Made to make you blue

I helgen kom det snö, inte mycket och det mesta har försvunnit nu och jag försökte vara förutseende och sopa av min bil på söndagen så att man skulle slippa inleda veckan med att stå där på morgonen och skrapa och mödas och ha sig. Det fick jag göra ändå, både in- och utvändigt, samt krypa in genom  dörren på passagerarsidan eftersom låset på förarsidan hade frusit. Men igår eftermiddag hade det ordnat till sig och var plusgrader och torr barmark. Gick en rask runda i skogen med hundarna och kände mig utomordentligt tillfreds. Hundarna var i synk och allt flöt på. Vill gärna ha dom lite som ett fyrspann, två framför mig och två bakom mig. Om Remus går framför mig så får jag anlägga ett tempo som får Skalman att verka snabbfotad om jag inte ska riskera att snubbla på honom (Remus alltså, inte Skalman, han ska såklart gå PRECIS framför fötterna på mig också istället för vid sidan), men går han bakom så har jag inte det problemet. Hilding kan också få för sig att en decimeter framför mattes fötter är det bästa stället i hela världen att vara på, så honom vill jag också gärna ha bakom mig, medan Tage och Laban gärna ligger i tät för att vara först på vad som komma skall. 

Kom hem och var på ett utomordentligt humör. Matade hönsen och körde sedan igång min tabata-träning  samtidigt som jag funderade på ett nytt upplägg. Nu kör jag 3x10 repetitioner à 60 sekunder med 10 sekunder mellan varje repetition och en minuts vila mellan varje tabata, men funderar på att ändra till 4x8 för att få lite variation. Men så ska man ju komma på övningar som passar till det också. Får väl testa lite olika och se vad som funkar. 

Åt kvällsmat med bok i soffan och sen kom min man hem och hade skurit sig i fingret och behövde plåstras om, så det gjorde jag. Sen var det dags att byta om och åka till bibblan för att lämna och hämta bok, sedan stallet och sen kom jag hem och kunde såklart inte somna. Låg först och löste korsord och sedan läste jag och jag var trött, men det var löv på spåret för sömntåget eller något, det var kraftigt försenat så när klockan ringde i morse så var det som att kliva upp ur en grav, vet förvisso inte hur det  känns men föreställer mig att det är rätt jobbigt. Aja, det är bara att bita ihop och knoga på. Idag ska det bli både sol och plusgrader och imorgon är det mars. 

Till stallet istället, v 9 2023, pt 1

Åkte till stallet och undrade om jag skulle fortsätta harva omkring med Ettan, men det behövde jag inte för det stod Trotjänarens namn bredvid mitt på tavlan. Blev först mest glad, idag är jag smärtsamt medveten om att Trotjänaren är en Stor Häst med stora rörelser. Eller ja, det märkte jag såklart igår också, men idag känns det i kroppen att jag mer är van vid ponnysteg om man säger så. 

Trotjänaren är ökänd för att smita ut ur boxen närhelst han får möjlighet, och det trots att han står uppbunden (ja, alltså inte hela tiden utan när man fixar med honom). Han har lärt sig att trycka huvudet mot boxdörren så att spännet på säkerhetsgrimskaftet löser ut, sen tar han tag med tänderna i boxgallret, öppnar skjutdörren till boxen hur enkelt som helst och promenerar ut. Detta visste jag, så jag hade koll. Trodde jag, alltså. Det hade jag såklart INTE, utan när jag kratsade ena bakhoven så kändes det som att Trotjänaren försökte dra benet åt sig, men det var istället hela Trotjänaren som vandrade iväg. Han går aldrig någon annanstans än till någon höpåse, och om inga höpåsar är packade, bort till där höet förvaras, för att förse sig själv med ett litet mellanmål. 

Förra veckan var ju teori, så då hade hästarna mestadels vila, så Trotjänaren kändes pigg. Han är annars känd för att vara rätt seg och lat (dvs den typ av häst som passar mig), men nu ångade han på. Vi hade markarbete och det fungerade rätt bra, men alltså Gud vad det är mycket häst att rida ihop. Lång som ett ösregn kändes han, men han är ju trevlig att sitta på och kan sina saker. Plus att han har en jätteskön dressyrsadel, det gör verkligen sån himla skillnad för sits och säte och hela middevippen. 

Nästa vecka är det hoppning och då ska vi ha ridlärare L. GULP. Ja, alltså inte för L:s skull utan för hoppningens. Med Trotjänaren. GULP, GULP, GULP. 

Allt för Bodil

Har läst Allt för Bodil av David Ärlemalm och det kan du också göra, efter att ha läst Lite död runt ögonen och Som natten. 

Detta är handlingen: 

”Allt för Bodil” fortsätter utmed samma gator som hyllade debuten ”Lite död runt ögonen” och uppföljaren ”Som natten”. Vi slår följe med den före detta missbrukaren och biltjuven Arto och 11-åriga dottern Bodil. I väntan på att baren han driver tillsammans med en vän ska gå ihop arbetar Arto extra som flyttgubbe åt ex-gangstern Rune. Men kan han lita på att Rune lämnat tjuvlivet eller riskerar Arto att åter dras mot avgrunden? Samtidigt ger sig Bodil ensam ut på gatorna under sommarlovets första veckor. En natt blir hon vittne till ett hemskt brott, en händelse som för henne i en livsfarlig riktning.

Jamen Gud vad jag gillade den här boken. Precis som de första två i detta som tydligen ska vara den avslutande boken i en svit som har namnet "Nattvak". Men jag vill ju ha MER! Vill veta hur det GÅR! För alla! Vill veta mer om de där karaktärerna som liksom svävar omkring lite i periferin, Ditte till exempel. Och kommer det att ordna sig för Arto och Bodil? Asynja, det verkar ju ha gått bra för henne, men visst vill man ha mer information. 

Blev alltså väldigt berörd av den här boken (precis som de två första). Bodil är ingen tillgiven liten gullunge, Arto är långt ifrån en perfekt pappa, men de kämpar på. Det går inte på räls, verkligen inte. Sen kommer det lite nya karaktärer in i bilden som man ju blir nyfiken på. David Ärlemalm, du gör bäst i att förlänga den här sviten och det EJ ESS EJ PI. Den här boken får fem Stockholmsnätter av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er. 

Coming up: MARS

I fredags lyckades jag smita från jobbet lite tidigare (vet inte varför jag envisas med att säga "smita" när det handlar om att kompensera för att jag jobbat längre andra dagar, men det är väl Luther som korrekturläser min hjärna på något sätt). Svepte in på ÖoB och köpte några förvaringskorgar för jag hade  fått en idé för min garderob som jag kommer till senare och vidare till Willys för där hade de rea på lax. Fick ett infall och köpte en påse lösgodis, vilket kanske händer...5 gånger per år? Åt en Nötcreme i bilen och ett barndomsminne ploppade upp. 
När jag var liten bodde jag ju alldeles otroligt långt ifrån ära och redlighet och när jag gick i skolan så var jag så himla avundsjuk på dom som bodde i byn och som kunde vara hemma några minuter efter att skolan var slut istället för att sitta och skaka i skolbussen med sura Kurt som chaufför, samt träffas utan att det behövde bli ett svenskt mästerskap i logistik och telefoni som det alltid var när jag och min kompis Gunilla skulle leka med varandra efter skolan. Det handlade om att utverka tillstånd för att sova över (alternativet att någon förälder skulle åka flera mil för att hämta på kvällen var sällan på tapeten, det skulle vara om vi visste att någon ändå skulle hit eller dit), var det hos Gunilla, som bodde i byn, så var det i regel inga problem om det inte blev för ofta, var det hos mig så var det ett jättekrångel. För även om föräldrarna till slut sa ja (ibland kunde man ju få ja från ena sidan och nej från den andra) så var man ändå tvungen att fråga sura Kurt om Gunilla fick åka med i skolbussen, för det bestämde han efter eget godtycke. Fick man ett ja på den andlösa frågan FårGunillaåkamedmighemidag? så kunde man mycket väl få ett nej på den ångestladdade uppföljaren Kanhonåkamedimorgonbittiockså? och då föll ju hela planen. Ett "ja" på båda var nästa som att vinna på lotteri (höll på att skriva Lotto men det fanns inte på den tiden). 

I alla fall. Om vi var hos Gunilla och om vi hade varsin krona (vilket inte alltid var fallet) så brukade vi gå till affären och köpa godis (bara en sån grej tyckte jag var fantastiskt spännande, jag måste ha varit oerhört lättroad som barn). För en krona fick man nämligen exakt en Nötcreme, en klubba och ett Bugg. Vi brukade sedan gå till skolgården (det fanns ingen lekplats i byn) och gunga medan vi nogsamt sög ut varenda molekyl ur Nötcremepåsarna, åt upp våra klubbor och tuggade våra Bugg med päronsmak och kände att detta var livet. Ska väl inte säga att den Nötcreme jag köpte på Willys och klämde i mig i bilen på vägen hem var min motsvarighet till Prousts Madeleinekaka, men lite nostalgisk blev jag ändå. 

Kom hem, tog ut hundarna på promenad och sedan hem och titta på Grand Prix dressyr från GHS. Sen kom min man hem och svor över att han glömt en stege i Kivik, men det var ju så dags att gräma sig över det nu. Sedan åt vi hämtmat och kollade på tidshoppningen från GHS (fast min man tröttnade efter ett tag och gick och gjorde något annat) och sen var det väl läggdags antar jag. 

På lördagen gick jag en långpromenad (12,5 km), kom hem och drog igång ett långkok, sedan tittade jag ikapp på Biggest Loser och Sveriges Mästerkock medan jag väntade på dressyren från GHS. Kollade på den och sedan fixade jag middag som vi åt medan vi tittade på Klovn The Movie (och skrattade så vi nästan grät). Började sedan kolla på Gothenburg Trophy från GHS, men hur tänker man när en klass BÖRJAR klockan 21.00? Den skulle inte avslutas förrän efter 23 någonting och det var ju alldeles för sent för lilla mig, så den skippade jag efter att ha sett de första kanske 15 ekipagen.  

Igår var dagen då jag organiserade mina underkläder (efter att ha gått min långpromenad såklart). I min garderob finns en (1) trådback och där ligger strumpor och underkläder i en halvdan röra som har irriterat mig ett bra tag. Men för ett tag sedan fick jag en snilleblixt som bestod i att man kunde ställa förvaringskorgar i trådbacken och på så sätt ha var sak på sin plats (lär ju inte få Nobelpriset för detta, men men). Det är inte alla mina trosor som funkar ihop med ridning, så inför varje ny morgon måste jag tänka om jag ska till stallet eller ej om jag inte vill att min dag ska sluta med ridsår. Det är inte heller helt lätt att hitta trosor som funkar ihop med ridning (annars hade det ju varit en enkel lösning att helt enkelt bara ha såna i sin garderob) och ska man då stå och rafsa i en hög efter de rätta så blir ju ordningen så småningom därefter. 

På ÖoB hittade jag praktiska korgar i plast i två olika storlekar som efter mina djävulska beräkningar skulle kunna passa i en trådback som sitter i en garderob som jag tror är 60x60 cm (för det är väl ändå någon slags standardmått för garderober) om man ställde en mindre på kortsidan av den större och stuvade dom andra två lite omlott som ett sånt där kinesiskt pussel. Det var vad jag höftade till med i teorin när jag stod på ÖoB och plockade bland olika korgar och byttor, och det visade sig bli en fullträff. Ägnade sedan en god stund åt att sortera enligt kategorin "trosor till ridning", "övriga trosor", "strumpor" och "bh:ar". Slängde ett tiotal udda strumpor samt varenda bh som jag vet att jag aldrig kommer att använda igen, vilket i princip var alla utom sport-bh:ar eftersom jag i princip aldrig har bh annat än när jag rider. Har några såna där bh-toppar som jag använder ibland, men också det blir alltmer sällan. Men nu ligger de i en liten korg istället för hopknölade i ett hörn i trådbacken. 

Kom att tänka på det franska ordet för bh, le soutien-gorge som ordagrant, enligt min fransklärare på Komvux, betyder den som håller ihop ravinen. Han sa detta relativt ofta, och såg samtidigt lite skräckslagen ut, ungefär som att han var rädd för att ramla ner i ravinen. Men håll med om att le soutien-gorge är ett ord med POWER, man tänker på Xena krigarprinsessan medan beeehåååå snarare  för tankarna till en mjäkig modell i Elloskatalogen. 

Blev i alla fall oerhört nöjd med resultatet i garderoben. Sen var det dags att ta sig an världscupen i hoppning från GHS. Det var en svår bana, bara fyra felfria, och det är inte så kul tycker jag för då är ju alla som går vidare till omhoppning redan placerade, sen finns det såklart många vinnarskallar som ändå rider som hästtjuvar och satsar allt för att komma etta, men det blir ändå lite mesigt när det bara är fyra stycken. Det är såklart inte heller kul om banan är så lätt att i princip alla går till omhoppning.

Ja, sen var väl helgen i princip slut och en ny arbetsvecka tornar upp sig. Stallet ikväll, jag var bergsäker på att det var hoppning men när jag tittade på schemat så såg jag att det var först nästa vecka, så då ska det säkert vara någon form av markarbete ikväll. Och på onsdag är det fan i mig MARS. Våren (enligt definitionen "mars, april ha knopp i håret") har börjat och de förhatliga oxveckorna (enligt min definition) är förbi, halleluja. 

It never happens to a boss mare

Jag jobbar på ett företag som ingår i en koncern som i sin tur ägs av ett investmentbolag som också äger en hel drös andra företag utan någon annan gemensam nämnare (i alla fall inte som jag känner till) än  själva ägarskapet. Ägarna är ju inte heller på något sätt involverade i det dagliga och stundliga som vi vanliga dödliga harvar på med för att få hjulen i våra respektive grottekvarnar att snurra. 

Men nu har ägarna i alla fall bestämt att en viss grej ska samordnas så att alla företag i den här gruppen ska göra på samma sätt i en viss fråga som jag har yttepyttelite med att göra. Jag har så lite att göra med det att 99 % hanteras av folk högre upp i organisationen, men igår blev jag av någon anledning och med väldigt kort varsel inslängd på ett möte med ägarnas representant och folk från de andra företagen i gruppen. Det visade sig vara möte nummer två och alla andra utom jag hade varit med på möte nummer ett, men det begrep ju inte jag till en börja med för jag tycker alltid att det verkar som att alla känner varandra utom jag. Dessutom var alla andra rätt så snofsigt klädda och jag själv hade på mig en tröja med en bild på en arg häst med budskapet IN A WORLD FULL OF PRINCESSES - BE A BOSS MARE som ytterligare förstärkte känslan av att vara en katt bland hermelinerna. 

Det pratades på både vitt och brett om hur man skulle göra med ditt och datt och där satt jag och fattade absolut ingenting men tänkte att det ger sig väl så småningom, någon gång sägs väl de förlösande orden som gör att allting trillar på plats. Men nä, det hände liksom aldrig. Sen på slutet kom frågan om någon hade någon fråga, och folk ställde alldeles oerhört initierade frågor på en detaljnivå som började bli skrämmande eftersom jag började misstänka att det eventuellt förväntades av mig att jag skulle göra något av det som de andra verkade ha stenkoll på och som jag inte ens fattade vad det var. 

Har sagt det många gånger men kan gärna säga det igen: fyfan vad jag är GLAD att jag inte är 20 längre.  För till slut var det ju bara att räcka upp handen och slänga ur sig ett Excuse me, I might have the most stupid question in the world but I've got thrown into this like an hour ago, and I barely understand anything of this or what I am supposed to do? Sånt hade ju varit svinjobbigt när man var yngre, men nu kan man bara sitta som en BOSS MARE och inte bry sig om vad folk eventuellt tycker och tänker om en. 

Hade ett snack med en ridkompis för ett tag sen där vi diskuterade fenomenet "människor man inte gillar". Det normala är ju ändå att det är ett ömsesidigt förhållande, om A inte gillar B så gillar B inte heller A och då försöker man ju bara ha så lite med varandra att göra som möjligt och så är allting frid och fröjd. Om det till exempel är en kollega som man måste ha att göra med så får man lösa det genom att man bara pratar om det som rör jobbet och är distanserat artig i övrigt, men inte mer än så. Och det funkar ju oftast. Men sen finns det en viss typ av människor som tydligen har ett enormt behov av att vara omtyckta och älskade av exakt alla, och då kan det distanserat artiga istället få effekten att de blir  inställsamma och klängiga. Sånt tycker jag är svinjobbigt, och det är också där som jag hade velat vara THE BOSS MARE som bara kan rusa fram med öronen platt bakåtstrukna och tänderna blottade bara för att markera att "jag gillar inte dig". Behöver inte ens vara någon direkt anledning, utan det är mer bara för att man kan. Och sen håller alla respektfullt avstånd från THE BOSS MARE. 

Tyvärr fungerar det ju inte riktigt i verkligheten, eller man vill ju liksom inte bli som Farmen-Qristina. Men tanken finns där. Kanske när jag blir ännu äldre? 

 

Till stallet istället, v 8 2023

Denna vecka är det ju sportlov och teorivecka, men det fanns ju även lite kul aktiviteter som man kunde vara med på, bland annat en dressyrkurs och vem är jag om inte den som anmäler mig? Igår var det dags. Fick Köttbullen, hurra? Eller med tanke på att det väl bara har gått sisådär de senaste gångerna i dressyrgruppen så borde man kanske inte jubla. Men jag gillar ju min Köttbulle och allt är ju för övrigt inte hennes fel, även om hon har en vilja av stål och ett psyke av, ja jag vet inte riktigt vad man ska likna det vid, kanske lonsdaleit? Det är en slags diamant som bildas när meteorer med grafit i träffar jorden, och den är (har någon räknat ut) 58 % hårdare än vanliga diamant, varsågod för värdelöst vetande. "Hård i huvudet" skulle man kanske kunna beskriva Köttbullens mentalitet på ett enklare sätt. Tur att hon ändå är rätt snäll i grunden. Hur som helst så måste ju även jag tänka på vad jag gör och hur jag gör det och vad som förmedlas. Ibland funkar det att sätta hårt mot hårt, men ibland får man lirka sig runt problemen.

Hur som helst gick det rätt bra. Vi red ingen speciell övning, men det hände ändå grejer hela tiden, det var volter och vändningar och skänkelvikningar och övergångar och det gick i ett utan en enda skrittpaus. Sen galopperade vi i evigheter och där tyckte jag faktiskt att vi hamnade i ett fint framåtläge där det bara rullade på istället för att jag hela tiden måste driva och vara med på att hon vill bryta av så fort hon ser en chans. En chans i Köttbullens värld kan vara allt från att komma ikapp en annan häst till att vända eller passera en hörna. Men nu galopperade hon på som om det inte fanns någon morgondag. Ja, det var ju såklart inte bara för mig att sitta och åka med, men det kändes som att hon bjöd framåt istället för att försöka hitta en anledning att maska. Formen blev också fin och jag var mycket nöjd efteråt. 

På måndag är det hoppning. GULP. Vet inte om vi ska byta hästar, man brukar (tydligen) byta efter att det har varit teori. Men vi ska ju ha vikarien en gång till innan ridlärare L tar över och jag har en känsla av att hon kanske tycker att vi ska köra på med dom vi har istället för att byta för den enda gången. Och jag har INTE lust att hoppa Ettan, hon är för grön och liksom oberäknelig för att jag ska tycka det är kul. Tycker ju i och för sig inte att hoppning är speciellt kul alls, mer än att titta på såklart. Får väl peppa mig med GHS i helgen och se om inspirationen infinner sig. 

Konsumtionen med mera

Igår jobbade jag till lunch, åkte sedan hem och gick ut med hundarna i skogen en timme och satte mig sedan framför datorn och hade möte till halv fem som en annan slav. Eller ja, slavar har kanske inte möten och det ingår väl också lite i själva slavgrejen att inte sluta halv fem, så det var ju inget bra uttryck alls. Men det var så det kändes.

Tränade ett pass tabata, städade toaletten och gick till bibblan för att lämna en och hämta en annan bok. Kom hem och tog en dusch samt passade på att skurade duschkabinen med ättika i den fåfänga kampen mot kalkavlagringar. Det hade varit bättre med en duschkabin i frostat glas för då inbillar jag mig att det inte hade synts lika mycket, men så smarta var ju inte vi när vi köpte den.
Damp sedan ner i soffan, åt kvällsmat samt kollade på ett avsnitt av Biggest Loser på TV4 Play. Sen var det i princip läggdags? Fattar inte att folk står ut med att jobba åtta till fem? Det är ju liksom inget kvar av dagen? Okej, jag fattar att folk som har normala arbetstider kanske inte går och lägger sig klockan 21 som jag gör, men ändå. 

DDT skrev ett blogginlägg om sina inköp av fröer. Kan relatera till etthundra procent. Jag har en skokartong (modell större ska tilläggas, tror den har innehållit ett par kängor) som är K-N-Ö-K-F-U-L-L med fröpåsar. Ändå hovrar jag ständigt över fröfirmorna som om jag ängslades för att missa någonting väsentligt för mina kommande odlingar. Har jag till exempel verkligen tillräckligt med tomatfröer? Svaret är ja, men ändå var jag inne på Runåbergs häromdagen och lade en liten beställning för säkerhets skull.

Det som triggade mig var dock inte bristen på tomatfrön (eftersom den inte, jag upprepar: INTE, existerar, och det råder inte heller brist på andra sorters fröer) utan att jag läste om en blomma som kallades för "tandvärksplanta" (heter egentligen parakrasse och som tydligen ska vara lite bedövande, antiinflammatorisk och allmänt bra-att-ha i den postapokalyptiska framtid där jag tänker mig ska stå som  överlevare jämfört med alla klena hipsters som tror dom är rustade för jordens undergång bara för att de har gått en kurs i hur man brygger sitt eget öl) och det i kombination med "gillas av pollinerande insekter" var tydligen allt som behövdes för att det skulle börja rycka i frököparfingrarna. Och när man ändå kostar på sig en frakt så kan man ju lika gärna beställa lite till? resonerar tydligen den annars rätt så snåla personen som är jag. 

Runåbergs är verkligen inte billiga (kanske möjligen om man räknar per frö?), men jag har köpt fröer hos dom sedan 90-talet då de började skänka bort fröer (däremot kunde man ge en frivillig gåva som motsvarade värdet) för att komma runt nån EU-bestämmelse som skulle förbjuda att man sålde oregistrerade fröer. Älskar den typen av civil olydnad (det infördes sedan någon form av undantag eller dispens, förslaget är väl vad jag vet fortfarande under utredning i det jättelika EU-regelverksmaskineriet), plus att deras fröer genomgående håller hög grobarhet och att de har många roliga sorter och värnar om kulturarvet. Samt verkar vara sanna idealister och såna växer sannerligen inte på träd. På senare år har jag av samma skäl (småskalighet, hållbarhet, etc plus bara verkar vara hyvens personer bakom företaget) börjat handla hos Nordfrö, ett extra plus till deras otroligt snygga fröpåsar som man blir glad bara av att se. 

Aja, men det finns väl värre saker att missbruka tänker jag. Typ...knark? Jag köper ju i alla fall inte knark, tänk på det ni. 

Från det ena till det andra: en annan sak (vet egentligen inte vad den första saken var, möjligen "sluta köpa fröer som om det inte fanns någon morgondag") som jag MÅSTE göra inom kort är att byta telefon. Den jag har nu är hela två år gammal så det förstår ju alla att den sjunger på sista versen för den som tillverkar någonting som håller längre än så hamnar förmodligen på Kumlabunkern för att ha satt  hela det kapitalistiska systemet i gungning. Det är egentligen inget fel på telefonen i sig, det är bara skärmen som inte vill vara med längre. Dels funkar inte det här med att den ska låsa skärmen när den känner av när man håller luren mot örat/kinden, så varje gång jag har pratat i telefon så har örat/kinden på eget bevåg slagit in och försökt ringa upp 45673*7274#34224###47**24734*344343# eller någon motsvarande meningslös kombination där Gud allena vet var man skulle kunna hamna och ställa till med om man kom fram någonstans? Dels - och kanske framför allt detta - så har själva touch-funktionen blivit otroligt slö så att jag måste hålla på som en djävla hackspett med fingret mot skärmen för att den ska vakna till liv. Är ju rätt så irriterande när man till exempel använder mobilen som väckarklocka och är klarvaken i samma sekund som det första burret levereras, men sen tar det (vad det känns som åtminstone) en halv evighet av frenetiskt hackande och pickande innan man lyckats få tyst på eländet utan att väcka halva nästan-Österlen på kuppen. Eller om man bara ska kolla något lite snabbt, då vill man, eller åtminstone jag, inte behöva hålla på och trycka tusen gånger på skärmen innan den behagar vakna till liv eftersom "lite snabbt" då har förvandlats till något som tar en djävla tid.

Jag HAR alltså köpt en ny telefon, det gjorde jag för ett bra tag sen när det var rea på Elgiganten, men så är det ju det där steget att faktiskt byta från den gamla till den nya som är lite jobbigt att ta. Det ÄR ju inte ens särskilt jobbigt längre när man har Samsung Smart Switch som sköter i princip allt utom att möjligtivs flytta över ens mobila bank-ID, men tydligen ska solen och månen och alla planeterna vara i rätt konstellationer med varandra innan det känns som att det är läge. I morse var det läge (eller då var jag gruvligt less på adrenalinpåslaget som uppstår när man ska försöka stänga av ett larm innan det väcker upp Gud och halva mänskligheten), men då hade jag ingen tid. Och när jag har tid så är det aldrig läge för då har jag ingen lust. Såatteh. Men till helgen kanske? KOM IGEN NU DÅ! 

No more blood to give

Igår var det ju, för att vara februari, helt overkligt fint väder. Nu ska det förvisso bli både snö och en hel näve minusgrader till helgen, så det gäller ju verkligen att njuta av sol, blå himmel, TIO PLUSGRADER! Svängde inom ett bageri på hemvägen och köpte semlor, tog sedan med mig hundarna ut i skogen och skuttade (nåja) en runda på 8 kilometer eller så. Kom hem med rosor på kinden och solsken i blick, körde ett pass pilates och sedan var det dags att duka fram semlorna. Mmmm...semlor. Den här var fan i mig  i mina ögon helt fulländad: fluffig bulle utan för mycket kardemummasmak (tycker det lätt tar över), rikligt med mandelmassa, perfekt vispad grädde och så en perfekt balans i förhållandet mellan bulle, grädde och mandelmassa. Så jag njöt. 

Fick svar från mina blodprover som jag var och lämnade på fd Blodgivarcentralen för ett par veckor sedan. Nähä, men då hade jag väl för lågt ferritinvärde, trots att mitt Hb var bra. Ferritin är det protein som binder till sig järn, dvs som visar hur mycket järn man har i kroppen. Och av det hade jag tydligen inte tillräckligt mycket för att få dela med mig av till andra. Har ju haft jättelågt Hb - trots järntabletter - i hela mitt vuxna liv, men jag tänkte att det kanske skulle ordna till sig av sig själv nu i (eller efter? så djävla svårt att veta vad som är vad, och ibland får jag en känsla av att folk hellre skulle bli ertappade med sexköp än prata öppet om klimakteriegrejer) menopausen (vilket otroligt torrt ord), för det gjorde ju Hb:t, kanske inte i samma sekund men ändå måste det ju finnas något samband mellan att ha enormt riklig mens varje månad och att sedan inte ha det längre? Men järnet behöver tydligen lite extra hjälp på traven, och jag äter ju inga mängder (rättare sagt: inga alls) inälvsmat som ju tydligen är universalmedicinen. Får väl köpa något kosttillskott dårå. Det var inte på något sätt alarmerande lågt utan bara precis utanför referensvärdet och jag känner mig inte onormalt trött eller andfådd eller något sånt, men en gräns är ju en gräns. Och jag hade i alla fall varken syfilis, hepatit eller HIV (det trodde jag i och för sig inte heller). Det sjuka i sammanhanget är att nu måste jag vänta TVÅ ÅR innan jag är välkommen tillbaka till fd Blodgivarcentralen för nytt test för att se om jag duger. Så det blev platt fall i min strävan efter att bli en mer samhällsnyttig medborgare. Sorry alla ni som suktar efter O-, jag behöver det tydligen bättre själv. 

Idag har jag en sån där seg dag där jag har ett gruppmöte sent i eftermiddag (för att det ska matcha andra tidszoner), så jag ska jobba på jobbet på förmiddagen, åka hem efter lunch och vara ledig ett par timmar innan det är dags att koppla upp sig mot jobbhjärnan igen. Är ju ändå ett smidigt sätt att lösa det på mot hur det var förr, och de här mötena är bara en gång i månaden så det kan jag väl stå ut med. 

Fick mail från stallet om dressyrträningen imorgon, det ska bli kul. Och i helgen är det ju Gothenburg Horse Show, eller den har ju redan börjat men det lär väl inte visas något på tv förrän till helgen. Förr i världen åkte vi "alltid" dit, men jag har ju blivit så otroligt lat och bekväm. Plus att jag med åren har fått större och större aversion mot att trängas med folk i mässhallar och köer. Nä, sport gör sig bäst på tv. Hehe. 

En ledig måndagskväll

Även om jag älskar att rida och vara i stallet så är det ibland skönt att ha "lediga" måndagar. Har väl sagt det tusen gånger redan, men: det enda man inte gillar med Bästa Måndagsgruppen™ är tiden. 19.30 till 20.30 innebär att man inte är hemma förrän 21.30 och det är ju inte som att man bara stövlar in och slänger sig i bingen och slocknar som ett ljus, utan det tar i bästa fall ytterligare minst en timme innan man vilar tryggt i Morfei armar, och det är verkligen inte uppbyggligt när väckarklockan ringer 04.00. Men den här veckan är det gemensam teorivecka och då har man inte sin vanliga tid utan går på valfria clinics och aktiviteter. Däraf denna ledig måndagkväll. 

Kom hem efter jobbet, min man satt och pysslade med någon form av elektrikerrelaterad administration och var deppig pga att någon höjdare på ett stort bostadsbolag där han har varit och jobbat jättemycket i säkert ett år hade  hört av sig och klagat över att det hade tagit för lång tid. Nu brukar jag ju förvisso ondgöra mig i allmänna ordalag över min mans prokrastinerande och att ingenting blir gjort, men det är ju hemma. Tror han är en dröm att ha som anställd för han går till jobbet i ur och skur och om han så är halvdöd, han gör det han ska och är väldigt noggrann och ordentlig. Är lite synd att han inte kan se sig som anställd i Familjen AB för då djävlar hade det hänt saker även här. Hur som helst. Försökte peppa honom med att det är ett välkänt faktum att den kända treenigheten "Bra, Billigt och Snabbt" aldrig kan bli uppfylld. Man kan göra två av dessa saker, men det sker alltid på bekostnad av den tredje och det är om inte vetenskapligt bevisat så borde någon lägga lite högskolepoäng på en sådan avhandling. Vanligt sunt förnuft säger ju att man inte kan göra saker billigt och snabbt och förvänta sig att det samtidigt ska bli bra, eller att göra saker billigt och bra och tro att det ska gå snabbt, och så vidare. 

Vet inte om han blev så värst mycket mer upplyft av mitt peptalk, men gjorde så gott jag kunde och sedan sjöng jag en gammal punklåt som båda kände igen men ingen mindes vem som hade gjort och där jag bara kom på refrängen som går Låt dom inte knäcka dig, låt dom inte knäcka dig, låt dom inte knäcka dig, KNÄCKA DIIIIIG. Skulle kunna ta jobb som livscoach vilken dag som helst känner jag. 

Livscoachen tog sina fyra hundar och gick ut på promenad. Stormen Otto har ju bedarrat, men det var ändå väldigt friska vindar tycker jag. Kom hem och rotsade min onda rygg och körde ett pass tabata. Det gick ändå bra, enda gången det gör riktigt ont är när jag suttit och ska resa mig, men som min kollega Stefan brukar säga: Då får det väl göra ont då. Stefan och jag pratar periodvis sjukt mycket om träning. Om någon hört - men inte sett - oss så skulle de nog kunna tro att vi bara var en anmälningsavgift från att springa vilket halvmaraton som helst, när som helst. I själva verket har vi sprungit två, det senaste (och förmodligen sista) var 2009, men vi gillar att prata om det som om det fortfarande var aktuellt. Jag drömmer ju om att kunna springa igen, kanske inte ett halvmaraton men att få dra iväg på en femkilometersrunda hade inte varit så dumt, men ryggen verkar ju inte hålla med om den saken. Ska göra ett SISTA (?) försök enligt en metod från en sjukgymnast förlåt fysioterapeut som ska gå ut på att man långsamt och gradvis ska vänja kroppen, ingen raketforskning såklart men jag har väl mer varit så att "om man inte klarar att springa 3 kilometer så kan man väl lika gärna lägga sig ner och DÖ" men nu ska jag börja med tiosekundersintervaller. Stefan har börjat spela golf. 

Idag ska jag ju då inte åka till Lille P utan vara hemma? Titta på tv? Igår tittade jag på ståuppkomik på SVT Play, först med Petrina Solange och sedan med Messiah Hallberg. Gillade båda, men tyvärr har jag sett så himla många klipp från båda föreställningarna på Instagram så det kändes som att jag sett allt redan, om än inte i sin helhet. Funderade sedan på att beta av ett avsnitt av The Sinner men orkade inte utan gick och lade mig istället. Har börjat läsa-om Röde Orm och det är ju en fröjd som väntar en vid sängkanten. Börjar dessutom bli lite trött på Harry Ambroses haltande, kisande, grimaserande och att han inte verkar ha några som helst arbetsuppgifter utan kan helt fritt bara följa efter den här prins Carl Philip-look aliken dygnet runt? Aja, får väl se hur det utvecklas. 

Sportlov

Den här veckan är det sportlov, vilket inte betyder ett skit i min värld eftersom mina barn är vuxna. Heter det ens sportlov längre? I fikarummet förra veckan hörde jag några säga att det hette "februarilov" för att man inte sportar längre, och så började de prata om hur mycket sport som utövades på sportlovet när de själva var barn. Vad jag minns var det inte så mycket sportlovsaktiviteter när jag var liten, men det kan också bero på att jag växte upp på landet och allt som oftast befann mig långt bort från händelsernas centrum. Kan ju ha pågått väldiga arrangemang bakom min rygg så att säga, men som man inte var med på för att ens föräldrar inte kunde eller ville skjutsa. Minns i alla fall en gång på mellanstadiet som jag var delaktig, det var pingisturnering i skolan på sportlovet och jag vann. Fick ett par knallgula raggsockor i pris, var himla nöjd med dom för de var a. knallgula och med dåvarande klädsmak mycket fränare än grå  eller bruna som annars var standard, b. mycket varmare än de hemstickade som man annars sladdade runt i. Plus att det säkert var ett skrytvärde i dom, "de här vann jag i skolans pingisturnering på sportlovet...". Hehe. 

Detta sportlov/februarilov påverkar mig inte på annat sätt än att det inte är någon vanlig ridning. Har anmält mig till en dressyrkurs på torsdag, men annars är det teoriclinics. De enda jag ville gå på (tömkörning och longering) var dock på samma dag som dressyren, så det sket sig. 

En storm som hette Otto kom och gick, det skallrade rätt rejält i fönsterrutorna natten mellan fredag och lördag men annars blev vi inte drabbade. När jag var ute med hundarna på lördagsförmiddagen så såg jag  takplåtar på ett uthus som lossnat och flugit rakt in i vardagsrumsfönstret hos en avlägsen bekant, så det var ändå lite krut i Otto. 

På lördagseftermiddagen var vi på födelsedagskalas för Oliver som fyllde 11 år. I vanliga fall brukar jag ju baka tårta, men i år ville han ha en kööööbekaaauga så då fick det bli så. Svängde förbi och hämtade upp den på konditoriet, då hade de missat att spritsa "OLIVER 11 ÅR" på den men det skulle de göra medan jag väntade. Väntade och under tiden studerade jag interiören för vad annat kan man göra? Bakom disken fanns hyllor där det stod flaskor med likör och vin, samt cellofanpåsar med kex och skorpor och lite sånt där, plus - helt otippat - inklämt mellan likörflaskorna en rad med trepack padelbollar som slumpades bort för 69 kronor styck. Det finns kanske ett hittills okänt samband mellan padel och bakelser?

Avverkade kalaset på ett par timmar, åkte hem och blev sådär post-kalas-matt som man bara kan bli när  det gått lång tid sedan man ätit något vettigt eftersom man fortfarande är mätt för att man ätit tårta och druckit kaffe. Då blir åtminstone jag helt trött och håglös. Fick tvinga mig ut i köket och koka pasta och sno ihop någon sås som vi åt fastän vi egentligen inte var hungriga. Sen 

Igår vaknade jag med en känsla av att vara Helt Ledig. Ändå rätt gött. För även om jag gillade att vara hos Lille P så har det ju ändå funnits ett visst mått av uppbundenhet de dagarna, får väl försöka se det som att jag får något (ledighet) stället för att bli av med något. Gick ut med hundarna, eller bara Laban och Tage. Remus är visserligen pigg efter sin operation men det är ändå mindre än en vecka sedan så då känns det lite väl mastigt att ta ut honom på en jätterunda. Hilding fick stanna hemma och hålla honom sällskap och gå en minipromenad tillsammans med husse. 

Vädret var härligt, det var visserligen rätt kallt men solen sken och himlen var blå och när man gick i lä kunde man nästan inbilla sig att det var vår. Gick 12 raska kilometer, kom hem och sedan var det bara att bänka sig i tv-soffan och se på när de svenska skidskyttemedaljerna börja välla in. Där gick den eftermiddagen och sedan var det dags för de gamla vanliga söndagssysslorna i form av matlagning och brödbakning och lite annat smått och gott. 

Har sträckt mig i ryggen på något sätt, det gör inte direkt ont när jag står och går och inte när jag ligger stilla. Däremot när jag vänder mig eller reser mig och ska räta ut ryggen, djävlar vad det hugger till. Vet inte vad det beror på,  kanske för att Tage i lördags kom i full speed bakifrån och skulle hoppa på Laban och börja skojbrottas (han får såna ryck ibland) och det blev då världens ryck i kopplet, men det kan också bara vara universums sätt att informera om att jag har ett måndagsexemplar till kropp. Tycker att det är väl själva FAAN ändå, man tränar och står i och är präktig till tusen och ändå ska man dras med krämpor och smärtor och plågor som om man nästan hörde hemma på långvården. Gud vet hur det hade varit om jag INTE hade tränat, muttrade jag surt till min man igår efter att ha varit tvungen att resa mig i slow motion och räta ut ryggen centimeter för centimeter som om jag vore hundrafemtio år gammal. Sen tittade jag på Biggest Loser och blev något muntrare som man alltid blir när man inser att det finns dom som har det lite värre. Tycker dock att dom ändå har förvånansvärt LITE krämpor med tanke på hur otränade de är och förhållandevis hårt de kör? Eller åtminstone verkar det som att de tränar träna hårt och länge, fast det kanske är klippt så att det ska se ut som att de inte gör annat? Egentligen är ju hela programidén rätt osund, det är ju liksom inte realistiskt att förvänta sig att man ska gå ner 6-7 kilo per vecka även om det finns att ta av så att säga. Nu var det en som bara hade gått ner 1,4 kilo och då blev det genast besvikelse och bekymrade miner och man skulle "se över helheten för att se var det brister". Men går man ner 1 kilo i veckan blir det 52 kilo på ett år, det är ändå rätt mycket. Men det blir väl inte lika bra tv dårå. 

Nu väntar ännu en kämpig jobbvecka och den börjar - NU. 

Hello Love

Har läst-om Hello Love av Charlotta Cederlöf, det kan du också göra tycker jag. Detta är handlingen:

Året är 1984 och Helena Olsson arbetar med att sortera döda på pastorsexpeditionen. Hon tänker att det inte gärna kunde bli mycket värre. Men så får hon jobb på pappersbrukets internpostavdelning. Och det blir värre. Värre än någonsin. Helenas mamma föreslår att hon ska gå en kvällskurs i växtfärgning eller tyska. Men själv inser hon att det krävs något mer radikalt. Det är ju bara nio år kvar tills hon fyller trettio. Och då är det förmodligen för sent. Helena beslutar sig för att byta Gävle mot London. Ibland måste man helt enkelt resa bort för att kunna hitta hem...

Jag älskar den här boken, den är både rolig och ibland lite sorglig (men mest rolig) och för mig är igenkänningsfsktorn skyhög. Läser-om den cirka en gång per år och tröttnar aldrig. Den får fem pint av fem möjliga. 

Nytt steg i livet

Lille P:s ägare hörde av sig och meddelade att hon inte längre behövde hjälp eftersom hon inte längre hade samma problem med att hitta barnvakt som hon haft tidigare så nu kunde/ville hon rida mer och då får det ju bli så. Lite sorgligt, för det har varit en kul resa som ju bara precis har börjat, men det är som det är och jag fattar ju att man såklart i första hand inte skaffar en häst för att andra ska rida på den, eller det hade ju inte jag gjort i alla fall. 

Så från och med nästa vecka är jag "ledig" nästan jämt. Vilket känns helt galet, vem är jag ens när jag inte alltid är på språng mellan aktiviteter? Det kanske är det jag ska ta reda på nu framöver? När jag slutade hålla tusen hundkurser så var ju min tanke att jag bara skulle göra ingenting ett tag - men sen ramlade Lille P över mig som av en händelse, plus att det i samma veva råkade bli en plats ledig i dressyrgruppen, och sen var man ju uppbokat från hjässa till fotabjäll lik förbannat. Men nu är det inget sånt på gång, så VEM VET vad som händer nu? Vem ska jag bli? Vart är jag på väg?  Stay tuned för den gissningsvis inte så jättespännande fortsättningen. 

Som natten

Har läst Som natten av David Ärlemalm och det kan du också göra. Det är inte en fortsättning på Lite död runt ögonen även om ett par av karaktärerna fladdrar förbi där. Handlingen är denna:

För tjugoåriga Asynja är den fyra månader gamla dottern "Snäckan" allting som egentligen betyder något. När pojkvännen Eddies drogaffärer går snett blir Asynja och dottern maktlösa brickor i ett mörkt spel. Under några dygn i södra Stockholm driver Asynja längre och längre bort från det liv hon drömt om, och lämnat en sårig uppväxt i Norrland för. "Som natten" är en mörk roman om en ung kvinna som dras in i en härva av kriminalitet, en berättelse om brutalitet men också om vänskap och mänsklig värme.

Jag tyckte det här var en bra bok. Spännande, om man nu får uttrycka det så i någonting som känns som att det skulle kunna ha varit bakgrunder till rubriker om gängkrig och dödsskjutningar. Vet ju personligen inget om det livet, men det kändes otroligt äkta. Lite synd att man inte fick veta mer om det som hänt förr, det som det hintades om men som jag aldrig riktigt fick något grepp om. Men i övrigt var det en stark läsupplevelse. Den får fyra miljonprogram av fem möjliga. Stick iväg till bibblan nu va.

Let's dance in style, let's dance for a while

Äntligen fredag och stormen OTTO är tydligen i antågande. Nu skulle väl inte just vår del av landet vara den värst drabbade så det kan man ju vara glad för.

Har lite röst idag! Kraxar fortfarande som en himla kråka, men igår fick jag ta i som om jag skulle illvråla för att överhuvudtaget få fram några ljud. Nu kan jag prata, om än hest, utan att anstränga mig. Typiskt nog så lade istället mitt headset av när det var dags för veckomöte på Teams, så jag varken hörde eller kunde höras. Vill universum säga mig något ELLÖR?

Dagen inleddes med att jag blev näpsad av en tysk doktor. Alltså inte en läkare då, utan en som har doktorerat i någonting. Det har alla tyskar på mitt jobb verkar det som, och de är också himla måna om att förmedla det. I alla fall. Den här doktorn hade flyttat ett möte som i vanliga fall inträffar varje torsdag klockan 11.00 till klockan 16.30. Jag tackade nej och hänvisade till mina arbetstider. Kan visst vara flexibel ibland, men på torsdagarna behöver jag åka hemifrån 16.45 för att hinna till stallet i tid, och det är få möten som bara varar en kvart. Dessutom har jag sällan något att bidra med på dessa möten, utan ska bara sitta med för att vara uppdaterad i vad som händer. 

Fick sen ett (i mina ögon) DJÄVLA otrevligt mail om varför jag inte hade varit med på mötet och om jag kunde bistå med hjälp eftersom person X (den i mitt team som arbetar operativt med det som tysken är projektledare för) hade inte kommit så långt som planerat. Har ju som princip att aldrig maila i vredesmod och det var nog tur för tysken det. Tror han att jag bara sitter och rullar tummarna hela dagarna och har all tid i världen att avsätta åt att styra upp alla andras göromål? Har redan tagit över två ganska stora puckar från person X för att hen ska kunna ägna sig fullt ut åt tyskens projekt, plus mitt vanliga just-nu-lite-mer-än-heltidsjobb. 

Igår var jag på ÖoB och köpte fler plastboxar. Trodde först att jag hade blivit galen, för jag kunde inte  hitta dom och det var ändå en helt litet hyllplan med denna typ av plastboxar i olika storlekar. Gick runt, runt, runt där jag tyckte mig ha hittat dom igår och kunde fan i mig inte BEGRIPA vart de hade tagit vägen. Tog sedan hela varvet runt, och då visade det sig att de fanns på avdelningen för köksgrejer istället för bland övrig förvaring (där man ändå tycker att det vore rimligare att de fanns?). Åkte sen hem och ägnade en lycklig stund åt att sortera och strukturera upp ännu mer i mitt kyskåp. Är SÅ nöjd med resultatet. Köpte också en trälåda som passade EXAKT in i det utrymme mellan en vägg och ett skåp där jag knör in mina träningsgrejer när de inte används (yogamatta, foamroller, gummiband och såna grejer) så att de nu...tja, ligger i en låda istället för står lutade mot väggen så att de välter och rasar varje gång man närmar sig med dammsugaren till exempel. 

Idag ska jag åka och köpa hönsfoder samt kanske någon liten tomatplanta till Oliver (som älskar tomater) som fyller år imorgon. Förra året fick han lite olika sorter som jag dragit upp från frö, men i år kom jag på det för sent, känns ju rätt B att bara ge bort några krukor med jord "men det kommer nog upp så småningom", så det får bli köpeplantor. Sen hem och försöka lösa logistiken med hundar, Remus ska ju ta det lugnt så tror att han och soffpotatisen Hilding får skippa promenaden så går jag med yrvädrena Laban och Tage. Sen är det tacos till kvällsmat, enkelt och gott. Och sen antar jag att det är läggdags, hahaha. Så brukar mina fredagar sluta. 

Till stallet istället, v 7 2023, pt 2

Gårdagens övning var bakdelsvändningar. Om dom tyckte Köttbullen att de var ungefär lika roliga som framdelsvändningar, dvs allt skedde under protest. Men hon blev oerhört lösgjord av att göra dom, så någon nytta gjorde de väl i alla fall tänker jag. Mot slutet kändes hon jättefin, enda tråkiga var att hon bet sig i tungan eller något (förmodligen under sina protesthandlingar, som just nu yttrar sig som att hon försöker bita tag i bettet, köra upp huvudet och bara *inte göra det man ber*) mot slutet av lektionen så det började blöda. Känns ju inte kul att rida med en häst som är blodig runt munnen. Ja, det gjorde jag ju såklart inte utan satt av och ledde henne den tid som var kvar. Även om det ser tusen gånger värre ut än vad det är så känner åtminstone jag mig som en mördare med järnhänder, och det fastän jag hela tiden försöker vara lätt som en fjäder i handen. Nu var det ju inte som att hon blödde för att jag varit hård i handen (då hade jag nog skämts ihjäl), men tänk om det är vad folk tror? 

Nästa vecka är det teori och jag har anmält mig till en dressyrkurs. Det ska bli kul,  hoppas jag i alla fall. 

In the silence of a graveyard, someone's talking to himself

Jamen välkomna till Tysta Timmen. Eller i mitt fall, Tysta Dygnet? Har nämligen fortfarande ingen röst att tala om (höhö). Gick skapligt att jobba, är ju inte sjuk i övrigt och det går ju bra att kommunicera via mail. Fick igenom en grej som har hängt i luften LÄNGE så att jag äntligen kommer vidare med en uppgift som har stått på vänt i flera veckor pga otroligt trög beslutsgång. Detta innebär förvisso att nu har jag ÄNNU mer att göra, men jag tycker det är hundra gånger mer frustrerande att inte komma någonstans för att man måste vänta på att andra ska göra sitt. 

Veterinären ringde och berättade att Remus' operation hade gått bra och att han kunde hämtas vid 14-15 sådär. Sen ringde min man och sa att han inte hade så mycket jobb inbokat på eftermiddagen så han kunde åka och hämta, fastän han varit och lämnat på morgonen. Det var ju ett erbjudande som inte jag kunde motstå, istället åkte jag till apoteket och hämtade ut smärtstillande som han (Remus alltså, inte min man) ska få i en vecka. Apoteket ligger precis bredvid ÖoB och då såg jag att de hade billigt mjöl så jag in där för mjöl går ju alltid åt. Visade sig sedan att mjölet var "medlemspris" och jag är inte medlem och orkade inte bli heller för det var såna köer till kassan och bara praktikanter (det fanns kanske ett samband) som säkert gjorde så gott de kunde men snabbt gick det inte.
Hittade dock en slags genomskinliga plastlådor som jag trodde skulle passa förnämligt i vårt kylskåp där det alltid råder någon form av kaos som inte blivit bättre sedan lagen om skatt på plastpåsar gjorde att allting från frukt och grönt ligger i exakt likadana bruna plastpåsar. Det egentliga problemet är väl att det inte finns någon grundordning där saker "ska" ligga, utan när vi har handlat trycker vi bara in nämnda påsar där det råkar finnas plats, vilket gör att man inte har någon överblick så det man trodde var äpplen visade sig vara gul lök och när man var hundra på att det fanns tomater hemma så var det i själva verket potatis. 

Åkte hem, tog ut de resterande tre hundarna på en runda i skogen, städade badrummet och tog mig sedan an kylskåpet. Blev så DJÄVLA BRA om jag får säga det själv, helt plötsligt fanns det en överblick och ordning och reda. Behöver en eller två lådor till, och sen ska jag dymo-märka upp dom som en annan kylskåps-Hitler. 

Sen kom min man hem med trattkantarellen Remus och då blev det såklart liv på de andra hundarna, särskilt Hilding tycker det är jobbigt när någon har varit borta och sedan kommer tillbaks och luktar konstigt. Han traskade runt runt som en osalig ande och kunde absolut inte komma till ro, medan Tage och Laban mer var intresserade av att nosa och undersöka och försöka få igång en lek som gick ut på att alla skulle jaga varandra samt brottas och slåss. Ej lämpligt när någon enligt hemgångsråden "ska vila i ett lugnt rum" och det är ju inte som att de begriper sitt eget bästa direkt. Min man skulle iväg igen, så jag ägnade resten av kvällen (kändes det som) åt att försöka ryta åt hundar som inte ville lämna konvalescenten ifred. Inte för att han var så brydd själv, han var nog mest hungrig, men veterinären hade sagt att han ABSOLUT INTE fick slicka på såret, men det hjälper ju inte att sätta tratt på en när det finns tre till som gärna vill leka doktor. Upptäckte också att det är ganska poänglöst att försöka ryta på hundar när man inte har någon röst, det blev liksom bara ett kraftlöst väsande som ingen lyssnade på. Hoppas nu att den här tappade rösten återfinns inom, för det här var inte så kul.

 Avbokade mitt besök hos Laserkvinnan och fick en ny tid i början av mars. Har Remus med på jobbet idag, ska svänga förbi ÖoB på hemvägen och köpa fler Fantastiska Kylskåpslådor och sedan ska jag städa, träna och så iväg till stallet för en dust med Köttbullen. Och sen är det ju snart helg.  

Kärleksbarn

Har läst-om Kärleksbarn av Joyce Maynard, vilket jag gör kanske en gång vart femte år eller så, när jag vill ha något lättsmält. Detta är handlingen:

På trappan utanför tvättomaten sitter Sandy, Tara, Jill och Wanda. Sandy är arton år och gift, de andra är sexton. Alla har barn med sig utom Jill, men hon vet att hon är gravid fast hennes pojkvän inte tror henne. Under en vecka laddad med händelser får vi följa de fyra flickorna och de mer eller mindre frånvarande barnafäderna. Vi möter också Greg och Carla som flytt till New York till - som de tror! - landsortsstadens frid. Ann som blivit sviken i kärlek och svarar på en mycket underlig kontaktannons. Reg och Doris som aldrig brukar ha sex på tisdagar för då går ju Rockford Files på TV. Och mrs Ramsay som har planer på att tvångsadoptera Wandas dotter med motiveringen att Wanda ligger med killar...

Jag har nån slags hatkärlek till den här boken. Den är inte särskilt bra skriven, språket är slarvigt och berättelsen hänger inte riktigt ihop vare sig kronologiskt eller handlingsmässigt. Men samtidigt är det en intressant skildring av vardagligt amerikanskt småstadsliv (som jag föreställer mig det i alla fall). Ingen glamour, bara det gamla vanliga livet med alla dess vedermödor, problem och känslomässiga svängar upp och ner och hit och dit. Älskar ju att läsa om vardag så jag kan väl ha en viss fördragsamhet med att det  åtminstone bitvis egentligen inte är är särskilt bra bok. Den får ändå tre tonårsgraviditeter av fem möjliga.

PS: Första gången jag läste den här boken var jag kanske...25? Upplevde då Doris och Reg som gamla. Noterade nu att de var/är 42 och 45 år. Nu är jag alltså 10 år äldre än Reg. HUR GICK DETTA TILL? 

Voice-over

Ni minns kanske att jag gnällde om att jag befann mig i ett stadium där jag varken var förkyld eller inte förkyld? Där befinner jag mig forfarande, dvs mår rätt bra MEN nu har jag tappat rösten! Det har inte hänt någon gång tidigare under mina snart 55 jordsnurr, men någon gång ska ju tydligen vara den första? Brukar ju för det första rätt sällan ens bli förkyld, och om jag väl blir jag förkyld så blir jag nästan aldrig hes. Men nu är jag tydligen hes utan att ens vara förkyld dårå. Låter just nu som en kombination av Janne Korp och en dålig kopia av en härjad rockstjärna. Roligare kan man ju ha. 

Igår fick jag ju tre (teoretiska) vredesutbrott, den första p g a en kollega som helt ogenerat och utan skam ville dyvla på mig en jätteuppgift. Men den sa jag att han helt enkelt fick lösa på annat sätt än med hjälp av mina resurser, och det gick han med på. Sen fick jag till slut tag på någon HR-människa som kunde hosta fram ett ordentligt anställningskontrakt, fast naturligtvis blev det ändå fel i första omgången. Men nu återstår i alla fall bara underskrifter. Den tredje grejen jag blev vansinnig på igår får väl helt enkelt sorteras in under kategorin "ogjort arbete" och så får man gå vidare i livet.

Igår var det alla hjärtans dag ju. Vi firar inte sånt, men det är det ju så många andra som gör och delar med sig av i sociala medier att man inte precis behöver lida brist på hjärtan, rosor, chokladaskar och annat i sitt nyhetsflöde. Vet inte vad det är med alla hjärtans dag som gör att man inte kan ta avstånd från det utan att nästan framstå som lite misslyckad? Man kan säga nej tack till Halloween och jul och allt möjligt som ju också går rätt mycket under kategorin "köpmännens helger" (ja, jag vet att det finns folk som firar jul allenarådande till Jesu åminnelse men jag tror faktiskt att de är i minoritet), men säger man att man inte firar alla hjärtans dag så brukar man (eller åtminstone jag) få åtminstone någon kommentar om att man inte ska vara bitter, underförstått för att man inte har en man som kommer hem med ett dussin röda rosor och någon romantisk gåva. Jag är verkligen inte bitter, men om man protesterar mot att folk påstår och tror man är bitter pga utebliven firning av alla hjärtans dag så framstår man tydligen som ännu mer bitter, plus patetisk. Hur man än vänder sig har man uppenbarligen röven där bak. 

Idag ska jag jobba, sedan åka och hämta en nyopererad Remus hos veterinären och sen hem och dalta lite extra med honom. Kände mig som en mördare i morse när jag gav de andra hundarna mat och han inte fick någon. Den blicken! Så förbryllad och sårad. Det var inte roligt för någon inblandad. Hoppas nu att operationen går bra så att han inte har lidit i onödan så att säga. 

När vi ångade mot Röda Havet opp

Igår var det nästan lite vår i luften med både plusgrader och sol, sådär så att man känner livet återvända efter att man har varit djupfryst i ett halvår (okej, det var kanske att överdriva, men ändå).
Åkte hem efter en fullmatad arbetsdag, bytte om till badskorna och studsade ut i skogen med hundarna.  Älskar den känslan av att fötterna är lätta och det liksom sviktar under sulorna. Har ett sånt där barndomsminne av hur härligt det var frampå vårkanten när man äntligen fick lov att ställa undan sina tunga klumpiga allvädersstövlar och ta på sig gympaskorna, det kändes som att man flög fram. Det gör man väl inte riktigt längre, men det är lite samma känsla ändå. 

Kom hem och var på utomordentligt humör, tränade ett pass tabata, kände mig STARK. Åt kvällsmat och sedan inträdde den där perioden mellan cirka 17-18 som just på måndagar känns lite jobbigt meningslös eftersom jag åker till stallet 18.30 så det känns inte som att det är lönt att börja med någonting. Brukar läsa, men just igår hade jag ingen lånebok. Läste en tidning, scrollade lite på telefonen men sen går ju ångan ur en. Min man satt bredvid mig i soffan och kollade på Youtube, sen gick ångan ur honom också och vi satt båda och nickade till som (föreställer jag mig) två heroinister. 

Bytte om, åkte till stallet, kom hem, duschade, gick och lade mig och kunde såklart inte somna för det kan jag aldrig på måndagarna. Fast det gjorde jag väl till slut eftersom jag väcktes av alarmet. Åkte till jobbet,  öppnade mailen och fick ett vansinnesutbrott (#1) på en person som tydligen tror att jag har all tid i världen att göra honom (för det är såklart en man) rätt stora tjänster, fick sedan nästa vansinnesutbrott (#2) när det visade sig att en grej som jag lagt ner RÄTT så mycket tid på att fixa med de senaste veckorna inte längre var relevant och som jag då hade kunnat prioritera bort om den person som satt inne med fakta (såklart också en man) hade kunnat hinta om vad som var på gång. 

Fick ett tredje utbrott (#3) på vår HR-avdelning. Bad dom för snart en vecka sedan att fixa ett anställningskontrakt till en i mitt team som jobbat 50 % och som nu ska gå upp till heltid. Skrev till dom och bad om detta, att det ska vara en tillsvidareanställning som ska gälla från och med då och då och med samma lön (fast såklart gånger två) och i övrigt samma villkor som i det nuvarande visstidskontraktet. Fick då istället ett förslag att man skulle göra nåt tillägg i en separat bilaga till personens nuvarande kontrakt (som går ut i månadsskiftet) där den nya arbetstiden och från när det skulle gälla skulle framgå. Det tyckte inte jag alls var en bra idé, det känns väl jättemärkligt om man har ett anställningskontrakt på 50 % och så nån  märklig bilaga till det som säger att från och med ett visst datum så ska det vara på heltid. Dessutom är det vissa delar i tillsvidareanställningskontraktet som inte är med i visstidskontraktet, till exempel när det är dags för första lönerevisionen. Trodde i min enfald att man hade en HR-avdelning för att allting skulle bli rätt och riktigt när det gällde såna här saker, och att det här med anställningskontrakt var sånt dom skötte lite med vänstran (som det heter här när det är något man gör lite snabbt och enkelt), i alla fall på ett företag med över 300 anställda, men tydligen inte? Svarade dom att jag inte tyckte det var en bra idé och att jag ville att de skulle upprätta ett nytt kontrakt där allting som skulle stå med stod med. Detta var alltså i typ onsdags? och sen dess har jag inte hört någonting men idag fick jag alltså ett mail där det stod att någon HR-människa skickat min fråga vidare till någon annan HR-människa. MEN HUR SVÅRT KAN DET VARA? 

Idag ska jag försöka ta mig ur denna jobbrelaterade irritationsbubbla, åka hem, handla, åka till Lille P, hem och träna pilates, sedan DEGA resten av kvällen. Imorgon ska Remus opereras, han har fått någon cellförändring i en testikel så nu ryker båda. Prognosen var ändå god, tydligen sällan de är elakartade, men det är ändå en operation med tillhörande risker, åtminstone för en hund på 13 jordsnurr med rätt så kraftigt blåsljud på hjärtat. Men det är väl bara att hålla tummar för att det går bra. Kliniken ligger en dryg timmes resväg bort, enkel resa, så imorgon blir stora logistikdagen. Min man får ta ledigt på morgonen och åka och lämna, sedan får jag åka dit och hämta på eftermiddagen. Sedan ska vi båda trycka in varsina åtta timmars jobb. Jamen då kör vi. 

Till stallet istället, v 7 2023, pt 1

Åkte till stallet med en svag förhoppning om att få rida någon annan häst än Ettan, men nähädå. Jag tyckte ändå det verkade som att du hade läget under kontroll, sa vår tillfälliga ridlärare (utan att jag sagt något) och där var vi väl inte direkt överens, tyckte jag. Men det var ju bara att kravla sig upp på hästryggen för man vill ju inte vara en sån där som tjafsar och är besvärlig. Ettan är ingen jättehäst, en och sextio kanske? men för hög för mig. När jag skulle borsta henne på halsen och ryggen så fick jag en störtskur av torkad lera i ansiktet, inklusive ögonen, vilket inte på något sätt var skönt. Det är ju såklart inte hennes fel, men bidrog inte till att få igång min pepp om man säger så. 

Gick dock MYCKET bättre denna gången, hon var inte alls lika het och springig och vi lyckades  nästan jobba upp någon form av kommunikation. Och när hon inte älgar iväg som om det inte fanns någon morgondag så har hon ett väldigt mjukt och trevligt steg. Har dock en tendens att lägga sig i handen så att det ibland känns som att man rider med två fulla kassar från Ica Maxi i händerna, men det är för att hon är ung och inte riktigt har egen balans (sa vår tillfälliga ridlärare). Kände mig i alla fall cirka tusen gånger nöjdare efter lektionen än förra veckan. 

Nästa vecka är det teori och veckan därpå ska det vara markarbete. Vi får väl se om det blir hästbyte efter teorin eller hur landet kommer att ligga där.

Helgen vecka 6

I fredags slutade jag vid lunch för jag skulle på thaimassage. Hade varit SÅÅÅ gött om det inte var för att jag drabbades av en djävulsk rethosta när jag låg där. I onsdags eller när det nu var så vaknade jag ju och kände mig lite sträv och tjock i halsen, men det gick över tyckte jag, fast det gjorde det tydligen ändå inte utan jag har sedan dess befunnit mig i ett tillstånd där jag inte direkt är förkyld, men jag är inte heller inte förkyld. Är inte snorig, har inte ont någonstans, känner mig pigg men hostar till lite då och då.  Hon jag går till är så himla noggrann och har fortfarande munskydd, och även om pandemin är över (för det är den väl?) så är det väl ändå inte som förr, att man kunde gå omkring och vara dyngförkyld utan att någon lyfte på ögonbrynen. Så större delen av massagen låg jag med kill i halsen och försökte låta bli att hosta, däraf att det inte blev den hundraprocentiga avkopplingen som jag hade hoppats på.

Åkte hem, tog ut hundarna på promenad, torkade golven, värmde soppa (rester från vår sopplunch i julas) och stekte pannkakor. Sedan åt vi och kollade på delar av säsong 3 av Klovn som min man köpt på dvd. Av någon anledning finns bara säsong 4 och framåt på C More och det verkar vara LÖGN att få tag på de tidigare säsongerna på någon strömningstjänst (verkar också vara LÖGN att få tag på säsong 1-2 i något som helst format). Tyvärr var det inga undertexter på denna dvd, vilket förtog en del av upplevelsen för även om jag är hundra gånger mer slängd på danska än jag var för låt oss säga 10 år sedan så hängde jag inte med i  riktigt allting. Hur kan man ens sälja en dvd utan undertexter? Hade ju räckt om det var på danska, men nähädå.  Hur som helst, kan varmt rekommendera denna totalt gränslösa serie, tror inte vi har skrattat så mycket åt någonting någonsin.

Lördagen innehöll de vanliga inslagen: långpromenad, pilatesträning, städning av hönshus och sedan låg jag i soffan och läste samt kollade ikapp på Sveriges Mästerkock och Biggest Loser. Begriper mig inte riktigt på det nya upplägget i den senare. Helt okej att skippa utröstningsdelen för den var bara tjatig, tyckte jag. Men det här med tävlingarna och att man vinner respektive förlorar tillgång till gymmet och PT:n? Känns ju rätt taskigt måste jag säga, i alla fall om det ska vara så varje tävling? I alla fall så pass tidigt i programmet, de (som har förlorat två veckor i rad) har väl bara fått vara där en gång eller nåt sånt om jag fattat det rätt. Och det är en djävla skillnad på hur man tränar när man tränar för sig själv eller när någon står och skriker KOM IGEN DÅ FÖR HELVETE på en.
Jag hade gjort vad som helst för att få ha en sån PT, sa jag till min man, men fick sedan ändra mig för jag hade verkligen inte gjort vad som helst för att få ha en PT. Saker jag inte hade gjort: betalat pengar för det, för det är ju vad det handlar om och det är jag ju uppenbarligen för snål för. Men jag hade VELAT ha någon som (gratis) stod och vrålade på mig, för det är ju då man tänjer på gränserna. Och även om det röda laget går till utegymmet så tycker jag att de är rätt loja i sina rörelser där de lunkar runt och välter däck och svingar hinkar, men det kan ju också vara som att det är klippt så för att det ska bli bättre tv. Tycker dock att de är lite löjliga som gnäller över att det är kallt och att de blir smutsiga i utegymmet, det måste väl ändå vara ett rätt så litet problem i sammanhanget? Man fryser väl inte när man tränar, och man får väl ändå förmoda att de har tillgång till dusch och tvättmaskin. Fast visst, kan ju förstå att de är sura eftersom de faktiskt går miste om mycket hjälp och det är väl ändå hjälp de behöver? Hoppas det blir lite annat upplägg på kommande tävlingar så att det inte bara kommer att handla om tillgång till gym och PT (vet inte exakt vad jag är ute efter här, för jag vill i alla fall definitivt inte se den typen av tävlingar där det handlar om att äta så mycket som möjligt av olika "frestelser" utan...tja, något annat). 

Söndagen var väl ungefär lika förutsägbar som lördagen, började med långpromenad, sedan hem och fixa deg inför brödbak, sedan till Lille P och så hem och slappa. Såg att det kommit en ny säsong av The Sinner som jag sett tidigare säsonger av och gillat, så den betade jag av ett par avsnitt av. Gillar den, men tycker att en av huvudkaraktärerna (Jamie) är irriterande lik prins Carl Philip, vilket ställer till det lite när han (Jamie) till exempel röker på eller försöker strypa någon (har bara sett två avsnitt hittills så jag vet inte vad mer o-rojalistiskt han kommer att ta sig för, men förmodligen ett och annat). 

Har också kollat på Händelser vid vatten, som jag tycker är väldigt bra och välgjord, minus ljudet dårå men som väl är finns ju textremsa så man kan hänga med i replikerna. Sen var väl resten av helgen som vanligt med brödbak och matlagning och annat fix inför veckan som kommer. Man har ju inget särskilt spännande liv va, men det man har, det duger fint åt mig. 

Ikväll är det ridning och då ska jag väl rida Ettan igen. GULP snedstreck SUCK. Är cirka noll procent pepp på det, men jaja. Det får väl gå. 

 

Lille P v 6 2023

I tisdags var det fortfarande kallt och ridbanan var frusen och jag var hänvisad till fälten där Lille P betedde sig som om det låg en kallblodsätande tiger bakom varje sten när jag red honom senast. Bestämde mig därför för att endast longera honom för att kolla av om han fortfarande var spänd och stirrig. Det var han inte! Gick bra att longera, tyckte han var lugn och fokuserad. Återstår att fundera ut om det är ridsituationen som gör att han blir orolig, eller om det bara var En Sån Dag. 

Bonus: kunde fånga honom direkt i hagen trots att han och den andra hästen stod allra längst bort i den rätt så stora hagen. Har ju börjat muta honom med äpple istället för morötter, det kan ha med det att göra, hehe. 

Igår red jag på ridbanan, tanken var att jag skulle jobba med skritten och halterna och det gjorde jag såklart också, men mest blev det miljöträning för i hagen intill ridbanan gick det kor med kalvar. Korna har förvisso varit där hela vintern, men kalvarna har fötts de senaste veckorna och igår sprang de omkring och hoppade och studsade runt sådär gölligt som bara  nyss utsläppta kalvar kan göra. Lille P tyckte dock inte det var det minsta gölligt, snarare JETELEZKIGT. Han var spänd som en fiolsträng första delen av passet. Lät honom stå och kolla en stund, sen gick det bra ett tag mensen blev det lezkigt igen. Men till slut lugnade både han och kalvarna ner sig och vi kunde börja arbeta. Halterna och igångsättningarna gick i alla fall rätt så bra till en början, men sen började han takta och hålla på när jag skulle jobba honom i skritten. Fick sätta lite press på honom, för det är ju ändå rimligt att han ska kunna skritta på uppkortad tygel utan att krypa ur skinnet. Nu var han kanske lite allmänt spänd och stressad p g a kalvarna, men ändå. Det kändes väl bara sådär, men hoppas att han tog till sig korrigeringarna. Märkte på slutet att han började bli trött, mest i huvudet tror jag, och att det var på gränsen till att han skulle börja stanna och backa och tjura, så jag avslutade innan han gick in i det skedet. 

Lite död runt ögonen

Har läst Lite död runt ögonen av David Ärlemalm, och det kan du också ta och göra. Detta är handlingen:

När Sofia dör av en överdos lämnar Arto livet som missbrukare för att försöka skapa en tillvaro för sig själv och dottern Bodil. Då han anklagas för att sälja droger och får sparken från den skola där han arbetar i köket, pressas han att ordna pengar på de sätt han känner sedan gammalt. Under senhöstens nätter tvingas Arto allt längre in i en värld av lögner, brott och våld när han försöker rädda sig själv och sin dotter.

Jag gillade verkligen den här boken, tyckte den var både spännande och berörande. Kom på mig själv med att mumla "nej, nej, nej, GÖR DET INTE" på sina ställen (som om det skulle hjälpa). Ibland var det lite svårt att skilja på vad som var dåtid och vad som var nutid, men i övrigt var det en härlug läsupplevelse. Den får fyra orosanmälningar av fem möjliga.

Till stallet istället, v 6 2023, pt 2

Igår var INGEN bra dag för mig och Köttbullen. Vet inte om hon brunstar eller om hon bara är i en tråkig fas av kombinationen sto-ponny-kallblod och just igår kände för att leva ut sina känslor. Vi skulle rida framdelsvändningar, var tanken. Men Köttbullen förmedlade något i stil med att om jag var så djävla angelägen om att göra framdelsvändningar så kunde jag fan i mig göra dom själv. Med henne är det ju ingenting som direkt går som på räls, man får jobba för framstegen och det går aldrig att bara åka med, men det var längesen hon var så här tjurskallig och motvalls. Hade vi ridit närmre sargen så hade hon garanterat försökt att gå emot den för att  försöka skrapa av mig, som hon höll på med ett tag när hon tyckte att allting var jobbigt. Nu var det längesen som sagt, men tänker att hon kan väl också få ha en dålig dag. 

Övningen var så här: Skänkelvikning från B respektive V in till en liten fyrkant som stod typ 5-6 meter innanför spåret vid C-volten. Där skulle man göra halt vid första konen, skritta vidare till andra, göra halt och framdelsvändning runt konen, samma sak vid tredje och vid fjärde skulle man fatta galopp, galoppera  på kvartslinjen upp till A-volten och sedan galoppera ett varv och på det varvet göra två överstrykningar. Sedan trav till B respektive V och så börja om igen. Tror Köttbullen hade funkat bättre om vi hade haft  lite längre uppvärmning, nu blev det lite pang på övningen och då blev det bara svinjobbigt. Sen var det apsvårt att fatta galopp där man skulle fatta galopp för då var Köttbullen fortfarande sur och när det väl blev galopp var den fel. Det kändes som att det alltid var fullt på A-volten av folk som både galopperade och travade eller var på väg till eller från det ena eller det andra, så det var lite rörigt eller så är jag bara bortskämd med att det i princip alltid är sån ordning och reda i Bästa Måndagsgruppen™. Men det är god stämning i torsdagsgruppen, så det gör inte så mycket att det blir kaoz ibland, är ju liksom ingen som gör något med flit för att sabba för någon annan (undantag möjligen för Häxan, inte så att jag tror att hon medvetet sabbar för någon utan mer att hon är så självupptagen att hon skiter i att det finns andra att ta hänsyn till). 

AJA. Det var ingenting att skriva hem om direkt, men någon form av lösgörande effekt måste det ändå ha haft på Köttbullen för hon kändes otroligt fin sen när vi travade av. Tog i med bakbenen och jobbade med hela kroppen. Så även om "framdelsvändningarna" (skulle nog inte kalla dom så för det var mest "slänga upp huvudet och skjuta ut bogen och skruva sig") inte blev så lyckade så fyllde dom väl ändå sitt syfte på något sätt. 

Var i stallet i god tid och lade därför lite krut på att borsta ut Köttbullens svans. Den är otroligt lång och tjock och hon är till och från lite dålig/lös i magen så den hade egentligen behövt tvättas oftare än vad som görs. Nu var det som dreadlocks i den och jag tror jag stod i 20 minuter och bara försökte reda ut alla tovor. Hade velat använda pälsglans men hittade ingen, men det blev i alla fall bättre än vad det varit innan. Nu är mina händer fulla av såna där små härliga skärsår som blir av tagel. MYZ. Not. 

These boots are made for walking

Igår var jag på det som förr hette Blodgivarcentralen, men som nu tydligen heter GeBlod men det låter ju som ett konstigt ställe att gå till, för att se om jag duger till att dela med mig av mitt åtråvärda O-. Det var väldigt petigt, måste jag säga. Förstår att dom måste vara noggranna, men det här kändes nästan lite överdrivet. När jag anmälde mig så fick jag svara på en massa frågor för att se om jag var lämplig. När jag sedan kom dit fick jag först läsa igenom en broschyr, vars innehåll var exakt detsamma som jag redan läst på deras hemsida, men jag bladade pliktskyldigast igenom den i alla fall, och sedan fick jag fylla i ett nytt frågeformulär på ungefär samma tema som jag gjorde när jag anmälde mig, och därefter blev jag inkallad till ett samtal där samma frågor avhandlades ytterligare en gång, plus att jag fick möjlighet att ställa frågor om jag hade några. Efter detta synnerligen massiva informationsflöde kände jag inte att jag hade det och då var det dags för provtagning. Fick OK-stämpel på blodtryck och Hb, så givet att jag inte kånkar runt på HIV, gulsot eller syfilis (men gör jag det så är väl "att inte få bli blodgivare" det minsta problemet känner jag), vilket tog ett par veckor att få svar på, så ska jag förhoppningsvis inom kort få börja bidra till samhällsnyttan. 

Detta skulle ta "cirka en halvtimme" men tog en dryg timme, plus kanske 20 minuters körtid fram och tillbaka från jobbet. Fick därför jobba längre (strängt taget var det ju inte längre tid att jobba, men arbetsdagen blev längre) pga rövmycket att stå i. Kom i alla fall hem till slut, solen sken och det var lite plusgrader! Skogen hägrade, men eftersom jag kom hem senare än jag brukar så hade solen hunnit försvinna bakom trädtopparna och det blev inte riktigt den soliga och härliga upplevelse jag hade hoppats på. Dessutom låg snö och is fortfarande kvar på marken i skogen, så de större vårkänslorna lyste med sin frånvaro. Men kollar man på väderprognosen så ska det ju bli för årstiden riktigt milt i helgen, så den som väntar på något gott, osv.

Kom hem, matade hönsen, städade badrummet, satte mig i soffan och läste ut en bok. Funderade på om jag skulle kolla på tv, men kom inte på något jag var sugen på. Sen kom jag på Händelser vid vatten som jag började kolla på i helgen, gillade den men det gick ju inte att höra vad de sa? Det var jag tydligen inte ensam om att tycka, fick jag höra sen. Lyckades inte få igång textning på SVT Play (varför? det brukar ju funka?), utan fick ta sån där textning för hörselskadade där det ibland står saker som EN DÖRR SMÄLLS IGEN. Men hellre det. I alla fall så kom jag inte på att jag kunde titta på den serien förrän klockan var kanske 20, och då tyckte jag det var för sent. Det får ingå i händelser till helgen istället. 

På fredag ska jag på thaimassage, då ingår även att thailändskan blaskar av ens fötter (jag fattar ju att det är för hennes välbefinnande snarare än mitt eget) och när jag hade duschat sneglade jag ner mot mina och skämdes. Min hälar är så torra och fnasiga och spruckna att strumporna fastnar när de ska av och på. Tänkte för hundratusende gången att jag måste skaffa en ordentlig fotfil, den enda jag har är en liten ynklig sak som har följt med en veckotidning gratis och är ju lite som att försöka såga ner ett träd med en brödkniv. Samt börja smörja, men jag tycker det är lite läskigt för det blir så halt att gå sen, men uppenbarligen klarar inte mina fötter av att sköta sig själva så de får väl ha lite hjälp på traven. "Filade" lite med min yttepyttelilla fotfil (egentligen kanske det inte ens är en fotfil utan en lite större nagelfil? Var går gränsen?) och smorde med BODY BUTTER innan jag trippade på tå som en rysk balettdansös in till elementet där mina jägarstrumpor hänger för att de alltid ska vara varma och gosiga att trä på fötterna efter duschen. Sen hade jag ju inte problemet med hala fötter längre. Det var ju inte så svårt, varför kan jag inte bara få in det som en rutin? Har verkligen inget bra svar på den frågan. 

Kallmyren

Har läst Kallmyren av Liza Marklund. Det är en fristående (eller kanske inte? utan snarare del två i en trilogi, men funkar nog att läsa utan att ha läst del ett) fortsättning på Polcirkeln, som jag läste förra året men inte gillade något vidare. 

Handlingen är som följer:

I augusti 1990 gick Wiking Stormbergs fru Helena ner sig i Kallmyren och drunknade. Kvar vid myrkanten låg deras baby, halvdöd av insektsbett.

Helenas kropp återfanns aldrig. Hon hördes aldrig mera av.

Wiking kom aldrig över förlusten av hustrun. Åren gick, decennierna. Han kom att leva för sina barn och sitt arbete som polischef i Stenträsk.

Men så en fredagseftermiddag landar ett brev i brevlådan hemma hos Markus, Wikings och Helenas numera vuxne son.

Ett hot, eller kanske en varning, skrivet med Helenas handstil och undertecknat med hennes signatur: stjärnan som ser ut som ärret på hennes mage. Wiking måste ställa sig frågan om han börjar bli galen, om han ser spöken eller om någon utomstående kraft hotar honom och hans familj.

Jamen jag tyckte faktiskt ändå att den här boken var helt okej, trots att jag var rätt skeptisk till förra boken. Det var inte så mycket drama utan livet puttrade på där i Stenträsk, långsamt och lite vemodigt men mest av allt vardagligt. Sen blev det ju såklart ändå lite drama på slutet, som kanske kändes lite väl...ja, jag vet inte riktigt, men aningen överdrivet kanske? Det hade räckt med det vardagliga för mig. Den här boken får tre hjortronmyrar av fem möjliga.

Set my mind free

För några år sedan fick vi en ny skrivare på jobbet och när jag frågade vår IT-chef var vi skulle beställa patroner så svarade han att det inte behövdes, för skrivaren kände av när det började bli låg nivå och skickade då själv ett mail till HP och la en beställning. Det där kommer ju ALDRIG att funka, sa jag då, men det visade sig till min förvåning att det har det gjort. Klockrent, ända fram tills nu då det inte funkar alls. Och moderna bläckstråleskrivare är ju uppenbarligen konstruerade i helvetet, för det spelar ju ingen roll vilken av  patronerna i CMYK-spektrumet som är slut, skrivaren går ju ut i generalstrejk så fort någon är tom. Förr kunde det ju hända att man fick ut text i blått eller rött om den svarta patronen var tom, men nu går ju hela skrivaren in i någon slags dvala så fort det sinar i någon kanal. Blir extremt trött på sånt. Det finns visserligen en skrivare till, men den står i ett annat hus och det blir lite opraktiskt om man ska behöva ge sig ut på vandring varenda gång man ska skriva ut något. 

För en massa år sen så gick vår kopiator sönder och det var i samband med att det hade kommit något sparbeting där alla onödiga kostnader skulle kapas, och den dåvarande chefen kom då med det briljanta förslaget att inte köpa en ny för man kan ju faktiskt kopiera i faxen. Frågade hur han hade tänkt sig att  man skulle göra om man skulle kopiera ur en bok genom en fax (inte för att det hände särskilt ofta, det var väl mer principen), men det fick jag aldrig något bra svar på. Under några veckors tid vandrade jag orimligt mycket mellan vårt hus och det där andra huset, och till slut var det någon som frågade varför och då sa jag att XX ville spara pengar genom att inte köpa en ny kopiator, men då räknade en annan person raskt ut vad det kostade att ha personal som vandrade omkring i jakt på kopiatorer och pekade med hela handen och vips fick vi en ny kopiator i samma hus som där vi jobbade. 

Igår vaknade jag och kände mig lite konstig i halsen. Inte ont, men liksom sträv. Som om jag höll på att bli förkyld. Det är väl inte MÖJLIGT, jag har ju för fan precis varit sjuk? brölade jag till min man (som om det var han som var ansvarig). Sedan tänkte jag att det kanske var hypokondri, för just nu läser jag en bok där huvudpersonen har skivepitelcancer och har fått en metastas i halsen, vilket nämns ungefär en gång var femte sida så det finns ju mycket att hänga upp sina symptom på. 

I alla fall. Åkte till jobbet, jobbade, åkte hem, bytte om, åkte till Lille P, svängde inom affären på hemvägen och köpte en påse VICKS TRIPLE ACTION och vidare hem, tränade ett pass pilates, tände en brasa, åt kvällsmat och några VICKS TRIPLE ACTION samt tittade på en dokumentär på TV4 som handlade om män med ovanligt stora penisar. Ja, är det inte det ena så är det fan i mig det andra. Min man stolpade förbi och sa oroligt Du är väl inte inne på min profil nu? Så att jag får en massa förslag om sånt här sen? och då kunde jag ju förstås inte låta bli att svara att självklart var jag det eftersom jag inte ville fucka upp min egen profils algoritmer, men fick sedan avsluta med ett Nej, jag skämtar bara för att det inte skulle bli dålig stämning, haha. 

Kände mig seg, så jag smällde i mig en Alvedon (lite oklart vad den skulle hjälpa mot för jag hade inte direkt ont någonstans men det var väl mer en placebo-handling) och gick och lade mig tidigt, somnade som en stock, har sovit SVINBRA hela natten och vaknade som en ny människa. Halsen är kanske inte helt hundra, men känns åtminstone 95 % som vanligt. Tack immunförsvaret, eller hjärnan, eller VICKS TRIPLE ACTION, eller alltihop i en skön förening, keep up the good work please. 

Varenda dag är tisdag

Här gnetas det på så att självaste Luther hade kommit på skam. Jobbar just nu med detta skojiga: alla våra produkter ska byta namn. Och då fattar alla att det blir en massa, MASSA, administration kring det. För varje produkt finns ett visst antal dokument kopplade och då skulle man kunna tro att det skulle kunna vara så enkelt att om man ändrade på ett ställe så skulle det slå igenom på hela alltet, men det hade ju varit att göra det lite väl enkelt och smidigt va? Får istället sitta och uppdatera och spara om allting manuellt, och pre-CIS när jag trodde jag var klar så var det något djävla tomtebarn som kom på att det ska nog inte heta si utan så istället, och så var det bara att börja om från början och börja om på nytt, och varför ska man sörja tider som har flytt? Ska egentligen inte alls jobba med detta, men personen som skulle ha gjort det fick ta över något från en annan person som har sagt upp sig och däraf hamnade jag i denna grottekvarn. Är dock på det såkallade upploppet nu, hoppas jag åtminstone, för jag har en massa annat och framför allt mycket viktigare grejer att göra. 

Är SÅ trött på vinter och kyla nu! Går in på SMHI-appen flera gånger om dagen som en himla bonde för att se om det inte är några plusgrader i antågande, och mot slutet av veckan ser det i alla fall just nu ut att börja ordna upp sig. Det har kommit fukt i min bil så dörren på förarsidan har frusit och jag får krypa in från passagerarsidan samt skrapa rutorna inifrån som ett djävla hjon. Igår när vi var i stallet så svor vi över alla lager av kläder och täcken och grejer som ska av och på och som ligger i stora sjok i stallgången. Ska aldrig mer klaga på värmen, sa jag och alla visste såklart att det var en stor lögn, men är man desperat så är man. 

Igår var det dock en skön eftermiddag (om än kall). Solen sken, himlen var blå, fåglarna kvittrade. Hoppade ur vinterstövlarna och i badskorna och tog mig ut i skogen på lätta fjät. Kom hem, rev av ett pass tabata, åt kvällsmat och läste sedan tills det var dags att åka till stallet (ja, jag åt ju inte kvällsmat kontinuerligt men ni fattar). Sen när man kommit hem är det LÖGN att somna eftersom det är så djävla kallt i sovrummet och har man då duschat och tvättat håret precis innan läggdags så blir det såklart ännu kallare. Bäddade ner mig under täcket och fick liksom skapa något system med gångar så att jag skulle få luft men ändå inte utsätta huvudet för något kallt. Gick väl sådär. Blev inte bättre av att min man snarkade på i godan ro, finns det något ljud som är mer provocerande när man själv är klarvaken? Aja, somnade väl någon gång såklart eftersom jag ju vaknade när klockan ringde och om man vaknar så har man ju de facto sovit. Men särskilt många timmar kan det ju inte ha blivit. Gnäll, gnäll, gnäll. Det är vinterns och oxveckornas fel. Vintergäcken har dock börjat titta upp i trädgården, så det finns väl ändå ett visst hopp om ett liv efter detta, eller åtminstone att det är en vår i antågande. VÄL?

Imorgon ska jag till det som förr hette Blodgivarcentralen, nu heter det väl något fräsigare i stil med geblodpunktnu, för provtagning och hälsodeklaration och sen hoppas jag att jag får godkänt (har ju förr haft för lågt Hb) så jag kan börja bidra med ett och annat. 

Till stallet istället, v 6 2023, pt 1 + Lille P v 5

Åkte till stallet och hade liksom en känsla av att jag skulle få rida Köttbullen, men tjo vad jag bedrog mig. Istället stod det Ettan bredvid mitt namn på tavlan. Peppen sjönk ungefär ner till fotknölarna, har ju haft henne några gånger och har inte direkt känt att vi har någon kemi att tala om. Hon är alldeles för känslig och hetsig för min smak, vissa gillar ju såna hästar men jag hör inte till dom. Vi ska ha vikarie nu i februari och hon hade bara fått i uppdrag att "ge dom en häst dom har ridit förut", och det var väl oturligt att det råkade bli Ettan. Nu var det ju knäpphästväder DE LUXE igår, kallt och fullmåne (vet inte om det har någon betydelse, men man skulle kunna tro att det låg en varulv och lurade någonstans i ridhuset) och det var fler än min häst som var på tårna, men Ettan var (i mina ögon) vidrig. Taktade från första steget i skritten på lång tygel, och när vi skulle ta tyglarna började hon trava och när jag försökte få henne att skritta istället så började hon galoppera på stället och hålla på, exakt sånt där som jag H-A-T-A-R. Fullständigt okänslig i munnen var hon också. Andra människor säger om Ettan att hon är så lugn, nästan lite slö, "henne får man ju ha både sporrar och spö på" och jag vet inte allt jag har hört om henne, men det verkar ju inte gälla när jag sitter på henne. Blää. Det är väl en sak att rida en pigg häst så länge det finns en broms, men när man får ta i tyglarna så att man känner sig som en djävla tyngdlyftare och hästen bara "skiter väl jag i" och flänger iväg med sjumilakliv i alla fall, då tycker i alla fall jag inte att det är särskilt kul. Tycker generellt inte det är KUL när hästen bara hetsar och ångar på och man till slut känner att man bara har fokus på handen och missar resten av hjälperna, men vad FAAN ska man göra när hästen tycker det är en galoppfattning så fort man nuddar med skänkeln? Fick i och för sig höra att jag gjorde helt rätt och att det inte är någon fara att ta en ordentlig förhållning så länge man lättar efteråt (vilket jag såklart gjorde), men vad spelar det för roll att man gör rätt när det inte FUNKAR? Blää, vad sur jag var efteråt. Övningen var serpentiner med övergångar, sånt brukar jag gilla men det här blev det ju mest kattskit av. Först skritt och så halt på medellinjen, då blev det någon slags halvtrav och halten kom väl inte förrän vi nästan var ute på spåret igen. Sen var det trav och då gick hon på snedden i nästa båge. Sen var tanken att man skulle fatta galopp nästa gång man passerade medellinjen men det gav jag fan i, kan man inte få hästen att gå ordentligt i skritt och trav finns det väl ingen poäng med att galoppera. Så jag red galoppbiten i trav och det gick väl någorlunda, men kändes långt ifrån bra. 

Pratade med Vikarien efteråt, hon tyckte att jag skulle prova nästa gång också "om det inte är så att du säger blankt nej till det". Sa att om det fanns utrymme för att säga blankt nej så var jag öppen för att göra det, men sen är det ju som det är och det finns de hästar som finns och ibland är det ju bara att gilla läget, så jag vet inte riktigt vad det var jag förmedlade, haha. 

Red Lille P förra veckan, tycker det gick skapligt på tisdagen. På söndagen hade ridbanan frusit så då skrittade jag bara, tyckte det gick rätt okej det med. Sen hörde ägaren av sig och tyckte vi skulle backa bandet och bara jobba honom i skritt tills han accepterar bettet och kan göra halt ordentligt, så att det blir rätt från början. Han är ju stark som en björn så det är nog ingen dum idé, och jag gillar att jobba i skritt, så det har jag inget problem med. Har nog varit lite slarvig med att träna på att göra halt också, så det måste jag försöka bli bättre på. Får dock inte rida på ridbanan så länge den är frusen, och då återstår bara fälten där han var minst sagt stressad sist jag red honom där, både med och utan sällskap. Så idag tänkte jag att jag bara skulle longera honom där för att se om han är lika stirrig då, eller om det var ridsituationen som stirrade upp honom. Känns ju liksom lite poänglöst att börja jobba med att få honom att bli mer lyhörd för bettets inverkan om det ska vara på ett ställe där han ser spöken överallt och taktar runt halva landskapet. Vi får väl se hur det här går. 

Oxveckorna goes on and on and on

I fredags var jag ju på LOKAL, det låter ju fräsigare än vad det var/är. Jenny och jag brukar träffas direkt efter jobbet (hennes, jag slutar ju alltid tidigare så jag hinner hem och ut med hundar först) och då är klockan någonstans mellan 16 och 17 och de flesta restauranger i Ankeborg öppnar inte förrän 18. Så vi växlar mellan en kinesisk och en indisk restaurang samt Pinchos. I fredags blev det den kinesiska. Vi åt buffé och drack vin och pratade om allt som hänt sedan sist och sedan stängde restaurangen klockan 20  och då gick vi till Bishop's Arms och tog en drink. Sedan började vi känna av att det var fredag efter en hård arbetsvecka och när jag tittade i lokaltrafiksappen såg jag till min fasa att det gick en buss 21.39 och nästa inte förrän 22.39. Då var klockan 21.36. SPRING! uppmanade Jenny och jag sprang. Tack och lov ligger Bishop's Arms precis vid järnvägs/busstationen, men det var ändå några hundra meter av halvpanik där jag närmade mig bussen bakifrån och det såg ut som att den vilken sekund som helst skulle kunna börja rulla. Eller ja, det värsta som hade hänt hade ju varit att jag hade fått sitta kvar på Bishop's Arms ytterligare en timme, men just där och då kändes det inte som ett jättekul alternativ. Men jag hann! Var knappt andfådd efter språngmarschen heller, vilket gjorde mig helnöjd. 

Lördagen inleddes i vanlig ordning med långpromenad. Det var kallt och fullständigt snorhalt och jag var lite seg, inte så mycket p g a fredagskvällens utsvävningar som att min man hade lämnat Laban på undervåningen när han gick och lade sig, så jag vaknade av att han skällde. Fick gå ner och hämta honom, sen tog det tusen år att somna om, sen vaknade min man vid femtiden och gick upp och gav hundarna mat och gick ut med dom och sedan gick han och lade sig igen men den gången lämnade han Remus nere och efter ett tag började HAN skälla på något och jag fick lufsa ner och hämta honom (fattar inte varför de inte bara kan gå upp själva?), varpå det tog ytterligare tusen år att somna om, osv. Sönderhackad nattsömn gör en ju inte direkt på topp, så trots att solen sken och himlen var blå så var den där promenaden inte jättekul om jag ska vara helt ärlig. Fick ihop en dryg mil i alla fall, kom sedan hem, åt lunch och slöade i soffan. Kollade ikapp på Sveriges Mästerkock och Efter stängning. På kvällen var det helt plötsligt världscuphoppning, vad är det för skick och fason? Brukar ju alltid vara på söndagseftermiddagarna annars, men nu helt plötsligt fösta start lördag 20.30. Orkade faktiskt inte se klart hela för det var jättemånga felfria och det kändes som att omhoppningen skulle ta hundra år. 

Söndagen inleddes med minusgrader. VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ KYLA. Gick ut i skogen, i "min" skog finns massor av små timmervägar där man kan gå i timmar eller dagar utan att stöta på en enda människa. En av nackdelarna med minusgrader är att om man går på en timmerväg så har det rätt ofta kört traktorer eller skogsmaskiner där, och när de spåren fryser är det så djävla knöligt och besvärligt att ta sig fram. Men hittade en väg som var rätt slät, så promenaden blev behaglig. Kom hem, bytte om, åkte till Lille P, kom hem igen, duschade, tände i kaminen, åt lunch, bakade bröd, lagade mat, vek tvätt, ET CETERA. Ja, men det var väl den helgen då va. 

Idag körde jag min bil för första gången på en månad. Den har stått p g a kasst batteri, sen köpte vi ett nytt men sen skulle ju inspirationen att sätta i det också infinna sig, vilket det inte gjorde i rappet. Men igår blev det av, kanske mest för att vi idag behövde ha varsin bil (min man har ju annars firmabil, men idag skulle han med Remus till veterinären och då duger det väl inte riktigt att ta det på jobbets bensinräkning). Min bil var lite missnöjd med att ha stått, den startade visserligen piggt och glatt men någon slags bromsgrej (ok? skiva? kloss? INGEN ANING) låg emot eller något så det gick oerhört låååångsamt och segt tills jag trampade rejält på bromsen så "något" lossnade. Sen gick det som det skulle igen. Men måste ta tag i det här trista med att sälja den snart. STÖN. 

Nästa helg ska det bli mildare, tack för det. Har anmält Laban till en kurs i viltspår som börjar i mars, fick mail igår om att vi hade fått plats så då blir det lite mer att stå i om helgerna. Men det är bara sex gånger och ska bli KUL. Hoppas jag i alla fall. 

Till stallet istället, v 5 2023, pt 2

Den här veckan är det hoppvecka på ridskolan. Men det förskonas vi hopplösa (höhöhö) som rider i dressyrgrupp. Istället blev det markarbete. Hade Köttbullen, som alltid på torsdagarna. Övningen var att man skulle trava över bommar på medellinjen och så ändrades avståndet mellan dom så att hästen fick korta respektive länga sig. Gick rätt bra i traven, men i galoppen blev det bara sisådär. Köttbullens galoppregister är ju inte så stort, man får jobba med det man har och det blir liksom lite samma lika oavsett om det ska längas eller kortas. 

MEN! Fick henne att galoppera några steg på tygel! Hon går fint i form i skritt och trav, men i galoppen så kör hon fortfarande upp huvudet och blir lång som ett ösregn. En tränare sa att det vara bara att låta henne galoppera på, för hon måste hitta sin egen balans först. Så det har jag gjort, men igår kändes hon så fin att jag provade att försöka rida ihop henne litegrann. Och det funkade...litegrann. Aja, babysteps, osv. 

Sträckte mig lite i ryggen i måndags när Köttbullen hoppade av ett galoppsprång innan jag hade räknat med att hon skulle göra det, och igår blev det lite kaoz och missförstånd när vi skulle rida på galoppbommar och det blev det inte bättre av. Har nu officiellt svinont. Så djävla sur på detta måndagsexemplar till kropp. Aja, om åtta timmar är det helg och ikväll ska jag träffa Jenny och dricka vin. 

Säg, finns det värme här på denna glaciären?

Dagarna går och jag jobbar som ett djävla hjon och blänger missunnsamt på kollegor som inte gör det. Vi  har annars lågsäsong så dom flesta har det rätt lugnt, men jag har nog aldrig jobbat så mycket en januari som januari 2023. Mars brukar annars vara helvetesmånaden på jorden, så jag bävar lite för vad mars 2023 kommer att bära i sitt sköte. För det är liksom inget som tyder på att jag kommer att få mindre att göra framöver, tvärtom. 

I alla fall. Gnetade på med mitt och sedan svepte jag iväg med Hilding till veterinären för provtagning. Fick träffa en för mig ny veteriär som var rätt obehaglig. Inte så att han på något vis var otrevlig, tvärtom, men han hade liksom ändå en slags aura av ha en syratank med upplösta kroppsdelar stående hemma i garaget. Men på ett djursjukhus kan väl alla höra dig skrika, så det var ju inte så att jag var orolig för att få en Ketaminspruta i nacken och bli dumpad i hans bagagelucka för att bli hembragd som nästa offer. Besöket kostade 2020 kronor men det var det väl ändå värt för att komma levande ur detta?

Åkte hem, var trött och hade lite huvudvärk och ute föll det snöblandat regn och höll på att bli mörkt. Mest av allt hade jag lust att bara dimpa ner i soffan och göra ingenting resten av kvällen, men tog mig samman och ut på en promenad. Som vanligt var det skönt när man väl kom ut och iväg, man ska bara komma över den där tröskeln. Var så orimligt glad för Den Ultimata Vinterjackan™ ORSA, som är så himla lätt och smidig att röra sig i. Känns som den är som en andra hud istället för att man ska lufsa fram som ringaren i Notre Dame. Nu har väl en del såklart att göra med att den är impregnerad och därför inte blir sådär tung och kall och blöt som jackor annars tenderar att  bli när det regnar, men den är också rätt tunn. Ändå är den varm. Mmm, vad nöjd jag är, det kan inte sägas nog många gånger. 

Kom hem, städade badrummet, duschade, tände i kaminen och matade fram avsnitt 1 av nya säsongen av Biggest Loser. Tydligen har dom gjort om programidén lite, för nu ska det inte vara omröstningar och grejer utan den som (procentuellt sett) förlorat minst vikt åker ut, punkt slut. Gör inte mig något, jag brukar alltid snabbspola förbi omröstningarna för jag tycker dom är sega. Också nytt grepp att Doktor Mikael skulle vara med vid den första invägningen och skulle stå där och lite läxa upp folk för att de tillåtit sig förfalla till en nivå där deras bukspottkörtlar var redo att lämna in avskedsansökan. Han har ju annars bara figurerat i bakgrunden, men han kanske krävde att få synas mer i rutan inför säsongsstart? 

Var ett lite märkligt gäng denna gången? ALLA verkade ju bära enorma trauman och det bölades friskt, utom en skånsk tjej som var glad och käck. Men sen blev hon från en sekund till en annan tvärdeppig och valde att åka hem, så det var kanske mer under ytan än vad man skulle kunna tro. Men också roligt att höra folk "alltså, jag är SÅÅ motiverad" och sen ge upp så fort det blev pyttelite jobbigt. Det var som en säsong för ett antal år sen när det var ett par som var med, och dom hade enligt sig själva provat ALLT, varenda diet och till och med gastric by pass och ändå gick de inte ner i vikt. Sen var det dags för gymmet och dom bara "ja alltså, det här med träning är ju något nytt för oss". Hahaha. 

Imorgon ska jag träffa Jenny och då ska vi gå på lokal, dricka VIN och avhandla a. alla idioter i vår omgivning, samt b. hur förträffliga vi själva är. Brukar alltid vara trevligt! Men först: jobbajobbajobba.