ärende, gick ut med hundarna, tränade, fixade tacos till kvällsmat och så kollade vi först på handboll, OS-kval för damer, Sverige mot Ungern där Sverige förlorade, och sedan Love Is Blind USA (nu känns det som att det BARA är Johnny och Amy som det är något med, de andra verkar ju mer eller mindre vrickade hela högen) och sen gick jag väl och lade mig p g a helt djävla slut efter en sjukt jobbig vecka.

På lördagen gick jag en långpromenad med två av tre hundar, Remus ska ta det lite lugnt ett tag enligt veterinären. Kom hem, åt lunch och sedan stimmade vi omkring för att hitta kläder värdiga en konfirmationsmottagning där konfirmanden själv låtit meddela att det var "dresscode: uppklätt". Vi kom dit uppklädda till tänderna (för att vara vi), men det var vi relativt ensamma om, de flesta var helt casual klädda, min exman kom i fleecejacka. Visade sig vara ett såkallat skämt från äldsta barnbarnets sida. Jaha. Jaja. Sen åkte vi hem, stinna av smörgåstårta och därefter orkade vi inte göra ett smack mer än ligga på soffan och dröna resten av eftermiddagen och kvällen. 

Igår var det upp tidigt, ut i skogen med hundarna och sedan hem och dra på sig löparkläderna för nu var det dags för lopp! Som vanligt var det problematiskt vad man skulle ha på sig, fryser aldrig när jag springer men i väntan på start är det ju mindre kul att som igår stå och huttra i vårvindar friska som istället för att leka och viska mer skar genom ben och märg. Tanken var att min man skulle skjutsa mig till loppet och släppa av mig och därefter åka på någon liten road trip och sedan komma och hämta mig igen, men vi måste ha missförstått varandra för han hade bara tänkt sig att vänta under tiden som jag knogade mig runt, och då hade jag ju kunnat ta med mig hur mycket kläder som helst och sluppit frysa röven av mig. Aja, så farligt var det väl inte ändå, småjoggade omkring lite planlöst och då var det inga problem att hålla värmen och sen var det dags för start. Banan var faktiskt toppenhärlig, började med en lätt utförslöpa så att man kände sig STARK. Sen blev det lite mer kuperat men inte så farligt som jag trott faktiskt, bortsett från slutet där man skulle uppför två svinbranta stentrappor, men det var ju bara att sega sig uppför. Gåendes, ska väl tilläggas. Har ju knappt sprungit något överhuvudtaget sedan i höstas p g a tådjäveln och hade inga visioner om att kunna springa hela det här loppet och det gjorde jag inte heller. Men det var jag inte ensam om, så jag kom åtminstone inte sist i mål. Jag sprang de första kanske...en och en halv eller kanske två kilometerna, sedan körde jag mina 30/30-intervaller resten av loppet. Det gick bra och kändes härligt. Ja, jobbigt också såklart, men härligt jobbigt. 

Åkte sedan hem och började fixa med lunch, baka bröd, koka ägg, etc. Min man åt överbliven smörgåstårta från konfirmationen (alla som ville fick med sig leftovers för det fanns sjuka mängder) men jag gjorde spaghetti och en sås på resterna av fredagens tacos, för smörgåstårta är bara god i tanken och i praktiken mest en gegga av vitt bröd och majonnäs som jag kan vara utan. Slöade i soffan med en bok resten av eftermiddagen, sen var det dags för handboll igen, Sverige-Storbritannien där de senare kommit in i OS-kvalet på ett wild card för att Kamerun inte fått visum. Det var en match som aldrig någonsin blev ens något som avlägset påminde om spännande, Sverige vann med 52-8 och blev därmed klara för OS. Sen lagade jag middag till mig själv och min man åt upp det sista av smörgåstårtan och sen  kollade jag på ett avsnitt av den nya Ronja Rövardotter (har sett tre avsnitt och vet inte riktigt vad jag ska tycka om den?) och sen var det väl i stort sett läggdags. 

Nu väntar ännu en fullspäckad vecka med jobb, sen ska det vara träningstävling i hoppning i stallet på lördag vilket innebär en massa fixande och trixande inför det. På lördag kväll ska jag gå på Ina & Petrina-showen och sen på söndag är det upp tidigt och iväg och tävla viltspår. Inte jättemycket vila och återhämtning den helgen inte, men det är väl bara att köra på, rakt in i kaklet, tjoho. 

Don't leave me waiting here, lead me to your door

Igår hade jag en anställningsintervju, två egentligen men den första var det inget konstigt med, men den andra sög verkligen musten ur mig. Så sjukt underlig och liksom obehaglig människa, vi sa efteråt att hen måste ha fått hjälp att skriva sin presentation och sitt CV för det gav intrycket att det här var en pigg och glad person som hade gjort lite av varje och som var nyfiken på att prova på något nytt, men personen jag träffade kändes nästan på gränsen till att vara någon form av psykfall. Hade en olustig känsla i kroppen efteråt som inte riktigt ville släppa, tänker att det kanske var mitt välutvecklade psykopat/sociopatfilter som aktiverades. Säg nu för fan inte att du kände att du fick jättebra kemi med hen, sa jag till min kollega  efteråt, men så var tack och lov inte fallet. Den personen blir det INTE, det var vi båda överens om. 

Åkte hem, trött som ett as dels på grund av den här synnerligen energikrävande intervjun, dels på grund av att jag sovit som en kratta på natten. Gick en promenad med hundarna, gjorde min fot-rehab, städade hälften av det som skulle städas och sköt mot mina principer upp resten till morgondagen men det var tvunget eftersom det var dags att kasta i sig ett par mackor och åka till stallet. Kom sedan hem, duschade, slängde mig i bingen och somnade som en sten.

Skönt med fredag! Idag har jag bara en intervju att beta av, sedan tänker jag försöka mig på att sluta tidigt. Vi får se hur det går med det. Har jobbat som ett as och haft långa dagar hela veckan. I helgen ska äldsta barnbarnet konfirmeras (galet!) och på söndag ska jag springa ett trail-lopp. Eller "springa". Hehe. Nästa helg är ännu mer uppbokad, men sen lättar det nog lite både på jobb- och fritidsfronten. Hoppas jag åtminstone. Hehe. Osv. 

Till stallet istället, v 15 2024, pt 2

Igår var det Köttbullstorsdag vilket känns som evigheter sedan för förra veckan var det ju teori och veckan innan dess avbokade jag p g a trodde jag inte skulle få ihop logistiken med att åka till spårskogen och hinna tillbaka (vilket med facit i hand jag visst hade hunnit, men det kan man ju inte veta innan). Ibland när vi haft lite paus från varandra, Köttbullen och jag, så känns det som att vi, kanske inte precis får börja om på ruta ett, men i alla fall att bandet har backats lite. Men så var det inte igår. Vi red en linje med  volt, skänkelvikning, volt, galoppfattning, volt tillbaka, förvänd galopp på båge och sedan enkelt byte. OCH DET GICK BRA! Ja, inte den förvända galoppen, men det var nog också jag som inte fick till bågen riktigt. Men i övrigt jobbade hon på så himla fint, flyttade sig helt okej i sidvärtsrörelserna, gjorde riktigt fina balanserade galoppfattningar, arbetade bitvis mot något som kan likna form i galoppen. Mot slutet gjorde vi "tian" med halt och igångsättning, detvillsäga göra halt, skritta tio steg, göra halt, skritta nio steg, göra halt, skritta åtta steg osv ner till ett och sedan upp till tio igen. Köttbullen är verkligen inte känd för att vara speciellt lyhörd, men shit vad hon blev på tårna och alert av den övningen! Och trött, mot slutet så kände jag hur hon började bli lite på gränsen till att vilja stå emot så då avslutade jag innan dess för att hon inte ska känna att hon har någon vinst av att börja trilskas. AH. Blev så pepp av detta ridpass! Åkte till stallet som ett vrak och hem som på moln. 

En onsdag i april, check

Igår åkte jag ju som sagt buss till jobbet eftersom min man skulle till veterinären med gubbhunden Remus. Den senare visade sig ha en inflammerad bukspottskörtel, vilket i sig inte är bra men tydligen ändå hyfsad prognos för att kunna hållas i schack med mediciner så att man kunde andas ut. För cirka ett år sedan fick Remus en tumör i ena testikeln, den (och den andra) opererades bort och veterinären sa att det var inte så vanligt att de var elakartade och så var det väl inte mer med det, men en tumör är en tumör är en tumör och det har ändå spökat runt en hel del i bakhuvudet att tänk om den ändå var elakartad och nu har börjat metastasera, då är det ju kört. Men så var tack och lov inte fallet, i alla fall inte vad som kunde ses på röntgen och ultraljud. 

Hade en intensiv jobbdag med först projektmöte, sedan när jag precis började tänka att det kanske skulle kunna vara lagom att börja runda av och slinka hemåt så kom min kollega som inte har det så kul på hemmafronten och ville att jag skulle hjälpa honom med en grej som han mycket väl kunde ha klarat själv och som fick mig att tro att det kanske inte precis var det han egentligen ville, så jag frågade hur han mådde, inte alls bra visade det sig och sen satt vi och pratade i ett tomt konferensrum i två och en halv timme. Vi hade kanske blivit sittandes där ännu längre, men plötsligt gick larmet och gjorde slut på den förtroliga stämningen. Det visade sig att den personen som var näst sist att lämna bygget hade trott att hen var sist och larmat och sen hade väl vi suttit rätt stilla medan vi pratade, så rörelsedetektorerna gick inte igång per omgående. Men ja. De funkade, kan man väl säga. Väntade ett tag för att se om det skulle komma någon från vaktbolaget, men efter tjugo minuter gav jag fan i det och gick in och meddelade personalen som var kvar (i en annan byggnad) att om det skulle komma en väktare så var det på grund av detta.  

Receptet på Remus' medicin var utskrivet på mig, så det var bara att börja traska mot närmaste apotek som ligger ett par kilometer från jobbet. Där hade de såklart bara två av tre föreskrivna mediciner, men de kunde se att det "kunde finnas" på apoteket på sjukhuset eller på apoteket på Ica Maxi, så det var bara att sadla apostlahästarna och ta sig till andra änden av stan. Såklart kunde jag väl ha tagit någon stadsbuss, men så djävla stort är ju inte Ankeborg, tänkte jag hurtigt, plus att jag ändå gillar att strosa omkring och föreställa mig hur det skulle vara att bo i en stad. Jag har såklart bott i städer förut, men alltid i ytterområden och med ett undantag bara i miljonprogramslägenheter. Jag kan mycket väl se mig själv i någon mysig gammal lägenhet med rejäl takhöjd och stuckatur och kakelugn och höga smala fönster mitt i stan och fantisera om hur smidigt det skulle vara att bara öppna den snygga gamla träporten och så är man mitt i smeten, vad jag nu skulle där att göra, för samtidigt kan jag absolut inte se mig själv bo i en stad, varför i helvete skulle jag där att göra, jag som fullkomligt hatar buller och larm och trafik och asfalterade ytor och att det är människor överallt. 
Kom fram till apoteket vid sjukhuset till slut och hämtade ut den medicin som saknats på det förra apoteket (sånt här hände fan i mig ALDRIG på den tiden apoteket bara var apoteket och inte hjärtat och kronan och fan vet vad alla de här kedjorna heter). Sen hade det precis gått en buss hem till nästan-Österlen och det var 55 minuter till nästa, då kändes den där mysiga lägenheten mitt i stan ändå lite lockande igen. Gick till Pressbyrån och köpte en ohemult dyr WRAP som enligt uppgift skulle innehålla "kyckling, västerbottenost, sallad och picklad rödlök", det lät ju gott men det var mest sallad. Kom hem 19.10, orkade verkligen inte träna. Min man föreslog att vi skulle börja kolla på vad som enligt honom var en australiensisk variant av I vår herres hage som han köpt på dvd i julklapp till mig. Så gjorde vi, och efter att ha sett-om 70-talsvarianten av I vår herres hage för ett antal år sedan och konstaterat att tidens tand tuggat rätt rejält på den så var den ändå bättre än den här australiensiska serien som hette Rain Shadow som handlade om en kvinnlig veterinär som tog jobb som veterinärassistent hos en annan kvinnlig veterinär (den senare spelad av Rachel Ward, känd från Törnfåglarna) som var känd för att vara "svår". Bortsett från rätt så osannolik handling så var dialogen plågsamt stolpig och ljudet inte synkat, så den var inte speciellt sevärd om ni frågar mig. 

Gick och lade mig, somnade som en stock, vaknade 01.17 och kunde inte somna om. Trist. Låg och tänkte på a. ljudanläggningen i stallet, kan man lösa det med något bluetooth-aktigt, b. ett jobbigt samtal som jag måste ta med en medarbetare, hur ska jag lägga upp det, om jag säger si, kommer hen då att svara så, etc, c. min kollega som inte mår bra, var jag tillräckligt stöttande, var det inte så att jag babblade på för mycket om relaterbara saker istället för att lyssna?, d. var kan man köpa cellofanpåsar som vi ska ha till give-aways i stallet, finns dom i fysisk butik eller hinner man beställa på nätet? Allt man tänker på nattetid tenderar ju att få gigantiska proportioner, så idag är jag verkligen inte på topp. Men det är ju bara att bita ihop. Ska ha två anställningsintervjuer idag så man kan ju inte komma som ett djävla vrak. Längtar efter helgen, fast det är konfirmation på lördagen och lopp på söndagen så några oceaner av att bara ligga på soffan och läsa böcker kommer det nog inte att bli. Det får gå ändå.   

We need the ecstasy, the jealousy the comedy of love

Idag tog jag bussen till jobbet, det låter som något man bara gör lite i förbifarten men det är det absolut inte, det känns som ett helt djävla företag varje gång, men igår ringde jag till veterinären för jag tycker att gamla gubbhunden Remus har börjat spy lite väl ofta för att man ska kunna bortförklara det med att han "nog har ätit någon konstigt" och fick tid som idag. Att ta sig till den veterinärkliniken tar en timme från där vi bor och en timme hem igen, men eftersom min man ändå är hemma just nu så fick han ta det besöket. Hoppas nu att det inte är något allvarligt. Han, Remus alltså, är pigg och glad i övrigt, äter med god aptit, hänger med på långa promenader och har rent generellt ett gott allmäntillstånd bortsett från att från att ha haft en plåtmage av rang nu spyr om inte dagligen så i alla fall ett par-tre gånger i veckan och det känns inte normalt. Han är ju trots allt inne på sitt femtonde jordsnurr så det är väl lika bra att kolla upp det och så får man ta det därifrån. 

Igår hade vi tillsynsbesök på jobbet och det gick bra. När tillsynsmyndigheten uttrycker att "det nästan känns lite problematiskt för oss att komma till er för vi hittar ju aldrig någonting att anmärka på" så känns det väl ändå som att man, jag i det här fallet, är hyfsat bra på sitt jobb. Och det gör ju inte precis ont att få bekräftat. Efter besöket åkte jag till ett strövområde, tog av mig skorna och gick barfota på leriga stigar och spirande gräs och bara andades, för det är trots allt en viss anspänning, det är väl inte så att vi omedelbart skulle få packa ihop och lägga ner om tillsynsmyndigheten kommer med någon anmärkning, men tillsynen går ändå ut på att kontrollera att villkoren i vårt verksamhetstillstånd efterlevs, och gör de inte det så kan det i förlängningen innebära att vi inte får fortsätta bedriva verksamheten på det sätt som den görs idag. Så det är rätt mycket som står på spel ändå. 

Efter min lilla promenad fiskade jag upp min man som kommit med bussen och så åkte vi till Hornbach för att titta på en ny duschkabin, vilket inte gick eftersom de "inte hade plats att ha en massa duschkabiner uppställda" så ville man köpa en så fick man antingen köpa en omonterad i blindo eller gå in på deras hemsida. Så det var ju en helt onödig tur. Sedan åkte vi till stallet för att fixa med ridhusets ljudanläggning vilket inte heller gick särskilt bra, och sen åkte vi hemåt, trötta och hungriga. Där gjorde min man det ödesdigra misstaget att börja dividera om att jag inte körde om bilar på motorvägen, vilket jag inte gjorde p g a att det är ett vägarbete längre fram så det är ändå inte lönt eftersom det först är två körfält som ska bli ett och sedan får man mötande trafik en bit innan det blir motorväg igen. Min man menade då på att det var "en massa folk som trängde sig före" men det skiter väl jag i, jag låg i 70 km/h där det var 70 km/h och det kvittar liksom mig om jag har hundra bilar som kör om mig för jag kommer ju inte fram snabbare för det. Sa att jag inte trodde att han skulle uppskatta om jag hade suttit och kommenterat på motsvarande sätt när han körde, men enligt honom så var det i princip DET ENDA JAG GJORDE, det gick liksom inte en kilometer utan att jag påpekade både det ena och det andra och en sån djävla orättvis anklagelse tar jag bara inte och därmed var tjafset igång och varade hela vägen hem. En kväll med finsk stämning följde, fast den blev inte så lång för jag gick och lade mig tidigt eftersom jag var svintrött efter min dag på jobbet. 

Idag väntar ett projektmöte som nog kommer att vara nästan lika ansträngande som gårdagen. Projektet är i en övergångsfas där det snart ska sluta vara projekt och bli implementerat i den reguljära verksamheten och det är en väldig massa diskussioner om och när och hur och av vem. Har haft en lös diskussion med projektledaren om att vi ska ändra min jobbtitel så att det ska framgå officiellt att jag kommer att jobba med detta framöver. Jag har just nu titeln "XXX Manager & YYY Coordinator", och till det skulle det då läggas "ZZZ Controller" eller något sånt, och en så lång titel orkar man ju inte ha, och det är ju inte heller rimligt att ha tusen ansvarsområden. Eller tre då, men det är rätt tunga puckar. Vill bli av med "XXX Manager"-biten, men det blir jag kanske tidigast till hösten. Aja, vi får väl se var vi landar i detta. 

Till stallet istället, v 15 2024, pt 1

Äntligen ridning igen, förra veckan var ju teorivecka och på skärtorsdagen så avbokade jag ju så det känns som att det var tusen år sedan jag satt på en häst. Igår var det hoppning och jag skulle ha Fullblodet. Förra veckan var jag och tittade på en Pay & Jump för att se hur hon skötte sig, och det såg ganska så okomplicerat ut. Det var också ganska okomplicerat, fast hon hoppade mycket större än vad jag trodde. Eller det kändes större och som att jag hängde som en trasig ICA-påse i sadeln, fast det sa ridlärare A att det gjorde jag inte alls. 

Vi hoppade studs, det har jag inte gjort på evigheter. Det är ju ändå rätt kul, man behöver liksom inte tänka så mycket. Sen hoppade vi studs-serien plus två hinder till så att det blev som en liten bana, och slutligen kom ödesmomentet: hoppa studs, släppa tyglarna och ha armarna rakt ut. Sånt där som man alltid gjorde som barn och tyckte var jättekul, men nu kändes det fan i mig inte så lustigt. MEN JAG GJORDE DET. Först en arm och sedan den andra. Det gick bra, Fullblodet hoppade snällt genom studsen och jag höll balansen och överlevde. Hehe. Kände mig som en himla superhjälte efteråt och blev inte ens upprörd när det visade sig att ponnybarnen, vars uppgift är att packa höpåsar så att vi bara ska kunna fodra, hade "glömt" ungefär hälften av påsarna i ett av stallen.  Sånt är ju surt när ens ridlektion slutar 21.00 och man inte bara ska ta hand om sin häst utan dessutom har att plocka undan hinder, mocka ridbanan och fodra innan man kan få bege sig hemåt. Men nu var hela Bästa Måndagsgruppen™ upprymda och fnissiga och arbetet gick som en dans. Det gör det ju alltid ändå, för vi är ett sådant dream team. För ett tag sen fick vi ett tillskott i form av en 15-årig tjej och det kändes lite udda, för den äldsta i vår grupp är 65+ och den yngsta fram till dess i 35-årsåldern, så medelåldern sänktes ju ett snäpp kan man ju säga. Och den här 15-åringen är världens gulligaste och kommer alltid med pepp om att det har sett jättefint ut när man ridit. Älskar hästtjejer. 

Sen fick vi önska hästar till nästa gång! Det var jättelängesen vi fick göra det, inte sedan vi red för ridlärare K och hon slutade ju för sådär två och ett halvt år sedan. Sen, eller det hade väl inte med det att göra, men det kom i alla fall någon diffus bestämmelse från dåvarande verksamhetschefen att man inte fick önska hästar utan att ridläraren skulle bestämma och man får ta vad man får, och visst, jag kan på ett sätt köpa det eftersom a. det går en himla massa tid åt att administrera allas önskemål, b. alla ändå inte kan få vad de önskar eftersom de som önskar de populära hästarna är fler än vad det finns populära hästar, och c. man ju  ändå ska kunna rida alla sorters hästar och utvecklas mer på det sättet än när man bara skumpar runt inne i sin komfortzon, och d. om alla turas om så får man ju ändå NÅGON gång rida sin favorithäst så att det inte blir e. diskussioner om att vissa alltid får rida vissa hästar och andra inte. Men samtidigt VILL man ju så hemskt gärna rida sin favorithäst. Eller som i mitt fall, favoritponny, för jag önskade såklart Köttbullen. Men henne rider du ju på torsdagarna, invände ridlärare A men det tyckte jag att det räknas väl inte? Helgarderade med att önska "någon annan ponny åtminstone", så vi får väl se vad det blir. 

And somewhere on the way you might find out who you are

Ja, mina fredagsplaner som omfattade: jobba, handla, åka hem, promenera med hundarna och sedan vara präktig och koka soppa och steka pannkakor till kvällsmat gick förstås om intet. En ska aldrig räkna ut'et, som Raskens Ida skulle ha uttryckt det. För det första blev jag kvar på jobbet till strax efter 16.00, drygt  när man varit på plats sedan 05.00 men ibland rår man inte över saker. Sen hörde en stallkompis av sig och ville dryfta diverse grejer och det bestämdes hastigt och lustigt att vi skulle ses klockan 17.00, jag var ju ändå i stan så det funkade ju. Åkte och handlade, sedan till stallet, satt väl där och snackade någon dryg timme, svängde sedan inom ett nytt ställe som heter CHOPCHOP ASIAN EXPRESS och där man snabbt och smidigt kunde beställa mat och ta med sig hem och som vi sagt ett bra tag att vi skulle testa, för att ställa sig och koka och steka en fredagskväll när man varit på benen i fjorton-ish timmar kändes helt enkelt inte speciellt lockande. Maten var helt okej, fast lite...snålt? Beställde någonting som hette Spicy Lime Chicken vilket beskrevs som lätt friterad kycklingfilé wokad med färsk lök i en stark sås toppad med krispiga grönsaker och såhär med facit i hand så var det ett antal bitar friterad kyckling täckta med något klibbigt som väl var såsen, plus fyra-fem strimlor paprika och en klyfta lime. Det var rätt gott, men hade gärna sett att det varit mer sås, ungefär en deciliter eller så, för det blev väldigt torrt. Vi kollade på Love is blind USA och dom är ju heeeeelt sjuka i huvudet, var hittar dom alla dessa människor? Hon Chelsea verkar ju i det närmaste psykotisk, galet svartsjuk och ja, klängig var väl ett understatement, fast det var taskigt av Jimmy att säga att han lika gärna hade kunnat vara utan det sex som de haft för att hon ville det. Och det kristna paret som verkade så gulliga gjorde plötsligt slut för att hon inte kände cravings för det sex de kommit överens om att inte ha förrän efter bröllopet, och hallå, Johnny som är så paniskt rädd för att få barn för tidigt att de inte ens kan ha sex? Vi har ju precis sett den japanska versionen av LIB, och där tror jag inte ordet sex ens en gång nämndes, allting var så väldigt artigt och prydligt och tillknäppt, och så kastas man in i den amerikanska versionen där tjejerna har urringningar där halva dom hänger utanför och där det helt ogenerat diskuteras vilka av karlarna som Gud har välsignat med en stor penis.  

På lördagen blev det äntligen VÄDER, 15 grader varmt och sol! Kände verkligen livet i mig på morgonpromenaden med hundarna, det blev nästan 16 kilometer. Körde sedan ett pass pilates hemma, åt resterna från CHOP CHOP ASIAN EXPRESS till lunch och sedan fikade vi utomhus för första gången i år, vilket var ljuvligt. Sedan ägnade jag en god stund åt att packa upp alla böcker som drällt in från Bokbörsen, samt betala för kalaset. Jag är med i diverse hönsgrupper på Facebook, där klagas det både avigt och rätt över när folk skickar avelsägg på posten och inte packar ordentligt. De borde lära av folk som säljer på Bokbörsen för herregud vad de packar, det är som om de skulle sälja Silverbibeln allra minst. Det är omslagspapper och bubbelplast och extra omslag och en skyddande plastpåse om för en pocketbok man köpt för 35 kronor. Visst kan en bok också bli skadad om paketet kastas omkring,  men...ja. LITE överdrivet kändes det nog när jag sedan satt med en hög papper värdig en hel släkts julklappsutdelning. 

Ville inget hellre än att gå ALL IN med mina nya Peter Pohl-böcker, men behärskade mig för jag har fortfarande låneböcker kvar att beta av. Började på en, men den kändes ointressant så den lade jag ifrån mig efter ett tag och började istället laga middag och sen blev det Love is Blind och tidigt i säng (som om jag någonsin var uppe sent, hahaha). 

Söndagen bjöd också på strålande väder, gick min vanliga söndagsmil i bara t-shirt! Kom hem, tränade, stekte pannkakor till lunch, rensade lite ogräs i trädgården till hönsens stora förtjusning. Sen var det dags att susa iväg till stallet för styrelsemöte. Svängde inom ICA Maxi på vägen dit för i fredags när jag kom hem och skulle baxa in matkassar från Willys, kassar från CHOP CHOP ASIAN EXPRESS samt kasse med min tomma matlåda så råkade jag tappa den sistnämnda i golvet och den (matlådan) gick sönder och när jag för ett tag sedan bestämde mig för att byta matlåda från plast till glas så köpte jag bara fem stycken i tanken att de väl skulle hålla i evigheters evighet. Med tanke på att jag gör alla veckans matlådor på helgen och därför måste ha fem stycken (tio om man räknar med min man, men han vill inte ha matlådor i glas och plastmatlådor har vi massor av), så en i reserv hade kanske inte varit så dumt? Nu köpte jag ytterligare tre för att ha lite marginaler, så nu kommer väl ingen någonsin mer att gå sönder tänker jag. Sedan åkte jag till stallet för möte, sen hem och laga middag och ja, sen var det väl i princip läggdags. 

Nu väntar en TUNG arbetsvecka med tillsynsbesök, jobbiga möten plus anställningsintervjuer. Längtar redan till nästa helg, fast då är det konfirmation på lördagen och TRAIL-lopp på söndagen så det lär ju inte bli så värst mycket vila där heller. Aja, det är bara att köra på. 

Work and pray, live on hay

Igår la min ena skärm på jobbet av, bara sådär. Ja, det finns ju givetvis en bortre parentes för allt i allmänhet och för teknik i synnerhet, men nu är det andra gången i år som en skärm bara dör för mig utan någon som helst förvarning. Den förra var visserligen svingammal, men den som nu kastade in handduken var max tre år. Ska man inte kunna begära LITE mer än så? Är ju inte som att jag har dängt omkring med den hej vilt utan den har suttit snällt på sitt stativ och fungerat. Den fungerade i morse, sedan lämnade jag mitt kontor för ett möte och återkom ett par timmar senare, då var den stendöd. Nu råkade jag ha en reservskärm liggande p g a när den svingamla började visa ålderstecken och jag felanmälde det så skickade de två nya. Det räckte tydligen för att den svingamla skulle skärpa till sig och leva ett tag till, men sedan dog den alltså, jag bytte den svingamla mot en av de två nya och nu var det alltså dags för Ungskärmen att gå samma öde till mötes. 

Innan jag började använda två skärmar så tycke jag det var ytterst onödigt och begrep inte varför man skulle ha det så. Sedan började jag av någon anledning ändå använda två skärmar och nu är jag så svårt beroende av det att jag inte förstår hur jag har klarat mig tidigare. Så det var bara att kavla upp ärmarna och börja felsöka, för man vill ju liksom först inte tro att den skärm som på morgonen fungerade utmärkt helt plötsligt bligar svart och stendöd mot en bara för att man varit borta från den ett par timmar, men det var så det var. Provade först att byta sladdar, flytta till andra eluttag etc, men nä, det var inte förrän jag kom fjäskandes med Nyaste Skärmen som allting behagade att börja fungera igen. Och då ska den monteras på hållare och man ska ställa in vad som ska vara primär bildskärm och så vidare. Saker som en IT-avdelning kanske gör på andra företag, men vi har ju vår i Danmark och där gör den ingen som helst djävla nytta när det kommer till hands on-uppgifter så här får själv vara bäste dräng. Eller piga. 

Har dagarna fyllda av anställningsintervjuer känns det som, det var kanske att ta i men det är en eller två varje dag nu och ett tag framöver. Det tar extremt mycket energi, inte så mycket att dra företagspresentation och fråga standardfrågor utan att liksom känna in vad det är för personlighet och värdera ifall det kanske skulle kunna vara något för oss. Hittills har magkänslan sagt NEJ till de kandidater som jag träffat och magkänslan skojar man inte bort, men samtidigt får den mig att känna mig som att jag är extremt kräsen och hatar alla. 

Under dagen kom det mail att lördagens viltspårträning var inställd p g a dubbelbokning av spårskogen.  Det blev lite dubbla känslor, för även om jag älskar viltspårträningen så älskar jag också känslan av att ha en helt ledig helg så helt ledsen var jag ändå inte. Däremot hade jag kanske velat träna någon gång till eftersom jag tänker anmäla till en tävling som är om några veckor, men nu är det som det är och ett träningstillfälle gör kanske varken till eller från ändå. 

Mina planer om att åka tidigt från jobbet och ta ett sent eftermiddagsmöte med kollegor i USA hemifrån gick om intet, hittade liksom inte tid att hinna hem mellan allt som ska fixas på plats, så det var bara att sitta kvar och inse att man sedan var sist kvar av alla, vilket är lite deppigt när man också är den som varit först på plats. Men men, det var bara att gilla läget. Åkte hem och städade i rask takt eftersom vi planerat filmkväll istället för den som gick om intet p g a hästhoppning. Gick sedan och hämtade paket på både Post Nords och Schenkers utlämningsställen, som ligger på olika ställen i byn. Det var dimmigt och grått och fuktigt, som att gå inuti en blöt Lovikkavante ungefär. Mötte inte en enda människa på hela rundan som ändå tog en timme. Obs, det tar inte en timme att gå runt byn, men jag gick lite omvägar för att rensa huvudet på jobbtankar och för att gneta ihop mina tiotusen steg innan jag belönade mig själv med att hämta mina paket.  För ett tag sedan läste jag ju-om några böcker av Peter Pohl. Kände då en stark existentiell fråga som löd Men gud, varför har jag inte fler böcker av Peter Pohl? vilket triggade mig att gå in på Bokbörsen och klicka hem både det ena och det andra, vilket har medfört att det de senaste dagarna har rasslat in sms om att jag har paket att hämta både här och där. Nu ska jag bara para ihop alla bekräftat-köp-mail med leveranser samt betala. Älskar Bokbörsen eftersom man där kan få tag på böcker som inte längre går att få tag på via vanliga bokhandlar och man slipper leta planlöst på loppisar och antikvariat, vilket jag inte riktigt har tålamod till alla gånger. Ibland är det  också riktigt billigt på Bokbörsen, fast när man lägger på frakten så blir det väl inte riktigt det ändå när allt kommer till kritan. Man vadfaan, jag kan väl också få okynnesshoppa och bränna lite slantar någon gång. Och det fast jag precis köpt inte bara en utan TVÅ exemplar av Svenska Gods och Gårdar Del XXV och ingen av dom var direkt billiga, fast jag tänker att jag ska lägga ut den ena på Tradera igen om ett tag. 

Segade mig hem med mina paket och så var det filmtajm. Vi såg en japansk film som hette Once upon a crime som faktiskt var riktigt dålig. Den handlade om Rödluvan och Askungen där Rödluvan var ute på vandring för att hitta sig själv, men följde med Askungen på balen där man upptäckte att den kungliga frisören hade mördats, varpå Rödluvan iklädde sig rollen som detektiv och anklagelser riktades mot både den ena och den andra men det visade sig vara Askungen som var mördaren i alla fall och så fick prinsen en annan på slutet. Väldigt lite hade med den riktiga Rödluvan och Askungen att göra, det behöver det väl strängt taget inte ha men då ska det väl vara till det bättre och det tycker jag inte att det var. Hade lite svårt att hålla mig vaken men som tur var hittade jag lite överblivet påskgodis att trycka in i systemet. 

Idag är det fredag och som sagt, en ledig helg stundar, bortsett från ett möte i stallet på söndag eftermiddag. Ska bli skönt, med den nästan-lediga helgen alltså. Hade hoppats på att kunna sluta tidigt idag, men det kommer inte att funka så det är bara att gneta på och invänta bättre tider. Efter jobbet ska jag storhandla,  tycker varje gång det är min tur att handla så står det alltid stora tunga grejer som mjöl och juice på listan, men frågar man min man så tycker han förmodligen att det förhåller sig tvärtom. Sen ska jag göra soppa och steka pannkakor för nu har hönsen börjat värpa som bara den, så det gäller att passa på att slösa. Soppa är dessutom den perfekta fredagsrätten för det blir alltid över och så har man lunch både lördag och söndag utan att behöva lyfta ett finger annat än för att starta mikron. Kräver dock en viss arbetsinsats på fredagskvällen och det är inte alltid att energinivån matchar. Vi får väl se hur det går.