A make over?

Både jag och min man är sjukt ointresserade av heminredning. Vi flyttar in, vi bryr oss inte om tapeterna inte är världens snyggaste för det ska ändå stå bokhyllor framför de flesta, tänker vi. Tror inte en enda möbel i vårt hem matchar någonting, det är ett saligt hopplock av loppis och ärvt och fått och sånt där. Sånt ser alltid supercharmigt ut i Sköna Hem, mindre supercharmigt i verkligheten, men skit samma.

De senaste veckorna är det dock en grej som har gnagt mig. I hallen har vi nämligen följande möbler: en stor byrå, ett litet bord, en stol och en gammal pianobänk. Den stora byrån är okej, den sväljer en massa vantar och mössor och långkalsonger och sånt. Men resten! Stolen kan ingen människa sitta på, för där hänger alltid en massa kläder (såna som är för rena för att läggas i tvätten men ändå använda så man vill inte lägga tillbaks dom i garderoben). Och om man mot förmodan skulle rensa undan där så kan man ändå inte sitta vid bordet, för det används bara som avlastningsyta för allting som är på väg ut eller in i vårt hem. Pianobänken likaså. Där står i skrivande stund min cykelväska, min cykelhjälm och min hundkurs-väska. Plus en hög med kläder som min man tydligen inte tyckte hörde hemma på Kläd-Stolen. Orkar ej räkna upp allt som ligger på bordet, utan nu ska jag istället presentera min idé: att ersätta både stol, bord och pianobänk med en gigantisk från-golv-till-tak-förvaringshylla. Kanske inte så snyggt inredningsmässigt, men satan vad praktiskt. Tänker att man kan sätta något himla draperi framför och sen bara TRYCKA IN GREJER SOM MAN SEDAN SLIPPER SE. Plus att man alltid vet var man kan leta. Föreställer mig också att vi, jag och min man alltså, ska ha varsina hyllor där man får hålla ordning själv.

Ska bara försöka sälja in den här idén till min man. Det är väl det som är kruxet, gissar jag. För det första: det där bordet är ett handgjort gammalt träbord som någon gammal släkting till honom har tillverkat. Ej snyggt, men det hör inte hit, man gör sig inte av med ett sådant hur som helst, men vi har inte heller någon annan plats att ha det på. Och det är samma sak med pianobänken. Skulle det mot förmodan gå att övertala honom att avyttra dessa så kommer nästa issue: "det är onödigt att köpa någonting som man kan tillverka själv". Och så innebär det att det ska mätas och ritas och åkas till brädgården och köpas virke och mätas igen och åkas tillbaka för att köpa det man glömde första gången och så ska det sågas och mätas och snickras och hållas på. I EVIGHETER. Jag vill bara ha en himla IVAR-hylla från Ikea som man smackar upp.

Har även en fåtölj i arbetsrummet som BARA står i vägen och som ingen någonsin sitter i p g a att fjädringen är helt kass så det känns som att man doppar röven i golvet när man sätter sig. Får ej slänga den p g a att min man tycker den är snygg för att handtagen är gjorda av ek. Vi får väl se när det är läge att inleda förhandlingarna kring detta. Stay  tuned for the spännande fortsättning.

Sista september

Jaha, nu är september också slut? Om ni frågar mig så har det här året gått i raketfart. Det första kvartalet var tufft p g a Narcissus från helvetet. Kändes som att jag jobbade dygnet runt utan att det för den sakens skull kändes som att jag fick något uträttat, plus att jag var irriterad och frustrerad och förbannad nästan hela tiden. På Narcissus och på ledningen som inte sa ett pip om vad de tyckte eller vad de tänkte göra åt det hela. Vill tro att det handlade om att de tyckte att Narcissus och hans agerande var så absurt att de inte ens behövde höra den andra sidan för att övertygas om att han inte hörde hemma i vår organisation, men jag är inte helt övertygad.

Aja, sen fick han ju i alla fall sparken och på det följde ett kvartal som bestod av jobb, mera jobb och ännu mera jobb för att ordna upp alla Narcissusrelaterade grejer som blivit fel eller inte alls gjorda, samt få ordning på själva organisationen. Helvete vilket slit. Sen var det semester, rätt så välbehövlig om man säger. Och efter semestern har det varit fint. Jag jobbar, får saker gjorda, landar på fyrtio timmar i veckan och har för första gången någonsin använt funktionen "inga avvikelser" i lönerapporten. Det är ju faktiskt värt att notera.

Och nu är det snart oktober. Tre månader kvar av 2019. Hoppas september inte är undantaget som bekräftar regeln så att jag kan slippa ha "jobba mindre" som en punkt på listan över brutna nyårslöften, så som det har varit de senaste åren. Man kan ju alltid hoppas.

E. Coli

Fick ett sms i fredags om att det hade upptäckts förhöjda halter av E. coli-bakterier i vårt kommunala dricksvatten, som nu måste kokas innan användning. Så det är väl vad vi har gjort i helgen. Nä, nu överdrev jag rätt mycket. Okej, det är ju lite bökigt när man har djur, men vad jag älskar följande:

1. Att vi ändå har så himla bra kvalitet på kranvattnet.
2. Att det finns en fungerande provtagning av dricksvatten
3. Att man får sms-varningar PRONTO när provresultaten avviker
4. Att kommunen kör ut i ilfart och ställer ut dricksvattentankar där man kan hämta så att man slipper koka ALLT (vi kokar bara till djuren).

Är alltså mest nöjd och tacksam trots allt. Ser livet från den ljusa sidan, osv. Hoppas dock att problemen är av övergående art, om inte annat för att det är lite bökigt och man måste tänka sig för innan man reflexmässigt tar vatten ur kranen. Innan jag visste det där med dricksvattentankarna så bunkrade jag 4 x 1,5 liter Ramlösa i affären. Men alltså, VEM köper i normala fall mineralvatten på flaska? Sedan Soda Stream blev var mans egendom så känns det som typ det onödigaste man kan göra när man har så bra vatten i kranen som väl Sverige generellt sett ändå har. Så slösigt att jag inte finner ord.

Till stallet istället, v 39 2019, pt 2

Det har varit så himla lyxigt på drop in-ridningen hittills denna terminen, vi har varit som mest fyra stycken och oftast har alla varit på ungefär samma nivå också. I fredags var vi tre, jag hade Pojken som vanligt och vi gjorde en övning som kallades Musse Pigg. Den utgick från stora mittvolten och så la man tre 10-metersvolter ut från den på olika ställen - antar att det skulle vara Musses öron och någon annan odefinierbar kroppsdel - så att man kom i andra varvet. Mycket ställande och böjande, mycket trav under nedsittning utan stigbyglar, MYCKET JOBBIGT tyckte både Pojken och jag. Men nyttigt såklart, och i slutet var han superlösgjord och fin och vi fick till jättefin galopp i båda varven. Så. Nöjd.

RIP Podrick

I morse låg Podrick död i sin bur. Så himla tråkigt. Igår eftermiddag var jag ute och gav kaninerna mat och då kom han skuttande och började mumsa med god aptit precis som vanligt. Och i morse låg han alltså stendöd, fortfarande med grässtrån i munnen så det måste i alla fall ha gått väldigt fort, vad det nu var som hände. Trist, men sånt är ju tyvärr livet med djur (den mindre roliga).

After after work

Herredjävlar vad jag är mätt. Fortfarande alltså. I normala fall äter jag inte sådär jättemycket på kvällarna, men de gånger jag gör det så brukar jag sedan vakna mitt i natten och vara om möjligt ännu mättare än vad jag varit när taffeln bröts låt oss säga sex timmar tidigare. I natt var såklart inget undantag, var vaken mellan kanske 01.30 - 03.00 och låg där som en annan boaorm och var...mätt. Har så extremt svårt att sova då, jag går tusen gånger och lägger mig och är lite småhungrig än att ligga i sängen och vara övermätt.
Vaknade sedan när klockan ringde en timme senare och var mer eller mindre halvdöd. Samt mätt. Vet ej varför det blir så, för när jag tog bussen hem vid 21-tiden så var jag förvisso mätt, men verkligen inte proppmätt. Så jag fattar ej varför det några timmar senare ska kännas som att jag har ätit cirka fyra julbord? Aja, vi hade i alla fall trevligt. Nu ska man bara genomlida fredagen och sedan är det helg. H-E-L-G.

Jag hjärtar Pinchos

Idag ska vi ha after work och vi ska gå till Pinchos. Jaa...det är ju kul om man har små barn, sa en jag känner en gång när jag berättade att jag varit där. Men jag tycker det är festligt. Nu tycker jag i och för sig alltid att det är festligt att äta ute, för det händer så sällan. Men jag gillar det där med att man kan beställa in tusen (nåja) olika små rätter och att det bara är att knappa in beställningen i appen och sen är det klart. Utan att man måste söka ögonkontakt med någon och hålla på med en massa Ursäkta...? Kan jag få beställa? Ursäkta, kan jag få ett glas vatten? Ursäkta, kan jag få betala? osv. Tycker också att maten är sjukt god och skulle kunna döda för deras hot mac'n'cheese.

MMMMMM. Har sett fram mot detta hela veckan. Djävlar vad hungrig jag blev nu.

Falskt alarm?

Ja, ni vet det där om att onda grannen Katla äntligen skulle flytta? Det verkar ju ha varit falskt alarm, för enligt en annan granne så "skulle det komma ut på Hemnet senare i veckan". Vilket var förra veckan, och än har inte så mycket som en liten "till salu"-skylt dykt upp. Så hon har väl säkert tänkt om och bestämt sig för att bo kvar och göra livet surt för oss andra till döddagar. Bäh.

Uppdatering på bebisfronten

Jag har svårt att föreställa mig något gölligare än vaktelkycklingar faktiskt. Tänk vanliga kycklingar, fast typ kanske en fjärdedel så stora. Och så pilar dom omkring som små insekter hit och dit på sina små ben. Fort som tusan går det också. Ååååh. Alltså, om inte hjärtat smälter av detta så är det fan i mig något allvarligt fel på en.

Sen kommer ju den lite tristare delen av djurägandet: En av kycklingarna hade hamnat utanför värmetaket första natten och låg där och var kall och slö på morgonen. Min man petade in den i värmen innan han gick till jobbet, när jag kom hem så låg den utanför igen. La tillbaks den i kläckaren för att den skulle få upp värmen, för när den ligger under värmetaket så håller de andra på och kliver på den och knuffar den hit och dit hela tiden.  Den piggnade också till, men förmodligen var det något fel på den för den var helt vinglig och ramlade omkull hela tiden och låg sedan där och fäktade med sina små mini-ben utan att kunna ta sig upp på flera minuter.
Och igår när jag kom hem så låg Gråmasks kyckling, den som jag hjälpte ut ur ägget, också utanför värmetaket och var helt slö, så den la jag också in i kläckaren tillsammans med Vingel-Pelle. Men den, Gråmask junior alltså, dog efter ett par timmar. Antar att det var något fel på den redan från början eftersom den ju faktiskt inte tog sig ur ägget för egen maskin, fast den såg ju ändå pigg ut tidigare i veckan. Men sånt kan man ju aldrig veta och naturen är ju en gång inte gjord för att man ska hålla liv i de svaga. Vingel-Pelle såg inte ut att bli bättre, så honom avlivade vi igår kväll. Nu får vi hoppas att de nio som är kvar håller sig i liv.

Vaktelbebislycka

När jag kom hem igår så hade 11 av 12 ägg kläckts! Alla Villanelles och Snöbolls kycklingar var ute, det var en som var viltfärgad och pappa upp i dagen, och de andra fem var gula (som sedan blir vita) med någon form av mörk prick i nacken (som Snöboll). I Batmans gäng så var det fem ägg som kläckts. Gråmasks kyckling som jag hjälpte ut mådde till synes prima. Hen blir nog någon form av viltfärgad, sedan är det två Tuxedofärgade, och så två som är gula. En är Svartpricks, och den andra är lite mer oklart vem som är mamman. Det sjätte ägget i Batmans gäng kläcktes aldrig. Eller rättare sagt, den lilla kycklingen hade hackat en öppning nästan hela vägen runt, men sedan dött under oklara omständigheter. Det var ju lite sorgligt men inte mycket att göra åt.

Hur som helst: de är så supergulliga att man nästan dör. De är inte mycket större än humlor. Här hade det varit klädsamt med någon form av bild, men det hann jag inte med igår för det var ett sjå med att märka dom, och flytta över dom till akvariet där de ska få bo den närmaste tiden. Hoppas nu att de har vett att hålla sig under plastmamman (värmetaket) så de inte drullar iväg och lägger sig och blir kalla någonstans, för då dör de kanske av det. Känns som att de där 10 dagarna från Försäkringskassan som den andra föräldern får i samband med barns födelse skulle ha kommit väl till pass i detta nu.

Till stallet istället, v39 2019, pt1

För kännedom: har stukat tummen. Eller nåt. Skulle resa mig någon gång i helgen, tappade balansen, tog emot mig med handen och tydligen tog tummetott hela smällen, för den är blå och svullen och gör O-N-T. Tänkte att det funkar nog att rida ändå och det gjorde det. Men allting annat var förfärligt jobbigt. Hade ingen aning om att man använder tummen till så himla många grejer, men det var problem med att öppna boxdörren, rykta, kratsa hovar, lyfta ner sadeln, lägga på sadeln, spänna sadelgjord, låsa upp kodhänglås, sätta på sporrar, justera stigläder, packa höpåsar, jamen i princip ALLT utom just att sitta på hästryggen.

Igår var det dessutom en lite deppig dag i stallet för dom hade fått avliva en häst som varit skadad länge och som inte gick att rädda, och som inte det hade varit nog med det så hade det varit inbrott. Man blir ju så djävla sur på sånt. Den här gången - för det är tyvärr inte första gången - hade det inte försvunnit speciellt mycket, men ändå. Lär er skilja på ditt och mitt, rövhattar.

Men i alla fall.  Lektionen gick S-V-I-N-B-R-A. Sådär så man riktigt känner att nu ringer snart Bo Jenå och erbjuder mig en reservplats i landslaget. Vi red en övning där vi travade över bommar på volt, sedan var det två serier med travbommar med övergång till skritt mellan och sedan var det galoppbommar med relaterade avstånd. Allt gick SUPERBRA, och Pojken var så himla lösgjord och härlig och fin. Sen känner man ju till det där fenomenet med upp som en sol och ner som en pannkaka, men man kan ju få njuta för stunden i alla fall.

Mycket trav utan stigbyglar blev det, och idag har jag min cykla-till-jobbet-utmaning-dag. Ej helt lyckad kombination om ni frågar mig, men man får bita ihop.

Höstdagjämningen

Idag är det höstdagjämning, sa dom på radion i morse  och det var väl tur för höstdagjämningen, för det är någonting jag aldrig ägnar en tanke åt. Vårdagjämningen, ja, för då är jag i regel rejält less på mörker och kyla och greppar varje halmstrå till förändring. Men höstdagjämningen brukar gå rätt så obemärkt förbi.

Igår blev det kläck! I Batmans gäng hade jag ett ägg från Svartprick, två från Gråmask och tre från Snövit. Tror jag i alla fall. Svartpricks ägg är det enda jag är säker på för det tog jag när hon precis hade lagt det, och det har varit märkt. Man skulle kunna tro att de mörkare äggen tillhör Gråmask och de ljusare Snövit, men jag tror faktiskt det är tvärtom. Aja, skitsamma. As we speak har fyra ägg i detta gänget kläckts. Ett var Svartpricks, och den kycklingen kommer nog att bli en kopia av sin mamma, d v s vit med svarta prickar i nacken. De andra lutar mer åt att likna Batman, som är Tuxedofärgad (vilket innebär brun med vitt bröst), men de kan säkert bli viltfärgade också.

I går när jag gick och lade mig så var det tre kycklingar och en på väg. När jag tittade till dom i morse så hade syskonen råkat putta in ägget i en hörna av kläckaren med hålet mot väggen, så hen inuti fick liksom inte kraft att ta sig ut för egen maskin. Fick ge mig själv dispens till låt-naturen-ha-sin-gång-tänket och ge en hjälpande hand. Är ju för den delen inte säkert att hen överlever för det, tyckte hen såg tillknycklad och dan ut (fast det är väl inte konstigt om man legat hoptryckt i ett halvöppet ägg i många timmar), men vi får väl se. Det var i alla fall ett av Gråmasks ägg.
Under natten kläcktes även ett av Villanelles och Snöbolls ägg. En pyttepytteliten gul kyckling som var så söt att den inte fastnade på bild. Nu är det sjukt svårt att behöva vara på jobbet i många timmar, jag tycker det är rimligt med 10 dagar från Försäkringskassan?

 

 

Till stallet istället,v38 2019, pt2

Förra måndagen var ju ingen dag som gick till historien för bästa ridupplevelse. Tur då att det finns drop in-ridning. Vi fick rida fram självständigt, och jag jobbade svinmycket med övergångar, vilket är jättenyttigt för Pojken för då blir han vaken och alert och går inte bara och segar i undertempo. Och sen red vi en superbra lösgörande övning. Det var 10-metersvolt i varje hörn och därefter rida upp på diagonalen, göra en 10-metersvolt vid X, sedan vända till nästa hörn på samma sida av långsidan, ny 10-metersvolt, vidare till nästa hörn, ny volt, upp på diagonalen, 10-metersvolt vid X och sedan ut i hörnet och fortsätta. Den hade kanske inte funkat superbra om vi hade varit många, men vi var bara fyra så det gick fint. Och Pojken blev så himla lösgjord och kändes härlig. G-Ö-T-T.

Eh, ja, sen råkade jag visst säga att jag skulle hjälpa till att uppdatera stallets hemsida på en kontinuerlig basis. Mitt löfte att hålla mig borta från allt engagemang i föreningslivet går ju SÅDÄR om jag får säga det själv. Men så länge jag inte tar plats i någon styrelse så är det väl ändå görligt. En gång i tiden var jag webmaster för klubbens dåvarande hemsida i tusen år, vilket tog en förfärlig tid för på den tiden kodade man allting för hand i html. Nu ska allting skötas via Idrott Online, som jag minns som en förfärligt användarovänlig applikation, men det har väl förhoppningsvis hänt någonting sedan den kom, vilket var någon gång strax efter millenniumskiftet om jag minns det hela rätt.
Jaha, men varför nu detta, kanske någon undrar. Ja, eftersom jag nuförtiden bor rätt så långt från stallet känner jag ju inte att jag är med och hjälper till på det sätt som jag tycker man ska göra när man är med i en ideell förening. Jag är aldrig med och hjälper till på städ- och fixardagar, jag är inte heller framgångsrik i att kränga Newbody eller kakor eller vad det nu kan vara man säljer för att få in välbehövliga slantar. Och i kombination med att jag tycker den nuvarande hemsidan uppdateras alltför sällan, plus är sjukt tråkig, så kände jag att här kan jag väl ändå göra en insats. På distans, på tider som passar mig. Så fick det helt enkelt bli.

Hemma på våran gata i stan

Minnesvärda läsare kommer väl ihåg vår onda granne Katla? Sedan Tengil gick och dog för några år sen har det ändå varit relativt lugnt, jämfört med hur det var förr. Det betyder ju inte att det för den sakens skull är direkt trivsamt att vara ute i trädgården när Katla stultar omkring på sin sida av staketet. Man vet liksom aldrig när hon kan få ett utbrott. Häromdagen röt hon AMEN HÅLL FLABBEN HUNNAJÄVEL* för att Tage blev lite väl exalterad när han jagade Hilding runt äppelträdet. Okej, jag tycker inte heller att det är okej med hundar som dagligen och stundligen står och vrålskäller okontrollerat i timmar. Men det är väl ändå skillnad på att dagligen och stundligen vrålskälla okontrollerat i timmar och några enstaka skall då och då. Tycker jag. Det är samma om någon har fest. Jag bryr mig väl inte om ifall grannarna bortanför Katla har fest och spelar danzbandzmuzik till klockan tre på morgonen om det händer en eller två gånger per år. Hade det hänt var och varannan vecka hade man kanske blivit lite less på det, men man kan ju liksom inte gå i taket så fort ens grannar ger ett livstecken ifrån sig. Katla själv drar sig dessutom inte för att vara ute och vrålköra sin enorma åkgräsklippare både bittida och sent, så sett till antalet decibel per tidsenhet så ligger Tages upphetsade gläfs sannerligen i lä.

Miljöproblemet Tage. Helt oskyldig till att ha grävt ett
snudd på halvmeterdjupt hål i gräsmattan.

Ja, men i alla fall. Vi har ju gått och liksom väntat ut Katla, tänkt att hon är ju ändå typ 84 år och någon gång måste hon väl ändå känna att det är dags att flytta till något mindre och mer lättskött? Men det är ju som vanligt, goda människor dör i förtid och de onda får leva och ha hälsan i evigheter.  Man skulle också kunna tro att den som så uppenbart vantrivs med ALLA sina grannar kanske också skulle fundera på en flytt, men har man som sin livsuppgift att klaga och vara missnöjd så ger man sig väl inte i första taget.
Men häromdagen såg jag en kvinna med mapp i handen gå mot Katlas ytterdörr. Människor med mappar i handen, är inte dom väldigt ofta mäklare? resonerade jag och min man senare den kvällen. Och det visade sig stämma, enligt en mer välunderrättad granne. Kanske, kanske är det något på gång? Fast det skulle inte förvåna mig om Katla drar igång en process med försäljning och sedan ångrar sig för att hon inte får tillräckligt bra betalt eller ogillar de blivande köparna eller något sånt. Tanken känns långt ifrån främmande om man säger så.

I helgen ska det bli brittsommarväder, och då ska Gunde Svan och hens gäng få flytta ut till hönsgården för gott. De är nu cirka 5 veckor gamla och har fått full befjädring, så de ska väl klara av det hårda utelivet. Till en början med får de vara i vaktlarnas gamla bur som vi har ställt inne i hönsgården, sedan kommer den spännande biten: att släppa ihop dom med Mette-Marit och gänget. De kanske inte blir sådär jätteglada över sina nya flockmedlemmar, det vet man ju aldrig. Har läst att man ska lyfta in de nya och sätta dom på sittpinnarna när det är mörkt så blir de automatiskt en del av flocken nästa dag, men jag tycker det är lite att underskatta hönsens intelligens. Men vi får väl se hur det går.

Magnhild spanar på Gunde och gänget.

Det är också dags för vaktelkläck. Ska bli spännande att se hur många av de 12 befruktade äggen som slutar i levande kycklingar.




* På rikssvenska: håll tyst, hundjävel

Järtecken

Har läst Järtecken av Christoffer Carlsson. Tidigare har jag läst Den enögda kaninen, vilket visade sig vara en bok som jag inte alls gillade. Men den här fick så lovande recensioner i (gissningsvis) DN så jag lånade hem den, beredd att förlåta. Handlingen:

En novembernatt 1994 begås ett mord i utkanten av den halländska byn Marbäck. Den skyldige identifieras snart. Han döms och allt ställs till rätta. Men brottet skapar ringar på vattnet. Genom tiden gör det små och stora avtryck i människors liv. Frågetecken uppstår: Vad var det egentligen som hände däruppe i Marbäcksskogen? Och så är det Isak, pojken med järtecknet i sig, som fruktar att han en dag ska göra något förfärligt.

Jag tycker så här i efterhand att baksidestexten är lite väl mager, för boken var så mycket mer än detta. I början tyckte jag ändå att den bara var sådär. Störde mig lite på att det liksom skulle tryckas ner i halsen på en så himla detaljerat om hur folk på landet är och pratar och så, och att det ändå inte var någon konsekvens i detta, ibland kom det någon liten utvikning i att någon till exempel uttalade "farsan" som "fossan", men så var det bara det enda ordet på dialekt och allt annat var typ rikssvenska. Fast sen fick jag släppa det för berättelsen började äta sig in i mig. Det här är verkligen ingen feelgoodbok, tvärtom. Begreppet "Scandinavian Noir" har väl aldrig känts mer beskrivande. Men det är inte heller en klassisk polisdeckare, trots att den kategoriseras som "kriminalroman", utan handlar mer om...människor, relationer, landsbygd. Typ så. Svårt att förklara, men det kändes verkligen som något som skulle kunna ha hänt på riktigt. Och jag kunde verkligen inte räkna ut vem mördaren var, så det blev sträckläsning fastän tempot inte var speciellt högt. Störde mig lite på sexet, inte för att jag är pryd men jag tycker kanske inte att man måste ha med detaljerade sexskildringar om det inte är så att de tillför boken någon ytterligare dimension och det tycker jag inte att det gjorde. Men det är sekundärt. Den här boken får fyra magra polislöner av fem möjliga.

Skamvrån

Har läst Skamvrån av Sofie Sarenbrandt. Handlingen är den här:

 

En flicka lägger sig på en spårvagnsräls i Bromma och inväntar tåget. I en annan del av Sverige hamnar en man i en djup grav i skogen. Ingen av deras nära och kära känner till den annalkande katastrofen. Kommer deras liv gå att rädda?
  De två drabbade är inte bekanta, men har något livsavgörande gemensamt. Nu är det upp till kriminalinspektör Emma Sköld att hitta sambandet innan det är för sent.

 

När jag läste Syndabocken förra hösten så kände jag mig rätt trött på Emma Sköld och efter att ha läst den här tycker jag fortfarande att hon är lite too much och måste alla poliser bli dökära i henne så fort de ser henne? Och Emma och Josefin fortsätter att vara snarstuckna och lättstötta och tjuriga. Och om jag läser ordet "mammahjärta" en gång till så tror jag att jag skriker rakt ut. Men bortsett från det var intrigen skaplig (även om upplägget med kursiva mördare är lite söndertjatat vid det här laget) och tempot åtminstone bitvis hyfsat. Den här boken får tre faderskapstest av fem möjliga.

LISTA!

Jamen det väl längesen jag fyllde i en lista? Den här snodde jag från någon som i sin tur har snott den från Elsa Billgren. Elsa Billgren är ett sånt där namn som klingar lite diffust på gränsen till bekant men som jag inte har en aning om vem det är eller varför man ska känna till henne. Fick googla. Om Elsa står det att hon är "en svensk programledare, vintagemodebloggare och personal shopper", så det förklarar väl ett och annat. Inte direkt min intressesfär. Men hennes lista kan jag ju ändå tänka mig att fylla i, så håll i hatten så kör vi:

Vad har du inte ångrat i ditt liv?
Det är ju få saker i livet som är totalt och absolut oåterkalleliga, så om man gör ett felval så går det ju nästan alltid att rätta till i efterhand. Eftersom jag är rätt nöjd med mitt liv som det har blivit så kan jag ju inte säga att jag inte ångrar några val jag gjort. Vilken konstigt ställd fråga, eller är det jag som är TRÖG?

Vilka är de tre bästa pizzaingredienserna?
Nu räknas väl inte ost, tomatsås och oregano? När vi gör pizza hemma så har jag alltid på sjuka mängder av: kronärtskocka, banan och mangoraya. Min man tycker att det är en kombination som hör hemma i helvetet, men det medför ju att han håller tassarna borta från min halva, vilket jag uppskattar.

Vilken är den vackraste färgen?
Grön. Antingen sådär djupt mossgrön som det är i en granskog, eller när-bokskogen-slår-ut-grön, eller den magiska nyans som uppstår när åkrar börjar skifta i grönt på våren.

Vilket är det vackraste materialet?
Hm, det beror ju på sammanhanget, men jag skulle nog säga trä.

Vilket är det vackraste ljudet?
Tystnad? Hehe. Nä, men hästar som tuggar hö eller ljudet av en spinnande katt är väl ändå svårslaget? Den som inte blir lugn och harmonisk och lycklig av det borde söka hjälp.

Vilken är den godaste smaken?
Syrligt? Till exempel den första klunken av ett kallt torrt vitt vin. Mmm. Eller sött? En rejäl chokladbit är ju ändå svårslaget.

Hur ser en favoritdag ut i ditt liv när du är 80?
Givet att man lever och har hälsan så tror jag att min dag innehåller sovmorgon, långfrukost, långpromenad, böcker, korsord, film, god mat och ett glas vin. Får jag bara detta så är jag tillfredsställd, för att inte säga HELNÖJD.
Jag inbillar mig också att när jag är pensionär, kanske inte 80 men vem vet?, så kommer jag (fortfarande) att ha någon form av engagemang i föreningslivet och därmed också känna att jag har en uppgift och någon form av syfte med min existens. Bidra med något positivt till samhället, osv.

Vad är din mest återkommande dröm när du sover och hur tolkar du den?
Min ena mest återkommande dröm är att jag flyr, lite oklart från vad. Det låter värre än vad det är för när jag vaknar känner jag mig oftast väldigt behaglig till mods eftersom jag i drömmen kan springa hur långt som helst utan att bli trött eller ens andfådd. Det är inte på något vis verklighetsbaserat, så jag tolkar det som en önskedröm. Mitt andra återkommande drömtema är logistikbaserat och går ut på att jag ska någonstans men kommer aldrig fram eftersom det är biljetter som saknas, bussar som missas, tåg som står stilla, resväskor som försvinner och liknande. Det är väl kontrollbehovet som sticker upp sitt fula tryne och vill säga mig något, tänker jag.

Skulle du någon gång vilja starta ett eget klädmärke?
Nej, jag skulle hellre vilja att folk SLUTADE BRY SIG och bara använde kläder för att skyla sig och inte frysa.

Har du sytt/stickat något plagg du använder?
Hell, yes. Nä, skojar bara. Jag hade etta i syslöjd.

Vilka dofter gör dig trygg?
Hästdoft. Kvardröjande stekos. Sommarregn. När de kör ut kogödsel på åkrar.

Din och din mans största likheter och din och din mans största olikheter (Personlighet, favorit, smak, dröm och intresse)
Likheter: Vi har likadan humor, gillar djur och natur och trädgård och skog och att läsa böcker och sånt där. Vi är båda ekonomiska på gränsen till snåla och ser det som en sport att spara pengar. Vi är båda totalt ointresserade av heminredning och mode och att saker ska matcha eller se ut på ett visst sätt.
Olikheter: vi har (TYVÄRR) inte alls samma syn på ordning och reda. Min man har inga som helst bekymmer med att saker ligger i drivor och skulle mycket väl kunna skjuta upp att diska och tvätta tills det inte fanns mer rent porslin eller rena kläder kvar, medan jag vill ha ordning och reda och tomma ytor. Överlag är han en sån som skjuter upp och jag är en sån som tar tag i saker. När det gäller grejer som ska göras så gillar han att diskutera och resonera i oändlighet medan jag är mer: jaha, var, när och hur ska detta ske? Han är också mer social och vill oftare hitta på saker utanför hemmet, medan jag trivs bäst med att vara hemma och inte träffa en käft.



Ja, det var tydligen det hela.

Cykelutmaning

Vi har en cykla-till-jobbet-utmaning på jobbet. På 6 veckor ska vi gemensamt spara 500 kg koldioxid genom att cykla istället för att ta bilen till jobbet. Det är ju plättlätt om man bor i stan, mindre plättlätt om man bor på landet och har ganska så exakt tre mil enkel väg. Nu råkar jag ju äga en ELCYKEL och skam till sägandes har den inte rullat många kilometer det senaste året. I början cyklade jag cirka en gång i veckan och kände mig superduktig och hade som intention att göra det i alla fall så länge det var barmark och ej minusgrader.
Sen började min man plugga och pendla till annan ort, och då tyckte jag det blev så långa dagar för hundarna. Sen blev Hilding sjuk och jag var tvungen att ha med honom på jobbet ett tag, och sen skaffade vi Tage och, tja, sen är det väl slut på ursäkterna bortsett från tiden dårå. Det är ju inte på något vis jobbigt att elcykla, men jämfört med att åka bil så tar det ändå ett par timmar extra. Och om man periodvis har jobbat sisådär 150 % som jag i snitt har tvingats göra de senaste åren, då är i alla fall inte jag sugen på att förlänga arbetsdagen ytterligare. Det hade väl varit en sak om man bara hade jobbat och sen åkt hem och legat och drönat på soffan resten av dagen, men det är ju inte riktigt min grej heller. Har ju en såkallat aktiv fritid med många åtaganden, och då är tiden om inte pengar så åtminstone en rätt värdefull faktor för att få ekvationen att gå ihop.

Men en utmaning är ju ändå svår att stå emot, så igår bökade jag fram elcykeln där den stod och skämdes bakom en röjsåg och en lastpall med tjocka grenar från det gamla plommonträdet (som min man trodde att han skulle spara och göra vackra träsniderier av men det gick inte för träet var så vridet att det sprack när det torkade. Nu ska det sågas upp till ved, men det har inte blivit av. Än.) och lite annat smått och gott. Laddade batteriet, laddade upp min superdupercykellykta med en miljon lumen eller lux eller vad det nu heter som gör att man kan se miltals, pumpade däcken och stod i. Tyckte jag förberedde så in i vassen, ändå blev jag irriterad över hur himla lång tid det tog innan jag kom iväg i morse. Har ju liksom slimmat min morgon så den bara består av: gå upp, gå ut med hundarna så att de får kissa, klä på mig, ge hundarna mat, äta en skiva Wasa Sport, dricka ett glas vatten, borsta tänderna, ta fram matlåda, ta på ytterkläder, greppa bilnycklarna och så iväg. Tar cirka 10 minuter. Nu var det: allt ovanstående plus klä på mig överdragskläder, cykelmössa, cykelhjälm, handskar, packa ner mat och handväska i cykelväskan, hämta superdupercykellyktan och sätta fast den plus batteriet på cykeln, låsa fast batteriet, packa ner laddsladdar till batteri och superdupercykellyktan i cykelväskan, sätta fast cykelväskan på cykeln, plocka fram en lämplig spellista på Spotify, hitta hörlurar, låsa upp cykellås och slanglås och SEN iväg. Herregud, det kändes ju som om det hade gått en hel arbetsdag innan alla dessa moment var avklarade. Tur att den här utmaningen bara varar i 6 veckor och tur att jag har sagt att jag ska cykla en dag i veckan. Kommer ändå att vara en av dom som får ihop flest kilometer/koldioxidekvivalenter p g a att de andra bor i stan. Tiden får jag väl offra dårå. Man får ju ta en för laget. Och för miljön.

Till stallet istället, v39 2019, pt1

Igår hade vi sitsträning och det var verkligen ingenting att skriva hem om. Eller, själva träningen gick väl ändå bra. Med åren har jag tydligen fått en sits som är okej utan att jag behöver tänka på det eller anstränga mig speciellt. Men Pojken gick som en kratta. Spände sig, stod emot och kändes allmänt seg och ovillig. Nu var det ju fokus på sitsen och inte så jättemycket att jobba med formen, men ändå. Kändes verkligen inte speciellt kul. I en övning skulle vi rida med spöet vilande uppe på handen, liksom fastklämt med tummarna, för att man ska lära sig att ha tummen uppåt och inte låta händerna falla och hålla tyglarna som om man kör en barnvagn. Ja, men först tog det tusen år för mig att hitta hur jag skulle hålla det där spöet för att det skulle vara balanserat, och sen blev jag tydligen jättestum i handen av det för Pojken började spänna sig och gapa och i största allmänhet visa att han inte alls var nöjd med min hand. Så det var tydligen ingen övning för mig. Sedan travade vi i tusen år utan stigbyglar - det lär kännas idag - för att sedan släppa tyglarna, rida med händerna på huvudet, rida på en volt med händerna på huvudet, rida på en volt med armarna rakt ut, osv. Det gick väl ändå bra om man ska räkna "bra" som att "jag ramlade i alla fall inte av", men på det stora hela kändes lektionen rätt misslyckad. Aja, det är bara att bryta ihop och komma igen.

Till stallet istället, v37 2019, pt2

Var på drop in-ridning i fredags, hade Pojken och han var lite seg och stod emot i vänster varv, fast det blev bättre efter att vi hade galopperat. Överlag lossnar han väldigt mycket efter galoppen, så egentligen hade man väl behövt rida fram honom i skritt och galopp och sparat traven till sist. Men så funkar ju inte att göra om man är en grupp och ridläraren bestämmer.
I fredags var vi bara fyra stycken, gött. Vi red ingen speciell övning utan bara jobbade med att öka och minska volterna och ha hästarna utåt- och inåtställda. Och så galopperade vi runt fyrkantsspåret i vad som kändes som timmar och där skulle jag bara tänka på framåtbjudning. Det är en sån grej som är supernyttig för Pojken, för han vill gärna fuska och bryta av till trav när det börjar ta emot. Och galoppera på fyrkanten och ösa på är en sån grej som är svår att göra när man är tio stycken, för då är det alltid någon som man kommer ifatt någon, och det är inte alla förunnat att kunna rida sin häst i samlad galopp. Med Pojken får man vara glad om det går några meter, sedan orkar han inte längre.
Det gick ändå rätt bra, fast det var förstås asjobbigt. Pojken har börjat sätta lite vinterpäls nu, så han var genomsvettig efteråt. Det var jag också, kan jag meddela. Ikväll ska vi rida dressyr, tror jag. Det ser jag redan fram mot.

Bläck i pennan

Alla minns väl velourtuppen Johnny Kass,  vars sexliv inte var mycket att hurra för och som bara lyckades åstadkomma en ynka liten kyckling (Villanelle) på 24 ägg. De av Johnnys fruar som fortfarande är i livet (Snövit, Svartprick och Gråmask) har nu på sin ålders höst fått sällskap av ynglingen Batman. Och Villanelle, som vi förgäves försökte kalla Ville när det visade sig att han var en tupp, är sambo med Batmans kullsyster Snöboll. Allt är faktiskt frid och fröjd för närvarande. Gråmask var lite sur på Batman och jagade bort honom i början, men hon har gonat till sig nu och låter sig villigt bestigas. Det snuskas en hel del i vaktelvoljärerna och för nån vecka sen lade jag sex av Snöbolls ägg och sex av Snövit-Svartprick-Gråmasks ägg i kläckaren. Idag lyste jag äggen för att se om de var befruktade, och det visade sig att alla tolv var det! 100 % befruktning kan man ju definitivt inte klaga på. Sen är det ju såklart inte säkert att alla överlever bara för det, men oddsen är ju betydligt högre än i Villanelles kläck.  
Om cirka 10 dagar är det dags. Stay tuned.   

Ur led är tiden, eller inte så värst faktiskt

Nu när jag har blivit av med Narcissus och till slut fått hyfsad ordning på det KAOZ som han både han skapa och lämna efter sig under de månader som han befann sig på jobbet så är det plötsligt helt möjligt för mig att jobba 40 timmar i veckan som en vanlig dödlig. G-Ö-T-T säger jag, som haft "jobba mindre" som nyårslöfte i alla fall de tre senaste åren, och nu jinxar jag förmodligen kraftigt, men den dagen den sorgen.

Har nu, i denna lyxiga nyordning, infört att jag jobbar en timme längre på fredagar. Idiot, tänker kanske ni, men det är för att jag rider 15.30 och då kan jag lika gärna ta med ridkläderna, jobba till 14.30 och sedan åka direkt till stallet här i stan, än att sluta 13.30 och i princip bara åka hem och vända. För att kompensera denna extra timme slutar jag istället klockan 13.00 två dagar i veckan. Känns oerhört exklusivt och nästan som att jobba deltid (fast fråga mig inte samma sak när klockan ringer 04.00 AM).
I och med detta har jag också hunnit med att lösa veckans i-landsproblem med biblioteksstressen, men löser man ett så kommer det ju genast ett nytt: idag ska böckerna lämnas tillbaka och en ny hämtas MEN DÅ ÖPPNAR INTE BIBLIOTEKET FÖRRÄN KLOCKAN 14. Så har vi det här på landet när bibblan dessutom bara har öppet tre dagar i veckan. Ändå en lyx att ha ett bibliotek i byn så jag klagar inte i det avseendet. Men det innebär att jag inte kan hämta böckerna på väg hem från jobbet, och det känns ju verkligen småjobbigt. Alltså jobbigt att sluta klockan 13.00. Ja, ni hör ju hur jag lider?

Skuggspelet

Har läst Skuggspelet av Anna Bågstam, som är en direkt fortsättning på cliffhangern som avslutade Ögonvittnet. Handlingen i denna uppföljare är denna:

En kvinna har försvunnit under märkliga omständigheter. Allt tyder på att hon har blivit kidnappad. Snart flyter ett lik i land i lilla fiskeläget Lerviken i Öresund. Offret har frätskador och går inte att identifiera. Vem försöker sopa igen spåren efter sig?

Civilutredaren Harriet Vesterberg jobbar desperat för att hitta gärningsmannen. Samtidigt håller hon ett vakande öga på glömska pappa Eugen, och kämpar på med den vacklande relationen med advokaten Rikard, vars polerade yttre döljer en hemlighet. Parallellt med händelserna i Lerviken närmar sig ett politiskt toppmöte i Landskrona. Harriets chef Margareta inleder ett samarbete med en karriärlysten kommunalpolitiker, men Harriet misstänker att politikern har brunare värderingar än hon offentligt står för. Snart befinner sig Harriet i en desperat kamp mot klockan där hon står inför valet att bryta mot reglerna eller följa dem, med förödande konsekvenser som följd.

Jag tycker om den här boken ungefär som den förra: en helt okej polisdeckare. Det blir lite tjatigt när karaktärernas egenheter, till exempel Margaretas lypsylanvändande, Patriks snusande eller Harriets småätande, upprepas ungefär åttahundra gånger. Tycker också att Harriet är lite VÄL impulsstyrd och slarvig för att vara riktigt realistisk, men det funkar kanske ändå? Sen blir det ju lite skevt om man ska måla upp en bild av en poliskår som går på knäna p g a bristande resurser, och sen har alla ändå tid att göra en massa privata grejer på arbetstid? Den här boken får tre husrannsakningsorder av fem möjliga.

Till stallet istället, v37 2019, pt1

Igår var det hoppning. Det blir en utmaning för dig idag, för servostyrningen har inte riktigt fungerat på honom idag, sa Karin till mig om Pojken. Och jag hade ju sett lite av lektionen innan där de red galoppbommar på böjt spår och han mest genade innanför, så jag förväntade mig inga stordåd. Det gör jag ju förvisso aldrig i hoppningen. Pojken tycker hoppning är sådär och jag tycker inte heller det är speciellt kul, men vi får kämpa på. Ja, i alla fall. Vi red fram och det gick faktiskt superbra. I galoppen så valde jag att lägga lite volter med fokus på att hålla igång galoppen istället för att älga runt fyrkantsspåret med de andra. OCH DET GICK SÅ BRA. Det låter kanske ingenting att lägga 20-metersvolter i galopp, men för Pojken och mig är det stort eftersom vi har gått igenom en hel del vända-huvudet-åt-sidan-skjuta-ut-bogen-och-springa-rakt-fram-istället-för-att-vända-kriser. Nä, men nu galopperade vi och gjorde volter och höll igång galoppen LIKE A BOSS. Kändes fint. Så det där med den ickefungerande "servostyrningen" var i alla fall ingenting jag märkte av.

Så till själva övningen. Den var svår. Först var det upphöjda galoppbommar på  böjt spår vid A, sedan vänd snett igenom och hoppa ett hinder på diagonalen, landa i rätt galopp och så galoppbommar på böjt spår vid C. Det här är ett av inträdesproven till hippologen, sa Karin och det stod ju klart att ingen av oss skulle ha platsat där, i alla fall inte igår. Jag var ändå nöjd, för Pojken gjorde faktiskt exakt vad jag bad honom om, om än inte med någon större entusiasm. Men han hoppade vad jag styrde honom på och trasslade sig igenom galoppbommarna efter bästa förmåga, och det var det minsann inte alla som gjorde. Sen att inte avstånden stämde riktigt och att bensinen typ tar slut efter varje avklarat hinder är ju kanske inte enbart hans fel, jag har ju en tendens att släppa allt efter hindret (glad att ha överlevt?) och då passar han väl på att vila sig lite. Hehe. Kan tänka mig att det ser rätt kul ut, för han i princip tvärstannar och tycker att nu är han klar och sedan är det ett kraftprov att få igång honom igen. Det är kanske inte helt önskvärt, men jag är ändå nöjd med gårdagen och tycker han var både vändbar och lydig och framför allt försökte och gjorde så gott han kunde. Han kan ju inte hjälpa att han inte är någon naturhoppare.  

Biblioteksstressen

Har as we speak fyra böcker från bibblan hemma och jag trodde det var samma återlämningsdatum på allihop och att det inte var jättebråttom med någon för så länge har jag inte haft dom hemma. Men så fick jag sms om att "lånetiden håller på att gå ut" och då var det visst en som det bara var 14-dagarslån på. Och naturligtvis var det den bok som jag hade sparat till sist. Och naturligtvis var det en på 400 sidor. OCH naturligtvis gick den inte att låna om för det var andra som stod i kö.

Det är väl det här som kallas utmaning? ska man väl tänka nu. Har till på torsdag på mig OCH ska vara iväg på olika aktiviteter både måndag, tisdag och onsdag kväll. Men det ska väl gå.

Till stallet istället, v 36 2019, pt2

I fredags var vi hela fyra stycken på "droppen", helt perfekt om ni frågar mig. Jag hade Pojken och vi red en övning där vi skulle jobba med ökningar och minskningar inom gångarten. Vi red på en 20-metersvolt, så skulle vi ställa hästarna utåt och samtidigt minska tempot, sedan skulle vi ställa hästarna inåt och öka tempot. Jobbigt och svårt, sa både Pojken och jag. Funkade väl skapligt i både skritt och trav, men i galoppen fick vi mer fokusera på att bara hålla igång galoppen varv efter varv på volten. Fast det behövs ju också, för den träningen får vi sällan till i den vanliga gruppen där vi är 10 personer, vilket innebär att det alltid någon som antingen galopperar jättesakta eller bryter av till trav och enligt lagen om alltings djävlighet så hamnar man ju alltid bakom denna person och då tolkar Pojken det som att det är helt okej för honom att sluta galoppera. Nu var vi ju bara två per volt, men det betyder inte att galoppen flyter på som en dans utan man får verkligen driva som en galning. Plus ändå ha is i magen och ta ner honom till normalt tempo och göra en bra fattning när han bryter av istället för att jaga honom in i galopp igen (som jag har en tendens att vilja göra pga att förr fick man skäll om hästen bröt av så då gällde det att ha igång dom i galopp så fort som möjligt, helst innan ridläraren såg att det varit ett avbrott. Är tydligen svårt att släppa detta trots att man nu både är gammal och dessutom verkligen inte får skäll längre).

Men bortsett från det så gick det rätt bra, och formen blev så fin att ridläraren sa att "trampar han mer under sig nu så slår han snart i" (frambenen, reds anm.). Så det får man ju ändå vara nöjd med. Idag är det ridning i vanliga gruppen och då ska vi hoppa. Suck och stön.

Utomhus med Gunde Svan

I helgen har det varit fint väder så Gunde Svan och hans syskon fick prova på utelivet några timmar. Det tyckte de var spännande. Själv är jag rätt fascinerad över den här instinkten de har. Att de liksom fattar av sig själva att de ska picka och krafsa och leta mat fastän de inte har någon mamma som visar hur man ska göra.

De fick vara i den första vaktelburen, som vi nu har ställt inne i hönsgården. Tänker att det kan ändå vara bra att alla inblandade kan se och höra varandra, utan att de för den saken behöver ha närkontakt. Mette-Marit och hennes hov tyckte det var upprörande att ett djävla dagis hade flyttat in i deras drottningrike, men de får väl vänja sig, tänker jag.

Gunde är längst till vänster

Som ni ser har de börjat få fjädrar. Dock inte överallt, de har nästan bara dun på halsen till exempel, så det dröjer tills de kan hålla värmen.

Har lagt en omgång vaktelägg i kläckaren. Mina  Faverolle-ägg som jag beställt lär jag aldrig få se röken av, misstänker jag. Först hette det att PostNord hade slarvat bort dom, men att hen skulle skicka nya. Sen hände ingenting och när jag frågade så hette det att "de ska vara skickade, jag ska kolla när jag kommer hem" och sen...ingenting, inget svar på min fråga om hen hunnit kolla upp. Antar att jag råkat ut för en s k oseriös försäljare, shit happens. Orkar ej tjafsa om 7 ägg. Tror jag.

Bestraffaren

Har läst, eller rättare sagt börjat läsa och gett upp Bestraffaren av Pia Kask. Den handlar om det här:

Bestraffaren är en spänningsroman om civilutredaren Hannah Fors som hjälper polisen Henrietta Rollins att utreda grova brott i Wästholm, en kuststad i ekonomisk nedförsbacke där befolkningsmängden minskar i samma takt som arbetstillfällena.

När två tonåringar hittas mördade verkar morden först slumpmässiga. Men när ytterligare en flicka försvinner och hittas svårt skadad står det klart för Hannah och Henrietta att de har med en seriemördare att göra. Alla offren har blivit strypta med ett läderbälte.

Hannah upptäcker snart en annan koppling mellan offren, en koppling som går långt bak i tiden. Är mördaren någon som väntat i tjugo år på att ta ut sin hämnd? Hannah kan inte släppa tråden, men Henrietta vill inte lyssna. Samtidigt konfronteras Hannah med sitt eget förflutna och de hemligheter hon till varje pris måste dölja för Henrietta.

Ja, men alltså nä. Jag orkade faktiskt inte med ännu en stentuff polisdeckare med hemliga demoner som ska dränkas i alkohol och som det absolut inte ska talas om. Det spelar ingen roll om man har en eller två x-kromosomer, det blir för tjatigt i alla fall. Gå till en psykolog för helvete, har jag lust att snäsa åt karaktärerna. Den här boken får en överkorsad psykoanalyssession av fem möjliga.

Eldpojken

Har läst Eldpojken av S K Tremayne. Har tidigare läst och gillat Istvillingar av samma författare. Den här boken handlar om detta:

Den perfekta mannen. Den perfekta styvsonen. Den perfekta lögnen?
När Rachel gifter sig med mörka, stiliga David är det som att allt faller på plats. Den delade lägenheten i Londons södra förorter ersätts med ett fantastiskt hus i Cornwall, och singellivet med en kärleksfull man och en tillgiven styvson.
Men gradvis förändras pojken Jamies beteende. Han kommer med otäcka profetior och säger sig vara förföljd av sin döda mors vålnad. Först tänker Rachel att han gör det för att straffa henne, men inser snart att han är mer traumatiserad än hon trott.
När hon tar upp det med David möter hon bara motstånd; han vill inte alls prata om Jamies utbrott. Inte heller får Rachel veta detaljerna kring Davids före detta frus plötsliga död mindre än två år tidigare.
Sommar blir till höst och när vintern närmar sig börjar Rachel frukta att det ligger något i Jamies hemska ord: "Du kommer att dö i jul."

 

Jag tycker den här boken var både spännande, välskriven och småläskig på sina ställen. Ska inte avslöja för mycket av handlingen, men den får fyra stora gruvor av fem möjliga.

 

 

Tillägg (och (((!!! SPOILER ALERT !!!))) ):

 

Nu när det har gått något dygn sedan jag avslutade boken så tycker jag kanske att slutet var lite väl präktigt. Hur många män gör detta: a. slår sina fruar, b. kommer på att "oj, jag har ju förvandlats till den far som jag alltid tagit avstånd från" och c. därför frivilligt avstår från att bo i ett jättestort GODS som har gått i släkten sen hedenhös och som man har arbetat 100 timmar i veckan i 20 år för att kunna behålla i släkten? och d. utan att gnälla uppenbarligen fortsätter att arbeta 100 timmar i veckan för att bekosta renoveringar så att fd frun ska förvandla det till något lukrativt? NJA, kände jag om det upplägget. Påverkar dock inte omdömet, det blir fortfarande fyra stora gruvor av fem möjliga.

Universum ville kanske säga mig något?

Sitter och jobbar med statistik och ska ta fram data ur vårt affärssystem. Då fungerar plötsligt inte snabbkommandot för filterfunktion längre. NÄHÄ. Ska jag, the queen of snabbkommandon, behöva klicka på en symbol på en menyrad som nån djävla nybörjare? Ja, tydligen. Gör det, får fram filterfunktionen, ska skriva in mitt sökkriterium. Då går det plötsligt inte att skriva in någonting i sökfältet. NÄHÄ. Testar att skriva i ett worddokument som jag också har öppet, det funkar. Ser att lampan vid batterisymbolen på mitt trådlösa tangentbord blinkar och funderar på om jag ens någonsin har bytt batteri i det? Visserligen tycker man att om ett svagt batteri var problemet så skulle det ju inte funka att skriva i Word heller, men affärssystemet kanske kräver extra kraft av tangentbordet eller nåt, INTE VET JAG? Testar att byta batteri. Lampan slutar blinka, men det funkar fortfarande inte att skriva något i sökfälten. NÄHÄ. Testar att starta om affärssystemet, ingen skillnad där. NÄHÄ. Är det inte meningen att jag ska få klart min rapport? Betyder det att jag får gå och fika nu? Sluta tidigt? Ta ledigt resten av veckan? Jag ser många möjligheter här.

Jag & Melissa Horn

Jobbar (nu efter en vecka känns det ju som att man aldrig någonsin haft semester) och känner att det saknas lite musik så jag smackar igång Youtube och söker upp nån gammal Lars Winnerbäcklåt (för att vara korrekt var det Blåa ögon (mer än vad jag har) som jag kände ett sug efter att lyssna på. Den finns inte på Spotify, jag har den på KASSETT men nu har jag lånat ut min kassettbandspelare till min son som skulle göra något filmprojekt om "hur det var förr". FÖRR?) och sen rullar låtarna på och tydligen bestämmer Youtube, precis som Spotify, vad man ska lyssna på. Eller det är väl några algoritmer som räknar ut att gillar man ditt så är det sannolikt att man även gillar datt. Spotify tycker till exempel uppenbarligen att om man till exempel lyssnar på Lars Winnerbäck och Stefan Sundström så gillar man per automatik en massa deppiga svenska vita medelålders rocksnubbar som plinkar gitarr och sjunger dovt om hav och stränder och höstlöv och brustna hjärtan. Typ: Mauro Scocco, Plura, Staffan Hellstrand, Ulf Lundell och sånt där. Är ej helt enig med Spotify där faktiskt.

Youtube är mer inne på att jag ska gilla Melissa Horn. Jag har absolut inget emot Melissa Horn, hon är duktig och har en jättefin röst men det är ju VÄLDIGT deppigt. Hur mycket olyckliga kärlekar har man egentligen hunnit avverka när man är 22-ish nånting (som hon var när jag hörde henne första gången, jag vet att hon är typ 32 nu)? Jättemånga om man är Melissa Horn tydligen. Känner mig lite bekymrad å hennes vägnar. Är hon så himla himla ledsen hela tiden även privat, eller är det bara artisten Melissa Horn som har gjort en grej av onåbarhet och svek och missförstånd och brustna illusioner och krossade hjärtan och omöjliga relationer? Tänker ibland på hennes mamma, Maritza, som sjöng gamla skillingtryck (de var ju för all del inte så muntra de heller) som jag gillade när jag var ung. Hur känns det för henne när hennes dotter mår sådär jättedåligt och sjunger om det? Får hon många frågor om detta? Vad gör förresten Maritza Horn nuförtiden? Vad blir det egentligen av alla musiker som man har lyssnat på genom tiderna? Alla kan väl inte försörja sig på STIM-pengar allena, tänker jag. Sen känner jag att jag kanske tänker lite väl mycket på sånt och lite väl lite på det som jobbet betalar mig för att göra. Så kan det gå. Men eftersom jag är en Duktig Flicka™ så stänger jag av Youtube och låter Melissa Horn gråta ut helt ensam.

Höst?

Ja, så blev det september och nu är det officiellt höst. Som man har längtat. Jag är en uttalad höst- och vårmänniska. Sådär i slutet av februari, lite beroende på hur vintern har varit såklart, känner jag hur livet börjar återvända för att peaka runt midsommar. Själva högsommaren är också trevlig, men kanske mest beroende på att den innefattar semester och att man får börja skörda vad man tidigare sått. Tycker dock också att det innebär mycket klibbig värme, åska och getingar. Då längtar jag verkligen efter höst. Kyliga morgnar, klar och liksom krispig luft, murriga höstfärger. Att få elda i kaminen, tända värmeljus, mysa ner sig i soffan med en kopp te och en god bok. Allt det där kan man såklart göra året om, men det gör sig inte riktigt när det är tjugoåtta grader varmt redan klockan nio på morgonen (som det var i söndags, fy skäms september) och man håller på att kollapsa av värmeslag. Sen kommer vintern och den KAN bli mysig om det är barmark, vidrig om det kommer snö. Januari och februari är mina värsta månader oavsett, då är jag så trött på mörker och kyla och mörv. Så när våren kommer är det som en pånyttfödelse. Nästa vår hoppas jag dessutom slippa jobba så jefla mycket som jag har varit tvungen att göra de senaste åren. Det är ju lite pissigt att inte ens ha tid att njuta av det där som man längtat så mycket efter.

Längtar nu mest av allt efter att det ska bli kyligare så att jag ska få elda upp allt skräp som ackumulerats i vardagsrummet under sommaren. Vi sparar alltid lite kartonger och tidningar och annat BÖS för att ha och tända med, men man vet ju aldrig riktigt när man eldar för sista gången och därför blir det stående och ser ut som kriget. Nu skulle man ju kunna göra det väldigt enkelt för sig och bara plocka undan det och slänga i de vanliga soporna, men av någon anledning blir det inte av eftersom jag alltid tänker att det nog snart kommer en kylig och regnig dag när det kan passa med en liten brasa. Man vet ju hur svensk sommar är, liksom. Fast det vet man uppenbarligen inte alls?

Idag tog jag i alla fall på mig strumpor. Det har jag, med undantag för när jag har ridit, inte haft på mig sedan...maj? Så det känns lite ovant. Höstigt, liksom. En inte alls dum känsla.

Till stallet istället, v36 2019, pt 1

Igår var det äntligen som vanligt på måndagarna, med vanlig ridning med vår vanliga ridlärare Karin. Pojken gick lektionen innan vår, och hon som red honom sa att han hade varit "på gränsen till pigg". Det är ju stort för att vara honom, men jag håller med. Han var på gränsen till pigg, vad det nu kan bero på för i fredags var han det ju definitivt inte. Men han skrittade på bra framåt istället för att dra benen efter sig. Det är ju annars hans värsta, att skritta på lång tygel. Eller han tycker kanske inte att det är så farligt, men att sitta på är rena döden. Driver man inte i varje steg känns det nästan som att han ska lägga sig ner, så segt går det. Men inte igår alltså. Traven kändes också fin och galoppen blev bra för att vara vi, kan man väl säga. Det är ju det där med att galoppera tillsammans med nio andra på 20 x 60 meter, det är inte det lättaste. Men han höll ihop det rätt så bra i alla fall.
Dagens övning var "hunden", dvs rida på fyrkantsspåret, göra volt tillbaka vid E, fortsätta på fyrkantsspåret, göra volt tillbaka vid B, lägga en 15-metersvolt vid C och sedan fortsätta med volt tillbaka vid E, volt tillbaka vid B, ny 15-metersvolt och så vidare. En evighetsövning som är jättenyttig för Pojken och han blev så himla fin i formen att det kändes som att jag skulle kunna trava på FOREVER, det var liksom bara att sitta, mata på med lite skänkel då och då och så finlira lite med tygeltagen. Kunde till och med unna mig att tänka på min egen sits emellanåt (det behövs mer än emellanåt, men oftast ligger ju mitt största fokus på att få Pojken att bjuda framåt och gå i vettig form).
Det var på ena volten, på andra volten var det trav över bommar och så galoppfattning efter sista bommen, galoppera ett halvt varv på volten, bryta av till trav och sedan komma på bommarna igen. Och sedan galopp över galoppbommar på böjt spår. Det gick bra och man märkte på Pojken att han tyckte att det var riktigt skojigt. AAH, vilken känsla. Kändes nästan som att Bo Jenå skulle ringa och erbjuda mig en plats i landslaget vilken dag som helst. Haha.

Igår var det premiär för en ny ridskolehäst, plus att en i gruppen red sin egen häst för första gången. Efteråt var min känsla bara: va, var ni också där? Så gött när man är i bubblan. Idag: träningsvärk och antydan till skav. Aja, man ska veta att man lever.

Totalskada

Har läst Totalskada av Helena von Zweigbergk. Tidigare har jag läst Tusen skärvor tillit som jag inte gillade något vidare. Den här boken handlar om följande:

Agneta och Xavier har levt i ett långt äktenskap. I takt med tiden och att barnen lämnat hemmet är det som om avståndet dem emellan successivt ökar. Ett outtalat tomrum som ingen av dem riktigt vet hur de ska fylla.

Grälen och striderna är över. Saker och ting får passera. De har ju ett bra liv, en tillvaro fylld av trygga vanor, och de har utvecklat en ömsesidig tolerans. Men kanske har detta ett pris? För där finns också en bräcklighet mellan dem, som kan bli till en spricka som kan gå på djupet och orsaka stor skada.

Men när katastrofen kommer är det utifrån. Och den ställer hela deras tillvaro och deras förhållande på spel. Det är Agneta som är den skyldiga. Hur ska hon överleva skulden? Och när de förlorat sitt hem, hur hemma är de med varandra, egentligen? Vad är värt att slåss för? Och vad ska man släppa för att kunna gå vidare?

Ja, nä, men jag gillade inte heller den här boken något vidare. Stör mig på karaktärerna som jag tycker är trista och irriterande, stör mig lite på språket utan att kunna sätta fingret på något annat än att ordet "duglig" används lite väl ofta. Stör mig på att de har en borderterrier som inte blir SKOGSTOKIG när hon är i samma rum som när Agneta och Xavier ska flå och stycka några harar - så har i alla fall ingen borderterrier som jag stött på betett sig. Den här boken får två små livskriser av fem möjliga.

När room service inte passar

Under semestern så storstädade jag i hönshuset, a k a Höns-Hilton, och i samband med det så bytte jag också allt strö på golv och i reden. Brukar använda Granngårdens Lättströ och det gjorde jag nu också. Men så hade jag en liten påse med kutterspån och tänkte att det kunde man ju också använda. Lade spånet i det ena redet och tyckte det såg fräscht och mjukt ut och sen tänkte jag inte så mycket mer på det. Eller rättare sagt så reflekterade jag väl lite slött över att de bara la ägg i det ena redet (där det låg Lättströ), men det är det såkallade favoritredet som de ändå oftast väljer. Just nu värper de heller inte jättemycket utan det blir kanske två eller tre ägg om dagen, och då blir det väl inte heller någon kö till redena, tänkte jag.

Igår eftermiddag slängde jag in lite matrester i hönsgården, och då var det bara Mette-Marit, Christine Perfect och Brienne som kom knatande och i vanliga fall kommer hela gänget farande som skjutna ur en kanon. De brukar oftast värpa på förmiddagen, så det var ändå lite ovanligt att inte alla var ute, så jag bestämde mig för att kika in i hönshuset och se vad som stod på. De har ju sin mat där, men det är rätt sällsynt att någon går in ensam i hönshuset för att äta eller dricka utan det gör de av någon anledning alltid i samlad tropp. Överhuvudtaget är de sällan inne i hönshuset på dagtid om det inte är för att värpa, och det är väl enda gången som de går en och en. Annars är de alltid ute tillsammans i både ur och skur.

Det här var i alla fall synen som mötte mig:

Tre hönor tränger ihop sig i ett rede för att åtnjuta Lättströ-komforten under värpning.
Ägget till höger är alltså ett fejk-ägg. Och så kutterspån. VILKEN MISÄR.

Överst tronade Magnhild, under henne låg Jeanette och vägrade flytta på sig, och sedan hade Michelle Obama lyckats klämma sig in bakom dessa två. Alla hade ägg att lägga, men ingen tänkte sannerligen inte förnedra sig och värpa på några jefla kutterspån, det stod ju klart.

Som den lydiga tjänare jag är så bytte jag raskt ut kutterspånet mot deras älskade Lättströ och en kvart senare låg där ett ägg i det högra redet. Hade jag nu varit en INFLUENCER så hade jag väl minst fått en livstidsförbrukning av Lättströ för denna produktplacering, men som outfluencer så får man vackert hala upp plånboken och betala vad det kostar för att hålla sina husdjur tillfredsställda och nöjda. Tur man får gratis* ägg i alla fall.

När hönsen själv får välja.

* Ja, eller "gratis". En ekonom skulle väl gråta blod för att man inte räknar in kostnad för strö, foder, avskrivningar för byggnader och sånt där trökigt piss. Men jag är en fri ande och får räkna hur jag vill.

Till stallet istället, v 35 2019

Ja, förra veckan blev det ju bara ett ridpass p g a teori på måndagen. På fredagen var det svinvarmt och motivationen var väl lite sisådär hos både Pojken och mig. Helt ärligt var han superseg i början av passet, det kändes mer som att det var jag som släpade runt på honom än tvärtom. Men lite självständig ridning med många övergångar mellan skritt och trav gjorde susen, och sedan jobbade vi på med tempoväxlingar och svettades och mödades i paddockens stekande sol. Tror ändå det gick rätt bra, för någon ponnyförälder som gick förbi pekade och sa Men är det där POJKEN? Vad har hänt med honom? Då blir man ju ändå lite mallig. Pojken är ju fenomenal på att göra sig lång som ett ösregn och sega sig fram i slow motion med huvudet i Ystad och bakbenen i Haparanda, och ett litet ponnybarn som hamrar frenetiskt med hälarna mot hans sidor bekommer honom just inte nämnvärt. Om det är ens enda bild så förstår jag faktiskt om man nästan inte känner igen honom när han kommer i sin ändå rätt maffiga trav och verkligen är på tygeln. Inte för att det går av sig själv, för det gör det verkligen inte. Man måste passa honom och verkligen rida i varje steg och inte ge honom en enda möjlighet att sega till sig. Var således helt slut efter denna lektion och har haft träningsvärk i två dagar. Men det får det ju vara värt.