Le soleil bris et le ciel est bleu

Den där rikligt tilltagna påskmiddagen vi åt igår gjorde sig påmind hela natten lång. Det kändes som att någon tryckt på nödstopp och stannat upp hela matsmältningsprocessen, för jag vaknade vid tvåtiden och var fortfarande så orimligt mätt att det kändes som att jag skulle spricka om jag så bara rörde mig en millimeter. Nu förstår jag varför hästar som har kolik bara vill lägga sig ner på fläcken och rulla sig istället för att hålla sig i rörelse, fastän det är mycket bättre för dem att hålla sig i rörelse. Men hade någon i natt bett mig gå ur sängen och springa en liten runda så hade jag förmodligen fallit död ner.  Nu gjorde jag varken det ena eller det andra utan låg bara och våndades, men sedan måste jag ha somnat om igen för plötsligt var det morgon och allt kändes som vanligt igen.

Idag tror jag det är första dagen i mannaminne som man inte har kunnat klaga på vädret. Nu undrar kanske många hur långt ett "mannaminne" är, och det är uppenbarligen inte speciellt långt. Häromdagen sa jag till exempel till min man att "påskafton är på lördag och det är som en vanlig lördag, alltså ingen röd dag" och ändå blev han helt förvånad när det kom en tidning i brevlådan. Men i alla fall. Solen har skinit från en klarblå himmel från arla till särla och plusgraderna har jobbat på med all snön så att man faktiskt kan skönja barmark både här och där, trots de senaste dagarnas perversa snöande.

Dagen har tillbringats som de flesta andra söndagar, med långpromenad och brödbakning. Sedan lagade jag middag, lax i ugn med potatis och sås på creme fraiche, fetaost, vitlök och örter, vilket intogs med ett par glas vitt vin medan vi såg filmen Himlen är oskyldigt blå, som innehöll många snygga 70-talsmiljöer och som dessutom var oväntat bra. Nu lyssnar vi på musik och eldar i kaminen och jag ska gå och lägga mig tidigt för imorgon ska jag upp i ottan och viltspåra och sedan suga ut det sista av den här påskledigheten. 

2013, året då påskharen får ligga med jultomten

Jaha, men oj vad här var dött och övergivet då. Beror det på att det är påskhelg och solen skiner och man är ute och gör härliga utflykter i skog och mark och njuter av alla vårtecken, plockar tussilago, gräver trädgårdsland och dricker kaffe i vårsolens härliga sken?

HA HA HA.

Långfredagen tillbringades visserligen ute i skog och mark, men det var minusgrader och snö och inte det minsta vårkänsligt där vi stod och grillade korv med snöflingorna yrande omkring oss. Under natten föll det sedan en decimeter tung blötsnö som kostade både blod, svett och tårar att skotta bort i morse. Eller okej det var kanske att överdriva, låt oss nöja oss med svett och en och annan svordom. Tappade helt och hållet lusten att befinna mig utomhus i detta snöiga helvete, så dagen har mestadels tillbringats på sofflocket faktiskt.

Sitter nu och smälter en gigantisk påskmåltid. I vanliga fall är jag extremt bra på att lägga upp lagom mycket på tallriken, så att man blir exakt lagom mätt men ändå så att man står sig ett tag och inte är vrålhungrig igen efter någon timme. Men idag misslyckades jag uppenbarligen med att bedöma vad som var lagom mycket, och gott var det också, så jag smaskade på fastän jag var mätt efter cirka halva måltiden. Så nu sitter jag här som en djävla boaorm som just har tryckt i sig en antilop med horn och allt. Julbordskänslan, ni vet. I hate it.

Funderar på att ställa om klockorna redan nu så att detta är gjort. Tycker det är så djävla pinsamt att missa omställningen till sommar/vintertid, som om man var helt bakom flötet och inte klarade av att ha koll på någonting. Som tur är står inget på agendan imorgon, annars brukar den ständiga ångestkällan vara om mobiltelefonen (som jag använder som väckarklocka) ställer om sig själv eller ej.  Men nu har jag ju en SMARTPHONE så den borde väl fatta sånt av sig själv? VÄL? Jaja, eftersom jag inte har någon tid att passa så är det ju ett gyllene tillfälle att testa detta i såkallat oskarpt läge. Sen gäller det bara att komma ihåg detta till nästa gång det är dags.

RÖVEN

Jamen just idag är livet inte sådär tjolahopp tjolahejsansa, precis. SNÖN. När ska den försvinna? Nu har ju i och för sig den gode Guden varit generös och låtit solen skina om dagarna, härligt, och en del har ju försvunnit, men i morse när jag steg upp var det tio grader kallt ute. Om termometern i köket visar tio grader kallt så är det i regel ytterligare några grader kallare på riktigt, eftersom sagda termometer sitter precis utanför det dragiga  köksfönstret där den goda stugvärmen smiter ut och simulerar lokala ljumma sommarvindar i de kvadratcentimeterna luft där termometern sitter. Men alltså, tio djävla minusgrader när april står i farstun och vill in. Det är väl fan inte okej.

Jobbade, jobbade över, åkte hem, vallade taxar varav den ena bara ville jaga dovhjort. Där vi bor finns det så sjukt mycket vilt att vi har döpt en väg till "Hjortgarantivägen" och planerar att ha imaginära guidade turer för imaginära rika tyskar och på så sätt bli ekonomiskt oberoende för all framtid. Någon hake finns förmodligen i denna förnämliga affärsidé, men hur som helst, att träffa på en flock hjortar hör till vardagsmat när man är ute i skog och mark häromkring. Dovhjortar måste vara de trögaste djur som finns. När det kommer någon så springer de tjugo meter i samlad flock och ställer sig sedan och fånglor. Konfererar slött med sig själva om faran kan tänkas vara över. Är den inte det så skuttar de iväg tjugo meter åt något annat håll och ställer sig där och stirrar tomt ut i luften. Om jag hade varit en dovhjort hade jag a. sprungit som satan tills jag var utom synhåll, eller åtminstone b, "delat på oss" (som poliser i polisfilmer alltid säger när de ska jaga brottslingar, varpå minst en polis garanterat hamnar på tu man hand med en galen vettvilling som hotar att typ spränga hela världen) istället för att stanna upp och stå där som en massiv vägg av kött i vägen för jägarens bössa. Ja, nu jagar jag ju inte och äger inga skjutvapen, men rent teoretiskt borde det vara lättare att skjuta några dovhjortar än att ta godis från småbarn.


Kom hem i samma veva som solen försvann in i några stackmoln. Betalade räkningar för helt ohemula summor pengar, vilket inte heller var någon stämningshöjare. Pysslade en stund med mina FETA SPARKONTON och blev på lite bättre humör. Tänkte på att en hantverkare snart ska åderlåta sagda sparkonton och humöret dalade igen. Hade en rent djävulusisk halsbränna och åt därför popcorn till kvällsmat, för det är enligt mig det enda som går att äta när strupe och magsäck håller på att frätas sönder. Nu känns det något bättre, men det är ju inte direkt så man laddar för BEACH 2013.

Ångest ångest är min arvedel, eller nåt sånt.

Borta med vinden

Jaha, men vart tog den här helgen vägen då? SWOSCH, sa det, och så var den över för att aldrig mer återvända. Igår var det kalas för Adrian och idag hundutställning. Med hundutställningar är det så, att ju bättre det går för ens hund, desto längre blir dagen. Går det dåligt kan man därför alltid trösta sig med att man i alla fall kommer hem tidigt, men idag gick det riktigt bra och jag har således tillbringat större delen av dygnets ljusa timmar med att sitta i Malmö Mässhallar och uggla på en campingstol i väntan på en gruppfinal där vi åkte ut fortare än kvickt, så det kändes ju egentligen ganska ovärt. Men sånt kan man ju aldrig veta i förväg.

Det känns i alla fall som att den där kvoten av att ligga på soffan och läsa/lyssna på musik/glo på tv/annan valfri slapp-aktivitet inte riktigt är uppfylld. Tack och lov så är det ju en så kallad "kort vecka" eftersom det faktiskt är påsk nästa helg. Va! PÅSK! Här skottas ju för bövelen fortfarande snö i parti och minut. Fast i morgon har det spåtts både sol och ett par plusgrader, så med lite tur hinner en del smälta undan så att den där våren som står och tvekar någonstans kan ta ett jättekliv fram på scenen NU. Tack.

Me and tekniken

Ingen kan ju ha missat att jag har skaffat en såkallad SMARTPHONE. Är på det stora hela nöjd, fast vissa grejer tycker jag var bättre förr. Med min gamla Nokia kunde jag sköta allt med en hand, för den var så liten och behändig. Men till en SMARTPHONE måste man uppenbarligen ha nävar som dasslock samt "den rätta knycken" för att kunna hantera den. Om så mitt liv hängde på det skulle jag inte kunna svara, sms:a eller ta ett foto med bara en hand, utan jag måste hålla mobilen med ena handen och fippla med den andra så att det riktigt syns hur nybörjaraktig jag är på den här fronten.

Men vad jag har varit mest missnöjd med är kontaktlistan. På min gamla Nokia kunde man minsann lägga in flera olika telefonnummer till en och samma person, men TJI FICK JAG när jag försökte göra samma sak i SMARTPHONEN. Först fick jag en fråga om jag ville "synka" telefonen med Google. Okej, det kunde jag väl göra, tänkte jag aningslöst och VIPS låg varenda djävla människa jag någonsin skickat ett mail till i min kontaktlista. Plus att de som redan fanns på simkortet hamnade i dubbel upplaga, så att det plötsligt såg ut som att jag hade tusentals vänner. Sudda sudda sudda bort allt utom det på simkortet och sen tänkte jag inte så mycket mer på det förrän jag skulle jag lägga in en persons mobilnummer.  Bläddrade fram till "Christer" och...tja, där var det liksom fullt. Det fanns en ruta och där stod hemnumret och någon mer ruta eller rad att fylla i fanns helt enkelt inte. Bläddrade genom manualen, men där stod bara skryttext om hur enkelt det var att lägga till "telefonnummer, e-post och andra kontaktuppgifter". JAHA. Inte i min lur uppenbarligen. Jag fick lägga upp två olika kontakter, "Christer hem" och "Christer mobil" SOM MAN GJORDE PÅ NITTIOTALET. Vafan. Men jag orkade inte greja mer med det just då, så det fick vara så.

Idag på jobbet nämnde vår städerska i förbigående att hon var en riktig hejare på mobiltelefoner, så jag frågade om inte hon kunde hjälpa mig med min djävla kontaktlista. Visade den ynkliga kontaktlistan och hon bara "ööh, har du en bruksanvisning...det kanske står där hur man gör". Inte för att jag någonsin har tyckt att städerskan är det fluffigaste fåret i fållan, men det där var väl kanske inte riktigt den hjälp jag hade förväntat mig av en som enligt sig själv var "jättebra på mobiltelefoner".

Beklagade mig i fikarummet, och fick hjälp av Per och Marcus, så nu har jag en maffig kontaktlista som jag kan sitta och dona med i min g-mail och sedan synka hela skiten därifrån. SÅ. DJÄVLA. SMIDIGT. Ja, jag är väl sist in på 2000-talet, men någon ska ju vara det också.

Vårdagjämningen 2013

Idag, den 20 mars, är det vårdagjämning. Smaka på ordet. Vårdagjämning. Man skulle mer kunna tro att det rörde sig om vintersolståndet. I natt dråsade det ner en decimeter snö över de redan vita nejderna, så det var ingen lek att köra till jobbet i morse. Snöröjningen hade visserligen gjort sitt, inget att klaga på där utan tvärtom. Måste lämna en eloge till den lokala snöröjningen. Det har alltså snöat rätt rejält i natt, men när jag körde hemifrån vid femsnåret så var det plogat till och med på cykelbanan och de höll som bäst på med Konsums parkering. Men ändå. Vårdagjämningen. Vilket djävla hån.

När jag kom till stan hade det inte kommit så mycket som en flinga där. Blev mycket bitter och avundsjuk, oklart varför för så mycket som jag hatar snö så borde jag ju jubla över varje kvadratcentimeter barmark. Men ska inte jag slippa jävelvintern ska ingen annan heller göra det, var den spontana och helt omotiverade känslan.  Ni ser själva vad vintern gör med mig.

Jobbade, jobbade över, åkte hem, skottade snö, slavade ner till Konsum för att posta ett brev och handla smör, pulsade hem igen, gjorde en paj på spenat och resterna av helgens köttfärssås. Spelade Ruzzle och Quizkampen, brände mig på handen när jag tog ut pajen ur ugnen. Duschade, både handen och resten av kroppen. Nu är det snart läggdags och jag har fan i mig inte gjort NÅGOT vettigt. Satte på tv:n för att höra på nyheterna, men insåg efter en kvart att det var fel kanal. Jamenvadfan, det var nån tråkig gubbe på den kanalen också.

Nu siktar jag på att ta mig igenom upplösningen av MONS Kallentoftboken, givet att jag orkar hålla mig vaken tills spänningen griper tag. Om den gör det. Den som lever får se. 

Steg för steg vecka 12

Har bara lyssnat på två steg den här veckan, men rätt svar måste vara Jonas Karlsson. Kom ihåg var ni hörde det först, osv.

När slöheten nått oanade höjder

Är skittrött eftersom jag vaknade cirka en gång i timmen i natt på grund av stormen. Ja, alltså inte av stormen i sig, för den kom ju som sagt av sig, men för att kolla om vinden tilltog, om de där 30 centimeterna snö hade börjat falla än, ska man i så fall ge sig ut på vägen klockan fem på morgonen, ska man vänta tills det blir ljust, ska man rent av stanna hemma hela dagen, hur ska det då gå med ditten och datten på jobbet, hur akut är det, kan det vänta, hinner jag jobba ikapp? Ibland önskar jag att det fanns en stor djävla OFF-knapp i hjärnan så att man bara kunde få sin välbehövliga skönhetssömn när man som mest behöver den.

Sitter nu här och vegeterar i soffan. Kommer på att jag kanske har böcker som måste lämnas tillbaks på biblioteket. De av MONS Kallentoft som jag lånade för ett bra tag sedan. Är nästan klar med Den femte årstiden, men sedan väntar Vårlik som är lika tjock som den förra. Min läshastighet imponerar inte för närvarande kan jag väl säga. I alla fall. Klickade upp bibliotekets sida och skulle logga in för att låna om. Ja, då skulle man plötsligt kunna sitt lånekortsnummer. ÅÅÅÅH vad jobbigt. Behöva resa sig och gå säkert tio meter. Det var nästan så att jag tänkte att jag kunde ta lite biblioteksböter bara för att slippa röra mig ur fläcken, men sedan besinnade jag mig och gjorde en hjälteinsats. Nu behöver jag i alla fall inte känna stress över att jag inte orkar engagera mig hämningslöst i Malin Fors och hennes sumpiga liv och trista kollegor på Linköpingspolisen. Ledsen, MONS, men det är för mycket runtomkring-dravel för att jag ska vilja sträckläsa.

Skrapade tio (10) trisslotter och vann trettio (30) kronor. Plötsligt händer det.  Men inte mig, uppenbarligen. Förra veckan spelade jag på Lotto, vi har ett spelbolag på jobbet och det var min  tur. Har inte spelat på Lotto sedan 80-talet så jag var tvungen att fråga hur man bar sig åt. Det var 228 miljoner i potten, jag satsade 300, vann 65 och Svenska Spel skrattade hela vägen till banken. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.

Come on you target for faraway laughter

Den utlovade snöstormen kom visst av sig lite, tack och lov hade SMHI fel i sin prognos. Det brukar ju bara annars hända när det utlovats sol och värme och man tänker utomhusaktiviteter från arla till särla, och sedan står man där med sin picknickkorg och huttrar i snålblåsten och duggregnet och det slutar med att man sitter i bilen och hetsäter baguette och grillad kyckling. Just nu känns picknickkorgar väldigt avlägset, håller fortfarande på att tina upp efter taxpromenaden. Det är inte mer än ett par minusgrader ute, men snålblåsten får det att kännas som att det är tjugo. Minst.  Och ingen ska komma och anklaga vårt hus för att vara sådär välisolerat så att man eventuellt riskerar både fukt- och mögelskador, utan här är det tämligen fritt blås rakt igenom. Det blir ju inte instängt, men å andra sidan blir det även rätt så kallt när isvindarna friskar i som de gör nu såhär tio dagar innan påsk. WTF!

Djävla Micke har lurat oss att börja kolla på American Horror Story nu när vi är sysslolösa efter att ha löst mordfall med en politisk twist med Brottet, jagat zombies med The Walking Dead, sålt vapen med Sons of Anarchy och kokat metamfetamin med Breaking Bad. Lite hederlig skräck kändes som ett välkommet inslag i det dvd-boxplöjande som har kännetecknat den här vintern, men fy FASEN vad läbbig den är.  Nu ska alla få ett väldigt gott råd av mig. Om man vill flytta till ett fashionabelt område men inte riktigt har råd, men så hittar man ett hus som är till salu och som är väldigt, väldigt billigt och som ingen annan verkar vilja ha. Köp då inte det huset. Det kommer ALDRIG att komma något bra ut av den affären. Och om du tror att din man har klätt ut sig i någon himla gummidräkt med mask och grejer för att spexa till det i sovrummet: Ligg inte med honom då, om du inte är bergsäker på att det verkligen ÄR han och/eller använder tusentals preventivmedel. En graviditet med ett okänt väsen är inte vad man vill ha för att lappa ihop sitt äktenskap, det kan jag nästan lova utan att ha sett mer än halva första säsongen.

Slut på goda råd. Nu ska jag äta popcorn och kolla på Molanders.

Sveriges Mästerkock från vecka 11

Väntar på stormen och kollar på förra veckans avsnitt av Sveriges Mästerkock. Hejar på Jennie och/eller Carl. Är det någon som jag inte står ut med så är det Markus och Magnus. Den förre ger mig myrkrypningar i hela kroppen när han stirrar in i kameran med sin vansinnesblick och lipar över att han "inte kan leverera det som juryn vill ha", och den senare är en dyngsprätt av stora mått som helt enkelt borde näpsas och sättas på plats här i världen, och båda borde försvinna ur programmet fortare än man hinner säga Leif Mannerström. Enligt min ödmjuka åsikt dårå.

Winter is coming pt 35488

Nehe, det blev inte vår den här gången heller. Nu väntas en himla snöstorm in över landets södra delar, som ju faktiskt borde bada i sol, krokusar ska spira och man ska sitta ute och fika vareviga dag. Inte som nu, när det är Klass 2-varning över hela Skåne på grund av ett snöoväder som väntas in från Tyskland och Danmark i natt och allmänheten uppmanas att ge fan i att ge sig ut på vägarna. Kul när man har tre mil till jobbet och börjar arbeta klockan halv sex på morgonen. Jag hoppas att det hela är överdrivet, fast så som det har blåst idag så verkar det ju dessvärre inte direkt som någonting Aftonbladet hittar på för att få sälja lösnummer. BULL! Är så sjukt trött på snö och kyla vid det här laget att jag snart inte finner ord för det.

Här finns i alla fall beredskap för ett eventuellt strömavbrott, vilket i regel kommer som ett brev på posten härute på landsbygden så fort vindarna friskar i lite grann. Tursamt nog så har vi två kaminer med kokplatta, ett rejält tilltaget vedförråd, 100 liter vatten i dunkar, batteridriven radio, batteridrivna lampor, batterier och värmeljus i drivor.  Har även tänkt på att ladda min SMARTPHONE nu ikväll så att man ska kunna meddela sig med omvärlden om man nu blir tvungen att ta snöledigt från jobbet imorgon. Böcker att läsa och spel att spela finns här också i överflöd. Vi får väl se hur det här utvecklas nu då.

Right beside you

Idag har varit en FLITENS dag. Vaknade tidigt, med en seg och trälig huvudvärk som inte ville ge med sig. Struntade i den och gick ut i solen istället. Travade backe upp och backe ner i ett par timmar. Vill man ha kuperad terräng så ska man absolut bo i Skåne, jag skämtar inte. Här är så kuperat att man skulle kunna tro att Skaparen gjorde ett första utkast och knölade ihop det lite i vredesmod för att det var någon detalj som Han inte var riktigt nöjd med, men sedan ångrade Han sig och tänkte: Äh vad fan, det får väl duga så här. Och så bredde Han ut Skåne och slätade till lite här och där och så blev det som det blev. Kuperat på sina ställen, platt på andra.

I alla fall. Solen sken från en klarblå himmel och man kunde ana någon enstaka plusgrad. Nu är det ju ingenting att glädjas åt i det långa loppet eftersom SMHI har utlovat mer snö i veckan som kommer. MER SNÖ. Jag lägger mig snart ner och dör jämmerdöden om den här vintern inte tar slut snart. Men det är ju bara att "gilla läget" som alla klämkäcka väder-okänsliga svin jämt kläcker ur sig. Knatade på i ett så bra tempo det nu går i sällskap med  två taxar som jämt vill stanna och glo/nosa/kissa och inte är speciellt synkade med varandra, och fick ändå igång lite puls i uppförsbackarna. GÖTT. Vill inte tappa precis all kondition som jag så mödosamt skrapat ihop bara för att jag ska ta det lite lugnare på grund av höftmuskelskadan från helvetet. Men gå går ju bra nu. Bara det att kunna gå utan plågor är ju så att säga ett stort steg (obs, vitsigt) framåt. Känns mycket bra.

Kom hem från den härliga promenaden, tyvärr fortfarande i sällskap med min o-härliga huvudvärk. Bakade ut bröd som stått och jäst under tiden, åt en apelsin och löste ett korsord.  Sedan satte jag bulldeg på jäsning och sedan började vi med vårbruket. Tillverkade såkrukor i tidningspapper, fyllde med jord, påtade ner frön. Fyra sorters tomater, tre sorters gurka samt en sorts purjolök står nu lite överallt (nackdelen med att dra upp sina egna plantor från frö: det står trehundra miljoner fula plastlådor lite överallt under en period). Gjorde en paus mitt i och bakade ut bulldegen, sedan var det bara att harva (obs, vitsigt IGEN) vidare med fröna. Men nu är det klart! Nu ska det bara bli vår också, men det kan väl inte dröja så DJÄVLA länge till nu? Va? Va? Va?

Lördagsbiten

Solen skiner från en klarblå himmel och det hade varit en alldeles underbar vårdag om det inte varit a. snö och b. minusgrader. Kanske inte långt inne i någon hörna vid en husvägg där det är lä och solen står på, men i övrigt så hånflinar Kung Bore rätt så rejält. Tog med mig taxarna och pulsade iväg på en 12-kilometersrunda och kom tillbaks med skoskav. Hade jag haft mina gympaskor hade det här aldrig hänt, men när fick man PULSA FRAM genom Skåne i mitten av mars senast? Men ja, det är ju bara att gilla läget som det så vackert heter.

Har suttit och petat med trista bankärenden en stund nu. Eller så värst trista är de egentligen inte, vi ska nämligen lösa ett Sparbankslån med hjälp av ett JAK-lån, men det krävde lite pill och tankemöda. Läsa igenom villkor, skriva på papper och föra över slantar för att täcka de initiala kostnaderna. Eftersom vi lider svårt av att betala sur röv-ränta, om än aldrig så låg, till en rik bank, så känns det mycket bra i själen att flytta en del av lånebiten till en räntefri bank. Hade gärna flyttat över hela huslånet, men då drar månadskostnaden iväg till lite väl rejäla summor, så vi tar en bit i taget.

Innan gjorde jag müsli och läste i Martina Haags bok Heja heja. Det har inget samband mer än att det skedde samtidigt. Älskar Martina Haag, fast just den här boken, som går ut på att peppa sig själv att börja springa, var väl kanske inte riktigt vad jag behöver just nu. Lider ju inte det minsta brist på pepp och motivation, vad jag behöver är en ny kropp. Så nu låg jag på soffan och läste och kände suget efter att springa lopp. Jag vill springa lopp! Det spelar ingen roll att jag är jättelångsam och eventuellt har bland de sämsta kilometertiderna i Sverige, jag vill ändå springa lopp, det är så himla kul. Men vad hjälper det att anden är stark som urberget när själva kroppen är ett djävla måndagsexemplar?

Nog om det innan jag blir bitter. Jag rekommenderar ändå denna bok till alla. Trälar på med MONS Kallentofts Den femte årstiden också, den tar visst aldrig slut. Den är väl någorlunda okej, men det är ingen direkt spänning än, och nu har jag ändå kommit cirka halvvägs. Men jag skulle nog lätt kunna lägga den ifrån mig och...liksom glömma bort den. Men jag ska igenom den. It's a promise.

En smula oflyt då

I morse försov jag mig. Eller det gjorde jag egentligen inte, men jag skulle kunna ha gjort det. Hade nämligen sovmorgon idag eftersom jag skulle på kurs. I vanliga fall går jag upp 04.30. Har skapat ett alarm i telefonen som ringer vid den tiden måndag till fredag, men nu skulle jag minsann få sova ända till 06.30 så då skapade jag ett nytt alarm för denna enstaka händelse. Min gamla telefon fattade av sig själv att om man ställde in alarmet på 06.30 så ringde den nästa gång klockan blev 06.30, men min såkallade SMARTPHONE gör uppenbarligen inte det utan tycker att "nä, men om du skapar ett alarm en onsdag så kommer jag att ringa nästa gång händelserna "onsdag" och "06.30" sammanfaller". SERIÖST, hur smart är detta? Och JA, jag kunde ha kollat lite mer noga, men nu gjorde jag inte det. Vaknade ändå a. 04.30 eftersom då tycker hjärnan att det är dags att dra igång, b. klockan 05.15 när min mans klocka ringde, samt c. cirka 06.15 när min man åkte hemifrån. Kollade på klockan efter några minuter, då var den 06.18 och jag tänkte att jag minsann inte skulle stiga upp förrän halv sju. Låg kvar och drönade och tänkte lite slött efter en stund att det var hemskt vad tio minuter är lång tid när man bara ligger rätt upp och ner och inte gör någonting. Kastade en ny blick på klockan och då var den plötsligt 06.45 och först DÅ såg jag att det djävla alarmet inte tänkte ringa förrän sex dagar senare. Hade planerat att åka hemifrån klockan strax efter 7, så nu blev det plötsligt MEGA(som Adrian skulle ha sagt)BRÅTTOM. Fick ju dessutom sopa bort en massa djävla SNÖ som Kung Bore passat på att bjussa på under natten, generös som han är.

Den här vintern har ju, som alla vet, varit osedvanligt segdragen och TRÄLIG. Men de senaste dagarna har det ändå känts att det gått "på rätt håll". Kallt förvisso, men solsken gjorde att snöhelvetet sakta men säkert drog sig tillbaka både här och där. Igår spanade jag upp mot Körsbärsdalen och kunde konstatera BARMARK. Inte i vår trädgård förvisso, för den ligger på norrsidan av allting, men på det stora hela taget. Men Kung Bore låg förstås på lur och passade på att gå till lömsk motattack när man minst av allt anade det. Jaja, tänkte jag drygt och överlägset, jag bryr mig inte. För ikväll började faktiskt Hildings hundkurs, och varenda människa vet ju att hundkurser = vår (eller höst).

Jag gillar verkligen att gå på kurs. Tror faktiskt ALDRIG jag har lämnat återbud. Come rain or hail or wind or snow, jag klär bara på mig varmare kläder, stoppar köttbullar i fickorna och hunden i bilen och susar iväg. Så också idag. Men när jag kommit en bit på väg förvandlades det "lätta snöfallet" till mer ihållande sådant. Eller "mer ihållande" var nästan en för lam beskrivning av de dasslock till flingor som dansade in från alla håll och kanter i helt irrationella mönster och med en helt förödande hastighet. Efter ett tag gick det knappt att urskilja var vägen svängde eller var den slutade och diket började någonstans, och då var jag fortfarande i utkanten av en by med gatubelysning. Merparten av vägen till hundkursen går INTE genom någon civilisation om man säger så, utan det är typ en sån där kreatursstig genom skogen.  Mörkt var det också. Såg framför mig hur jag skulle köra av vägen och bli ståendes där långt ute i Tjottahejti och kände att...nää. Det var faktiskt inte värt det. Eller? Vel vel, men till sist fegade jag ur och stannade och ringde återbud. Var sedan tvungen att krypköra vidare för att hitta någonstans att vända, och det var fan i mig helt OMÖJLIGT att se vad som var vägar och vad som inte var det. TROR jag vände på en lagårdsplan, men jag är inte helt säker, det kan ha varit en betåker också. 

Så nu sitter jag här och surar, för helgens viltspår blev också inställt. Okej, man får kanske räkna med snö i december och januari, men FAN inte så här i mitten av mars. Inte i Skåne. Det är INTE okej.

Mvh
Bitter_68:a

Ruzzle

Har blivit helt beroende av spelet Ruzzle, som är ett spel där man ska förbinda bokstäver till ord på tid. Det går asdåligt för mig. Eller så här: När jag övar går det bra. Får ihop långa fina ord och bara håvar in. När jag tävlar mot någon annan så blir jag helt blockerad och kommer bara på ord i stil med KO, OK, AS och SKO vilket i runda slängar genererar cirka 113 poäng. Inte mycket att hurra för med andra ord.

Och i morse var jag nöjd och glad med att det bara var ett par minusgrader nu efter den senaste "köldchocken". Ja, men då började det väl för helvete SNÖA. Vad ÄR det med den här vintern egentligen, ska den aldrig ta slut? Ikväll skulle jag på spårteori, men den blev inställd på grund av vädret. Visst, det var väl gött att få (ytterligare) en kväll i soffan framför brasan och Breaking Bad, men jag är sugen på aktiviteter nu. Tycker att jag har vegeterat hela vintern, det får fan vara bra snart.

Och vet ni vad, min höft gör inte alls lika ont längre så här två dagar efter andra stötvågsbehandlingen. Känslan av livskvalitet som infinner sig när man upptäcker att man kan gå utan att varje steg gör ont. Om jag kan vara med på Tjejmilen i höst så är det bud på att skapa en ny religion, där jag ska brista ut i tacksägelser till Heliga Martin fem gånger per löppass. MINST. Martin = killen med stötvågorna. Nu är vi ju inte DÄR än, men man kan väl få hoppas och längta lite.

Ska det vara så här?

I morse kom jag ner i köket och kastade en snabb blick på termometern. -2,1 grader, jamen det fick väl duga. Tittade sedan en gång till och upptäckte att det var -12,1 grader. AMENVADFAAAAN. Vet inte vad vårens motsvarighet till Kung Bore heter, men whoever you are: Kom fram. Det är dags nu.

Körde till jobbet och var tvungen att köra skitsakta sista biten eftersom Queens Bohemian Rhapsody spelades på radion. Mmm...älskar Bohemian Rhapsody. Den är så härligt svulstig och precis när man tror att man har fått grepp om hur den går så tar den utan att skämmas det minsta några raska steg åt ett helt annat håll. Men den varar ju tyvärr inte i evighet utan jag fick snigla in på jobbparkeringen och falla in i Luthers stränga armar.

Jobbade som ett litet as och åkte sedan för att få massage och avkoppling. Det var en härlig stund som dock förstördes eftersom jag i ett svagt ögonblick lovat att "svänga inom" Ica Maxi för att köpa hundmat, eftersom min massör (eller heter det massös om det är en kvinna? det låter lite...oanständigt) håller till i närheten. För ett tag sedan bytte vi till Magnussons hundmat som endast innehåller svenskt kött. Känns faktiskt viktigt att påpeka det i dessa tider. Sedan kan man ju undra varför ett svenskt företag väljer att döpa sin svenska hundmat till just "Meat & Bisquit Adult", för det känns ju inte särskilt svidisch om ni frågar mig.

I alla fall så finns denna hundmat bland annat i Ica Maxis sortiment. Det är ju smidigt att kunna handla hundmaten när man ändå handlar mat istället för att behöva köra inom djuraffären, så jag högg en kundvagn på Ica Maxis parkering och började sträva mot ingången. De där kundvagnarna är ju stora som hangarfartyg och man behöver i det närmaste skepparexamen för att manövrera dom. Den här hade något fel på hjulen, vilket 99 % av alla kundvagnar verkar ha, så den var skitsvår att styra och gick liksom bara att köra åt ett håll. På Ica Maxi har de dessutom en sån där idiotisk entré med stora glasdörrar som svänger runt av sig själva och så ska folk försöka tränga sig in i en sån där glas-sektor med vagnar och kassar och ungar och allt och så är det alltid någon som kommer för nära så att hela skiten stannar. VEM KOM PÅ DETTA? Stryk skulle den personen ha om ni frågar mig.
Segade mig fram genom Ica Maxis varugångar med min dysfunktionella vagn. Jag vet precis hur helvetet är konstruerat. Det är inte alls några svavelosande djävlar som hetsar en att skyffla in kol i den eviga skärselden, nej, det är att dra runt en ostyrbar kundvagn på ett orimligt stort Ica Maxi och leta efter saker som med jämna mellanrum byter plats på hyllorna så att man inte hittar någonting och att rafsa åt sig smör, mjölk, ägg, pålägg och lite frukt tar en halv arbetsdag.

Genomled skärselden och kom ut med livet i behåll, men det var knappt eftersom jag dels var dödstrött efter jobb och massage och dessutom hade ett blodsocker som låg och skvalpade någonstans i jämnhöjd med fotknölarna. Jag kom hem samtidigt som mi man fastän han slutar två timmar senare och det är det där DJÄVLA Ica Maxis fel. När vi packade upp kassarna så ifrågasatte min man först varför jag köpt riven ost (svar: för att jag HATAR att riva ost och den som konstruerade rivjärnet kan ju inte vara riktigt klok någonstans) och sedan varför jag hade köpt nötmjöl (svar: för att jag var nyfiken och ville testa ett recept på nötskorpor som lät så himla gott). Båda ifrågasättandena skedde genom att han berättade hur "lätt" man kunde riva sin egen ost, alternativt mala sina egna nötter till mjöl. Då var det nära att han INTE kom därifrån med livet i behåll kan jag väl säga.

Sedan var det bankpapper som skulle läsas och avtal till byggfirman som ska lägga om taket som skulle skrivas på och orange kuvertet skulle öppnas och ögnas igenom. Min pension, givet att jag jobbar till jag är 65 beräknas vara 14 600 kr i månaden. Känns ju inte som att ett liv i sus och dus väntar direkt, så här får man nog gneta på med pensionssparandet. Har ju i alla fall 20 år på mig och får Reinfeldt bestämma så blir det kanske ytterligare ett antal år att sträva vidare på.

Landade i soffan och kollade på söndagens avsnitt av Brottet 3 samt ett avsnitt av Breaking Bad. Sedan var kvällen i det närmaste slut. WTF?  Det är Ica Maxis fel, som stal både tid och ork från mig. SUCK. FUCK. Osv. 

Veckan började bra

Har sagt det förut, det behövs inte så himla mycket för att jag ska känna att jag har jordens FLYT. Det räcker egentligen med att saker och ting inte sätter sig på tvären och trilskas så är jag nöjd. Men det är klart, plötsligt händer det där lilla extra som gör att det känns som att man liksom glider fram genom livet på en räkmacka.

Som idag. Den här veckan har jag BULLVECKA på jobbet. När man har BULLVECKA är man, näst efter VD, företagets i särklass viktigaste person. Då ska man se till att det finns frukostbullar och pålägg samt plocka i och ur diskmaskinen så att logistiken kring fikarasterna flyter på friktionsfritt och alla är mätta och belåtna. Det är ju en uppgift som man inte skojar bort i första taget, så i morse var det jag som hängde på låset på ett lokalt bageri och bad om 15 bullar (en "bulle" i Skåne är alltså lika med "fralla" i resten av landet).
- Tror du att det går åt mer än 15, frågade expediten.
- Njaäää, det tror jag inte, hummade jag veligt för jag förstod inte frågan. Om jag hade trott att det skulle gå åt mer än 15 bullar så hade jag väl inte sagt 15?
- Ja, för de har bakat så hemskt mycket i natt så jag tänkte att jag kunde bjuda på några, sa expediten. - Du kan ju ta hem en påse vetja!
Och så fick jag en hel påse nybakade bullar helt gratis, bara sådär. Sämre kan ju veckan inledas.

Sedan fick jag en jättekonstig jobbuppgift som jag tänkte att jag skulle bolla lite med Katarina, men hon bara "jamen det här har jag gjort förut, det fixar jag" utan att jag ens hann börja klura på hur jag skulle lösa det hela. FLYTET!

Och så fick jag tag på en bankmänniska som jag har jagat några dagar, och hon var så HIMLA hjälpsam och trevlig och bara gick in och FIXADE utan att jag behövde lyfta ett finger mer än att säga hur jag ville ha det. FLYYYYYTET!

Och så var jag hos medicinmannen och fick en ny stötvågsbehandling i höften. Alltså, jag ska inte säga att det var skönt. Faktiskt gjorde det så ont att jag nästan inte kunde ligga stilla, men det var bara att bita ihop. Men han bedömde prognosen som "god" och även om jag i mina svarta stunder den här helvetesvintern har tänkt att det spelar fan ingen roll om jag aldrig kan springa mer, jag kan vara nöjd om jag bara kan gå utan att det känns som att någon sticker en djävla kniv i höften på mig för varje steg. Men när nu prognosen var så "god" började jag genast fantisera: TÄNK OM JAG KAN SPRINGA IGEN. 

Men ja ja. En sak i taget. Nu är det först total vila i 48 timmar, sedan vanligt liv men ingen träning i två veckor och sedan ska vi utvärdera. Är det inte bra följer ytterligare behandling, men om (HOPPAS!) det har (HOPPAS!) blivit bra (HOPPAS!), så väntar en l-å-n-g-s-a-m igångsättning. Så någon Humlestafett kan jag knappast räkna med i år. Men det kommer ju fler år. HOPPAS!

Fel fel fel fel fel

Men allvarligt, MONS. Nu har "svampletare" hittat ett lik i skogen. Bland snödrivorna från vintern som var. Jag kan ingenting om svamp, men nog hör väl svampplockning mer till höstliga aktiviteter? Har åtminstone aldrig träffat på någon som går och spanar efter soppar och murklor sådär framåt vårkanten. Tussilago och kantareller har väl ändå bara färgen gemensamt, kan man ju tycka. Men det är klart, kan man plocka smultron i typ april som man kan i MONS Kallentofts böcker, då är väl allting möjligt. 

Slöa söndag

De där vårkänslorna som dök upp som sända från himmelen förra veckan, just när man trodde att den här evighetsvintern aldrig skulle ta slut, dom försvann ganska så raskt igen. Igår sken solen visserligen, men minusgraderna hånflinade och tog till fulknep i form av en isande vind som gjorde att det kändes ungefär tio grader kallare än vad termometern egentligen visade. Och idag ska vi bara inte tala om. I morse snöade det. Och det enda som var bra med det var att det blåste så in i helvete så snöflingorna bara drog vidare genom luften och hade inte en chans att lägga sig till vila någonstans. Det var rena Barnen från Frostmofjället-avbildningen när jag och taxarna strävade fram på vår promenad, minus fjälltrakter plus skånsk mylla. Men på ett ungefär. Det blåste så mycket att det nästan inte gick att andas. LÄGG AV NU, Kung Bore. Det här är inte kul längre.

Vi återvände dock med livet i behåll och nu ska det slappas i soffan, eldas i kaminen och läsas MONS Kallentoft. Han har hittills INTE fått mig över till de frälstas skara, även om den boken jag läser nu (Den femte årstiden) är bättre än den skittråkiga Midvinterblod som jag helt enkelt har gett upp, jag skiter i vem som dödade den där tjocka gubben och varför.
Men i alla fall. MONS. Jag talar till dig nu. Hur himla svårt kan det vara att göra lite research innan man skriver böcker? Inte nog med att polisen i Midvinterblod fick reda på en hundägares identitet genom "Skatteverkets register", när alla vet, eller åtminstone BORDE veta, att hundskatten avskaffades för evigheter sen och det är Jordbruksverket som har hand om ägarregister nuförtiden. Och så var det nåt mer som jag har glömt, men som störde mig då. Hittills i Den femte årstiden så har man hittat smultron trots att det fortfarande ligger snödrivor kvar lite här och där i skogen. Alltså, MONS, DET HÄR HÄNDER INTE. Inte i Sverige. Smultronplantan ska först utveckla blad, sedan blommor, sedan ska blommorna pollineras och sedan ska bären mogna innan det är tal om att plocka. Det tar veckor av någorlunda varma dagar, och på den tiden hinner all snö smälta bort. ALL. SNÖ. HINNER. SMÄLTA. BORT.

Nä, men nu ska jag läsa vidare och se om jag hittar nåt mer att reta mig på. Mohahaha.

Lata lördag

Vegeterar i soffan, eldar i kaminen, lyssnar på en intressant dokumentär om Birgitta Stenbergs vilda liv och leverne på 50-talet och framåt. Har varit på kickoff med jobbet i två dagar och nätverkat och teambuildat eller vad det nu heter. Trevligt sällskap, mycket och god mat och dryck. Kanske lite väl mycket av god dryck, men det är smällar man får ta när man ligger på topp. Sedan var det bara hem och sätta väskan och sedan ta bussen in till stan och träffa Barbie och gå på handboll. IFK Ankeborg mot Skövde. Vi hamnade bakom en djävla surgubbe som till råga på allt var en såkallad proffs-tyckare. En som visste allt och kunde allt och vad som än uträttades på planen så var det inte tillräckligt bra. Det spelades för långsamt, det gjordes inga mål från kanten, överlag var anfallsspelet rena dyngan och försvaret kunde lika gärna gå och sätta sig på avbytarbänken allihop så lite nytta gjorde de. Och ändå vann "vi" med 26-21. Men inte en gång att surgubben så mycket som gjorde en antydan att lyfta sina händer för att applådera när det blev mål eller någon snygg räddning, utan han bara fortsatte att gnälla och beklaga hur långsamma och söliga alla var. HELT VÄRDELÖSA, med andra ord. Hade god lust att sparka honom i huvudet, men man är ju för väluppfostrad slash mesig för sånt.


För alla som legat sömnlösa och undrat över hur det går med min höft efter stötvågsbehandlingen så kan jag väl säga att det går framåt. I måndags gjorde det ont, tisdag kändes ingen direkt skillnad, onsdag kändes det helt plötsligt mycket bättre, och i torsdags kunde jag nog säga att jag var mer smärtfri än jag varit under hela detta nådens år 2013 så här långt. I torsdags hade vi även femkamp, och fastän jag hade förvarnat och sagt att jag "nog inte kunde vara med" tidigare i veckan så rycktes jag liksom med i lagandan slash masspsykosen och sågs såväl springa fastsatt i en gigantisk gummisnodd i Bungy Run-banan samt rida på en mekanisk tjur. Medicinmannen hade ju sagt att jag skulle "leva som vanligt" efter 48 timmar, och 48 timmar hade faktiskt passerat även om det är tveksamt om det är "vanligt" att skena omkring som en galning på något himla vuxendagis, men får ju typ offra sig för laget. Dessutom var det, för att tala klarspråk, sketakul. Fast sedan ångrade jag mig bittert, till och med MYCKET BITTERT, men det var ju så dags. Men nu är jag nog åtminstone tillbaks på onsdagens nivå, så det finns kanske hopp om livet i alla fall. Ska ju hur som helst dit på måndag för en ny behandling.  Vågar inte hoppas för mycket, men TÄNK OM DET FAKTISKT FUNKAR.

Nä, nu är det dags att lyfta på röven och masa ut i köket och laga middag. Stekt strömming och potatis/jordärtskocksmos står på menyn. Mmm....stekt strömming. Det låter inte alls lika gott med "stekt sill", som det heter här nere i Skåne, fast det är samma sak. Bon Appétit.

Dagen efter

Hur känns det då, såhär dagen efter en stötvågsbehandling i höften från helvetet? Tja, rätt okej skulle jag vilja säga (naturligtvis följt av ett maniskt PEPPAR PEPPAR:ande). Det gör i alla fall inte MER ont, trots att de felläkta muskelfibrerna mekaniskt slagits sönder och nu ska läka ihop rakt och fint igen, i bästa fall alltså. Jag vill gärna att det ska vara i bästa fall. Magnus berättade om någon han kände som hade gjort stötvågsbehandling i hälen, vilket blev, citat, skitbra efter tre gånger. Jag gör gärna om det tio gånger om det behövs, bara det hjälper. Så håll tummarna nu för FAEN.

Jag är ju inte immobiliserad, men får inte gå några promenader på 48 timmar (alltså de närmaste två dygnen, inte så att jag blev förbjuden att ta 48-timmarspromenader men 35 timmars marsch var okej), så idag när jag kom hem så fick hundarna vara i trädgården och roa sig själva, medan jag tog ett spett och försökte hacka bort den tjocka blankisen som fortfarande täcker stora delar av gårdsplan plus uppfart trots att det varit plusgrader i flera dagar nu. Med betoning på dagar alltså, på nätterna är det ju kallt. Det gick väl sådär. Kung Bore avgick med segern kan man väl säga, för jag var både trött och hungrig och blev så småningom sådär jobbigt lågt blodsocker-SVAG. Men lite fick jag bort åtminstone.

Det är mycket nu. Kick-off med hotellövernattning (inklusive HOTELLFRUKOST to die for) torsdag och fredag. Handboll med Barbie på fredag kväll (ja, vi ska alltså bara titta, inte spela själva) och sedan ska delar av Familjen (= Nikky, Adrian, Oliver, jag, Barbie, Ida, Lion) träffas på lördag och fika och skvallra om folk i stallet och sånt därnt viktigt. Det är ungefär 300 % mer grejer än vad jag har gjort på cirka hela detta året. Har inte haft lust eller ork till NÅGONTING. Men förhoppningsvis är inte bara monsterförkylningen utan även en stor energitjuv i min relativa närhet på väg bort. Och så hejar vi på höftmusklerna så att de läker ihop och blir raka och starka så jag kan komma igång med löpträningen igen. Heja! Heja! Heja!

The cows are mad and the chickens glow and Jesus walks in Idaho

Idag har jag verkligen haft en heldag med min kropp. Först ut var besök hos tandläkaren. Om min förra tandläkare kan man säga att han var väldigt bra plus snygg. Om min nya tandläkare: eventuellt inte lika snygg, men vad gör väl det när han var ÄNNU bättre. Så himla lätt på handen. SNÄLL. Empatisk och inkännande och jag vet inte allt. Går det bra? frågade han efter tio sekunders petande och precis när jag hade kväkt fram ett "aa-aa" som skulle betyda "ja" så råkade han riva mig på läppen med sin vassa petsak (kan inte tandläkarglosorna) så att det började blöda. Men det kändes som en petitess i sammanhanget och dessutom bad han om ursäkt. Inte alls som Folktandvårdens 70-talstandläkare som nästintill kunde ha varit hämtade från SS hela högen.
Fick även min käkmuskulatur undersökt efter att vi pratat om spänningshuvudvärk. Oj, ja här har du verkligen rejält med muskler, var kommentaren. Vet inte om det var en komplimang, men jag tror inte det. Hur som helst hade jag inga hål och bara pyttelite tandsten, så glad i hågen och 795 kronor fattigare styrde jag kosan därifrån.

Susade tillbaks till jobbet, jobbade lite och sedan var det dags att bege sig till medicinmannen med höften från helvetet. Nu har jag fått min dom slash diagnos. Eller diagnoser. Antingen är det en inflammation i slemsäckarna eller en överbelastningsskada, troligen det senare men det spelade inte så stor roll eftersom båda skulle behandlas på liknande sätt, nämligen med stötvågor. Stötvågsbehandling går till som så att man tar någon slags bultpistol och slår sönder muskelfibrerna så att de läker om rakt och fint istället för lite hur som haver som de tydligen gör av de småbristningar som uppstår vid när muskeln överbelastas och detta ignoreras.  Så nu har jag fått stötvågsbehandling och ska hålla mig i någorlunda stillhet i två dygn och därefter ska jag leva "som vanligt" fast inte träna. Fan vad trött jag blir på alla direktiv som har haglat runt min livsstil denna vinter. Först skulle jag träna som vanligt, sedan skulle jag inte på några villkors vis träna utan bara vila, sedan skulle jag ägna mig åt aktiv vila, sedan skulle jag rehabträna, osv osv.  Fan så träligt detta är. Känner dessutom att mitt FRISKIS OCH SVETTIS-kort känns lite bortkastat. Eller ja, nu är det väl i och för sig långt till sommaren, jag är nog egentligen mest rädd för att folk ska tro att jag är en sån som börjar träna på nyårsdagen och har tröttnat några veckor senare.

Nu: SoA, sedan läggdags.

We learned more from a three-minutes record than we ever learned from school

Denna TRÖTTHET alltså. Jag är törstig men orkar inte resa mig och gå ut i köket och hämta iskallt bubbelvatten som jag vet finns i kylskåpet. Det är dåligt på tv och jag har inget att göra, men orkar inte gå upp på ovanvåningen för att hämta MONS Kallentoft-boken. Kom dessutom på att jag ska till tandläkaren imorgon. Illa. Jag har ju i många herrans år gått till en svinbra tandläkare som dessutom liknar Dr Kovac i Cityakuten. Nu har han haft den dåliga smaken att FLYTTA, och har haft mage att dyvla över mig på en annan tandläkare som enligt en säker källa (Liselott) är "för djävla hårdhänt", så nu har jag ringt och bytt till en som enligt samma källa ska vara jättebra. Kände mig så nöjd med detta och lyckades på något sätt förtränga att jag faktiskt lik förbannat måste gå dit. Det duger ju liksom inte att bara ha gjort ett tandläkarbesök på pappret, så att säga.  Utöver detta ska jag även besöka någon slags medicinman för min DJÄVLA höft. Är trött på att linka fram. Hur som helst, morgondagen bjuder alltså på mycket flängande och många sura utgifter och eftersom min kropp uppenbarligen är ett skrangligt måndagsexemplar så är det tveksamt om någonting gynnsamt kommer att komma ut av allt detta.

Ingen drömstart på veckan med andra ord.

Söndagskoma

Idag har det varit strålande solsken, blå himmel, PLUSGRADER. nästan så att man inte tror att det är sant efter den här djävulusiska vintern. Noterade att en granne hade nästan snöfritt på sin tomt. Så långt har det dock inte gått här eftersom vårt hus ligger lite på skuggsidan av...ja, jag vet inte vad, men det är i alla fall inte så soligt i trädgården. Vilket inte alls är så dåligt som man kan tro, eftersom jag dör värmedöden så fort temperaturen kryper upp mot tjugofem, och får eksem att vara i solen mer än ett par sekunder trots solskyddsfaktor en miljon. Men i alla fall. Snön ligger vit i trädgården, och man skulle lätt kunna snöra på sig ett par långfärdsskridskor och skrinna ner till brevlådan för att hämta tidningen eftersom hela uppfarten är täckt av tjock is. Häromkvällen när jag kom hem och skulle vända bilen på gårdsplanen så gick inte det utan hjulen stod bara och spann. Jag fick gå ut och strö ut aska under däcken för att ta mig någonstans överhuvudtaget. Har i och för sig aldrig hört talas om någon som halkbekämpar med vedaska, men jag hade ingen sand och man tager vad man haver. Det funkade hur som helst finfint, så nu vet ni det.

Nu är jag i alla fall svintrött och skulle nästan kunna gå och lägga mig NU, men får väl för skams skull sitta uppe och invänta Ponnyakuten. Oh happy days.

SKAMMEN

Har blivit påkommen med ett stavfel. Och då syftar jag inte på Vasaloppet, för även om jag ibland tror att jag nog hade tyckt det varit ganska kul att ta upp mina sisådär 35 år gamla längdskidåkningsmeriter så känns det ändå inte aktuellt att åka något himla Vasalopp. Nej, igår skrev jag helt slött "viltsvin" utan att ens reflektera över att det faktiskt heter "vildsvin". Fy, vilken skam. Nu har jag tydligen blivit en sån som stavar fel också. Kan det vara ett tidigt tecken på demens? Buhu. Kan man skylla på att man bor i Skåne och här pratar alla så himla grötigt?

Påbörjade MONS Kallentofts roman Den femte årstiden tidigare idag. Det första som hände var att Maria Murvall talade till mig från sida 1. Jag har tragglat med Maria Murvall och hennes våldtäktstrauma sida upp och sida ner i Midvinterblod och är faktiskt ganska utled på alla halvkvädna visor kring det. SJUNG UT FÖR BÖVELEN. Men i övrigt så. Malin har tydligen slutat dricka. Jag hade inte ens fattat att hon hade börjat. Så går det när man hoppar i kronologin.

Over & out

Mars april har knopp i håret

Precis som jag avslöjade redan i måndags var rätt svar i veckans omgång av STEG FÖR STEG "Timbuktu". Tycker dock det var rätt så fattiga ledtrådar, typ den första handlade om själva staden och allt annat hade anknytning till artisten. Men i alla fall. Rätt svar är alltid rätt svar.

Igår höll jag på att krocka med ett viltsvin. En stor djävla galt som var ute och lodade helt bekymmerslöst på väg 19 i arla morgonstund. Och vad är det med vilt som gör att de till varje pris måste kasta sig framför, i det här fallet, 1400 kg Volvoplåt för att komma till skogen på andra sidan vägen istället för att vända tillbaks åt samma håll de kom ifrån? Attans kvickt gick det i alla fall från att vara viltsvin som går och strosar i godan ro till att vara viltsvin som rusar mot en (eller mot skogen, men det får ju samma effekt) med en hastighet som närmar sig ljusets. Tur att det inte var halt och att bromsarna är bra. Tack till bilmekaniker-Salvatore som gjorde jobbet och till mig själv som betalade dyra pengar för att få det gjort.

Var på biblioteket igår för att lämna tillbaks böcker, men skenade till deckarhyllan och slet åt mig Vårlik och Den femte årstiden av MONS Kallentoft efter rekommendation av randigkatt. Jag är inte den som inte kan ge författare en andra chans, så vi får väl se hur det går.
Och nu är det äntligen mars. Solen skiner och har så gjort i flera dagar, men snötäcket över Ankeborg verkar vara gjort av kevlar eller något annat synnerligen motståndskraftigt, för barmarken låter vänta på sig. Men snart så måste väl till och med detta års upplaga av Kung Bore gå och dra något gammalt över sig, kan man ju tycka.