Till stallet istället, v 35 2021, pt 1

Igår var det hoppning och för första gången på evigheters evighet var hela Bästa Måndagsgruppen™ samlad. Annars hör det till ovanligheterna att någon är borta, vi är liksom alltid tio stycken, men det har inte hänt sedan gruppen fick återförenas efter den ofrivilliga pandemi-separationen som vi trodde skulle vara några veckor i december och kanske en bit in i januari, men som blev hela vårterminen. Men nu så: ordningen återställd. 

Köttbullen var S-E-G. Kändes som att rida i både sirap och tuggummi. Gick väl okej i skritt och trav men galoppen - NÄE. Hon ville bara bryta av till trav och det finns inget som är så obekvämt som när man sitter där och skumpar som en djävla nybörjare i slängtrav. OVÄRDIGT. Vet inte om det är att hon har börjat sätta päls eller om hon bara är allmänt slö just nu, men framåt ville hon i alla fall inte. Så det kändes väl sådär. Hoppningen gick väl okej, vi travade över en bomserie och vände sedan 90 grader och hoppade ett (litet) hinder, först i trav och sedan galopp.  Var helt DÖD efteråt och naturligtvis skulle ponnyn gå i den hage som ligger nästan längst bort från stallet, nästan en kilometer får man traska på sina trötta små ben dit och sen är det lika långt tillbaka, och så här års är det, om inte kolsvart så åtminstone väldigt mörkt. Kattugglorna hoade och stod i och det var nästan lite spöklikt. Fantiserade om hur det skulle vara om det lurade någon var ute efter att slumpmässigt ha ihjäl någon oskyldig människospillra i buskarna, och det visade sig att denna någon var iklädd både hjälm och säkerhetsväst samt medförde dressyrspö och ett träns med kindkedja att svinga till försvar. Det hade sett ut något det.

Aja, bara att ta nya friska tag. Med ridningen då menar jag. 

Välkommen, valp

Puuh, vad det är jobbigt med valp. Och mysigt. Och jobbigt. Och mysigt. Innan tänker man väl mest på myset, och det är väl tur att man glömmer jobbet, eller det ständiga passandet. Var är han, har han varit ute, när ska han ut nästa gång, när åt han, när sov han, nu har han lekt en stund, nu är det nog dags att gå ut, vad tyst det blev nu, VAR ÄR HAN, VAD GÖR HAN?, osv osv. Det är som med en unge som precis har börjat gå och upptäcka världen. Vi har liksom fått äta och göra saker i skift. Det hällregnade exakt hela lördagen så man kunde inte direkt vara ute heller. Men ut måste man ju med jämna mellanrum eftersom man inte sätter blöjor på valpar. Hehe. 

I lördags var vi på Lantmännen och köpte virke till Flickrummet™ som nu officiellt är påbörjat. Laban var med och visade sitt missnöje mot att åka bil. Ljudligt. Min man blev lite chockad, han har liksom inte trott på mig när jag sagt hur det har varit. Eller åtminstone trott att jag överdrev, men nu fick han höra detta oljud med egna öron. Jag med förstås. Sen har min man påbörjat arbetet med att sätta upp väggen till Flickrummet™ och jag har passat Laban, och ibland har han kommit ner och löst av mig när jag har behövt göra något annat. Detta är den jobbigaste biten med att ha valp tycker jag, men det är ju förhoppningsvis övergående, i alla fall betydligt fortare än med ett människobarn. 

Och så här ser han i alla fall ut. Flankerad av Tage och Hilding som övervakar matstunden ifall det skulle bli någonting över. Remus är fortfarande rätt avvaktande, men nedlät sig ändå till att göra någon liten lekinvit. Hilding har släppt sin överdrivet omhändertagande roll och är nu mer bara neutral och tålmodig. Tage försöker veva igång lek gång på gång, men Laban har inte riktigt fattat hur man gör än. Tages lek går till så här: man kommer med en kamptrasa och låter valpen få bita i den. Sen springer man i väg tills valpen släpper taget. Jeterooligt. Tycker Tage alltså. 

Till stallet istället, v 34 2021, pt 2

Var taggad på fredagens lektion eftersom det ju ändå gått rätt så bra på måndagen. Men det var då det, hahaha. Nä, så illa var det inte, i alla fall inte hela tiden. Men hon var seg och ovillig att gå framåt även om formen var bra och det t o m gick att jobba henne högerställd på volt. Vi jobbade vidare med övergångar och det gick bra ända tills vi kom till en övning där man skulle skritta tio steg, trava tio steg och sedan galoppera tio steg, eller språng då. Där blev det mycket slängtrav och avbrott. Blir så djävla provocerad av slängtrav! Någon gång borde väl jag också bara liksom kunna sitta till och göra en galoppfattning, klagade jag. Karin menade på att jag fick fulrida henne framåt. Ja, det är väl enda sättet. Nyckeln sitter ju i framåtbjudningen och saknas den så...tja, då blir det vad det blir. Men högerställd på volt! Det är ändå ett stort framsteg för lilla ms Köttbulle som man nästan får rida utåtställd när man rider i höger varv, annars kör hon upp huvudet, låser halsen och vägrar samarbeta. Så någon form av framsteg sker ju dock. 

All denna vrede

Har läst All denna vrede av Cara Hunter, fjärde delen i en serie om kriminalkommisarie Adam Fawley och hans gäng. Så här tyckte jag om tidigare böcker. 

Detta är handlingen:

En tonårsflicka hittas irrande omkring i utkanterna av Oxford, uppriven och omtumlad. Hon berättar att hon blivit indragen i en bil, att någon dragit en plastpåse över hennes huvud och sedan kört henne till en avskild plats där hon blivit utsatt för övergrepp. Ändå vägrar flickan att anmäla sin förövare. Kriminalkommissarie Adam Fawley påbörjar en utredning men kommer ingenstans eftersom flickan inte vill samarbeta. Döljer hon något och i så fall vad? Och varför får Adam en känsla av att han har varit med om det här fallet tidigare? När ytterligare en flicka försvinner har Adam inte längre något val. Om han inte börjar gräva i sitt förflutna, kanske den här flickan inte kommer tillbaka. 

Jag gillade den här boken, den var spännande odh med en åtminstone för mig oväntad upplösning. Dock en aning rörig med många sidospår och många karaktärer och såhär på fjärde boken tycker jag fortfarande att teamet kring Fawley är märkligt anonymt. Men det är ändå bra böcker, den här får fyra DNA-profiler av fem möjliga.

It's raining cats and dogs, har någon engelsktalande person någonsin sagt så eller var det bara i engelskaboken?

Var iväg och höll hundkurs igår kväll, en stunds respit från valppassandet. Det är supermysigt med valp, men också så himla stressigt. När var han ute senast, när åt han, när ska han äta, när ska han ut nästa gång, sover han nu, var är han, vad gör han, var är dom andra och vad gör dom? Ett pusslande och planerande och vaktande utan dess like. Det är dessutom inte helt oproblematiskt att sätta in en ny medlem i flocken bara sådär. Remus är skeptisk, på gränsen till sur och ser mest ut att tycka att det där var väl ändå djävligt onödigt. Hilding är så översvallande men efter ett tag går det över i något slags dominansbeteende, vilket man ju inte direkt vill uppmuntra. Och Tage vill leka och busa och hoppa och jaga runt, men är ju alldeles för snabb och stark för det här lilla knytet som inte fattar någonting när det kommer ett lågt flygande reaplan. OBS, det är jättemysigt också, men som sagt ett himla passande. Så efter först en sömnlös natt, en hektisk arbetsdag och så hem och styra upp det KAOZ som blir när den nya flocken ska återförenas och så försöka städa undan lite (gick sådär), se till att höns och vaktlar får sitt osv, så var det otroligt skönt att sätta sig i bilen ENSAM och köra iväg. Stod sedan ute i hällregn i två timmar och höll kurs. Vi har ju ett så käckt förhållningssätt att vi är ute hela tiden och det är kläder efter väder som gäller. Men själv hade jag inte haft tid att kolla upp väderprognosen och var helt oförberedd på detta ösregn och min jacka var inte alls så vattentät som man skulle kunna önska. Har i och för sig alltid både regnställ och stövlar liggande i bilen, men att kränga på det över redan våta kläder tilltalar ju inte. Frös som en hund (haha) efteråt. Ska det vara så här I AUGUSTI? sa jag bittert till min instruktörskollega. Vi brukar annars dröja oss kvar vid bilarna och ägna oss åt eftersnack där både högt och lågt avhandlas, men igår var det bara hejdå och in i bilen och på med värmen. 

När jag satte mig i bilen i morse så var sätet fortfarande fuktigt, så nu sitter jag här på jobbet och ska påbörja dagens vedermödor med blöt röv. Tur det i alla fall är fredag. 

Nu är han här!

Hade en pissdag på jobbet igår. Först kom en och gnällde över att en annan skämtat på ett sätt som han inte uppskattade och nu kände han sig obekväm och jaha, då får man väl sätta sig ner och reda ut vad som hänt och hur man ska gå vidare och sådär. Tycker dock att två vuxna karlar borde kunna reda ut en sån löjlig bagatell på egen hand,  och den som tagit illa upp ska dessutom snart sluta så då tycker man kanske att det kunde vara skitsamma, men Lättkränkta Män™ skojar man uppenbarligen inte bort i första taget. Skämtaren var dock ledig igår, men idag ska vi "rensa luften". Tröttsamt. 

Sen hade jag ett möte, vissa saker som skulle ha varit gjorda var inte gjorda, ställde en öppen fråga om vi tyckte att vi skötte det här bra. Fick till svar att det var underbemannat och hade varit semestrar. Svarade att det är lagkrav på vissa saker och att jag misstänker att vår tillsynsmyndighet inte bryr sig jättemycket om ifall vi har semestrar eller ej. Du kan ju ta över detta då sa Lättkränkt Man™ och sen fick jag höra att "ingenting blev bättre av att jag satt och mästrade". Nähä, men sköt era djävla jobb då så behöver jag inte mästra. Sa jag inte, men hade väldigt god lust. Den här personen (som tyckte att jag mästrade) är inte direkt blyg för att mästra andra, men ibland får man ju vara the bigger person och jobba mentalt med sin dödslista, på vilken ovan nämnda person nyss åkte upp ett par hack. 

Var på uruselt humör resten av arbetsdagen, men sen åkte jag och hämtade Laban, åtta veckor. Det var inte han så pepp på kan jag säga. Ylade och lipade hela vägen hem i bilen (1½ timme), blev sedan mottagen av två taxfarbröder och en gårdshund. Mottagandet var allt från alldeles för översvallande (Hilding), positivt men ändå hyfsat neutralt (Tage) till rätt så ointresserat (pappa Remus). Just nu är det cirka 90 % jobbigt och det är mest för att de andra hundarna, Hilding mest, verkligen inte låter honom vara ifred en enda sekund. Blev inte många minuters sammanhängande sömn i natt för Hilding var verkligen PÅ och vill bara hålla på och tvätta och fixa med honom, och Laban lägger sig på rygg och låter det ske och det är väl gulligt en stund, men sen slår det liksom över för Hilding och han hamnar i något slags dominansbeteende. Inte på något sätt elakt men inget som heller ska uppmuntras. Så i natt har jag mest legat och föst undan Hilding känns det som. Sen var det ett meck att gå upp och få på sig kläder och hinna ut med en valp när tre andra svansade omkring och ville ha mat, men det hittar man väl rutiner för så småningom. Vi har dessutom noll rutiner för ett liv på jobbet, men det kommer väl också efter hand. Var i valet och kvalet om jag skulle jobba hemma resten av veckan för att få lite mjukstart, men sen bestämde jag mig för att riva av plåstret direkt. Just nu sitter han och gråter under mitt skrivbord och  verkar tycka att sitt nya liv är ganska pissigt. Förstår honom och är tacksam för att det inte är någon annan här just nu. Min förhoppning är att han snart ska somna, men det ser mörkt ut på den avbytarbänken. Idag kommer dessutom min högsta chef hit och ska ha ett - med mycket kort varsel utannonserat - möte om FRAMTIDEN, vad det nu innebär. Hoppas han gillar taxvalpar men det gör väl alla? 

Bilder kommer...hoppas jag. Valpfotograf är sannerligen inget lätt jobb. 

Nyckeln till frihet

Googlade "ny bilnyckel till Kia i Ankeborg" och fick förslag på en verkstad som låg belägen i ett nybyggt industriområde lite utanför stan. De hade nån hemsida och man kunde skicka meddelande med Messenger! och eftersom jag hatar att ringa så gillar jag ju såna lösningar skarpt. Dessutom hade de fått väldigt fina kundrecensioner. Fick svar att jodå, de hade såna nycklar och det var bara att komma förbi så skulle de fixa det på 20 minuter. Så det lät ju jättebra. Kom dit, det var liksom bara ett hål i väggen men väldigt snyggt och prydligt och jag blev hälsad välkommen med namn och allt av en mycket trevlig person som hade förberett allt och stod redo att börja arbeta. Tröga jag fattade ju inte att bilen måste vara fysiskt närvarande, så jag hade parkerat den några hundra meter därifrån eftersom dom höll på att gräva upp gatan. Men den mycket trevliga personen kilade tjänstvilligt iväg och hämtade den medan jag fick sitta i en soffa och dricka kaffe. Gud vet hur han kom förbi alla grävmaskiner och fordon som jag tyckte var i vägen för mig, men han hade kanske mer mod i barm än vad jag hade. Finns få saker som stressar mig så mycket som att köra bil där vägarbete pågår, fattar aldrig vart jag ska och blir helt blockerad när folk i reflexväst gapar och pekar och gestikulerar. 

Jaha, men det var väl mysigt att sitta där på en soffa och dricka eftermiddagskaffe och spela Tile Master på telefonen. Fast tog inte de där 20 minuterna VÄLDIGT lång tid? Det visade sig att min bil tydligen har programmerats av en oskön förening av Kim Jong Un och Illuminati för det gick inte att programmera en ny nyckel. I alla fall inte enligt den här (fortfarande mycket trevliga) personen som hade nyckel- och bilfirman (Kim Jong Un/Illuminatiteorin kommer från yours truly), han hade försökt ALLT. Så efter närmare två timmars fix och tricks så fick han helt enkelt operera ut innehållet i den trasiga nyckeln och lyfta över det till ett nytt skal för det gick inte att lösa på något annat sätt. Däremot blev det billigare för mig, så jag klagar inte. Fick dessutom en extra startnyckel på köpet, en sån där som man bara kan låsa upp och starta med men som inte går att blippa upp låset med, men det är väl ändå sekundära funktioner. Plus en extra metalldel (heter det "svärd"?) som han hade slipat till den nya nyckeln som aldrig blev, och som han ju inte hade någon användning för, men den kan väl vara bra att ha i reserv tänker jag. Så även om jag hann bli mer än dödligt trött på både soffan, kaffet, Tile Master på telefonen, eurodiscomusiken som gick nonstop i högtalarna samt en utpräglad Wunderbaumdoft som genomsyrade den lilla lokalen och gav mig huvudvärk, så lämnade jag ändå lokalen som en rätt så nöjd kund. 

"Varför kontaktade du inte bara firman där du köpte bilen"? frågade en sån där smart person i min relativa närhet som jag underhöll med ovanstående skröna ur mitt livs novell, och ja, hade jag vetat att det var så man skulle göra så hade jag väl gjort det. Men för mig är det ju ingen solklar koppling mellan bilförsäljare och nycklar och när jag har ställt frågan rakt ut så har det minsann inte regnat några solklara direktiv över mig. Hade säkert blivit dubbelt så dyrt dessutom. Intalar jag mig. Over & out.  

Driving my car so far

Har drabbats av ett bilrelaterat missöde, nämligen att nyckeln gick sönder. Själva metallbiten som man stoppar i tändningen lossnade från den där elektronikklumpen som man blippar upp låset med. Samma sak har hänt en gång tidigare, och då la jag delarna i en plastpåse och använde reservnyckeln istället. Men nu har jag alltså två trasiga bilnycklar och man skulle ju kunna tro att det bara skulle vara att peta in metalldelen i tändningslåset, vrida om och vrooma iväg men NÄHÄ, då var det någon startspärr som gjorde att det inte funkade. Måste alltså fixa en ny nyckel. Min man har i sann McGyveranda "lagat" sagda nyckel med en skruv, men det känns...bräckligt. Så hur gör man? Har kontaktat en bilverkstad som säger sig ha "nästan alla bilnycklar i lager". Det känns skumt. GULP. 

Mitt körkort håller på att gå ut och jag fick brev från Trafikverket där de ombad mig att skriva min namnteckning i en fyrkant samt skicka in den tillsammans med ett nytaget och välliknande foto för att de skulle göra ett nytt. Förra gången gick jag till nån fotograf och tog körkortsfoto, men nu fanns inte den kvar längre. Så hur gör man? (igen). Googlade och då var det så HIMLA enkelt, bara att ta en selfie, ladda upp på nån sajt och så fick man det hemskickat i storlek godkänd för körkort. Gud vad jag älskar smidighet. Plus att man kunde bestämma själv hur man fick se ut på sitt körkort som man ju ändå är och viftar med i alla möjliga sammanhang och då vill man ju helst inte att det ska se ut som ett förbrytarfoto från arkivet i Hinseberg. 

OBS! GLÖM INTE FRIMÄRKET! stod det på brevet som skulle skickas till Trafikverket, och vem fan har ens ett frimärke tillgängligt nuförtiden? Det kostade ändå 280 kronor att tillverka ett nytt körkort, här är mitt tips till Trafikverket: lägg på en tia och låt det inkludera porto. Hur svårt kan det vara?

 

Till stallet istället, v 34 2021, pt 1

Igår hade vi såna härliga MOMENTS, jag och Köttbullen, att alla onda tankar jag tänkte om både hennes och min förmåga i fredags  var som bortblåsta. Först blev jag modstulen för vi skulle vara på stora utebanan och jag hatar att vara på stora utebanan, och så skulle vi ha markarbete och det är verkligen inte så att jag hatar markarbete men det är inte i första hand markarbete jag är sugen på när jag känner att vi måste jobba på lösgjordheten. Men det var ju bara att gilla läget. Och det gjorde jag! För det första så lossnade det rätt bra när vi red fram, hon kändes pigg och svarade bra på hjälperna. Kunde t o m rida henne lite i form i galoppen och det är ju inget som händer av sig själv. Sedan skulle vi träna kort och lång anridning och trava över bommar och sedan fatta galopp. Köttbullen har kanske norra Europas sämsta koordination och brukar aldrig klara en bomserie utan att snubbla eller komma i otakt någon gång och galoppfattningarna är ju vår ständiga Akilleshäl, MEN PLÖTSLIGT HÄNDER DET att hon bara svävade över hela bomserien med rejäla benrörelser och nästan lite schwung i traven. Jag blev så paff över denna plötsliga ryggaktivitet att det kändes som att jag mest studsade omkring som en annan nybörjare. Sen blev väl inte galoppfattningarna efteråt SUPER, men det blev i alla fall fattningar och inte bara VM i slängtrav. Var så nöjd, så nöjd, så nöjd. Karin var också nöjd. Sen sa hon att jag kunde varva lite mellan Köttbullen och Spanjorskan nu i höst. Kul! kände jag. Hade det varit i fredags hade jag sett det som ett straff, men nu kändes det som MÖJLIGHETER. 

Virus

Fick nåt virus, på jobbdatorn då, så det var väl i relation till pandemin rätt så harmlöst, men störigt. Det skapade någon slags hybrid mellan mig och vår VD/inköpschef, skickade ut ett mail med rubriken ANBUD och så någon länk man skulle klicka på för att komma åt detta fantastiska erbjudande till alla mina mailkontakter och kanske även hans, vet inte så noga men mailet var undertecknat med mitt namn, en för mig uppgraderad titel General Manager & Category Manager, samt VD:s mail och telefonnummer. Har haft samma jobbmail i 20 år så det var rätt åtskilliga som fick ta del av det inte så lukrativa erbjudandet, kan jag ju säga. Har själv ingen aning om varifrån det kommer, brukar vara uppmärksam på mail som ser lite skumma ut och har mig veterligen inte klickat på något, men det har jag kanske gjort utan att veta om det då? I alla fall så låste IT-supporten mitt konto och jag kommer fortfarande inte åt vissa grejer. Satt igår och väntade 6 timmar på att IT-supporten skulle fjärrstyra min dator för att fixa det, men det hände ingenting. Röven! Är så sjukt handikappande när trilskande teknik sätter käppar i ens jobbhjul. Har massor att göra men kommer liksom inte igång och tiden tickar mot diverse deadlines med stora sjumilakliv. 

Imorgon kommer Laban! Vi var och hälsade på i torsdags och valde ut en av de tre små knytena, som nu är så oemotståndligt gölliga att jag hade lust att stoppa in alla tre i bilen och kidnappa dom. Men EN valp räcker mer än väl, särskilt när man redan har tre andra hundar. Egentligen hade jag helst velat hämta honom till helgen, men då kunde inte uppfödarna så det fick bli imorgon för det var enda dagen JAG kunde. Funderade som hastigast på att jobba hemifrån ett par dagar, men nja. Är nog lättare att mjukstarta med ett par dagar på jobbet och sedan ha helg än att försöka jobba hemma med en åttaveckors valp när man redan ligger back med mycket och tekniken strejkar. På jobbet lär det inte saknas hundvakter i alla fall. Inte hemma heller, men jag är lite tveksam till om Remus, Tage och Hilding är den typ av vakter jag behöver. Hehe. 

Din mamma borde jobba här?

Varje fredag bjuder mitt jobb på frukost. Trevligt, tycker jag som anser att frukost är dagens viktigaste mål och aldrig har setts tacka nej till en ostmacka. Vi turas om att fixa detta enligt ett strängt schema, då ingår att handla, duka fram och duka av. I fredags var det min tur. När den normala fikaraststiden var på väg att gå mot sitt slut så dök det upp två karlar som var sena till fikat. Eftersom jag inte hade lust att sitta där en kvart extra bara för att duka av så frågade jag om de kunde plocka undan när de ätit, och det kunde de, sa de. So far so good...tills jag idag öppnade kylskåpet och noterade att de bara hade langat in faten med skinka och färdigskivad ost utan att täcka över dom, så allt var helt intorkat. Den ena är utbildad civilingenjör och den andre ska bli. Mig veterligen är det rätt höga intagningspoäng för dessa utbildningar, men betyg i hemkunskap är gissningsvis inte meriterande. MEN DET BORDE DET FAN I MIG VARA. 

Till stallet istället, v 33 2021

 I fredags var vi bara 2 personer på "droppen" och fick önska vad vi ville göra. Jag sa att jag ville träna på övergångar, så övergångar blev det och helvete vad jobbigt det var. Köttbullen var inte på sitt mest samarbetsvilliga humör utan kändes tung som bly, och själv var jag inte heller på topp p g a pissdag på jobbet. Övergångarna gick väl okej, även om det ibland kändes som att det var jag som bar henne istället för tvärtom, för hon hade sannerligen en vilodag enligt sig själv. Och galoppfattningarna blev pannkaka och sen ville hon bara bryta av till trav så fort jag inte drev som en vettvilling, och det var ju inte  precis den typen av övergångar jag hade tänkt mig. Hon blev ändå hyfsad i formen till slut, och Karin sa att vi får ju ändå vara nöjda med det, för ett år sedan var vi ju saliga om det ens gick att få henne att gå mer än någon meter på tygeln i trav, och det stämmer ju. Var väl mest det att p g a pissdag på jobbet så hade jag behövt få avrunda med att få vara på topp i något avseende. Men det var inte en sån dag. Aja, bara att ta nya tag. 

Helgen som gick och som aldrig kommer åter

Helgen som gick var utan andra inplanerade aktiviteter än att åka och hälsa på lille Laban (a k a Remus JR) någon gång på söndag eftermiddag. Vi hade bestämt att vi skulle höras någon gång mitt på dagen för uppfödarna, som också är viltspårdomare, var iväg och dömde och det var svårt att säga någon exakt tid. Och sedan visade det sig att den uppgjorda tidsplanen sprack och vårt besök blev inställt. TRADIGT. Det börjar ju närma sig hämtning, de är åtta veckor på söndag, och vi har fortfarande inte valt annat än namnet (eller rättare sagt: uppfödarna har gett dom namn, men vi fick välja vilket av namnen som vi ville ha). LABAN är ju ett så klassiskt hundnamn att det nästan är coolt. Sen kan man såklart välja att kalla honom något annat, men vi får se. Än så länge är det Laban. Förhoppningsvis lyckas vi få till en träff någon dag nu i veckan som kommer. Man vill ju gärna att det ska klicka lite extra. Det gjorde det med både Remus och Hilding. Med Tage var det väl lite mer oklart, uppfödaren hade två nästan jämngamla valpkullar när vi var där och tittade och mitt bestående intryck är mest ett myller av marsvinsstora gårdshundsvalpar som var överallt och ingenstans på en och samma gång och det kändes väl mest som att vi tog en i högen. Inte första bästa, men det var inte heller så att någon stack ut i mängden. Sen blev det ju väldigt bra ÄNDÅ, men man vill ju ändå känna det där speciella klicket. 

Ja, det var söndagen det. Gillar inte att ha det sådär vagt och gå och vänta på att någon ska höra av sig, för det blir liksom inget vettigt gjort av den tiden eftersom det inte känns lönt att sätta igång med någonting. Alla vet ju att så fort man sätter igång med något annat så händer det som man sysslolöst väntat i timmar på. Nu blev det ju lite av en antiklimax och kan väl inte påstå att det blev mycket vettigt gjort ändå. Min man var däremot flitig som få. Eftersom vi ska dela av vårt arbetsrum så har han väl insett att han så småningom bara kommer att ha halva utrymmet till sitt förfogande och då krävs det "lite rensning" av det som han under tio års tid successivt spridit ut över hela arbetsrummet. 

Lördagen ägnade jag åt att städa hönshus och vaktelburar samt (mest) måsla omkring i trädgården. Fixade en ny pallkrage som jag började fylla upp med ris och annat bös. Annars går jag mest omkring och BEUNDRAR saker i trädgården just nu. Mina pumpor och bönor växer så att det inte är klokt, kålen står manshög  (om än i upphöjd bädd) och blommorna blommar så det är en fröjd att se. Kul som omväxling, istället för att mest se kala stjälkar och mätta mördarsniglar som ligger och rapar bland salladsbladen. 

Sen rensade jag ogräs på ett ställe dit vi ska flytta några marktäckande växter som nu växer där vi tänker plantera bärbuskar. Allt var invaderat av kirskål, så det var bara att sätta sig på röven med sin lilla spade och börja gräva och rensa. Men jag gillar att rensa ogräs, för även om det är ett Sisyfosarbete så är det liksom rogivande på något sätt. För att inte tala om hur glada hönsen blir av en spann med kirskålsrötter, rena rama lördagsgodiset om man frågar dem. Höll på med det tills det började regna, då gick jag in och läste eftersom jag fick ett påminnelse-sms från biblioteket att jag minsann inte skulle tro att jag kunde hålla på vissa titlar hur länge som helst (OK, det var väl inte så de formulerade det, men det var andemeningen). På kvällen såg vi filmen Joker på Netflix, tyckte faktiskt den var oväntat bra. Är ju inte superförtjust i superhjältefilmer, men det här var inte en superhjältefilm utan mer ett drama. Lite sorglig var den faktiskt också, kom på mig själv med att gå och tycka synd om Jokern även om han är ett as. 

Annat som hänt: I fredags när jag kom hem så hade Gråmask, den enda kvarlevande av den första generationen vaktlar, fått en stroke eller något, för hon bara vinglade omkring och var helt borta. Så det var bara att ta fram yxan (läs: hushållssaxen) och avsluta lidandet. Deppigt. Begravde henne i komposten för att låta henne åter till jord varda. 
För ett tag sen la jag tolv vaktelägg i äggkläckaren, men INGET var befruktat??? Batman, den ena vakteltuppen, är minsann inte den som saknar drifter. Gyllene Kvicken, den andra tuppen, är lite blygare men nog har jag sett honom vänslas med sina hönor. Men vet inte om det har varit för varmt kanske?  Eller så kanske jag bara råkade plocka Gråmasks ägg i Gyllene Kvickens grupp, och hon kanske var för gammal för att låta sig befruktas? Hon var ju ändå på sitt fjärde år, vilket är gammalt för en vaktel, men jag vet inte riktigt hur sånt där funkar. Fast det förklarar ju inte varför Batmans fruars ägg inte var befruktade (tog alltså hälften av äggen från Batmans grupp och hälften från Gyllene Kvickens). Aja, bara ut med dom äggen och in med nya och hoppas på bättre tur denna gång. 

Ja, det var väl den helgen det. Nu väntar ett nytt varv i grottekvarnen. 

 

Till stallet istället, v 32 2021, pt 2

Så var det då ÄNTLIGEN dags för drop in-ridning igen, för första gången på nio månader eller något sånt. Längtet efter det där (välbehövliga) andra ridpasset per vecka har varit enormt. Fick ha Köttbullen och testade för första gången mitt nya hästergonomiska träns med Kimblewickbett på henne. Hon var oerhört konfunderad, jag gav henne en hästgodis och det var som att hon inte fattade att hon kunde öppna munnen ens en gång. Det var varmt och hon var lite seg, fick jobba på rätt ordentligt för att få fram henne. Karin hjälpte mig att spänna och ställa in tränset (läs: Karin spände och ställde in tränset) och satte då tyglarna så att det inte blir fullt lika stor hävstång som på det jag lånat och det gjorde viss skillnad, upplevde inte att det "tog" lika mycket. Mer än ett vanligt bett såklart, men inte så att det nästan blev bromseffekt bara man kramade tygeln. Men hon var SÅ konfunderad, tror det var den ergonomiska nosgrimman som hon inte kände sig riktigt hemma med. Men hon jobbade på rätt så flitigt, fick till rätt så bra galoppfattningar! och kunde hålla igång galoppen. Men så var vi bara fyra stycken och det är faktiskt stor skillnad för hon behöver lite space när hon ska galoppera. Inte för att det går fort utan...ja, jag vet inte riktigt, men det är väl någonting hon har fått för sig, att det inte går att galoppera om man är för nära någon annan.

Denna vecka blir det bara ett ridpass, vi har teori och eftersom tröga jag inte fattade att ridningen började förra veckan så skulle jag egentligen haft avslutning på två hundkurser som förra måndagen. MEN lyckades få alla att byta till som idag då, för då har vi teori och det är ju inte riktigt lika surt att missa även om vi haft rolig (uppsutten) teori de senaste gångerna. Men plikten framför allt, som föreningsmänniskan (och Gustav VI Adolf) sa. 

Flicka A

Har läst Flicka A av Abigail Dean och den handlar om detta:

Gripande psykologisk thriller om flykt och överlevnad, ett mörkt familjedrama om svek och lojalitet. Lex Gracie vill inte tänka på sin familj, inte heller på föräldrarnas skräckhus där hon och hennes syskon tvingades växa upp. Och hon vill inte tänka på sin identitet som Flicka A - flickan som till slut rymde och befriade sina syskon. Som framgångsrik advokat i New York har det varit enkelt för Lex att undvika de smärtsamma minnena, men när modern dör i fängelset kommer hennes förflutna ikapp henne. Plötsligt måste hon förenas med syskonskaran och möta den barndom hon gjort allt för att glömma. Men vad döljer vi egentligen för varandra och kan minnen förråda oss? En litterär spänningsroman med högt tempo och ständigt aktuellt tema.

Mhm, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Välskriven och fascinerande, men bitvis också väldigt rörig. Det var svårt att hålla ordning på om det var nu eller då och vem det egentligen handlade om och mot slutet tappade jag intresset lite efter att ha tappat tråden åtskilliga gånger. Den här boken får tre barndomsminnen av fem möjliga. 

The wall

Det kan ju inte komma som någon chockerande nyhet för någon att jag och min man minst sagt har olika syn på det där med ordningen i hemmet. Jag är verkligen ingen pedant, men är det något jag hatar så är det när saker blir liggande i högar som belamrar utrymme som man annars skulle kunna ha att röra sig på, arbeta vid eller bara vila ögonen på. Min mans uppfattning om ordning och reda är att samla saker i högar  så man vet var man har dom, och som man ska ta itu med "senare" (dock väldigt oklart när detta "senare" är, elaka dagar skulle jag säga "aldrig"). Klagar jag på högarna så blir han sårad in i själen eftersom han enligt sig själv gör allt vad han kan för att skapa ordning och enligt honom är jag ändå aldrig nöjd. 

Vårt hus är inte jättestort, på nedanvåningen är det kök, matrum och vardagsrum och på ovanvåningen sovrum och ett arbetsrum/extra sovrum. Frågar ni mig så tycker jag att det där arbetsrummet mest är en man cave och det är jag inte helt nöjd med. Visserligen tillbringar jag kanske större delen av min vakna tid på nedanvåningen, men det är principen att det finns ett rum där jag inte känner mig särskilt välkommen (p g a att det är så belamrat med min mans grejer att jag blir irriterad bara jag tänker på det) som stör mig. Så nu - BREAKING NEWS - ska vi sätta upp en vägg därinne. Istället för att ha ett litet gemensamt rum så kommer det att bli två ännu mindre, men man får å andra sidan härska oinskränkt på sin sida av väggen. Känner mig som när jag var (cirka) 8 år och jag och mina syskon fick EGNA RUM istället för delad barnkammare. 

Har som sagt stört mig en hel del på att det här gemensamma utrymmet har blivit en man cave. Det är  nog inte så att min man medvetet har kissat in detta som sitt revir, han förstår bara inte att jag tycker det är ett otrivsamt rum att vara i eftersom jag otrivs med stök och högar. Inte så att det har gått någon nöd på mig SÅ, för det är ju bara vi som bor i huset och är han där så har jag ju hela bottenvåningen att bre ut mig på om jag så önskar. Men det är ju ett gemensamt utrymme, ingenting som bara är MITT på det sätt som jag tycker att arbetsrummet/extra sovrummet/man caven är HANS. Men nu ska jag/vi alltså få det. Är så  pass upplivad och pepp av denna tanke att jag inte fattar varför vi inte kommit på detta tidigare. 

Min man får den delen av rummet som innehåller bäddsoffan (som är inbyggd i en alkov så den går inte att flytta). Min del blir på grund av nämnda alkov något mindre, men jag får å andra sidan kaminen på min sida, vilket i min värld är cirka tusen gånger mer värt än en bäddsoffa (speciellt som rummets enda element också hamnar på min mans sida av rummet).  Längtet efter detta är enormt. Häromdagen gjorde jag mig lustig över folk som jämt håller på och renoverar, blir dom aldrig nöjda?, och igår kväll låg jag i sängen och googlade inredningsdetaljer som om det inte fanns någon morgondag. Utrymmet är ju starkt begränsat, men tänker ändå att jag vill få in någon slags soffa/säng där jag kan ligga och vräka mig i ensamhet. Den officiella versionen är "en extra sängplats om man skulle få gäster" men tveksamt om jag kommer att släppa in någon enda levande varelse i MITT RUM. Haha. 

Det kom ett mail från Håkan Hellström...

Fick precis ett mail från Håkan Hellström. Dock var denne inte popartist utan "senior consultant" på ett företag vars tjänster jag använder. Det måste ju vara ett rätt trist namn att ha när man så att säga inte är "the one"? Känns ju som att det är ett namn som man inte kan presentera sig som utan att det är givet att få kommentarer och höjda ögonbryn, ungefär som att heta Krister Pettersson och vara åklagare i Palmemordet. 

Kan nu inte sluta fundera på om det är så att företags-Håkan Hellström gillar pop-Håkan Hellströms musik? Om han sitter och gnolar på Känn ingen sorg för mig Göteborg mellan de trökiga jobbmailen han skickar? Eller han kanske rentav föredrar Broder Daniel? Så många frågor som aldrig får några svar. 

Grannsamverkan

Hösten 2019 så såldes ett av grannhusen till ett par tyskar. De är i vår ålder tror jag åtminstone, det där med ålder kan ju vara hemskt lurigt, man kollar på någon och tycker att den ser gammal och sleten ut och så visar det sig att den personen tre år yngre än vad man själv är. Men ja, de är i alla fall varken pensionärer eller ungdomar, utan någonstans däremellan dårå. 

Min man fjäskade in sig genom att klippa häcken som står på vår uppfart/deras tomtgräns även på deras sida, de kom över med en flaska vin som tack för hjälpen och vi snicksnackade lite artigt på trappan. Sen kom ju pandemin och det måste ju vara riktigt surt att vara tysk, ha köpt ett rätt så dyrt sommarhus i Sverige och sedan inte kunna vara där alls. Men för ett par veckor sedan dök de i alla fall upp igen, färdigvaccinerade får man väl anta. Min man gjorde om sitt trick med att klippa häcken, de kom över med en flaska vin som tack för hjälpen och vi snicksnackade lite artigt på trappan. De, eller i alla fall kvinnan i förhållandet för det var mest hon som pratade, hade passat på att lära sig svenska under karantäntiden. Imponerande. Hur som helst så bjöd de i alla fall in till fika "någon dag". GULP. Vill ju egentligen inte alls umgås med några grannar utan ha det på snicksnack-över-staketet-nivå. Kunde dock inte med att tacka nej så nu ska vi dit imorgon. Är redan hemskt nervös eftersom mina sociala skills lämnar en del övrigt att önska i såna avseenden. 

Första jobbdagarna är avklarade och det har väl gått rätt bra. Även om jag verkligen älskar att vara ledig så är det väl rätt skönt med lite rutiner igen. På jobbet går väl det mesta under kategorin "är det inte det ena så är det fan i mig det andra" just nu. Vi har svinmycket order, men det råder global råvarubrist i vår bransch, så här får man trolla med knäna och försöka hitta substitut som inte heller finns. Det är också en enorm brist på transporter inom hela EU och även utanför, så skulle man mot förmodan få tag i råvaror är det inte ens säkert att man kan få hit dom. Och skulle man lyckas med både A och B så kommer det ett maskinhaveri lika säkert som amen i kyrkan. Vår fabrik är gammal och stommen består till lika delar av tro, hopp och Plastic Padding. Så då blir ju resultatet därefter. 

Men ja, det rullar på. Såg precis att jag lyckats boka in aktiviteter på alla helger utom en dag i september och alla helger i oktober. Hashtag föreningslivet. MENVADFAN? Kan ju inte direkt skylla på någon annan heller antar jag, för det är ju inte så att någon tvingar mig. 

På söndag ska vi åka och hälsa på lille Remus junior. Det är ju ett svinbra tips när man redan har mycket att göra: addera en valp. Men det ska bli myyysigt. Och jobbigt.  

Till stallet istället, v 32 2021, pt 1

 Igår var det då äääääntligen dags för återförening av Bästa Måndagsgruppen™ efter en Coronarestriktionspaus som infördes i början av december 2020 och som vi först trodde bara skulle vara typ till kanske slutet av januari men som faktiskt blev hela vårterminen, och än är det ju inte över även om "max 8"-restriktionerna har tagits bort. HUR SOM HELST. Så gött att vara tillbaka! Älskar min grupp! Hovslagaren hade fixat till Köttbullens hov, så hon var fit for fight. Och en fight blev det. Kände direkt att jahaja, där har vi den där högersidan som vi behöver jobba med, och sedan blev jag smärtsamt påmind om att det minsann inte bara är att tro att man kan fatta galopp hur som helst utan här blev det åka av i slängtrav som på den gamla goda tiden. Men bortsett från det gick det riktigt bra. Minns knappt vad vi gjorde för jag var så koncentrerad på att känna in mig och vara fjäderlätt i högerhanden och stöttande på vänster istället för tvärtom som det känns mest naturligt att vara. Den biten gick bättre än någonsin om jag får säga det själv. Nu blir det drop in-ridning på fredagarna också, YAY. 

BOOT CAMP 2021

Så var det dags för traditionsenlig BOOT CAMP i stallet, femte året för mig tror jag. Vi är i stort sett alltid samma gäng plus minus ett par personer, så det är ju rätt kul och det blir sällan något tjafs om hästar heller, för alla gillar olika. 

Jag skulle få ha Köttbullen och såg fram mycket mot det. Har ju investerat i ett eget träns med Kimblewickbett till henne, känner mig till lika delar jättelöjlig och samtidigt inte. Det är enorm skillnad på att rida henne med det och utan det, men samtidigt ska det ju inte vara en standardutrustning för kreti och pleti (känner mig ASDRYG när jag skriver det, vill jag bara säga, men samtidigt så är jag och Köttbullen ju i en process där vi jobbar med att stärka upp hennes extremt svaga högersida och det är ju ingenting som försiggår på nybörjarlektionerna). 

Men ingenting blev som jag tänkt mig. Gick och hämtade Köttbullen i hagen och då visade sig att hon hade fläkt upp ena framhoven. Inte så att hon var halt eller så, men det är väl ändå dumt att riskera någonting, så ner med henne igen och istället fick jag en rätt så ny ponny som kom från Spanien någon gång i våras, någon sån här P.R.E.-variant och inte alls min typ av ponny tyckte jag först. Gillar ju kallbloden och dras inte alls till de här ädlare typerna, men nu var det bara att gilla läget. Nu gillar jag faktiskt även Spanjorskan, måste jag säga. Till en början med gick det inte alls särskilt bra, hon var svår i munnen, knäckte gärna av i nacken och gick bakom hand. Jag hade också fått för mig att hon var superkänslig, så jag fick inte riktigt fram henne ordentligt och sen visade det sig att hon blev superstressad av att göra övergångar mer än en gång, men hon var väldigt skön att sitta på och verkade ändå angelägen om att göra sitt bästa även om hon egentligen inte var direkt skolad. Ska väl inte säga att det gick SUPERBRA på något av de fyra passen vi avverkade, men det kändes i alla fall som att vi hittade några kommunikationskanaler till slut. Så jag är nöjd. 

Idag börjar ridningen, den riktiga! I Bästa Måndagsgruppen™! Förhoppningsvis har hovslagaren varit där och fixat till Köttbullens hov, men annars har jag ju numera ett hyfsat alternativ. 

När vi grävde guld i Japan

Jamen jag måste ju ändå få säga något (mer) om detta FANTASTISKA OS-guld i laghoppningen! Det var verkligen en P-L-Å-G-A att veta att Sverige var favorittippade och nästan obehagligt att det gått så bra både i det individuella och i kvalet, alla felfria och i topp, det GÅR väl inte att upprepa en sådan prestation hur många gånger som helst? Men jo, det gjorde ju det. Har sett de här ritterna, hört referaten (föredrar radiosportens Maria Gretzer och Christian Olsson alla dagar i veckan) och kollat på prisutdelningen hur många gånger som helst vid det här laget, börjar fortfarande lipa varje gång. Det här är så stort. 

Åh nej, Sverige-Norge 19-36

Ställde klockan på 04 och gick upp för att se bronsmatchen. Gick och lade mig igen innan ens den första halvleken var slut, för det var övertydligt att bronset inte skulle bli blågult. Deppigt, men ändå inte illa att komma fyra. Och jag svävar fortfarande på moln varje gång jag tänker på hopplaget. 

Åh nej, Sverige-Frankrike 27-29

Näe säger jag bara, vilken sur förlust efter en så jämn och bra match. Men ja, marginalerna var små och Frankrike var det bättre laget och vann rättvist. Inte som på herrsidan där laget mötte BÅDE Spanien och Tyskland, kändes det som när domarna dömde så konstigt som dom gjorde. 

Aja, nu blir det bronsmatch mot Norge istället. Hoppas hoppas på medalj!

Och silver till fotbollsdamerna efter förlängning och straffar och dramatik. Ja, det var väl kul för Kanada men åh vad jag led med svenskorna, det hade varit SÅ roligt med ett guld.

Och hoppryttarna fortsätter leverera felfria rundor och nu är jag HYPERNERVÖS inför morgondagens lagfinal. Känns ju nästan som en omänsklig bedrift att ALLA tre ska lyckas vara felfria EN GÅNG TILL? Gudhjälpemig vilket drama. 

Buhu, snart är semestern slut

Min bibbla har haft semesterstängt i två veckor, öppnade denna veckan. Innan dessa två veckor var jag och lånade två böcker, varav en var ett fjortondagarslån. Lämnade den i bokinkastet eftersom biblioteket ju hade semesterstängt. I måndags fick jag ett barskt, på gränsen till otrevligt mail där jag ombads att omgående lämna tillbaks boken, fler stod på kö, lämna omedelbaks tillbaks den (som om det inte räckte med ett "omgående lämna tillbaks"). Det tyckte jag var ett drygt bemötande med tanke på att jag alltid lämnar tillbaks böcker i tid, och dessutom hade jag ju lämnat tillbaks dom om än i bokinkastet. Var dessutom en god medborgare och puttade ner en massa andra böcker som någon oärlig typ skulle kunna ha plockat åt sig via bokinkastet eftersom ingen tömt det på två veckor och det hade bildats en pyramid. Men den petade jag omkull så att inga giriga boktjuvsfingrar skulle kunna greppa någon bok den vägen. 

I alla fall, svarade att jag lämnat böckerna och efter ett tag fick jag ett mail från något överkucku som skrev att han skulle "höra med vikarien". Senare loggade jag in på min bibliotekssida och då var boken återlämnad i tid. Tycker kanske att de kunde registrera böcker från bokinkastet FÖRST innan de skickar ut härskna mail om omgående tillbakalämning, men vad vet väl jag? 

Nu börjar semestern sannerligen lida mot sitt slut. DEPP. Imorgon och på lördag är det BOOT CAMP i stallet, det ska såklart bli kul. Men samtidigt missar jag OS-laghoppningen, det är ju inte så kul, i synnerhet inte nu när Sverige har presterat så bra. Fast nästan mer nervöst nu när de är favorittippade, så det är kanske lika bra för mina nerver att jag slipper se. 

Hinner nog i alla fall se nästan hela Sveriges semifinalmatch mot Frankrike i handboll i morgon. Hade faktiskt till och med tänkt gå upp klockan 04.00 och se fotbollsfinalen, men nu blev ju denna match framflyttad så nu missar jag den också. När jag anmälde mig till denna BOOT CAMP så var det ju ingen som ens visste om det skulle bli något OS, men jag hade ju aldrig låtit bli att anmäla mig för den sakens skull. Går det inte bra så slipper man ju se/deppa, och går det bra så vevas det ju i repris i det oändliga. Tror jag har sett Armand Duplantis hoppa 6.02 minst tjugo gånger vid det här laget. 

Ja, sen är det bara söndagen kvar och då ska jag åka iväg med ett gäng som ska gå spårprov och sen är det slut på semestern för i år. DEPP DEPP känner jag redan, men sen är det ju lite skönt med rutiner och så också. Och så börjar ju ridningen nästa vecka, jag hade ju egentligen hundkurs då men så lyckades jag med konststycket att flytta fram det till veckan därpå när vi har teori som det inte är lika surt att missa.

   

  

En familjetragedi

Har läst En familjetragedi av Mattias Edvardsson och det kan du gott också göra. Den handlar om detta:

Tre unga människor. Två mord. Men finns det mer än en sanning?

Bill Olssons ekonomi är körd i botten. Han kämpar för att försörja sin dotter och hyr ut ett rum till studenten Karla, som äntligen gjort sig fri från sin missbrukande mamma.

För att finansiera sina juridikstudier börjar Karla städa hos barnläkaren Steven Rytter och hans fru Regina. Men snart förstår hon att allt inte står rätt till i huset. Varför tillbringar Regina dagarna instängd i ett mörkt sovrum?

Samtidigt är Jennica mitt uppe i en trettioårskris. Via Tinder möter hon Steven och blir stormförälskad. 

När Steven och Regina hittas döda i sitt hem blir Bill snart misstänkt. Fram växer en berättelse om en förtvivlad pappa som blivit desperat, och om ett läkarpar som förhåller sig fritt till alla regler.

Jag gillade upplägget där man först fick veta vad som hänt och att det sedan successivt, via de olika karaktärerna, fick en mer och mer tydlig bild av hur allting hängde ihop. Möjligen kan jag tycka att ungen var lite för väl solstråleglad exakt HELA tiden för att det skulle kännas riktigt realistiskt, och jag vet inte heller om jag tyckte att karaktären Jennica kändes 100 % trovärdig, men det kan jag bortse från för berättelsen var bra och hade ett driv och man visste inte riktigt vem som var skyldig eller oskyldig förrän i slutet (om ens det?). Den här boken får fyra lagböcker av fem möjliga.   

Silver till Peder!

Men alltså jag blir helt lipig efter att ha sett den individuella hoppfinalen. Bara sex felfria, men av dom så var det TRE svenskar. Lilla Sverige! Vrålade rakt ut flera gånger, tur jag stängde fönstret innan sändningarna började för annars kanske grannarna skulle tro att jag höll på att bli mördad eller något. P-U-U-H. Är nästan lika trött som om det vore jag som hade ridit. Förstår inte hur jag ska kunna ladda om inför laghoppningen. Det ser ju VÄLDIGT bra ut, men allting kan ju hända. Har man ju sett nu när det ena meriterade namnet efter det andra fick rivningar och till och med stopp i den här finalen. Men förutsättningarna är ju åtminstone goda. 

HURRA, Sverige-Sydkorea 39-30 och Sverige är i SEMIFINAL

Ja, det var ju en ganska avslappnad historia, de svenska damernas kvartsfinalmöte mot Sydkorea. Sverige ledde stabilt från första stund och i halvtid med tio bollar. Nästan så man tyckte synd om de små sydkoreanska spelarna som kilade omkring som instängda möss framför Sveriges stabila försvarsspel. Målskillnaden hade kunnat bli ännu större men de sista fem slappnade Sverige av och brydde sig inte så mycket, det kan man ju förstå och unna dom. Nu väntar semifinal (!!!) mot antingen Holland eller Ungern. Tur att jag slapp ödsla så mycket adrenalin på denna match eftersom jag nu ska elda upp mig inför hoppfinalen där alla svenskarna är med! Såg kvalet igår och det såg ju stabilt ut, även om Indiana höll på att flyta ut till vänster om det gröna planket, men det redde ju upp sig. Jag kan inte tänka mig något snöpligare än att ha tränat och satsat och slitit i flera år för att vara med på OS, åka över halva jordklotet för att sedan ramla av framför vattenhindret i kvalet och där var sagan slut. Handboll och hoppning, två sporter där det inte är över förrän det är över. 

ÅH NEJ, Sverige-Spanien 33-34

Fy vilken bitter och snöplig förlust i för de svenska herrarna i kvartsfinalen efter en jämn match där Sverige ändå ledde ganska länge, men Spanien knaprade ikapp och ett par missade straffar, stolpträffar och tveksamma domslut (hatar i och för sig när man skyller en förlust på domarna, men det var faktiskt några rätt så obegripliga situationer) så gick det som det gick. SURT, för Sverige spelade riktigt bra. Det gjorde förstås Spanien också, men det hör ju inte hit. Men ja, kul för dom eftersom deras damer åkte ut på grund av att Sverige förlorade mot Ungern. Det finns säkert någon kosmisk rättvisa i det? Eller inte. Aja, imorgon möter damerna Sydkorea i sin kvartsfinal, det blir spännande. Ska heja på Norge på herrsidan nu. BLÄ.

Skillnaden mellan damer och herrar

Nu har fotbollsdamerna gått till OS-final i fotboll. Detvillsäga de kan som sämst få ett (till) OS-silver. 

Är det GULD-FEBER? Nja, det skulle jag väl inte påstå. I alla fall inte om man leker med tanken att det hade varit herrarna som hade stått med vinst i semifinal. Då hade det grävts guld i Japan, men nu går det rätt så obemärkt förbi tycker jag. 

Hur går det för herrarna då? Ja, men dom är ju inte med eftersom de inte klarade OS-kvalet. Ändå räcker det med att det spelas landskamp så blir det rubriker värdiga en domedag. Man kan ju verkligen undra varför för om man ser till framgångar så ser det ut så här: 

Fotbollsherrlandslagets meriter:
1958: VM-silver
1994: VM-brons

Fotbollsdamlandslagets meriter:
1984: EM-guld    
1987: EM-brons
1989: EM-brons
1991: VM-brons
1995: EM-silver
2001: EM-silver
2003: VM-silver
2016: OS-silver
2019: VM-brons
2021: OS-guld-eller-silver  

Såatteh. Den uppmärksamhet som herrarna får i media är så oproproportionerligt stor med tanke på att de smackar till med en medalj titt som tätt vart trettionde år. Och don't get me started med att vilken medelålders man som helst med ett dammigt förflutet i Korpen skulle kunna spela skjortan av ett damlandslag alla dagar i veckan, för alla vet att det inte är sant. 

Åh nej, Sverige-Ungern 23-26

Dagens dam-match var ju utan betydelse för Sverige, som redan är klara för kvartsfinal. För Ungern var det däremot en måstematch. Sverige spelade ändå bra, men inte med sin förstauppställning och det är säkert taktiskt bra att vila såkallat viktiga spelare inför kommande matcher, men det är väl alltid surt med förlust. Aja, Sverige vann ju i alla fall gruppen, alltid något. Nu väntar kvartsfinal mot ärkefienden (en av många, hehe) Spanien för herrarna imorgon, det känns oerhört nervöst. För damerna blir det troligen Sydkorea, om inte Japan slår Norge men det känns väl mindre sannolikt. Fast det är klart, i handboll kan faktiskt (nästan) ALLT hända.

Likhet och skillnad mellan Palmemordet och mitt sömnpiller

När  jag bläddrade bland gamla inlägg för att se hur länge jag kämpat med Leif GW Perssons Linda som i Lindamordet så noterade jag att jag 2011 förutspådde att jag nog inte skulle bli klar förrän 2020 eller så. 

Kan konstatera följande: Det blev jag inte. 

Jag skrev också att nästan var som Palmemordet. Fast Palmemordets utredning avslutades ju förra året. Dock hade de ju 34 år på sig att komma till avslut, och jag har ju bara hållit på sedan 2007. Har alltså ytterligare 20 år på mig att komma på vem som mördade Linda. Om jag ens vill veta?   

Augusti

Jaha, här sitter jag med en diagnosticerad borrelia och har nu påbörjat en tiodagars penicillinkur för att bli återställd. Är trött, men det kan ju också bero på vädret eller på att jag sover som en djävla kratta om nätterna. Häromdagen, när jag var på apoteket och väntade på att få hämta ut mitt penicillin, så sneglade jag på hyllan med naturläkemedel mot "insomningsproblem". Det har väl inte jag direkt, mitt problem är snarare att jag somnar som en stock och sedan vaknar någon gång efter midnatt och ligger vaken i timmar. Har väl aldrig lyssnat så mycket på Linda som i Lindamordet som denna sommar? Letade lite i bloggen och kom fram till att jag har gjort det sedan minst 2007, utan att för den sakens skull ha den blekaste aning om vem som mördade Linda. Numera har jag den som e-ljudbok och hur långt har jag kommit? Hälften kanske, men då har jag bara fragmentariska minnen av vad som har hänt. Brukar sätta på den någonstans vid två timmar, för inledningen kan jag vid det här laget, och sedan somnar jag. Eller somnar om. Problemet är bara att jag vaknar igen då alltså. Däraf att jag stod och glodde på piller på apoteket och funderade på att testa. Men jag är inget fan av sömntabletter, ens om de är receptfria naturläkemedel, så det fick stanna vid en fundering. Jag kör vidare med Lindamordet, helt utan andra biverkningar än lätt irritation över Evert Bäckström. 

Nu äter jag alltså penicillin, tre gånger om dagen. Och de ska tas antingen en timme innan måltid eller två timmar efter. Det är ju snudd på ett heltidsarbete att schemalägga detta, men det är väl lika så bra det när jag nu ändå skulle avsluta sommarens frosseriperiod och tukta in mig själv på den smala vägen igen. Agnes Wold säger visserligen att det är en myt att man inte kan dricka alkohol samtidigt som man äter penicillin. Jag är ett stort fan av Agnes Wold, men i det här fallet tror jag henne inte, eller jag tycker väl att det är dumt att chansa, så nu har jag lite ofrivilligt inlett min vita period. Tänker att jag håller mig vit minst tills vi haft revision på jobbet i början av oktober, och sen kanske man eventuellt kan få fira med ett glas. Alternativt om min bror kommer hit och hälsar på, då kan man också få fira med ett glas. Men i övrigt är det alkoholfritt som gäller från och med nu, alltså inte bara över denna tiodagarsperioden som penicillinkuren varar. 

Ska logga in på biblioteket nu och ladda ner ett par e-böcker. När jag var klar med de fysiska låneböckerna så hade vanliga bibblan stängt och e-bokskvoten för juli var fylld. Surt! Men nu är det augusti så då borde det väl funka. Orkar ju ändå inte ta mig för något speciellt mer än lösa korsord och se på OS. Funderade på att skaffa Discovery + bara för detta, men gjorde det inte p g a snål. Nu ångrar jag mig lite, så kanske att jag ska fixa till det när nu både herrar och damer är vidare till kvartsfinal i handboll och hoppningen återstår? Eller kommer det att gå dåligt för Sverige bara för det? Haha. 

Någonting som går bra just nu är mina odlingar. Så brukar det inte vara. Förra året till exempel, så åt mössen upp alla mina tidiga sådder, mördarsniglarna tuggade i sig ungefär allt annat utom potatisen, och tomaterna, men de senare blev å andra sidan bara en massa blad och nästan inga tomater. I år växer det så det knakar. Har skördat zucchini som aldrig förr, grönkålen står grön och grann i stugan, svart- och vitkålen är jättefin och det enda som inte blev bra var broccolin, för den gick i blom direkt. Men i övrigt så! Och det trots att min man lovat men aldrig blev färdig till att fixa någon slags arrangemang att fästa kålnät runt, men - peppar peppar - hittills har det inte varit jättemycket larver. Har satt vintersquash och pumpa, allt växer så det knakar och revorna är meterlånga och kastar sig som lianer upp i träd och in i jordärtskockorna (som också växer så det knakar). Gurkörten har frösått sig och växer nu både här och där precis som jag vill att den ska göra (även om den kanske har brett ut sig lite VÄL mycket på sina ställen). I mitt förra hus hade jag fet lerjord i trädgården, allt som det stod "sprider sig lätt" på gjorde också det, det var bara att slänga ut en näve frön och sen behövde man inte göra något mer än att rensa och skörda. Ett år sådde jag en rad gurkört i trädgårdslandet och sedan växte den exakt ÖVERALLT, och det var likadant med till exempel ringblomma. I denna magra sandjord fungerar det inte alls på det sättet, utan allt som man vill ska växa (utom ogräset) får man dalta rätt avsevärt med. Nu har jag fått låta gurkörten fröa av sig i en pallkrage och sedan gräva upp småplantorna och placera ut lite här och var. Och nu verkar de trivas i alla fall. Annat som trivs: Störbönorna har vuxit ur sina pinnar som de klänger på, så jag måste hitta någon slags lösning där. De har nästan precis börjat blomma, vet inte varför de har tagit sån tid på sig men bättre sent än aldrig. Växthuset kan man knappt gå in i eftersom tomaterna växer manshöga, och nu blir det även tomater och inte bara blad. Nu är det så att man tror att man snart kommer att dra det i Svenska Bondespelet så ödesdigra kortet SLAGREGN: ALL DIN GRÖDA FÖRSTÖRS. Men den dagen, den sorgen. 

Ja, allt blev ju såklart inte bra. Persiljan grodde inte alls, hur man nu ens kan misslyckas med persilja? Av alla solrosfrön jag sådde så åt fåglarna upp alla utom ett som de sprätte iväg så nu står det en helt malplacerad solros lite bredvid uteplatsen. Salladen sådde jag i pluggbrätten och de kom upp jättefint och så glömde jag vattna så den blev helt besk och ledsen (men hönsen blev glada). Hade kommit över åtråvärda frön av Lokförare Bergfeldts jätteärt, av dom var det bara ett som grodde, resten möglade för jag hade lagt ett litet lock över sålådan för att inte fåglarna skulle sno utsädet som de gjorde med mina solrosor. På den enda plantan så har jag fått cirka fyra ärter som jag av ren snålhet sparar till utsäde till nästa år. Så jag vet fortfarande inte om den här jätteärten är så god som alla påstår, eller om den bara är...stor. Får se hur det blir nästa år. 

Ja, det var väl allt från den här sjukstugan. Är väl inte jättesjuk jämfört med hur man kan bli av borrelia, men jag är som sagt trött. Lite orkeslös. Men det ska väl ge med sig hoppas jag. Nu ska jag göra zucchinibiffar av en av mina jättezucchinis. Over & out. 

Hurra, Sverige-Danmark 33-30!

Ja, i handboll kan man ju aldrig veta hur något blir. Tänkte inför dagens herrmatch att det ändå var tur att båda lagen gått vidare så det skulle ju inte vara hela världen om Sverige inte vann. Men istället gick Sverige in och spelade plötsligt jättebra och ledde större delen av matchen, inte så att man kunde sitta avslappnad för det kan man ju nästan aldrig i handboll i allmänhet och mot Danmark i synnerhet, men i andra halvlek kom danskarna ändå aldrig närmare än två måls underläge (vilket i och för sig kan ändras på en utvisningsperiod) och, tja, Sverige vann. G-Ö-T-T. Imorgon ska damerna möta Ungern. GULP.