Natten till igår sov jag som en kratta. Somnade vid halv tio, vaknade vid elva, var klarvaken i timmar efter det. Vaknade sedan vid halv fyra av de där förbannade vakteltupparna som vi numera verkar ha tretton på dussinet av. De nyblivna ungdomarna tycker uppenbarligen att det är en lagom tid att börja gala på, och när Johnny Kass hör det så ska han inte vara sämre utan svara dom från sitt håll. Nu är det ju inte som att ha en galande hönstupp, men eftersom ungdomsburen står på den husgavel där vi har vårt sovrum så hörs i alla fall dom väldigt tydligt (Johnny, som bor på ett helt annan del av tomten, brukar jag faktiskt inte höra förrän jag går ut). Ja, men jag lyckades tydligen ändå somna om, för sedan vaknade jag fem över fyra när klockan ringde. Och nu kommer det mystiska. Halv fyra mådde jag efter omständigheterna bra, bortsett från att jag var trött. Trettiofem minuter senare hade jag både ont i halsen och - tusen gånger värre - världens lock för öronen. Hur kan en förkylning eller vad det nu var liksom komma från ingenstans och bara manifestera sig på mindre än en timme? Och jag som ska dricka vin med Jenny på fredag, var min första (rätt ologiska) tanke. Typiskt att bli sjuk lagom till semestern var nästa.
Genomled dagen och lovade heligt och dyrt att aldrig mer klaga över någonting bara det här djävla locket för öronen släppte. Jag har aldrig haft problem med öronen i hela mitt liv (bortsett från några omgångar kristallsjuka, men då är det ju yrsel som är problemet), men det finns ju uppenbarligen en första gång för allt. Googlade som en tossig efter lösningar och husmorsknep, men det enda det stod var att man skulle tryckutjämna. Eller "valsavamanöver" som det tydligen heter på fackspråk. Herregud som jag höll på. Det hjälpte inte. Efter jobbet lade jag mig på soffan och sov en timme. Sen kändes det ändå lite bättre? Tänkte att det där huruvida man är liggande eller stående hade något med trycket mot trumhinnorna att göra, så för säkerhets skull låg jag i sängen och åt halstabletter och kollade färdigt på säsong två av Enkelstöten resten av kvällen. Alltså det är kanske det roligaste som gjorts på svensk tv på ÅR OCH DAR? Älskar Sissela och Lotta. Vid det laget hade locket blivit ett ihållande och tjutande ljud inne i örat. HJÄLP, HAR JAG FÅTT TINNITUS NU OCKSÅ? gnölade jag för alla som ville lyssna (dvs min man och den här bloggen). Varmt var det också. Hatar värme, särskilt på nätterna. Det var ett elände. Tänkte på Robert i Utvandrarna. Han hade det så hela tiden, det måste ha varit ett helvete. Inte konstigt att han ville till Kalifornien och gräva guld istället för att förkovra sig tillsammans med Karl Oskar och Kristina i Minnesota.
Så gick det ju som det gick för honom också. Men idag tror jag ändå att locket och tjutet har gett med sig? HOPPAS! Återstår: ont i halsen. Men det kan jag nästan leva med, känner jag. Kanske ordnar det sig både med vinet och semestern. HOPPAS.
torsdag 25 juli 2019
Äggstra spännande dagar
I förrgår kom mina beställda avelsägg av (eller säger man från?) Australorphöns. Australorp är en gammal kulturras, jag gillar ju att värna om sånt där.
Blommehönsen är en gammal lantras, lantraserna blev sedan delvis utkonkurrerade av kulturraserna som togs fram för att vara lite mer specialiserade för kött- och/eller äggproduktion än lantraserna var. Sedan blev kulturraserna nästan helt utkonkurrerade av värphybriderna, som är framtagna i ett enda syfte, att lägga så många ägg som möjligt under en relativt kort tid. Vet att det finns folk som har värphybrider som får leva ett naturligt hönsliv och som är helnöjda med det (både ägarna och hönsen), men det är inget för mig.
En anledning till att det blev just Australorp är att den sägs vara en bra vintervärpare. Nu skulle ju de här kycklingarna i och för sig födas upp till slakt, men OM det blir någon höna kanske hon kan få stanna hos Mette-Marit och hennes gäng, tänker jag. Just Mette-Marit värpte i och för sig i stort sett hela vintern, inte varje dag men varannan eller var tredje dag lämnade hon ändå ifrån sig ett ägg i redet medan hennes kollegor ruggade och stod i. Det vet man ju dock inte hur det blir den här vintern, så en höna till för att säkra upp produktionen skadar väl inte tänker jag.
Nu kom alltså äggen på posten i tisdags. Jag beställde åtta stycken för att vara på den säkra sidan ifall något skulle gå sönder. Det är ju ändå Post Nord som levererar, men de lyckades över förväntan, eller det kanske snarare berodde på att hon jag köpte av hade packat på ett mycket föredömligt sätt. Äggen fick ligga och vila i ett dygn, sedan lade jag sju av dom i kläckaren igår (fler får nämligen inte plats). Om 21 dagar är det dags, stay tuned for the spännande fortsättning.
Blommehönsen är en gammal lantras, lantraserna blev sedan delvis utkonkurrerade av kulturraserna som togs fram för att vara lite mer specialiserade för kött- och/eller äggproduktion än lantraserna var. Sedan blev kulturraserna nästan helt utkonkurrerade av värphybriderna, som är framtagna i ett enda syfte, att lägga så många ägg som möjligt under en relativt kort tid. Vet att det finns folk som har värphybrider som får leva ett naturligt hönsliv och som är helnöjda med det (både ägarna och hönsen), men det är inget för mig.
En anledning till att det blev just Australorp är att den sägs vara en bra vintervärpare. Nu skulle ju de här kycklingarna i och för sig födas upp till slakt, men OM det blir någon höna kanske hon kan få stanna hos Mette-Marit och hennes gäng, tänker jag. Just Mette-Marit värpte i och för sig i stort sett hela vintern, inte varje dag men varannan eller var tredje dag lämnade hon ändå ifrån sig ett ägg i redet medan hennes kollegor ruggade och stod i. Det vet man ju dock inte hur det blir den här vintern, så en höna till för att säkra upp produktionen skadar väl inte tänker jag.
Nu kom alltså äggen på posten i tisdags. Jag beställde åtta stycken för att vara på den säkra sidan ifall något skulle gå sönder. Det är ju ändå Post Nord som levererar, men de lyckades över förväntan, eller det kanske snarare berodde på att hon jag köpte av hade packat på ett mycket föredömligt sätt. Äggen fick ligga och vila i ett dygn, sedan lade jag sju av dom i kläckaren igår (fler får nämligen inte plats). Om 21 dagar är det dags, stay tuned for the spännande fortsättning.
Ett såkallat spännande besök
För ett par veckor sedan fick jag ett vykort från Eon där det stod att de skulle komma och besöka mig för att presentera spännande erbjudanden om förnyelsebar energi. Jag noterade detta, men eftersom det inte stod någon specifik tid eller dag så tänkte jag att det var väl något försäljningstrick och lade inte någon större tankeverksamhet på det. Förrän häromdagen, då det plötsligt och fullkomligt oväntat knackade på dörren. Vi får så gott som aldrig oväntade besök så alla, hundarna mest, blev lite till sig i trasorna. Öppnade dörren och trodde först det var Jehovas vittnen eller mormoner, för det var två så pass uppsvidade karlar i vita skjortor och slipsar som mycket väl såg ut till att kunna sprida evangeliet. Men det var alltså Eons och inte Frälsarens utsända som stod på trappan och legitimerade sig och presenterade sig och tog i hand och undrade om de möjligen fick komma in eller kanske att vi skulle sätta oss i trädgården en stund så skulle vi få se på deras presentation och fantastiska erbjudanden. Viftade in dom till den närmaste uteplatsen, fast där hade jag lagt en massa vitlök på tork så det var inte direkt som ett foto från Sköna Hem. Men de wow:ade en god stund över det ändå helt fantastiska i att odla sin egen vitlök. Sedan halade de fram en läsplatta och det blev ett förfärligt ordnande med hur vi skulle sitta för att vi verkligen skulle kunna se ERBJUDANDET.
"Vi kommer ju till er för att ni är DE ENDA PÅ HELA DEN HÄR GATAN som har el från två olika leverantörer", inledde den ena dramatiskt och medan han hämtade andan för att, antar jag, lägga fram ERBJUDANDET på ett så lukrativt sätt som möjligt, så förklarade jag att anledningen till att vi hade det så är för att vi har andelar i ett vindkraftverk och därför köper el därifrån till självkostnadspris. Jag hann inte mer än avsluta meningen så backade han direkt. "Jaha, men då förstår jag. Ja, det där är ju ingenting vi kan konkurrera med. Då kan vi lika gärna avsluta här och spara både er och vår tid", och sen tog det inte trettio sekunder förrän läsplattan hade försvunnit och vi såg två lessna säljarryggar lämna undantaget och vandra nerför den i övrigt helt Eon-trogna gatan med slipsarna slokande i sommarvärmen. Tyckte nästan lite synd om dom. Är dock glad över andelarna i vindkraftverket, för förutom att elen blir billig så är det ett helt oantastligt argument för att inte byta elleverantör.
Det finns en viss kategori människor som riktigt skryter om hur otrevliga de är mot försäljare, typ att de bett dom dra åt helvete och slängt på luren, eller påstår att de krävt att få deras privata telefonnummer och sedan hotat med att ringa och terrorisera dom på deras fritid och liknande. Sånt där tycker jag är riktigt löjligt, de (försäljarna) gör väl bara sitt jobb och det är verkligen inte ett arbete som jag är avundsjuk på. Fy farao vad vidrigt att vara tvungen att försörja sig på att kränga saker som folk inte efterfrågat till folk som inte är intresserade. Visst, jag har väl också stött på enträgna typer som verkligen inte har tagit ett nej för ett nej, men jag tycker inte det hör till vanligheterna och det finns väl mycket värre situationer där folk inte tar nej för ett nej än att någon följer efter en fem meter för att försöka få en att byta telefonabonnemang när man är på väg in på Ica.
Härförleden blev jag uppringd av en riktigt engagerad säljare på Tele 2, som hade noterat att jag minsann hade varit kund hos dom sedan 2002 och nu hade jag en mängd riktigt bra erbjudanden, bland annat en helt ny Samsung Galaxy something something som jag fattade var den senaste och fränaste modellen som marknaden hade att erbjuda, och den kunde alltså bli min. Svarade då ärligt att jag använder mina telefoner tills de av olika anledningar upphör att fungera och att jag inte tror på konsumtionssamhället är ett hållbart sätt att leva i ett större perspektiv. Det var ett argument som bet, kan jag säga. Och det utan att jag behövde vara det minsta otrevlig. Hör och lär. Eller: Be kind. Always.
"Vi kommer ju till er för att ni är DE ENDA PÅ HELA DEN HÄR GATAN som har el från två olika leverantörer", inledde den ena dramatiskt och medan han hämtade andan för att, antar jag, lägga fram ERBJUDANDET på ett så lukrativt sätt som möjligt, så förklarade jag att anledningen till att vi hade det så är för att vi har andelar i ett vindkraftverk och därför köper el därifrån till självkostnadspris. Jag hann inte mer än avsluta meningen så backade han direkt. "Jaha, men då förstår jag. Ja, det där är ju ingenting vi kan konkurrera med. Då kan vi lika gärna avsluta här och spara både er och vår tid", och sen tog det inte trettio sekunder förrän läsplattan hade försvunnit och vi såg två lessna säljarryggar lämna undantaget och vandra nerför den i övrigt helt Eon-trogna gatan med slipsarna slokande i sommarvärmen. Tyckte nästan lite synd om dom. Är dock glad över andelarna i vindkraftverket, för förutom att elen blir billig så är det ett helt oantastligt argument för att inte byta elleverantör.
Det finns en viss kategori människor som riktigt skryter om hur otrevliga de är mot försäljare, typ att de bett dom dra åt helvete och slängt på luren, eller påstår att de krävt att få deras privata telefonnummer och sedan hotat med att ringa och terrorisera dom på deras fritid och liknande. Sånt där tycker jag är riktigt löjligt, de (försäljarna) gör väl bara sitt jobb och det är verkligen inte ett arbete som jag är avundsjuk på. Fy farao vad vidrigt att vara tvungen att försörja sig på att kränga saker som folk inte efterfrågat till folk som inte är intresserade. Visst, jag har väl också stött på enträgna typer som verkligen inte har tagit ett nej för ett nej, men jag tycker inte det hör till vanligheterna och det finns väl mycket värre situationer där folk inte tar nej för ett nej än att någon följer efter en fem meter för att försöka få en att byta telefonabonnemang när man är på väg in på Ica.
Härförleden blev jag uppringd av en riktigt engagerad säljare på Tele 2, som hade noterat att jag minsann hade varit kund hos dom sedan 2002 och nu hade jag en mängd riktigt bra erbjudanden, bland annat en helt ny Samsung Galaxy something something som jag fattade var den senaste och fränaste modellen som marknaden hade att erbjuda, och den kunde alltså bli min. Svarade då ärligt att jag använder mina telefoner tills de av olika anledningar upphör att fungera och att jag inte tror på konsumtionssamhället är ett hållbart sätt att leva i ett större perspektiv. Det var ett argument som bet, kan jag säga. Och det utan att jag behövde vara det minsta otrevlig. Hör och lär. Eller: Be kind. Always.
tisdag 23 juli 2019
Villanelle goes Ville :(
Häromdagen dog Anita, en av de gamla vaktelhönorna. Eller så himla ålderstigen var hon ju inte, men vaktlar blir inte mer än 1½-2 år. Våra (gamla) är väl kanske 15 månader? så de är ju inte precis några ungdomar längre. Eller så var det något fel med henne. Har hittat skinnägg* rätt så ofta inne hos vaktlarna på sistone, inte varje dag men lite för ofta för att det ska kännas som att allt står rätt till. Inte för att Anita - om det nu var hennes ägg, det lär ju visa sig - visade något symptom (om hon nu var sjuk och inte bara gammal), men det gör ju sällan bytesdjur. I söndags morse så såg jag henne både äta och dricka och knata omkring med de andra, och på eftermiddagen låg hon stendöd i ett hörn av voljären. Sånt är livet.
Igår roade jag mig med att könsbestämma vaktelkycklingarna. Det gör man genom att klämma dom på kloaken (så om det var så djävla roligt vet jag ju inte precis), är det en (könsmogen) tupp så kommer det ut vitt skum, kommer det inget skum är det en höna (eller en icke könsmogen tupp, men eftersom minst en av dom har börjat gala så är de ju verkligen på gång att bli vuxna nu). De var inte extremt roade över att bli klämda i röven, och jag var inte extremt road av att upptäcka att velourtuppen Johnnys enda avkomma Villanelle var en tupp. Satfläsk. Har nu alltså fyra solklara tuppar, sen är det två som fortfarande är lite osäkra eftersom de valde att tömma tarmen samtidigt som jag klämde på dom, och det var lite svårt att se vad som var vad så att säga, men tyvärr misstänker jag tupp där med. Hittade EN höna - Snöboll. Henne sparar vi såklart, plus en av tupparna, som förhoppningsvis då kommer att vara lite mer fertil än velourtuppen Johnny Kass. Men det är nog en för liten flock för att ha två tuppar, ochVillanelle Ville är ju släkt med de gamla, så han ryker. Det påstås visserligen att fåglar inte är lika känsliga för inavel som andra arter, men jag är inte särskilt sugen på att prova den teorin i verkligheten. Det hade ju kvittat om man bara hade varit ute efter äggen, men jag tänker ju att man ska hinna kläcka fram The Next Generation innan det här gamla gänget trillar av pinn. Aja, vi får väl se hur det går med den saken. Men en höna och (gissningsvis) sex tuppar, det är ingen vidare statistik. Det lär ju bli vakteltupp till middag framöver i alla fall.
Har i dagarna beställt befruktade ägg (av höns) som i skrivande stund är på väg till mig. Vi får se hur det går, det är ju Post Nord som är inblandade så det kan mycket väl bli äggröra istället för kycklingar, men med lite tur så ska det väl gå vägen. Sen får man väl även hoppas att tuppen i den flocken som äggen har samlats från är lite mindre timid än Johnny Kass och så att säga har gjort sitt jobb (som det brukar stå i annonser om tuppar som säljes eller bortskänkes till liv, "han är jättesnäll och gör sitt jobb"). De här kycklingarna är främst tänkta för att ätas upp, så nu hoppas jag på många tuppar. Kommer därför med största sannolikhet att få 100 % hönor.
* Ägg som det bara är en tunn hinna istället för skal på. Kan bero på massa saker, t ex kalkbrist, stress eller äggledarinflammation. Eller så bara blir det så ibland.
Igår roade jag mig med att könsbestämma vaktelkycklingarna. Det gör man genom att klämma dom på kloaken (så om det var så djävla roligt vet jag ju inte precis), är det en (könsmogen) tupp så kommer det ut vitt skum, kommer det inget skum är det en höna (eller en icke könsmogen tupp, men eftersom minst en av dom har börjat gala så är de ju verkligen på gång att bli vuxna nu). De var inte extremt roade över att bli klämda i röven, och jag var inte extremt road av att upptäcka att velourtuppen Johnnys enda avkomma Villanelle var en tupp. Satfläsk. Har nu alltså fyra solklara tuppar, sen är det två som fortfarande är lite osäkra eftersom de valde att tömma tarmen samtidigt som jag klämde på dom, och det var lite svårt att se vad som var vad så att säga, men tyvärr misstänker jag tupp där med. Hittade EN höna - Snöboll. Henne sparar vi såklart, plus en av tupparna, som förhoppningsvis då kommer att vara lite mer fertil än velourtuppen Johnny Kass. Men det är nog en för liten flock för att ha två tuppar, och
Har i dagarna beställt befruktade ägg (av höns) som i skrivande stund är på väg till mig. Vi får se hur det går, det är ju Post Nord som är inblandade så det kan mycket väl bli äggröra istället för kycklingar, men med lite tur så ska det väl gå vägen. Sen får man väl även hoppas att tuppen i den flocken som äggen har samlats från är lite mindre timid än Johnny Kass och så att säga har gjort sitt jobb (som det brukar stå i annonser om tuppar som säljes eller bortskänkes till liv, "han är jättesnäll och gör sitt jobb"). De här kycklingarna är främst tänkta för att ätas upp, så nu hoppas jag på många tuppar. Kommer därför med största sannolikhet att få 100 % hönor.
* Ägg som det bara är en tunn hinna istället för skal på. Kan bero på massa saker, t ex kalkbrist, stress eller äggledarinflammation. Eller så bara blir det så ibland.
måndag 22 juli 2019
När repet brister
Har läst När repet brister av Belinda Bauer, och det tycker jag att ni också ska göra. Mmmm, vilken härlig läshelg jag har haft, måste jag säga. Först Den oönskade och så nu den här. Bara synd att jag a. slumrade en stund på soffan igår eftermiddag och därför b. var pigg som en lärka vid läggdags och av den anledningen satt uppe och sträckläste ovan nämnda bok för att jag var tvungen att få veta hur det gick, och därför c. är svintrött idag. Men det är smällar man får ta.
Handlingen:
»Nu är det Jack som bestämmer«, sa deras mamma innan hon gick för att hämta hjälp. »Jag är strax tillbaka.« Elvaårige Jack och hans två systrar sitter kvar i den kvalmiga bilen, där de småbråkar och gnäller och leker Ett skepp kommer lastat medan de väntar på sin mamma. Men deras mamma kommer inte tillbaka. Aldrig någonsin. Och Jacks och hans systrars liv förändras för all framtid.
Tre år senare vaknar den gravida Catherine While med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Kort därefter hör hon ett ljud som bekräftar hennes misstankar. Catherine lyckas skrämma bort inkräktaren, men när hon återvänder till sovrummet väntar en obehaglig överraskning vid hennes säng. En kniv och ett kort meddelande: »Jag kunde ha dödat dig.«
Mot bättre vetande väljer Catherine att inte polisanmäla inbrottet och hon berättar inte heller om det för sin man. Catherine blir inte kvitt oroskänslan, men har ingen aning om att hon nu dragits in i en historia som tog sin början en varm augustidag för tre år sedan, då en pojke och hans två systrar såg sin mamma för sista gången.
Jag har läst alla Belinda Bauers tidigare böcker och gillat dom, och då kommer det väl inte som någon chock att den här inte var något undantag. Men till skillnad Livets och dödens villkor, som var den senaste jag läste och som jag inledningsvis tyckte var rätt seg, så tyckte jag att den här grep tag direkt och var spännande från första sidan till sista. Gillade alltihop, till och med de där lite surbuffliga poliserna med deras fel och brister. Och Jack! Åh, vad jag kände för Jack och hans syskon. Den här boken får fem tidningshögar av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er allihopa.
Handlingen:
»Nu är det Jack som bestämmer«, sa deras mamma innan hon gick för att hämta hjälp. »Jag är strax tillbaka.« Elvaårige Jack och hans två systrar sitter kvar i den kvalmiga bilen, där de småbråkar och gnäller och leker Ett skepp kommer lastat medan de väntar på sin mamma. Men deras mamma kommer inte tillbaka. Aldrig någonsin. Och Jacks och hans systrars liv förändras för all framtid.
Tre år senare vaknar den gravida Catherine While med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Kort därefter hör hon ett ljud som bekräftar hennes misstankar. Catherine lyckas skrämma bort inkräktaren, men när hon återvänder till sovrummet väntar en obehaglig överraskning vid hennes säng. En kniv och ett kort meddelande: »Jag kunde ha dödat dig.«
Mot bättre vetande väljer Catherine att inte polisanmäla inbrottet och hon berättar inte heller om det för sin man. Catherine blir inte kvitt oroskänslan, men har ingen aning om att hon nu dragits in i en historia som tog sin början en varm augustidag för tre år sedan, då en pojke och hans två systrar såg sin mamma för sista gången.
Jag har läst alla Belinda Bauers tidigare böcker och gillat dom, och då kommer det väl inte som någon chock att den här inte var något undantag. Men till skillnad Livets och dödens villkor, som var den senaste jag läste och som jag inledningsvis tyckte var rätt seg, så tyckte jag att den här grep tag direkt och var spännande från första sidan till sista. Gillade alltihop, till och med de där lite surbuffliga poliserna med deras fel och brister. Och Jack! Åh, vad jag kände för Jack och hans syskon. Den här boken får fem tidningshögar av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er allihopa.
lördag 20 juli 2019
Captain Fantastic
Har precis sett filmen Captain Fantastic, vilket var två mycket välinvesterade timmar av mitt liv. Här var det skratt och storlip blandat om vartannat. Om man är det minsta intresserad av ett liv utanför det såkallat normala och konventionella samhället - se den. Finns på Netflix.
Den oönskade
Har läst Den oönskade av Alex Dahl och det tycker jag att ni också kan göra. Det här är handlingen:
Cecilia lever ett lugnt liv i den lilla norska staden Sandefjord. Hon är gift med sin barndomskärlek Johan och de bor med sina två döttrar i ett vackert hus. När en liten pojke, Tobias, hamnar i Cecilias familj som tillfälligt fosterbarn, störs hennes välordnade liv. Hon har inte tid med ytterligare ett barn, men Johan insisterar på att de ska göra det rätta.Pojken vet inte vilka hans föräldrar är. De senaste åren har han flyttat runt med ett par missbrukare, men han kan inte förklara varför. Några dagar efter att han har kommit till Cecilias familj upptäcks kvinnan i missbrukarparet, svenska Anni, död i hamnen.
Vem är pojken och hur har han hamnat i lilla Sandefjord? Det visar sig snart att Cecilia vet mer än hon först har gett sken av. Och pojken verkar veta något om Cecilia.
Det här känns som en av de bättre böckerna jag har läst i år. Boken berättas ur tre olika perspektiv: Cecilias, Annis och Tobias', och alla tre är intressanta och tankeväckande. Språket är bra, tempot är högt och historien tar oväntade vändningar både här och där. Den här får fyra starka mediciner av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan med er nu med en gång.
fredag 19 juli 2019
Konsten att sluta köpa kläder är att aldrig börja
Läste någonstans (gissningsvis Expressen, gissningsvis via någon länk i sociala medier eftersom jag extremt sällan läser kvällstidningar) att Fredrik Virtanen ska sluta köpa kläder under ett års tid. Ha! Skulle det vara så himla svårt då? undrade jag hånfullt (eftersom jag inte gillar Fredrik Virtanen). Det är såklart jätteenkelt för mig att sluta köpa kläder eftersom jag inte har något intresse för kläder annat än att de ska vara funktionella, och som hasar runt i mina narkotikajeans i såväl söcken som helg. Enligt Naturvårdsverket köper varje svensk 14 kg textil per år. Det låter ju helt sjukt mycket om man tänker att det här är ett genomsnitt, vilket innebär att det finns dom som konsumerar åtskilligt mer (och även dom som konsumerar mindre såklart). Men ja. Ser man på dessa såkallade influencers så har de ju nya outfits var och varannan dag. Jag följer EN influencer-blogg (tänker inte länka, för den personen behöver sannerligen inte mer uppmärksamhet) där personen som har bloggen alltid ska framstå som så himla god och kärleksfull och omtänksam och "såklart) PERFEKT. Har sån god lust att kommentera och be henne skriva ett inlägg om hur hon ser på det här med konsumtion vs miljö, men det gör jag såklart inte eftersom jag försöker leva efter mottot "SCROLLA VIDARE OM DU INTE GILLAR" , vilket jag anser är något som fler borde ägna sig åt. Scrolla vidare istället för att skriva elaka kommentarer alltså.
Ska jag skriva om mitt liv som outfluencer istället? Idag är jag klädd i ett par shorts som jag minns att jag och min man köpte första sommaren vi var ihop, för att vi skojade om att nu var vi "ett sånt där par som handlar kläder tillsammans" och att nästa steg skulle bli matchande träningsoveraller (dit har vi dock fortfarande inte kommit). Det var sommaren 2008. Till detta bär jag en t-shirt med texten JAG SPRANG GÖTEBORGSVARVET 16 maj 2009. Det gjorde jag, även om det med facit i hand var mycket dumt. Köpte dock tröjan innan start, med motiveringen att "har man betalt 100 spänn för en tröja där det står att man har sprungit så kan man ju inte bryta och jag är för snål för att köpa en tröja och sen inte använda den". Sant, eftersom jag fortfarande använder den (bra kvalitet för 100 spänn måste jag säga). Över t-shirten har jag en tröja som hade legat i omklädningsrummet på jobbet i hundra år och alla som rimligtvis en gång i tiden kunde ha ägt den hade slutat. Så den tog jag med gott samvete. Så vad vill jag säga med detta? Att det fan inte är svårt att låta bli att köpa kläder i ett år och att fler borde göra som jag. Det var väl mest det.
Ska jag skriva om mitt liv som outfluencer istället? Idag är jag klädd i ett par shorts som jag minns att jag och min man köpte första sommaren vi var ihop, för att vi skojade om att nu var vi "ett sånt där par som handlar kläder tillsammans" och att nästa steg skulle bli matchande träningsoveraller (dit har vi dock fortfarande inte kommit). Det var sommaren 2008. Till detta bär jag en t-shirt med texten JAG SPRANG GÖTEBORGSVARVET 16 maj 2009. Det gjorde jag, även om det med facit i hand var mycket dumt. Köpte dock tröjan innan start, med motiveringen att "har man betalt 100 spänn för en tröja där det står att man har sprungit så kan man ju inte bryta och jag är för snål för att köpa en tröja och sen inte använda den". Sant, eftersom jag fortfarande använder den (bra kvalitet för 100 spänn måste jag säga). Över t-shirten har jag en tröja som hade legat i omklädningsrummet på jobbet i hundra år och alla som rimligtvis en gång i tiden kunde ha ägt den hade slutat. Så den tog jag med gott samvete. Så vad vill jag säga med detta? Att det fan inte är svårt att låta bli att köpa kläder i ett år och att fler borde göra som jag. Det var väl mest det.
Liten uppdatering om Villanelle & co
Vaktelkycklingarna, Villanelle och hennes gäng alltså, har börjat få vara utomhus. Det var några dagars hårt slit med att samla ihop dom, placera dom i transportbur, bära ut dom till utomhusbur och så göra om proceduren i omvänd ordning på kvällen (man kan inte direkt säga att de var samarbetsvilliga). Men sedan ett par dagar tillbaka så har de flyttat ut för gott, och det ser de inte precis ut att lida av, tvärtom.
Har identifierat minst två av fostersyskonen som tuppar p g a att de är tecknade likadant som velourtuppen som numera går under artistnamnet Johnny Kass, och den färgteckningen är tydligen genetiskt dedikerad till Y-kromosomen. Igår var det dessutom en som gol. Vakteltuppar låter inte alls som höns, se (hör) själva på det här klippet jag hittade på Youtube.
Så pass gulligt och verkligen inte störande. Inte som salige tuppen Lars, som valde att hålla låda både arla och särla och rätt ofta däremellan också. Jag kan i och för sig tycka att det är ett otroligt mysigt ljud (dock inte ett extremt ljudligt och utdraget, på gränsen till maniskt galande var tionde sekund i över en timmes tid i svinottan, jag klockade Lars på detta en morgon förra sommaren när han väckte mig och det var omöjligt att somna om som han larmade och gjorde sig till), men det är väl tyvärr inte alla som håller med om det. På den gården där jag var och plockade hallon i lördags hade de några dvärghöns som gick lösa. Så mysigt med ett litet dvärgkuckeliku mellan varven. Men ja, det kommer ju inte att ske här. Funderar på att köpa några avelsägg och kläcka fram kycklingar "så att man får mat till vintern", som jag sa till min man när jag lanserade idén. Han var inte helt och hållet med på det tåget, vilket beror på att han har sovit rätt mycket i arbets/gästrummet senaste tiden. Han brukar lägga sig där på helgerna, för vi har så olika dygnsrytm och när han går och lägger sig (många timmar efter mig eftersom han är en nattuggla) så vaknar jag oftast och sen är det lögn för mig att somna om. Plus att jag tvingade honom att ligga där när han hade mansförkylning för några veckor sen för jag ville inte bli smittad. Ja, i arbets/gästrummet har Villanelle med fostersyskon kamperat innan de flyttade till sitt egna hushålle, och det låter ju mysigt och är mysigt, men samtidigt: det är rätt störande att försöka sova när sju vaktelkycklingar piper och krafsar runt. Och det luktar. Även om man städar buren (eller i vårt fall: min mans gamla akvarium) dagligen. Så jag kan ju lite förstå att han är mindre sugen, men det ska nog gå att övertyga honom. Hehe.
Har identifierat minst två av fostersyskonen som tuppar p g a att de är tecknade likadant som velourtuppen som numera går under artistnamnet Johnny Kass, och den färgteckningen är tydligen genetiskt dedikerad till Y-kromosomen. Igår var det dessutom en som gol. Vakteltuppar låter inte alls som höns, se (hör) själva på det här klippet jag hittade på Youtube.
Så pass gulligt och verkligen inte störande. Inte som salige tuppen Lars, som valde att hålla låda både arla och särla och rätt ofta däremellan också. Jag kan i och för sig tycka att det är ett otroligt mysigt ljud (dock inte ett extremt ljudligt och utdraget, på gränsen till maniskt galande var tionde sekund i över en timmes tid i svinottan, jag klockade Lars på detta en morgon förra sommaren när han väckte mig och det var omöjligt att somna om som han larmade och gjorde sig till), men det är väl tyvärr inte alla som håller med om det. På den gården där jag var och plockade hallon i lördags hade de några dvärghöns som gick lösa. Så mysigt med ett litet dvärgkuckeliku mellan varven. Men ja, det kommer ju inte att ske här. Funderar på att köpa några avelsägg och kläcka fram kycklingar "så att man får mat till vintern", som jag sa till min man när jag lanserade idén. Han var inte helt och hållet med på det tåget, vilket beror på att han har sovit rätt mycket i arbets/gästrummet senaste tiden. Han brukar lägga sig där på helgerna, för vi har så olika dygnsrytm och när han går och lägger sig (många timmar efter mig eftersom han är en nattuggla) så vaknar jag oftast och sen är det lögn för mig att somna om. Plus att jag tvingade honom att ligga där när han hade mansförkylning för några veckor sen för jag ville inte bli smittad. Ja, i arbets/gästrummet har Villanelle med fostersyskon kamperat innan de flyttade till sitt egna hushålle, och det låter ju mysigt och är mysigt, men samtidigt: det är rätt störande att försöka sova när sju vaktelkycklingar piper och krafsar runt. Och det luktar. Även om man städar buren (eller i vårt fall: min mans gamla akvarium) dagligen. Så jag kan ju lite förstå att han är mindre sugen, men det ska nog gå att övertyga honom. Hehe.
onsdag 17 juli 2019
Mitt hjärta är ditt
Har läst Mitt hjärta är ditt av Anna Jansson, del femtioelva om Maria Wern.
Handlingen:
Vems är tältet på Norderstrand? Från sitt fönster ser ett medelålders par en man sätta upp ett tält nära vattnet. Han kommer dit ofta, varje gång med en ny kvinna vid sin sida. Är de där frivilligt? Maria Wern har fullt upp med ett försvinnande. Hjärtsjuka Cecilia har varit borta i flera dagar utan sin medicin att hitta henne är en kamp mot klockan. Tyvärr ökar listan på misstänkta ju fler de förhör. Marias kollega Per Arvidsson har drabbats av en tragedi. Hans sexåriga dotter Wilma är svårt sjuk. Om hon inte får ett nytt hjärta kommer hon inte att överleva. Det får Arvidssons exfru att överväga andra och olagliga sätt att hålla sin dotter vid liv. Trådarna knyts överraskande samman och Maria Wern inser att den hon letar efter hela tiden befinner sig ett steg före. Kommer hon att ta reda på sanningen innan det är för sent?
Jag har sagt det förut, men kan väl säga det igen: Jag gillar Maria Wern-böckerna även om det börjar bli lite väl repetitivt med alla karaktärerna och alla deras olika bekymmer som ska dras ett varv till. Intrigen var som vanligt helt okej, kanske kändes just den här lite väl långsökt och osannolik. Men ändå en helt godkänd bruksdeckare. Den får tre Almedalsveckor av fem möjliga.
Ryttaren
Här kommer en bok som jag definitivt inte kommer att läsa ut: Ryttaren av Christina Olséni och Micke Hansen. Jag läste en recension av den för rätt länge sen (kan det ha varit lagom till förra årets Falsterbo Horse Show?) men blev aldrig färdig till att låna den. Nu låg den rätt så lägligt på Nyss tillbakalämnathyllan på bibblan, så jag nappade girigt åt mig den. För visst låter ändå handlingen lite kul för en deckarfrälst hästtjej?
Det har dragit ihop sig till Falsterbo Horse Show, årets största höjdpunkt inom svensk ridsport och en av de mest prestigefulla hopptävlingarna i världen. Nationsflaggorna vajar i sommarbrisen, solen står högt på himlen och läktarna är fullsatta. Det luktar succé lång väg. Kommunen har, till borgmästarens oförställda glädje, två ryttare i toppklass som konkurrerar om den sista OS-platsen i hopplandslaget.
Förhandsfavoriten Leopold Gyllenstierna rider in och tar emot folkets jubel, men redan efter tredje hindret faller han död ner. Det visar sig snabbt att han inte dött en naturlig död och Skanörs poliser kastar sig med blandad entusiasm in i mordutredningen. När det kort därpå inträffar ytterligare ett mord känns sommarsemestern plötsligt väldigt avlägsen.
Samtidigt som kraven på poliserna ökar förpestas Egons tillvaro av att hans närmsta granne och antagonist, Elisabeth, bjudit hem sin ungdomskärlek Francois från Paris. Ordningen på Kärleksstigen är rubbad och Egon avskyr instinktivt den franske sprätten och känner sig mer ensam än någonsin.
Vad jag inte fattade var att det här var del tre i något som benämns som "varm kriminalkomediserie". Visserligen fristående, men det brukar aldrig bli särskilt bra att kastas rakt in i något etablerat. Och "kriminalkomedi" var ju inte direkt vad jag önskade, jag ville ju ha mord, ond bråd död och smaskigt autentiskt ryttarskvaller. Så blev det ju definitivt inte. Läste ett par kapitel i början och slöbläddrade sedan mest, för det här var verkligen ingen berättelse som tilltalade mig. Orkar inte med att alla karaktärer är "komiska" så att det ska föreställa vara helt normalt att alla är lite tokroligt skruvade och hela intrigen kändes så ansträngd och krystad att jag instinktivt kände för att kasta boken ifrån mig. Och skulle en kvinnlig ryttare i Sverigeeliten bli så rosenrasande att hon stegar ut från VIP-läktaren i vredesmod bara för att en manlig mottävlande gör lite dryga uttalanden och låter blicken svepa över hennes kropp? SKULLE INTE TRO DET. Den här boken får noll tävlingsfunktionärer av fem möjliga.
Det har dragit ihop sig till Falsterbo Horse Show, årets största höjdpunkt inom svensk ridsport och en av de mest prestigefulla hopptävlingarna i världen. Nationsflaggorna vajar i sommarbrisen, solen står högt på himlen och läktarna är fullsatta. Det luktar succé lång väg. Kommunen har, till borgmästarens oförställda glädje, två ryttare i toppklass som konkurrerar om den sista OS-platsen i hopplandslaget.
Förhandsfavoriten Leopold Gyllenstierna rider in och tar emot folkets jubel, men redan efter tredje hindret faller han död ner. Det visar sig snabbt att han inte dött en naturlig död och Skanörs poliser kastar sig med blandad entusiasm in i mordutredningen. När det kort därpå inträffar ytterligare ett mord känns sommarsemestern plötsligt väldigt avlägsen.
Samtidigt som kraven på poliserna ökar förpestas Egons tillvaro av att hans närmsta granne och antagonist, Elisabeth, bjudit hem sin ungdomskärlek Francois från Paris. Ordningen på Kärleksstigen är rubbad och Egon avskyr instinktivt den franske sprätten och känner sig mer ensam än någonsin.
Vad jag inte fattade var att det här var del tre i något som benämns som "varm kriminalkomediserie". Visserligen fristående, men det brukar aldrig bli särskilt bra att kastas rakt in i något etablerat. Och "kriminalkomedi" var ju inte direkt vad jag önskade, jag ville ju ha mord, ond bråd död och smaskigt autentiskt ryttarskvaller. Så blev det ju definitivt inte. Läste ett par kapitel i början och slöbläddrade sedan mest, för det här var verkligen ingen berättelse som tilltalade mig. Orkar inte med att alla karaktärer är "komiska" så att det ska föreställa vara helt normalt att alla är lite tokroligt skruvade och hela intrigen kändes så ansträngd och krystad att jag instinktivt kände för att kasta boken ifrån mig. Och skulle en kvinnlig ryttare i Sverigeeliten bli så rosenrasande att hon stegar ut från VIP-läktaren i vredesmod bara för att en manlig mottävlande gör lite dryga uttalanden och låter blicken svepa över hennes kropp? SKULLE INTE TRO DET. Den här boken får noll tävlingsfunktionärer av fem möjliga.
Slår knut på mig själv...
...för att orka fram till semestern. Nä, så farligt är det väl ändå inte, det var mer för att jag ville ha en lämplig rubrik till den bild som jag kommer att lägga upp härunder, som visar en mask som faktiskt bokstavligt talat gör det.
Vi hittade den när vi höll på att gräva för voljär # 2, den som Villanelle och hennes fostersyskon ska få bo i. Vår tomt lutar ju som en störtloppsbacke på sina ställen, så vad man än ska bygga så är det inte enkelt om man säger så. Det trista är också att det ligger cirka en miljon tegelstenar som måste flyttas ut innan någon annan kan flytta in. De tegelstenarna tog vi med oss från min mans gamla hus, en del av dom murade vi grunden till växthuset med och de här är över, men GUD FÖRBJUDE att man skulle göra av med något som man skulle kunna använda till något annat. "Det är en resurs", säger min man om allt han vill spara för att det kan vara bra att ha. Oklart när och till vad, men det kan komma en tid när man kan ha nytta av det. Är väl inget fel på resonemanget i sig om man hade bott på en gård med en massa lador och skjul och vindar, men det gör ju (tyvärr) inte vi. Ibland surfar vi runt på Hemnet och klickar lystet på stora hus och avstyckade gårdar, men sen sansar vi oss eftersom vi strängt taget bor extremt bra. På landet, men ändå civiliserat med bussförbindelse, affär och kommunalt vatten och avlopp. Litet hus = billigt att värma upp, det ska man inte heller bortse från. Plus att vi har gjort allt "stort" (= dyrt) som att byta tak, byta panna och gräva nytt avlopp på detta hus. OCH SKULLE VI FLYTTA FRÅN HÖNSHUSET VI HAR BYGGT, sa jag uppbragt när jag tyckte att min man drog iväg lite för långt i fantasier om en gammal skola med en nedlagd karamellfabrik på samma tomt som var till salu här i närheten för ett tag sen. Det var kanske inte det tyngst vägande argumentet mot 260 kvadratmeter boyta och en tomt på ett halvt hektar, men men. Är egentligen mest sugen på att ha lite mark, typ ett par hektar skog där man kunde ta egen ved. När man nu inte fick köpa grannens tomt. Är fortfarande sur för det. Men huset är sålt och enligt ryktet är det tyskar som har köpt det. Oklart om de ska ha det som sommarstuga eller åretruntboende, men de får tillträde nu till månadsskiftet så det lär väl visa sig.
Jag tänkte slänga in masken till hönsen, men min man tyckte inte det för "det kanske är något fel på den". Känns som att vi har tittat lite för mycket på Chernobyl och pratat om genetiska defekter på sista tiden? Som om Sveriges mest bortskämda hönor skulle äta något undermåligt. Häromdagen slängde jag ut lite skal från auberginer, och de krafsade kräset och blängde misstänksamt som om jag försökt servera dom vätecyanid. Två minuter senare gick jag förbi utanför hönsgården med en hink i handen och då kom de rusande i samlad flock som om de inte hade fått mat på minst en vecka. De har alltså fri tillgång till mat inne i hönshuset, samt att de har en hönsgård på 100 kvadratmeter där de kan äta grönska och mask, plus att vi dagligen slänger in ogräsrens och matrester. Vi har i och för sig inte så mycket matrester i vårt hushåll eftersom vi är så satans EKONOMISKA, men jag brukar ta hem gammalt bröd (som blir över från vår gemensamma fredagsfrukost) och gammal frukt (som det inte är något fel på, men som ingen äter upp eftersom vi har sånt där abonnemang på fruktkorg och av någon anledning äter folk inte av det "gamla" när det kommit en ny korg, vilket det gör en gång i veckan) från jobbet. Man får ju vara lite om sig och kring sig som det heter.
ÅTTA DAGAR TILL SEMESTER. #kämpakämpa
 |
| Varför? |
Vi hittade den när vi höll på att gräva för voljär # 2, den som Villanelle och hennes fostersyskon ska få bo i. Vår tomt lutar ju som en störtloppsbacke på sina ställen, så vad man än ska bygga så är det inte enkelt om man säger så. Det trista är också att det ligger cirka en miljon tegelstenar som måste flyttas ut innan någon annan kan flytta in. De tegelstenarna tog vi med oss från min mans gamla hus, en del av dom murade vi grunden till växthuset med och de här är över, men GUD FÖRBJUDE att man skulle göra av med något som man skulle kunna använda till något annat. "Det är en resurs", säger min man om allt han vill spara för att det kan vara bra att ha. Oklart när och till vad, men det kan komma en tid när man kan ha nytta av det. Är väl inget fel på resonemanget i sig om man hade bott på en gård med en massa lador och skjul och vindar, men det gör ju (tyvärr) inte vi. Ibland surfar vi runt på Hemnet och klickar lystet på stora hus och avstyckade gårdar, men sen sansar vi oss eftersom vi strängt taget bor extremt bra. På landet, men ändå civiliserat med bussförbindelse, affär och kommunalt vatten och avlopp. Litet hus = billigt att värma upp, det ska man inte heller bortse från. Plus att vi har gjort allt "stort" (= dyrt) som att byta tak, byta panna och gräva nytt avlopp på detta hus. OCH SKULLE VI FLYTTA FRÅN HÖNSHUSET VI HAR BYGGT, sa jag uppbragt när jag tyckte att min man drog iväg lite för långt i fantasier om en gammal skola med en nedlagd karamellfabrik på samma tomt som var till salu här i närheten för ett tag sen. Det var kanske inte det tyngst vägande argumentet mot 260 kvadratmeter boyta och en tomt på ett halvt hektar, men men. Är egentligen mest sugen på att ha lite mark, typ ett par hektar skog där man kunde ta egen ved. När man nu inte fick köpa grannens tomt. Är fortfarande sur för det. Men huset är sålt och enligt ryktet är det tyskar som har köpt det. Oklart om de ska ha det som sommarstuga eller åretruntboende, men de får tillträde nu till månadsskiftet så det lär väl visa sig.
Jag tänkte slänga in masken till hönsen, men min man tyckte inte det för "det kanske är något fel på den". Känns som att vi har tittat lite för mycket på Chernobyl och pratat om genetiska defekter på sista tiden? Som om Sveriges mest bortskämda hönor skulle äta något undermåligt. Häromdagen slängde jag ut lite skal från auberginer, och de krafsade kräset och blängde misstänksamt som om jag försökt servera dom vätecyanid. Två minuter senare gick jag förbi utanför hönsgården med en hink i handen och då kom de rusande i samlad flock som om de inte hade fått mat på minst en vecka. De har alltså fri tillgång till mat inne i hönshuset, samt att de har en hönsgård på 100 kvadratmeter där de kan äta grönska och mask, plus att vi dagligen slänger in ogräsrens och matrester. Vi har i och för sig inte så mycket matrester i vårt hushåll eftersom vi är så satans EKONOMISKA, men jag brukar ta hem gammalt bröd (som blir över från vår gemensamma fredagsfrukost) och gammal frukt (som det inte är något fel på, men som ingen äter upp eftersom vi har sånt där abonnemang på fruktkorg och av någon anledning äter folk inte av det "gamla" när det kommit en ny korg, vilket det gör en gång i veckan) från jobbet. Man får ju vara lite om sig och kring sig som det heter.
ÅTTA DAGAR TILL SEMESTER. #kämpakämpa
tisdag 16 juli 2019
Samsung vs Iphone
Jag har en Samsungtelefon. Förr hade jag Nokia och sedan övergick jag till Samsung när det var dags att skaffa SMARTPHONE (cirka 9000 år efter alla andra). Har haft Samsung sedan dess och är nöjd med det, men så var det någon smarthuvud på IT som bestämde att alla skulle ha Iphone som jobbtelefon, så då fick jag en sån på halsen. Eftersom jag försöker måna om mitt privatliv har jag, till skillnad från många andra på mitt jobb, alltså en privat mobiltelefon och en jobbtelefon och aldrig skola dessa två mötas. Nu använder jag bara jobbtelefonen till att ringa och ibland för att kolla mail, så det är kanske anledningen till att jag tycker Iphone är så himla bakvänt och bökigt att använda jämfört med min Samsung som jag ju är van vid. Hade jag varit tvingad att lite mer i detalj sätta mig in i hur Iphonen funkade hade det väl gett sig så småningom, men nu är det en tröskel att ta sig över som jag då oftast kan ta genvägar runt.
Samma IT-smarthuvud bestämde också att det där med att "alla ska ha Iphone" gällde bara tjänstemän, så de kollektivanställda som har jobbtelefon får en Samsung istället. Det fick min kollega Carl. Carl har en Iphone privat, och har samma problem med Samsung som jag har med Iphone. Idag hände följande bisarra: Carl skulle sms:a mig en bild. Han visste inte hur man gjorde, så jag fick helt enkelt handgripligen ta över hans Samsung och visa hur man gjorde. Sedan skulle jag vidarebefordra sagda bild i ett mail. Då fick jag langa över min Iphone till honom och be honom visa. Svordomar utbyttes, hade vi kunnat hade vi även bytt telefoner men det tror jag aldrig IT hade gått med på. Men seriöst: känns verkligen inte särskilt effektivt det här.
Samma IT-smarthuvud bestämde också att det där med att "alla ska ha Iphone" gällde bara tjänstemän, så de kollektivanställda som har jobbtelefon får en Samsung istället. Det fick min kollega Carl. Carl har en Iphone privat, och har samma problem med Samsung som jag har med Iphone. Idag hände följande bisarra: Carl skulle sms:a mig en bild. Han visste inte hur man gjorde, så jag fick helt enkelt handgripligen ta över hans Samsung och visa hur man gjorde. Sedan skulle jag vidarebefordra sagda bild i ett mail. Då fick jag langa över min Iphone till honom och be honom visa. Svordomar utbyttes, hade vi kunnat hade vi även bytt telefoner men det tror jag aldrig IT hade gått med på. Men seriöst: känns verkligen inte särskilt effektivt det här.
måndag 15 juli 2019
Återträffen
Har läst Återträffen av Camilla Sten och Viveca Sten (är de släkt? Orkar ej googla), en liten bok som jag nappade åt mig från Nyligen tillbakalämnat-hyllan på bibblan och läste ut på ett par timmar. Det var alltså ingen diger lunta utan snarare en novell.
Handlingen:
Fem kvinnor åker till fjällen för en återförening. Det är tjugo år sedan de pluggade ihop och Lisen - som äger ett överdådigt hus i Åre - bjuder in. Trots den inledande champagnen maler oron inför en helg med personer som de egentligen inte känner längre. Helgen börjar glatt med en god middag och prat om gamla minnen, men allt eftersom börjar sprickorna visa sig. Livsbesvikelser och avund kommer i dagen, och medan snöovädret tilltar på fjället övergår den sjudande spänningen i öppen konflikt. De kan inte förlåta vare sig varandra eller sig själva för gamla försyndelser. Och när nya hemligheter når upp till ytan brister fördämningarna. Fem åker dit men bara fyra återvänder hem.
Den här berättelsen kändes väl lite väl gjord om ni frågar mig. Fattar inte varför folk ens åker på såna tillställningar med gamla bekanta när de a. inte har något gemensamt längre, och b. fullt upp med att hålla masken och spela något slags spel inför varandra, och så ska de alltid hamna i någon situation där de blir strandsatta, isolerade och helt utlämnade till varandra och då spricker fasaderna. Gäsp. Sen tyckte jag att karaktärerna var rätt så överdrivna, samtidigt som jag ändå hade lite svårt att hålla ordning på vem som var vem. Och sen fattar jag inte varför alla såna här berättelser alltid ska leda till att obehagliga sanningar ska avslöjas och smutsig byk ska tvättas i allas åsyn. Det hade varit mycket mer realistiskt om de här fem gamla klasskompisarna hade varit påklistrat och lite sammanbitet artiga i varandras närvaro och lite lagom falskt baktalande i någons frånvaro. Typ Mia Skäringers "nu ska det här fattiga fettot gå ut och ta en rök"-scen i Solsidan. Den här boken får två stormvarningar av fem möjliga.
Det kom för mig i en hast
Har läst Det kom för mig i en hast av Maria Bouroncle, en bok som har undertiteln Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson.
Handlingen:
"Plötsligt slår det honom att fönstren inte immat igen som de brukar när hon hänger tvätt inomhus om vintern. Det luktar surt och är förunderligt tyst i huset. 'Var håller ungarna hus?' frågar han men får inget svar. När Artur öppnar dörren till kammaren får han syn på den stora, runda kopparkitteln som står någon meter från tröskeln. Den är till hälften fylld av vatten, resten har runnit ut över golvet. Vattnet i den stora pannan är uppblandat med spyor." Det är en kall påsk, våren 1929. Artur lämnar sin fru och sina tre barn i några timmar för att bege sig ut och hämta ved. När han kommer tillbaka har hans liv slagits i spillror. Berättelsen om Ingeborg Andersson, och vad som hände den där dagen 1929, har tidigare varit en väl förborgad hemlighet. Det tragiska familjeödet återberättas nu av Ingeborg Anderssons systers barnbarn, Maria Bouroncle.
Jag gillade inte den här boken. Eller det hade väl varit väldigt makabert om man hade gillat en bok om barnamord, men, ja, den kan ju vara bra och välskriven och sådär ändå. Men jag tyckte mest att den här berättelsen var rörig, hoppade hit och dit i tiden, varvade brev och journalanteckningar med det som "tidigare varit en väl förborgad hemlighet" och som väl då var ett försök att återberätta vad som hänt. Vet dock inte om man egentligen fick veta speciellt mycket mer om det? NJA, känner jag. Den här boken får en elchock av fem möjliga.
På spaning efter den helg som flytt
Sen jag upptäckte att Blogger hade en funktion där kontot på något sätt synkas med ens telefon (orkar inte ens försöka sätta mig in i hur det funkar) så blir det lite mer bilder i bloggen nuförtiden. Om någon mot förmodan undrade om varför jag plötsligt, efter mer än tio år med i princip helt bildfria blogginlägg, plötsligt har börjat gödsla med mina mästerfotografier.
Förr, innan Instagram fanns, hade jag ju en "fotodagbok". Hade i princip alltid med mig en digital kamera vart jag än gick, satt nästan varje dag och laddade över bilder till datorn och redigerade i Photoshop och kodade i html och laddade upp med en FTP-klient och höll på. Vilket jobb, så skulle jag aldrig orka hålla på nuförtiden. Har blivit så teknik-lat och förkastar nästan allt som kräver mer än att klick och/eller som inte funkar exakt med en gång.
I alla fall. I lördags var jag på självplockning av hallon. Det regnade, men vi plockade i en odlingstunnel så det var inget som störde. Fick ihop 15 liter på typ ingen tid alls. Sen tog det betydligt längre tid att styckfrysa allting eftersom min man envisas med att knöka frysen full till bristningsgränsen, så det fanns knappt någon plats att ställa in en bricka på. Fick ta ut lite bröd under tiden. En gång hade jag en kollega som påstod att man absolut inte kunde frysa in bröd som varit fruset tidigare, men det är ju rena löjan. Det går hur bra som helst. I helgen åt vi även en parmesanost som hade bäst-före-datum 19 mars och i fredags drack jag ett glas juice som gick ut 27 juni. Allt smakade ypperligt och jag lever och har hälsan.
På lördagseftermiddagen blev det regn och åska, men på söndagsmorgonen sken solen igen. Gick ut med hundarna i skogen och höll på att bli uppäten av en miljon myggor. Som ju stormtrivs när det är varmt och fuktigt. Det känns som något man borde ha lärt sig vid det här laget, men nä. Myggmedel och jag går aldrig ut tillsammans.
Jag stannade för att ta en bild av en fjäril på en blomma. Tage är det mest nyfikna som finns så han tvärvände för att kolla vad jag gjorde, och en millisekund efter att den här bilden togs hade fjärilen flugit sin kos.
Sen var det Falsterbo Horse Show och Nation's Cup för hela slanten. På TV då alltså. Och vilken dag! Guld till Sverige i både dressyr och hoppning! AAAAH. Har sagt det förut och säger det gärna igen, Falsterbo gör sig bäst på tv. Så härligt att kunna ligga i soffan (ja, teoretiskt alltså. Ingen ska tro att jag låg avslappnad och slöade när Peder skulle in på sin sista avgörande runda!) och se allting jättebra istället för att sitta på en stekhet läktare och bränna sig i solen och möjligtvis kunna se ETT moment eller ETT hinder bra, och sedan gå och gå i hundra år för att komma till parkeringen och sedan sitta i bilkö i timmar för att ta sig ut från området när allting är slut och alla ska hem. Tack, men nej tack säger jag.
Här är - ursäkta för osammanhängande - en bild av en ros som vi grävde upp från min mans förra trädgård. Vet inte vad sorten heter, men det är en sån där gammal sort som doftar HIMMELSKT. Såna där gamla sorter är såkallat rotäkta, till skillnad från moderna rosor som är ympade på någon grundstam, så de kan sprida sig. I min mans gamla hus växte de längs med en hel husvägg och det var förtjusande. Men den där ynkliga magra jorden vi har vill lite annorlunda när det kommer till förökning. Inte ens ringblommor, som annars brukar dyka upp både här och där, vill fröså sig i vår trädgård. Men efter 10 år eller så har i alla fall denna ros lite försiktigt börjat att ta plats. Blir glad för varje knopp jag ser.
Ja, det var väl allt. I helgen var det marknad här i byn, men vi orkade inte gå dit. Det har även varit såna där "dagar" som varje stad med någon form av självaktning har varje sommar, med artister och öltält och tivolin och sånt där, i stan, men vi orkade inte gå dit heller. Eller orkade och orkade, sånt där är ju verkligen inget för någon som hatar folk, trängsel och oljud. Ni hör mig aldrig klaga över att "det aldrig händer något", det kan jag lova.
Nu är det två veckor kvar till semestern. KÄMPA!
Förr, innan Instagram fanns, hade jag ju en "fotodagbok". Hade i princip alltid med mig en digital kamera vart jag än gick, satt nästan varje dag och laddade över bilder till datorn och redigerade i Photoshop och kodade i html och laddade upp med en FTP-klient och höll på. Vilket jobb, så skulle jag aldrig orka hålla på nuförtiden. Har blivit så teknik-lat och förkastar nästan allt som kräver mer än att klick och/eller som inte funkar exakt med en gång.
I alla fall. I lördags var jag på självplockning av hallon. Det regnade, men vi plockade i en odlingstunnel så det var inget som störde. Fick ihop 15 liter på typ ingen tid alls. Sen tog det betydligt längre tid att styckfrysa allting eftersom min man envisas med att knöka frysen full till bristningsgränsen, så det fanns knappt någon plats att ställa in en bricka på. Fick ta ut lite bröd under tiden. En gång hade jag en kollega som påstod att man absolut inte kunde frysa in bröd som varit fruset tidigare, men det är ju rena löjan. Det går hur bra som helst. I helgen åt vi även en parmesanost som hade bäst-före-datum 19 mars och i fredags drack jag ett glas juice som gick ut 27 juni. Allt smakade ypperligt och jag lever och har hälsan.
 |
| Beviset! |
Jag stannade för att ta en bild av en fjäril på en blomma. Tage är det mest nyfikna som finns så han tvärvände för att kolla vad jag gjorde, och en millisekund efter att den här bilden togs hade fjärilen flugit sin kos.
 |
| Fotobombaren Tage. |
Sen var det Falsterbo Horse Show och Nation's Cup för hela slanten. På TV då alltså. Och vilken dag! Guld till Sverige i både dressyr och hoppning! AAAAH. Har sagt det förut och säger det gärna igen, Falsterbo gör sig bäst på tv. Så härligt att kunna ligga i soffan (ja, teoretiskt alltså. Ingen ska tro att jag låg avslappnad och slöade när Peder skulle in på sin sista avgörande runda!) och se allting jättebra istället för att sitta på en stekhet läktare och bränna sig i solen och möjligtvis kunna se ETT moment eller ETT hinder bra, och sedan gå och gå i hundra år för att komma till parkeringen och sedan sitta i bilkö i timmar för att ta sig ut från området när allting är slut och alla ska hem. Tack, men nej tack säger jag.
Här är - ursäkta för osammanhängande - en bild av en ros som vi grävde upp från min mans förra trädgård. Vet inte vad sorten heter, men det är en sån där gammal sort som doftar HIMMELSKT. Såna där gamla sorter är såkallat rotäkta, till skillnad från moderna rosor som är ympade på någon grundstam, så de kan sprida sig. I min mans gamla hus växte de längs med en hel husvägg och det var förtjusande. Men den där ynkliga magra jorden vi har vill lite annorlunda när det kommer till förökning. Inte ens ringblommor, som annars brukar dyka upp både här och där, vill fröså sig i vår trädgård. Men efter 10 år eller så har i alla fall denna ros lite försiktigt börjat att ta plats. Blir glad för varje knopp jag ser.
 |
| La vie en rose |
Nu är det två veckor kvar till semestern. KÄMPA!
fredag 12 juli 2019
Lite om ditt och datt
Min hjärna verkar ha gått på semester redan. Igår var jag och handlade, funderade lite på vad jag/vi skulle ha till middag i helgen och kom fram till att jag var sugen på stekt strömming och potatismos. Mmm...det är ju svingott. Köpte strömming. Eller sill, som det heter här nere. Men där jag kommer ifrån heter det strömming. Blev lite chockad när jag (för många år sen i och för sig) insåg att det jag trott var inlagd sill (som jag inte äter) i själva verket var en av mina älsklingsrätter.
Sen vet jag inte hur jag tänkte med moset, för det vet ju alla att man inte kan göra potatismos av färskpotatis. Fast sen googlade jag och fick lära mig att det kan man visst det, även om det krävdes lite extra dalt vid tillagningen. Får väl prova och se om det funkar då. Fast sen tänkte jag lite till och kom på att det finns säkert gammelpotatis att köpa, för nuförtiden kan man väl för fan köpa exakt allt när som helst och hur som helst. Så det är nog inte ett problem egentligen.
När jag flyttade hemifrån (1985) och fick ett eget hushålle, för att citera Lotta på Bråkmakargatan, så fanns det en (1) butik i det området där jag bodde. Den stängde klockan 18.00 på vardagar, kl 13.00 på lördagar och var helt stängd på söndagar. Blev man sugen på pannkakor men hade slut på mjölken kl 14.30 en lördagseftermiddag fick man helt enkelt vänta till måndag, alternativt göra sig omaket att ta bussen ner till stan, där det fanns någon liten snordyr jourbutik.
Det var också på den här tiden som saker i affärer kunde ta slut. Om man kom för sent på dagen vissa dagar i veckan så kunde både bröd- och köttdiskarna gapa tomma. Nu kanske någon tror att det här är gamla skrönor från Östtyskland eller Tjeckoslovakien, men så här var det faktiskt även i Sverige. Innan någon bestämde att allting skulle vara tillgängligt alltid och att alla affärer skulle ha öppet snudd på dygnet runt och året om. Javisst är det bekvämt. Men man blir ju lite beklämd över att folk har mage att klaga över att Konsum stänger ett par timmar tidigare på midsommar och julafton. Eller att det finns 78 olika sorters bröd i bröddisken och folk lik förbannat gnäller över att det inte finns dagsfärsk limpa. VART ÄR VI PÅ VÄG? Vet inte hur jag kom in på detta när jag egentligen skulle skriva om hur gott det är med stekt strömming och potatismos. Och lingon och rå lök. Outgrundliga äro bloggens vägar.
Sen vet jag inte hur jag tänkte med moset, för det vet ju alla att man inte kan göra potatismos av färskpotatis. Fast sen googlade jag och fick lära mig att det kan man visst det, även om det krävdes lite extra dalt vid tillagningen. Får väl prova och se om det funkar då. Fast sen tänkte jag lite till och kom på att det finns säkert gammelpotatis att köpa, för nuförtiden kan man väl för fan köpa exakt allt när som helst och hur som helst. Så det är nog inte ett problem egentligen.
När jag flyttade hemifrån (1985) och fick ett eget hushålle, för att citera Lotta på Bråkmakargatan, så fanns det en (1) butik i det området där jag bodde. Den stängde klockan 18.00 på vardagar, kl 13.00 på lördagar och var helt stängd på söndagar. Blev man sugen på pannkakor men hade slut på mjölken kl 14.30 en lördagseftermiddag fick man helt enkelt vänta till måndag, alternativt göra sig omaket att ta bussen ner till stan, där det fanns någon liten snordyr jourbutik.
Det var också på den här tiden som saker i affärer kunde ta slut. Om man kom för sent på dagen vissa dagar i veckan så kunde både bröd- och köttdiskarna gapa tomma. Nu kanske någon tror att det här är gamla skrönor från Östtyskland eller Tjeckoslovakien, men så här var det faktiskt även i Sverige. Innan någon bestämde att allting skulle vara tillgängligt alltid och att alla affärer skulle ha öppet snudd på dygnet runt och året om. Javisst är det bekvämt. Men man blir ju lite beklämd över att folk har mage att klaga över att Konsum stänger ett par timmar tidigare på midsommar och julafton. Eller att det finns 78 olika sorters bröd i bröddisken och folk lik förbannat gnäller över att det inte finns dagsfärsk limpa. VART ÄR VI PÅ VÄG? Vet inte hur jag kom in på detta när jag egentligen skulle skriva om hur gott det är med stekt strömming och potatismos. Och lingon och rå lök. Outgrundliga äro bloggens vägar.
Kanininlägg
Hur som helst: De är jättegölliga. Tyvärr tycker hundarna samma sak, fast av fel anledning. Är väldigt glad för att vi tog beslut om att sätta staket runt där kaninburarna står, för de, hundarna alltså, vill inget hellre än att komma in och bekanta sig på riktigt nära håll. Det får de av förklarliga skäl inte, och då står de utanför och lipar avundsjukt (Remus) eller studsar upp och ner som en vettvilling (Tage). Hilding är den som bryr sig minst. Det är dock bara när vi är därinne som de håller på så, i övrigt har de nog börjat vänja sig vid de nya flockmedlemmarna. Skönt ändå.
Aptit har de små liven, tycker att det är en ständig påfyllning av ätbara saker och nästa gång man tittar in så är jättehögen helt borta. Tycker det är så kul att se kaniner sitta och mumsa och se till exempel ett salladsblad som liksom bara guppar in i munnen och så det där ljudet när de tuggar. Ja, jag är väl extremt lättroad då, men jag kan sitta och glo och lyssna på det hur länge som helst. De får inget kraftfoder utan bara gräs, hö och grenar. Ett och annat äpple, salladsblad eller morot slinker ju också ner. Sedan får jag tillbaks det i form av finfin gödsel till mina odlingar. Win-win.
Podrick, hanen, är den som är mest social och nyfiken av sig. Han kommer gärna fram och vill bli klappad och kliad. Systrarna Arya och Sansa är lite mer skygga och sprätter fortfarande iväg om man råkar göra en oförsiktig rörelse, men det kommer väl så småningom. De är ju inte så gamla ännu.
Burarna står mitt emot varandra, så att Podrick - som ju är ensam i sin bur - kan se sina tjejer. Till semestern ska vi bygga till utedelar på burarna så att de får lite mer plats och möjligheter till sysselsättning.
 |
| Arya (tv) och Sansa (th) äter vitkål med god aptit. |
 |
| Podrick! <3 <3 <3 PS: Tror inte jag kommer göra karriär som kaninfotograf. |
* Alla fattar ju att det här är både lögn och hittepå, men det är ju så som INFLUENCERS uttrycker sig och jag tyckte det lät lite kul.
torsdag 11 juli 2019
Dagens ungdom
Det börjar bli väldigt trångt i akvariet där de bor, jag ska försöka fixa en temporär utebur med hjälp av en pallkrage i väntan på att deras voljär ska bli klar. Där kan de sen få börja vara några timmar om dagen så att de kan vänja sig vid utelivet. Tänker att de ska få flytta dit permanent ungefär lagom till semestern eller så. FÖR DÅ ÄR DE VUXNA!
Här kommer en liten tidsresa:
 |
| 20 juni: Nykläckt Villanelle örlar omkring bland de icke existerande kullsyskonen i kläckaren. |
Är helt fascinerad av hur fort de växer. Villanelle låg ju för fan i ett ÄGG för tre veckor sen. Om ytterligare tre veckor är hen vuxen och ska (förhoppningsvis, om det är en höna) börja lägga ägg. G-A-L-E-T. Som tuppen sa. Höhöhö.
 |
| 22 juni: Villanelle och några av fostersyskonen (födda 15 juni) under sin plastmamma. |
 |
| 1 juli: Har börjat få fjädrar. |
Min man brukar sätta ner dom i en pappkasse som han stänger med klädnypor när han städar buren, jag har dom numera i en transportbur för katter (som jag även använder till mina hundar, men säg det inte till dom) för de är också väldigt flaxiga. Vaktlarna alltså. Hoppar gärna en halv meter upp i luften utan förvarning, så det gäller att vara med på noterna.
 |
| 10 juli: En massa fjädrar. Vi har tagit bort plastmamman nu, dels för att den inte behövs, dels för att den knappt får plats längre. TROR Villanelle är den i mitten, flankerad av två i princip identiska fostersyskon samt en av två som också är i princip identiska fast på ett annat sätt. Tror den färgteckningen med vitt bröst kallas "tuxedo". De andra är väl viltfärgade eller möjligen honung. Kan inte det här med vaktelfärger särskilt bra som ni märker. |
 |
| Snöboll, den enda ljusgula kycklingen, har blivit helvit med en svart fläck i nacken. |
 |
| Vända röven till när kameran är framme är de bra på. Snöboll, Villanelle och en av de än så länge namnlösa. |
onsdag 10 juli 2019
Mamma sa att jag var sjuk
Har läst Mamma sa att jag var sjuk av Julie Gregory, en bok som handlar om den rätt så märkliga sjukdomen Münchhausen By Proxy. "Hemskt vad den sjukdomen är populär nuförtiden", kommenterade min man och ja, den har nog blivit uppmärksammad i en och annan dramathriller. Den här boken är i alla fall based on a true story:
Julie Gregory överlevde Münchhausen by proxy, förmodligen den mest komplicerade och dödsbringande formen av barnmisshandel som är känd idag. Från sin tidiga barndom blev Julie Gregory regelbundet röntgad, opererad och medicinerad i en fåfäng kamp mot sjukdomar som skapades i hennes mors fantasi. Münchhausen by proxy (MBP) är världens hemligaste och farligaste form av barnmisshandel där vårdnadshavaren, oftast modern, uppfinner symtomen hos sitt barn därför att hon eftersträvar läkarnas uppmärksamhet.
Många MBP-barn dör men Julie inte bara överlevde, hon undkom sin mors dödsbringande galenskap och byggde upp en ny identitet som en levande, frisk ung kvinna.
Mamma sa att jag var sjuk är en originell, skrämmande, vacker och humoristisk berättelse om en familj som lever isolerad i en jättehusvagn, om deras vilda shoppingseanser, om vapenexercis i rädsla för omvärlden och om godtrogenhet hos medicinska och sociala befattningshavare. Den visar också de band av kärlek och terror som håller Julies familj samman, och även den kärlek som gör ett barn villigt att offra sig själv för sin mammas lycka.
Jag tycker den här boken var sådär. Lite rörig och osammanhängande och jag väntade hela tiden på någon slags uppgörelse som aldrig riktigt kom. Men det har väl med att göra att saker som på riktigt är based on a true story inte är så himla tillrättalagda och inte följer någon dramaturgisk kurva så som vi är vana vid att en fiktiv berättelse byggs upp. Jag håller med om att berättelsen var originell och skrämmande, men "vacker och humoristisk" vete fan om jag tycker den var. Språket var lite torrt och träigt och nu är jag väl en hemsk människa, men jag kände inte att jag blev speciellt berörd, det var som att det fanns en distans till allt (och det kanske är medvetet, vad vet jag). Den här boken får två läkarundersökningar av fem möjliga.
Julie Gregory överlevde Münchhausen by proxy, förmodligen den mest komplicerade och dödsbringande formen av barnmisshandel som är känd idag. Från sin tidiga barndom blev Julie Gregory regelbundet röntgad, opererad och medicinerad i en fåfäng kamp mot sjukdomar som skapades i hennes mors fantasi. Münchhausen by proxy (MBP) är världens hemligaste och farligaste form av barnmisshandel där vårdnadshavaren, oftast modern, uppfinner symtomen hos sitt barn därför att hon eftersträvar läkarnas uppmärksamhet.
Många MBP-barn dör men Julie inte bara överlevde, hon undkom sin mors dödsbringande galenskap och byggde upp en ny identitet som en levande, frisk ung kvinna.
Mamma sa att jag var sjuk är en originell, skrämmande, vacker och humoristisk berättelse om en familj som lever isolerad i en jättehusvagn, om deras vilda shoppingseanser, om vapenexercis i rädsla för omvärlden och om godtrogenhet hos medicinska och sociala befattningshavare. Den visar också de band av kärlek och terror som håller Julies familj samman, och även den kärlek som gör ett barn villigt att offra sig själv för sin mammas lycka.
Jag tycker den här boken var sådär. Lite rörig och osammanhängande och jag väntade hela tiden på någon slags uppgörelse som aldrig riktigt kom. Men det har väl med att göra att saker som på riktigt är based on a true story inte är så himla tillrättalagda och inte följer någon dramaturgisk kurva så som vi är vana vid att en fiktiv berättelse byggs upp. Jag håller med om att berättelsen var originell och skrämmande, men "vacker och humoristisk" vete fan om jag tycker den var. Språket var lite torrt och träigt och nu är jag väl en hemsk människa, men jag kände inte att jag blev speciellt berörd, det var som att det fanns en distans till allt (och det kanske är medvetet, vad vet jag). Den här boken får två läkarundersökningar av fem möjliga.
måndag 8 juli 2019
Det bästa vädret: 18 grader, växlande molnighet, enstaka skurar
Hörde på radion i morse att folk just nu beställer solresor som om det inte fanns någon morgondag, och att begreppet "flygskam" (tydligen) inte räknas när den svenska sommaren beter sig exakt som den brukar (lite lynnigt) och inte som den gjorde 2018 (då antalet solresor av förklarliga skäl minskade dramatiskt eftersom Sverige under några månader verkade ha bytt plats med något valfritt land i norra Afrika).
Jaha, så längre än så sträcker sig (tydligen) inte folks såkallade miljömedvetenhet. Vi ska vara rädda om planeten för det finns bara en (som har förutsättningar för liv på det sättet vi känner till det). Fast det är (tydligen) viktigare att folk får sola och bada i Piña Colada i något turistparadis istället för att huttra över en halvsvedd bit fläskkarré under infravärmen på den egna uteplatsen under semestern. Alltså LÄGG AV. Det här är en helt normal svensk sommar. Sol ibland, regn ibland. Gilla läget, tycker jag. Regn är vatten och det torkar. Sluta lipa och tänk om. Eller sluta åtminstone att spela miljökortet och prata om flygskam och hemester om det ändå bara ska gälla när det är vackert väder och ni inte själva behöver göra några uppoffringar. Skärpning, kretiner.
Jaha, så längre än så sträcker sig (tydligen) inte folks såkallade miljömedvetenhet. Vi ska vara rädda om planeten för det finns bara en (som har förutsättningar för liv på det sättet vi känner till det). Fast det är (tydligen) viktigare att folk får sola och bada i Piña Colada i något turistparadis istället för att huttra över en halvsvedd bit fläskkarré under infravärmen på den egna uteplatsen under semestern. Alltså LÄGG AV. Det här är en helt normal svensk sommar. Sol ibland, regn ibland. Gilla läget, tycker jag. Regn är vatten och det torkar. Sluta lipa och tänk om. Eller sluta åtminstone att spela miljökortet och prata om flygskam och hemester om det ändå bara ska gälla när det är vackert väder och ni inte själva behöver göra några uppoffringar. Skärpning, kretiner.
fredag 5 juli 2019
Det var som katten?
I morse när jag körde till jobbet så såg jag att det låg som en gråspräcklig boll på vägen. "Oj vilken stor igelkott", tänkte jag och saktade in. När jag närmade mig så visade det sig att det var en katt. Som lojt reste sig, gäspade, sköt rygg och sedan nästan lite motvilligt slank ner i diket. Alltså, klockan var halv fem på morgonen, det hade regnat så vägbanan var våt och förmodligen rätt kall för det var bara omkring tio grader. Det kändes inte direkt som att en 90-väg med nyss nämnda väder- och temperaturförhållanden är det mysigaste stället på jorden för en katt att ligga och sova på? Ändå tittade den på mig med en kränkt blick, som om det var jag som var problemet. Hahaha. Älskar det där draget hos katter.
onsdag 3 juli 2019
Staden
Har läst Staden av Camilla Sten, en bok som beskrevs som en "klaustrofobisk nagelbitare".
Handlingen:
Handlingen:
Det har gått sextio år sedan hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn försvann. Niohundra människor spårlöst borta. Ingen vet hur det gick till. Var det en olycka, ett massjälvmord eller spelade stadens fanatiska väckelserörelse en roll i försvinnandet?
Alice är en ung dokumentärfilmare som vuxit upp med sin mormors berättelser om Silvertjärn. Nu vill hon en gång för alla ta reda på sanningen. Hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i den isolerade och övergivna staden och samla in material till filmen. Men så fort de anländer börjar de höra underliga ljud och se oförklarliga saker. Snart måste de fråga sig om det förflutna verkligen är förflutet, eller om staden kommer att sluka dem också.
(((( !!! SPOILER ALERT !!! ))))
Jag tyckte det här berättelsen var lite både och. På sina ställen var den riktigt krypande obehaglig på ett nästan Stephen Kingskt sätt - och det är inget dåligt omdöme när det kommer från mig. Men bitvis blev det lite för tunt och osannolikt. Varför var det till exempel så OMÖJLIGT att ta sig därifrån? De hade ju tagit sig dit med bil, då fanns det ju en väg tillbaka, även om det var långt att gå så var det väl ändå bara att börja traska? Och var hade egentligen Aina bott under alla dessa år? Det känns ju inte så trovärdigt att hon hade bott kvar i Silvertjärn utan elektricitet, värme, mat, kläder och mänskligt sällskap, det finns väl ändå en gräns för hur mycket mat och sånt folk har hemma i sina hus, det kan ju ändå inte räcka i sextio år. Och om hon bott någon annanstans så känns det ju rätt osannolikt att hon skulle ha koll på EXAKT när Alice och de andra kom dit. Och blommar en psykos verkligen ut helt utan förvarning cirka en millisekund efter att man slutat att ta sin medicin? Eller det kanske är så det går till, inte vet jag, men det hade varit mer sannolikt om förändringen kommit lite mer smygande. Sen hade jag gärna sett att biten med pastorn och det religiösa hjärntvättandet hade byggts upp lite snitsigare, nu var det mest först jättetrevlig och sen galen sektledare från en dag till en annan utan att man så att säga fick vara med på den resan. Lite mer om nedläggningen av gruvan och hur det påverkade bygden (mer än det klassiska allmänt depp och "problem med spriten") hade ju inte heller skadat. Sorry för spoiler. Den här boken får tre nedlagda gruvor av fem möjliga.
tisdag 2 juli 2019
Liten börjar bli stor
Idag fyller Villanelle 12 dagar. Hon växer och frodas tillsammans med sina fostersyskon, snart ser man inte någon skillnad på dom i storlek. Igår lade jag in lite flisade grenar till dom. I fliset medföljde en och annan gråsugga, vilket uppskattades av ungdomarna. Så kul att se att de liksom direkt fattar vad de ska göra, trots att de inte har någon mamma som har visat dom. Man tycker ju att människan som art är rätt så efterbliven om man ser till hur lång tid det tar innan våra avkommor klarar sig själva. Fast sett ur ett evolutionärt perspektiv så verkar det ju ändå ha funkat även på den tiden som människan inte var bofast och var tvungen att asa runt på sina ungar och pick och pack med vargar och sabeltandade tigrar i hasorna. Det blev väl mer spill på den tiden, men människan överlevde ju bevisligen det också.
Satt igår kväll och försökte ta lite bilder, men det är inte det lättaste. De är inte stilla många sekunder i taget. Vaktlarna dårå. Men här är i alla fall lilla Villanelle:
Nu har hon nästan bara dun kvar på huvudet, resten har börjat bytas ut mot riktiga fjädrar.
Att vara vaktelfotograf är rätt så tålamodsprövande. Bilden ovan är den minst suddiga av jättemånga. De flesta bilder blir nämligen någonting i den här stilen:
Tänk förr, när man fotade analogt och fick betala för varje framkallad bild (om man inte hade en dyr kamera och ett eget mörkrum), om någon mot förmodan minns det. Då hade man blivit ruinerad. Tänk också förr, när man hade en digitalkamera och var tvungen att leta rätt på en sladd och koppla in till sin stationära dator för att få över bilderna. Det digitala fotograferande var ju en revolution, men nu verkar det också lite jobbigt jämfört med att bara daska fram telefonen, knäppa, ladda upp. Mmm. Älskar när det är smidigt.
Satt igår kväll och försökte ta lite bilder, men det är inte det lättaste. De är inte stilla många sekunder i taget. Vaktlarna dårå. Men här är i alla fall lilla Villanelle:
 |
| Villanelle, 11 dagar gammal (eftersom bilden togs igår) |
Nu har hon nästan bara dun kvar på huvudet, resten har börjat bytas ut mot riktiga fjädrar.
Att vara vaktelfotograf är rätt så tålamodsprövande. Bilden ovan är den minst suddiga av jättemånga. De flesta bilder blir nämligen någonting i den här stilen:
 |
| Villanelle vill inte vara med på bild. |
 |
| Eller möjligen så här. Vaktlar gillar ju att gömma sig. Det är deras huvudsakliga hobby. |
Tänk förr, när man fotade analogt och fick betala för varje framkallad bild (om man inte hade en dyr kamera och ett eget mörkrum), om någon mot förmodan minns det. Då hade man blivit ruinerad. Tänk också förr, när man hade en digitalkamera och var tvungen att leta rätt på en sladd och koppla in till sin stationära dator för att få över bilderna. Det digitala fotograferande var ju en revolution, men nu verkar det också lite jobbigt jämfört med att bara daska fram telefonen, knäppa, ladda upp. Mmm. Älskar när det är smidigt.
måndag 1 juli 2019
Pappaklausulen
Har läst Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri, eller nja, ska jag vara ärlig så läste jag kanske hälften och sen orkade jag inte mer för det hände ju aldrig någonting och sen började jag reta mig på att ingen hade några namn och sen tröttnade jag mer och mer på att varje stycke inleddes med beskrivningar i stil med "en son som också är en pappa",
"en farfar som också är en morfar", "en flickvän som också är jurist", "en dotter som också är en syster" och så vidare. Orkade ej hålla ordning på allt detta och tappade därför lusten att läsa klart. Den här boken får en dysfunktionell familjekonstellation av fem möjliga.
Juli!
I fredags eftermiddag tyckte jag också att jag började känna av halsont och tänkte att NU ÄR DET KÖRT. Kände/orkade inte för att laga någon mat värd namnet så det blev korv med bröd till kvällsmat. Jag som gillar kryddiga korvar hade köpt en sort som hette SCORPION CHILI till mig själv och någon mesig bratwurst till min man som inte gillar stark mat. Det gör jag, men SCORPION CHILI var någonting i hästväg, det var så att eldsflammorna stod ut ur öronen på mig redan efter en tugga och ännu fler efter att ha ätit en hel. Lite för bra till och med för mig, men jag tänker att den nog tog död på alla förkylningsvirus som fanns i den halsen, för den där annalkande potentiella sommarförkylningen kom liksom av sig i sin linda och ingen är ju gladare än jag för det.
Igår var det trettiotre grader varmt. Ja, det var ju säkert varmare någon annanstans för det är det ju alltid när man diskuterar väder oavsett om det är varmt eller kallt. "Vi hade sju minus i morse", säger någon kanske en ruggig vinterdag, och då är det ALLTID någon annan som har haft åtta och en tredje bortåt tio grader kallt. Det slår aldrig fel. Aja, hur som helst, det var varmt. Hade det inte varit för att väderleksrapporten utlovat svalare väder och kanske till och med en regnskur i veckan som kommer så hade jag varit deprimerad, men nu kunde man väl härda ut med hjälp av glass, korsdrag och kalla drycker. Jag är verkligen inte gjord för värme. Orkar ingenting och klagar oavbrutet (som ni märker).
Vaktelbebisarna växer så det knakar. De lite äldre, som blev två veckor i lördags, har redan börjat få fjädrar. En blir vit och ser just nu ut som en snöboll. De andra, Villanelle inkluderad, blir nog alla mer eller mindre viltfärgade. Det heter säkert något flashigt när de har olika nyanser av brunspräcklighet, men det där med färger och dess beteckningar överlämnar jag åt någon annan. Villanelle har också börjat bli av med dunet och få riktiga fjädrar. Känns helt sjukt att de här små krypen ska börja lägga ägg redan om någon månad?
Och så blev det juli. Också helt sjukt, vart tar tiden vägen? Våren försvann i ett hav av jobb, det var inte planen men det berodde ju till mångt och mycket på Narcissus. Är fortfarande rätt bitter över hur mycket han förpestade min tillvaro och att han liksom har snott ett halvår av mitt liv. Känns det just nu lite som i alla fall. Han fick ju dessutom tre månaders arbetsbefriad uppsägningstid, vilket stör mig för jag tycker han kunde ha fått sparken rätt upp och ner på stående fot så att säga. Fast så går det ju inte till (och det tycker jag väl rent principiellt är bra, fast just i detta fall hade jag villigt och av ren elakhet kunnat avstå från alla mina principer). Nu på fredag är i alla fall Narcissus' sista dag som officiellt anställd på det här företaget. Mmm. Skadeglädjen. Den enda sanna.
Igår var det trettiotre grader varmt. Ja, det var ju säkert varmare någon annanstans för det är det ju alltid när man diskuterar väder oavsett om det är varmt eller kallt. "Vi hade sju minus i morse", säger någon kanske en ruggig vinterdag, och då är det ALLTID någon annan som har haft åtta och en tredje bortåt tio grader kallt. Det slår aldrig fel. Aja, hur som helst, det var varmt. Hade det inte varit för att väderleksrapporten utlovat svalare väder och kanske till och med en regnskur i veckan som kommer så hade jag varit deprimerad, men nu kunde man väl härda ut med hjälp av glass, korsdrag och kalla drycker. Jag är verkligen inte gjord för värme. Orkar ingenting och klagar oavbrutet (som ni märker).
Vaktelbebisarna växer så det knakar. De lite äldre, som blev två veckor i lördags, har redan börjat få fjädrar. En blir vit och ser just nu ut som en snöboll. De andra, Villanelle inkluderad, blir nog alla mer eller mindre viltfärgade. Det heter säkert något flashigt när de har olika nyanser av brunspräcklighet, men det där med färger och dess beteckningar överlämnar jag åt någon annan. Villanelle har också börjat bli av med dunet och få riktiga fjädrar. Känns helt sjukt att de här små krypen ska börja lägga ägg redan om någon månad?
 |
| Snöboll, 14 dagar. |
Och så blev det juli. Också helt sjukt, vart tar tiden vägen? Våren försvann i ett hav av jobb, det var inte planen men det berodde ju till mångt och mycket på Narcissus. Är fortfarande rätt bitter över hur mycket han förpestade min tillvaro och att han liksom har snott ett halvår av mitt liv. Känns det just nu lite som i alla fall. Han fick ju dessutom tre månaders arbetsbefriad uppsägningstid, vilket stör mig för jag tycker han kunde ha fått sparken rätt upp och ner på stående fot så att säga. Fast så går det ju inte till (och det tycker jag väl rent principiellt är bra, fast just i detta fall hade jag villigt och av ren elakhet kunnat avstå från alla mina principer). Nu på fredag är i alla fall Narcissus' sista dag som officiellt anställd på det här företaget. Mmm. Skadeglädjen. Den enda sanna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)