Det konstigaste, det farligaste, det bästa?

Annika skickade en utmaning för ett tag sen, den råkade tyvärr hamna på fel sida EM i ridsport och blev "lite nedprioriterad" kan man väl säga, men här kommer jag igen med nya friska tag. Frågan som utmaningen gällde var vad som är det konstigaste, farligaste respektive bästa som hänt mig (standardsvar som barn och giftermål räknas inte). Okej, håll i hatten för nu blire åka av. Eller kanske inte, eftersom mitt liv uppenbarligen varken är speciellt konstigt eller farligt.

Det konstigaste som hänt mig:
Jag tycker i och för sig det händer konstiga saker hela tiden, men det beror nog mest på att jag ständigt förundras över hur dumma i huvudet folk faktiskt är. Inte jag då förstås, utan alla andra. Eller åtminstone 95 % av mänskligheten. Men ja, nu skulle det ju inte handla om det.
En konstig sak som hände mig för ett par somrar sen var följande: Jag och min man var i Stockholm och strosade runt på någon gata på Södermalm i jakt på någon uteservering där jag kunde sitta och tjuvlyssna på tvättäkta hipstersnack, vilket är något av en hobby jag har. Då tjoade det till från inifrån någon pub vi gick förbi, och därinne satt helt otippat en kompis till min man. Bara det var ju lite spektakulärt, men ändå inte för min man har bott några år i Stockholm, men det är väl en sådär 15 år sedan han flyttade därifrån och umgänget är lite därefter, inte direkt regelbundet om man säger så. Min man är inte heller den som meddelar sina förehavanden genom Facebook så det är ingen av hans mer geografiskt utspridda vänner som har koll på vad han sysslar med.
Ja, i alla fall, vi dök in på den här puben och tog en öl tillsammans med den här kompisen och hans kompis. Jag började prata med kompisens kompis. Frågade om han också var från Halmstad, som min mans kompis kom ifrån (ingen som bor i Stockholm verkar vara född där?), men det gjorde han inte sa han, utan han kom från en liten by i Småland. "Ja, men det gör ju jag med", sa jag och så började vi förhöra oss om varandras geografiska ursprungsposition. Sedan visade det sig att vi inte bara kom från samma by (eller jag kommer ju inte från någon by, men den byn som låg närmast det lilla hus vid skogens slut där jag är född), utan att den här personens morfar hade hjälpt min farfar med ett och annat hemma på gården där jag växte upp, på den tiden när det var farmor och farfar som bodde där (innan jag var född). Och då ska ni veta att den här lilla byn har inte ens 100 invånare, så oddsen för det här mötet kändes knappt ens mätbara.


Det farligaste som hänt mig:
Oj oj oj, nu snackar vi med en som har living on the edge som livsstil. ELLER KANSKE INTE. Är verkligen inte den som har ett riskbaserat leverne utan är mer tvärtom: vill ha kontroll på det mesta och är inte det minsta spontan och härlig. Har även läst någonstans att barn som växer upp på lantbruk lever riktigt farligt eftersom det finns så mycket stora maskiner och sånt i ens närmiljö, men det var man ju lyckligt ovetande om på den gamla goda tiden när allt var som det skulle, så det är ju inte mycket att orda om.
Men det är klart, i min ungdom gjordes väl en och annan dumhet som kunde ha slutat illa. Konsekvensanalys var väl inte ens starka sida på den tiden, utan där åkte man glatt bil med fulla människor utan körkort (inget man reflekterade över utan det var mer eller mindre en standardgrej på landet där det var långt mellan stugorna och noll poliser), liftade och såna grejer. En gång när jag och en kompis liftade så råkade både hon och jag somna eftersom vi hade varit uppe hela natten. Vi vaknade av att bilen svängde av in på en liten skogsväg, vilket INTE var den destination som de båda männen i bilen uppgett att de var på väg till. Fast sen hände inget mer än att vi bad att de skulle stanna och släppa av oss och då gjorde de det. Lite oklart vad syftet med detta var? Som jag minns det så ojade vi oss mest över att det var så långt att gå tillbaks till stora vägen och det var väl mer i efterhand som vi insåg att det där med att åka med främlingar som plötsligt svänger in på ödsliga skogsvägar kan få ödesdigra konsekvenser.
En annan gång efter en blöt utekväll hängde jag och samma kompis med några vi hade träffat på stan till en lägenhet där någon av dom eventuellt bodde, eller så var det någon annan som bodde där, detaljerna är lite oklara. Plötsligt var det någon i sällskapet som blev förbannad och slet fram ett gevär från någonstans och stod och siktade med det och skrek att alla kunde dra åt helvete. Känns som att det kan toppa farlighetslistan även om inget hände och det förmodligen inte ens var laddat.



Det bästa som hänt mig (med undantag för det uppenbara då, att skaffa barn och gifta mig och såna grejer):
Spontant och det som ligger nära i tid så känns det som att ta upp ridningen igen kan ha varit decenniets bästa beslut, men det känns ju kanske lite futtigt i det stora hela. Plus att det fanns en tid då jag tyckte att sluta med ridningen var det bästa jag gjort, fast det var ju förstås inte ridningen i sig utan mer allting runt omkring, föreningslivet, alla dom där tunga och tråkiga bitarna som personalkonflikter, intriger och tjafs i styrelsen, budgetmöten, fastighetsskötsel, gödselavtal och såna grejer som man fick deala med på sin obetalda fritid och som sög musten ur en. Själva hästarna har alltid varit det absolut minsta problemet. Skaffa hund och bli hundinstruktör är också en grej jag inte ångrar, det har tillfört enormt mycket mervärde i mitt liv.
Ja, men i alla fall. Får nog ändå säga att det allra bästa var att sluta på mitt förra jobb, utbilda mig och bli någonting annat än en mycket oglamourös version av Hanna från Arlöv. Inte för att jag tycker att det är så himla viktigt att "bli någonting" i sig, däremot tycker jag det är himla viktigt att man inte slutar som en bitter och förgrämd människa som vantrivs med livet bara för att man inte får tummen ur och gör någonting åt sin situation. Obs, det senare har ingenting med Hanna från Arlöv att göra utan är mer riktat till människor som på grund av att de hatar sina jobb går omkring och är sura och griniga och förpestar tillvaron för alla andra. Såg mycket av det på tvätten, kan jag säga. Folk som hade jobbat där i evigheter men som från början sa att de bara skulle vara där en sommar eller högst ett eller två år, sedan skulle de göra något helt annat, utbilda sig, resa jorden runt, starta eget, förverkliga sina drömmar. Och sedan en dag så hade nästan hela livet susat förbi medan de fortfarande inte hade kommit ett enda steg bort från lakansmangeln.
Låter kanske rätt futtigt det här med, speciellt med tanke på att jag ständigt gnölar om hur mycket jag älskar att vara ledig och att man jobbar alldeles för mycket och att 40 timmars arbetsvecka år 2017 fan i mig är ett skämt. Men ändå, att ha ett jobb som man trivs med och där man känner att man får utvecklas och göra något vettigt och dessutom få helt okej betalt för det, det är rätt lyxigt ändå. Man tillbringar ju trots allt en sådär en tredjedel av sin vakna tid på jobbet (fast VARFÖR MÅSTE DET VARA SÅ?) så då är det ju bra om det åtminstone känns lite rimligt att befinna sig där.


Antar att Hollywood nu kommer att börja slåss om att få göra en film om mig och mitt intressanta liv, nähä, inte det, jamen VAD KONSTIGT. Mvh: Tråkmåns_68:a

Och blomstren dö

Har läst Och blomstren dö av Rebecka Edgren Aldén. Har tidigare läst hennes Den åttonde dödssynden som var helt okej och den här lät också lovande. Boken handlar om Gloria, som följer med sin nya pojkvän till hans familjs lantställe för att tillbringa några semesterveckor där tillsammans med honom och hans familj (som hon aldrig träffat förut). Gloria har i sin ungdom tillbringat några somrar på denna ö i ett feministiskt kollektiv som hennes mamma och några andra hade, vilket såklart stack i ögonen på rikingarna som hon nu ska frottera sig med.

Jaha, väl på plats börjar det hända grejer. Det skär sig såklart lite mellan Gloria och svärmor/svåger/svägerska redan från början. Sen snubblar Gloria på ett lik när hon är ute och går med svägerskans hund (som hon två sekunder tidigare varit livrädd för) vid det gamla kvinnokollektivet, liket visar sig vara en gammal barndomsvän och så börjar minnena från förr rullas upp, tydligen har något hänt som Glorias mamma velat dölja i alla år.

Det här var också en helt okej bok, men tyvärr inte mer än så. Språket är bra, men jag tycker inte det känns speciellt sannolikt att man, om man är så himla obekväm som Gloria verkar känna sig mest hela tiden, dels för det första tackar ja till att semestra och bo tillsammans med sin pojkväns rikemansfamilj på en ö i flera veckor, dels att hon dessutom stannar kvar fastän det är finsk stämning de luxe mest hela tiden, och hennes pojkvän verkar ju dessutom vara helt avståndstagande. Karaktärerna, speciellt svärmor och svågern, känns rätt klichéartade och Gloria själv verkar ju mest vara en velpotta som inte riktigt vet vad hon vill med någonting. Har utöver det lite svårt för det här med berättelser som bygger på att folk bara ska börja minnas jättedrastiska saker helt plötsligt, och att alla som de frågar tiger som muren. Tröttsamt. Stör mig dessutom på vissa sekvenser, som till exempel när de sitter och fikar eller äter, som är så detaljerat och omständligt beskrivna att det känns som att varenda tugga redovisas, medan andra, som till exempel sidospåret med kvinnokollektivet och motsättningarna mellan de bofasta och sommargästerna, bara nämns lite i förbigående. Själva upplösningen av intrigen var väl okej (bortsett från slutscenen), men kändes lite väl gjord. Den här boken får två och en halv skärgårdsdoktorer av fem möjliga.

Jag vill vara jordens medelpunkt

Har läst Jag vill vara jordens medelpunkt av Charlotta Lannebro. Det är en ungdomsbok, eller som jag snappade upp för ett tag sen, en YA-bok där YA då står för Young Adults. Som man då tydligen inte kan säga på svenska längre.

Ja, men i alla fall. Den här boken utspelar sig i början av 90-talet och handlar om Lova som är 16 år och åker till Nya Zeeland som utbytesstudent. Väl där visar sig livet vara inte fullt så glammigt som hon tänkt sig. Hon bor hos en ensamstående och rätt fattig trebarnsmamma på en bondgård långt ute på vischan, det finns ingenting att göra, de andra utbytesstudenterna är töntiga och - det här verkar vara det värsta av allt - ungdomarna i trakten är hopplöst efterblivna med snötvättade jeans och hockeyfrilla. Ej skrivet på ett humoristiskt sätt utan som att det verkligen var ett problem i storleksordningen världssvälten. Fast tonåringars logik kan ju förvisso lämna en del övrigt att önska, så det gav kanske det hela en mer realistisk prägel än om en sextonåring plötsligt SÅG MÄNNISKORNA BAKOM 80-TALSFRISYRERNA.


((((((( !!!! SPOILER ALERT !!!! ))))))))



Ja, men jag tyckte nog ändå bara att den här boken var sådär. Gillar inte Lova som karaktär, tycker hon är dryg och självupptagen och bortskämd, och det kan man väl få vara, men samtidigt får man liksom inte riktigt lära känna henne ändå utan det blir mest en massa uppräknande av allt hon gör: duschar, äter, sover, tar en promenad, längtar hem. Eftersom hon inte trivs med att bo där hon bor, men inte kan med att säga det eftersom hon ändå gillar sin värdmamma, så hittar hon på att hon blivit överfallen för att kunna lipa sig till att få bo i en stad istället. Sen visar det sig att poliserna gräver lite väl djupt i den historien och allting avslöjas som en bluff, men nästan ingen blir arg på henne? Verkar ju rätt osannolikt om ni frågar mig. Och Lova själv verkar mest tycka extremt synd om sig själv som blir utsatt för en massa jobbiga frågor (men inte en enda gång att hon ens snuddar vid tanken att oj vad jobbigt det skulle vara om det verkligen hade hänt på riktigt) eller att någon kompis tycker att det hon gjort inte är helt hundra. Och sen fattar jag inte varför hon, om hon nu ändå gillar sin värdmamma så himla mycket, för det gör hon, ändå inte anstränger sig mer för att lära känna henne? Det hade ju dessutom varit lite önskvärt att de också hade fått vara lite mer än bara skuggfigurer i utkanten av Lovas ego. Och sen får jag inte ihop att hon ena sekunden verkar hon ha världens bästa självförtroende och kan flirta med killar och framhäva hur himla smart hon är, men samtidigt verkar hennes sociala skills halta lite mer än vad som är trovärdigt för en övre-medelklasstonåring från Stockholm som tycker att segelbåtar och skidresor och linneservetter är lika naturligt som luften man andas.

Aja, det tog bara en kväll att läsa den så det var väl inte hela världen. Den här boken får två kiwifåglar av fem möjliga.

Kan vi prata lite om Game of Thrones, säsong sju, avsnitt sju?

Har precis sett sjunde avsnittet och känner att det finns ett och annat att diskutera här. Till exempel:




(((((((((((((((((((( !!!!!!!  SPOILER ALERT !!!!!!!! )))))))))))))))))))))))




1. Varför var Jon Snow och hans gäng tvungna att gå iväg bortom muren för att hämta en white walker? Ja, okej att ingen skulle tro dom annars, men kunde de inte ha med sig hästar? Slädar? Och är det ens rimligt att han den där smeden som är Robert Baratheons oäkting kunde springa miltals i snö i obanad terräng tillbaka till muren på typ ingen tid alls? Hur mycket hinner man löpträna som smed? Och är det inte hemskt dumt att släppa iväg någon helt utan vapen när man är omgiven av en väldans massa mordlystna white walkers som verkar kunna dyka upp var som helst när som helst? Noll säkerhetstänk här.

2. Hur rimligt är det att en eldsprutande drake, bara genom att höra sitt namn, kan sikta så himla bra med sin eld så att den med millimeterprecision kan urskilja vem som är fiende och vem som inte är det (utan att någon har sagt det)? Ingen av de goda fick ens ögonbrynen avsvedda medan fienden brändes till döds en meter därifrån.

3. Om drakglas är det enda som kan döda white walkers, varför hade Jon Snow m fl bara med sig vanliga svärd? De åkte väl ändå till den där klippön där Daenarys håller till för att utvinna drakglas och göra vapen av det? Okej att de inte hann tillverka så mycket att det skulle räcka till en hel armé, men nu var de ju inte så många plus att om man VET att det är det enda sättet att döda dem på, varför snabbar man sig inte och tillverkar några bra svärd innan man ska dra iväg?

4. Varifrån kom de här jättejättelånga kedjorna som the white walkers använde för att dra upp den döda draken ur vattnet med? De verkade ju vara flera hundra meter långa, det är väl inget man har liggandes hemma i byrålådan ifall det skulle råka dimpa ner en död drake en vacker dag. The white walkers verkar ju dessutom inte direkt bo någonstans, så sannolikheten för att de skulle smälla upp en smedja och börja med hantverk känns ju rätt avlägsen, speciellt som de verkar ogilla eld. VAR KOM KEDJORNA IFRÅN?

5. Varför är det ingen som har dödat Littlefinger? Ingen gillar honom, man kan inte lita på honom, men ändå går han omkring i sina stela snyggkläder och sin prydliga mustasch och ser så förbannat retlig ut säsong efter säsong. Han är ju inte ens en bra karaktär, bara irriterande. Mina bästa karaktärer i Game of Thrones är för övrigt: 1. Brienne, 2. Podrick, 3. Bronn. MEN DOM FÅR MAN SE VÄLDIGT LITE AV TYCKER JAG. Skärpning här nu va.

Appen ni inte ens visste att ni behövde

Jag och en kollega har kommit på en idé till kanske världens hittills mest meningslösa app.

Ni vet förr när man satt på toa och inte hade något att läsa? Då läste man kanske lite förstrött på innehållsförteckningen till schampoflaskan, varningstexten till tvättmedelsförpackningen eller vad som helst med lite bokstäver på som råkade stå inom syn- eller åtminstone räckhåll. Nu när nästan alla går omkring med en SMARTPHONE i fickan så är det ju inget problem (givet att man tycker det är ett litet problem att sitta på toa utan att ha någon form av förströelse). Ja, men då tänkte vi att vi för den nostalgiske toalettbesökaren skulle konstruera och släppa en app vars enda funktion är att den slumpar fram olika bilder på innehållsförteckningar, varningstexter, reklamslogans och liknande meningslös toalett-"litteratur". Så att det blir som det var förr, fast modernt. Erkänn att det finns få saker som slår detta ifråga om meningslösheter.
Vad appen ska heta? EI SAA PEITTÄÄ såklart. Kom ihåg var ni hörde det först.

EM-guld, EM-guld, EM-GUUUULD

Är fortfarande så himla tagen av gårdagens hoppfinal. Så himla spännande, det kan ju inte vara nyttigt med fullt så här mycket adrenalinpåslag? Hatade alla som sa att de trodde att Peder skulle vinna för det kändes som att de jinxade bort hans möjligheter. Egentligen tror jag inte på Ödet, men för att vara på den säkra sidan så skadar det ju inte med lite ödmjukhet. Fast det hade kanske inte sett så bra ut om TEAM SWEDEN stått och sagt att nja, han kanske kan komma tolva eller nåt. I bästa fall. Klart man hoppas på guld.

Och det gick vägen. Med verkligen minsta möjliga marginal. Vrålade rakt ut (NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!! så det hördes över hela Skåne) när bommen på mittenhindret av trekombinationen föll. Vrålade ännu mer när maxtiden passerades, men då var de redan i mål och då gick det snabbt att omvandla frustrationbrölet till ett glädjetjut. Men alltså PUH! Alla som vinner är förstås värda att vinna, men om någon är extra mycket värd att vinna EM så är det Peder Fredriksson. Tycker förutom det uppenbara att han är svinbra att han verkar vara en så himla hyvens person. Ödmjuk och snäll och trevlig. Dessutom hörde jag i någon podd eller intervju att han "vill göra det så svårt som möjligt för min personal att sluta". Det kan man ju, om man som jag är lite väl mycket inne på deckare och seriemord, tolka som att han håller dem inlåsta i en avskild box med halm på golvet någonstans i stallet, men han förtydligade med att han menade bra löner och anställningsvillkor. Extra mycket guldstjärna för det i en bransch där det är så himla många som profiterar på grejen "unga tjejer älskar hästar" och då tycker att mat, husrum och svarta fickpengar är en okej betalning för att tungt kroppsarbete fjorton timmar om dagen. Säger inte att alla gör så, men det förekommer rätt ofta.

I alla fall. EM-guld. Så djävla gött. Hoppas han vinner Jerringpriset nästa år också, så att fler kan reta sig på det och jag får någonting att blogga om. Det har ju generellt regnat medaljer över häst-Sverige, lagbrons i fälttävlans-EM, lagbrons i dressyr-EM, lagsilver i hopp-EM, plus individuellt guld i hoppning, individuellt brons i paradressyr och sen har jag tyvärr inte riktigt koll på hur det gick i körningen. Men man kan ju hoppas att de som tar ut kandidater till Jerringpriset väljer FLERA av dessa duktiga. Fast det lär väl aldrig hända förstås.

Nu kan väl livet återgå till det någorlunda normala. Har faktiskt hunnit påbörja projekt hönshusbygge mellan tv-sändningarna. Eller ja. Började gräva hål för plintarna och fick genast ångra att jag lite nonchalant sagt att "ja, hos oss är det verkligen inga problem att gräva för vi har så extremt lätt sandjord" till en kollega tidigare i veckan. SÅNT FÅR MAN JU ALLTID ÄTA UPP, för även om man gräver om potatislandet på en (kort) kafferast så visade det sig att marken där hönshuset ska ligga låg ovanpå en gammal indiansk begravningsplats någon form av stenröse med rejäla bumlingar som inlandsisen lite slarvigt låtit ligga kvar. Så den där grävningen skedde med inblandning av både svett, möda och ett antal ord som verkligen inte lämpar sig för tryck. Fick dessutom gräva upp en stubbe av en rönnsumak som visade sig ha rötter ända ner till helvetet, vilket även det inkluderade en hel del mustiga svordomar. Så kan det gå.

Det finns ett liv bortanför EM och då är pulsen normal

All heder till SVT som verkligen sänder jättejättemycket från EM i Göteborg där man verkligen får se ALLT och inte bara något snabbt hopklippt sammandrag där bara de bästa är med. Satt som klistrad framför küren i flera timmar igår. Egentligen tycker jag att det är roligare att se fasta program, men kür är förstås också roligt och dressyr där varje steg som tas under sex minuter kan vara avgörande är så himla spännande (i alla fall på den här nivån, efter att ha sett 40 starter i LC:1 är man kanske inte lika upphetsad). Men det här! Vilka fantastiska ritter! Gåshud och tårar!

 Och i eftermiddag är det dags för hoppningen och det lär bli adrenalinproduktion de luxe. Herregud så spännande det kommer att bli. Finns väl ingen som varit så värd ett EM-guld som Peder och All In. HEJA HEJA!

Djurvänner

Har läst Djurvänner av Anton Marklund, en bok som jag snappade åt mig på någon loppis nu i somras och där jag tyckte baksidestexten lät lovande:
Den autistiske sjuttonåringen Johannes bor utanför ett litet samhälle i norra Västerbottens inland. Föräldrarna älskar sin son men sörjer förtvivlat att han inte är som andra. De ser det goda i honom medan omvärlden bara ser hans fel. Och fel blir det -Johannes missförstår ideligen andra trots att han är mån om att vara till lags.

Och efter att ha läst de första sidorna var jag berörd på ett sätt som gränsade till lipfärdigt och jag snuddade lite vid tanken att det här kanske var någonting i stil med den fantastiska Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, som kan vara en av de mest gripande böcker jag läst i hela mitt liv. Men tyvärr så tappade Djurvänner rätt så rejält. Berättelsen växlade mellan Johannes' och hans föräldrars perspektiv, men det var egentligen bara Johannes egen berättelse som var intressant. Hans föräldrar var så himla tråkiga, bittra och kristna. Dessvärre fick de mala på om sitt sida upp och sida ner, vilket gjorde att berättelsen som helhet blev rätt trist. Den här boken får två BUP-besök av fem möjliga.

Ridning = rock'n roll?

Visste ni detta: att Bruce Springsteen har en dotter (Jessica) som tävlar hoppning internationellt. Eller att Bruce Dickinson i Iron Maiden har en syrra (Helena Stormanns) som också är en framgångsrik tävlingsryttare. Vad är det med rockstjärnor som heter Bruce och deras connection till hästvärlden?

Nej, jag tänker fortsätta att sitta på mina höga hästar

Läste en extremt magsur ledare i lokaltidningen som hade rubriken Kliv ner från era höga hästar, ridsportsfeminister, som handlade om att ridsporten minsann inte alls skulle vara så himla jämställd som folk i allmänhet anser, med tanke på att det är en av de få sporter där män och kvinnor tävlar på exakt samma villkor, där det går att tävla och vara framgångsrik även om man är äldre, som är en stor gren även för handikappade funktionshindrade funktionsvariationer (eller vad det heter nuförtiden), vilket ju också är någonting man kan beakta om man ska snacka jämlikhet och inte bara jämställdhet. Ledarskribenten tycks anse att ridsporten inte är jämställd i huvudsak baserat på 1. Svenska hopplandslaget består av tre män och en kvinna. 2. Peder Fredriksson (man) fick Jerringpriset för ett OS-silver medan Sarah Sjöström (kvinna) inte fick Jerringpriset för sitt OS-guld. "Att premiera en man som tagit silver framför en kvinna som vunnit guld är talande för hästvärldens oförmåga att rättvist värdera prestationer", för att citera något ur denna sämpiga artikel. Nu tycker jag visst att man kan vara kritiskt granskande och fundera över varför det är så många tjejer som hobbyrider och så få av dom som inte går vidare till eliten, varför vi per automatik antas gilla att "pyssla i stallet" heller än att vinna guldmedaljer. Men det är liksom en annan grej.

Om vi börjar med Jerringpriset. Herregud vad tröttsamt det är med folk som ska missunna Peder det där Jerringpriset, och det var samma visa när Rolf-Göran vann det för några år sen. Hästen gör jobbet och ridning är ingen sport och allt det där. Så djävla dumt. Jerringpriset är ett pris som svenska folket röstar fram. Ridsport råkar vara en skitstor idrott och det är väl klart att det är många ryttare som röster på "sin" gren när det nu är någon därifrån som är nominerad. Fotboll är också en skitstor idrott. Var det någon som lipade när Zlatan fick Jerringpriset? Var det ens någon som tyckte att det i rimlighetens namn borde ha varit svenska herrlandslaget i fotboll som skulle nomineras och vinna priset, det är ju inte som att Zlatan själv som vinner matcherna? Kanske, har inte följt den debatten så himla noga så det är möjligt att jag är ute på hal is här. Men var det någon som, när Zlatan vann, ylade att det var för djävligt och att det bara berodde på att fotbollsfantasterna hade gaddat ihop sig och gjort en röstkupp? Eller golf-fantasterna, eller speedway-fantasterna, eller simfantasterna när det har varit golfare eller speedwayförare eller simmare som vunnit? Inte vad jag minns i alla fall. Men när den ENDA som lyckats rida felfritt i alla klasser i hela djävla OS (vilket i sig nog är en större prestation än själva silvermedaljen) vinner folkets pris för att FOLKET HAR RÖSTAT FRAM DENNA PRISTAGARE, då djävlar ska det gapas om att det är en massa löjliga småtjejer som ringer och tokröstar. Är så trött på denna diskussion och detta omyndigförklarande och förminskande av ridsportens utövare. Det är svintydliga regler vem som vinner Jerringpriset och Peder hade överlägset flest röster av alla nominerade. You do the math och försök inte få detta att det skulle handla om att premiera en man istället för en kvinna. Jag kan lova att om det hade varit till exempel Malin Baryard-Johnsson som utfört samma prestation så hade hon också vunnit Jerringpriset.

Och så fortsätter vi med EM-hopplaget. JA, det stämmer att det består av tre män och en kvinna. Det är 75 % män, 25 % kvinnor och just det ser ju inte så himla jämställt ut. MEN: ridsport består faktiskt inte bara av hoppning. Det svenska EM-laget i fälttävlan, som tog brons förra helgen, bestod av två män och två kvinnor (= 50/50). Det svenska EM-laget i dressyr, som tog brons nu i veckan, bestod av en man och tre kvinnor (= 25/75). Sammanlagt: Sex kvinnor och sex män. Kan det bli mer jämställt än så? VA?

Nä, men nu har jag inte tid att reta mig mer på detta för nu ska jag heja på Henke, Douglas, Malin och Peder. Det lär bli en nervpåfrestande tillställning. Kollade på dressyren innan, där tre av fyra i Sveriges ojämställda dressyrlag placerade sig på topp 15 i Grand Prix Special, vilket bjöd på GÅSHUD OCH TÅRAR. Såg dessutom en tysk häst som först stannade och sedan sparkade bakut i piaffen. Det var nog det mest dramatiska jag någonsin sett i högre dressyr. Lite skillnad mot förra helgens fälttävlan där hästar gick omkull och folk ramlade av till både höger och vänster. Ja, i terrängen då alltså.

Okej, vi ses på andra sidan. H-E-J-A S-V-E-R-I-G-E.

EM EM EM EM EM

Det är mycket tv och hästar och EM nu. Och spänning! Förra helgen var det EM i fälttävlan och Sverige tog brons. YAY! Nu i veckan har det varit både dressyr (och Sveriges lag tog brons. YAY!) och hoppning. Satt på lunchen och kollade tv-tider och planerade min kväll tills jag kom på att javisstja, jag ska ju rida så det går inte. Men det gick tydligen bra även om jag inte satt i tv-soffan och bet på naglarna och kved som jag gjorde häromdagen i dressyren (dressyr är ju liksom en mer utdragen plåga, programmen är så långa och så mycket som kan hända. Hoppning är ju i alla fall över på någon minut eller så, även om den minuten kan verka som en hel evighet) för i detta nu så LEDER Sveriges lag och Peder leder individuellt. Avgörs ikväll, och i helgen avgörs den individuella dressyren så det lär bli en adrenalinstinn avslutning av veckan.

Red Bulldozern igår, "tyvärr" skulle vi rida ut. Alltså jag förstår ju det här att det gäller att passa på att rida ute när man kan för man är ju inomhus större delen av året, och jag har inget emot att rida en lektion ute i paddocken, men igår skulle vi rida till en björkhage en bit från stallet och då känns det som att nästan halva lektionen blev transportsträcka. Okej, lite överdrivet men ändå. Själva lektionen gick bra. Vi red åttor och serpentiner och volter runt träden så det blev mycket lösgörande arbete i skritt och trav. Sedan red vi tillbaks till stallet och galopperade i paddocken. Galoppfattningarna funkade något bättre idag, i höger varv gick det nästan som jag hade tänkt mig, i vänster (Bulldozerns stela) varv något sämre, plus att hon blev rädd för något i en buske och kastade sig åt sidan. Satt dock kvar! Förr var det ju ingen big deal att ramla av, man bara satt upp igen och fortsatte rida som om ingenting hade hänt, men skulle man dråsa i backen nu så misstänker jag att det inte blir så lättvindigt.

I alla fall: nu blir det ridsport på tv för hela slanten. Heja SVT som sänder föredömligt mycket, bu för till exempel Eurosport som ju ändå är en renodlad sportkanal men som inte sänder någonting alls. Det är ändå ett EM i en stor sport. Sen har det säkert med sändningsrättigheter och sånt piss att göra, men ändå. Man vill ha direktsändning från arla till särla och gärna behind the scenes också. Till exempel: Varför stod Patrik Kittels häst så länge i vet-check efter att han hade ridit? Man höll ju på att få hjärtstillestånd och såg medaljerna flyga all världens väg (om det skulle visa sig att hästen inte gick igenom och han blev diskad, nu var det ju tack och lov ingenting men VARFÖR TOG DET SÅN TID?) Sånt hade "studion" djupgrävt i om det varit fotboll eller ishockey, tror jag.

Worse things happen at sea

Jamen alltså det här som har hänt i Danmark i dagarna, är det inte HELT SJUKT? Först är det en dansk uppfinnare, a k a Raket-Madsen, som bygger en egen u-båt, bara det är ju rätt spektakulärt. Och sen åker han iväg i denna u-båt tillsammans med en journalist och sen bara: oj, den sjönk. Och vart tog journalisten vägen och Peter Madsen bara: nä, jag släppte av henne i Köpenhamn, har ingen aning om var hon är. Och sen bara: eller förresten, det hände en olycka ombord på u-båten så jag begravde henne till havs. Och nu verkar hon inte bara ha "råkat ut för en olycka" (yeah right) utan nu ser det ut som att hon är styckmördad. Det känns ju som att Peter Madsen har sett för många avsnitt av Bron eller Brottet och sen har det brakat loss ordentligt i de bottenlösa brunnar av förvriden galenskap som hans psyke måste bestå av. Usch.  

Gingarderoben

Har läst Gingarderoben av Leslie Jamieson, en bok som fick finfina recensioner i DN eller någon annanstans. Boken handlar om Stella som tar hand om sin sjuka gamla mormor som på sin ålders höst avslöjar att hon har ännu en dotter, som varken hon eller Stellas mamma någonsin har sagt ett ord om. När mormorn dör letar Stella upp moster Tilly, som visar sig bo i en trailer park och vara rätt så gravt alkoholiserad, och av någon outgrundlig anledning flyttar Stella in där för att ta hand om henne. Det outgrundliga består i att Stella inte direkt ger intryck av att vara Florence Nightingale-typen för hon har en rätt så stor påse med egna bekymmer att släpa på och om man har det så står det kanske inte överst på önskelistan att ta hand om en gammal alkad moster som man aldrig har träffat förut och inte har några särskilda band till, men det här är ju USA så VAD VET VÄL JAG? Boken berättas växelvis ur Stellas och växelvis ur Tillys perspektiv och ibland var det svårt att hålla reda på vem som var berättaren eftersom båda två var rätt så olyckliga och gjorde lite konstiga och oväntade saker.
Språkligt var det riktigt bra, målande och färgstarkt, kanske ibland på gränsen till lite för svulstigt men hellre det än tvärtom om ni frågar mig. Och berättelsen var okej ett tag, men sedan tappade den lite styrfart och jag började känna mig mer och mer likgiltig för den. Jag gillar ju böcker om misär, men det här blev till slut bara en väldig massa ord om nästan ingenting. Synd, för det fanns potential. Den här boken får tre sinnesrosböner av fem möjliga.

Vargarnas historia

Har läst Vargarnas historia av Emily Fridlund. Boken utspelar sig i Minnesota och handlar om Linda, 15 år, som vuxit upp i ett hippiekollektiv/sekt långt ute i bushen. Nu har dock alla utom Linda och hennes föräldrar flyttat därifrån, men Linda är ändå stämplad som lite konstig och är väldigt ensam. En dag flyttar det in en familj i ett hus på andra sidan sjön och Linda blir barnflicka åt deras fyraåriga son. I den familjen står det inte riktigt rätt till, i Lindas egen familj står det inte heller riktigt rätt till och berättelsen rullas långsamt och lite melankoliskt upp framför en. Språket är väldigt målande och jag tvekar inte att använda uttrycket vackert. Som läsare blir man verkligen inte underskattad utan här får man själv fundera och läsa mellan raderna och försöka lägga ihop ett och annat som antyds men inte riktigt sägs i klarspråk. Dock var det kanske lite VÄL mycket frågeteckan som kvarstod när boken var slut, och sedan fanns det en parallellhistoria om en lärare och en klasskamrat som kändes lite mindre intressant. Hade hellre velat få veta lite mer om Linda och hennes föräldrar, till exempel. Men aja, man kan inte få allt. Den här boken får fyra starka naturupplevelser av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er allihop.

Rapport från stallbacken

Igår var jag på drop in-ridning i stallet. Tycker det är en så himla förnämlig grej. Nu när jag är igång känns ju ett ridpass i veckan alldeles för lite, men samtidigt blir det här med att binda upp sig två kvällar i veckan lite oförenligt med mitt övriga liv. Då är drop in-ridningen en svinbra lösning. Dels är det på eftermiddagen så jag kan svepa dit direkt efter jobbet = jag får rida men kvällen blir ändå ledig. Plus att man inte är upplåst i en grupp utan det verkligen bara är att dyka upp när man kan och känner för det. Vet inte vad som skulle hända om 20 personer skulle storma in på drop in-tiden, men hittills har vi inte varit så många att det har varit ett problem. Igår var vi tre stycken, som mest tror jag vi har varit fem. Men nästa vecka ska det dock komma några italienska turister, hörde jag igår. Spännande!

Hade Bulldozern igår, vi red dressyr och känslan var: jag lånar ett släp och kör upp till EM i Göteborg och hör om de kanske behöver lite förstärkning i dressyrlaget, för i såna fall kan jag ställa upp (är dock inte säkert att Patrik Kittel & Co skulle hålla med om de såg oss, men nu var det KÄNSLAN). Red ungefär samma övning som med Älgen i torsdags, med snett igenom i båda varven, men istället för skrittövergångar vid X så gjorde vi avsaktning och sedan skänkelvikning ut till hörnpasseringen. Allt gick bra utom galoppfattningarna, Bulldozern vill gärna springa in i galoppen och jag får inte riktigt till det rent motoriskt. Så Göteborg får väl klara sig utan mig, tänker jag. Men bortsett från det kändes det TOPPEN, sådär så att jag skuttade fram med mentala hoppsasteg efteråt. De fysiska hoppsastegen var det däremot inte så mycket bevänt med p g a helt slut, men man kan ju inte få allt.
Soliga gnägg från en mogen hästtjej på 49 jordsnurr.

TV-tips: Paula

Kan tipsa om den brittiska miniserien Paula, som visats på SVT i dagarna och som har fått mig att sitta som klistrad framför rutan. Spännande och lite läskig på samma gång, kan man väl säga. Kanske att slutet var lite väl öppet, inte nödvändigtvis för en fortsättning (det tror jag i alla fall inte, men vem vet?) utan snarare undrade jag vad i HELVETE som hänt innan. Varför folk blir som de blir, osv. Finns på SVT Play, i alla fall just punkt nu.  Schas iväg och titta.

Sista dagen på semestern

Idag är min sista semesterdag. Jag lider lite, för det känns som att jag är inne i en så fin lunk med att göra ingenting, och nu ska man plötsligt pressa sig in i någon himla yrkesroll igen? Boka möten och skriva rapporter istället för att gå långpromenader och äta jordgubbar. Läsa jobbmail istället för att googla på hönshusinredning. JAHA MEN DÅ FÅR DET VÄL BLI SÅ DÅ. Tänker jag bittert, fast jag vet att efter ett par dagar så är man inne i det ekorrhjulet igen och vet inte om något annat.

Sista semesterdagen tillbringades så här: vi åkte på grannbyns idrottsförenings årliga loppis. Ett år köpte vi ett ASSNYGGT gammalt medicinskåp där för typ en hundring så vi har väl någon feeling att det är en så himla bra loppis och att vi alltid måste åka dit, men det var nog bara den enda gången som vi hade tur. Deras bokbord har de klämt in mellan några slags kravallstaket så att man bara kan komma åt dom från ena sidan och folk står som fastvuxna, som om det handlade om en demonstration för mänskliga rättigheter, och flyttar sig inte. Man står snällt och väntar på att det ska bli en ledig lucka, men till slut inser man att man får klämma sig in när någon drar efter andan. Sedan händer det fan i mig ingenting. Alltså, hur lång tid kan det ta att scanna av tre rader med boktitlar på en halvmeter bord? I normala fall så brukar ju folk vandra i sidled allt eftersom, men här står de som fastspikade. Man får backa ut och sedan dyka in igen lite längre fram och sedan försvara den platsen med liv och blod.
Träffade en f d kollega som drog en snabbversion av familjens senaste sjukdomshistoria: stroke och hjärtproblem för honom, hjärntumör, epilepsi och hjärtinfarkt för hans fru. Under de kanske fem minuter som detta tog hann han röka två cigaretter. JAMEN VAD SÄGER MAN?

Utan att ha gjort några speciella fynd åkte vi vidare till stan och svepte in på en handelsträdgård där de reade ut stearinpuckar till refill-värmeljus för tio kronor påsen. Det var väl dagens enda fynd. Hämtade sedan upp barn (1) och barnbarn (2) och åkte ut till stallet, där det var öppet hus med ponnyridning och loppis. Det ena barnbarnet ville inte göra någonting mer än att fika p g a att "det luktade bajs" och det andra ville inte göra någonting överhuvudtaget. Gjorde noll fynd på denna loppis, men någon skänkte bort en levande tupp som enligt uppgift hette Göran. Fick även gosa med en tolvveckors Bichon Havanais-valp som var obetydligt större än ett marsvin.

Avrundade dagen på ICA MAXI och där dog själen som alltid en smula, men det som inte dödar det härdar sägs det ju. Är nu hemma och har plockat fram mina jobbgrejer (dator, telefon, ID-tagg) och borde börja fundera på någonting till middag. Känns dock helt oöverstigligt jobbigt så jag får väl dumsurfa ihop lite energi. Tack & hej leverpastej.  

Älgen & jag

Igår började ridningen igen! Kom till stallet i god tid, spekulerade i om jag skulle få rida Bulldozern eller Irländskan, men det blev Älgen. Först blev jag nästan lite besviken, för jag har ju i princip börjat se mig själv som ponnyryttare nu. Ännu tristare blev det när Älgen var surare än någonsin och verkligen inte ville låta mig borsta bakbenen. Som förstås var jätteleriga, så vi fick ha en liten diskussion om den saken. Sedan fick jag i och för sig till och med kratsa bakhovarna utan att han försökte slita åt sig benet, men det är ändå inte jättekul att hela tiden behöva ha de här demonstrationerna om vem som ska bestämma.

Men ridningen! Den gick verkligen Så. Himla. Bra. Berodde kanske mer sannolikt på att Älgen hade en bra dag och inte så mycket på att jag blivit så djävla outstanding, men man får ju suga i sig av den där euforiska känslan när man har ett samspel. Behövde nästan inte mer än att ta i tyglarna så började Älgen gå i riktigt fin form och lät sig både ställas och böjas och formas runt skänkeln. Sen red vi en jätterolig övning som gick ut på att man skulle vända snett igenom ridbanan i trav, fatta galopp i hörnpasseringen, bryta av till trav innan nästa hörnpassering, vända snett igenom och göra en skrittövergång mitt på diagonalen, fatta galopp i nästan hörnpassering och så vidare. Det var roligt men svårt, för Älgen är stark och inte mycket för finlir i övergångarna. Men ändå, den här KÄNSLAN när allting stämmer. Bättre än knark om ni frågar mig (nu är min erfarenhet av knark inte så mycket att komma med, så det var kanske en futtig jämförelse när jag tänker efter).

Så nu känner jag mig nöjd, nöjdare, nöjdast. Sen vet jag ju att nästa lektion med största sannolikhet INTE kommer att utspelas i sjunde himlen som den här gjorde. Men ändå. Man får suga på karamellerna så länge de varar.

Arga listan börjar...NU!

Det cirkulerar runt en lista, jag såg den första gången hos Maria, och vem är jag att inte fylla i en lista? Är ju dessutom rätt arg rätt ofta, på det mesta, så den borde väl passa mig som handen i handsken tänker jag.

Obehagligaste jag vet:

 Naglar. Andras alltså. Långa naglar, skitiga naglar, men framför allt avklippta naglar. Hörde om en vars man klippte naglarna och lade dom i små högar på soffbordet eller på fönsterbrädan eller var han nu råkade befinna sig i hemmet. Hade LÄTT kunnat leda till skilsmässa i detta hushåll. En gång i tiden arbetade jag med att sortera smutstvätt på landstingets tvätteri, vilket innebar att man blev rätt hårt prövad när det kommer till olika former av äckligheter. Detta tog dock priset: Tvätten packades hårt i säckar, vilka tömdes ut på löpande band och vad man hade att göra var att slita upp, dra isär och kasta iväg de olika sorters textilierna i olika fack och vagnar utmed bandet. Lösa föremål ramlade då och då ut ur tvättbyltena och ni skulle bli förvånade över vad mycket grejer som hamnar i tvätten. En gång tyckte jag, när jag hade jobbat en stund, att det kliade och stacks på undersidan av ena bröstet. Hade ett lite urringat linne på mig, och när jag tittade efter låg det en tjock, gul, krokig, avklippt tånagel i bh:n. Har stått och grävt i kiss och bajs och blod och spyor och flytningar och likvätska men aldrig varit så nära att fontänspy rakt ut i luften som där och då.

Absolut inte min killtyp: 

Ointelligent och/eller utan humor. Hade nog inte stått ut med någon fåfäng typ som pysslade väldigt mycket med sitt utseende hela tiden. Man behöver kanske inte se ut som en grottmänniska, men karlar som står och figurklipper sina skägg eller rakar bort sin kroppsbehåring känns väldigt avtändande i min värld. Alltså avtändande som att vi kommer aldrig att ligga.

Absolut inte min kompistyp:

Förstår inte riktigt frågan. Alltså, om de inte är min kompistyp så är de väl inte mina kompisar överhuvudtaget, tänker jag? Men ja, som ovan då: Ointelligent och/eller utan humor. Däremot spelar det ingen roll om de är fåfänga eftersom jag inte ska ligga med dom.

Sak som får mig att sluta vara vän med någon på Facebook:

Har plockat bort några som visat sig vara rasister. Vissa ligger i riskzonen, men så känner jag att de ändå har någon form av underhållnings/skvallervärde och får vara kvar ändå. Lägger dock inte särskilt mycket krut på 95 % av mina Facebookrelationer.

Sak som får mig att ranta loss i kommentarsfält:

Jag försöker undvika kommentarsfält så långt det är möjligt eftersom en skrämmande del av mänskligheten är såna knäppgökar. Har ju lite på skoj gått med i en vegan/vegetariangrupp på Facebook, och bara läsa inläggen där kan ju få blodtrycket att stiga till helt ohälsosamma nivåer, och 99 % av alla diskussioner verkar spåra ur så till den milda grad att man blir mörkrädd. HERREGUD, DU SKRIVER VÄL INGA KOMMENTARER I DEN GRUPPEN, gormade min man häromdagen när jag skulle återberätta något jag läst. Det var skräck i hans blick, jag lovar.

Då slutar jag följa en blogg/ett instagramkonto:

Tror bara jag har slutat följa ett instagramkonto och det var Paolo Robertos, p g a att jag tyckte att han var så djävla självgod och dryg. Bloggar slutar jag följa när jag känner att de blir tråkiga. Det roliga med bloggar är ju att kunna glutta in i andra människors liv, men om det bara är träning och dagens outfit och aldrig något personligt så tröttnar jag nog rätt fort.

Äckligaste mat jag vet:

 Inälvsmat, typ lever och njure.

Äckligaste drycken:

Brun läsk (Coca cola, jul/påskmust och liknande) och mjölk.

Blir arg på: 

I ett större perspektiv: orättvisor och ojämlikhet. I det lilla: stökighet och prokrastinering och människor som är dumma och lata.

Sämsta bok jag läst:

Bibeln? Är ju uppvuxen i bibelbältet där den lokala frikyrkan körde runt och hämtade upp barn till söndagsskolan och andra aktiviteter stup i kvarten, ett arrangemang som man får anta att föräldrarna uppskattade eftersom de fick barnfria halvdagar och helkvällar flera gånger i veckan utan att behöva lyfta ett finger. Man fick ju för farao gå i söndagsskolan tills man flyttade hemifrån, snudd på i alla fall. Så jag har väl fått min beskärda del av bibelstudier och en del är maffigt men det mesta är faktiskt extremt trökigt om ni frågar mig.

Sämsta serien jag nyligen sett:

Det skär lite i hjärtat, men nya Twin Peaks känns verkligen inte bra.

Sämsta karaktären i en film eller tv-serie:

Jamen typ alla i Boardwalk Empire. Så djävla osympatiska och trista ALLIHOP.

Sist jag ville ta till knytnävarna:

En återkommande mardröm är denna: jag är skitförbannad och ska slå någon och så är jag helt kraftlös i armarna och händerna och det blir liksom ingenting av det, fast jag fortfarande är rosenrasande. Vaknar sedan arg, trött och med spänningshuvudvärk. HEJ FREUD, ropar ni kanske nu. I verkliga livet känns knytnävsvåld dock rätt avlägset.

Sist jag skrek så skrek jag till det här:

"Du kan väl åtminstone erkänna att du är djävligt dålig på att planera", till min man när vi bråkade om något som han lovat göra som inte blivit gjort och när han som alltid försökte ursäkta sig med mystiska yttre, av honom helt oberoende omständigheter som "kommit i vägen" för hans planer istället för att bara erkänna att han glömt/inte orkat/inte haft lust. Är helt okej med det senare, har hört det förra lite för många gånger för att bara svälja det utan irritation.

Fulaste plagg jag vet:

Jättestor T-shirt med varg/indian/månskensmotiv i kombination med leopardtajts och Foppatofflor är nog en outfit som ni förhoppningsvis aldrig kommer att få se mig i. Tror kanske att det finns dom som kanske skulle tycka att det vore ett lyft från min vanliga snäppet-ovanför-baglady-stil, men då får dom väl blogga om det då.

Det skriker jag när jag blir arg:

 JAMENFÖRHELVETE eller SAAATAAAAN!

Valerian and the city of a thousand planets

Vi var på bio härförleden och såg - inte på mitt initiativ, ska väl tilläggas - Valerian and the City of a Thousand Planets. I 3D. Gillar 3D, men bio-3D-glasögonen och min vackra ansiktsform verkar vara helt ickekompatibla. Barnglasögonen är alldeles för små och vuxenglasögonen alldeles för stora, så varje gång jag blinkar glider glasögonen ner någon millimeter, vilket innebär att jag måste sitta och peta tillbaks dom ungefär en gång i minuten. SJUKT STÖRIGT.

Ja, men i alla fall. Valerian-filmen är baserad på den gamla tecknade science fiction-serien Linda och Valentin. Som jag inte har läst, varken som barn eller som vuxen, men som jag har fattat det som så är det rätt så klassiska berättelser om kampen mellan gott och ont i rymden, där Linda och Valentin då representerar den goda sidan. Och nu har Luc Besson satt tänderna i detta och gjort en ny tolkning.

Vi kom, vi såg, och jag var inte jätteimponerad. Stereotyperna haglade och själva storyn kändes gjord sisådär åttahundra gånger redan. Tycker rent generellt att om man ska göra science fiction som ska utspela sig i framtiden och det VERKLIGEN bara är fantasin som sätter gränser för vad man kan göra så känns det väldigt futtigt att man måste klämma in västerländska kulturmönster och mossiga gamla könsroller i detta. Om det till exempel är ett folk som lever på en helt annan planet och verkligen inte har någonting med Homo Sapiens II att göra så är det ju jättekonstigt att man måste ge dem mänskliga karaktärsdrag och snygga bröst och små höftskynken och bh:ar, herregud, de behöver väl inte ens HA några könsorgan? Kan väl föröka sig med delning eller vad som helst, det är ju för helvete science fiction. Och i framtiden är det kanske inte NÖDVÄNDIGT att det just är Valerian som är major och Laureline hans underställda, och även om Laureline är tuff och kompetent så är det ändå självklart att det är hon som ska vårda och leverera de mjuka värderingarna  och dessutom reta sig på att hennes klänning går sönder, medan Valerian bara är tuff och rolig (fast såklart känslosam NÄR DET VERKLIGEN GÄLLER). Gäsp. 50-talet ringde och ville ha tillbaks sin kvinnosyn, eller nåt.

Utöver det var själva 3D-effekterna inte sådär jättemycket att hänga i julgranen. Missa gärna den här filmen, skulle jag vilja säga. Den får två allgalaktiska gurgelbrännare av fem möjliga.

Hej hå

Jaha, då inleds den SISTA SKÄLVANDE SEMESTERVECKAN, buhu. Känns inte som att jag kommer att få vara ledig någonting förrän till jul, buhu. Ja, jag vet, det är i-landsproblem.

Vad händer? Inte mycket. Jag håller på att flytta ved. Vi har en vedbacke (i ordets rätta bemärkelse eftersom vår tomt på sina ställen lutar som en störtloppsbacke) ovanför carporten vedporten, och där står jag och hugger ved och är lycklig. Sedan har min man byggt en stor förvaringsplats till den kluvna veden på carportens vedportens tak, och där får den ligga och torka tills det är dags att ta ner den till carporten vedporten, vilket sker genom en lucka i taket, och sedan ska den travas upp i prydliga rader utmed väggarna. Det tar sin lilla tid, men eftersom ved är en hobby på gränsen till besatthet hos mig så gör det mig verkligen ingenting och det är nästan så att jag inte vill bli klar för det är så härligt att hålla på att samla och bära och trava och tänka på alla härliga brasor man ska elda i höst och vinter. Men sen väntar årets ved på att klyvas och travas på tork och vi har fortfarande kvar mängder av de stora tallar som vi lät fälla förra hösten, så denna hösten lär vara räddad.

I övrigt: funderar på att skaffa oss några höns. Eller det har jag tänkt på rätt länge, men när det kommer till levande varelser så kan man ju inte bara följa första bästa impuls så fort man känner VILL HAAAAA-begäret, och tro mig, det kommer ofta. Räcker med att se en kattunge på tv-reklamen så sitter jag och piper i falsett. Min man följer tio miljoner instagramkonton med tvättbjörnar och skickar roliga filmklipp till mig minst tre gånger om dagen.
Ja, men funderingarna har väl så smått börjat övergå i någon form av diffus plan den här sommaren. Jag/vi gillar höns och sedan vi för några år sedan slutade köpa ägg i affären och började köpa från små ställen där varje höna i princip har ett eget namn så har jag (okej, VI, men det börjar bli så himla tröttsamt att skriva så) insett att skillnaden är ENORM. Och då köpte vi ändå alltid ekologiska ägg när vi köpte i affär. Men det blir inte alls samma grej när det är storskaligt och kommersiellt och måste vara lönsamt, det kan ju ett barn räkna ut.

Så vi har pratat lite löst hit och dit om att istället för att jaga efter de här åtråvärda äggen (för det är rätt stor efterfrågan, i alla fall där vi bor, så det gäller att ha KONTAKTER, det är lite som att ha en pålitlig knarklangare, föreställer jag mig i alla fall) så kan vi väl smälla ihop nåt litet hönshus och köpa egna höns och få våra egna kvalitetsägg. Dessutom är det så härligt med hönor som går omkring och småskrockar och pickar och har sig.


Ja, det var väl ungefär det som har hänt. Man lever ju ett flärdfullt och spännande liv måste jag säga. Men imorgon ska jag träffa Jenny och dricka vin! På lokal! Det ni!

Den enögda kaninen

Har läst Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson, en bok som jag snappade åt mig på loppis för ett tag sen. Så här stod det i någon recension:
Den enögda kaninen, utgår från ett fridfullt samhälle mitt ute i den svenska landsbygden. Huvudpersonen David Flygare återvänder tillfälligt till sitt föräldrahem och kompisen Lukas som bor kvar - arbetslös och likgiltig men ständigt på jakt efter nya kickar. Lukas tar med David till ett hus utanför tätorten och sammanför honom med fyra bekanta från förr. Till grilldoft och tonerna av Springsteen, Nancy Sinatra, Ronettes och Band of Horses dras de in i sommaren som kommer att förändra deras liv för alltid. De blir snabbt outcasts och svetsas ofrivilligt samman av frustration, brott, droger, sex och lögner. Det tyckte jag lät lovande, men jag blev rätt besviken. Efter att ha läst kanske en tredjedel kände jag mig dödstrött på det här gänget unga vuxna deppgökar som tycker det verkar vara en jättebra idé att göra inbrott och sno saker och gömma dom i ett tomt gammalt hus, och den sista tredjedelen skummade jag bara igenom för att se om slutet kanske ändå var lite bra, men det var det inte heller så det var bortkastad tid. Den här boken får en haschtomte av fem möjliga.

Ett grönt inlägg

På allmän begäran (låter så himla fränt) kommer här ett inlägg som handlar om mitt miljötänk. Jag tycker ju att jag försöker leva rätt så miljömedvetet, men sen gjorde jag något test som visade att om alla levde som jag så skulle det behövas två och ett halvt jordklot. Och då är jag ändå en sån som aldrig åker utomlands och som generellt har väldigt låg köplust och källsorterar och komposterar och väljer ekologiskt och lokalt och närproducerat så ofta det är möjligt. Ändå var jag enligt det här testet en miljöbov av stora mått, och boven i det dramat stavades förstås BILEN. Det är ju en av nackdelarna med att bo på landet och jobba i stan. Sen kan jag väl tycka att det är lite skillnad på att ta bilen för att man är tvungen, och att ta bilen bara för att man är lat. Känner människor som har mindre än en kilometer till jobbet och ändå tar bilen VARJE DAG. På riktigt! Hur slö får man egentligen vara utan att det borde vara straffbart?

Källsortering av sopor ligger mig varmt om hjärtat och just nu är jag så himla pepp eftersom VI SKA FÅ NYA SOPTUNNOR! Känns som århundradets lyft. Kommunen har tidigare erbjudit hämtning av matavfall, brännbart och trädgårdsavfall. Eftersom vi komposterar både mat- och trädgårdsavfall så har vi bara haft en tunna för brännbart och i dess botten har det väl legat en liten förskrämd påse var fjortonde dag, för det mesta man drar hem är ju förpackningar. Som man ju enligt lag ska sortera ut och återvinna, men man får själv frakta iväg detta till olika återvinningsstationer. Hade det varit så smidigt att det hade legat en återvinningsstation längs med vägen man ändå skulle köra så hade det ju inte varit något besvär överhuvudtaget, men i vår by ligger återvinningsstationen i byns södra ände, och jag kör åt norr eller öster nittionio gånger av hundra. Även om det kanske bara är 500 meter till återvinningsstationen så finns det hos mig ett massivt mentalt motstånd att påbörja en resa åt fel håll. Alltså samlas det ett gäng påsar med tomma mjölkförpackningar, plastbyttor, glasflaskor, konservburkar och tidningar på väl valda ställen hemma i väntan på att någon ska åt "rätt" håll, alternativt inte står ut med att se skiten längre och tar tag i det. Detta är snart ETT MINNE BLOTT, för om några veckor får vi nya tunnor med fack för glas och metall och tidningar och plast och YOU NAME IT, så att det alltså bara är att gå ut och slänga istället för att ha ett litet mellanlager på diverse ställen. Är helt orimligt upphetsad över detta och tycker att fan vad kommunen har tänkt till och det här måste väl ALLA MÄNNISKOR I HELA KOMMUNEN tycka är asbra? Men då sa min man att alla dom som inte sorterade överhuvudtaget skulle ju säkert tycka det skulle vara jättejobbigt. Blev lite ställd, för vissa saker är så långt från ens eget tänk att det svindlar. Till det hör att inte sortera sopor, eller när man hör om folk som köper irländskt nötkött och dansk bacon, man bara: WHAAAT?

När vi bytte tak på huset för ett par år sen så var vi lite inne på att sätta solcellspaneler, men det blev aldrig av. Med facit i hand skulle vi förstås ha gjort en plan för detta i samband med att vi började planera för att byta värmepanna, vilket vi gjort ytterligare ett par år bakåt i tiden. Vi valde en renodlad pelletspanna, men hade vi tänkt till så hade vi kanske valt en modell som man kan koppla till ackumulatortankar som också kan kopplas till solceller. Så långt tänkte vi dock aldrig, utan var väl bara nöjda med att a. få en fungerande värmepanna, vilket vi inte haft tidigare, och b. att pellets är koldioxidneutralt, så det är ju ändå ett hyfsat miljöval. Utöver det var det ett jättejobb bara att få tag på en firma som kunde tänka sig att byta det befintliga taket, att börja jonglera med ännu fler hantverkare i detta läge kändes i det närmaste oöverstigligt.

Däremot har vi köpt andelar i ett vindkraftverk, vilket innebär att vi får vår el både miljövänligt, billigt och framför allt ej tillverkad av polska stenkolskraftverk. Funkar så här: man köper så många andelar som man tycker att man behöver, dock ej fler än vad man förbrukar. Vi har 4 st vilket täcker ungefär 90 % av vår förbrukning. Sedan får man köpa den delen av elen som täcks av ens andelar till ett lågt pris och resten till normalt marknadspris. Andelarna kostar några tusen styck så det tar ju ett tag att "räkna hem det", som ekonomerna brukar säga, men å andra sidan kan man sälja tillbaks dom till samma värde om man av någon anledning inte skulle vilja ha dom mer.

Så vårt boende, med hushållsel och uppvärmning, känns väl ändå okej ur ett miljöperspektiv. Dessutom är vi ju snåla små as som aldrig låter kranar stå och rinna, tv:n vara igång om ingen tittar, lampor tända i rum där vi inte är och så vidare. Plus att vi kanske är Sveriges sämsta konsumenter? Nu känner jag mig visserligen som värsta shopoholicen som sprätt loss på både nya ridbyxor och ridstövlar, men det är ju inte direkt något som händer varje år. I övrigt så går vi omkring i våra gamla paltor tills de bokstavligt talat faller i bitar. Finkläder "sparar man till högtidliga tillfällen" och eftersom det går rätt lång tid mellan varje högtidligt tillfälle hinner ju inte de kläderna bli direkt utslitna. Inte behöver man köpa nytt hela tiden för det. För ALLVARLIGT, är det så himla farligt om någon skulle råka märka att man haft samma trasa på sig vid två olika tillfällen?  Det här med kläder skulle jag kunna predika om i en vecka. Tycker det är så himla löjligt och onödigt att ständigt köpa nya plagg för att det är vår/sommar/höst/vinter eller för att man "har tröttnat". SLUTA MED DET.     
Ja, det var väl lite om hur jag försöker leva grönt. Förutom det gamla vanliga då, med att välja mat som helst är producerad i närområdet, och bara kött från djur som har levt naturliga liv och där transport och slakt sker på ett etiskt och värdigt sätt.
Härförleden så pratade jag med en ungdom som berättade att hen skulle luncha på Subway. Jag sa då att jag har slutat äta på Subway, bland annat för att de köper kyckling från Thailand. Ungdomen bara: ja, men jag åt där förra veckan och jag blev inte sjuk. Jag: Nä, men KYCKLINGARNA kanske inte har det så himla bra i Thailand och dessutom är de fulla med antibiotika. Ungdomen bara: Ja, men jag handlar inte där så ofta, så det är ju inte så farligt.
Då blir man ju nästan mörkrädd. Sen gick jag, på Mirres inrådan, med i en grupp för veganer och vegetarianer på Facebook för att få något annat att reta upp mig på, och där blev jag nästan mörkrädd åt andra hållet. HERREGUD vilka inskränkta och fördömande människor det finns. Läste först ett inlägg där någon frågade hur man som vegan skulle "göra med sadlar och träns, de är väl oftast i läder", och fick då veta att Ingen. Vegan. Rider. På. Hästar, det var väl i princip bara steget ifrån svår vanvård och förtryck. Nästa inlägg handlade om en som hade varit ute med sin hund i trädgården och hunden hade bitit ihjäl en fågel och så hade personen som skrev inlägget hittat en fågelunge som kanske var den döda fågelns och vad skulle hon göra med den?, och fick då lära mig att a. det är fel att ha husdjur. b. det är fel att ha hund i koppel. c. det är fel att som hundägare låta hunden vara lös så den kan bita ihjäl fåglar. d. det var väldigt oklart hur b. och c. skulle gå att förena, men det hindrade inte folk från att skriva ytterligare 187 kommentarer på detta ämne (var det sist jag kollade). Ett tredje inlägg handlade om en tjej som var lakto-ovo-vegetarian och vars kille var "köttis" (som tydligen är det nya ordet för icke-vegetarianer/veganer) och så ville hon diskutera vilken mat barnen skulle ha. Hon fick svaret att hon skulle sluta upp med att dricka mjölk och äta ägg och hennes kille skulle sluta äta döda djur. De behövde bli veganer. Punkt slut. (nej, det var inte slut på diskussionen för det, utan det följde väl ytterligare några hundra kommentarer). HUR HINNER FOLK MED?

Ja. Nu ska jag i alla fall gå ut och kupa min närodlade potatis. So long.






  

Saker som stör mig just punkt nu

1. Folk som går med i grupper på Facebook och skriver "tack för insläpp". Alltså, är detta något som man ska vara TACKSAM för? Inga medlemmar = ingen grupp = själva poängen med att samla människor med samma intresse/livsåskådning/whatever på ett och samma ställe försvinner. SLUTA MED DET. Likaså folk som "sänder live" och så är det något helt djävla meningslöst som typ några slöa svennebanantyper som sitter och grillar fläskkarré och dricker vin ur plastglas i förtältet på någon djävla campingplats. SLUTA MED DET OCKSÅ.

2. Råkade idag läsa en diskussion i en grupp där husbilsägare (ja, fråga mig inte varför det visas i mitt flöde men jag antar att det beror på att jag känner någon som är med i denna grupp eller något liknande) ondgjorde sig över att det kostade pengar om man körde till en campingplats och bad att få tömma sin husbilstoalett där. 160 kronor! Var det en campingplats som hade mage att ta! "Då kör jag hellre och tömmer den i skogen" lät indignerade röster meddela omvärlden. Nu ska jag till husbilsgruppens försvar säga att det inte var ALLA som var negativa till att betala utan tvärtom menade att varför skulle campingplatser där man inte bodde stå för denna kostnad, men skrämmande många menade att detta var FÖR DJÄVLIGT. Alltså hallå, någon? En husbil kan ju kosta en halv miljon, och så gnäller man över några sketna hundralappar. SLUTA MED DET.

3. Folk som använder "hen" fastän det är uppenbart vilket kön som avses. Tycker "hen" är ett synnerligen praktiskt begrepp när könet är okänt eller ovidkommande, men ibland är det ju det ju känt och uppenbart. Alltså det är ju till exempel väldigt enkelt att se skillnad på en älgko och en älgtjur (den senare har horn), då är det väl löjligt att lägga upp en bild på en tiotaggare och kalla den "hen". Tycker jag dårå. SLUTA MED DET.

4. Gäller speciellt hundmänniskor som tror att MH och BPH (som är mental- och beteendebeskrivningar av hundar) är någon slags tävling där man får "bra poäng". Det beskriver hur hunden reagerar i olika fasta situationer och en hund som får till exempel en etta på kamplust är inte "sämre" än en hund som får en femma, utan att de här hundarna är olika. Inte bättre eller sämre. SLUTA TRO DET.  Tack för ordet. 

 

Bootcamp FTW, säger hjärnan. Nja, säger kroppen

Idag är det måndag och jag har hittills gjort följande: Åkt och lämnat bilen på service, gått hem (1 mil), gått till affären (300 m) och handlat, gått hem igen (300 m), gått till busshållplatsen (300 m), tagit bussen till bilverkstan, gått från busshållplatsen till bilverkstan (1 km), betalat 4000 bistra spänn för "service", susat hem igen. Ätit lunch, löst ett frågesportskorsord på temat "öl" samt kollat lite på friidrott. HEJ PENSIONÄR.

I helgen däremot, då var jag på BOOT CAMP i stallet. Det var verkligen någonting i hästväg (HÖ HÖ HÖ). Har idag grym träningsvärk samt skavsår på onämnbara ställen, så jag tycker ändå att ovanstående aktiviteter var rätt starkt jobbat. Hade hoppats på att få Bulldozer-ponnyn, men hon var iväg på en uppvisning men jag fick en annan D-ponny istället, en tioårig irländsk import. Gick och hämtade henne i ponnyhagen, medan de andra gick till hästhagen för att ta in "sina" hästar. Ponnyhagen ligger precis vid stallet medan hästhagen ligger en bit bort, så jag var först tillbaks och JEFLAR vad den här ponnyn stimmade och for omkring när jag skulle göra i ordning henne.  Det kan ju vara rätt mycket krut i irländare, och med tanke på hur hispig hon verkade i boxen så lämnade jag mitt ridspö i stallet när vi skulle rida första passet. Det var ju ett ofantligt dåligt beslut, för Irländskan visade sig vara kanske norra Europas lataste. Nu gillar jag förvisso hästar som är lite tröga och som man får jobba för att få att gå framåt, men att behöva driva rejält i exakt vartenda steg var ju kanske lite väl att ta i, även om ridläraren sa att hon tyckte att Irländskan gick fram "ovanligt bra". Gud bevare mig för hennes vanliga tempo i såna fall. Dessutom kastade hon med huvudet så fort jag tog i tyglarna, och utöver det så gick hon och spände sig och var allmänt tittig och ett tu tre kastade hon sig runt och stack iväg i full galopp för något "jättefarligt" i ena hörnet av ridbanan. Och jag ramlade INTE av, fast det var kanske mer tur än skicklighet, för det kändes verkligen inte som att jag hade några ryttar-skills att tala om. Nästa pass tog jag spöet, och då gick det något bättre även om jag var tvungen att släppa tygeln för att komma åt bakdelen. Nuförtiden använder ju de flesta schabrak istället för vojlock, men om man har ett vanligt spö och ska lägga till det bakom skänkeln så innebär det att det träffar schabraket, vilket ju inte ger någon som helst effekt. Men jag kämpade på, höll emot när hon kastade med huvudet, drev som en blådåre och de sista fem-tio minuterna började hon (motvilligt) jobba på tygeln och kändes plötsligt riktigt trevlig (om än seg). Och HERREGUD vilka pass vi körde, det var verkligen BOOT CAMP i ordets rätta bemärkelse. Vi jobbade så svetten lackade, mycket fokus på tempoväxlingar och fatta vad man får slita då när man sitter på någon som har noll procent egen motor och som ser varje förhållning som en chans att stanna om man inte samtidigt parerar med jordens drivning. Ja, men mot slutet var jag ändå hyfsat nöjd eftersom jag fått någorlunda ordning på det där hysteriska kasta-med-huvudet-så-fort-man-nuddar-tyglarna-beteendet som tydligen var en grej som Irländskan kommit på var ett bra sätt att slippa jobba på.

Dag två fick jag välja mellan Bulldozern och Irländskan och valde Irländskan. Skojade och sa att det var för att jag var så trött och att hon stod närmast grinden i hagen, men det handlade mer om att jag inte kände att vi var riktigt färdiga med varandra. Dessutom hade hon världens skönaste galopp, tror aldrig jag har ridit en häst som varit så mjuk och härlig att sitta på även om vägen till galoppen var lång och mödosam.

Det första jag gjorde när jag kom hem efter lördagens MÖRDARPASS var att stappla ner i källaren och leta rätt på mitt gamla dressyrspö. Jag gillar egentligen inte att rida med spö överhuvudtaget, tycker det mest är i vägen och det är så himla jobbigt att hålla på och byta spöhand varje gång man byter varv, men det är heller inte kul eller speciellt snällt att vara tvungen att sitta och banka med benen in absurdum på en totalt skänkeldöv häst.
Förra gången jag red regelbundet så red jag ofta en kallblodskorsning och hon var så himla smart att hon tuffade på som ett litet ånglok om man hade spö i handen, men det skulle vara ett långt dressyrspö. Man behövde aldrig använda det, men så fort man inte hade det i handen eller dristade sig till att rida med ett vanligt spö så bara dog hon och var hur seg som helst.

Detta spö som jag införskaffade för detta ändamål har stått oanvänt i källaren sedan jag tog time out från ridningen förra gången, men nu fick det alltså följa med på BOOTCAMP DAG 2. Och det gjorde lite skillnad, kan man ju säga. Inga underverk, Irländskan var fortfarande lat och seg, men ett litet pet på bakdelen då och då fick henne att ta sitt förnuft till fånga och verkligen börja arbeta med bakbenen istället för att sänka ryggen, höja huvdet och spänna Europas kraftigaste underhals. Fungerade även bra i en diskussion som uppstod om huruvida det var möjligt att passera en jacka som hängde på staketet och som tydligen var att jämställa med hungriga vargar och sabeltandade tigrar.

Vi inledde dag två med att jobba med halter och tempoväxlingar och det gick som sagt mycket bättre, även om det inte skedde utan viss ansträngning. Den som tror att "hästen gör allt jobbet" kan ta ett tvåtimmarspass på Irländskan och så kan vi diskutera saken sen. Sista passet skulle vi jobba med tempoväxlingar i galoppen, vilket gick hyfsat, och slutligen sidvärtsrörelser, vilket inte är min starka sida och det var inte heller Irländskans paradgren, visade det sig, så det var ju inte a match made in heaven direkt. Jag har så himla svårt att få ihop det rent motoriskt med framåtdrivande och sidförande och mothållande hjälper. Så det gick väl inget vidare. Plus att både jag och Irländskan vid det laget var rejält trötta och när ridläraren för femtioelfte gången påminde om att parera med ytterskänkel så kändes det mest som att den hängde som en sladdrig spaghetti och till ungefär lika stor nytta.

Ja, men även om man är HELT SLUT efter ett sånt mördarpass så är det ju inte över för det, för det ska ju sadlas och tränsas och borstas av och hovar ska kratsas och persedlar som ska vårdas och boxar och ridbanor som ska mockas och hinder (man fick välja om man ville hoppa eller rida dressyr sista passet) som ska bäras ut och stallgångar sopas och hästar som ska släppas ut i hagar. Sen var det nästan så att jag inte orkade trampa på gaspedalen när jag körde hem. FY FAN VAD JOBBIGT. Men roligt var det! Skulle göra om det när som helst (så fort träningsvärken släppt och ridsåren läkt villsäga).

Så idag känner jag att en pensionärstillvaro är rätt lagom. Nästa inlägg kommer på begäran kanske (eller: när jag har kommit på något smart att skriva) att handla om miljö. Stay tuned!

Just nu är jag här

Har läst Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, en e-bok som DN bjussade sina trogna prenumeranter på och som jag blev glad över eftersom den stod med på min ganska digra att-läsa-lista. Nu när jag har läst den är jag dock inte lika glad för den var verkligen bara sådär. Boken utspelar sig i Stockholm och handlar om Elise som pluggar lite på universitetet, bor i andra hand, dejtar folk via Tinder och i övrigt mest festar och tar droger och i största allmänhet mest dräller omkring utan mål eller mening med någonting. Sedan träffar hon Victor och flyttar ihop med honom, men det är inte heller bra och jag blir precis galen av irritation över henne för hon vill verkligen ingenting med sitt liv. Det är kanske tänkt att den här boken ska spegla någon slags modern vilsenhet, men jag tycker mest att Elise kan ta och kamma sig och sluta gnälla. Det är kanske också tänkt att den här boken ska skildra en människa som är deprimerad och i så fall framstår jag som självupptagen och oempatisk, men det står jag för. Det är välskrivet, bra språk och sådär, men blir så djävla tröttsamt med sida upp och sida ner med en som inte vill någonting och som aldrig är nöjd. Den här boken får två Stilnoct av fem möjliga.

Felicia försvann

Har läst (om någon undrar om jag inte gör något annat än läser på min semester så jo. Men inte jättemycket. Läser dock rätt snabbt) Felicia försvann av Felicia Feldt. Som är dotter till Anna Wahlgren. Jag har läst en del av Anna Wahlgren och tycker att hon är en helt okej författare, mer tveksam som "expert" ifråga om barnuppfostran och gissningsvis inget vidare att ha som förälder, i alla fall inte om man ska tro Felicia. Boken som sådan behövdes säkert bli skriven i rent terapeutiskt syfte och det var säkert viktigt för henne att få berätta sin version av hur det är att växa upp med en "supermamma", men för mig som utomstående känns berättelsen bara splittrad, fragmentarisk, utan röd tråd, you name it. Välskriven men den vill inte fastna. Den här boken får två terapitimmar av fem möjliga.

Punkindustriell hårdrockare med attityd

Har läst Punkindustriell hårdrockare med attityd av Louise Halvardsson, en ungdomsbok som jag bland annat stoppade ner i den där bokkassen som vi gav 25 spänn på loppis för häromdagen. Först trodde jag att det var någon slags avhandling om ungdomskultur, för baksidestexten var så lam och intetsägande att det var nära att jag ställde tillbaks den i hyllan igen. Men sen bläddrade jag lite i den och kände att den nog var värd en chans. Ett rätt så bra beslut, visade det sig. Boken handlar om Amanda, som går på gymnasiet i Nässjö i slutet av 90-talet och som inte riktigt vet vem hon är eller vill vara, och så får man hänga med bland småstadstristess och tonårsfyllor och åka till Hultsfred och ha existentiell ångest och allmän vilsenhet och vem är ens kompis och vem är inte det och bli kär i någon bara för att han visar lite intresse på fyllan, typ.  Jamen been there done that och igenkänningsfaktorn var bitvis väldigt hög. Välskriven bok med bra språk och bra dialog. Tyckte dock att berättelsen var något lång och mot slutet började det kännas lite tjatigt. Om man är tonåring i en småstad så HÄNDER det ju verkligen inte speciellt mycket så det kan man ju inte säga så mycket om egentligen, men man måste ju inte heller fylla sida upp och sida ner med det bara för att man ska ha med hela gymnasietiden (eller vad det nu var för anledning att dra ut så på det). Den här boken får tre och en halv folköl av fem möjliga.  

Hemsökelsen

Har läst Hemsökelsen av Shirley Jackson. Det är en bok som självaste Stephen King, min husgud, har uttalat sig om som en av få lyckade romaner om det övernaturliga som skrivits under de senaste 100 åren, vilket ju borde borga för kvalitet och jag såg fram mot en nagelbitarnervös skräckupplevelse. Det är väl det som är felet, att ha högt ställda förväntningar på någonting, för då blir man besviken 99 gånger av 100 (samtidigt vill jag poängtera att det blir DJÄVLIGT TRÅKIGT om man aldrig har några förväntningar på någonting och det värsta som kan hända om ens förväntningar inte infrias är väl att man varit lite glad i onödan och det är väl ingenting att lipa för i efterhand, kan jag ju tycka).

Hemsökelsen utgavs 1959 och jag vet inte om det beror på att jag konsumerat så mycket skräck som getts ut i modern tid som gjorde att jag inte tyckte den överhuvudtaget inte var speciellt otäck utan mest pladdrigt detaljerad och med irriterande mycket intetsägande dialog. Boken handlar om ett hemsökt hus och en vetenskapsman som vill bevisa att det övernaturliga inte finns och därför bjuder in några personer att komma och bo där under en tid. Och det gör de, och ja, det händer ju ett och annat, men så himla läskigt var ju inte det om ni frågar mig. En recension jag läste ansåg att berättelsens storhet låg i att man som läsare slapp konfronteras med "monstret", men jag vet inte om jag håller med om det. Hade nog hellre sett små otäcka spökbarn sväva fram i korridorerna än lite vaga beskrivningar av nattlig iskyla och odefinierade dunsar (OBS, I BOKEN, i verkligheten vill jag inte ha något av detta). Den här boken får en osalig ande av fem möjliga.

Jag som SYO-konsulent, eller kanske inte

Annika, en av mina miljoner tre läsare, har hört av sig och undrar vilka yrken jag tycker är mest över- respektive underskattade. Det var jag tvungen att fundera på ett tag. Många yrkesgrupper är ju sjukt underskattade, men det är svårt att peka ut någon enskild grupp. När jag var liten (typ gick på lågstadiet) så läste jag en bok som hette Stora snurren i Rödmåla stad. Minns av förklarliga skäl inte exakt alla detaljer i berättelsen, men jag har för mig att det började med att en busschaufför försov sig, och sen blev allting helknasigt i Rödmåla. För alla dom som i vanliga fall åkte med bussen hade ju jobb att sköta och när de inte kunde ta sig dit så blev det ju dominoeffekter till både höger och vänster. Mycket bra bok om konsekvenser som alla borde läsa.

Bild snodd från Bokbörsen

Så överlag alla yrkesgrupper som gör att allting bara flyter på borde ju få en ständig eloge. För man gillar ju att bussen kommer enligt tidtabell, att posten levereras, att mataffären har öppet, att soporna blir hämtade och såna grejer. SMIDIGHETEN kan väl ses som ett mått på ett väl fungerande samhälle? Det är kanske inte så glamouröst att jobba i kassan på ICA Maxi, men tänk om ICA Maxi var den enda affären och så hade bara EN kassa öppet?

Över till de mest överskattade yrkesgrupperna, och jag säger: FÖRSÄLJARE. Av alla de slag, eller nu menar jag ju inte precis de som råkar vara den som tar emot ens pengar när man ska köpa något, för de är väl också försäljare, utan de här som dyker upp ur tomma intet eller i ens telefon (innan någon smarting uppfann NIX) och vill pracka på en sin värdelösa dynga. Alla som känner att era liv har blivit berikade genom att ni köpt något som ni inte ens visste att ni ville ha förrän en försäljare lyckades pracka det på er, räck upp en hand (okej, eftersom den här bloggen bara har cirka tre läsare så blir utfallet kanske inte så talande). Alltså, vill jag ha något så skaffar jag väl det. Vill jag inte ha något så vill jag väl ännu mindre ha det för att det står någon tvålfager kostymnisse och försöker övertala mig. Och när känner man att man har gjort ett bra jobb? När man har lurat så många som möjligt att köpa något de inte behöver? (Obs, vet att det finns folk som inte har något annat val än att jobba som detta, och det är klart att det är väl bättre att försörja sig som försäljare än att leva på bidrag eller bli kriminell, men jag tycker uppriktigt synd om dessa människor. På riktigt.)

Vill dock höja ett förmanande finger: tycker INTE det finns någon anledning att vara oförskämd mot denna yrkesgrupp, så länge de inte är oförskämda mot en själv såklart. Tycker det är många som gör en grej av det och sedan skryter med hur de har snäst av/skällt ut/slängt på luren i örat eller varit allmänt dryga mot försäljare. Och det är faktiskt inte okej. Själv tycker jag inte att det är något större problem att bara helt vänligt säga ifrån att tack, men nej tack, jag är inte intresserad, och det brukar faktiskt de flesta respektera. Någon gång råkar man ut för någon påstridig typ men då har jag sagt att jag inte har råd. Det är förmodligen inte sant, men väldigt svårt att argumentera mot. Om de är för klämmigt påstridiga med hur mycket pengar jag kommer att spara med deras superdupererbjudande så händer det att jag kontrar med att jag är så oerhört rik att jag inte känner något behov av att spara några pengar. Det är förmodligen lika "sant" som att jag inte har råd, men också rätt svårt att hitta slagkraftiga argument mot. Obs, funkar förstås inte så bra om man först har kört jag-har-inte-råd-varianten, men det fattar ni säkert.

Och idag fyller bloggen tio år. Det var inte så att jag började blogga för att Ingmar Bergman dog, men det hände ungefär samtidigt. Här är det första bittra inlägget (på Metrobloggen på den tiden det begav sig). Jag tycker fortfarande exakt likadant. Inget nytt under solen på alla dessa år alltså.

De samvetslösa

Har läst De samvetslösa av C.J. Box. Eller rättare sagt: har tragglat mig genom cirka hälften och tänker nu lämna den åt sitt öde. Jag är inte sån som slösar tid på att plöja mig genom trökiga böcker av någon slags princip att man ska slutföra det man påbörjat. En dålig bok är en dålig bok och det är bara slöseri med tid som man istället kan ägna åt att till exempel läsa en bra bok.

Jaha, den här beskrevs i alla fall som en "nagelbitarthriller" och började väl rätt så lovande med att två ungar råkade bli vittne till ett mord, och då ska förstås mördarna ha tag på ungarna, som flyr i panik ut i tjottahejti i Idaho. Snart är alla ute och letar, men då vill det sig så illa att mördarna är f d poliser från Los Angeles med ett och annat på sitt samvete, och för att så att säga blanda bort korten så nästlar de sig in hos den lokala polisen och erbjuder sig att "hjälpa till". Ja, och ingen tror ju dom om något ont såklart, men i själva verket så har ju de helt andra skäl för att vilja hitta och gissningsvis tysta ner sina vittnen.

Ja, det var väl en berättelse med viss potential, men jag vet inte. Den blev seg och trist efter bara några sidor och tog sig aldrig, språket var segt, karaktärerna ointressanta och när man känner att man ger fullständigt fan i om de överlever eller dör så kan man ju lägga boken ifrån sig för gott, anser jag. Så det gjorde jag. Den här boken får ett överkorsat Winchestergevär av fem möjliga (för sin första halva dårå).  

Leva livet

Idag kom mitt nya bankkort, halleluja. Nu har jag inte på något vis suttit i sjön medan det har varit spärrat eftersom jag har levt på min man. Hade jag inte haft någon man så hade jag fått ta mig till en bank och plocka ut cash, men nu behövdes ju inte det och nu hoppas jag verkligen att ingen djävel försöker pilla på mina kortuppgifter igen. Eller vad det nu var som hände, jag fattar fortfarande ingenting men inga pengar har i alla fall försvunnit. "Det är bra att inte ha för mycket pengar på kontot som kortet är kopplat till", skrev banken barskt i brevet som medföljde det nya kortet. AS IF. Ja, jag fattar ju att det inte var riktat till mig personligen, men ändå. Man är väl inte dum i huvudet heller.

Igår var vi och red islandshäst. Börjar känna mig som stammis där, fast det beror nog mest på att hon som har stället har ett sånt himla bra minne och kommer ihåg både vad man heter och vilka hästar man haft innan än att man skulle vara så outstanding att man blev hågkommen för den sakens skull. Fick en häst som jag haft en gång innan och gillat jättemycket, så jag var helnöjd. Fick dessutom rida i täten hela rundan medan hon-som-har-stället red fram och tillbaks och hjälpte de som inte var så vana på hästryggen, och det gick bra även om "min" häst var lite tittig och hoppade till ibland om något löv prasslade farligt, och det var svårare att få till tölten när man inte hade någon att haka på som bestämde tempot (svårt för mig alltså som inte kan, men jag fick lite tips och sen gick det bättre). Härligt var det i alla fall. Nu är jag superladdad för helgen och BOOTCAMP!

Idag susade vi till stan och handlade och gick på en loppis där det var 50 % på allt. Köpte en kasse böcker för 25 kr vilket inte precis sved i plånboken. Nu är vi hemma och jag lagar eko-kyckling och en sås som jag tror blir TO DIE FOR.  Så här skulle man kunna ha det jämt.

Sjunde säsongen av Game of Thrones kollar vi på förstås. Jag kan tycka att det handlar alldeles för lite om Brianne och Podrick, som är mina favoritkaraktärer. Sen kan jag tycka att det är lite snålt av Daenarys att hålla på och tjafsa om att alla ska böja knä för henne och att hon prompt måste härska över sju kungariken, kan hon inte nöja sig med sex och låta Norden vara? Det är väl ändå inget att stå efter ett ställe där vintern varar i åratal och där det finns vildingar och dödsarméer som måste vaktas med en himla mur hela tiden. Kan jag ju tycka. Har även förutspått att Daenarys och Jon Snow kommer att bli ett par vad det lider. Kom ihåg var ni hörde det först.

Det var väl allt för stunden. Imorgon (tror jag det är) fyller den här bloggen TIO ÅR. Ja, vad säger man? Har den äran, eller nåt.