Mm, det känns ju som att man ska dra till med ett hejdundrandes klokt inlägg, det här som kan bli årets sista. Summera 2011, styra upp 2012. Fast det orkar jag inte. Sov som en hamster, eller något annat nattaktivt djur, i natt. Det vill säga nästan inte alls. Klockan ringde 7, för att vi skulle åka och lämna 1 styck skotträdd hund på pensionat. Min man var hygglig och åkte dit själv så att jag kunde dröna vidare i bingen, vilket gick sådär, eftersom den icke skotträdda hunden vankade omkring som en osalig ande och inte kunde bestämma sig för om han skulle ligga i sängen, i korgen, eller kanske i soffan på nedervåningen, eller kanske i sängen ändå, eller nej, korgen kanske, och sådär höll han på ett tag och när han sedan äntligen bestämt sig (det blev soffan) så kom min man hem igen. Jaja. Sedan har dagen gått åt till att långpromenera med och lägga spår åt den icke skotträdda hunden så att han ska vara lagom trött vid tolvslaget och inte få för sig att det är något farligt som händer bara för att det låter som att helvetet bryter lös utanför fönstret och bli skotträdd.
Jag blev också lite trött av det, kan jag säga. Nu har vi tittat på Jägarna 2. Den var spännande, fast man förstår ju inte riktigt hur Rolf Lassgård orkar vara sådär hej-jag-är-trött-polis-från-Stockholm-blasé i film efter film. Men det är ju fan vad trött man blir av att se på Norrland. Att någon orkar bo där överhuvudtaget övergår mitt förstånd. Efter Jägarna var det hästhoppning på tv. Det blir man också lite trött av, oklart varför eftersom det är spännande, men jag tror det är någonting med Roger Björklund och Lotta Björes röster i kombination. Så nu är jag SUPERTRÖTT. Frågan är om man ens orkar hålla sig vaken till tolvslaget, men jag ska göra så gott jag kan. I alla fall: Gott nytt år!
lördag 31 december 2011
fredag 30 december 2011
På Spåret vecka 52
Lag Soffan fick se sig slagna på mållinjen av Niklas och Jenny Strömstedt, som skrapade ihop 36 poäng och vi fick 35. Jessica Zandén och hennes exman fick typ 15, så vi kände oss inte direkt sämst. Men ändå! Retligt dessutom att jag klockade Malaysia på 10 poäng, men inte kom på vad Kuala Lumpur hette förrän jättelångt senare. Typ sist av alla. Retligt nummer två var att min man sa att dvärgschimpans var en av fyra människoapor, men jag bara: Nej, det kan väl inte vara både schimpans och dvärgschimpans, det är säkert babian. Vilket alltså var fel-fel-fel. Retligt nummer 3 var att vi vimsade bort oss själva i Skåneland och gastade Båstad när det i själva verket var Ängelholm. Lite pinsamt, men eftersom vi (jag) ropade in Sheffield redan innan ordet "bestick" uttalats färdigt så tycker jag att udda kan vara jämt.
OCH! För FÖRSTA GÅNGEN av alla avsnitt kunde JAG Vem där? först av alla. Och det på ELIZABETH TAYLOR, ett namn jag knappt ens själv visste att jag kunde förrän hjärnan kastade fram det vid åsynen av kombinationen Elisabeth Höglund och en bordercollie. Så kan det gå.
OCH! För FÖRSTA GÅNGEN av alla avsnitt kunde JAG Vem där? först av alla. Och det på ELIZABETH TAYLOR, ett namn jag knappt ens själv visste att jag kunde förrän hjärnan kastade fram det vid åsynen av kombinationen Elisabeth Höglund och en bordercollie. Så kan det gå.
torsdag 29 december 2011
Missa inte detta
Slötittade på kvällens tv-tablå. Brottsplats: Edinburgh, nytt brittiskt kriminaldrama, gäsp. Tills jag såg att den bygger på boken De vilseförda av Kate Atkinson, en av mina favoritförfattare. Måste ses! Eller som en isländsk ryttare sa i en intervju från Stockholm Horse Show när reportern frågade hur det egentligen kändes att tölta: Har du inte provat? Anbefalls! Tänk Tungur knifur-repliken i Korpen Flyger. Så övertygande var det.
Ja, i alla fall. Om serien är lika bra som boken, fast så är ju sällan fallet, så är det BRA tv. Kom ihåg var ni hörde det först!
Ja, i alla fall. Om serien är lika bra som boken, fast så är ju sällan fallet, så är det BRA tv. Kom ihåg var ni hörde det först!
Veckans GOOGLE-CHOCK
Blev en smula chockad när jag kollade vilka sökord som folk googlat på för att hamna här:
Tecknad domina
Buch o Holm
Diskriminerad av ridlärare
Kuk sugar bilder
Trälig or träligt or träliga
Ja, vad säger man? Trälig blogg det här, som inte innehåller en enda kuk sugar bild med en tecknad domina. SORRY!
Tecknad domina
Buch o Holm
Diskriminerad av ridlärare
Kuk sugar bilder
Trälig or träligt or träliga
Ja, vad säger man? Trälig blogg det här, som inte innehåller en enda kuk sugar bild med en tecknad domina. SORRY!
Dagens händelser så här långt
Idag åkte jag till gymmet direkt efter frukosten och trodde jag skulle få ha hela stället för mig själv, men det var proppat med julmatsdästa Åhusrikingar. Sedan åkte jag till rik-Ica och köpte dyrt kött som vi ska äta på nyårsafton. Till min stora glädje hittade jag också mitt favoritte, grönt med apelsinsmak, som varit slut i alla affärer i hela världen, och följaktligen också här hemma, i evigheter, så då slog jag på stort och bunkrade. Sedan åkte jag hem och lade spår med lite gammal skinka som hundarna med stor förtjusning nosade fram och åt upp. Därefter städade jag. Min man kände någon form av dödslängtan tror jag, för han åkte till stan. På mellandagsrean. Det känns helt osunt, och han skulle till råga på allt besöka MEDIA MARKT. Det var väl synnerligen puckat om ni frågar mig. Media Markt har nämligen alldeles precis öppnat här i Ankeborg, och nyhetens behag lockar fortfarande sjukt mycket folk som inte tycker det är nog med Elgiganten, Siba, Expert och fan vet vad mer för vitvaruelektronikhelveten som folk vallfärdar till både avigt och rätt. Trängas i affärer = inte min grej. Men tydligen min mans.
Nej, men om man skulle ta och läsa lite då. Har brutit mitt lån- och köpförbud och läser just nu Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel, en "grymt spännande thriller" enligt en recension jag läste häromdagen och så låg den ju där så lägligt på biblioteksdisken när jag egentligen bara skulle lämna tillbaks. Däremot var det bara 14-dagarslån på den, så därför fick jag ju sätta igång och plöja direkt. Och ja, den är spännande och bra. LÄS!
Läser ju även Under kupolen av Stephen King, och den är ju OCKSÅ sjukt bra. LÄS! Och så ligger del 2 och 3 av Hungerspelen, fast de har ju egna titlar, av Suzanna Collins, och väntar på mig, och jag förväntar mig att de ska vara sjukt bra, precis som del 1. LÄS!
Och snart är jag klar med Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe, och den är precis sådär Erlend Loe-ig som jag gillar. LÄS! För det ska jag göra.
Nej, men om man skulle ta och läsa lite då. Har brutit mitt lån- och köpförbud och läser just nu Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel, en "grymt spännande thriller" enligt en recension jag läste häromdagen och så låg den ju där så lägligt på biblioteksdisken när jag egentligen bara skulle lämna tillbaks. Däremot var det bara 14-dagarslån på den, så därför fick jag ju sätta igång och plöja direkt. Och ja, den är spännande och bra. LÄS!
Läser ju även Under kupolen av Stephen King, och den är ju OCKSÅ sjukt bra. LÄS! Och så ligger del 2 och 3 av Hungerspelen, fast de har ju egna titlar, av Suzanna Collins, och väntar på mig, och jag förväntar mig att de ska vara sjukt bra, precis som del 1. LÄS!
Och snart är jag klar med Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe, och den är precis sådär Erlend Loe-ig som jag gillar. LÄS! För det ska jag göra.
onsdag 28 december 2011
Hata fötter från Ankeborg
Kära Bullen. Jag har ett stort problem med mina fötter. De är nämligen designade av Walt Disney, jag tror han kastade en snabb blick och sedan fick han så mycket inspiration till Kalle Anka och hans vänner att det räckte resten av livet.
När man har såna här djävla Kalle Ankafötter så hittar man för det första aldrig några skor. Sköna, snygga och billiga fotbeklädnader är en utopi som får freden i Mellanöstern att framstå som en barnlek att fixa. Köpa skor är ett så stort trauma i både själ och plånbok att det liksom förtjänar ett eget hedersomnämnande i skärselden, och sedan slutar det ändå i bästa fall med skor som har sådär passform, är rätt fula och ohemult dyra.
Skoskav is my middle name, och att alltid ha Compeedplåster hemma är ungefär lika naturligt som att ha toapapper och mjölk. Nu inledde jag julledigheten med att ta en bamsepromenad som varade i nästan tre timmar. När jag kom hem så hade jag en blåsa stor som en mandarinklyfta på ena stortån. Den gjorde inte ont just då, men när den sprack blev det ju mandarinklyftestort köttsår med en massa slafsig hud som fick bäddas in i Compeed för att mina dagliga promenader skulle kunna fortgå. Problemet med att sätta Compeed på sina knöliga Kalle Ankafötter är att de inte sitter där de ska hur länge som helst utan långsamt förflyttas från där de gör nytta till någonstans där de absolut inte gör någon nytta, och i värsta fall hamnar skarven i köttsåret. Det hände mig idag, så när jag kom hem fick jag liksom operera bort en oskön förening av Compeed och död hud och annat äckel som hade blivit ett med min fot under dagens hurtiga promenad. Aj.
Jag är mycket missnöjd med det här, så kära Bullen, vad ska jag ta mig till? Och JO, det är tjejen som har skrivit den här bloggen som har de där djävla fötterna. Om mina fötter hade varit med i Plus hade de hamnat i soptunnan på en gång. Ska det vara så här?
När man har såna här djävla Kalle Ankafötter så hittar man för det första aldrig några skor. Sköna, snygga och billiga fotbeklädnader är en utopi som får freden i Mellanöstern att framstå som en barnlek att fixa. Köpa skor är ett så stort trauma i både själ och plånbok att det liksom förtjänar ett eget hedersomnämnande i skärselden, och sedan slutar det ändå i bästa fall med skor som har sådär passform, är rätt fula och ohemult dyra.
Skoskav is my middle name, och att alltid ha Compeedplåster hemma är ungefär lika naturligt som att ha toapapper och mjölk. Nu inledde jag julledigheten med att ta en bamsepromenad som varade i nästan tre timmar. När jag kom hem så hade jag en blåsa stor som en mandarinklyfta på ena stortån. Den gjorde inte ont just då, men när den sprack blev det ju mandarinklyftestort köttsår med en massa slafsig hud som fick bäddas in i Compeed för att mina dagliga promenader skulle kunna fortgå. Problemet med att sätta Compeed på sina knöliga Kalle Ankafötter är att de inte sitter där de ska hur länge som helst utan långsamt förflyttas från där de gör nytta till någonstans där de absolut inte gör någon nytta, och i värsta fall hamnar skarven i köttsåret. Det hände mig idag, så när jag kom hem fick jag liksom operera bort en oskön förening av Compeed och död hud och annat äckel som hade blivit ett med min fot under dagens hurtiga promenad. Aj.
Jag är mycket missnöjd med det här, så kära Bullen, vad ska jag ta mig till? Och JO, det är tjejen som har skrivit den här bloggen som har de där djävla fötterna. Om mina fötter hade varit med i Plus hade de hamnat i soptunnan på en gång. Ska det vara så här?
måndag 26 december 2011
My hero
Precis lagom till julledigheten började min telefon att sura. Den är inte jättegammal, ett par år kanske, och dessutom är det en modell som ska tåla lite stryk, så jag blev minst sagt förvånad när den straffade mig genom att börja ladda ur sig själv på nolltid stup i kvarten utan att man så mycket som ringt Fröken Ur (varför man nu skulle göra det när man har klocka i mobilen, men men).
Förra gången jag skulle köpa nytt batteri till en halvgammal mobil kostade batteriet mer än vad själva luren gjort, så det kändes ju sådär. Jag började svära och muttra över hur TYPISKT det var att just jag gått och köpt nåt djävla måndagsexemplar av stryktålig telefon som vek ner sig för minsta lilla, kan man köpa reservbatterier för en rimlig slant, förmodligen inte, måste jag köpa en ny telefon och kan man ens köpa vanliga telefoner längre, är inte allting såna där smartphones där man måste stå och liksom stryka skärmen i sidled i en kvart för att hitta i alla tusentals menyer och som det verkar vara näst intill omöjligt att ringa ett vanligt simpelt samtal på. TYPISKT MIN OTUR, väste jag medan bitterheten flödade.
Då plockade min man ut batteriet och blåste rent telefonens innandöme med tryckluft och sedan dess har den varit som ny. Jag har ju för farao nästan gift mig med MACGYVER.
Förra gången jag skulle köpa nytt batteri till en halvgammal mobil kostade batteriet mer än vad själva luren gjort, så det kändes ju sådär. Jag började svära och muttra över hur TYPISKT det var att just jag gått och köpt nåt djävla måndagsexemplar av stryktålig telefon som vek ner sig för minsta lilla, kan man köpa reservbatterier för en rimlig slant, förmodligen inte, måste jag köpa en ny telefon och kan man ens köpa vanliga telefoner längre, är inte allting såna där smartphones där man måste stå och liksom stryka skärmen i sidled i en kvart för att hitta i alla tusentals menyer och som det verkar vara näst intill omöjligt att ringa ett vanligt simpelt samtal på. TYPISKT MIN OTUR, väste jag medan bitterheten flödade.
Då plockade min man ut batteriet och blåste rent telefonens innandöme med tryckluft och sedan dess har den varit som ny. Jag har ju för farao nästan gift mig med MACGYVER.
lördag 24 december 2011
Nu är det jul igen
Idag är det julafton. Eftersom min man och jag är vuxna och får göra som vi vill så har vi redan öppnat våra julklappar. Jag fick en kokbok från 1953, i den fanns bland annat recept på de kanske inte fullt så politiskt korrekta kaksorterna "snippor" och "judebröd" på en och samma sida. Dessutom flertalet efterrätter som innehåller makaroner. Det känns ju lite festligt med tanke på att "macarons" är det trendigaste bakverk man kan baka i år. 1953 räckte det med att strimla ner lite makaroner i marängsmeten så var man het och nyskapande. Kom ihåg var ni hörde det först.
Utöver detta fick jag en lärobok i kriminalteknologi som kommer att bli en alldeles utmärkt hjälp i min poliskarriär. Eller min polisromanskrivarkarriär. Eller...tja. Det är i alla fall alltid roligt att vidga sina vyer.
Nu ska vi snart sätta igång med julmaten, och eftersom vi är vuxna så behöver vi bara göra sånt som vi gillar. Köttbullarna gjorde jag igår, och idag var jag nere i trädgårdslandet och grävde upp jordärtskockor, samt tog upp 750 gram brysselkål från frysen. Min man fick en sabla massa sillburkar i julklapp av sin chef, och eftersom jag inte äter sill så kommer dom att räcka ända till midsommar. Den som spar han har.
Min man fällde uttalandet "brysselkål är väl inte julmat", och därför tänker jag inte ens fråga om han vill smaka. Mmm...750 gram brysselkål som BARA ÄR MINA. Inte alls dumt. God jul.
Utöver detta fick jag en lärobok i kriminalteknologi som kommer att bli en alldeles utmärkt hjälp i min poliskarriär. Eller min polisromanskrivarkarriär. Eller...tja. Det är i alla fall alltid roligt att vidga sina vyer.
Nu ska vi snart sätta igång med julmaten, och eftersom vi är vuxna så behöver vi bara göra sånt som vi gillar. Köttbullarna gjorde jag igår, och idag var jag nere i trädgårdslandet och grävde upp jordärtskockor, samt tog upp 750 gram brysselkål från frysen. Min man fick en sabla massa sillburkar i julklapp av sin chef, och eftersom jag inte äter sill så kommer dom att räcka ända till midsommar. Den som spar han har.
Min man fällde uttalandet "brysselkål är väl inte julmat", och därför tänker jag inte ens fråga om han vill smaka. Mmm...750 gram brysselkål som BARA ÄR MINA. Inte alls dumt. God jul.
torsdag 22 december 2011
All I want for Christmas is you
Nu har jag alltså jobbat färdigt för i år och ska vara ledig helt oförskämt länge, ända fram till trettonhelgen. Ser fram mot en ledighet med lite, helst ingen, snö och mycket promenader. Hatar nämligen att gå i snö. PULSA! Bara ordet är ju helt oanständigt. Jag vill också ha mycket lästid. Jag har kommit cirka 300 sidor på Under The Dome, alltså återstår omkring tre fjärdedelar. Sedan har jag ju beställt och fått hem del två och tre i trilogin som inleddes med Hungerspelen av Suzanne Collins, en postapokalyptisk variant av Expedition Robinson med ett helt sjukt driv. REKOMMENDERAS!
Håller på att avsluta Spindelmannen. Den är egentligen inte dålig, men det känns lite som att Micke Alonzo är så bitter över kvinnor i allmänhet så att han liksom blir så otroligt övertydlig med att att kvinnor minsann också kan vara både psyksjuka, barnmisshandlare och pedofiler. Vilket jag vet förekommer och det är väl bra att det blir belyst, men när det ena fruntimret värre än det andra tornar upp sig i berättelsen, och alla kvinnor i hela världen är precis helstörda utom någon gammal nunna på Sri Lanka, så blir det lite...jag vet inte. Too much, helt enkelt. Fast nu är jag snart klar med den och sedan ska jag ägna mig åt postapokalyps för hela slanten.
Julledighet...mmm. Inte alls dumt.
Håller på att avsluta Spindelmannen. Den är egentligen inte dålig, men det känns lite som att Micke Alonzo är så bitter över kvinnor i allmänhet så att han liksom blir så otroligt övertydlig med att att kvinnor minsann också kan vara både psyksjuka, barnmisshandlare och pedofiler. Vilket jag vet förekommer och det är väl bra att det blir belyst, men när det ena fruntimret värre än det andra tornar upp sig i berättelsen, och alla kvinnor i hela världen är precis helstörda utom någon gammal nunna på Sri Lanka, så blir det lite...jag vet inte. Too much, helt enkelt. Fast nu är jag snart klar med den och sedan ska jag ägna mig åt postapokalyps för hela slanten.
Julledighet...mmm. Inte alls dumt.
Statusuppdatering
Ett par minuter över två sladdade jag in på sosse-Ica:s knökfulla parkering. Cirka en kvart senare var jag ute igen med mina matkassar, så man kan nog säga att jag kom lindrigt undan. Kom på att jag glömt köpa mat till våra vänner småfåglarna, orkade verkligen inte vända om så jag susade förbi det kluster av hemelektronikbutiker där hela julhandelns Mecka utspelade sig och in på Växthuset, där det inte var en kotte. Bara att glida ner till fågelfröhörnan och vidare till kassan och ut igen på ett par minuter.
Jag har jobbat åtta timmar, handlat på två ställen, promenerat med Remus, tax med rätt att döda, städat toaletten samt plockat undan och dammtorkat i hela huset. Och klockan är bara 16.15. Fina fisken det här ju.
Jag har jobbat åtta timmar, handlat på två ställen, promenerat med Remus, tax med rätt att döda, städat toaletten samt plockat undan och dammtorkat i hela huset. Och klockan är bara 16.15. Fina fisken det här ju.
Whatever happens
Har absolut ingenting alls att blogga om. Alla andra bloggar frenetiskt om sin oerhörda julstress, men eftersom förträffliga jag har varit klar med alla julklappar i månader och julmaten är nedbantad till ett minimum så är det ju inte mycket att komma dragandes med. Idag ska jag i och för sig in och trängas på Ica (vanliga Ica, inte rik-Ica) tillsammans med resten av kommunen för att handla "det sista" som det heter, jag återkommer om det blir ett trauma.
Veckans sökord på Google för att hitta hit:
Damernas nakenstafett
Ica klisterremsor
"Norge vann"
Kanalpaket med porr
Ola Robinson 2011
Veolia Transport
Vinter i Vittskövle
Allt från porr till det gamla hederliga sättet att klistra innanfönster. Känner mig riktigt nöjd att ämnena divergerar så till den milda grad. Jag undrar om den s-s-stackars Ola är lika nöjd. Hoppas! Jag gillar Ola. Han borde ha vunnit.
Veckans sökord på Google för att hitta hit:
Damernas nakenstafett
Ica klisterremsor
"Norge vann"
Kanalpaket med porr
Ola Robinson 2011
Veolia Transport
Vinter i Vittskövle
Allt från porr till det gamla hederliga sättet att klistra innanfönster. Känner mig riktigt nöjd att ämnena divergerar så till den milda grad. Jag undrar om den s-s-stackars Ola är lika nöjd. Hoppas! Jag gillar Ola. Han borde ha vunnit.
tisdag 20 december 2011
På Spåret vecka 50
Då har vi äntligen tagit oss tid att titta ikapp på förra veckans avsnitt av På Spåret, och det lönade sig ju verkligen eftersom vi slog både Maria och Ralf (30 poäng) och Erik och Martina (37 poäng). 43 poäng fick Lag Soffan ihop, den här gången var vi (läs: min man) till och med först på den där hemska Vem där?-frågan. Och jag knep 8 poäng på ledtråden att man hade börjat få "rapporter" härifrån den, och så nåt datum, år 1981. DALLAS, vrålade jag, som på sin höjd har sett max tre avsnitt av familjen Ewings öden och äventyr i hela mitt liv, men de måste sannerligen ha gjort ett rejält intryck.
Och dessutom spikade vi 27-klubben, Janis Joplin och Amy Winehouse redan innan de hade börjat spela låtarna i musikfrågan. Lätt som en plätt.
Lag Soffan drar sig härmed tillbaka för kvällen, helnöjda och inte så lite malliga.
Och dessutom spikade vi 27-klubben, Janis Joplin och Amy Winehouse redan innan de hade börjat spela låtarna i musikfrågan. Lätt som en plätt.
Lag Soffan drar sig härmed tillbaka för kvällen, helnöjda och inte så lite malliga.
Den käre efterträdaren Kim Jong-Un
Jaha, men nu har väl Nordkoreas kära ledare Kim Jong Il gått och kastat in handduken, bara 69 år gammal. Eller möjligen 70, uppgifterna går isär lite där, men skitsamma, det är ju ingen ålder på en gammal kommunist. Se bara på Fidel och Raul Castro som utan synbar utmattning fortfarande stapplar omkring i militärkläder på Kuba trots att de väl båda två passerat 80-årsgränsen vid det här laget. Så det var lite klent av Kim Jong Il kan man ju tycka. Och nästan lite retligt eftersom jag äntligen och med viss möda lyckats lära mig vem som var vem av Kim Il Sung (pappa, död 1994) och Kim Jong Il (son, död 2011). Som om det inte vore nog med det så ska Kim Jong Il (son) ersättas av Kim Jong-Un (sonson, född 1983 eller 1984, uppgifterna går isär lite här också). Vad är det egentligen med Nordkorea och namnet Kim? (Och med Nordkorea och födelseår, kan de inte hålla reda på någonting?)
Fast jag utgår från att Kim är efternamnet, och att den kära efterträdaren går under tilltalsnamnet Jong-Un och att inte hela familjen kommer rusande om någon råkar gasta "KIM!" i presidentpalatset. Men ändå, det är inte lätt att hålla reda på alla Sung och Jong-ljud i det nordkoreanska styret. Men förmodligen tycker familjen Kim att vi svenskar är lika obegripliga som har en kungafamilj som har hetat Bernadotte ända sedan Jean Baptiste Bernadotte, sedemera Karl XIV Johan (död 1844). Om de nu någonsin tänker i sådana banor, det är kanske inte sånt man sitter på kammaren och spekulerar i om man har en kärnvapenarsenal att hålla reda på och ett folk att förtrycka, men sånt där vet man aldrig.
Fast jag utgår från att Kim är efternamnet, och att den kära efterträdaren går under tilltalsnamnet Jong-Un och att inte hela familjen kommer rusande om någon råkar gasta "KIM!" i presidentpalatset. Men ändå, det är inte lätt att hålla reda på alla Sung och Jong-ljud i det nordkoreanska styret. Men förmodligen tycker familjen Kim att vi svenskar är lika obegripliga som har en kungafamilj som har hetat Bernadotte ända sedan Jean Baptiste Bernadotte, sedemera Karl XIV Johan (död 1844). Om de nu någonsin tänker i sådana banor, det är kanske inte sånt man sitter på kammaren och spekulerar i om man har en kärnvapenarsenal att hålla reda på och ett folk att förtrycka, men sånt där vet man aldrig.
måndag 19 december 2011
Ångmaskinen!
För rätt längesen påbörjade jag ett synnerligen träligt Sisyfosarbete, nämligen att ta bort tapeten från murstocken i vardagsrummet. Detta gjordes av en enda anledning, och det var att jag hade läst någonstans att man inte fick ha "någonting brännbart", och brännbart inkluderade tapet, närmare än 50 cm från en kamin, och eftersom vi just då höll på att (läs: betalade någon annan för att göra det) renovera skorstenen och installera våra förnämliga gjutjärnskaminer så kändes det som ett nödvändigt ont att göra sig av med tapeterna. Sedan kom sotaren och sa att det inte alls behövdes och godkände hela installationen ändå, men då var det ju redan påbörjat och borde avslutas eftersom det såg för djävligt ut.
Vår murstock var tapetserad i åtskilliga lager och längst in fanns en grå tapet som till konsistensen mest av allt påminde om en vaxduk, omöjlig att forcera. Alla som någon gång har sysslat med att ta bort tapet på det där gamla hederliga och skittråkiga sättet vet vad man har att roa sig med. Man blöter upp tapeten med vatten, eventuellt utblandat med lite tapetklister. Man skrapar med kniv och spackelspade. Skrapar och skrapar och får som bäst loss frimärksstora bitar tapet och blir helt besudlad av svett och upplöst tapetklister, och de där svettiga uppblötta små tapetbitarna bildar något slags papier maché-liknande gojs som stelnar om man inte torkar bort det med en gång. Och trots att man ganska fort står i drivor av frimärksstora tapetbitar upp till knäna så ser den förbannade väggen precis likadan ut ändå oavsett hur länge man håller på.
Så motivationen för att fortsätta och avsluta detta projekt har inte precis varit på topp, kan man ju säga. Och tyvärr så vänjer man sig ju efter ett tag vid att det ser ut som själve fan har tapetserat ens murstock och då sjunker motivationen ännu mer. Men härförleden satt jag i alla fall på jobbet och gnölade om hur trist det var att skrapa tapet (konstruktivt), och då fick jag låna en maskin av Stefan. Han hade visserligen aldrig använt den själv, men han kände någon som hade gjort det och de var enligt honom saliga över dess förträfflighet.
Jag var lite skeptisk, för jag tycker att man åtminstone borde ha hört talas om denna dundermaskin om den nu var så bra, och jag har minsann googlat igenom hela Internet efter genvägar till tapetborttagande utan någon större framgång. "Maskinen" såg lite suspekt och väldigt plastig ut. En plastdunk med en doppvärmare i, en sladd i ena änden och en veckad plastslang i den andra som avslutades med ett fyrkantigt plastmunstycke, inte helt olikt en dammsugare. Bruksanvisning saknades, men jag räknade ut att man skulle hälla vatten i dunkdelen, sätta i sladden och vänta tills vattnet kokade. När detta skedde pyste det ut ånga genom ett litet hål i munstycket, och då provade jag djärvt att trycka munstycket mot den tapetserade väggen någon minut och sedan var det idel HALLELUJA! PRISA HERREN! ETT MIRAKEL HAR SKETT, för med den här plastiga ångmaskinens hjälp var det inte svårare att dra loss tapeten än vad det var att skala en potatis.
Så svaret på frågan om hur man renoverar utan att bryta ihop är alltså "ångmaskinen". Och nu är projekt avtapetsering av murstock avslutat på ett förtjänstfullt sätt, eller den, murstocken, ska ju förstås målas också, men det känns som en bagatell i sammahanget. Arga Snickaren hade förmodligen hoppat jämfota av lycka om han hade sett detta. Eller så hade han rent av blivit arbetslös på kuppen.
Vår murstock var tapetserad i åtskilliga lager och längst in fanns en grå tapet som till konsistensen mest av allt påminde om en vaxduk, omöjlig att forcera. Alla som någon gång har sysslat med att ta bort tapet på det där gamla hederliga och skittråkiga sättet vet vad man har att roa sig med. Man blöter upp tapeten med vatten, eventuellt utblandat med lite tapetklister. Man skrapar med kniv och spackelspade. Skrapar och skrapar och får som bäst loss frimärksstora bitar tapet och blir helt besudlad av svett och upplöst tapetklister, och de där svettiga uppblötta små tapetbitarna bildar något slags papier maché-liknande gojs som stelnar om man inte torkar bort det med en gång. Och trots att man ganska fort står i drivor av frimärksstora tapetbitar upp till knäna så ser den förbannade väggen precis likadan ut ändå oavsett hur länge man håller på.
Så motivationen för att fortsätta och avsluta detta projekt har inte precis varit på topp, kan man ju säga. Och tyvärr så vänjer man sig ju efter ett tag vid att det ser ut som själve fan har tapetserat ens murstock och då sjunker motivationen ännu mer. Men härförleden satt jag i alla fall på jobbet och gnölade om hur trist det var att skrapa tapet (konstruktivt), och då fick jag låna en maskin av Stefan. Han hade visserligen aldrig använt den själv, men han kände någon som hade gjort det och de var enligt honom saliga över dess förträfflighet.
Jag var lite skeptisk, för jag tycker att man åtminstone borde ha hört talas om denna dundermaskin om den nu var så bra, och jag har minsann googlat igenom hela Internet efter genvägar till tapetborttagande utan någon större framgång. "Maskinen" såg lite suspekt och väldigt plastig ut. En plastdunk med en doppvärmare i, en sladd i ena änden och en veckad plastslang i den andra som avslutades med ett fyrkantigt plastmunstycke, inte helt olikt en dammsugare. Bruksanvisning saknades, men jag räknade ut att man skulle hälla vatten i dunkdelen, sätta i sladden och vänta tills vattnet kokade. När detta skedde pyste det ut ånga genom ett litet hål i munstycket, och då provade jag djärvt att trycka munstycket mot den tapetserade väggen någon minut och sedan var det idel HALLELUJA! PRISA HERREN! ETT MIRAKEL HAR SKETT, för med den här plastiga ångmaskinens hjälp var det inte svårare att dra loss tapeten än vad det var att skala en potatis.
Så svaret på frågan om hur man renoverar utan att bryta ihop är alltså "ångmaskinen". Och nu är projekt avtapetsering av murstock avslutat på ett förtjänstfullt sätt, eller den, murstocken, ska ju förstås målas också, men det känns som en bagatell i sammahanget. Arga Snickaren hade förmodligen hoppat jämfota av lycka om han hade sett detta. Eller så hade han rent av blivit arbetslös på kuppen.
"På alla dessa platser har jag varit och spelat handboll"
Jaha, då var ett anonymt handbolls-VM till ända och Norge vann. Det är inte fy skam. Om inte Sverige vinner så blir jag nästan lika glad om något annat nordiskt land vinner. Och speciellt eftersom norskorna spelade skiten ur fransyskorna, som Sverige så snöpligt förlorade mot i åttondelsfinalen. Det kan de gott ha, fransyskorna.
Såg lite på bronsmatchen, Spanien-Danmark, men det var för deppigt. Danskorna är duktiga, men det ville sig inte ändå. Skit också. Har tyckt Spanien varit asdryga som handbollsnation ända sedan Talant Dusjebajevs tid. Och han var ju egentligen från Vitryssland, så det är kanske taskigt. Men men.
En bra sak är i alla fall att Sverige slipper OS-kvalet nu. Fråga mig inte varför, men eftersom Norge tog guld i detta VM och Sverige hamnade direkt efter Norge i förra årets EM så får de, Sverige alltså, vara med i nästa års OS utan att kvala. Känns ju klart som korvspad...not. Men det spelar ju ingen roll hur reglerna är så länge det är till vår fördel så att säga.
Heja Sverige, och tack Norge.
Såg lite på bronsmatchen, Spanien-Danmark, men det var för deppigt. Danskorna är duktiga, men det ville sig inte ändå. Skit också. Har tyckt Spanien varit asdryga som handbollsnation ända sedan Talant Dusjebajevs tid. Och han var ju egentligen från Vitryssland, så det är kanske taskigt. Men men.
En bra sak är i alla fall att Sverige slipper OS-kvalet nu. Fråga mig inte varför, men eftersom Norge tog guld i detta VM och Sverige hamnade direkt efter Norge i förra årets EM så får de, Sverige alltså, vara med i nästa års OS utan att kvala. Känns ju klart som korvspad...not. Men det spelar ju ingen roll hur reglerna är så länge det är till vår fördel så att säga.
Heja Sverige, och tack Norge.
söndag 18 december 2011
Post julbord
Har återhämtat mig från fredagens julbord. Hela lördagen gick åt till allmän svaghet och dödsångest. ALLVARLIGT! Det där med att det är all inclusive är ju festligt, och det känns ju väldigt generöst och påkostat när en gladlynt skånsk krögare med nävarna fulla av spritflaskor står beredd att fylla upp ens enormt stora glas så fort nivån i det minskar. Men i själva verket var det en väldigt DÅLIG idé, åtminstone igår när synderna skulle betalas. Vet inte hur många jag-ska-aldrig-mer-löften som uttalades, men det var åtskilliga.
Dessutom fanns det inga brysselkål på detta julbord. Vad hjälper det då att det finns 78 olika sorters inlagd sill och skinka från både vanlig gris och vildsvin och fan vet vad mer för fyrfota vän som fått sätta livet till för att pryda detta dignande bord. Rödkål och brunkål, MEN INGA BRYSSELKÅL. Är det bara jag som ser detta som ett grovt övertramp?
Måste nog kila ner i trädgårdslandet och skörda lite nu som kompensation. Mmm...brysselkål. Är det inte middag snart?
Dessutom fanns det inga brysselkål på detta julbord. Vad hjälper det då att det finns 78 olika sorters inlagd sill och skinka från både vanlig gris och vildsvin och fan vet vad mer för fyrfota vän som fått sätta livet till för att pryda detta dignande bord. Rödkål och brunkål, MEN INGA BRYSSELKÅL. Är det bara jag som ser detta som ett grovt övertramp?
Måste nog kila ner i trädgårdslandet och skörda lite nu som kompensation. Mmm...brysselkål. Är det inte middag snart?
fredag 16 december 2011
En julnöt att knäcka
Två personer ska åka på julbord. Bussen går om en halvtimma. En person är redo att åka. En annan person har fortfarande inte duschat eftersom h*n irrar omkring och inte kan hitta sitt busskort. Vem är vem?
LEDTRÅD: Den person som bloggar är samma person som alltid har busskortet i plånboken.
LEDTRÅD: Den person som bloggar är samma person som alltid har busskortet i plånboken.
Julbord schmulbord
Ikväll är det julbord på Brösarps gästis med min mans jobb. Bara för det hoppade jag över gårdagens julbord med mitt eget jobb, eftersom julbord + julbord två dagar i rad kändes aningens mastigt. Även om gratis är gott. Men det gäller ju att liksom spara sig så man får ut så mycket som möjligt av upplevelsen.
Det sämsta med att äta julbord på Brösarps gästis är att det är ALL INCLUSIVE och det vill man ju absolut inte avstå från, och eftersom ingen av oss vill offra sig och hålla sig nykter när det bjuds på gratis sprit så får vi ta bussen. Sista bussen från Brösarp till Ankeborg går 20.30. Satan vilket party man hinner ha till klockan 20.30. NOT.
Det bästa med att äta julbord på Brösarps gästis är (förutom att maten är sjukt god då) att sista bussen från Brösarp till Ankeborg går 20.30. Då är man hemma redan 20.45 och kan slappa i soffan en liten stund innan John Blund kommer och viftar med sitt paraply. Slappa i soffan en fredagskväll...mmm. Satan vilken festprisse man är alltså. NOT.
Det sämsta med att äta julbord på Brösarps gästis är att det är ALL INCLUSIVE och det vill man ju absolut inte avstå från, och eftersom ingen av oss vill offra sig och hålla sig nykter när det bjuds på gratis sprit så får vi ta bussen. Sista bussen från Brösarp till Ankeborg går 20.30. Satan vilket party man hinner ha till klockan 20.30. NOT.
Det bästa med att äta julbord på Brösarps gästis är (förutom att maten är sjukt god då) att sista bussen från Brösarp till Ankeborg går 20.30. Då är man hemma redan 20.45 och kan slappa i soffan en liten stund innan John Blund kommer och viftar med sitt paraply. Slappa i soffan en fredagskväll...mmm. Satan vilken festprisse man är alltså. NOT.
torsdag 15 december 2011
Listigt
Hittade en lista som jag snodde rätt upp och ner. Listor är rätt kul och bra när inspirationen tryter, vilket den gör just nu.
Pepparkakor- Lussebullar
Men LUSSEBULLAR, alla gånger. Med saffran och massor av russin. Älskar att fika tillsammans med veklingar som ogillar och petar bort sina russin, vilket betyder att jag får ÄNNU FLER. Russin i lussebullar...mmm. Allra godast lussebullar gör min kompis Eve, men hon har ju aldrig tid nuförtiden. Too bad.
Ischoklad-Marsipan
Är inte så förtjust i varken det ena eller det andra, men om jag måste artighetsäta något av det så blir det marsipan.
Köttbullar-Prinskorv
Köttbullar. Hemgjorda, helst mina egna. Nix, ingen falsk blygsamhet här inte.
Julkorv-Julskinka
Julskinka! Vad fan är julkorv för någonting egentligen? Trodde det var prinskorv?
Lax-Sill
Lax, men den ska helst vara tillagad, alltså typ kokt, rökt, ugnsbakad eller liknande. Gravad går i nödfall, men jag tycker egentligen inte att det finns någon större anledning att äta rå fisk överhuvudtaget.
Revbensspjäll-Janssons frestelse
Janssons frestelse. Tror jag. Jag har egentligen ingenting emot revbensspjäll, men det kommer rätt långt ner på listan över saker som hamnar på min tallrik när jag vandrar runt julbordet. Oklart varför.
Paradis-Aladdin
Aladdin, och helst ska det vara den blå asken som försvann ur sortimentet någon gång på tidigt 80-tal eller så, den som innehöll bara mörka bitar. Jag gillar alltså de mörka bitarna bäst, och allra bäst är de med sötslajmig spritfyllning. Körsbär i likör, romrussin...gimme gimme gimme.
Rullsylta-Leverpastej
Leverpastej. Fast det händer väldigt sällan. Men all sorts sylta går fetbort.
Glögg-Julmust
Varken det ena eller det andra. Gillar inte brun läsk överhuvudtaget, och glögg...tja, jag brukar få artighetsdricka någon gång per år. Men jag hade lätt kunnat leva utan detta.
Rödbetsallad-Dopp i grytan
Rödbetssallad. Dopp i grytan är egentligen väldigt äckligt, men en liiiiten skiva ihop med liiiite senap och skinka brukar ändå slinka med.
Ris a la Malta-Risgrynsgröt
Ingetdera, och jag fattar verkligen inte hur någon kan ens tänka tanken på risgräddjox efter ett regelrätt julbord. Då är man ju...mätt.
Äppelmos-Senap
Varken det ena eller det andra. Senapen till doppet i grytan är nog hela årsransonen. Äppelmos vet jag faktiskt inte riktigt vad man äter det ihop med.
Hemma-Borta
Hemma, alla gånger. Fast det innebär inte att jag vill att hela tjocka släkten ska komma hit och fira jul.
Utomlands-Sverige
Som sagt...hemma. Mina wherever I lay my hat it's my home-poäng är extremt låga.
Få-Ge
Det är roligt att få presenter där det märks att givaren har ansträngt sig lite för att hitta något man verkligen uppskattar. Det är också roligt att ge bort presenter som man ansträngt sig för att hitta och som man är övertygad om att mottagaren uppskattar. Jävlar vad bra allting blev nu då. Alla är nöjda...eller?
Mysteriet på Greveholm-Dieselråttor och sjömansmöss
Mysteriet på Greveholm! Har inte sett dieselråttorna, men Greveholm kvalar ju in på min topp 5 bästa ever. Övriga på den listan, utan inbördes ordning: Håll huvet kallt, Sunes jul, Kurt Olssons julkalender, Tomtemaskinen.
Chokladkalender-Paketkalender
Chokladkalender. Eller vänta, skulle paketkalendern vara till mig? Då väljer jag den!
Äkta
Plastgran är praktiskt och dessutom känns det ju egentligen som ett väldigt slöseri med resurser att hugga ner en sabla massa träd för att låta dom stå och barra ner inomhus ett par veckor. Men äkta luktar förstås helt oslagbart. Vi har dock ingen julgran överhuvudtaget eftersom två hundar nog skulle se det som sin livsuppgift att välta omkull den.
Arne Weise-Ernst Kirchsteiger
Arne Weise. Jag måste vara sist i Sverige med att inte ha sett Ernst Kirchsteiger i ett enda program. Någonsin. Mm, sug på den.
Pepparkakor- Lussebullar
Men LUSSEBULLAR, alla gånger. Med saffran och massor av russin. Älskar att fika tillsammans med veklingar som ogillar och petar bort sina russin, vilket betyder att jag får ÄNNU FLER. Russin i lussebullar...mmm. Allra godast lussebullar gör min kompis Eve, men hon har ju aldrig tid nuförtiden. Too bad.
Ischoklad-Marsipan
Är inte så förtjust i varken det ena eller det andra, men om jag måste artighetsäta något av det så blir det marsipan.
Köttbullar-Prinskorv
Köttbullar. Hemgjorda, helst mina egna. Nix, ingen falsk blygsamhet här inte.
Julkorv-Julskinka
Julskinka! Vad fan är julkorv för någonting egentligen? Trodde det var prinskorv?
Lax-Sill
Lax, men den ska helst vara tillagad, alltså typ kokt, rökt, ugnsbakad eller liknande. Gravad går i nödfall, men jag tycker egentligen inte att det finns någon större anledning att äta rå fisk överhuvudtaget.
Revbensspjäll-Janssons frestelse
Janssons frestelse. Tror jag. Jag har egentligen ingenting emot revbensspjäll, men det kommer rätt långt ner på listan över saker som hamnar på min tallrik när jag vandrar runt julbordet. Oklart varför.
Paradis-Aladdin
Aladdin, och helst ska det vara den blå asken som försvann ur sortimentet någon gång på tidigt 80-tal eller så, den som innehöll bara mörka bitar. Jag gillar alltså de mörka bitarna bäst, och allra bäst är de med sötslajmig spritfyllning. Körsbär i likör, romrussin...gimme gimme gimme.
Rullsylta-Leverpastej
Leverpastej. Fast det händer väldigt sällan. Men all sorts sylta går fetbort.
Glögg-Julmust
Varken det ena eller det andra. Gillar inte brun läsk överhuvudtaget, och glögg...tja, jag brukar få artighetsdricka någon gång per år. Men jag hade lätt kunnat leva utan detta.
Rödbetsallad-Dopp i grytan
Rödbetssallad. Dopp i grytan är egentligen väldigt äckligt, men en liiiiten skiva ihop med liiiite senap och skinka brukar ändå slinka med.
Ris a la Malta-Risgrynsgröt
Ingetdera, och jag fattar verkligen inte hur någon kan ens tänka tanken på risgräddjox efter ett regelrätt julbord. Då är man ju...mätt.
Äppelmos-Senap
Varken det ena eller det andra. Senapen till doppet i grytan är nog hela årsransonen. Äppelmos vet jag faktiskt inte riktigt vad man äter det ihop med.
Hemma-Borta
Hemma, alla gånger. Fast det innebär inte att jag vill att hela tjocka släkten ska komma hit och fira jul.
Utomlands-Sverige
Som sagt...hemma. Mina wherever I lay my hat it's my home-poäng är extremt låga.
Få-Ge
Det är roligt att få presenter där det märks att givaren har ansträngt sig lite för att hitta något man verkligen uppskattar. Det är också roligt att ge bort presenter som man ansträngt sig för att hitta och som man är övertygad om att mottagaren uppskattar. Jävlar vad bra allting blev nu då. Alla är nöjda...eller?
Mysteriet på Greveholm-Dieselråttor och sjömansmöss
Mysteriet på Greveholm! Har inte sett dieselråttorna, men Greveholm kvalar ju in på min topp 5 bästa ever. Övriga på den listan, utan inbördes ordning: Håll huvet kallt, Sunes jul, Kurt Olssons julkalender, Tomtemaskinen.
Chokladkalender-Paketkalender
Chokladkalender. Eller vänta, skulle paketkalendern vara till mig? Då väljer jag den!
Äkta
Plastgran är praktiskt och dessutom känns det ju egentligen som ett väldigt slöseri med resurser att hugga ner en sabla massa träd för att låta dom stå och barra ner inomhus ett par veckor. Men äkta luktar förstås helt oslagbart. Vi har dock ingen julgran överhuvudtaget eftersom två hundar nog skulle se det som sin livsuppgift att välta omkull den.
Arne Weise-Ernst Kirchsteiger
Arne Weise. Jag måste vara sist i Sverige med att inte ha sett Ernst Kirchsteiger i ett enda program. Någonsin. Mm, sug på den.
Skum tomte
Varje dag den här veckan har jag haft en irriterande halsbränna. Trodde först det berodde på att jag ätit rökt korv, men det var i måndags och det känns ju inte realistiskt att fortfarande känna av detta på torsdagen.
Idag kom jag på att orsaken måste vara den burk med skumtomtar som någon ondskefull person i största välmening ställt i fikarummet, och som jag nallat lite ur varje dag den här veckan. I normala fall brukar jag vara rätt så karaktärsfast gentemot onyttigheter i veckorna, men den här veckan har jag syndat, slarvat och slafsat i mig både det ena och det andra. Idag dristade jag mig till och med att mumsa i mig ett par stycken efter frukost och vips kom halsbrännan som ett brev på posten. Och med den insikten att det borde vara skumtomtarna som var bovarna i det här dramat.
Så nu får det väl vara slut på frosseriet, för hur gott det än är med skumtomtar (sjukt gott) så är det mer irriterande med halsbränna. Så här var det aldrig förr. VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?
Idag kom jag på att orsaken måste vara den burk med skumtomtar som någon ondskefull person i största välmening ställt i fikarummet, och som jag nallat lite ur varje dag den här veckan. I normala fall brukar jag vara rätt så karaktärsfast gentemot onyttigheter i veckorna, men den här veckan har jag syndat, slarvat och slafsat i mig både det ena och det andra. Idag dristade jag mig till och med att mumsa i mig ett par stycken efter frukost och vips kom halsbrännan som ett brev på posten. Och med den insikten att det borde vara skumtomtarna som var bovarna i det här dramat.
Så nu får det väl vara slut på frosseriet, för hur gott det än är med skumtomtar (sjukt gott) så är det mer irriterande med halsbränna. Så här var det aldrig förr. VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?
onsdag 14 december 2011
Växthuseffekten eller det gamla vanliga "ur led är tiden"
Häromdagen när jag hade gått och lagt mig så tyckte jag att jag hörde en myggas irriterande klagoläte, och jag undrade om det finns värstingkromosommyggor som överlever allt, men så tänkte jag att herregud, det är ju december och sedan somnade jag. Ja, och sedan vaknade jag med ett stort myggbett på benet. I december. Och i morse när jag körde till jobbet så var det i sällskap av åskguden Tor, som bjussade på både blixt och dunder. I december. Och häromdagen när jag var ute i trädgården så såg jag en ringblomma som överlevt frosten och stod och knoppades helt oblygt, och kejsarolvonet som brukar börja blomma i februari har stått och prunkat i rosa i flera veckor vid det här laget. I december. Det känns lite som att sommaren 2011 är så nöjd med sig själv att den inte riktigt vill släppa taget om oss.
Och för all del, inte mig emot. Hellre ett myggbett än en förfrusen fot. Hellre lite blixt och dunder än 30 cm blötsnö per dygn. Hellre knoppande ringblommor i trädgården än frostblommor på fönstren. ALLA GÅNGER!
Och för all del, inte mig emot. Hellre ett myggbett än en förfrusen fot. Hellre lite blixt och dunder än 30 cm blötsnö per dygn. Hellre knoppande ringblommor i trädgården än frostblommor på fönstren. ALLA GÅNGER!
tisdag 13 december 2011
Diskriminering, my ass
Jamen nu är det väl några djävla pellejönsar som har blivit kränkta igen, man blir så trött. Föräldrar till ett barn med Downs syndrom har anmält en ridklubb till diskrimineringsombudsmannen för att ungen inte fick byta till en vanlig nybörjarridgrupp utan hänvisades till den handikappgrupp där hon redan ridit i tre terminer. Nu tyckte dom att ungen inte hade några fysiska begränsningar och därför mycket väl kunde rida med vanliga nybörjare.
Fast nu har jag sett ett inslag på Sydnytt där ungen rider. Eller snarare sitter på en hästrygg och låter sig ledas runt. Absolut inget fel med det, det är en alldeles utmärkt motionsform och jättebra övning för både balans och koordination, men kan man inte ens hålla i tyglarna efter tre terminer så känns det väldigt mycket som att det är föräldrarna som övervärderar ungens förmåga å det grövsta. Det är ju inget ovanligt med det, men man behöver väl för fan inte börja gasta om diskriminering så fort man inte får som man vill? Vad ska de VERKLIGT diskriminerade då skrika om?
Föräldrarna säger vidare att deltagarna i handikappgruppen skulle ha en och samma häst och att dottern hade fått en psykiskt instabil häst, vilket innebar att hon inte kunde lära sig att styra själv, kan man läsa i artikeln, och bara det säger ju en del om föräldrarnas kunskap. Eller bristen på den. Det finns fan inte en ridskola som ens skulle tänka tanken på att sätta in "psykiskt instabila hästar" i handikappverksamheten, där har man ju de allra lataste och äldsta och trögaste hästarna. Sen är i och för sig alla hästar lite psykiskt instabila eftersom de är utpräglade flyktdjur, men det kommer man ju aldrig ifrån. Men att påstå att ungen inte lärt sig styra för att hästen är psykiskt instabil...Nix. Det håller inte.
Vi upplever detta som en klar diskriminering att bli intvingad i en handikappgrupp när man har förutsättningar att rida i en annan grupp, säger föräldrarna i artikeln. När jag var red på ridskola så fick man minsann vackert hålla sig i den grupp som matchade ens kunskapsnivå, hur gärna man än ville bli uppflyttad till de duktigare (och tuffare) grupperna. Det var ridläraren (=Gud), inte föräldrarna, som bestämde när det var dags att byta grupp, och det var när man hade nått den kunskapsnivå som den mer avancerade gruppen hade. Inte ens när man var vuxen och till och med var äldre än ridläraren (=Gud) fick man byta grupp hur som helst, det var fortfarande ridläraren (=Gud) som bestämde. Och så tycker jag det ska vara, EFTERSOM föräldrar har en sådan satans förmåga att övervärdera sina barns kunskaper. Och inte för att vara taskig, men kan man varken styra sin häst eller ta emot instruktioner från ridläraren så ÄR man inte ens på samma nivå ens som en vanlig nybörjare. Och då tycker jag att man som förälder fan i mig kan vara lite TACKSAM för att det faktiskt finns en handikappverksamhet och folk som engagerar sig i den, det finns verkligen inte i alla ridklubbar och är långt ifrån självklart.
Ja, men nu har de här pellejönsarna i alla fall bytt till en annan ridskola och där går ungen i en vanlig nybörjargrupp och allting är frid och fröjd och så DJÄVLA bra allting (fast när man ser på inslaget på Sydnytt att alla ponnyerna på den andra ridskolan går med gramantygel på nybörjarlektionen så börjar man ju ifrågasätta hur de resonerar i den klubben, men det är ju en annan historia), så man undrar ju vad föräldrarna tänker att den här anmälan egentligen ska leda till? Att första ridklubben ska tvingas att ta tillbaks sitt beslut om att ungen hör hemma i en handikappgrupp och sätta in henne i en vanlig ridgrupp mot klubbens vilja och övertygelse? Jamen LYCKA TILL, det blir ju säkert en fin och trevlig stämning och god gemenskap i den gruppen.
Om ridklubben hade sagt "Ditt barn är inte välkommet för att han/hon har ett handikapp", då hade jag inte blivit förvånad om man som förälder hade känt sig både kränkt och diskriminerad. Men nu är det tydligen diskriminerande för att man istället säger "Hos oss finns det plats även för dig med särskilda behov".
Folk är IDIOTER.
Fast nu har jag sett ett inslag på Sydnytt där ungen rider. Eller snarare sitter på en hästrygg och låter sig ledas runt. Absolut inget fel med det, det är en alldeles utmärkt motionsform och jättebra övning för både balans och koordination, men kan man inte ens hålla i tyglarna efter tre terminer så känns det väldigt mycket som att det är föräldrarna som övervärderar ungens förmåga å det grövsta. Det är ju inget ovanligt med det, men man behöver väl för fan inte börja gasta om diskriminering så fort man inte får som man vill? Vad ska de VERKLIGT diskriminerade då skrika om?
Föräldrarna säger vidare att deltagarna i handikappgruppen skulle ha en och samma häst och att dottern hade fått en psykiskt instabil häst, vilket innebar att hon inte kunde lära sig att styra själv, kan man läsa i artikeln, och bara det säger ju en del om föräldrarnas kunskap. Eller bristen på den. Det finns fan inte en ridskola som ens skulle tänka tanken på att sätta in "psykiskt instabila hästar" i handikappverksamheten, där har man ju de allra lataste och äldsta och trögaste hästarna. Sen är i och för sig alla hästar lite psykiskt instabila eftersom de är utpräglade flyktdjur, men det kommer man ju aldrig ifrån. Men att påstå att ungen inte lärt sig styra för att hästen är psykiskt instabil...Nix. Det håller inte.
Vi upplever detta som en klar diskriminering att bli intvingad i en handikappgrupp när man har förutsättningar att rida i en annan grupp, säger föräldrarna i artikeln. När jag var red på ridskola så fick man minsann vackert hålla sig i den grupp som matchade ens kunskapsnivå, hur gärna man än ville bli uppflyttad till de duktigare (och tuffare) grupperna. Det var ridläraren (=Gud), inte föräldrarna, som bestämde när det var dags att byta grupp, och det var när man hade nått den kunskapsnivå som den mer avancerade gruppen hade. Inte ens när man var vuxen och till och med var äldre än ridläraren (=Gud) fick man byta grupp hur som helst, det var fortfarande ridläraren (=Gud) som bestämde. Och så tycker jag det ska vara, EFTERSOM föräldrar har en sådan satans förmåga att övervärdera sina barns kunskaper. Och inte för att vara taskig, men kan man varken styra sin häst eller ta emot instruktioner från ridläraren så ÄR man inte ens på samma nivå ens som en vanlig nybörjare. Och då tycker jag att man som förälder fan i mig kan vara lite TACKSAM för att det faktiskt finns en handikappverksamhet och folk som engagerar sig i den, det finns verkligen inte i alla ridklubbar och är långt ifrån självklart.
Ja, men nu har de här pellejönsarna i alla fall bytt till en annan ridskola och där går ungen i en vanlig nybörjargrupp och allting är frid och fröjd och så DJÄVLA bra allting (fast när man ser på inslaget på Sydnytt att alla ponnyerna på den andra ridskolan går med gramantygel på nybörjarlektionen så börjar man ju ifrågasätta hur de resonerar i den klubben, men det är ju en annan historia), så man undrar ju vad föräldrarna tänker att den här anmälan egentligen ska leda till? Att första ridklubben ska tvingas att ta tillbaks sitt beslut om att ungen hör hemma i en handikappgrupp och sätta in henne i en vanlig ridgrupp mot klubbens vilja och övertygelse? Jamen LYCKA TILL, det blir ju säkert en fin och trevlig stämning och god gemenskap i den gruppen.
Om ridklubben hade sagt "Ditt barn är inte välkommet för att han/hon har ett handikapp", då hade jag inte blivit förvånad om man som förälder hade känt sig både kränkt och diskriminerad. Men nu är det tydligen diskriminerande för att man istället säger "Hos oss finns det plats även för dig med särskilda behov".
Folk är IDIOTER.
Lucia
Jaha, då var det Lucia. Inte för att det märks så mycket när man inte har småbarn. För mitt vidkommande kunde det lika gärna varit vilken dag som helst idag.
Det känns nästan lite sorgligt. Trodde man skulle vara mer glad åt att slippa hetsen med att stryka lussesärkar, leta efter glitter, lyckas få det där förbannade tärnljuset att lysa eller komma på var i helvete man gjorde av förra årets tomtedräkt för att sedan inse (sent på kvällen den 12 december) att ojdå, den hade visst blivit för liten i år. Man, eller åtminstone jag, hatade allt djävla Luciastök, det var nästan värre än julen itself, men precis som med allting annat jobbigt så faller det visst i glömska med tiden. Nu var jag nära att bjuda in mig själv till Adrians lussefirande på dagis bara för att det kändes så myyysigt och göllegölligt (samt för att någon annan har dragit hela lasset med den förbannade utstyrseln), men jag var lite osäker på om de vill ha en massa mormödrar drällandes där så det fick vara. Och dessutom bjuds det inte ens på fika, utan det fick man i så fall ta med sig själv, alternativt köpa. SNÅLT.
Det känns nästan lite sorgligt. Trodde man skulle vara mer glad åt att slippa hetsen med att stryka lussesärkar, leta efter glitter, lyckas få det där förbannade tärnljuset att lysa eller komma på var i helvete man gjorde av förra årets tomtedräkt för att sedan inse (sent på kvällen den 12 december) att ojdå, den hade visst blivit för liten i år. Man, eller åtminstone jag, hatade allt djävla Luciastök, det var nästan värre än julen itself, men precis som med allting annat jobbigt så faller det visst i glömska med tiden. Nu var jag nära att bjuda in mig själv till Adrians lussefirande på dagis bara för att det kändes så myyysigt och göllegölligt (samt för att någon annan har dragit hela lasset med den förbannade utstyrseln), men jag var lite osäker på om de vill ha en massa mormödrar drällandes där så det fick vara. Och dessutom bjuds det inte ens på fika, utan det fick man i så fall ta med sig själv, alternativt köpa. SNÅLT.
måndag 12 december 2011
Hej då Sverige :-(
Jag vet, jag har varit sjukt dålig på att handbollsblogga om VM och det irriterar mig, speciellt som jag samtidigt är ganska snar att grinigt påpeka att detta VM inte alls får lika mycket medialt fokus som herr-VM får. Såjävlatypiskt, men nu var jag plötsligt inte bättre själv. Fast jag har inte riktigt haft tid att leva som jag lär, det är väl skillnad om man är sportjournalist och har som sitt jobb att bevaka handbollsmatcher, kan jag ju tycka.
Faktum är att jag inte ens har sett en enda hel match utan bara typ sista tio minuterna lite här och lite där. Och nu är det FÖR SENT, för nu ikväll slog Frankrike ut Sverige i åttondelsfinalen. Jag stressade som en idiot hem från spinningen för att hinna se åtminstone andra halvlek, och eftersom spinninggänget på måndagar är lite som en enda stor familj som talar med varandra helt vitt och brett om precis allting så visste jag till och med att Sverige ledde med 10-8 i halvtid, för det hade nån riking kollat upp med hjälp av sin flashiga mobiltelefon som han hade i ett stadigt grepp så fort sista låten tonade ut. Och när jag skenade in här hemma så var det 20 minuter kvar och de, Sverige, ledde med fyra mål. Men fyra mål är ju fan ingenting i handboll och fransyskorna smällde upp sitt läskiga 5-1-försvar och kom starkt på slutet, TYVÄRR. Fast jag tycker ändå att Sverige gjorde väldigt bra ifrån sig med tanke på att Frankrike är regerande världsmästare och Sverige hade flera som "bara" spelar på elitserienivå i sitt lag.
Ja, det var väl ungefär allt man kan säga om detta VM då. TYVÄRR. Jag lovar bot och bättring till nästa gång. OAVSETT om det är damer eller herrar som spelar.
Faktum är att jag inte ens har sett en enda hel match utan bara typ sista tio minuterna lite här och lite där. Och nu är det FÖR SENT, för nu ikväll slog Frankrike ut Sverige i åttondelsfinalen. Jag stressade som en idiot hem från spinningen för att hinna se åtminstone andra halvlek, och eftersom spinninggänget på måndagar är lite som en enda stor familj som talar med varandra helt vitt och brett om precis allting så visste jag till och med att Sverige ledde med 10-8 i halvtid, för det hade nån riking kollat upp med hjälp av sin flashiga mobiltelefon som han hade i ett stadigt grepp så fort sista låten tonade ut. Och när jag skenade in här hemma så var det 20 minuter kvar och de, Sverige, ledde med fyra mål. Men fyra mål är ju fan ingenting i handboll och fransyskorna smällde upp sitt läskiga 5-1-försvar och kom starkt på slutet, TYVÄRR. Fast jag tycker ändå att Sverige gjorde väldigt bra ifrån sig med tanke på att Frankrike är regerande världsmästare och Sverige hade flera som "bara" spelar på elitserienivå i sitt lag.
Ja, det var väl ungefär allt man kan säga om detta VM då. TYVÄRR. Jag lovar bot och bättring till nästa gång. OAVSETT om det är damer eller herrar som spelar.
Nyhetstorka vs nakenstafett
Nyhetstorka råder uppenbarligen, eftersom Aftonbladet väljer att göra ett reportage om den stackars stackars familjen Engström i Motala som intet ont anande hade stigit upp i arla morgonstund för att avnjuta lite skidskytte på sin betalkanal Tv4 Premium. Och vad händer?
Det var allt möjligt tokigt. Vi reagerade på att de inte hade bra koll. De höll på att förbereda sig och testade ljudet och liknande. De verkade inte vara medvetna om att de låg ute i sändning. Nej, men det var väl förfärligt för den stackars skidskytteintresserade familjen, att inte livesändningen var EXAKT som om den varit bandad i studio. Vilket trauma. Och inte nog med det, utan sedan går reportrarna riktigt rejält över gränsen när de, gissningsvis ovetande om att de är i sändning, säger Hej och välkomna till damernas nakenstafett. Ja, efter en sådan kalldusch finns ju ingen annan levandes råd än att kontakta kvällspressen.
Det är tydligen inte familjevänligt längre. Hur länge ska TV4 få hålla på? undrar den102-åriga 32-åriga Motalamamman och är rejält upprörd.
Jag skulle väl kunna förstå om man kanske tyckte det var lite barnsligt av reportrarna att hålla på och löjla sig och kalla skidskytte för nakenstafett när de trodde att ingen hörde. Fast jag tycker nog att det hade varit avsevärt värre om de gjort det medvetet i sändning. Eftersom jag har varit speaker på tio miljoner hästtävlingar så är jag kanske lite jävig, och jag kan väl medge att jag har sagt både det ena och det andra om såväl folk som fä när mikrofonen varit av, men något roligt måste man väl ändå få ha när man sitter instängd i ett svinkallt litet bås i 10 timmar.
Men familje-ovänligt? Det var ju inte som att de satt och skränade fyllesånger och skanderade könsord i direktsändning precis, inte som den gången när några överförfriskade jägare råkade komma in på samma walkie-talkie-frekvens som domartornet på en ponnytävling (har man varit aktiv inom ridsport så har man varit med om ALLT). Då gällde det att ha is i magen så att inte klämkäcka slagdängor som Neger-Joe Neger-Joe, in i f*ttan kan du tro skrällde ut i högtalarna bland nioåriga ponnyryttare och deras ängsliga föräldrar.
Och hur djävla flat är man som förälder om man inte klarar av att hantera att någon häver ur sig något korkat i en situation där man kanske inte direkt förväntar sig det? Och tror man verkligen på fullt allvar att ens barn tar skada för att någon råkar säga "nakenstafett" på tv så här i slutet av nådens år 2011 när det sups och hoppas i säng till både höger och vänster i varenda dokusåpa på anständig sändningstid? Jag bara undrar.
Folk är IDIOTER. Sådärja, nu var det sagt.
Det var allt möjligt tokigt. Vi reagerade på att de inte hade bra koll. De höll på att förbereda sig och testade ljudet och liknande. De verkade inte vara medvetna om att de låg ute i sändning. Nej, men det var väl förfärligt för den stackars skidskytteintresserade familjen, att inte livesändningen var EXAKT som om den varit bandad i studio. Vilket trauma. Och inte nog med det, utan sedan går reportrarna riktigt rejält över gränsen när de, gissningsvis ovetande om att de är i sändning, säger Hej och välkomna till damernas nakenstafett. Ja, efter en sådan kalldusch finns ju ingen annan levandes råd än att kontakta kvällspressen.
Det är tydligen inte familjevänligt längre. Hur länge ska TV4 få hålla på? undrar den
Jag skulle väl kunna förstå om man kanske tyckte det var lite barnsligt av reportrarna att hålla på och löjla sig och kalla skidskytte för nakenstafett när de trodde att ingen hörde. Fast jag tycker nog att det hade varit avsevärt värre om de gjort det medvetet i sändning. Eftersom jag har varit speaker på tio miljoner hästtävlingar så är jag kanske lite jävig, och jag kan väl medge att jag har sagt både det ena och det andra om såväl folk som fä när mikrofonen varit av, men något roligt måste man väl ändå få ha när man sitter instängd i ett svinkallt litet bås i 10 timmar.
Men familje-ovänligt? Det var ju inte som att de satt och skränade fyllesånger och skanderade könsord i direktsändning precis, inte som den gången när några överförfriskade jägare råkade komma in på samma walkie-talkie-frekvens som domartornet på en ponnytävling (har man varit aktiv inom ridsport så har man varit med om ALLT). Då gällde det att ha is i magen så att inte klämkäcka slagdängor som Neger-Joe Neger-Joe, in i f*ttan kan du tro skrällde ut i högtalarna bland nioåriga ponnyryttare och deras ängsliga föräldrar.
Och hur djävla flat är man som förälder om man inte klarar av att hantera att någon häver ur sig något korkat i en situation där man kanske inte direkt förväntar sig det? Och tror man verkligen på fullt allvar att ens barn tar skada för att någon råkar säga "nakenstafett" på tv så här i slutet av nådens år 2011 när det sups och hoppas i säng till både höger och vänster i varenda dokusåpa på anständig sändningstid? Jag bara undrar.
Folk är IDIOTER. Sådärja, nu var det sagt.
På spåret och kampen om Sverige vecka 49
Ja, det gick ju inte lika bra för Lag Soffan som för familjen Strömstedt, de klådde oss med en poäng. Minns inte riktigt hur mycket det slutade på, men om de hade 34 så hade vi 33. Retligt. Hade vi klarat den där förbannade Vem där?-frågan så hade vi haft segern i en liten ask, men det är ju för fan omöjligt. Min man kastade visserligen ur sig rätt namn, men det var en gissning så det räknades inte.
Men vi var i alla fall bättre än Carl Johan De Geer och hon den där sportjournalisten. Alltid något.
Igår kastade vi även en blick på det här nya frågeprogrammet, Kampen om Sverige eller vad det heter. Det var väl bara sådär. Lite väl mycket klämkäckt runtikringsnack, och sen när det blev individuellt och man skulle ha så många sekunder på sig som procent rätt man haft hittills så blev det ju bara krångligt och jobbigt även om de individuella frågorna var ganska lätta, eller åtminstone lättare än frågor i stil med Vilka landskap gränsar till Värmland...sånt där har man ju inte haft någon koll på sedan Bergvalls Atlas utgick som stomme i kategorin "böcker man ofta tittar i".
Vi tyckte nog att Lag Soffan avgick med segern ändå. Ha!
Men vi var i alla fall bättre än Carl Johan De Geer och hon den där sportjournalisten. Alltid något.
Igår kastade vi även en blick på det här nya frågeprogrammet, Kampen om Sverige eller vad det heter. Det var väl bara sådär. Lite väl mycket klämkäckt runtikringsnack, och sen när det blev individuellt och man skulle ha så många sekunder på sig som procent rätt man haft hittills så blev det ju bara krångligt och jobbigt även om de individuella frågorna var ganska lätta, eller åtminstone lättare än frågor i stil med Vilka landskap gränsar till Värmland...sånt där har man ju inte haft någon koll på sedan Bergvalls Atlas utgick som stomme i kategorin "böcker man ofta tittar i".
Vi tyckte nog att Lag Soffan avgick med segern ändå. Ha!
söndag 11 december 2011
Söndagsöppet
Har återvänt efter en lång promenad där jag först stegade uppför en extremt lång backe och sedan gick jag liksom omkring på toppen av en del av Linderödsåsen och hade svinbra och milsvid utsikt åt alla håll och kanter och det var inte ett hus och inte en kotte så långt ögat kan nå. Då känner jag mig nöjd och känner att det är sjukt VÄRT att ha flyttat hit. Det tycker jag ju ändå, men det här med extremt snygg utsikt är liksom en extrabonus.
 |
| Ungefär här gick jag och spanade idag. |
fredag 9 december 2011
Som man sår får man skörda, jojomensan
Idag gick jag ner till trädgårdslandet för att plocka bort en plastsäck som har legat där rätt länge och som jag har retat mig på rätt länge. Och eftersom det blåser halv storm idag så tänkte jag att det kanske kunde vara läge att förpassa den till soptunnan istället för att den skulle blåsa in till någon av grannarna och sprida förtret och dålig stämning så här i juletid.
När jag gick därnere så kastade jag en blick på odlingarna, eller det som återstod av dom. Det har väl varit ett sådär år. Squashen, potatisen och jordärtskockorna blev bra. Majsen blev för dåligt pollinerad. Tomaterna fick någon slags regnsjuka så alla plantorna dog. Morotsflugorna rockade loss bland både morötter och palsternackor. Men jaja, man behöver ju inte bete sig som att man är en fattig bonde i Anderna som står och faller med sin lilla skörd när man bor 100 meter från Konsum.
När jag stod där och filosoferade så kastade jag en blick på mina sorgliga frösådda brysselkålplantor som jag tidigare snudd på dödförklarat eftersom det har försiggått någon variant av kålmaskarnas egen Roskildefestival där hela djävla sommaren lång. Nej, men helt plötsligt bland allt det vissna så bjöds det väl på en hel liten skog av små skördeklara brysselkål. En glad överraskning sådär lagom till fredagskvällen.
Mmmm...egenskördad brysselkål. Svårslagen delikatess.
När jag gick därnere så kastade jag en blick på odlingarna, eller det som återstod av dom. Det har väl varit ett sådär år. Squashen, potatisen och jordärtskockorna blev bra. Majsen blev för dåligt pollinerad. Tomaterna fick någon slags regnsjuka så alla plantorna dog. Morotsflugorna rockade loss bland både morötter och palsternackor. Men jaja, man behöver ju inte bete sig som att man är en fattig bonde i Anderna som står och faller med sin lilla skörd när man bor 100 meter från Konsum.
När jag stod där och filosoferade så kastade jag en blick på mina sorgliga frösådda brysselkålplantor som jag tidigare snudd på dödförklarat eftersom det har försiggått någon variant av kålmaskarnas egen Roskildefestival där hela djävla sommaren lång. Nej, men helt plötsligt bland allt det vissna så bjöds det väl på en hel liten skog av små skördeklara brysselkål. En glad överraskning sådär lagom till fredagskvällen.
Mmmm...egenskördad brysselkål. Svårslagen delikatess.
Hotter than hell, eller kanske inte riktigt då
Efter en vecka med ishalka och skrapa-rutorna-på-morgonen och snigelköra-till-jobbet-med-hjärtat-i-halsgropen-tillvaro känner man, eller åtminstone jag, sig sjukt nöjd när man kliver ur sängen och noterar att det är +6,4ºC utomhus. Ja, det är visserligen busväder i typ resten av Sverige, men än så länge ser det ut som att Herren håller sin vakande hand över Ankeborg. Och vi hade ju för bövelen Berit på ganska så burdust besök för inte så längesen, så nu kan det väl vara någon annans tur.
Mmm....plusgrader. Mer sånt! Grön jul! Ja tack!
Mmm....plusgrader. Mer sånt! Grön jul! Ja tack!
torsdag 8 december 2011
Vem där?
Nikky skrev en kommentar till inlägget om förra veckans avsnitt av På Spåret. Dessvärre syns inte den kommentaren någonstans och nu tror hon att det är jag som har raderat den eftersom det var skryt om att hon kunde Vem Där?-frågan på första bilden. Som föreställde en massa bebisar, och direkt fattade hon att det var Angelina Jolie. Det hade jag aldrig fattat om jag såg hade tänkt i hundra år, det enda jag vet om Angelina Jolie är att hon har en röv som får alla karlarna på jobbet att få något dimmigt i blicken när de pratar om en speciell scen i filmen Wanted, där Angelina kliver upp ur ett badkar. Men kopplingen mellan den röven och alla barnen är ju ytterst diffus. Fast jag får väl medge att jag aldrig någonsin kunnat Vem Där?-frågan överhuvudtaget, inte ens på slutet när det förmodligen ska vara väldigt uppenbart. Inte en enda poäng har Lag Soffan plockat och vi tyckte det var mycket bättre förr, när det var ett årtal man skulle gissa på, då hade man ju i alla fall en sportslig chans. Men Vem Där?! Det går alldelels för fort och jag är ju som sagt lite ansiktsblind, det är helt kört. Jag vägrar ens gissa, man vill ju inte få tre minuspoäng dessutom. Tror vi får införliva Nikky i Lag Soffan framöver. Det bara måste ju bli en given succé.
EDIT
Igår kväll hittade jag ytterligare två böcker som är med i "håller på eller ska strax börja med"-flödet. Den ena var Spindelmannen av Micke Alonzo, han som var med i KSMB för många herrans år sen, och den andra var Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe.
Micke Alonzo överraskar lite som deckarförfattare. Jag läste hans förra bok, based on a true story, där han gnäller över sin exfru och att han inte får träffa sitt barn, och den tyckte jag väl inte var något vidare. Eller så är det jag som är så himla oempatisk att jag inte automatiskt tycker det är jättejättesynd om alla pappor som inte "får" träffa sina barn*, men det beror på att jag känner, inte jättejättemånga men en del, pappor som inte bryr sig särskilt mycket om sina barn överhuvudtaget, helt utan exfruar som sätter käppar i hjulen. Som inte anstränger sig ett skit för att skapa och upprätthålla en relation med sitt eget kött och blod. Och nä, jag personligen känner inga mammor som skiter i att träffa sina barn. Vilket inte betyder att de inte finns, men det färgar ju liksom mitt sätt att se på det här. Och nä, jag känner inga mammor som går in för att förhindra och sabotera exmakens umgänge med de gemensamma barnen heller. Vilket inte heller betyder att de inte finns, men det är ju en annan grej som färgar mitt sätt att se på det här. Men för att summera, föräldrar som håller på så är ju helt djävla förkastliga, oavsett kön.
Nog om det, eller jag kan väl mala på hur länge som helst, men nu var det ju böcker det skulle handla om. Spindelmannen heter Alonzos senaste bok, och den verkar riktigt bra, jag har läst ungefär hälften. Den berör (se, jag är kanske inte så himla oempatisk när allt kommer omkring).
Stilla dagar i Mixing Part har jag som sagt inte börjat på än, men jag tror inte jag kommer att bli besviken. Mmmm...Erlend Loe. Jag gillar nästan alla hans böcker utom Naiv. Super och Blåst, som jag bara tycker är sådär. Men alla de andra! Expedition L. Fakta om Finland. Doppler. Volvo Lastvagnar. Gör vad du vill. Bra skit alltihop.
Men nu har jag seriöst gett mig själv BOKKÖPSTOPP PUNKT NU, annars ror jag nog aldrig det här i land.
* DISCLAIMER. Nu menar jag inte att Micke Alonzo är en av de här papporna som skiter i sina barn. Eller det är han ju uppenbarligen inte eftersom han har skrivit en hel bok om hur mycket pappa han är. Fast i bokens efterord så nämner han ytterligare en dotter som överhuvudtaget inte är med i berättelsen alls. Varför är hon inte det, kan man ju fråga sig? Om man skriver en hel bok som handlar om ens liv, hur svårt kan det vara att slänga in ett "den här helgen kom NN och hälsade på" eller "idag gick jag och NN på bio" lite här och där? Det blir ju liksom lite konstigt när man å ena sidan vill framställa sig själv som en som jättejättegärna vill, men inte får, vara pappa, och å andra sidan finns det en dotter till som inte får plats alls. KAN JAG JU TYCKA. Men det finns säkert någon naturlig förklaring till detta.
Micke Alonzo överraskar lite som deckarförfattare. Jag läste hans förra bok, based on a true story, där han gnäller över sin exfru och att han inte får träffa sitt barn, och den tyckte jag väl inte var något vidare. Eller så är det jag som är så himla oempatisk att jag inte automatiskt tycker det är jättejättesynd om alla pappor som inte "får" träffa sina barn*, men det beror på att jag känner, inte jättejättemånga men en del, pappor som inte bryr sig särskilt mycket om sina barn överhuvudtaget, helt utan exfruar som sätter käppar i hjulen. Som inte anstränger sig ett skit för att skapa och upprätthålla en relation med sitt eget kött och blod. Och nä, jag personligen känner inga mammor som skiter i att träffa sina barn. Vilket inte betyder att de inte finns, men det färgar ju liksom mitt sätt att se på det här. Och nä, jag känner inga mammor som går in för att förhindra och sabotera exmakens umgänge med de gemensamma barnen heller. Vilket inte heller betyder att de inte finns, men det är ju en annan grej som färgar mitt sätt att se på det här. Men för att summera, föräldrar som håller på så är ju helt djävla förkastliga, oavsett kön.
Nog om det, eller jag kan väl mala på hur länge som helst, men nu var det ju böcker det skulle handla om. Spindelmannen heter Alonzos senaste bok, och den verkar riktigt bra, jag har läst ungefär hälften. Den berör (se, jag är kanske inte så himla oempatisk när allt kommer omkring).
Stilla dagar i Mixing Part har jag som sagt inte börjat på än, men jag tror inte jag kommer att bli besviken. Mmmm...Erlend Loe. Jag gillar nästan alla hans böcker utom Naiv. Super och Blåst, som jag bara tycker är sådär. Men alla de andra! Expedition L. Fakta om Finland. Doppler. Volvo Lastvagnar. Gör vad du vill. Bra skit alltihop.
Men nu har jag seriöst gett mig själv BOKKÖPSTOPP PUNKT NU, annars ror jag nog aldrig det här i land.
* DISCLAIMER. Nu menar jag inte att Micke Alonzo är en av de här papporna som skiter i sina barn. Eller det är han ju uppenbarligen inte eftersom han har skrivit en hel bok om hur mycket pappa han är. Fast i bokens efterord så nämner han ytterligare en dotter som överhuvudtaget inte är med i berättelsen alls. Varför är hon inte det, kan man ju fråga sig? Om man skriver en hel bok som handlar om ens liv, hur svårt kan det vara att slänga in ett "den här helgen kom NN och hälsade på" eller "idag gick jag och NN på bio" lite här och där? Det blir ju liksom lite konstigt när man å ena sidan vill framställa sig själv som en som jättejättegärna vill, men inte får, vara pappa, och å andra sidan finns det en dotter till som inte får plats alls. KAN JAG JU TYCKA. Men det finns säkert någon naturlig förklaring till detta.
onsdag 7 december 2011
Köpstopp NU
Jag har inga problem med att läsa flera olika böcker parallellt, men igår tänkte jag att det nog var dags att införa någon slags begränsning. Prio måste vara att läsa ut Den nya överklassen eftersom det är en biblioteksbok. Fast nu har jag ju Stephen Kings smaskiga Under The Dome (eller "Under kupolen" som den lite mer beiga svenska översättningen lyder) på 1179 smaskiga sidor som pockar på uppmärksamhet. Det gör även Leif GW Perssons Den döende detektiven, vem mördade egentligen Yasmine och hur ska det gå för Lars Martin Johansson och hans vacklande hälsa? Och sen håller jag på med en TRADIG bok, Vägen av Cormac McCarthy, som min man påstod att den spås bli nästa stora litterära klassiker. I såna fall ger jag inte mycket för litterära klassiker, för den är så deppig och enahanda att man håller på att krevera. Det är en man och hans son, de är ute och går i ett postapokalyptiskt Amerika. Man vet inte var de kommer ifrån och inte vart de är på väg, men hela civilisationen har rämnat och alla (andra) människor är onda. Mannen och hans son vandrar omkring helt planlöst och pratar knappt med varandra och sådär håller det på. Ja, men den ligger typ SIST på listan över böcker som ska läsas ut, faktum är att den ligger farligt nära att hamna i kategorin "böcker man helt enkelt skiter i att läsa ut". Sorry, Cormac, men så är det.
Ja, sedan var jag ju på kurs i helgen och till den skulle man ha läst Hungerspelen av Suzanne Collins. Jaha, in på Adlibris och klick klick så hamnade den i korgen tillsammans med en faktabok om agility. Jag kan verkligen rekommendera den förra boken (den senare har jag inte hunnit titta i än, men den är säkert också bra), som verkligen var SÅ SJUKT spännande! TYVÄRR, får man väl säga (eller kanske inte), så var det första delen i en trilogi, så nu fick jag ju snabbt in på Adlibris igen och klick klick så hamnade del 2 och 3 i min ägo. Jag vet inte riktigt vad jag har för verklighetsuppfattning, det är som om jag tror att jag har enorma oceaner av tid där det bara är att att sjunka ner i fåtöljen framför brasan och sitta där och läsa i timmar. Eller som att jag skulle kunna hålla mig vaken mer än 20 minuter efter läggdags och ligga där och sträckläsa kapitel efter kapitel. Fattar inte det här, jag tycker att när jag var ensamstående och pluggade och hade småbarn och hästar och tävlingar hann jag med mycket mer än nu när jag "bara" har ett jobb, en man och två hundar. Nåt skumt är det.
Jag får väl i alla fall börja med att ge mig själv bok-köpstopp tills jag hunnit ifatt lite. Så får det bli!
Ja, sedan var jag ju på kurs i helgen och till den skulle man ha läst Hungerspelen av Suzanne Collins. Jaha, in på Adlibris och klick klick så hamnade den i korgen tillsammans med en faktabok om agility. Jag kan verkligen rekommendera den förra boken (den senare har jag inte hunnit titta i än, men den är säkert också bra), som verkligen var SÅ SJUKT spännande! TYVÄRR, får man väl säga (eller kanske inte), så var det första delen i en trilogi, så nu fick jag ju snabbt in på Adlibris igen och klick klick så hamnade del 2 och 3 i min ägo. Jag vet inte riktigt vad jag har för verklighetsuppfattning, det är som om jag tror att jag har enorma oceaner av tid där det bara är att att sjunka ner i fåtöljen framför brasan och sitta där och läsa i timmar. Eller som att jag skulle kunna hålla mig vaken mer än 20 minuter efter läggdags och ligga där och sträckläsa kapitel efter kapitel. Fattar inte det här, jag tycker att när jag var ensamstående och pluggade och hade småbarn och hästar och tävlingar hann jag med mycket mer än nu när jag "bara" har ett jobb, en man och två hundar. Nåt skumt är det.
Jag får väl i alla fall börja med att ge mig själv bok-köpstopp tills jag hunnit ifatt lite. Så får det bli!
Lite kändisskvaller och inside information från Österlen
Kollade veckans sökord på Google, alltså vad folk har googlat på för att hamna här. Listan ser ut som följer:
Ja, vad ska man säga om detta? Ett extrakt av det goda livet på nästan-Österlen? Ulf Lundell smyger omkring i krokarna, när som helst kan man stöta på honom, till exempel på systembolaget i Tomelilla, som min man gjorde en gång, själv har jag aldrig haft den äran. Eller så beror det på att jag är så sabla dålig på att titta på och känna igen folk. Jag är helt enkelt lite ansiktsblind, inte så att jag inte ens känner igen mig själv eller mina närmaste, men nya människor är ett rent helvete. Däremot är jag sjukt bra på att komma ihåg namn, men det är ju ingen merit när man ändå inte kan koppla ihop det med hur folk ser ut. I alla fall, rent teoretiskt skulle jag ju kunna möta Uffepuffe både avigt och rätt utan att veta det. Även han lämnar väl sin måne över Haväng och går omkring på gatorna som vanligt folk då och då, kan man ju tycka.
En gång mötte vi Timbaktu på centralstationen i Malmö, men det var bara min man som såg honom eftersom jag, den ansvarstagande och ansiktsblinda, var fullt upptagen med att spana efter vilket spår vårt tåg skulle avgå från. Timbaktu lär förresten bo slash ha en stuga i grannbyn Vittskövle City, men jag har aldrig sett honom där heller. Och kungen, alltså Carl XVI Gustaf, brukar ju hänga på Maltesholm, som inte precis är en grannby eftersom det bara är ett (av många skånska) slott, men vi bor ju bara några stenkast bort. Har aldrig sett kungen heller. DÅLIGT.
Bussresan till Bo Ohlsson, a k a Hillbillyexpressen, är inget jag har känt något sug efter. För den som inte vet det är Bo Ohlsson (eller "Boan" som de infödda säger) Österlens svar på Ullared. Ett förfärligt ställe om ni frågar mig, men jag skulle ju hellre skära upp pulsådrorna med mitt Visakort än sätta min fot inne på Gekås, så det är kanske inte så konstigt att jag aldrig är där. Men det finns i alla fall organiserade bussresor dit, de är asbilliga så om man bara vill komma från punkt A till Tomelilla så är det nog det mest prisvärda sättet att ta sig fram på om man inte har bråttom. Sorry Skånetrafiken för att jag underminerar er verksamhet på det här sättet.
Tv-bonden Per-Martin, från första och mest minnesvärda säsongen av tv-programmet man älskar att hata, Bonde söker fru, bodde ju någonstans i "Boans" upptagningsområde. För en gång när de skulle grilla så skulle kvinnfolket åka iväg och köpa grillkol, och P-M rådde dem då att åka ner till Bo Ohlsson, och de bara: Men Guud, vad menade han, var det Claaaas Ohlsson eller? Ja, jag vet att det är elakt att skratta åt folk bara för att de inte känner till lågprisalternativen i världsmetropolen Tomelilla, men jag kan inte hjälpa det.
Porr i Borrby är inget jag någonsin har hört talas om, men det är kanske någonting med det där orr-alliterationen som folk går igång på. Borrby är ju annars mer känt som laglöst land eftersom det bildades ett medborgargarde där för en 10-15 år sedan, ett gäng karlar (antar jag) som tog lagen i egna händer och hivade iväg någon störig jävel som alla hatade. Ja, det är väl kanske inte så det ska gå till egentligen, och med tanke på hur inskränkt det kan vara i små byar på landsbygden så ska det väl verkligen inte få gå till på det där sättet. Men tanken är onekligen rätt frestande ibland när man ser vilka idioter som strövar omkring helt fritt i vår herres hage.
För övrigt kom jag precis på att jag tror att jag såg hon Mikaela, den där unga blonda lockiga med jättepattarna och babyfacet som var med i senaste Robinson, på järnvägsstationen i Stockholm. Men jag är förstås långt ifrån säker.
Ja, det var allt frånSe & Hör från nästan-Österlen den här gången.
Ulf Lundell Bussresa Bo Ohlsson In med dig i nålsögat kamel Porr Borrby Prosten Heumanns läkemedel Tv-bonden Per-Martin |
Ja, vad ska man säga om detta? Ett extrakt av det goda livet på nästan-Österlen? Ulf Lundell smyger omkring i krokarna, när som helst kan man stöta på honom, till exempel på systembolaget i Tomelilla, som min man gjorde en gång, själv har jag aldrig haft den äran. Eller så beror det på att jag är så sabla dålig på att titta på och känna igen folk. Jag är helt enkelt lite ansiktsblind, inte så att jag inte ens känner igen mig själv eller mina närmaste, men nya människor är ett rent helvete. Däremot är jag sjukt bra på att komma ihåg namn, men det är ju ingen merit när man ändå inte kan koppla ihop det med hur folk ser ut. I alla fall, rent teoretiskt skulle jag ju kunna möta Uffepuffe både avigt och rätt utan att veta det. Även han lämnar väl sin måne över Haväng och går omkring på gatorna som vanligt folk då och då, kan man ju tycka.
En gång mötte vi Timbaktu på centralstationen i Malmö, men det var bara min man som såg honom eftersom jag, den ansvarstagande och ansiktsblinda, var fullt upptagen med att spana efter vilket spår vårt tåg skulle avgå från. Timbaktu lär förresten bo slash ha en stuga i grannbyn Vittskövle City, men jag har aldrig sett honom där heller. Och kungen, alltså Carl XVI Gustaf, brukar ju hänga på Maltesholm, som inte precis är en grannby eftersom det bara är ett (av många skånska) slott, men vi bor ju bara några stenkast bort. Har aldrig sett kungen heller. DÅLIGT.
Bussresan till Bo Ohlsson, a k a Hillbillyexpressen, är inget jag har känt något sug efter. För den som inte vet det är Bo Ohlsson (eller "Boan" som de infödda säger) Österlens svar på Ullared. Ett förfärligt ställe om ni frågar mig, men jag skulle ju hellre skära upp pulsådrorna med mitt Visakort än sätta min fot inne på Gekås, så det är kanske inte så konstigt att jag aldrig är där. Men det finns i alla fall organiserade bussresor dit, de är asbilliga så om man bara vill komma från punkt A till Tomelilla så är det nog det mest prisvärda sättet att ta sig fram på om man inte har bråttom. Sorry Skånetrafiken för att jag underminerar er verksamhet på det här sättet.
Tv-bonden Per-Martin, från första och mest minnesvärda säsongen av tv-programmet man älskar att hata, Bonde söker fru, bodde ju någonstans i "Boans" upptagningsområde. För en gång när de skulle grilla så skulle kvinnfolket åka iväg och köpa grillkol, och P-M rådde dem då att åka ner till Bo Ohlsson, och de bara: Men Guud, vad menade han, var det Claaaas Ohlsson eller? Ja, jag vet att det är elakt att skratta åt folk bara för att de inte känner till lågprisalternativen i världsmetropolen Tomelilla, men jag kan inte hjälpa det.
Porr i Borrby är inget jag någonsin har hört talas om, men det är kanske någonting med det där orr-alliterationen som folk går igång på. Borrby är ju annars mer känt som laglöst land eftersom det bildades ett medborgargarde där för en 10-15 år sedan, ett gäng karlar (antar jag) som tog lagen i egna händer och hivade iväg någon störig jävel som alla hatade. Ja, det är väl kanske inte så det ska gå till egentligen, och med tanke på hur inskränkt det kan vara i små byar på landsbygden så ska det väl verkligen inte få gå till på det där sättet. Men tanken är onekligen rätt frestande ibland när man ser vilka idioter som strövar omkring helt fritt i vår herres hage.
För övrigt kom jag precis på att jag tror att jag såg hon Mikaela, den där unga blonda lockiga med jättepattarna och babyfacet som var med i senaste Robinson, på järnvägsstationen i Stockholm. Men jag är förstås långt ifrån säker.
Ja, det var allt från
tisdag 6 december 2011
Då hörs en klingande röst som uppstämmer en sång
Sådär. Nu har jag varit på gymmet och sonat mitt gräsliga brott som i fusk av min träning bestod. Sedan gick jag en runda i skogen med Remus, tax med rätt att döda. Sedan var jag trött och hungrig och svag och ville helst åka hem, men var tvungen att ta en sväng inom Rik-Ica först. Förra gången jag var trött och hungrig och svag och besökte Rik-Ica så köpte jag en kexchoklad som jag liksom slet upp nästan med tänderna och tryckte i mig på vägen mellan kassan och bilen. Då mötte jag min tandläkare. Nu är jag ju inte så barnslig så att jag tror att min tandläkare har åsikter om att jag går och äter en kexchoklad på Rik-Icas parkering en vanlig veckodag, men det är fan inte långt ifrån. Min första impuls var att vilja förklara mig och säga att det här var första gången jag åt kexchoklad på månader (vilket var sant), men jag besinnade mig i sista sekunden, för han hade inte ens sett mig. Tror jag åtminstone.
En gång i somras när jag och The Wendels satt och hängde utanför Ottoglassen och smorde kråset så dök han upp där med. Då var min första impuls att gömma min glass bakom ryggen, men jag lyckades besinna den också och hälsade bara lite lagom avspänt. Dessutom köpte han, min tandläkare alltså, glass till BÅDE sig själv och sina barn och det trots att det bara var en vanlig måndag eller nåt.
Ja, i alla fall. Idag besinnade jag mig så pass mycket att jag bara marscherade förbi kexchokladen trots att blodsockret låg på minus, och sedan åkte jag hem och åt müsli istället. Mötte jag min tandläkare? Såklart inte.
En gång i somras när jag och The Wendels satt och hängde utanför Ottoglassen och smorde kråset så dök han upp där med. Då var min första impuls att gömma min glass bakom ryggen, men jag lyckades besinna den också och hälsade bara lite lagom avspänt. Dessutom köpte han, min tandläkare alltså, glass till BÅDE sig själv och sina barn och det trots att det bara var en vanlig måndag eller nåt.
Ja, i alla fall. Idag besinnade jag mig så pass mycket att jag bara marscherade förbi kexchokladen trots att blodsockret låg på minus, och sedan åkte jag hem och åt müsli istället. Mötte jag min tandläkare? Såklart inte.
På spåret vecka 48
Ja, eftersom jag inte var hemma i fredags så förbjöd jag min man att titta på På spåret, men igår bänkade sig Lag Soffan framför Svt play, rustade till tänderna med kunskap. Eller kanske inte. Fast vi vann i alla fall, 28 poäng skrapade vi ihop till skillnad från Anna-Charlotta & Ylva (25 poäng) och Morgan & Christer (14?). Fast vi tappade en sabla massa på att inte kunna så mycket om vare sig Kina/Peking eller Wien. Jag hade hoppats att dra in en massa poäng på frågor om spanska ridskolan, jag som sitter inne med en massa kunskaper om levad och capriole och courbette och, tja, skolor ovan marken helt enkelt. Ja, i teorin då, för Guds skull. Men nähä, inte en fråga om det. Snopet.
Däremot briljerade jag genom att säga innan sista musikfrågan att De kommer säkert att spela Vienna med Ultravox...vilket de också gjorde. Då började min man dryga sig med att det bara var töntar som kunde något om synthmusik från 80-talet, en försvarsmekanism antar jag, så ett tag var det nära att samarbetet sprack från soffkant till soffkant. Men eftersom det var sista frågan så fick han väl komma undan med en skarp varning.
Kinas fyra stora uppfinningar hade jag personligen aldrig hört talas om. Eller det är klart jag kände till själva grejerna (papper, tryckpress, krut och kompass), men inte att just Kina skulle ha äran åt sig. Jag trodde på hjulet, sedan kom jag inte på något mer. Min man trodde på plogen, tills han kom på att i Kina odlar man väl mest ris och risfält kanske man inte direkt plöjer? Sedan kom han i och för sig dragande med krutet, men det var ju så dags och dessutom fattades det ju ändå flera viktiga ingredienser.
Öland däremot! Det kunde vi allt om, till skillnad från övriga tävlande. Det är det man får leva på, och vi vann ju som sagt. GÖTT MOS.
Däremot briljerade jag genom att säga innan sista musikfrågan att De kommer säkert att spela Vienna med Ultravox...vilket de också gjorde. Då började min man dryga sig med att det bara var töntar som kunde något om synthmusik från 80-talet, en försvarsmekanism antar jag, så ett tag var det nära att samarbetet sprack från soffkant till soffkant. Men eftersom det var sista frågan så fick han väl komma undan med en skarp varning.
Kinas fyra stora uppfinningar hade jag personligen aldrig hört talas om. Eller det är klart jag kände till själva grejerna (papper, tryckpress, krut och kompass), men inte att just Kina skulle ha äran åt sig. Jag trodde på hjulet, sedan kom jag inte på något mer. Min man trodde på plogen, tills han kom på att i Kina odlar man väl mest ris och risfält kanske man inte direkt plöjer? Sedan kom han i och för sig dragande med krutet, men det var ju så dags och dessutom fattades det ju ändå flera viktiga ingredienser.
Öland däremot! Det kunde vi allt om, till skillnad från övriga tävlande. Det är det man får leva på, och vi vann ju som sagt. GÖTT MOS.
måndag 5 december 2011
There's a hunger still unsatisfied
Känner mig sjukt hungrig, vilket är konstigt. Jag brukar äta när jag kommer hem från jobbet och har varit ute med Remus, tax med rätt att döda. Då är klockan kanske runt fyra. Sedan är jag inte hungrig mer förrän nästa morgon. Men idag. Jag åt müsli och yoghurt när jag kom hem, ungefär lika mycket som jag brukar. Sedan var jag ändå liksom sugen på något vid femtiden, ville ha en macka men degen som skulle bli bröd stod fortfarande och jäste så jag drack en kopp te och åt några Digestivekex. Och nu sitter jag här och känner mig lik förbannat på gränsen till utsvulten. Om man skulle ta en macka ändå. Måste ju vara skärpt nu när vi ska se På Spåret. Mmmmm...nybakt bröd. Ja, sådär går tankarna.
Kan det vara Stockholmsluften? Hormoner? Klimakteriet? Fan vet.
Kan det vara Stockholmsluften? Hormoner? Klimakteriet? Fan vet.
Sammanträffande
I helgen gick jag in i väggen. Ja, en glasvägg alltså. På Palatset där jag var på den coola skrivarkursen, bara för att jag var så sabla koncentrerad på att hitta tillbaks till rummet vi var i. Pang så stod det en glasvägg i vägen och jag skvimpade ut innehållet i min tekopp över väggen, golvet och mig själv. Jamen det känns ju bra att i ett helt nytt sammanhang kunna framstå som smart, cool och en som har läget under kontroll. NOT.
Senare samma dag fick jag ju, äntligen äntligen, tag på Stephen Kings Under The Dome på svenska. Den handlar om en liten stad i Maine (surprise, surprise) där allting går sin gilla gång men plötsligt en dag bara råkar det finnas en stor kupol över hela staden, som en jättelik och osynlig ostkupa. Flygplan kraschar in i den, bilar kör in i den, dom som är innanför kommer inte ut och dom som är utanför kommer inte in (sen har jag inte kommit längre än, så jag vet inte mer just nu men det verkar hemskt lovande). Och folk promenerar eller springer rakt in i den stup i kvarten eftersom de inte kan se den och inte fattar att den verkligen är där (kan väl inte riktigt klandra dom heller).
Okej, det är väl kanske inte riktigt samma sak som att klampa rakt in i en glasvägg för att man råkar vara lite virrig. Men ändå. Jag har bara gått in i en glasdörr, alltså inte ens en vägg, en enda gång i hela mitt liv förut och det var en gång 1986 när jag hade svinbråttom och sprang nerför en trappa och skulle sparka upp dörren med foten lite tufft sådär, men då var den låst. Så nu, 25 år senare händer det samma dag som jag läser om Stephen Kings jättekupol (hm, lät nästan lite vågat det där). Det kan ju inte bara vara ett sammanträffande. Fast det är ju ytterst oklart hur det ska tolkas. Jag får väl läsa vidare och se hur mitt liv ska gestalta sig fortsättningsvis. Mohahaha.
Senare samma dag fick jag ju, äntligen äntligen, tag på Stephen Kings Under The Dome på svenska. Den handlar om en liten stad i Maine (surprise, surprise) där allting går sin gilla gång men plötsligt en dag bara råkar det finnas en stor kupol över hela staden, som en jättelik och osynlig ostkupa. Flygplan kraschar in i den, bilar kör in i den, dom som är innanför kommer inte ut och dom som är utanför kommer inte in (sen har jag inte kommit längre än, så jag vet inte mer just nu men det verkar hemskt lovande). Och folk promenerar eller springer rakt in i den stup i kvarten eftersom de inte kan se den och inte fattar att den verkligen är där (kan väl inte riktigt klandra dom heller).
Okej, det är väl kanske inte riktigt samma sak som att klampa rakt in i en glasvägg för att man råkar vara lite virrig. Men ändå. Jag har bara gått in i en glasdörr, alltså inte ens en vägg, en enda gång i hela mitt liv förut och det var en gång 1986 när jag hade svinbråttom och sprang nerför en trappa och skulle sparka upp dörren med foten lite tufft sådär, men då var den låst. Så nu, 25 år senare händer det samma dag som jag läser om Stephen Kings jättekupol (hm, lät nästan lite vågat det där). Det kan ju inte bara vara ett sammanträffande. Fast det är ju ytterst oklart hur det ska tolkas. Jag får väl läsa vidare och se hur mitt liv ska gestalta sig fortsättningsvis. Mohahaha.
Helgen i ord och bilder
Jaha, vad är det för nåt hemligt som har hållit mig borta från bloggen hela helgen då? Jo, jag har varit i Stockholm. På skrivarkurs! Med riktiga författare! Och andra coola människor som också gillar att skriva! (Ja, här sparar vi inte på utropstecknen precis). Sammanfattningsvis var det superkul, jätteintressant och väldigt coolt. Eller ja, coolt är kanske inte rätta ordet. Men jag känner mig cool som har gått en skrivarkurs.
Jag bodde på hotell. Här kostas det minsann på, men i samma snåla anda hade jag bokat ett budgetrum med takfönster. "Takfönstret" bestod av en ogenomskinlig plastskiva med lysrör bakom. Antal riktiga fönster = 0 stycken. När man släckte i taket blev det kolsvart. Och då menar jag verkligen kolsvart. Standbyknappen på tv:n var det enda man hade att orientera sig efter, men eftersom den (också) satt uppe i taket så var det inte mycket till hjälp.
Kursen hölls på Palatset, a k a Gamla Riksarkivet, på Riddarholmen. Ett helt sjukt coolt hus! Det var liksom inte bara Där skulle man kunna gå vilse, utan där GICK man vilse. Om man så bara skulle gå 15 meter från kurslokalen till toaletten. Hogwarts nästa.
Palatset liknade inget annat hus jag har varit i. Golvet till exempel. Plötsligt var det inget golv utan...något annat. Så att man kunde se ner på bordet på våningen under.
Efter kursen på lördagen så vankades det lyxig egentid med världens bästa bror. Vi drällde omkring på världens största Akademibokhandel ett bra tag. Sedan gick vi på lokal och åt god mat. Till dessert fick Erik 900 kronor i parkeringsböter och det var ju inte så roligt. Faktiskt var det otroligt bittert. Men i övrigt var det finfint.
Sedan var det afton och det var morgon och så var det kurs på söndagen med.
Ja, sedan var det dags att bege sig mot Ankeborg igen. Den här gången med X2000. Det var ett supertåg som inte stannade en enda gång mellan Stockholm och Hässleholm. I teorin alltså. I praktiken stannades det för signalfel, kördes i slow motion för att det låg ett pendeltåg till Mjölby och såsade sig fram på rälsen framför och sedan var det mer signalfel. Men det är ju nästan att betrakta som normalt, man blir inte förvånad för någonting längre.
Bilen stod i alla fall kvar på långtidsparkeringen i Hässleholm, ostulen. Jag vet inte varför jag är så sabla rädd för att någon ska sno en Volvo från 1990, men jag inbillar mig att den är lättstulen och folk i allmänhet idag är ju så djävla lata, så då är säkert biltjuvarna ännu latare. Åtminstone dom som bara är ute efter ett transportmedel eller en flyktbil och inte tänker sälja den vidare till någon maffialiga på andra sidan Östersjön och tjäna en hacka.
Ja, det var helgen det. Nu är jag trött och har minus på sömnkontot. Men däremot ramlade jag över en väldigt trevlig överraskning på fete-Akademibokhandeln, nämligen Under The Dome översatt till svenska. Den har jag ju bara väntat på i drygt två år i runda slängar. Nu är den min!
En bok som jag däremot INTE köpte var den här:
 | ||
| Jag åkte tåg med Veolia Transport för 299 kronor. Men måste de skriva ut ens karaktärsdrag på det där viset? |
Jag bodde på hotell. Här kostas det minsann på, men i samma snåla anda hade jag bokat ett budgetrum med takfönster. "Takfönstret" bestod av en ogenomskinlig plastskiva med lysrör bakom. Antal riktiga fönster = 0 stycken. När man släckte i taket blev det kolsvart. Och då menar jag verkligen kolsvart. Standbyknappen på tv:n var det enda man hade att orientera sig efter, men eftersom den (också) satt uppe i taket så var det inte mycket till hjälp.
 | |
| Takfönster utan fönster. Det här är fan i mig bara ett tak. |
Kursen hölls på Palatset, a k a Gamla Riksarkivet, på Riddarholmen. Ett helt sjukt coolt hus! Det var liksom inte bara Där skulle man kunna gå vilse, utan där GICK man vilse. Om man så bara skulle gå 15 meter från kurslokalen till toaletten. Hogwarts nästa.
 | |
| Palatset. Charmigt men svårfotograferat. |
 |
| Det snålades verkligen inte på tillbehören! |
Palatset liknade inget annat hus jag har varit i. Golvet till exempel. Plötsligt var det inget golv utan...något annat. Så att man kunde se ner på bordet på våningen under.
 |
| Närmast i bild: Min fot, som står på det genomskinliga golvet, där man kan se att på våningen under har de lagt alla korten på bordet. |
 |
| Här står vi och har det bra, medan lapplisorna drar in en rejäl hacka åt Stockholms stad. |
 |
| Lisa och Johanna guidar oss med säker hand genom skrivandets ädla konst. |
Bilen stod i alla fall kvar på långtidsparkeringen i Hässleholm, ostulen. Jag vet inte varför jag är så sabla rädd för att någon ska sno en Volvo från 1990, men jag inbillar mig att den är lättstulen och folk i allmänhet idag är ju så djävla lata, så då är säkert biltjuvarna ännu latare. Åtminstone dom som bara är ute efter ett transportmedel eller en flyktbil och inte tänker sälja den vidare till någon maffialiga på andra sidan Östersjön och tjäna en hacka.
Ja, det var helgen det. Nu är jag trött och har minus på sömnkontot. Men däremot ramlade jag över en väldigt trevlig överraskning på fete-Akademibokhandeln, nämligen Under The Dome översatt till svenska. Den har jag ju bara väntat på i drygt två år i runda slängar. Nu är den min!
 | ||
| 1179 sidors smask. |
 |
| Jag är förstummad. Och nu menar jag inte direkt stum av beundran. Snarare: Hur kommer man ens på tanken? |
And the child's name will be "Snow Gently Falling"
Men suck, nu snöar det. Eller snöblandat regn, men det är ju inte mycket bättre, det är i princip nästan ännu mer deprimerande. Kallt och blött är en kombination som inte kan göra någon människa lycklig, så vips föll alla ambitioner om både långpromenader och träning efter jobbet. Och lika vips infann sig frestande tankar om att jag faktiskt är jättetrött för jag har ju varit borta hela helgen och kom inte hem förrän vid 22-snåret igår kväll och gick upp 04.30 i morse och jag har ju knappt sett min man sedan i torsdags och inte har vi något bröd heller, så istället för att gå på spinning så borde jag väl viga kvällen åt att, tja, vara hemma, elda i kaminen, baka bröd, blogga och kolla på På Spåret på svt play.
Ja, det är ju inga uppbyggliga eller karaktärsdanande tankar, men någon gång måste man väl ändå bara få tillåta sig att, tja, vara hemma, elda i kaminen, baka bröd, blogga och kolla på På Spåret på svt play. Särskilt när det snöar ute. Jojomensan, så får det bli.
Ja, det är ju inga uppbyggliga eller karaktärsdanande tankar, men någon gång måste man väl ändå bara få tillåta sig att, tja, vara hemma, elda i kaminen, baka bröd, blogga och kolla på På Spåret på svt play. Särskilt när det snöar ute. Jojomensan, så får det bli.
torsdag 1 december 2011
In my car
Ibland drömmer jag lite om att ha en fin bil. Och med fin menar jag inte ny och dyr och blänkande, för jag gillar min gamla Volvo 740 från förra seklet. Utan mer fin som i välstädad. Ibland, rätt ofta, känns det som att min bil mer är att betrakta som en slags mobil soptipp. Passagerare göre sig icke besvär i framsätet, för där färdas Remus, tax med rätt att döda, i en kattbur. Baksätet är fullt av stickor och spån och träflisor som kommer från spillvirke som snälla personer på jobbet samlar ihop till mig och som snåla jag tar hem och eldar upp, så där får man sitta helt på egen risk.
Igår när jag var på brukshundklubben och öppnade bagageluckan för att ta fram en apportbock så kunde jag och alla andra som råkade stå där blicka ner över följande innehåll (förutom startkablar och bogseringslina och brandsläckare och luft på burk och andra bilattiraljer): En stor låda innehållande spårsele, spårlinor, extra koppel, hundgodis och hundleksaker, för man vet ju aldrig när andan att spåra faller på och då är det ju hemskt trist att sakerna ligger därhemma till ingen nytta. En väska som innehåller ungefär samma saker som lådan minus spårgrejerna för när jag började på agilitykursen kändes det onödigt omständligt att släpa omkring på en låda, men jag måste nog se över det här systemet, det känns onödigt stort. Åtta flaskor ekologiskt rödvin (hade varit på systembolaget innan jag åkte till brukshundklubben). Två flaskor vatten och en vattenskål (till Remus som ändå aldrig dricker någonting när vi är och tränar, men det hade ju varit trist att stå utan om han verkligen HADE blivit törstig någon gång). Tolv agilityslalompinnar (inköpta för ett tag sedan, men har inte riktigt bestämt var i trädgården de ska stå, så de får ligga kvar så länge). En väska som motsvarar mellanstadiets gympapåse (hade varit på gymmet innan jag var på systembolaget). 10 kilo viltfågelfrö. 2 bärplockare (alltså inte 2 personer från Baltikum som kommit hit för att dra ihop motsvarande en lettisk årslön på lingonröda tuvor och på villande mo, utan såna där grejer man använder när man vill plocka lingon och blåbär och det ska gå fort som satan). Lite drivved som jag hittade på stranden och tänkte att man kunde ta hem och göra "något snyggt" av (oklart vad). En liten burk med gängtapp och broddar i ponnystorlek som har legat där sedan sista ponnytävlingen utomhus för minst 10 år sedan för att jag inte riktigt vet var jag ska göra av den och sen vet man aldrig, kanske stöter man på någon som behöver brodda sin ponny rätt vad det är? (Av samma oklara anledning ligger det en hovkrats inne i bilen, trots att jag numera ytterst sällan har någonting alls med hästar att göra och om jag mot förmodan skulle få för mig att svänga inom något stall så inte fan skulle jag väl ställa mig och kratsa några hovar rätt upp och ner det första jag gjorde). Lite vanlig ved som jag inte orkat flytta över tillcarporten vedporten. En plastpåse med uttjänta batterier som jag inte orkat lägga i batteriinsamlingen. Överhuvudtaget känns det som att det är väldigt mycket saker som jag inte orkar flytta till sina rättmätiga platser. Nu måste jag ta tag i detta eftersom min bil ska stå på LÅNGTIDSPARKERING (läskigt) över helgen. Om någon snodde min bil hade jag blivit förkrossad, men det hade ju även varit förtretligt om någon hade snott alla dessa viktiga saker. Ja, kanske inte påsen med gamla batterier då, men det andra. Det får inte ske. Så nu måste jag gå ut och städa i bilen. Städa i bilen...zzzz. Så sabla oinspirerad jag blev just nu.
Igår när jag var på brukshundklubben och öppnade bagageluckan för att ta fram en apportbock så kunde jag och alla andra som råkade stå där blicka ner över följande innehåll (förutom startkablar och bogseringslina och brandsläckare och luft på burk och andra bilattiraljer): En stor låda innehållande spårsele, spårlinor, extra koppel, hundgodis och hundleksaker, för man vet ju aldrig när andan att spåra faller på och då är det ju hemskt trist att sakerna ligger därhemma till ingen nytta. En väska som innehåller ungefär samma saker som lådan minus spårgrejerna för när jag började på agilitykursen kändes det onödigt omständligt att släpa omkring på en låda, men jag måste nog se över det här systemet, det känns onödigt stort. Åtta flaskor ekologiskt rödvin (hade varit på systembolaget innan jag åkte till brukshundklubben). Två flaskor vatten och en vattenskål (till Remus som ändå aldrig dricker någonting när vi är och tränar, men det hade ju varit trist att stå utan om han verkligen HADE blivit törstig någon gång). Tolv agilityslalompinnar (inköpta för ett tag sedan, men har inte riktigt bestämt var i trädgården de ska stå, så de får ligga kvar så länge). En väska som motsvarar mellanstadiets gympapåse (hade varit på gymmet innan jag var på systembolaget). 10 kilo viltfågelfrö. 2 bärplockare (alltså inte 2 personer från Baltikum som kommit hit för att dra ihop motsvarande en lettisk årslön på lingonröda tuvor och på villande mo, utan såna där grejer man använder när man vill plocka lingon och blåbär och det ska gå fort som satan). Lite drivved som jag hittade på stranden och tänkte att man kunde ta hem och göra "något snyggt" av (oklart vad). En liten burk med gängtapp och broddar i ponnystorlek som har legat där sedan sista ponnytävlingen utomhus för minst 10 år sedan för att jag inte riktigt vet var jag ska göra av den och sen vet man aldrig, kanske stöter man på någon som behöver brodda sin ponny rätt vad det är? (Av samma oklara anledning ligger det en hovkrats inne i bilen, trots att jag numera ytterst sällan har någonting alls med hästar att göra och om jag mot förmodan skulle få för mig att svänga inom något stall så inte fan skulle jag väl ställa mig och kratsa några hovar rätt upp och ner det första jag gjorde). Lite vanlig ved som jag inte orkat flytta över till
Dagens boktips
Boinnnnnggggg, här kommer dagens boktips. Den nya överklassen av Bengt Ericsson. Bengt Ericsson har tidigare varit ansvarig utgivare för Dagens Industri och chefredaktör för Veckans affärer, så det var med en rätt stor portion tveksamhet jag tog mig an detta verk som handlar om en massa svinrika svenskar och vad de gör och hur de bor och så vidare. Jag ångrar mig inte, för den är verkligen jätterolig. Vilket är mer än man kan säga om Dagens Industri och Veckans affärer som ju måste vara de tråkigaste tidningar som finns i hela världen. Vi har DI på jobbet och jag läser hellre reklambladet från Ica Maxi fem gånger än börjar bläddra i denna blekskära tidskr....zzzz.
Jag har fått lära mig att det finns mycket känslor i det här med ekonomi. Man tror ju att ekonomer är knastertorra och liksom har själen fylld av Excelkolumner och bokslut, men i vintras när jag var med på en utbildning om vårt nya affärssystem tillsammans med ekonomerna (det blev uppenbarligen någon miss i inbjudningarna) så gick det verkligen hett till. På jobbet brukar det annars vara så att vi diskuterar och sedan bestämmer Magnus vem som har rätt och sedan blir det så. Man sparar rätt mycket tid på det här med management by fear och det är kanske något som ekonomerna borde tänka på eftersom tid är pengar.
Men när ekonomerna inte kom överens blev de ASFÖRBANNADE och satt och skrek åt varandra över kalkylerna. Du kan ju sitta där och leka i ditt lilla controller-bolag, gastade en till exempel, och en annan väste Boooooooookföringslagen! som om det handlade om att frambringa besvärjelser som skulle få Satan själv att uppstiga från helvetets djupaste avgrunder, och en tredje röt med en stämma som hade fått självaste Tor att tappa sin hammare och det mest explosiva åskväder att framstå som milda sommarvindar. Det var som om det var genrep på Lars Noréns pjäs Natten är dagens mor och mycket intressant för en utomstående.
Så ja, i alla fall, missa inte den här boken. Innehåller många detaljer och mycket saftigt skvaller om rikingarna. ENJOY!
Jag har fått lära mig att det finns mycket känslor i det här med ekonomi. Man tror ju att ekonomer är knastertorra och liksom har själen fylld av Excelkolumner och bokslut, men i vintras när jag var med på en utbildning om vårt nya affärssystem tillsammans med ekonomerna (det blev uppenbarligen någon miss i inbjudningarna) så gick det verkligen hett till. På jobbet brukar det annars vara så att vi diskuterar och sedan bestämmer Magnus vem som har rätt och sedan blir det så. Man sparar rätt mycket tid på det här med management by fear och det är kanske något som ekonomerna borde tänka på eftersom tid är pengar.
Men när ekonomerna inte kom överens blev de ASFÖRBANNADE och satt och skrek åt varandra över kalkylerna. Du kan ju sitta där och leka i ditt lilla controller-bolag, gastade en till exempel, och en annan väste Boooooooookföringslagen! som om det handlade om att frambringa besvärjelser som skulle få Satan själv att uppstiga från helvetets djupaste avgrunder, och en tredje röt med en stämma som hade fått självaste Tor att tappa sin hammare och det mest explosiva åskväder att framstå som milda sommarvindar. Det var som om det var genrep på Lars Noréns pjäs Natten är dagens mor och mycket intressant för en utomstående.
Så ja, i alla fall, missa inte den här boken. Innehåller många detaljer och mycket saftigt skvaller om rikingarna. ENJOY!
December
Jamen då blev det plötsligt december! Sommaren var ju för kort och nästan regnade bort, och någon gång efter semestern så sa jag att man banne mig var värd en lång varm höst och en mild vinter, och jag kan ju inte säga annat än att första delen av önskningen blivit uppfylld med råge. Bara att hålla tummarna för att det fortsätter på den inslagna vägen. Och en grön jul, ja tack tomten!
Och plötsligt är det bara några futtiga veckor kvar till vintersolståndet och sedan börjar det bli ljusare igen. VÅRKÄNSLOR! Eller ja, det var kanske att ta i. Men det är på gång.
Och plötsligt är det bara några futtiga veckor kvar till vintersolståndet och sedan börjar det bli ljusare igen. VÅRKÄNSLOR! Eller ja, det var kanske att ta i. Men det är på gång.
onsdag 30 november 2011
Jag, en hemlig polis (och sjukt nyfiken, jag erkänner)
Alltså, man har ju valt helt fel yrkesbana här i livet. Jag hade blivit världens bästa polis. Hör här: Härförleden satt jag och slöbläddrade i lokaltidningen och då råkade jag se att några grannars hus var till salu. Det var tyvärr inte Tengil och Katla som var i flytt-tagen, utan ett helt vanligt ordinärt och rätt trevligt par som flyttade in för lite drygt ett år sedan. Och jag in på hemnet som ett skott för att spana in hur de hade det i sin privata sfär så att säga, men på alla bilderna var det helt urblåst, som om det inte bodde någon där alls. Hade de redan flyttat? Och varför? Klickade mig in på hitta.se och sökte på deras telefonnummer (som jag råkar ha för att vi är medlemmar i samma brukshundklubb, det är inte så att jag sitter inne med alla grannarnas telefonnummer), men de hade väl kontantkort eller nåt, för det blev ingen träff där. Då klickade jag mig vidare in på min bästa snok-sajt, Birthday.se. Där får man reda på, inte allt, men man får LEDTRÅDAR att jobba vidare med. Slog in deras exakta adress, fick ingen träff, vilket betyder att ingen är folkbokförd på den adressen längre. Sökte på hans namn, men fick för många träffar och ingen stämde riktigt. Hela grejen med Birthday är ju att man ska ta reda på när och hur mycket folk fyller år, och jag visste inte exakt hur gammal han var och det fanns för många i ungefär samma ålder även när jag sållat bort de som var över 50 och under 40. Sökte på hennes namn istället, fick en träff i rimlig ålder på en adress i en lägenhet i stan. Klickade på den förnämliga funktionen På samma adress, och fick på så vis reda på att ingen annan var folkbokförd på den adressen. Jaha, skilsmässa då. Men vart hade han tagit vägen? In på Facebook. Vi är inte vänner på Facebook, men brukshundklubben har en Facebooksida och där hade han väl varit och kommenterat någon gång och någon gång hade jag av ren nyfikenhet gått in på hans sida och kollat runt lite. Hittade honom igen och noterade att han hade en ny arbetsgivare långt iväg i Tjottahejti, men sånt där vet man ju inte så noga, de kan kanske ha någon filial någonstans. Sökte på hans namn i Tjottahejti på Birthday, ingen träff. Nähä. Tillbaks till Facebook, såg att han hade lagt upp ett album med bilder på sin hund och där stod hundens kennelnamn. In på SKK Hunddata, sökte upp kenneln, bläddrade igenom alla kullar och hittade till sist just den hunden, klickade på ägaruppgifter och voilà, där var han registrerad på en adress till Tjottahejtis grannstad. Dubbelkollade med Birthday, allt stämde. Kände mig mycket nöjd med mig själv och när min man kom hem berättade jag om mina lyckade detektivarbete och det utan att ha tillgång till polisens alla fusk-register som dom har, jag hade banne mig kunnat få jobb på Interpol och kunnat hitta vilken brottsling som helst. Och min man bara: Ja, eller så hade du ju bara kunnat fråga någon av dom varför dom flyttade...Men jag tror att han bara är avundsjuk på mina supersnut-skills.
Senare på kvällen slumpade det sig faktiskt så att jag träffade henne, kvinnan i förhållandet, och fick då verifierat att det inte längre var ett förhållande eftersom han hade träffat en annan och flyttat till Tjottahejti bara sådär rätt av efter att ha gått och surat i ett halvår eller så och låtit henne slitas mellan hopp och förtvivlan. Hade jag nu varit polis på riktigt så hade jag fan i mig satt honom i häkte ett bra tag. Inte för att man kan hindra folk från att träffa andra, men herregud, man måste väl för helvete kunna göra slut som anständigt folk först om man tycker att relationen börjar vissna, istället för att spela dubbelspel och vara otrogen och hålla på och löjla sig som nån djävla sextonåring med storhetsvansinnerelaterad konflikträdsla? Skärpning här, hälsar lagens långa arm.
Senare på kvällen slumpade det sig faktiskt så att jag träffade henne, kvinnan i förhållandet, och fick då verifierat att det inte längre var ett förhållande eftersom han hade träffat en annan och flyttat till Tjottahejti bara sådär rätt av efter att ha gått och surat i ett halvår eller så och låtit henne slitas mellan hopp och förtvivlan. Hade jag nu varit polis på riktigt så hade jag fan i mig satt honom i häkte ett bra tag. Inte för att man kan hindra folk från att träffa andra, men herregud, man måste väl för helvete kunna göra slut som anständigt folk först om man tycker att relationen börjar vissna, istället för att spela dubbelspel och vara otrogen och hålla på och löjla sig som nån djävla sextonåring med storhetsvansinnerelaterad konflikträdsla? Skärpning här, hälsar lagens långa arm.
Välkommen till Buch & Holm, ett företag som lever kvar på 50-talet
Idag fick jag reklam från företaget Buch & Holm, där jag brukar beställa labbgrejer till jobbet, med deras speciella julerbjudande (som om man helst av allt ville att tomten skulle komma med säcken full av pipetter, mätglas och IR-termometrar). Jag tycker det känns oerhört fräscht och nyskapande att det finns någon som fortfarande tror att ett rullbord som är tänkt att användas "på laboratoriet, i produktionen eller på lagret" kommer att sälja bättre för att det demonstreras av en yppig brunett i svart festklänning. NOT.
Man undrar ju lite vad det är för mossiga bakåtsträvare som har hand om marknadsföringen hos Buch & Holm. Finns det NÅGON som arbetar " på laboratoriet, i produktionen eller på lagret" som går klädd sådär? Nej, just det. Skärp er för fan, det är 2011 nu.
 |
| Cli! Cla! Clax! på er själva, Buch & Holm. |
På spåret vecka 47
Måste bara passa på att skryta med förra veckans resultat i På Spåret. Som vi såg på svt play denna vecka, eftersom vi hade icke svensktalande gäster på besök i fredags och det verkade en smula oförskämt att bänka sig framför den magiska frågan: Vart är vi på väg?
I alla fall. Lag Soffan (=vi) fick 43 poäng och ledde tävlingen nästan hela programmet. Dock blev vi till sist slagna på mållinjen av Erik & Martina Haag, som är sjukt duktiga och avslutade på 46. Martina Haag har ju skrivit i någon av sina böcker att hon är jätteoallmänbildad och gick ut grundskolan med typ 1,7 i snitt eller något sånt. Det märks verkligen inte, jag tycker att hon har koll på både det ena och det andra, åtminstone i På Spåret, medan man själv är ute och famlar i halvmörkret. Eller så klipper de bort en massa betänketid under inspelningen så att deltagarna framstår som smartare än genomsnittet.
På fredag är jag inte hemma, så Lag Soffan får vänta till efter helgen med att beta av veckans avsnitt. Men vi är på hugget!
I alla fall. Lag Soffan (=vi) fick 43 poäng och ledde tävlingen nästan hela programmet. Dock blev vi till sist slagna på mållinjen av Erik & Martina Haag, som är sjukt duktiga och avslutade på 46. Martina Haag har ju skrivit i någon av sina böcker att hon är jätteoallmänbildad och gick ut grundskolan med typ 1,7 i snitt eller något sånt. Det märks verkligen inte, jag tycker att hon har koll på både det ena och det andra, åtminstone i På Spåret, medan man själv är ute och famlar i halvmörkret. Eller så klipper de bort en massa betänketid under inspelningen så att deltagarna framstår som smartare än genomsnittet.
På fredag är jag inte hemma, så Lag Soffan får vänta till efter helgen med att beta av veckans avsnitt. Men vi är på hugget!
tisdag 29 november 2011
Den dubbla tystnaden
Jag lyssnar just nu på ljudboken Den dubbla tystnaden av Mari Jungstedt, eller inte exakt just nu, för jag lyssnar bara på ljudbok när jag kör bil och då hade jag inte kunnat blogga samtidigt, eller kanske om man hade haft en sån där smartphone men det har inte jag. I alla fall. Det är Katarina Ewerlöf som läser, och hon gör det som om hon vore på Dramaaaaaaten och lägger in världens emfas i varenda replik. Typ om det står Men lägg av, skrattade Andrea, så ger Katarina "Tomten är far till alla barnen-Sara" Ewerlöf upp ett gällt och hysteriskt och mycket konstlat gapskratt innan hon läser själva orden i repliken. MEN LÄGG AV SJÄLV, vill jag säga. Nyss var jag tvungen att lyssna när hon skulle återberätta vad en polis sa som pratade med mat i munnen, och ja, då kunde hon inte bara klämma ur sig blablabla, sa han mellan tuggorna, som det stod i boken, utan var tvungen att låta som om hon själv hade munnen full med halvtuggade hamburgare och munkar och allt vad poliser brukar stoppa i sig. Smask smask, prat svälj, smask, prat, svälj.
Det är en rätt spännande story för övrigt så här långt, men det där skrattandet och tuggandet förstör en hel del. Sådär, nu är det sagt. Torsten "Saltkråke-Peter" Wahlund, kom tillbaks, allt är förlåtet.
Det är en rätt spännande story för övrigt så här långt, men det där skrattandet och tuggandet förstör en hel del. Sådär, nu är det sagt. Torsten "Saltkråke-Peter" Wahlund, kom tillbaks, allt är förlåtet.
Thanks for nothing
Idag har jag suttit och liksom supportat en supportkille hela djävla dagen. Eller i månader, känns det som. Eftersom jag får ett felmeddelande när jag ska ladda ner dokument från delar av intranätet att det inte stöds av "the download policy of the company" så trodde jag det var någon slags behörighetsgrej. Föreslog det för jättelängesen, men nähäedå, han ville ha det till att det var något fel på min Acrobate Reader. Så jag har fått ändra inställningar en miljon gånger, starta om och starta om och hålla på med samma sura Access denied-svar, och jag har försökt skjuta in ett Det har kanske med behörighet att göra...lite då och då, för döva öron uppenbarligen.
Men nu har han åtminstone klämt ur sig följande lama förklaring:
Hej!
Jag har pratat med X som har varit med och satt upp portal-lösningarna och den information jag har fått från honom är att det inte finns något stöd för tunna klienter i portalen i dagsläget.
Du får felmeddelande för att du inte har något antivirusprogram installerat och tyvärr kan man inte installera programvara på den tunna klienten.
Därmed får man väl anta att ärendet är avslutat. Jag brukar skoja och säga att när man har tunn klient (som är en mesvariant av dator utan hårddisk och som inte har något ljud och helt 1900-talsmässig grafik) så kan man inte göra något roligt alls, utan bara jobba. Fast uppenbarligen går det ju bara sådär även med själva jobbgrejerna. Det är ju roligt nästan jämt.
Men nu har han åtminstone klämt ur sig följande lama förklaring:
Hej!
Jag har pratat med X som har varit med och satt upp portal-lösningarna och den information jag har fått från honom är att det inte finns något stöd för tunna klienter i portalen i dagsläget.
Du får felmeddelande för att du inte har något antivirusprogram installerat och tyvärr kan man inte installera programvara på den tunna klienten.
Därmed får man väl anta att ärendet är avslutat. Jag brukar skoja och säga att när man har tunn klient (som är en mesvariant av dator utan hårddisk och som inte har något ljud och helt 1900-talsmässig grafik) så kan man inte göra något roligt alls, utan bara jobba. Fast uppenbarligen går det ju bara sådär även med själva jobbgrejerna. Det är ju roligt nästan jämt.
Bored to death from doing noting
Idag har jag blivit uppringd av en supportkille på jobbet. Han har verkligen lagt ner sin själ i att försöka få tag på mig de senaste veckorna, problemet är bara att jag sällan är i närheten av telefonen. Den fasta 1900-talsluren alltså, vilket är det enda sättet att ringa till mig på arbetstid, för när det började delas ut jobbmobiltelefoner till höger och vänster så var jag inte fast anställd, så jag fick ingen. Nu har jag varit fast anställd ett bra tag, men saken har liksom aldrig förts på tal och jag ligger väldigt lågt i den frågan för jag vill inte ha någon. Jobbmobil alltså. Men i alla fall så lovade jag den här supportkillen att försöka hålla mig nåbar idag under förmiddagen så att han kunde jobba på mitt ärende. Hittills har han ringt två gånger och mailat en gång, så jag hoppas verkligen att det går framåt. Fasen vad tråkigt det är bara att sitta och vänta på telefonsamtal, kan jag ju säga. Det finns ju gränser för hur mycket man kan städa sitt skrivbord och sortera papper och e-postmeddelanden medan man väntar på att folk ska höra av sig.
Nu bara: LUNCH! Jippi!
Nu bara: LUNCH! Jippi!
No more tricks for Nellie to perform
Jag läser i förslaget till den nya djurskyddslagen att det ska bli förbjudet att ha elefanter och sjölejon på cirkus. Det var väl fan i mig på tiden, fast egentligen hade jag sett att hela djävla fenomenet cirkus förbjöds. Enligt mig är cirkus en helt efterbliven form av underhållning som borde kunna ersättas med någon form av animerad film om man nu till varje pris finner det lustigt att se sälar jonglera med bollar eller lejon bli dirigerade med piska av små hårdsminkade öststatskvinnor i blanka trikåer, samt transporteras hit och dit och förvaras i små burar resten av tiden. Det har väl för fan blivit 2000-tal även i familjerna Bronett och Rhodin och allt vad de nu heter?
måndag 28 november 2011
Prisa Eon
Tror någon på Eon läste mitt förra inlägg och såg till att speeda upp reparationsarbetet en smula, för när jag körde in i byn så lyste adventsstjärnorna hemtrevligt ur fönstren på åtskilliga hus. Inklusive vårt, fast det var inte en adventsstjärna utan 1. en billig kopia av Eldflugelampan (arvegods från mormor) som alltid är tänd, förlåt miljön, och 2. lampan i pannrummet som någon tydligen glömt att släcka innan den här Berit gjorde det på ett lite mer handfast sätt igår kväll.
Vad som mer lyste var pannan själv, halleluja. När man bor i ett gammalt hus med en gammal panna är det alltid nervöst med värmen. Det är ju en naturlag att en panna aldrig går sönder när det är sol och varmt och frid och fröjd utan det inträffar alltid natten till juldagen när det är 23 grader kallt och hela släkten är på ingående och planerar att stanna ett tag.
Vår förra panna höll på att driva oss till vanvettets rand. Det var en gammal oljepanna med tillhörande elpatron, men eftersom oljetanken varken var besiktigad eller godkänd och oljebrännarens status var ytterst oklar (och den enda som möjligen har råd att elda med olja med dagens priser är väl Joakim von Anka) så kördes den bara på el. El och vargavinter är en skitdålig kombination, och vi köpte vårt hus under den första vargavintern, 2009. Faktum är att den första snön föll när vi satt på banken och skrev under papperen, och sedan bara fortsatte det ju som bekant. Den första elräkningen kom efter ett par veckor och höll på att fälla oss, så vi införskaffade raskt en pelletsbrännare som ersättning till den befintliga oljebrännaren. Fossilt bränsle är ute och el är asdyrt, åtminstone om man ska värma upp 115 kvadratmeter hus med dragiga fönster och ganska dålig isolering. Förra ägarna hade visserligen kostat på sig en luftluftvärmepump, men det enda den gjorde förutom att föra ett sabla oljud, var att fösa runt lite ljummen luft från A till B så att draget blev ännu värre. Så pelletsbrännare fick det bli. Nu hade vi oturen att få ett måndagsexemplar som bara krånglade och stannade och fick mystiska felmeddelanden stup i kvarten. Vi hade även oturen att köpa den av ett måndagsexemplar till firma, för de gick aldrig att få tag på när man behövde hjälp. Man kunde inte ringa dom, utan man var tvungen att maila via deras hemsida och sedan fick man vackert sitta där och vänta på att de skulle behaga höra av sig och sedan vänta ytterligare på att de skulle dyka upp. Sura och otrevliga var de också. Så i somras när vi hade lyckats spara ihop en sisådär 80 tusenlappar så bytte vi panna och brännare och hela alltet. Och lika mycket som jag hatade den gamla pannan så älskar jag den nya. Driftsäkerheten! Utomhustemperaturgivaren! Automatshunten! OH YEAH!
Ja, så nu när jag kom hem så tog jag en sväng ner i pannrummet. Tittade lite på pannan som jobbade på så fint. Alldeles själv hade den känt av att ojsan, här var det kallt, nu är det bäst att sno sig på. Elementen var redan varma och det var 17 grader inomhus, vilket inte är så illa pinkat med tanke på att strömmen varit borta i 18 timmar och det var cirka 45 minuter sedan Eon blev färdiga med sitt.
Så jag är nöjd. Nu ska jag ändå gå och myselda lite i kaminen bara för att. Halleluja.
Vad som mer lyste var pannan själv, halleluja. När man bor i ett gammalt hus med en gammal panna är det alltid nervöst med värmen. Det är ju en naturlag att en panna aldrig går sönder när det är sol och varmt och frid och fröjd utan det inträffar alltid natten till juldagen när det är 23 grader kallt och hela släkten är på ingående och planerar att stanna ett tag.
Vår förra panna höll på att driva oss till vanvettets rand. Det var en gammal oljepanna med tillhörande elpatron, men eftersom oljetanken varken var besiktigad eller godkänd och oljebrännarens status var ytterst oklar (och den enda som möjligen har råd att elda med olja med dagens priser är väl Joakim von Anka) så kördes den bara på el. El och vargavinter är en skitdålig kombination, och vi köpte vårt hus under den första vargavintern, 2009. Faktum är att den första snön föll när vi satt på banken och skrev under papperen, och sedan bara fortsatte det ju som bekant. Den första elräkningen kom efter ett par veckor och höll på att fälla oss, så vi införskaffade raskt en pelletsbrännare som ersättning till den befintliga oljebrännaren. Fossilt bränsle är ute och el är asdyrt, åtminstone om man ska värma upp 115 kvadratmeter hus med dragiga fönster och ganska dålig isolering. Förra ägarna hade visserligen kostat på sig en luftluftvärmepump, men det enda den gjorde förutom att föra ett sabla oljud, var att fösa runt lite ljummen luft från A till B så att draget blev ännu värre. Så pelletsbrännare fick det bli. Nu hade vi oturen att få ett måndagsexemplar som bara krånglade och stannade och fick mystiska felmeddelanden stup i kvarten. Vi hade även oturen att köpa den av ett måndagsexemplar till firma, för de gick aldrig att få tag på när man behövde hjälp. Man kunde inte ringa dom, utan man var tvungen att maila via deras hemsida och sedan fick man vackert sitta där och vänta på att de skulle behaga höra av sig och sedan vänta ytterligare på att de skulle dyka upp. Sura och otrevliga var de också. Så i somras när vi hade lyckats spara ihop en sisådär 80 tusenlappar så bytte vi panna och brännare och hela alltet. Och lika mycket som jag hatade den gamla pannan så älskar jag den nya. Driftsäkerheten! Utomhustemperaturgivaren! Automatshunten! OH YEAH!
Ja, så nu när jag kom hem så tog jag en sväng ner i pannrummet. Tittade lite på pannan som jobbade på så fint. Alldeles själv hade den känt av att ojsan, här var det kallt, nu är det bäst att sno sig på. Elementen var redan varma och det var 17 grader inomhus, vilket inte är så illa pinkat med tanke på att strömmen varit borta i 18 timmar och det var cirka 45 minuter sedan Eon blev färdiga med sitt.
Så jag är nöjd. Nu ska jag ändå gå och myselda lite i kaminen bara för att. Halleluja.
Till Eon
Kära Eon!
När det blåser kallt och träd faller och ström försvinner, var inte så djävla tidsoptimistiska. Skriv inte att ni planerar att bli klara kl 12.00 för att sedan ändra till kl 14.00 för att sedan ändra till kl 17.00. Skriv hellre att ni planerar att bli klara kl 20.00 och så blir man lite glatt överraskad när det visar sig att strömmen kommer tillbaks redan kl 17.30 eller så.
Med (nätt och jämnt) vänliga hälsningar
En just nu rätt så missnöjd kund.
PS. Om strömmen inte kommit tillbaks innan klockan 21 ikväll så har vi varit strömlösa i mer än 24 timmar och då får vi mer i ersättning än nu, när vi ligger i12-24 h-intervallet, så känn ingen brådska om det är så att ni är nästan klara runt 20.45. Ta gärna en tjugo minuters fikapaus då, det kan ni vara värda.
När det blåser kallt och träd faller och ström försvinner, var inte så djävla tidsoptimistiska. Skriv inte att ni planerar att bli klara kl 12.00 för att sedan ändra till kl 14.00 för att sedan ändra till kl 17.00. Skriv hellre att ni planerar att bli klara kl 20.00 och så blir man lite glatt överraskad när det visar sig att strömmen kommer tillbaks redan kl 17.30 eller så.
Med (nätt och jämnt) vänliga hälsningar
En just nu rätt så missnöjd kund.
PS. Om strömmen inte kommit tillbaks innan klockan 21 ikväll så har vi varit strömlösa i mer än 24 timmar och då får vi mer i ersättning än nu, när vi ligger i12-24 h-intervallet, så känn ingen brådska om det är så att ni är nästan klara runt 20.45. Ta gärna en tjugo minuters fikapaus då, det kan ni vara värda.
Storm i ett vattenglas, eller kanske lite mer än så
Ja, men då har man överlevt ännu en storm. Berit hette visst den här? Gudrun var lindrig, då bodde jag i lägenhet i stan och det enda som hände var att lyset blinkade till ett par gånger, samt att det blåste in lite glasfiberisolering på balkongen eftersom en granne i en närliggande villa precis hade köpt upp sig på ett stort lager som han dumdristigt nog valde att förvara utomhus. Sedan kom Per. Merparten av tiden med Per satt jag på ett strömlöst tåg utanför Alvesta med en grinig tysk som min närmaste medpassagerare. Han, tysken, klagade oupphörligt på den svenska tågtrafiken och menade på att i Tyskland gick minsann tågen som...tåget, vilka omständigheter som än rådde. Ja, till och med under kriget och med destination Auschwitz. Sa jag inte, men jag hade god lust.
Ja, så kom då Berit på besök i går kväll och ett tag gick det rätt så vilt till. Fast så här i efterhand var det väl inte så illa ändå. Strömmen gick vid niotiden igår kväll och har ännu inte återkommit, Röv-Eon har lovat att det ska vara fixat till klockan 14, men det tror jag när jag ser det. Men tallarna i trädgården stod kvar och takpannorna verkade också ha klarat sig och löven hade vi ju ändå inte brytt oss om att kratta ihop, hoppas de blåste över till Tengil och Katla så att de fick varsin mindre hjärtattack när deras fascistoida trädgårdsordning blivit rubbad.
Och plusgrader är det ju, så även om det är lite kallt inomhus så är det ju ändå inte så att man måste oroa sig för att något fryser sönder. Och så har vi ju våra förnämliga utomordentliga gjutjärnskaminer med inbyggda kokplattor, så matlagning och kaffekokning och liknande går kanske inte som en dans, men det är åtminstone fullt genomförbart. IN YOUR FACE, Berit.
Ja, så kom då Berit på besök i går kväll och ett tag gick det rätt så vilt till. Fast så här i efterhand var det väl inte så illa ändå. Strömmen gick vid niotiden igår kväll och har ännu inte återkommit, Röv-Eon har lovat att det ska vara fixat till klockan 14, men det tror jag när jag ser det. Men tallarna i trädgården stod kvar och takpannorna verkade också ha klarat sig och löven hade vi ju ändå inte brytt oss om att kratta ihop, hoppas de blåste över till Tengil och Katla så att de fick varsin mindre hjärtattack när deras fascistoida trädgårdsordning blivit rubbad.
Och plusgrader är det ju, så även om det är lite kallt inomhus så är det ju ändå inte så att man måste oroa sig för att något fryser sönder. Och så har vi ju våra förnämliga utomordentliga gjutjärnskaminer med inbyggda kokplattor, så matlagning och kaffekokning och liknande går kanske inte som en dans, men det är åtminstone fullt genomförbart. IN YOUR FACE, Berit.
söndag 27 november 2011
1:a i advent
Ja, så har man återigen ställts inför ett av världshistoriens stora och olösta mysterium, det är nästan någonting i stil med mörk materia eller Goldbachs hypotes. Det är hur man vid tjugondedag Knut kan stoppa ner ett antal fullt fungerande adventsljusstakar i källarförrådet, och bära upp samma djävla stakar elva månader senare och inte en enda fungerar. Vad är det egentligen för atmosfär i källaren som dödar glödlampor som inte ens är anslutna till elnätet? Och varför det alltid är den SISTA glödlampan av sju möjliga som man testar innan man hittar den som är trasig? Adventsljusstakarnas gåta, som sagt. Det vore något för sugna Nobelpriskandidater att sätta tänderna i.
Ja, men det var ju något att sitta och pilla med medan jag avnjöt Last Night Of The Proms igår kväll. Allsång är väl kanske inte riktigt min grej, men jag tycker det är fantastiskt mäktigt när tusen och åter tusen människor står i bänkraderna, viftar med flaggor och sjunger Pomp And Circumstance March och Rule Britannia som en man, för att inte tala om när alltihop avslutas med God Save The Queen. Pampigt är bara förnamnet, trist att Jimmy Åkesson och hans djävla sopprötter liksom har fördärvat det här med att sjunga nationalsång, det kan man väl snart bara göra på landskamper i idrott utan att det ska bli något slags politiskt statement.
För övrigt är det elva plusgrader utomhus och jag har precis kommit tillbaks från en långpromenad med friska vindar. Sedan gick jag in på aftonbladet.se och läste att det var klass 3-varning för Halland, Skåne och Österlen, och att allmänheten skulle ge fan i att ranta omkring utomhus utan hålla sig hemma istället. Så det är väl bäst att jag gör det då.
Ja, men det var ju något att sitta och pilla med medan jag avnjöt Last Night Of The Proms igår kväll. Allsång är väl kanske inte riktigt min grej, men jag tycker det är fantastiskt mäktigt när tusen och åter tusen människor står i bänkraderna, viftar med flaggor och sjunger Pomp And Circumstance March och Rule Britannia som en man, för att inte tala om när alltihop avslutas med God Save The Queen. Pampigt är bara förnamnet, trist att Jimmy Åkesson och hans djävla sopprötter liksom har fördärvat det här med att sjunga nationalsång, det kan man väl snart bara göra på landskamper i idrott utan att det ska bli något slags politiskt statement.
För övrigt är det elva plusgrader utomhus och jag har precis kommit tillbaks från en långpromenad med friska vindar. Sedan gick jag in på aftonbladet.se och läste att det var klass 3-varning för Halland, Skåne och Österlen, och att allmänheten skulle ge fan i att ranta omkring utomhus utan hålla sig hemma istället. Så det är väl bäst att jag gör det då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)