Systrarna

Har läst Systrarna av Claire Douglas. Berättelsen handlar om Abi, som förlorat sin tvillingsyster Lucy i en trafikolycka där hon - Abi - körde bilen. Abi är tyngd av sorg och skuldkänslor och inte den mest mentalt stabila och ser Lucy överallt. Hon lär känna Beatrice, som är snudd på en kopia av Lucy (och henne själv) och hennes tvillingbror Ben och flyttar in i deras konstnärskollektiv. Nästan genast inleder hon och Ben en romans, och plötsligt börjar mystiska saker hända. Saker försvinner, det dyker upp nya inlägg på Lucys Facebooksida och Beatrice beter sig allmänt konstigt. Eller är det Abis psykiska ohälsa som spelar henne ett spratt?

Jag tycker att konceptet tvillingar är ett riktigt läskigt fenomen och att den här boken började väldigt lovande. Men sen blev det lite stiltje, händelseutvecklingen kändes inte helt sannolik och slutet blev något av en gäspning. Bra språk, rätt intressanta karaktärer och ett upplägg som man kunde gjort mer av. Den här boken får tre små grisar av fem möjliga.

Till stallet istället, v13, pt1

Igår fortsatte vi att jobba med den övning vi påbörjade förra veckan, som var att rida på ett litet fyrkantsspår, göra halva framdelsvändningar i varje hörn och slutligen rida hörnpasseringar och flytta framdelen innanför spåret. Förra veckan gick ju sådär, stressigt var väl bara förnamnet tyckte Bulldozern. Igår gick det lite bättre! Ja, det var ju inte som att det gick BRA, för det känns som att vi hela tiden är och touchar lite på gränsen till både hennes och min förmåga. Kanske framför allt min dårå. Är ju ingen stjärna i den bemärkelsen och har tydligen rätt svårt för att höja mig mer än något enstaka snäpp från flänga-runt-barbacka-på-ett-gotlandsruss-mentaliteten, som tydligen är djupt grundad i mig. Eller det känns som att precisionen och finliret ligger på den nivån. Men vi gör så gott vi kan, Bulldozern och jag. Igår märkte jag att hon tyckte det var jobbigt och stod emot, jag tryckte på och då svarade hon för en gångs skull INTE med att försöka springa ifrån det jobbiga utan skärpte sig och levererade. Inga stordåd, men ändå att jag kunde samla upp energin och använda den till något vettigt istället för att bara vara tvungen att bromsa upp, börja om, bromsa upp, börja om som är det vanliga. Gillar ju egentligen inte att rida springiga hästar, men samtidigt är Bulldozern en sån där rejäl ponny som på det stora hela gör det man begär. Hon är inte nervös och stirrig och jag har aldrig varit med att hon försökt sticka eller bocka och hon är alltid snäll och vänlig att hålla på med. Många plus för Bulldozern där, så även om den där springigheten inte är jättekul så hade det kunnat vara värre.
Känner mig hur som helst nöjd med gårdagens lektion. Lösgjord häst som kämpade på bra, fina galoppfattningar i båda varven utan att jag ens behövde anstränga mig speciellt mycket. GÖTT.

Hur man botar sin FOMO-stress (som man i och för sig aldrig har haft)

Det finns ju ett begrepp som heter FOMO. FOMO står för Fear Of Missing Out, dvs typ skiträdd att missa nåt av vikt och värde. Har sagt det förut, eller åtminstone bloggat om det, och säger det gärna igen, jag tycker att folk kan ta och skärpa sig generellt när det gäller att hispa omkring mellan "livspusslet" och "den berömda väggen" utan att för den sakens skull måste ha koll på allt som händer och må dåligt över att man inte har det ljust och fräscht och harmoniskt och lyckligt twentyfourseven som alla andra ger sken av att ha bakom sina starkt vinklade och multi-instagramfiltrerade bilder i sociala medier. Det är ju inte så livet ser ut på riktigt så sluta att ens tänka i dom banorna.

Skaffade ju ny telefon för ett tag sen. Den var lite modern och därför gjord i glas och metall istället för gammal hederlig plast som min gamla. Min gamla hade jag alltid i fickan, och om jag råkade ha en halv minut till övers så var det lätt att bara dra upp luren och scrolla igenom något decimeter Facebookflöde för att fördriva tiden. Min nya telefon visade sig inte vara speciellt bekväm att ha i fickan, den var både kall som is och framför allt hal som en ål. Så för att den inte skulle halka ur näven eller fickan och ner i backen och spricka fortare än man hinner säga Samsung Galaxy så blev jag faktiskt tvungen att göra ett undantag från  YSNS-utmaningen och skaffa ett skal till den. Eller fodral kanske det heter, ett sånt där som var och varannan människa har som ser ut som omslaget till en Filofax, med något slags magnetknäppe och plats att stoppa ner sina AmEx Platina eller andra fräna kreditkort (som man inte har). Detta gjorde att telefonen plötsligt kändes tjock som en Aladdinask och det kändes som att det blev ett helt litet företag att bara få upp den ur byxfickan. Till skillnad från den gamla hederliga Filofaxen, där knäppet satt på framsidan, så sitter knäppet på telefonfodralet på baksidan. Det har jag lärt mig nu efter några veckors vändande och vridande, men det känns ändå bökigt och omständligt att få upp den. Och sen ska man svajpa bort skärmlås och svajpa sig fram till apparna och först DÄR kan man få se bilder på folks solnedgångar och frukostar eller läsa arga inlägg om "köttisar" i Facebookgruppen "Vegetarianer och veganer i Sverige". Många fler steg än med förra telefonen som det ju bara var att hala upp när tillfälle gavs. Känner nu att jag är HELT OUPPDATERAD på vad folk håller på med. För jag orkar bara med en viss längd på Facebook- och Instagramflöden i stöten, sen tröttnar jag och har jag inte hunnit igenom allt sen förra gången jag kollade så är det kört. Just nu har jag inte heller så mycket dötid att det ens finns möjlighet att scrolla sig igenom allt som hänt sen sist.

Och vet ni vad jag har upptäckt? *konstpaus och trumvirvel*
Det. Händer. Inte. Ett. Smack. Om. Man. Inte. Hinner. Kolla. Allt.

Det var ju absolut inget nytt under solen, men det tål att upprepas. Eftersom det här med FOMO tydligen är så stort att folk inte kan hantera det riktigt. Skaffa då en telefon som är riktigt bökig att få upp ur fickan och ännu bökigare att öppna. Träna sedan på att låta bli att göra detta. Träna på att säga "nej" när folk frågar om man har sett Märta-Louises pelargonbilder på Instagram. Fundera på deras reaktion. Blir dom förfasade? Tycker dom att du är helt trög?
Då är det dom som har problem, inte du. Over and out från verkligheten.

  

So long, Jerry

Jaha, så har Jerry Williams gått och dött nu också. Tycker de dör som flugor nuförtiden, de där kändisarna som man tycker alltid har funnits, och därför på något ologiskt sätt alltid borde få finnas också. Så deppigt. Inte för att jag någonsin har ägt en enda skiva med Jerry Williams eller skulle kunna påstå att jag gillar hans musik (undantag: hans tolkning av Lennons Working Class Hero), men jag tycker han som person verkade vara en sån hyvens typ. Men det är som vanligt, de goda får flytta hem i förtid och de elaka lever i evigheter. Inget nytt under solen med andra ord (solen lyser för övrigt också med sin frånvaro. Det blir nog fan aldrig vår i år).

Sommartid hej hej

Jaha, så blev det sommartid helt plötsligt. Fastän man fortfarande står i snö till anklarna på sina ställen, men det ska väl ge sig någon djävla gång får man väl hoppas åtminstone. Det är ju ändå påskveckan nu. Ser sjukt mycket fram mot påsken och den ledighet det innebär. Tror påsken är min absoluta favorithögtid. Den infaller på våren och är så härligt kravlös och så många dagar som man alltid vet var man har. Även om man inte alltid vet exakt när påsken infaller (eftersom man inte på rak hand kan räkna ut när det är första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, eller åtminstone kan inte jag det), så blir jag lika häpen varje gång när det finns människor som liksom blir lite överraskade över att långfredagen alltid är på en fredag och att den följs av påskafton, påskdagen och avrundas med annandag påsk och att det, med undantag för påskafton, är röda dagar och att det är exakt likadant vartenda år. Till skillnad från julen som kan fladdra omkring lite hur som helst rent ledighetsmässigt beroende på hur julafton, juldagen och annandagen hamnar i förhållande till vanliga lördag och söndag.

Men påsken alltså. Det börjar så fint med att skärtorsdagen är halv dag, för så har vi det på mitt jobb. Halv dag för mig som är uppe innan fan själv är det innebär att jag har knegat färdigt klockan halv tio på förmiddagen. AAAH. Sen kommer ledig fredag, som känns lite som en lördag och lördagen är ju den bästa dagen. Sedan kommer den riktiga lördagen, som känns som en söndag och när den börjar lida mot sitt slut så inser man att nävisstnä, det är ju bara lördag och så har man två lediga dagar kvar! Påsken, va. Så djävla bra uppfinning. Tack Jesus för att du offrade en helg på oss vanliga dödliga.

För ett tag sedan fällde vi en stor björk på tomten och igår bar jag upp den till vedbacken i kapad men ej kluven version. Det var ett motionspass som hette duga det, speciellt som vedbacken gör skäl för sitt namn och isen fortfarande låg kvar fläckvis och där det inte var ishalka så var det...väldigt lerigt. Det var i och för sig väldigt längesen mina vita gympaskor var vita, men efter igår så kan man tro att E L James hade dom som inspirationskälla när hon kom på titeln 50 shades of Grey till sin snuskbok (som jag inte läst). Halt var det i alla fall, och det var mer än en gång som jag fick springa med små tomtesteg förbi kritiska partier i nedförsbacke för att inte dråsa omkull, men det såg säkert väldigt spänstigt ut om någon nu mot förmodan skulle råka ha bevittnat denna min kamp mot elementen. Sedan var det befogat att ligga i soffan och se alla avsnitt av svenska Are you the one. Alltså sämre programidé har väl aldrig skådats, och en större samling nollor som bara glider omkring, dricker sprit och vill vinna en miljon (fast jag fattar inte, får de en miljon var eller får de dela på en miljon?) har väl heller aldrig skådats. Haha, skoja. Det är väl bara att titta på valfritt avsnitt av Big Brother, Paradise Hotel, Farmen eller någon annan dokusåpa för att konstatera att det är synd om människorna som måste bevittna dessa evolutionära misstag. Sov mig igenom kanske ett och ett halvt avsnitt eller så, men när jag vaknade hade absolut ingenting hänt mer än att Valentina hade bytt dialekt. Igen. Finns inget som stör mig så mycket som det.

Ja, det var väl allt som hände den här helgen. Väntar ni på hönshus? Ja, det gör jag med. Men nu börjar det ju i alla fall bli ljust om kvällarna så kanske man har tid att bygga annat på helgerna, när man samtidigt ska vila, umgås och sedan hinna göra allt det man inte hinner i veckorna. Tricky.

Till stallet istället, v12, pt2

I fredags kom jag i alla fall iväg på drop in-ridningen! Men så här års gäller det att ha disciplin för att komma ifrån jobbet i den tid man tänkt sig. Helst hålla låg profil hela dagen, inte börja rota i något som kan föra med sig konsekvenser man inte kan överblicka. Det gick ju bra i fredags i alla fall. Och solen sken! Och det var plusgrader! Och vi red ute! I paddocken! Och det gick riktigt bra (nu får det dock vara slut med utropstecken känner jag). Hade Bulldozern som vanligt och där var det verkligen ett skepp kommer lastat med vårkänslor, för hon var superladdad. Lite för superladdad för att skänkelvikningarna skulle bli så bra som man hade önskat, men galoppfattningarna! GALOPPFATTNINGARNA! De var som en dröm, i båda varven dessutom. Annars brukar det vara så att det går bra i höger varv men lite sämre i vänster, men nu började vi med vänster och det blev liksom galopp i samma sekund som jag gav galopphjälper! Måste ösa på med lite fler utropstecken ändå, för det är så stort för oss. Vi har ju kämpat som DJUR med detta, både hon och jag.
Efter lektionen skrittade vi ut en liten runda. Så GÖTT, även om Bulldozern låtsades bli jätterädd för en isklump som legat i ett badkar i en hage. Så den kunde hon ju inte tänka sig att passera utan åthävor, men vi fick haka på en annan häst som inte var lika fördomsfull kring vad som får finnas eller inte finnas i hagar utmed vägen, och då gick det bra.

Nu hade det ju varit fint att avrunda med ett "äntligen är våren här", men så ligger det ju inte riktigt till eftersom det ligger ett djävla lågtryck och varslar om minusgrader och till och med snö. Julen varar ut till påska, det är ju ett som är säkert i detta nådens år 2018.   

Kåda

Har precis sträckläst Kåda av Ane Riel, en bok som i DN:s recension beskrevs som "en gastkramande, uppslukande och mycket exakt formulerad berättelse om utanförskap, om en familjs nedstigning från originalitet till ren galenskap" och ja, det är bara att instämma. Helvete vad bra. Lite lite rörig i början innan man fattade vem som var vem, lite lite störde det mig också att det inte gick att räkna ut när den utspelade sig rent tidsmässigt mer än på ett ungefär (hade ingen betydelse för berättelsen som sådan, bara sånt som jag vill ha koll på) men sen gick den inte att lägga ifrån sig. Den här boken får fem myror av fem möjliga. Stick iväg till bibblan allihopa PRONTO! 

Ännu ett inlägg som mest innehåller jämmer och elände

Blir det aldrig vår? kan man ju undra. Jag och många med mig, som det brukar heta i bittra anonyma insändare. Har fan i mig lust att skriva en bitter och anonym insändare angående vädret. Till kungen eller nån som kan bestämma ordentligt att vintern kan vara över i detta nu. Fick ändå lite hopp igår när det var fem plusgrader och till och med lite sol och den halva decimeter snö som föll i förrgår muntert porlade undan. Men så i morse: ett nytt snötäcke. Och den massiva isskorpan som är kvar sedan tidigare ligger oberörd över större delen av trädgården. Helvete! Vill ju, förutom slippa vintern, bygga klart hönshuset och - framför allt - skaffa höns. Men det verkar som att regeringen eller Gud eller kungen eller vem det nu är som bestämmer inte är eniga i denna fråga. Har ju dessutom en massa härlig ved att hugga, men den ligger begravd under sagda täcke så inte ens det roliga kan jag få ha.

Har noll roligt att blogga om eftersom jag bara jobbar, jobbar och sen jobbar jag lite till på det. I min bransch i allmänhet och på mitt jobb i synnerhet är det så här varje vår, alla jobbar som as och är sura och griniga. Sen är det lite som med förlossningar, man glömmer hur det var. Tänker att det var väl inte så farligt och det blev ju ändå bra till slut. Men just nu är vi mitt i krystvärkarna och då är det inte så att man hoppar jämfota ur sängen när klockan ringer. Som plåster på såren så tror jag att jag den här månaden kommer att få ut mer efter skatt än vad jag har i lön innan skatt p g a all övertid. Kommer att skratta hela vägen till banken när jag får tid med sånt.

Jobbade hemma igår p g a att Anti-Cimex, där vi har någon trygghetsförsäkring, några dagar tidigare skickade ett sms och bara "hej, vi ska besiktiga ditt hus på onsdag, var hemma då" (ok, lite snitsigare formulerat, men det var innebörden). Alltså, var tog det där "går det bra om vi kommer" eller "du kan själv boka en tid när det passar dig" vägen? Gah. Satt hemma och Skype:ade skiten ur tillvaron och till sist dök det upp en bleksiktig typ som tassade omkring med en fuktmätare och konstaterade att vi hade väldigt bra klimat inomhus och att "självdragsprincipen fungerar allra bäst när man har lite dragigt". Vi har ju mer än lite dragigt, men kråkorna ska ju ha någonstans att värma sig de också, sa jag skämtsamt men det gick nog inte hem.

På kvällen skulle vi så fröer. Letade i tusen år efter min krukmakare (som alltså inte är en person som är anställd av mig för att sitta och dreja keramik, utan en liten mojäng med vilken man kan tillverka krukor av tidningspapper som är svinbra att ha så här i vårbruket). Jag visste att jag hade ställt in den i ett skåp men fick nog leta igenom det skåpet fyra gånger innan jag hittade den eftersom den gömt sig mellan ett gäng påsar med stearinpuckar (refill till flergångsvärmeljus) som jag bunkrat på mig när det var utförsäljning och den - krukmakaren - hade exakt samma färg som påsarna så den blev som osynlig. Så störigt. I den vevan hittade jag även min dotters vaccinationskort. Fotograferade det och skickade till henne för jag tänkte att det kan ju vara bra för henne att känna till vilka vaccinationer hon har gjort som barn. Sen visade det sig att hennes killes mamma hittat hans vaccinationskort och fotograferat det och skickat till honom för bara någon vecka sedan. Det kändes ju som årets lågoddsare så här långt. Är osäker på om det ens finns vaccinationskort längre? Det är säkert ersatt med någon slags "Mina sidor"-variant på vårdcentralen.

Okej, men krukmakaren dök upp och gjorde sitt jobb och ett gäng tomat-, gurk- och purjolöksfröer kom äntligen i jorden. NU FÅR DET FAN I MIG VARA VÅR! Och hör sen.

Till stallet istället, v12, pt1

Igår kollade jag lite på lektionen som är innan vår, det är en ponnylektion och ibland går Bulldozern med där så jag smet in i det varma härliga (SKOJA) ridhuset för att se hur dagsformen var. Den var väl sådär. Det tränades galoppfattningar och det är ju inte Bulldozerns starka sida, och även om vi, hon och jag, nu oftast i alla fall får till åtminstone någorlunda hyggliga fattningar så är det ju fortfarande många som jagar slash låter henne slängtrava in i galoppen. Ja, det är ju inte mycket att säga om det, för det ÄR ju inte lätt. Blev nästan lite trött bara av att titta och försöka hjälpa till att göra mentala galoppfattningar. Det är jätteroligt att se folk som med-rider från läktaren, hur de spänner sig och formar hela kroppen i imaginära smackningar. Hoppryttare som tittar på när andra hoppar ska vi inte tala om, det är rena sprattelgubbekalaset.
Igår red vi en övning som gick ut på att vi red på två mindre fyrkanter och i varje hörna skulle man göra en halv framdelsvändning. En övning som är jättebra för Bulldozern, men hon verkade tycka att den var synnerligen onödig och dum. Så hon stressade i vändningarna och ville inte alls trampa runt det inre frambenet, och på sträckorna mellan betedde hon sig mest som prästens lilla kråka och slank än hit och än dit. Vi hamnade väl inte precis i diket, men att gå rakt på ett rakt spår var tydligen helt djävla omöjligt. Sedan arbetade vi med att öka och minska volten i trav med hästarna utåtställda, rakställda och slutligen rättställda och sedan galopperade vi. Fick till bra fattningar i båda varven och fick efteråt höra att "riktigt bra bakbensaktivitet på den sista galoppen". Det är stora ord för att handla om Bulldozern, som i kroppen känns som ett mellanting mellan fjording och zebra (inte färgmässigt, men typen med tjock hals, ingen manke, rund kropp och korta ben) och som mer än gärna går på bogarna i framvikt i livets alla skeden om hon själv får välja. Mot slutet red vi även hörnpasseringar och flyttade framdelen innanför spåret, eller det var åtminstone tanken. Bulldozern tyckte det var ASJOBBIGT och gjorde inte ett smack för egen maskin, så där fick jag svettas och mödas för ett ytterst mediokert resultat.
Även om vägen dit var slitsam så kändes hon i alla fall lösgjord och fin mot slutet av lektionen, och då var det som vanligt dags att sluta. Längtar redan efter fredag och drop in-ridning även om jag misstänker att det här kommer att ge träningsvärk de luxe.

Men nu får det väl ändå vara NOG?

Vaknade i morse, öppnade ytterdörren för att släppa ut hundarna och då hade det kommit ytterligare en halv decimeter snö. Vårdagjämningen MY ASS. Alltså det här duger faktiskt inte. Jag hoppas innerligt att alla ni som tycker att det är så härligt för "jamen det blir ju mycket ljuuusare när det är snö" är djävligt nöjda nu. Jag är det i alla fall inte. Sitter nu på jobbet med blöta och iskalla fötter p g a vägrade ha något annat än gympaskor i ren protest mot den uteblivna våren. Otroligt konstruktivt. BÄH.

Jämmer och klagan, man hör snart inte annat

Alltså, är det någon mer än jag som inte fattar att sommartiden börjar på söndag? Känns ju helt overkligt när man sitter här med ett massivt snötäcke, eller nu är det väl snarare IS, som det kommer att ta veckor av plusgrader innan det är helt borta. Känns ännu mer overkligt att det, helgen efter, är påsk. Fast den har nog aldrig varit så efterlängtad som i år. Förra veckan loggade jag 18 övertidstimmar, förutom de 40 som förväntas vara normal arbetstid, och när de här närmare 60 timmarna har gått i ett hejdundrande tempo med tusen bollar att hålla i luften, så är det inte utan att jag börjar känna mig en aningen S-L-E-T-E-N. Missade t o m drop in-ridningen i fredags p g a detta djävla jobb som just nu står mig upp i halsen.
Är dock över en puckel nu (även om många återstår), och nu är det ju som sagt snart påsk. Ska dessutom jobba hemma på onsdag p g a att det kommer någon från Anti-Cimex och ska göra nån besiktning som tydligen ingår i försäkringen, och även om det inte är någon sinekur att slava hemifrån soffhörnet (plus begränsande p g a att jag inte har tillgång till vissa grejer, så vissa grejer går ändå inte att få färdiga) så inbillar jag mig att det ska bli skönt att vara borta från getingboet en (1) dag. Och så är det ju snart påsk dårå.

Över till något helt annat, nämligen mitt favoritämne, "saker som stör mig". Stör mig just punkt nu så sjukt mycket på folk som skriver halvkvädna visor på Facebook. En som jag är "vän" med hade varit och tävlat med sin hund i helgen. Så skrev hen ett bittert inlägg i stil med Jaha, nu fick jag inte tävla p g a dumma människor och sen en lång harang om hur långt hen åkt och hur mycket det kostat, tid och pengar i sjön osv. Givetvis följde minst 1000 kommentarer där folk frågade vad som hänt, vad står på, berätta! och så INGET SVAR från vederbörande? Jamen vad vill man med såna inlägg? Sen var det en annan som skrev ett inlägg om att "den där magkänslan jag hade visade sig stämma, livet är bara såååå jobbigt just nu" och så inte ett knäpp om vad det handlade om trots att hela kommentarsfältet var fullt av undringar (mellan "styrkekramarna" förstås). JAMEN VARFÖR?

Ja, det var väl allt för stunden. Eller nä, i morse fyllde min man på pellets eftersom det går åt en djävla massa nu när vi drabbats av THE BEAST FROM THE EAST, och glömde kolla att pannan startade ordentligt, vilket den såklart inte gjorde så när jag kom hem efter en mer än mastig arbetsdag och inte önskade något annat än att slänga mig på sofflocket och spela Ruzzle så var det 15 grader inomhus. Ej härligt. Aja, tur man har kamin. Nu ska jag strax dra på mig iskalla ridkläder och åka till det iskalla ridhuset och ta en dust med Bulldozern. Hej och hå VPK, som vi brukar säga.
 

Fån telefon

Jag köpte ju en ny telefon förra året (viktigt att nämna p g a YSNS-utmaningen). Min gamla telefon, som ändå inte är jättegammal men ny teknik åldras ju förfärligt snabbt, hade drabbats av diverse ålderskrämpor, och gränsen nåddes när jag, efter att ha avslutat ett samtal, upptäckte att telefonen på helt eget bevåg hade författat ett sms till min bilverkstad med det tvivelaktiga budskapet "nnnnnnnggggrekgrtlökgSHJHHHHHHHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÄÄÄÄP" eller vad den nu fick ihop för skumt p g a att det där skärmlåset, som ska sättas igång när ett samtal startar för att skärmen inte ska reagera för tryck mot örat eller kinden, uppenbarligen bara fungerar när det själv har lust. Sånt är ju extremt trist, men samtidigt är det ju så djävla jobbigt att byta. Eller ja, "jobbigt" ska man väl kanske säga, för det är ju hemskt vad man blir teknik-lat med tiden. Minns till exempel hur det var när man skulle installera operativsystemet Windows 95 på sin fräna HEMDATOR (detta var innan de ännu fränare MULTIMEDIA-DATORERNA gjorde sitt intåg med CD-ROM och andra nymodigheter), och man fick en låda med, tror jag, 18 disketter som skulle matas in i rätt ordning och tuggas igenom både länge och väl med den snabbhet och kapacitet som ett ramminne på 128 MB kunde uppbringa, och sedan fick man nästan alltid något felmeddelande någonstans på den sextonde eller sjuttonde disketten och fick börja om från början igen. DET var väl ändå lite jobbigare än att ladda ner SMART SWITCH och låta två telefoner ligga bredvid varandra en halvtimme. Fast det började ändå med att jag fick åka till El-Giganten och frisera simkortet. Mitt simkort började sin karriär som frimärksstort, vad det nu kunde heta, mini kanske? För när jag bytte till förra telefonen så var det MIKRO, så det passade i alla fall inte den. Åkte då till El-Giganten (som är närmaste Tele2-återförsäljare) och trodde jag skulle få ett nytt simkort, men nähä, en ungdom tog fram något slags verktyg och bara klippte av det överflödiga så att det passade. Ja, men det var ju rätt smart, tyckte jag ändå. Den nya-NYA telefonen hade dock NANO-simkort, så då kunde man ju ta sitt gamla mikro och dra. Till El-Giganten då alltså, och den här gången trodde jag verkligen att jag skulle få ett nytt simkort i näven (så att jag skulle kunna sitta hemma och pyssla med detta) för jag trodde faktiskt inte det gick att klippa bort mer på det här gamla simkortet utan att komma in till själva metallen, men de här ungdomarna och deras verktyg arbetar flinkt, så innan jag hann blinka så stod jag med ett simkort som inte längre passade den gamla telefonen. GULP, känner jag inför sånt. Var ju liksom inte färdig med den gamla, tyckte jag. Men det var bara hem och sätta igång med SMART SWITCH. Vilket gick förvånansvärt bra. Det gick också förvånansvärt enkelt att fixa till exempel nytt bank-ID. Förra gången fick man logga in på sin internetbank med sin bankdosa för att beställa ett nytt bank-ID, och det var väl ungefär senaste gången jag använde den. Bankdosan, alltså. Men nu visade det sig att den gamla telefonen fungerade som en liten läsplatta med wifi även utan simkort (det kanske alla hade räknat ut utom jag så varsågoda för hånskratt och peka finger åt trögfattad), så där kunde man logga in på bankappen och bara fixa och trixa så ordnade sig allt till det bästa. TJOHO, kände jag då.

Så nu har jag en ny, fungerande telefon. Har även använt handsfree i bilen för första gången i mitt liv. Blev omkörd av en polisbil under detta historiska samtal och kom på mig själv med att liksom vända upp örat mot dom och nicka menande för att visa att här kör det en laglydig jävel. Mycket värdigt. Eller kanske inte.

Aldrig mer

Har läst Aldrig mer av Sara Larsson. Förra året läste jag hennes debutroman Den första lögnen, som jag tyckte var rätt bra, men den här var ännu bättre. Berättelsen handlar om 16-åriga Andreea, som lämnat sitt fattiga liv i Rumänien för ett löfte om att få arbete som servitris i Madrid, men istället tvingas hon prostituera sig och hamnar så småningom i Sverige. Berättelsen handlar också om Patrik, som arbetar som terapeut för sexköpare och om Ted, en gift fyrabarnsfar och framgångsrik affärsman som köper sexuella tjänster via eskortsajter och som plötsligt får ett brev där någon hotar att avslöja allt.

Tyckte boken var både välskriven och spännande och det var intressant ur flera olika perspektiv. Ska man gnälla på något så var det kanske att språket känns aningen lite för detaljerat, man behöver kanske inte exakt hela tiden nämna att han slog på vindrutetorkaren eftersom det börjat duggregna, eller att man måste dra ner persiennerna och tända i taket för att solen skiner eller beskriva exakt varenda steg i hur man kokar kaffe. Men det är väl petitesser i sammanhanget för allting annat är riktigt bra. Den här boken får fyra stora starköl av fem möjliga.

1793

Här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: 1793 av Niklas Natt och Dag, en såkallat historisk deckare som verkade mycket lovande när jag läste OM den. Berättelsen utspelar sig, som titeln också informerar om, under sent 1700-tal och inleds med att krigsveteranen Mickel Cardell hittar ett stympat lik i vattnet (eller för att vara korrekt så är det två barn som hittar liket och berättar det för honom). Krigsveteran som i Gustav III:s krig mot Ryssland, ska väl också nämnas för dom som trodde att teaterkonungen inte gjorde något annat än gick på maskeradbal och blev skjuten av Jacob Johan Anckarström. Han hade lite mer på sin agenda än så.
Hur som helst, Cardell är en lemlästad (han har träarm) fylltratt som efter kriget har försörjt sig som "palt", vilket var någon typ av sedlighetspolis back in the days. Han börjar tillsammans med den tappre och lungsjuke Cecil Winge att nysta i vem den avlidne är. Cardell kan genast säga att kroppsdelarna blivit avstyckade vid olika tidpunkter när offret fortfarande var i liv. Mustigt men osannolikt, bara för att han själv blivit av med en arm i kriget så känns det rätt långsökt att man skulle vara expert på stympning bara för det. Sen känns det mest som att det är eviga transportsträckor för att komma fram till, jag vet inte vad för jag gav upp. Orkade inte med språket, orkade inte med lungsoten och blodhostningarna och besöken på bordellerna och krogarna och fylleriet och smutsen och det allmänna äcklet. Har absolut ingenting emot att läsa historiska romaner, har heller ABSOLUT ingenting emot att läsa om misär och äckelpäckel, men det här kändes bara tungrott och trist. Kände inget för karaktärerna och dialogen kändes synnerligen onaturlig. Vet ej hur folk pratade på 1700-talet, men det här kändes bara konstgjort och fjantigt. Så efter kanske en tredjedel gav jag fan i den här boken. Den får en inställd maskeradbal av fem möjliga.

Vad jag längtar efter just punkt nu:

Lugn och ro. Tycker de senaste veckorna har varit ett djävulskt inferno av sjuk hund (värst), presentfixande inför 2 barnbarns födelsedagar (min mamma har kommit på det för henne förnämliga att bara föra över pengar och be mig fixa eftersom hon ändå inte kan leverera p g a avstånd, vilket innebär att presenter från henne inte bara ska köpas, slås in och överlämnas utan även KOMMAS PÅ) samt, som grädde på moset, helt sinnessjukt och helvetesmycket jobb, vilket även inkluderat att anställa och lära upp en ny medarbetare som på sikt ska avlasta mig, men det innebär ju ändå rätt mycket belastning innan det blir någon avlastning att tala om. Jobbar ju i en bransch med säsongsvariation, vilket innebär att det finns toppar och, om inte dalar så i alla fall perioder där det rent teoretiskt är lite mindre att göra. Tror dock att koncernen som jag jobbar inom försöker slå någon form av världsrekord i omorganisationer, så de här såkallat lugnare perioderna har snarare präglats av en djävla röra de senaste åren. Och nu går vi mot högsäsong och allting är fortfarande KAOZ och en massa saker som inte fallit på plats än. JII-HAAAA. Eller kanske inte.

Nu ska vi dessutom ha kick off. Det har vi varje år så här års och det verkar alltid som en bra idé när man börjar prata om det i januari, men nu har jag mest av allt lust att ställa giget. Är en av dom (få) som drar i rätt många trådar för att få ihop det med föreläsningar och workshops och lokaler och mat och fika för 20 personer i två dagar, så för mig är det sannerligen ingen rast och ingen ro. Önskar att jag vore en vanlig dödlig som bara kunde få sitta på röven och ta in information, men olika falla ödets lotter.

Längtar så sinnessjukt mycket efter helgen. Tänker att jag ska ligga framför kaminen i fosterställning och glo på Wahlgrens värld och A Perfect Match och äta romchokladpaddor i 48 timmar. Så kommer det naturligtvis inte att bli (framför allt hade jag nog inte klarat såna enorma doser av nämnda program och ej heller en diet som uteslutande bestod av romchokladpaddor), men man kan väl ändå få drömma lite?

Till stallet istället, v11, pt1

Förra veckan skulle vi ju byta hästar, men jag och någon till fick behålla de vi haft i förra blocket. Oklart varför, men vi hade vikarie så det fanns ingen att fråga och för övrigt så var ju ingen gladare än jag över att få harva vidare med Bulldozern.
Igår, när ridläraren var tillbaks igen och allt var som det skulle, så frågade hon mig hur benägen jag var på att byta häst. "Inte så värst benägen", sa jag för jag tycker ju jättemycket om Bulldozern, men man vill ju ändå verka lite open minded sådär, och inte som den mentala femåringen vars tillvaro rämnar när hon inte får sin älsklingsponny och som tydligen relativt enkelt går att locka fram ur det fördoldas mörka djup. "Nej, jag är inte heller så värst benägen på att låta dig byta", sa hon då och jag svarade att då var det väl win-win. Tänkte att då kanske hon ändå tycker att jag rider Bulldozern okej. Sen fick jag en mindre självförtroendekris och tänkte att hon kanske i själva verket menade att jag var så sopig att jag inte var värd att rida de stora hästarna. Haha. Sen hade jag inte tid att tänka mer, för lektionen satte igång och vi red en övning med tiometersvolter runt koner och skänkelvikning mellan konerna som var så invecklad att det inte var tid till annat än att hålla reda på vart man skulle och se upp så man inte krockade med någon annan. Mycket skritt, vilket är bra för Bulldozern för då kan man jobba med lösgjordheten utan att hon springer iväg så förbannat. Nackdelen var dock att hon laddade upp sig rejält, så när det väl var dags att trava så gick det...eh, fort, och volterna blev mer som trianglar som någon ettåring ritat på dagis. Och galoppen ska vi inte tala om, där bara dundrade hon iväg utmed spåret utan att lyssna. Men efter att hon fått springa av sig lite så gick det bättre att fånga upp energin och det kändes som att hon jobbade på bra. Ja, då var ju såklart lektionen slut, men så är det ju jämt.

Aslan kommer

Idag var det hela SEX PLUSGRADER. Det är väl inte alls orimligt med tanke på att det faktiskt är mitten av mars, men om man istället betänker alla de minusgrader i kombination med 40 centimetrar snö som föll för inte alls många dagar sen så känns det som någon form av...seger, trots att det är långt ifrån barmark än tack vare nyss nämnda kyla och snöfall. De senaste dagarna har temperaturen legat runt nollan, det har regnat och dimman har legat tjock och tät från arla till särla och det har känts som att man harvat fram inne i en våt och smutsig gammal raggsocka i sällskap av Staffan Westerberg och hans obehagliga dockhelveten. Men idag är det uppehåll och, som sagt, plusgrader och det är något med ljuset som får det att kännas lite som när de blir jagade av Vita Häxan i Narnia, och det börjar töa och det går kärvare och kärvare med hennes släde och man fattar att Aslan är på ingång och att allting ska ställas tillrätta igen. Obs, behöver dock inte biten med jultomten utan är fullständigt nöjd med plusgrader och barmark. JAMEN DÅ SÄGER VI DET. Tack.

Hur helvetet på jorden är utformat

Igår var en HELVETESDAG i så många avseenden. Var generellt stressad p g a att jag har en mördarjobbvecka framför mig, och har haft ett antal sådana veckor bakom mig nu, så kvoten känns mer än full i detta nu (tror dock att det lättar lite efter denna vecka). Det är inte heller läge att ta det lite chill när man har en hund som är sjuk och som måste ha en slags medicin en timme innan maten och en annan slags medicin en timme efter maten, och så ska maten serveras däremellan och detta ska pareras in både morgon och kväll. Släpar med mig hundar och medicinburkar och foder vart jag än ska och kollar jämt på klockan och har tusen larm på telefonen för att inte missa något, känns det som (är såklart värt det bara han blir bra).

Jaha, men igår skulle vi, jag och Nikky, i alla fall åka och kolla på FOTBOLLSCUP eftersom Adrian, det äldsta barnbarnet, har börjat spela. Det var inomhus, så det kändes ju väldigt behagligt. I teorin alltså. I praktiken var det a. jättedålig luft, antingen måste ventilationen varit trasig eller ej igångsatt, b. jättehögt ljud när tre matcher spelades parallellt med varandra, och c. kilometerlånga köer till kafeterian eftersom de som jobbade där enligt uppgift inte hade fått reda på detta evenemang, vilket innebar att det det fanns en (1) person som kunde grilla korv, koka kaffe, bre mackor och ta betalt. Det var typ en timmes kötid för en kopp kaffe, så vi drack inget kaffe. Efter två matcher begav vi oss istället mot dagens andra uppdrag: införskaffande av födelsedagspresenter (undantagna från YSNS-utmaningen). Om ni vill veta var alla människor är på helgerna så kan ni besöka EKO stormarknad, för där håller minst halva kommunen till. Helvete vad folk det var. Och de gör inte som vi, dvs forcerar ytor för att komma fram till målet och sedan vidare till kassan på så kort tid som möjligt, utan de står och hänger med kundvagnarna överallt och pratar och tar upp en massa plats. Ville döda några för att komma därifrån, men fokuserade på BELÖNINGEN, som var en särskild sorts kex med Nutellafyllning som fanns vid kassorna och som jag planerade att köpa i mängder och BUNKRA, eftersom jag inte har sett dom någon annanstans än där. Men JAHA, nu visade det sig att ondsinta viljor hade skyltat om inför den stundande påsken och det var kycklingar och lösviktsgodis och en massa annan skit där mina Nutellakex skulle ha varit. Det var som Waterloo för Napoleon. DEPPIGT. Vi satte oss i bilen och plöjde vidare mot nästa helvetesdestination: BILTEMA. Den halva av kommunen som inte var på EKO Stormarknad visade sig vara där. Och folk drar sig uppenbarligen inte det minsta för att stå och hänga och diskutera i smågrupper och vara allmänt i vägen. Vi skulle ha en cykel till Adrian, och redan där stötte vi på patrull. För någon månad sedan köpte vi cykel till Oliver (årets födelsedagspresent-tema) och då var det bara att rycka åt sig ett paket med en 20-tums oväxlad barncykel (som i och för sig löjligt nog hette BOY BIKE bara för att den var blå och så fanns det en rosa GIRL BIKE, så djävla otidsenligt och löjligt), baxa den till kassan och betala (sen var det ett HELVETE att montera ihop den, men det var min man som stod för den insatsen så det lidandet slapp jag). Nu skulle vi upp ett snäpp till 24 tum, och där hade plötsligt alla cyklarna 21 växlar. Alltså, vad ska man ha 21 växlar till när man är 9 år? Känns ju bara som en väldigt onödig grej som måste underhållas och som kan gå sönder. TILL SLUT hittade vi en med tre växlar, släpade den till kassan (vi hade inga mynt så därför kunde vi inte ta en kundvagn), betalade, tyckte det ändå blev rätt billigt och sen visade det sig att hon i kassan hade slagit in fel belopp. Då kändes det lite värt det hela, tyckte vi. Sen visade det sig (när vi kom hem) att det var vi som hade tagit fel artikelnummer på det där helvetes TAG SJÄLV-lagret, så nu väntar ett synnerligen träligt återköp eller byte OM VI KAN HITTA KVITTOT. Dog lite p g a det, och än är det som sagt inte över.

Dessutom skulle jag köpa en ny cylinderring till låset på vår ytterdörr. Vi har bytt själva cylindern, men då visade det sig att cylinderringen (som är den grejen som sitter runt om låset) inte riktigt passade så den måste också bytas. Försök hitta något smått på Biltema, det är omöjligt. Man måste söka i de där kundterminlanerna. Nu stod det slöa människor vid exakt varenda kundterminal och fumlade omständligt med små inköpslistor och kisade mot skärmen och slog in sökord med pekfingervalsen i ultrarapid. GAAAAH. Chansade på att de där cylinderringarna fanns i närheten av gångjärn och beslag, för de visste jag var de fanns, och det var rätt. Läste på hyllkantens etiketter, cylinderring 11 mm, 13 mm, 16 mm, jag skulle ha den största. Slet åt mig en förpackning i raden under etiketten med 16 mm och när jag kom hem så var den ändå 13 mm. Okej, självklart skulle jag ha lusläst även på förpackningen, MEN NU GJORDE JAG INTE DET p g a stress, jättelågt blodsocker (kafeterian i sporthallens fel) och allmän irritation över människor i allmänhet och människor som inte har något bättre för sig än att såsa omkring på EKO Stormarknad och Biltema i slow motion om söndagarna i synnerhet, utan förlitade mig på att det som hänger under etiketten 16 mm är just 16 mm (amatörmässigt, jag vet).

Jag vet precis hur helvetet är konstruerat. Det är inte alls brinnande svavelosande sjöar och djävlar i eldgafflar som pinar och plågar de osaligas själar i evigheters evighet, utan det är att vara tvungen att tillbringa resten av sitt liv på Biltema utan att hitta det man ska. Jag är fördömd.

Till stallet istället, v10, pt2

Var på drop in-ridning i fredags, hade Bulldozern och vi kämpade oss igenom ett rätt så okej dressyrpass. På drop in-ridningen är det uttalat att man ska "behärska hästens gångarter" och i normala fall brukar det vara rätt så jämn nivå på de som är med,  men i fredags måste det ha gjorts någon form av undantag för plötsligt dök det upp ett gäng småtjejer (inget ont om det) som knappt kunde rida lätt (inget ont om det heller, alla är barn i början osv). Fick för mig att det var PRAO-elever och att det kanske finns något löfte om att få rida lite gratis om man prao:ar och det här var ett sätt att lösa det under kontrollerade former utan att störa den ordinarie lektionsverksamheten. I alla fall så blev vi nio stycken, vilket är ungefär dubbelt så många som på vanlig drop in-ridning, och ridläraren löste det där med att det var så stor spridning på nivåerna på ett förnämligt sätt så att jag tror att alla fick ut maximalt av lektionen. Bulldozern var lite motsträvig till arbete på volt, men vi kämpade på. Hennes problem, eller i alla fall det som är upp till mig att lösa, är att hon försöker smita undan genom att antingen förböja sig eller falla ut med bakdelen på böjda spår, och mitt problem (som det inte är upp till henne utan även det ligger på mig att lösa) är att jag inte är tillräckligt snabb och lyhörd för att hinna parera. Så där finns det att jobba med, kan man ju säga utan att överdriva. Men vi kämpade på och mot slutet kändes det riktigt bra, även om hon försökte springa ifrån arbetet på volten när jag fick till hjälperna så jag kunde hålla henne inåtställd och ha bakdelen på plats på samma gång och det tyckte hon var ASJOBBIGT.
Fick även till två snudd på perfekta galoppfattningar från skritt i vänster varv, vilket är STORT. I höger varv (som normalt är det lättare varvet) blev däremot inte mycket att skriva hem om, för då var hon för stressad av att andra galopperade och ville bara springa in i fattningarna. Men vänster! Det är ändå ett framsteg. Känner mig nöjd!

Battle

Har läst Battle av Maja Lunde. Berättelsen handlar om Amalie, som går på ett dansgymnasium och brinner för det. Hon bor tillsammans med sin pappa i en finare del av Oslo och när hon inte dansar, vilket hon i och för sig verkar göra jämt, så lever hon och hennes vänner på det sätt som man antar att rika och bortskämda tonåringar gör, med shopping och poolpartyn och inte ett bekymmer så långt ögat kan nå, om man bortser från en sträng danslärarinna, en frånvarande moder och att hon nog inte känner så mycket som hon borde för sin perfekta pojkvän. Men så en dag går Amalies George Clooney-look-alike-pappa i konkurs, kronofogden tar huset och Amalie och hennes pappa tvingas flytta ut i en mycket o-fancy förort och leva på typ ingenting. Här blir det såklart en massa trassel och lögner för att hålla masken och fasaden intakt. Samtidigt träffar hon förorts-invandrarkillen Mikael som bara vill dansa trots att hans föräldrar vill att han ska studera, OCH DE KLICKAR SÅ IN I. Fram till det tyckte jag boken ändå var helt okej, men sen blev det som en blandning av Dirty Dancing, Strictly  Ballroom och nåt avsnitt av Fame. Det var sanningar som skulle sägas, missförstånd som uppstod och skulle redas ut, allt föll på plats och slutade lyckligt och plötsligt gjorde det inte ett smack att leva på existensminimum i en sunkig miljonprogramstvårummare i Tjottahejti, och det fanns inte en motsättning någonstans och till och med superstränga danslärarinnan Birgitta tinade upp och började le på de sista sidorna. Det blev ett rejält antiklimax på någonting som ändå började lovande. Den här boken får två danslektioner av fem möjliga. 

You know nothing, Jon Snow

Det är mars nu, vill jag bara meddela. Mars är den första officiella vårmånaden, det är sen gammalt. Så frågar ni mig så duger det fan inte att drämma till med "the beast from the east", eller okej, jag hade väl varit lite mer tolerant om det liksom hade varit woosch, en massa snö, och därefter plusgrader så allting smälte bort fortare än man hann säga "Vasaloppet", men nehe, så ska det tydligen inte gå till längre. Nu ska snön ligga lika länge som det tar att ÅKA Vasaloppet, och nu pratar vi om hur det skulle gå till om jag åkte det. Har ändå åkt en del längdskidor som barn och kan ståta med både Snöstjärnan, Guldstjärnan, järn- och bronsmärket (dock var jag alltid, hur många försök jag än gjorde, cirka en sekund för långsam för att knipa silvermärket, vilket grämer mig än idag), men blev EXTREMT förvånad när jag för första gången i vuxen ålder, en jul när jag besökte mina föräldrar och fick för mig att jag skulle ta en liten skidtur i de spår där jag stakat fram som barn. Hittade mina gamla Karhu på pannrumsvinden och såg fram mot en härlig skidtur, men det blev ingenting med det. Något hade hänt med tyngdlagen, eller kanske var det tyngdkraften hos undertecknad som hade omfördelats på något sätt, för jag kunde fan i mig inte stå på benen ens i ett litet försiktigt gupp. Okej, nu var kanske inte de skidor jag hade som 11-åring ideala för en vuxen, och jag hade inte heller några pjäxor utan hade klämt fast bindningarna runt ett par gummistövlar (som inte heller var mina), men så gjorde vi alltid förr när snön föll och skidbacken kallade och man inte tyckte sig ha tid att gå in och ta på sig pjäxorna, så det borde ju funka även 20 år senare skulle man ju kunna tycka. Men icke. Skidorna slank än hit och än dit (okej, de var ju inte vallade heller, men HERREGUD, hur stingsligt ska det vara) och än slank jag ner i diket och då gav jag upp och gick hem. Hade trots det GRYM träningsvärk dagen därpå trots att jag bara kanske hade "åkt" 50 meter eller så.  

 

Nej, snö och vinter är inte min grej. Och definitivt inte nu i mars. Vi har fått sjuka mängder snö, se bild. Nu är väl kanske inte en tax det bästa jämförelsetalet för att demonstrera extrema snödjup, men ovansidan på huvudet är ändå närmare 40 cm över jorden. BISTERT, är väl ordet som beskriver det hela.

 

Berget i bakgrunden? MIN BIL. Snyft.
 

Sen tar det ju aldrig slut heller. Igår, på självaste internationella kvinnodagen, hade det kommit ytterligare en decimeter tung blötsnö som fick baxas bort av undertecknad. Ibland är det väldigt surt att vara den som kommer hem först.

 

Remus hittade en sork som hade frusit ihjäl. Eller ja, dött av någon anledning i alla fall. Den nosade han sig till och grävde fram ur snömassorna och gick sedan omkring och mallade sig och var extremt nöjd över sin insats som Världens Farligaste Skadedjursbekämpare™. Sen ville han belöna sig själv med att äta upp den, men då sa den här glädjedödaren stopp och belägg. Sedan gick vi in och tittade på väderleksrapporten. Det är det enda jag gör nuförtiden, känns det som. JAG HATAR SNÖN.

 

 

Tecken till varandra

Häromdagen när jag åkte hem från någonstans så hörde jag på radion när de intervjuade en teckenspråkstolk som hade teckenspråkstolkat en fotbollsmatch (ja, alltså det som kommentatorerna säger) mellan Hammarby och något annat lag så att det som sades så att säga visades på en storbildsskärm i realtid. Blir alltid så impad av sån där extremt smal verksamhet som man knappt kan föreställa sig hur någon ens kan komma på tanken, och mycket riktigt ställde radioreportrarna frågan till tolken: hur kommer det sig att Hammarby kom på idén att börja med det här? Svaret var då att "de hade hört att Elfsborg hade gjort det och då ville de väl inte vara sämre".
Jaha, då undrar man väl hur det gick till när Elfsborg kom på det? Var det hörselskadade supportrar som hörde av sig och kom med idén, eller satt det folk på strategiska möten och funderade på hur de skulle bli öka tillgängligheten, hur gick snacket liksom? Men det fick man inte veta utan de nöjde sig med att någon annan kommit på tanken (originell input. Inte). Så dålig journalistik om ni frågar mig. Ännu sämre journalistik blev det när två sportradioreportrar började ansätta teckenspråkstolken med tusen frågor i stil med "hur ser tecknet för "offside" ut?", "hur tecknar man rött kort på teckenspråk?" och hon visade och dom bara "aha, så du tar ena handen lite uppåt sådär". Så dålig radiojournalistik om ni frågar mig. Hatar när folk inte gör sitt jobb ordentligt. Hur svårt kan det vara?

Saker som jag funderar på när jag ser till exempel Britannia på HBO

Har uppenbarligen en liten fäbless för det romerska riket, i alla fall när det görs film eller tv-serier om det. Älskade Jag, C-c-c-c-Claudius som barn (har sett om den i vuxen ålder och tyvärr har väl tidens tand tuggat en hel del på denna fina 70-talsproduktion för den var ärligt talat väääääldigt lååååååångsam) även om jag fortfarande kan minnas hur djävla LIVRÄDD jag var för Caligula och på hur man på ett lite kontroversiellt men ändå smidigt sätt botade en slavs hosta genom att helt enkelt hugga huvudet av honom.

Men det är ändå något speciellt med att se vuxna karlar glida runt i togadräkt och lagerkrans och slänga sig med ord som "triumvirat" (eller så är det för att jag älskar att slänga mig med ord som "triumvirat" och få mässa på om första och andra triumviratet och vilka som var med där* eftersom jag är en dryg besserwisser när jag sätter den sidan till).

En sak slår mig dock alltid när man ser filmer eller serier som handlar om romarriket och det är att när de är ute på sina fälttåg så sitter ju ALLTID kejsaren, fältherrarna och andra grabbar i maktposition i djävulskt stora och pampiga tält. Det är inte bara det att tälten är i samma storleksordning som en normalstor villa och även har detaljer som blyinfattade glasfönster, interiören består undantagslöst av: tunga ekmöbler, miljoner meter sammetsdraperier, GIGANTISKA bord där de kan bre ut sina enormt stora kartor och planera nästa dags fälttåg medan de dricker vin ur snygga glas som är gjorda av, just det, glas. Känner att det här är helt orimligt opraktiskt när man är ute i fält och ska göra strategiska förflyttningar mot en annan provins eller ett annat lands gränser och så måste man lägga en massa tid och resurser på att hålla på och packa ner alltihop det där varje morgon? Även om man nu har en hel drös med slavar till sitt förfogande som lite flinkt står och slår in vinglas i tidningspapper, eller nähä kanske inte det, men som är behjälpliga med det rent praktiska och logistiska, så måste det ju ändå ta en herrans massa tid? För att inte tala om hur mycket vagnar och oxar eller andra dragdjur som det måste krävas för att frakta hela det här möblemanget med himmelssängar och matsalsbord för tolv personer från A till B var och varannan dag? SÅNT FÅR MAN ALDRIG SE PÅ FILM MINSANN, och det stör mig rätt avsevärt.

När man ska försöka diskutera det här med (av någon anledning är det alltid) män (som inte håller med) i sin relativa omgivning så stöter man på patrull. Jag brukar, varje gång jag ser det, ifrågasätta om det verkligen var så här det gick till på riktigt. Ingen normal släpar väl med sig mer än nödvändigt när man ska förflytta sig i fält, tänker jag i alla fall, och just det här med vinglasen känns ju så himla onödigt när det finns praktiska bägare i metall (som de också har ibland, men förvånansvärt ofta ändå glas i glas). Och alla dessa pampiga sängkammarmöbler? Man skulle ju kunna tänka sig att även en kejsare eller annan fältherre skulle få finna sig i lite enklare förhållanden när man ska ut och erövra världen, men nehej. Man. Ifrågasätter. Inte. Vad. Som. Hänt. I. Rom. De vanligaste invändningarna är att a. de gör så bara för att de kan, dvs för att demonstrera sin makt inför folket, eller b. jamen de hade ju jättemånga slavar som skötte det där åt dom. Fast det tycker ju inte jag är argument som håller. Om det hade varit min armé och mina slavar så hade jag alla gånger låtit dom, slavarna alltså, marschera och göra nytta som soldater istället för att hålla på och bära svintunga möbler och resa tält i storleksordningen palats.

Enligt uppgift finns det många samverkande faktorer som ledde till det romerska rikets fall, bland annat det orimliga skattetrycket och en massa inbördes tjafs om allting. Men jag misstänker starkt att den mest bidragande orsaken var att de drog med sig sängkammarmöbler och finporslin när de skulle ut och strida. Vem som helst kan ju anfalla en armé där 80 % av resurserna står och viker ihop sammetsdraperier och måste hjälpas åt att baxa upp till exempel kejsare Tiberius enormt tunga klädskåp på flyttlasset. Och sen ska ju allting upp igen på kvällen eller när man nu räknar med att ha kommit fram till punkt B. Det kan ju inte heller vara någonting man löser på en kafferast ens med en hel drös slavar till hjälp. Det är sammetsdraperier som ska fästas, blyinfattade fönsterrutor ska putsas, sängarna ska bäddas och vinglasen packas upp och ställas fram på borden och så vidare. De kan ju inte ha kommit många hundra meter på en dag, känns det som. Aldrig heller att man ser några romerska generaler planera nästa dags vedermödor lite smidigt sådär under resans gång när man kanske ändå har en massa dötid till förfogande, nej de (eller rättare sagt slavarna, får man väl förmoda) ska ställa upp som stora schackbräden och märka ut fiendernas positioner i förhållande till sina egna, och sedan stå där och fundera och klunka vin ur sina uppenbart okrossbara glas I TIMMAR. Blir så djävla stressad av detta slöseri med tid, men så gick det ju som det gick för romarriket också. Kom inte och säg att jag inte skulle kunna ha varnat er om jag hade levt på den tiden.

 


* Första triumviratet: Ceasar, Pompejus och Crassus. Andra triumviratet: Marcus Antonius, Octavianus (senare Augustus) och Lepidus.

Utan dina andetag

Har läst Utan dina andetag av Karin Aspenström, en bok som jag ryckte åt  mig från "nyss återlämnat"-vagnen på bibblan när jag var där för att hämta ut nån mordhistoria. Berättelsen handlar om Evelyn och Erik, det till synes perfekta paret som ger sig ut på en långresa till Indien innan de planerar att gifta sig och skaffa barn. Sen fattar man att det inte är ett alltigenom perfekt förhållande, och lite senare börjar man (jag) undra lite (ganska mycket) varför de överhuvudtaget ens är ihop.

Tyckte boken hade ett bra språk och att det var bra karaktärsskildringar och så. Själva berättelsen i sig var dock ganska trökig och kändes plågsamt utdragen. Den här boken får två och en halv indiska delstater av fem möjliga.

Till stallet istället, v10, pt 1

Förra veckan blev det ju inte mycket till hästliv. På måndagen hade vi teori och när jag körde hem från den äckligt snöfria stan där jag jobbar så hade det kommit ytterligare en decimeter hemma. Körde fast med bilen när jag skulle vända den på gårdsplanen, så det var bara fram med skyffeln och börja skotta. När jag var klar med det var a. jag både trött och, b. sur och c. klockan för mycket för att hinna till drop in-ridningen. RÖVEN.

Igår kom jag iväg i alla fall. Hade hört av de andra i gruppen att "nu ska vi byta hästar", vilket man då tydligen gör efter varje "block". Ett block varar sådär i åtta veckor, så nu var det nervöst. Men jag fick behålla Bulldozern. SÅ NÖJD MED DET, även om gårdagens lektion inte kommer att gå till historien som något av det bästa vi presterat. Vi hade vikarie, och plötsligt fick man en nostalgi-flashback till hur det var att rida lektion förr i tiden. Vi jobbar ju i vanliga fall mycket med lösgörande övningar och renodling av hjälper och annat finlir, men nu var det lite mer, ut på spåret, igång i trav, trava under lättridning, trava under nedsittning, vänd snett igenom, samma sak i andra varvet, och så galopp, galopp, galopp. "Mer fokus på kondition", skulle jag kanske beskriva den lektionen om jag ska säga något snällt. Men det var en ganska tråkig lektion, det hände liksom ingenting utan vi bara harvade runt där varv efter varv i ett och samma tempo med en och annan volt som omväxling. Bulldozern var inte överdrivet upplagd för arbete igår, och sen hade Vikarien lite andra synpunkter på hennes form än vad vanliga ridläraren har. Eller, den form som vanliga ridläraren (och jag) tycker att Bulldozern jobbar bra och ändamålsenligt i så tyckte Vikarien att hon gick bakom lod. Är ju dock inte lätt att jobba med att få henne mer öppen i formen om man bara ska rida runt på fyrkantsspåret (eller det kanske är lätt för proffsen, men inte för mig). Dock fick vi till bra galoppfattningar i båda varven, så jag är ändå åtminstone lite nöjd. Speciellt som jag såg när hon gick lektionen innan att hon blev jagad/tilläts springa in i galoppen på det vidrigaste sätt.  Då var det nästan så jag ville lägga mig i från min plats på läktaren, men så gör man ju bara inte.

In i dimman så in i helvete

I morse när jag körde till jobbet var allt ungefär som vanligt, trodde jag, tills jag körde ut ur vår lilla by och in i ett dimstråk som inte var av Guds nåde. Har ni sett The Mist? Den framstår ju som ett djävla barnprogram i jämförelse med hur det såg ut på väg 9/19 i morse. Man såg bokstavligt talat inte mer än någon meter framför sig. Fick slänga mig på bromsen, för den här dimman låg alltså som en VÄGG, ta sikte på mittlinjen och krypköra i 30 km/h. Gick bra tills det kom ett parti med snödrev och varken mittlinjen eller kantlinjen eller någon annan djävla linje längre syntes. För att ytterligare spä på känslan av en nära förestående apokalyps så låg det ett rävhuvud på vägbanan och blängde dolskt på mig. Igår kväll när jag körde hem från stallet så såg jag den överkörda räven på motsatt vägbana, och det var väl tur det för annars hade väl fantasin skenat iväg alldeles fullständigt.

För att ytterligare kröna denna morgons förträfflighet kom jag på, när jag kommit mer än halvvägs till jobbet, att jag glömt min jobbdator hemma. Så det var bara att vända om och köra samma väg igen. Få en repris på in i dimman, genom snödrevet, se ett blodigt och halvmosat rävhuvud sticka upp ur snön. Borde stannat, instagrammat skiten ur det hela med texten EN HÄRLIG KICKSTART PÅ DAGEN. Eller?

Ondskans innersta väsen

Har läst Ondskans innersta väsen av Luca d'Andrea, en bok som fick finfina recensioner där jag läste om den (gissningsvis i DN). Så här stod det på Bokus: Tre bybor hittas lemlästade i en bergsklyfta i norra Italien. Trettio år senare bestämmer sig en amerikansk dokumentärfilmare för att ta reda på vad som egentligen hände. Men snart börjar han ana att invånarna i den avlägsna alpbyn undanhåller sanningen om trippelmordet - och att något fasansfullt ruvar i den enorma bergsklyftan, något som aldrig borde ha återuppväckts. I Ondskans innersta väsen är de idylliska bergen i norra Italien mystiska och hotfulla. Här har våldet härskat i decennier, och byborna är slutna och på olika sätt fortfarande drabbade av det gamla trippelmordet.
"Den här romanen kan jämföras (utan risk för överdrift) med böcker av Stephen King och Jo Nesbø ... närvaron av en förhärskande, mäktig natur (berget), både gudomlig och demonisk, liksom de mörka undertonerna i berättandet och intrigen (som är full av vändningar fram till sista sidan), pekar faktiskt i den riktningen."

Låter ju inte så tokigt, eller hur? Det var det för all del inte heller. För mig kändes det dock väldigt mycket som att författaren kopierat Stephen Kings berättarstil i princip rakt av, men utan att fånga den där speciella nerven. Jag tyckte inte berättelsen var otäck, snarare mest onödigt omständligt berättad. Och så tyckte jag att karaktärerna var lite väl endimensionella och att Jeremiah Salinger var en rätt så särdeles trist typ som borde jobba mer med sin impulskontroll.
Visst, det kom flera twister som man inte kunde förutsäga, så på det viset var berättelsen skickligt uppbyggd Men...nä. Det räckte inte hela vägen, i alla fall inte för mig. Den här boken får två bergsmassiv av fem möjliga.

Snödepression de luxe

Det har ju utöver tidigare nämnda katastrof även dråsat ner SJUKA MÄNGDER med snö. Vad fan liknar det när det är mars? Det kom ju liksom inte lite heller, utan på två dagar fick vi närmare 40 centimeter. Vägen var avstängd (låg hemma i soffan och hade Skypemöten i två dagar, tack tekniken), skolbussar ställdes in och det var BLIZZARD som i Amerika.

Otroligt onödigt om ni frågar mig. Nu vill man ju ha vår. Mars är vårmånad. KAN NÅGON GÖRA NÅGOT ÅT DETTA ELLÖR?

Nederstigen till dödsriket, på tredje dagen återuppstånden, osv

FY FAN vilken vecka det har varit. I tisdags åkte jag till djursjukhuset med, som jag trodde, en visserligen lätt haltande men ändå pigg och frisk hund, för att, som jag trodde, man skulle göra en titthålsoperation i hans knäled och därefter, som jag trodde, förhoppningsvis åtgärda den misstänkta korsbandsskadan.
Det var som jag trodde. Som alla andra också trodde. Men det blev VERKLIGEN inte som någon trott. Hilding sövdes och förbereddes för operation. Men så upptäcktes att han blödde väldigt mycket när man skulle sätta ett par stygn i baken, som man tydligen gör för att det inte ska läcka ut avföring under narkosen. Man kollade slemhinnorna och upptäckte mängder av blåmärken. Man tog prover och konstaterade att förutom låga (men inte alarmerande låga) värden på röda och vita blodkroppar så fanns det i princip inga trombocyter alls. Alltså ingenting som kan levra blodet. Så det var ju en JÄDRANS tur att de inte hade börjat operera, för i såna fall hade han dött på operationsbordet där och då. Röntgen och ultraljud som följde visade ingenting som kunde förklara detta. Inga inre blödningar, inga tumörer, negativa provsvar på fästingburna sjukdomar. Hilding har heller inte visat några som helst symtom. Han har hela tiden varit pigg som en lärka och glad som en speleman.

Någon operation blev det självklart inte. Istället fick Hilding väckas ur narkosen och börja behandlas med höga doser kortison och antibiotika. Onsdagens provsvar var otroligt deppigt. I normala fall ligger trombocyttalet på 150. Under 50 räknas som riskfyllt och ju lägre tal, desto större är risken för inre blödningar. Hildings värde låg på 3 (fick veta idag att det hade varit nere på 1 när de första proverna togs). Efter ett dygns behandling låg det fortfarande på samma deppiga siffra. På torsdagen valde man därför att sätta in det tyngsta artilleriet med skyhöga kortisondoser och cellgifter. På fredagen hade trombocyttalet ökat till 9, vilket fortfarande är väldigt lågt men det gick åtminstone på rätt håll. Igår hade det klättrat upp till 36, så då valde man att halvera kortisondosen (enligt veterinären var "hög dos" 2 mg/kg kroppsvikt och Hilding fick 4 mg/kg kroppsvikt och så hög dos vill man inte ge längre än absolut nödvändigt), men idag låg trombocyttalet på hela 114 och den mest akuta krisen var äntligen över och Hilding fick komma hem igen. Ska behandlas med kortison i ett par månader eller så, och sedan ska det trappas ner och fasas ut. I den bästa av världar har hans immunförsvar - som var det som av någon anledning gick bananas och började bryta ner hans trombocyter, vilket tydligen är någonting som kan hända och händer det så händer det, finns inget man kan göra för att förebygga eller så -  vid det laget skärpt till sig och börjat uppföra sig normalt igen. I en mindre bra värld kommer han att få fortsätta medicinera, kanske livet ut, men kan ändå ha ett bra liv, och i den sämsta av världar fungerar ingen behandling och då är det inget mer att göra. Den sista tanken är ju extremt deppig, så den väljer vi att inte tänka på. Har tänkt den tanken så himla många gånger under veckan som gått. Det där som är den skitjobbiga och skittråkiga delen med att ha djur. När man ska värdera deras livskvalitet. När man måste förhålla sig till om och när ett liv inte längre är värdigt. När man ska vara Gud och bestämma över om och när ett liv ska ta slut (ja, nu tror jag ju i och för sig inte att det är GUD som bestämmer när livet tar slut, men ni fattar). Vi försöker ju förbereda oss mentalt på att gubbhunden Boris inte kommer att leva i evighet. Men han är snart 14 år och är i livets slutskede, och även om det är tungt och jobbigt så är det ju ändå så det måste sluta någon gång för alla. Men tanken på att låta en till synes pigg och frisk (för han har hela tiden varit EXTREMT glad) yrväder och livsnjutare få somna in, den tanken har varit otroligt tuff och jobbig.

Nu blev det ju tack och lov inte så, i alla fall inte just nu. Man kan ju såklart aldrig veta, han kan bli sämre igen, och han kan sluta svara på behandlingen. Blir det på det viset så blir det och då har vi i alla fall försökt göra allt som går. Mer kan man ju inte göra. Men just nu ligger han här i soffan och snarkar som han brukar och allting är som det ska.