Hejdå 2017, välkommen 2018

När det är nyår så brukar det vara läge att stanna upp och tänka till och summera ett och annat. Och det är kanske...bra? Så det inte blir något i stil med att alla dessa blogginlägg som kom och gick, inte visste jag att det var livet. ELLER NÅT. Jag tar väl och kopierar 2016 års lista rakt av.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?Jag tävlade lägre spår med Hilding och blev uppflyttad till högre på andra försöket. Började rida på ridskola (fast det har jag ju gjort förr så det räknas inte). Tog en spontanfika med Mirre när jag var i hennes krokar. Annars tror jag det mesta var same same.

Höll du något av dina nyårslöften?
Hade jag ens några? Kan i alla fall berätta att jag har uppfyllt 2015 års nyårslöfte, att börja använda min fönsterputsmaskin. Plötsligt hände det!

Kommer du ha några nya för nästa år?
Jobba mindre? Jaja, det kan ju vara en målsättning i alla fall. Känns som att jag tjatar om det jämt.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
Nej, inte vad jag vet.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov inte.

Vilka länder besökte du?
Danmark och Norge, båda i jobbsammanhang.

Är det något du saknar 2017 som du vill ha 2018?
Lugn och ro? 2017 har varit ett år av stress, främst jobbrelaterad. Så kul var ju inte det.

Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas och varför?
10 september, när Hilding och jag blev uppflyttade till högre klass (fast jag betvivlar faktiskt att jag ALLTID kommer att minnas detta datum).

Vilken var din största framgång 2017?
Jobbmässigt var det nog att inte bara hantera en massa grejer som bara rasade över mig, utan även ro det i land med viss bravur. Annars var det väl Hildings uppflyttning och att jag började rida Bulldozern.

Vad är du mest nöjd med?
Se ovan, plus vårt hönshusbygge. Även om det har tagit hundra gånger längre tid än jag trodde och i skrivande stund är långt ifrån klart så har det varit himla kul och jag och min man har varit ett sånt djävla bra TEAM.

Största misstaget?
Kommer faktiskt inte på något direkt generalfel.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
2017 har väl inte varit ett toppenår även om man säkert är lyckligt lottad jämfört med dom som VERKLIGEN HAR DET DÅLIGT. Jag har haft obegripliga men smärtsamma problem med först den ena och nu även den andra armbågen (fast den första är tack och lov bra nu). Hundarna har känts som en enda ledsen kavalkad av krämpor: Remus fick opereras för urinsten, Hilding har fått göra ultraljud på hjärtat p g a ökat blåsljud och sedan har han varit halt hela hösten (ingen har hittat något fel, nu har han blivit remitterad till skiktröntgen). Boris fick första ep-anfallet sedan han började med Fenemal för två och ett halvt år sen och fick ligga inne för observation. Min man trampade snett på jobbet och bröt ett ben i foten. Ja, det var väl vad 2017 hade att bjussa på. Det är bra så, tack.

Bästa köpet?
Kommer inte på något på rak hand sådär.

Vad spenderade du mest pengar på?
Förutom pellets och bilrelaterade grejer som diesel och service så var det väl virke och grejer till hönshuset. DET BLIVANDE.

Gjorde något dig riktigt glad?
Min man och mina barn! Hundarna! Stallet och hästarna!

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2017?
Kumpaner med Stiko Per Larsson.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Generellt gladare tror jag.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Slappat?

Mindre?
Jobbat. Eller, jag gillar ju mitt jobb men ibland känns det som att jag lägger orimligt mycket tid på saker som vem som helst skulle kunna göra och därför måste stressa med sånt som bara jag kan göra.

Hur tillbringade du julen?
Julafton och juldagen var jag och min man och hundarna hemma och slappade. Annandagen firade vi jul med barn och barnbarn, mamma och syrra plus svåger.

Hur många one-night-stands?
Ha ha ha. Noll komma noll.

Hur många nobbade du?
Som vanligt nobbade jag erbjudanden om "lukrativa" styrelseuppdrag i diverse föreningar.

Favoritprogram på teve?
Jag har  faktiskt tittat sjukt mycket på tv och har följt så många program att jag nästan fått ha en lista för att ha ordning. Här har jag bloggat om det.

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Förmodligen, fast jag kommer inte på någon direkt sådär. Men generellt så ligger hat rätt så nära till hands i mitt medvetande. Det är inte ett särskilt starkt ord om ni frågar mig.

Bästa boken du läste?
OJ! Jag läser ju en del, och en hel del har varit bra, men att säga vilken som var bäst? Vargarnas historia av Emily Fridlund, kanske. Eller något av Liane Moriarty? Eller kanske Elly Griffiths senaste som jag håller på med nu (ÄLSKAR böckerna om Ruth Galloway). Eller så var det kanske en faktabok om höns? Äh, jag vet inte. PASS.

Bygga hönshus - an epic movie part 17

Här kommer väl årets sista inlägg i denna neverendingstory:

 

 

Här har min man mätt och sågat och jag målat dörr- och fönsterfoder.
Ber till Gud att färgen ska räcka så jag slipper åka till färgaffären en
gång till. HATAR FÄRGAFFÄREN p g a extremt dryg personal. Tycker
de beter sig som riktiga översittare och inbillar mig att de hånskrattar i
smyg åt en så fort man vänder ryggen till. Köpa fasadfärg i slutet av
december?  HÖ HÖ HÖ. Typ.

Flyttade sedan undan det gröna. De får passande nog ligga i växthuset
och torka innan det ska målas en gång till. Målade vita knutbräder.
Råkade stänka lite vitt på det svarta golvet som står på tork till vänster
i bild. RÖVEN. Orkade inte ta bilder på de gröna när de har målats
en gång till för de ser i princip exakt likadana ut. Färgen räckte precis.
PUH.

Innertak! Ja, såklart ska de sågas till rätt mått och fästas ordentligt,
inte bara langas upp på hanbanden som min man gjorde för att
få dom ur vägen och lite för att se hur det skulle komma att se ut.
Men den som väntar på något gott får nog så småningom ett innertak.  

Kolla, kolla! En knut har sett dagens ljus. Nu fattas bara tre.
 Ska man summera 2017 års byggprojekt så här långt så har det
varit ...lärorikt. Men framför allt extremt utdraget. Jag trodde på allvar
att hönshuset skulle stå inflyttningsklart under hösten. Så fel jag hade.
I nuläget känns det i alla fall RÄTT realistiskt att kunna säga att
"vi kommer att skaffa höns under 2018". MEN MAN KAN JU ALDRIG
SÅ NOGA VETA.  



 

Det går en mördare lös

I förrgår råkade någon av oss stänga in en kaja i uthuset, vilket den grinigt informerade om igår morse när min man öppnade uthusdörren. Sedan fick den dörren stå öppen hela dagen medan vi slet med hönshusbygget. Inne i uthuset är det mörkt och trångt och luktar för tillfället stallfärg eftersom de målade golvskivorna ligger på tork därinne. Utanför uthuset måste ju vara rena paradiset för en kaja, relativt sett. Men den här kajan måste uppenbarligen ha tyckt annorlunda. Den visade sig inte på hela dagen så vi tog för givet att den flugit ut under dagen. Men när jag öppnade i morse så noterade jag a. att det låg en hel del vissna löv och lite annat bös ovanpå de målade golvskivorna (som lyckligtvis hade torkat. Böset och de vissna löven ligger normalt sett på uthusgolvet, men de trotsar ju inte tyngdlagen och flyger upp och lägger sig en meter upp i luften bara sådär) och b. taxarna var O-ER-HÖRT intresserade av att undersöka varenda skrymsle och vrå, ju längre in och ju mer grejer som stod framför desto bättre. Så fick jag syn på kajan där den satt och tryckte längst ner på golvet bakom cyklar, gräsklippare, röjsåg och diverse vrak- och styckegods, såklart helt omöjlig att få tag på. Körde ut taxarna, spärrade nedre delen av ytterdörren med en träskiva och sedan ägnade jag och min man en god stund åt att flytta omkring på all bråte för att försöka schasa ut den eländiga fågeln. Inte fan lyckades det och till slut gav vi upp eftersom vi har ett hönshus att bygga och de ljusa timmarna fortfarande är hårdvaluta.
Under tiden som vi stökat runt med detta hade taxarna härjat omkring på utsidan. Hilding, som inte är så jaktbenägen, nöjde sig med att nyfiket krafsa lite utmed uthusgrunden, medan jaktidioten Remus gissningsvis hade full koll på exakt var kajan befann sig på andra sidan väggen. När vi gick från uthuset för att gå ner till carporten vedporten för att börja mäta och kapa upp det virke vi köpte igår så tog det väl cirka trettio sekunder för mattes egen lilla slaktare att forcera den halvmeterhöga skivan, nosa rätt på kajan, skrämma fram den från sitt okända gömställe och knäcka dess nacke. Sällan har någon varit så nöjd med sig själv som han just då. Mespottan Hilding stod utanför och hejade på utan att våga sig in och gubbhunden Boris hade inte ens märkt av vad som hände. Så kan det gå till på Saltkråkan.  Eller nåt.

Bygga hönshus - an epic movie, part 16

Många har väl legat sömnlösa hela julhelgen och undrat hur det går med hönshusbygget. Ja, men framåt om än i sakta mak, skulle jag väl svara på den frågan. Även om "det har vänt nu" och det ska gå mot ljusare tider är det ju fortfarande mörkt vid 16-snåret, men nu har vi varit välsignade med några lediga dagar och alltså kunnat bygga i dagsljus. Hal-le-lu-ja. Ja, det går ju inte FORT för det, men häng med i händelseutvecklingen:

 

 

Innerväggar sätts på plats. Vi har valt OSB-skivor som både golv och
innerväggar. De ska sedermera målas, men främst sågas och passas in
i alla skrymslen och vrår. Alla skarvar ska också tätas med fogmassa.
Ett evighetsarbete som vi hittills bara sett början av. 

Här står jag i uthuset och målar de OSB-skivor som ska bli golv. Använder
stallfärg från Granngården för att förhoppningsvis få en tålig yta som inte
ska ta stryk av frätande hönsspillning (ska förstås ha strö ovanpå, men ändå).
Den blev rätt mycket blankare än förväntat, men det kanske ändrar sig när
den torkar. Är mycket glad över att det är plusgrader och att man kan
stå och måla med öppen dörr, för det luktade verkligen som att thinnertrasan
vandrar mellan husen.

Annars är det mycket med att pussla ihop småbitar nu. Den här klossen
längst ner i bild ska det så småningom fästas en hörnbräda i. Den
heter säkert någonting med knut, men det var inte en glosa som låg
extremt lättillgänglig i mitt ordförråd, tydligen. Kan ju även nämna
att det här är den tredje DJÄVLA klossen som jag skruvar fast på
 samma ställe. Första blev för lång (oklart om det var jag eller min man
som mätte fel, ingen vill riktigt ta på sig skulden) och den andra sprack.
Och sen undrar folk varför allting tar sån tid?

 

Ja, men nu börjar de sista bitarna av fasaden ramla på plats. Allt
det här har förstås krävt oändlig tid med att mäta, räkna ut och såga,
men på bild ser det ju mest ut som att det bara är att spika fast lite
bräder så är det klart. NOTE TO SELF: Det funkar inte så.

Ja, sen tog alla bräder slut och vi fick göra en utflykt till Lantmännen
för att köpa mer virke, och sedan blev det mörkt och det gick inte att
göra mer den dagen. Imorgon kommer jag att kapa och grundmåla
virket och sedan ska det torka innan det går att göra något. Alltså
lär det väl inte hända något mer som är värt att dokumentera förrän
tidigast på lördag, men stay tuned för the spännande fortsättning just
as usual.

Solsidan

Var på bio igår och såg Solsidan. Den har ju fått så himla bra recensioner och jag älskar tv-serien, men jag tyckte nog inte att filmen var någon jättehöjdare precis. Kändes som att det var rätt mycket transportsträckor mellan roligheterna, och att en del grejer blev lite väl utdragna och överdrivna. Den får tre taxeringskalendrar av fem möjliga.

Hajar du?

Googlade Hajen eftersom den visas på tv ikväll och ingen av oss kom på vad forskarkillen hette (Richard Dreyfuss, reds anm). Läste då i samband med det att det gjorts en undersökning på något universitet i USA där man kommit fram till att man, enbart genom det adrenalinpåslag som filmen framkallade, förbrände 161 kalorier, vilket är ungefär lika mycket som en halvtimmes promenad.

Jodåsåatteh. Tar väl och öppnar upp den där Aladdinasken nu då. Over & out.

Det juliga livet

Ska man ge ett litet livstecken ifrån sig kanske? Ja, det kan jag väl göra: I'm alive. Har alltså överlevt julhelgen utan några som helst problem. Trickset: att handla klart alla julklappar innan december samt inte göra sån djävla grej av julmaten utan bara ta med det göttaste. Nu var det enkelt för i år var det bara jag och min man och vi är av samma åsikt om vad som är det göttaste förutom att han vill ha sill och jag vill ha kål, men den diskrepansen kan man ju kanske leva med. Blir kanske lite svårare att förhålla sig avslappnat till det hela om någon i familjen anser att det göttaste innefattar ett julbord som hämtat ur Fanny och Alexander och kräver att det ska vara dukat och klart i samma sekund som Bengt Feldreich börjar råma om stjärnan i det blå. Men då tycker jag att man allvarligt bör överväga sin situation.

Imorgon kommer mamma, syrra och svåger för att fira jul med oss, barn och barnbarn. Sådär på annandagen är väl ingen jättesugen på julmat så vi (jag och min dotter) bestämde att vi kör brunch istället. Svågern är glutenintolerant så jag erbjöd mig att fixa det glutenfria och köpte en påse glutenfri mjölmix på Konsum och skred till verket. Gjorde en pajdeg som blev både torr och smulig, samt stekte plättar som långsamt drev mig till vansinnets rand eftersom de verkligen inte uppförde sig som normala vetemjölsbaserade sådana utan föll isär och flöt ut över kanten och hade sig. Tur ändå att jag gjorde plättar och inte pannkakor som jag först tänkte, för då hade jag nog slängt ut hela skiten genom fönstret. Utan att öppna först. Den som frivilligt utesluter gluten i sin kost måste ju vara såna som gillar att lida.

I övrigt har det väl inte hänt någonting av vikt och värde. På onsdag ska vi förhoppningsvis börja såga till golv till hönshuset och måla det, sedan ska det väl torka i tusen år och sedan...kommer det kanske ett blogginlägg om det. God fortsättning som man väl säger.

Till stallet istället, vecka 51

Var och red i tisdags i det som skulle bli vår nya grupp men som vi bara hann rida i en gång innan det var dags att byta igen. Hade Bulldozern, vi red en jätterolig övning som var så här: Man kom på fyrkantsspåret, gjorde en U-sväng i skritt vid långsidan så att man kom på typ kvartslinjen och där skulle man först göra halt vid en bom så att hästen hade framhovarna men inte bakhovarna över den, och sedan ny halt vid en annan bom precis när hästen fått över bakhovarna. Sedan vidare i trav över bommar, avsaktning till skritt vid kortsidan, ny U-sväng upp på medellinjen där det stod koner som man skulle rida först i slalom och sedan skänkelvikning mellan upp till nästa kortsida. Ny U-sväng på nästa kvartslinje och sedan var det först skritt och halt mellan två bommar på två olika ställen, sedan övergångar till trav och galopp på samma ställe, avbrott till skritt och U-sväng från kortsidan och där var det ett litet hinder som skulle hoppas i trav, landa i galopp, avbrott till skritt innan kortsidan. DET VAR MYCKET ATT HÅLLA REDA PÅ, kan jag väl säga. Perfekt övning för Bulldozern, hon behöver att det händer grejer hela tiden. Precis när hon var precis så på tårna och lyhörd som jag ville ha henne så var det dags att avbryta för en "liten tävling". Då skulle vi plötsligt hoppa ett nytt hinder som bestod av två hinderstöd och tre "sockerbitar". Ja, det var ju inte så svårt. Men sen plockades först hinderstöden bort och så småningom en sockerbit i taget så att hindret till slut blev skitsmalt. Jag klarade två och var nästan bergsäker på att jag skulle klara en också, för det kändes som att linjen blev bra och att Bulldozern var stabilt inramad mellan hand och skänkel, men antar att jag släppte stödet någon sekund för tidigt och då slank hon åt sidan. Det var för övrigt bara en som klarade att hoppa bara en sockerbit, så man var knappast ensam om att ha dansat vid sidan om.

Så här ser sockerbitar ut, för den som mot förmodan inte vet
det. Fråga mig inte varför de kallas för sockerbitar, för det är ju inte
det minsta likt, men jag har aldrig hört någon annan benämning.

Är i alla fall sjukt nöjd med nya ridläraren, det är kul med lektioner där det händer grejer hela tiden och där man inte bara får sitta och harva runt fyrkantsspåret i arbetstrav. Nu ska vi ju börja rida på högsta nivån nästa termin. GULP. Inbillar mig att jag egentligen bara är bra när jag rider Bulldozern och att allting annat är lite fejk. Och tänk om de hoppar skithögt? Har inbillat mig att jag inte har några problem med att säga ifrån om jag tycker att det blir för läskigt, men jag kände TÄVLINGSDJÄVULEN gripa tag i mig i sockerbitsövningen så så mycket för den självbevarelsedriften. Nu är ju kanske stående sockerbitar på sin höjd 60 cm höga, så det var ju inte som att jag gav mig ut på en trestjärnig terränghoppningsbana med livet som insats. Men ändå. Ramlar man av när man är ung så blir man oftast bara lite mörbultad om man inte har väldig otur. Ramlar man av i femtioårsåldern så vågar jag inte riktigt tänka på vad konsekvenserna kan bli, men det kommer att innebära rejält med smärta, den saken är nästan hundraprocentigt säker.

Aja, den dagen den sorgen. Nu är det jullov och nästa ridtillfälle blir inte förrän nästa år. Hoppas på en bra grupp och att jag får fortsätta med Bulldozern.

All Inclusive

Var på bio igår och såg All Inclusive, svensk komedi som jag på förhand gissade skulle vara förutsägbarast* av alla förutsägbara filmer. Det stämde till ungefär 100 %, men eftersom förväntningarna var därefter så kan man ju inte precis påstå att det var någon direkt besvikelse. Filmen handlar om två vuxna systrar, en präktig och ordentlig och en slampig slarvmaja, som ska fira sin mammas 60-årsdag genom en All Inclusive-resa till Kroatien. Några dagar innan resan kommer mamman på pappan med att vara otrogen och nu ska de skiljas, så hon är ju inte jätteglad. För att muntra upp henne betalar den slampiga systern en bartender (som hon själv har varit i säng med kvällen innan) för att han ska flirta lite med mamman och få henne på banan igen. Det gör han, men så uppstår ÄKTA KÄNSLOR från båda parter, sen avslöjas förstås alltihop, alla blir ledsna, ingen vill prata men sen ordnar sig allting på slutet ändå.
Den var ändå helt okej som lättsam underhållning och man fick skratta och äta popcorn. Sämre onsdagskvällar kan man ju ha. Det är dock omöjligt att höja filmen till skyarna just p g a förutsägbarheten, så den får ändå bara två solskyddsfaktorer av fem möjliga. 


* Jag vet att det heter "mest förutsägbar", men det lät roligare såhär.

All I want for Christmas is att slippa höra Mariah Carey råma om julen på bilstereon

Ni kanske undrar vad jag gör på min glammiga semester? Eftersom jag är en människa som gillar att ligga i framkant med allt har jag såklart fixat alla julklappar för längesen. På riktigt. Så det behöver jag inte stimma omkring med, och igår betade jag ju av helvetet på jorden, a k a Ica Maxi dagen efter pensionsdags. Eller vad det nu var som gjorde att alla sjuttioplussare samlades på ett och samma ställe i samma veva som jag råkade ha vägarna förbi. Ja, men igår var jag ju hos en veterinär med gubbhunden Boris för att ta blodprov. Idag var jag med alla tre hundarna hos en annan veterinär för att de skulle vaccineras. Och på fredag ska jag till en tredje* veterinär med Hilding eftersom han har haltat på ett bakben till och från ett bra tag och aldrig verkar bli bättre.  Tur att jag redan köpt alla julklappar för ska det fortsätta i den här takten kommer varenda spänn jag tjänar gå till AniCuras högriskkapitalister. Surt sa räven till Agria. Eller nåt i den stilen.

Aja. Ikväll blir det bio med min dotter. Vi ska se All Inclusive, humor med braiga Susanne Reuter. Frågade min man om han ville följa med, men det lät som att han hellre hade skurit upp pulsådrorna med en näve popcorn än att nedlåta sig till att se svensk film. Min son tyckte likadant.  Men det är ju lite deras förlust.


* Nu kanske någon undrar: går inte alla de här besöken att samordna på något sätt? Svaret är att det gör det inte. Jag har försökt. En person som bokar tider på djursjukhuset har försökt. Det är H-E-L-T  O-M-Ö-J-L-I-G-T.

Offermossen

Har läst Offermossen av Susanne Jansson. Berättelsen handlar om Nathalie, som är biolog och som återvänder till sina barndomstrakter för att forska om våtmarker eftersom det finns en gammal torvmosse där. Man fattar ganska omgående att hon har ett starkt barndomstrauma i bagaget, någonting har hänt som hon absolut inte vill tala om eller ens tänka på (vad man inte riktigt fattar är varför hon prompt ska tillbaka dit och inte väljer en annan torvmosse att bedriva sitt forskningsprojekt i, men, tja, då skulle det väl inte ha blivit någon roman). Hon inleder en relation med konststudenten Johannes, och en dag när han är ute och joggar vid mossen blir han nerslagen av en okänd gärningsman. Eller? Kan det vara något övernaturligt väsen där ute i våtmarken? Polisfotografen Maya snubblar bokstavligt talat över ett lik när hon är ute och fotograferar, och det visar sig att det är fler än en som har fått sätta livet till där.

 

Jag tyckte det här var en riktigt bra bok. Bra språk och en balanserad mix mellan det vardagliga och det lite overkliga slash småläskiga. Sedan känner jag väl lite att det är lite väl djupt och konstnärligt mellan varven, själva upplösningen var lite platt och en del trådar kändes påbörjade men oavslutade. Den här boken får fyra humussyror av fem möjliga.  

Ica Maxi, Ica Maxi, fe-e-em dagar innan jul

Vi har en lista där vi skriver upp saker som behöver handlas, och nu hade min man (som står för 90 % av all hundutfodring) skrivit "hundmat" på denna. Vi köper hundmat (Magnusson Meat & Bisquit) på Ica Maxi och det är inte favoritstället på jorden direkt. Men eftersom jag skulle till djursjukhuset med gubbhunden Boris (provtagning för att se så han ligger rätt i dos på sin epilepsimedicin) och det ligger ett Ica Maxi i närheten så tänkte jag att jag skulle slå två flugor i en smäll och beta av det inköpet.

OCH DET VAR ETT STORT MISSTAG, kan jag ju säga. Eftersom jag skulle vara på djursjukhuset klockan 9.00 och bara ta ett blodprov på den snällaste hunden i världen så räknade jag med att det skulle ta max en halvtimme inklusive väntetid som det alltid blir. Det var rätt räknat trots att brandlarmet gick på djursjukhuset och det blev lite rörigt innan det stod klart att det var ett falsklarm. Det stod också klart att parkeringen på Ica Maxi var knökfull klockan 9.30 den 19 december. Var kommer alla människor ifrån? kan man ju undra. Jag har ju semester den här veckan, och alla människor som jag träffar åååh:ar och aaah:ar avundsjukt och ska jobba ända in i kaklet den 23 december verkar det som. Det visade sig dock att de enda på Ica Maxi som var under 70 år var de anställda och så jag då, så det var väl förklaringen till varför resten av kundkretsen inte var på sina jobb. Vet inte om den 19 i månaden är stora pensionsutbetalningsdagen eller om det bara var en slump, men jag såg på riktigt inte en enda människa som var i min ålder eller yngre som inte hade Ica Maxi-skjorta. För övriga verkade Ica Maxi-besöket fylla såväl den social funktionen som kundvagnarna, för överallt stod oldtimers parkerade i små grupper och samtalade om livet, universum och allting. Efter en stund gick de makligt vidare, träffade på nya bekanta och så skulle det stannas upp, händer skulle krånglas ur handskar, det skulle skakas hand och förhöras om hur det stod till medan kundvagnarna stod kors och tvärs och man fick plöja sig fram som pansarkryssaren Potemkin genom gångarna. Hittar ju inte så bra på Ica Maxi eftersom jag aldrig är där, så jag fick ju verkligen gå exakt överallt för att få ihop det jag skulle ha förutom hundmaten. Kundvagnen var av modell svårstyrd, jag hade tjocka vinterkläder på mig så det hela var en väldigt svettig och jobbig historia.

Kom hem, packade upp och in allting i skåp och frys, bar in ved, matade småfåglarna och är nu officiellt H-E-L-T S-L-U-T. Föreställer mig nu att jag inte ska sätta min fot i någon affär för annat än max något enstaka småinköp på denna sidan nyår. All sympati till de stackars människor som jobbar inom handeln så här års.       

Star wars - the last jedi

Vi var på bio igår och såg Star Wars - The Last Jedi. Filmen tar vid tämligen exakt där Star Wars - The Force Awakens, som vi såg för två år sen, slutade. Det var samma gamla vanliga visa som då, universum hotas, krig pågår, Luke Skywalker känner sig misslyckad som Jeditränare och ska aldrig mer befatta sig med detta men kommer på bättre tankar efter idogt tjat av Rey som bär på den oförlösta Kraften och behöver vägledning. Kylo Ren, eller Ben Solo (Han Solo och prinsessan Leias onda son), är ondare än någonsin, MEN det finns en god sida också. The supreme leader, figuren med en ytterst oklar agenda, är mer ondskefull än någonting annat i hela universum men motståndsrörelsen kämpar tappert på mot alla odds under ledning av prinsessan Leia. Skojiga små figurer, som till exempel droiden BB-8, uggleliknande fåglar och glittriga hundar, piggar tillsammans med Chewbacca, C3-PO och R2-D2 upp den i sanning rätt så tröstlösa kampen mellan gott och ont som ändå är väldigt gångbar på bioduken. Man rycks med vare sig man vill eller inte, så det är väl en hyfsad blandning av rätt så skickligt hantverk och billiga effekter. Tycker dock att man kan skära bort lite av alla evighetslånga scener där rymdskepp flyger, skjuter och kraschar som det var mer än gott om. Filmen var ändå över två och en halv timme lång så det hade gått att kapa lite där tycker jag. Sen hade jag hoppats på att Han Solo som genom ett mirakel skulle visa sig, men det gjorde han inte. Det var väl den största besvikelsen. Det där när karaktärer dör i Star Wars känns ju lite förhandlingsbart, ungefär som i Alien, så hoppet är väl inte ute så länge Harrison Ford är i detta livet. Nästa film kommer 2019, så den som lever får se. Den här filmen får fyra allgalaktiska gurgelbrännare av fem möjliga.  

Enkelstöten

Alltså, är det NÅGON som mot förmodan har missat TV4:s serie Enkelstöten så känner jag nästan att lyllo er som har en så bra serie framför er. När jag var liten såg jag Dubbelstötarna på tv, jag minns den lite vagt som att det var Björn Gustafsson, a k a drängen Alfred i Emil i Lönneberga, som här var en studierektor skulle råna en bank tillsammans med nån annan gubbe, och de klantade till det hela tiden. Måttligt intressant för en 12-åring eller vad jag kan ha varit då, men det var väl en sån där serie som hela familjen samlades kring i brist på annan underhållning eftersom det bara fanns två tv-kanaler. Men Enkelstöten? Den är fan i mig G-E-N-I-A-L. Lotta Tejle och Sissela Kyle är så djävla, djävla bra. Andra roller också såklart (även lite roligt att nämnde Björn Gustafsson dyker upp i en liten biroll), kanske speciellt de två mc-gängs-wannabeerna. Nu är det bara ett avsnitt kvar och det sänds på torsdag. Sen blir det tomt i tv-tablån. SE DEN, är mitt handfasta råd till er som alltså inte gjort det än.  

Depp över uteblivet brons

Jaha, nu är VM över och det gick åt helvete för Sverige. NÄDÅ. En fjärdeplats är fan i mig inte dåligt (om än förtretligt när bronset var inom räckhåll) och Sverige spelade fantastiskt bra hela tiden (möjligen med undantag för matchen mot Polen i gruppspelet, men den såg inte jag så det kan jag inte uttala mig om), kom igång lite knackigt i bronsmatchen mot Holland, låg under med sex eller sju mål i halvtid, gjorde en F-A-N-T-A-S-T-I-S-K upphämtning i andra halvlek där det gick säkert en kvart utan ett enda holländskt mål (för er som inte ser handboll så blir det normalt sett mål var och varannan minut, så en mållös kvart från ett lags sida är otroligt sällsynt om det inte är så att ett landslag skulle möta Knäckebröhult Oldboys, typ). Jaha, så ett tag ledde Sverige andra halvlek och allting var otroligt jämnt och spännande, men de sista fem minuterna gick det inte riktigt Sveriges väg. En räddning från motståndarna, en felaktig passning, ett lyckat avslut, på ett par minuter slogs spikarna in i den svenska fjärdeplatskistan. Så surt. Men det är ju det som lite är charmen med handboll också, att det kan gå att vända ett gigantiskt underläge och ändå vinna (även om Sverige inte gjorde detta i just denna matchen, men det var ändå fullt möjligt), och framför allt att vad som helst kan hända på ingen tid alls.

Aja, det var ändå bra kämpat. Det har ju funnits år där Sverige åkt ur redan i gruppspelet, och det har ju funnits år där Sverige inte ens lyckats kvala. Så en fjärdeplats i VM är inte fyskam. Nu laddar vi för herrarnas EM i januari.

Bygga hönshus - an epic movie, part 15

Nu lackar det mot jul. Har lite svårt att fatta att det är julafton om en vecka, hur gick det till liksom? Om Josef och Maria skulle ha haft vägarna förbi för att skattskriva sig och istället blivit tvungna att leta efter ett lämpligt stall att föda Jesusbarnet i så hade de inte haft mycket att hämta hos oss. Men HÄNG MED i händelseutvecklingen:

Dörrkarmen kom på plats! Sedan visade det sig att hela hushelvetet var
lite snett (vad väntar man sig när man bygger i en sluttning och ovanpå
nån gammal indiansk begravningsplats?), därför fick min man snickra
ihop ett kors för att göra det sneda mer rakt. Det mässades BRING OUT
YOUR DEAD rätt friskt medan korset bars fram till huset. Tveksamt om
det gjorde någon nytta, men det kanske skyddar mot onda andar? Kan ju
behövas, skulle jag vilja säga.
PS: Om ni undrar varför det står en kundvagn främst i bild så kan jag berätta
att det är en avkapad sådan som något snille gjort om till "fåtölj". Jag köpte
den för en tjuga i soptippens återvinningsbutik för en herrans massa år sen.
"Men en kundvagn kostar ju bara fem kronor när man tar den på Maxi",
sa min dotter då. Det tycker jag fortfarande var rätt roligt sagt. Som fåtölj
betraktad är den dock rätt värdelös. Dock har den visat sig vara bra att
lägga grejer på när man bygger.

Och så kom en fönsterkarm också på plats. Sedan följde en lång och trist
period där det skulle fästas en regel mellan dörrkarm och fönster, under
vilken jag mest stod och tittade på och frös om händer och fötter i väntan
på direktiv som aldrig kom. Jag mätte lite med vattenpasset ibland.  

Så här kommer det att se ut när fönstret är på plats. Det är det dock inte
än p g a att gångjärnen ska skruvas fast i karmen och det var visst inte
läge att göra det förrän fasaden var på plats (tror jag det var). Man får
föreställa sig hur det kommer att se ut med rutan på plats genom att tänka
bort min mans arm. 

Lite fasad kom också dit, med betoning på lite. Dessvärre har vi inga fler
bräder som är målade just nu, och eftersom det är minusgrader
 så är det inte precis läge att ställa sig och måla fler. Och om man målar
dom inomhus så riskerar man att bräderna slår sig när de torkar.
Så just nu är det MYCKET OKLART när resten av fasaden
kan komma på plats. Samma status för dörren, som visserligen
är målad, men dörrfodret, där gångjärnen ska fästas, är det inte.
Stay tuned for the spännande fortsättning.

Deppar över utebliven finalplats

Nä, det gör jag inte längre även om fredagens förlust mot fransyskorna sved. Hade inte sagt något om de förlorat med sådär 10 mål för då är man ju inte bättre än så. Men en så himla jämn match och bara förlora med ett par mål efter sextio intensiva minuter, det var surt.
Men aja, bara att ladda om för dagens bronsmatch. Medalj punkt nu, please. 

Nu tändas tusen jullov

Vill bara meddela världen att jag har påbörjat min episkt långa julledighet nu. Har programmerat in meddelanden på både jobbmail och jobbtelefon att mig ser ni fan i mig inte röken av förrän den 8:e januari (inlindat i lite professionellt lull-lull).

Har hittills idag: sovit länge, ätit frukost, städat i uthuset, huggit ved, pratat i telefon, löst korsord, ätit lunch. Om en stund ska jag på massage. Lider inte nämnvärt av detta livet just punkt nu.  

Till stallet istället, vecka 50, pt 2

Igår var det hoppning. GULP upphöjt till tio, skulle jag ha sagt om det för kanske så lite som ett halvår sen. Men det verkar, peppar peppar, som att den värsta hopprädslan har släppt? Ju fler gånger man gör något och det inte går åt helvete desto mindre anledning till oro, antar jag. Nu har vi verkligen inte hoppat några jättehinder, igår hoppade vi en bana som jag tänkte nog var 40 cm, men den visade sig vara 60. Men vad är 60 cm, det är väl lätt C för en B-ponny, typ och detta var ju på stora hästar (eller ja, jag hade ju Bulldozern som faktiskt är en D-ponny på pappret, men ingen skulle nog komma och påstå att det var HÖGT). Men det kändes bra och inte nervöst. Första gången jag hoppade i år var det ett kryss på kanske 20 cm, men det kändes som att det var minst Grand Prix-nivå. Bra att det börjar kännas på andra hållet istället, skulle jag väl vilja säga. Sen räcker det förstås med en tvärnit eller en liten avtrillning så är man tillbaks på ruta ett igen, men den dagen den sorgen.

Breaking news, ska byta grupp IGEN. För ett tag sedan började jag ju sondera terrängen och fick rätt så omgående napp och allt var frid och fröjd och vi skulle börja där nästa vecka. Blev dock uppringd av min ridlärare häromdagen och fick höra att vi, jag och min dotter, "var så pass duktiga att vi kunde gå i en 4:a" (som är högsta nivån). Så det ska vi göra efter nyår! Rätt så raskt marscherat från att ha varit en extremt mesig återvändare i början av året. Nu tror jag helt ärligt att det inte direkt handlar om att vi skulle vara så djävla outstanding (i alla fall inte jag), utan mer om att folk som slutar har en tendens att göra det när terminen slutar, och då ska det flyttas runt lite på de som är kvar så att det ska bli lite jämnare fördelning i grupperna. Dock: det kunde ju hetat att "vi tycker kanske att en 3:a är lite för svår för er, så..." så man får ju vara glad för det lilla.

Jerusalem, vem fattar någonting?

Men herregud vilket himla liv det är om Jerusalem nu då. Känns ju som att alla är och rycker och sliter i den stackars staden, och nu har Donald Trump sagt att det är Israels huvudstad och därmed basta. Själv har man ju fått lära sig via svettiga och mödosamma SO-lektioner på högstadiet att Israels huvudstad heter Tel Aviv, men vem är man att komma och säga emot en cirkusclown från Amerika? Som med allting som rör den regionen är det extremt invecklat och tillkrånglat och infekterat och jag känner bara att jag ORKAR INTE helt och hållet sätta mig in i vad det rör sig om.

Men tydligen så är judarna världen över i allmänhet och i Israel i synnerhet jätteglada eftersom de själva har tyckt att Jerusalem, som inom judendomen är en helig stad, ska vara Israels huvudstad istället för träliga Tel Aviv, som FN eller nån har bestämt ska vara det. Om judarna får en huvudstad (eller i alla fall ett erkännande av densamma) som de har suktat efter sedan 1948 eller däromkring, då kan man ju förstå att palestinierna, som ju blev av med delar av sitt land p g a bildandet av staten Israel, härsknar till eftersom man på samma svettiga SO-lektioner har lärt sig att Jerusalem ändå är Palestinas huvudstad (det fick man nog till och med lära sig i söndagsskolan om jag inte minns fel, men gamla testamentets geografi är BANNE MIG inte så lätt att hålla koll på. Det är Kanaans land och Judéen och Galiléen och Filistéen och så alla landområden som Israels tolv stamfolk skulle ha, det är hundra gånger värre än Sagan om Ringen om ni frågar mig). Jerusalem är ju en helig stad även inom islam, så nu tjurar muslimerna för att de tycker att de har blivit snuvade på denna godbit i Mellanösterngottepåsen. Om jag förstått det rätt så består det palestinska folket dessutom BÅDE av muslimer och kristna, så hur man än gör så lär ju ingen bli direkt nöjd. Sen fattar ju inte jag riktigt varför någonting skulle bli mer sant bara för att Donald Trump uttalar det, men det var ju inte precis som att det var lugnt och stilla i området kring Gaza och Västbanken innan den där hovnarren i Vita Huset klampade in i det getingboet och rörde om med sina statements.

Sen kan jag ju rent generellt tycka att kan de för helvete inte bara KOMMA ÖVERENS OM HUR DET SKA VARA där nere? Den här konflikten har ju pågått sedan urminnes tider och det är ju inte så att en lösning verkar stå runt hörnet och vänta, det går ju inte en dag utan att det rapporteras om oroligheter, nya oroligheter och ännu fler oroligheter. Och döda. Det är väl ett rent under att det ens finns något kvar att kriga om, så många som dör i bombdåd och terrorattentat och eldstrider, och då tänker jag att kanske 95 % av det som händer filtreras bort i nyhetsflödet som ointressant för svenska folket.
Så här kan det ju inte fortsätta? Dela upp skiten i tre lika stora delar, ge judarna en del, muslimerna en annan och de kristna en tredje och sedan kan nu sluta upp att löjla er på det där viset, är mitt budskap* till världen idag.

Sådärja, nu var det sagt. Antar att min karriär inom FN inte precis kommer att gå spikrakt uppåt.



*Alternativt: skippa all religion eftersom den ändå bara leder till krig och förtryck och elände och misär.

Blå villan

Har läst Blå villan av Eva Frantz, en berättelse som börjar med att en ung "livsstilsbloggares" femårige son hittar sin mamma nedslagen på det (antar jag) såpskurade trägolvet i det pittoreska och varsamt renoverade gamla huset som de bor i. En polis med det klämmiga namnet Anna Glad tar tag i utredningen av detta och det visar sig att bloggerskan blivit hotad till livet ett antal gånger via sitt eget kommentarsfält. Dock finns det en hel drös med människor som har motiv så det finns mycket att utreda: dumpad exmake, våldsam styvfar, traktens småföretagare som har pekats ut som miljösvin i bloggen, en mystisk gubbe som smyger omkring, ett nättroll, listan kan göras lång och det blir många trådar för Anna Glad att nysta i.

Det här var ändå en helt okej bruksdeckare. Den utspelar sig i en mindre stad i den svensktalande delen av Finland, och språket kändes lite kantigt och klumpigt till en början med, grovt tillyxat liksom, men det ger säkert det hela en autentisk touch. Berättelsen i sig var väl rätt spännande, och av pusseldeckarkaraktär, däremot känns det lite tröttsamt att det verkar vara en naturlag att en polis oavsett var den befinner sig i världen MÅSTE ha 1. trassligt privatliv, 2. lite svårt med tekniken (i det här fallet en krånglande telefon som laddar ur sig och dör, helst vid kritiska tillfällen), 3, konstant ont om tid (hinner aldrig fixa en ny telefon, hinner inte träna, hinner inte duscha etc), så just karaktärerna var väl inte direkt nyskapande om ni frågar mig. Och själva upplösningen kändes i mina ögon lite väl gjord. Och att förövaren glatt skulle sitta på polisstationen och hålla världens anförande kring motiv och liknande så fort hen visste att det var kört, det kändes väl ändå rätt så osannolikt. Och en del lösa trådar blev lämnade åt sitt öde. Och det avslutande kapitlet, som var upplagt som att det skulle överraska, det var så förutsägbart att det kändes nästan skrattretande. Men ja, gillar man deckare (och det gör jag) så kan man vara beredd att förlåta ett och annat. Den här boken får ändå tre handbojor av fem möjliga.

Till stallet istället, v 50, pt 1

Den här veckan blev det ingen drop in-ridning i måndags p g a att jag och Jenny skulle träffas och dricka vin och tala ut om livet och universum och allting, och det är en så viktig aktivitet som är så svår att få till så när vi väl hittar en gemensam lucka i våra späckade scheman så får nästan allting annat stryka på foten. För min del var det väl ingen enorm uppoffring eftersom jag visste att jag skulle rida igen ett missat ridtillfälle på tisdagen. Igenridningen skulle ske i den nya gruppen som vi ska börja i nästa termin. Eller, nu visade det sig att det faktiskt fanns plats redan från och med nästa vecka, så vi kör på den varianten istället.

Jag fick ha Bulldozern, och det var en så sjukt rolig lektion! Först var hon lite överladdad och stark, för det hade varit hoppning lektionen innan och det tycker hon är så himla kul. Men hon lugnade ner sig och blev jättefin. Vi red först en övning som gick ut på att vända rätt upp vid C, rida skänkelvikning i sicksack mellan koner på medellinjen och sedan vända varannan gång vänster och varannan gång höger vid A, vände man till höger så var det skritt-travövergångar på långsidan ner till C, vände man till vänster så var det galoppfattningar och övergång till trav på den långsidan. Efter det vände vi snett igenom i trav och gjorde skänkelvikning under lättridning (sjukt svårt) och sedan tempoväxlingar på långsidorna. Sedan red vi på volter och jobbade mer med övergångar och slutligen var det galoppfattningar från skritt. Gick bra i höger varv, i vänster varv som vanligt lite sämre och sedan kom vi till det läget när Bulldozern blir överladdad för att andra hästar får galoppera men inte hon, så det var rätt svårt att få till den där skritten mellan fattningarna för då skulle hon bara takta och tvära och ville kasta sig iväg. Aja, någon fattning blev väl åtminstone hyfsad, men där finns ju lite att jobba på om man säger så. Men sjukt kul lektion och idag har jag t-r-ä-n-i-n-g-s-v-ä-r-k som heter duga. Fick en bra känsla för gruppen så det ska bli jättekul att rida i den fortsättningsvis. Enda minuset är att det är sista lektionen för dagen och förutom att ta hand om hästen man ridit ingår det även att kvällsfodra hela stallet efteråt. Så jag är inte hemma förrän efter mitt normala läggdags och det känns ju lite halvtungt idag. Men jag skyller det på att min man stod i duschen när jag kom hem, och det kändes som att han stod där halva natten innan jag kunde få komma till tvagning, plus att jag var "lite uppe i varv" så jag kunde inte somna på direkten efteråt. Men det är väl helt enkelt smällar man får ta.

Ha-ha-ha-haaaandboll

Igår hann jag se nästan hela kvartsfinalen mellan Sverige och Danmark och den var ju så grymt spännande att jag kom på mig själv med att liksom halvligga över soffbordet i ett försök att hjälpa till göra mål. Nu behövdes tack och lov inte denna högst tvivelaktiga insats från min sida utan Sverige klarade ju av att vinna på egen hand. TUR FÖR MIG, eftersom jag var tvungen att åka till stallet när det var tio minuter kvar och det var inte alls lika lätt att hjälpa till i anfallsspelet via Radiosporten. Dessutom var det himla nervöst, för Sverige ledde med fem mål när jag kände att nej, nu djävlar MÅSTE jag faktiskt ge mig iväg, och på den tiden som det tog för mig att åla mig in i ridbyxorna och rusa ut och sätta mig i bilen hann danskorna dänga in tre raka mål. Så det var nervösa sista minuter, men det gick ju vägen ändå. Så himla roligt! Nu blir det Frankrike i semifinal på fredag. N-E-R-V-Ö-S-T är väl bara förnamnet. Heja Sverige friskt humör!

Handboll, heja Sverige

Har visst glömt att blogga om det pågående handbolls-VM:et. Äntligen får ju damerna lite medialt utrymme också, vilket inte är en dag för tidigt, dock har flera av matcherna i gruppspelet gått på tider där jag inte har varit i närheten av en tv och då är det ju lite svårt att sno ihop entusiastiska blogginlägg.

I fredags såg jag dock svenskorna rätt så oväntat tvåla till favorittippade Norge och vinna gruppen, och nu ikväll var det Slovenien som åkte på rejält med däng i åttondelsfinalen. G-Ö-T-T! Klagar absolut inte på ospännande matcher när det är vinna eller försvinna, känns fint att Sverige leder med minst sju mål genom hela andra halvlek och det trots att några av de rutinerade fick vila sig i form. 33-21 slutade det utan att pulsen gick upp nämnvärt hos undertecknad. Nu blir det väl Danmark i kvartsfinal? Kan ju bli en rysare som jag eventuellt missar (beroende på hur dags den sänds). Heja Sverige friskt humör!

Tjockdrottningen

Har läst Tjockdrottningen av Moa Herngren. Berättelsen handlar om Annie, som väger över 200 kg och övertalas att vara med i dokusåpan "Du är vad du väger" där hon blir Tjockdrottningen med hela svenska folket. Den handlar också om människorna i produktionen kring programmet, men mest av allt handlar det om hur falskt och förljuget och ytligt allting är. En såkallad samtidsroman, skulle man väl kunna säga. Helt okej för mig, men inte mycket mer än så. Tyckte språket var lite halvslarvigt och karaktärerna rätt så stereotypa. Sen var det väl en bra känga till den här trenden att allt ska vara perfekt och den som får flest likes när den dör vinner, men slutet kändes lite rumphugget på något sätt, som att det fanns mer att berätta men inspirationen eller tiden eller pengarna tog slut. Den här boken får tre kilokalorier av fem möjliga.

Till stallet istället, v 49, pt 2

Igår var det ridning, jag hade Bulldozern och vi skulle ha "markarbete mot hoppning", vilket innebar trava över bommar, trava över upphöjda bommar samt travhoppa några språng. Allt gick bra. Bulldozern är en KLIPPA när det gäller hoppning, det är i princip bara att sitta på och styra och själv kände jag att jag red bra vägar och följde med bra. Tyckte dock själva upplägget var lite halvtrist, så jag kände mig inte enormt euforisk efteråt. Faktiskt kändes det allra bäst när vi joggade av efteråt. Då brukar Bulldozern vilja pinna på utav bara attan så att det bara går fortare och fortare, men nu gick hon lugnt och balanserat och i jättetrevlig form...och precis då var lektionen slut. Så typiskt, men men.

BREAKING NEWS dock, ska snart byta grupp! Ska börja rida för självaste Ridskolechefen. Det känns väldigt bra, men prestationsmänniskan i mig känner även: GULP! ibland. I nuvarande gruppen spelar det ju nästan ingen roll vad man gör, man är ändå "bland de bättre". Den tiden lär ju vara fet-förbi nu. Men aja, ska man utvecklas måste man ju ta sig ur komfortzonen. Har jag hört. Säger det ibland till andra, men är uppenbarligen inte alltid jättepigg på det själv.

Men det är ju i alla fall fredag

Den här veckan lär inte gå till historien som festligast i världen, den saken är klar. Så mycket bök for nothing liksom, bara för att ett rejält däck i gummi tydligen inte tålde att nudda vid en trottoarkant. En dag den här veckan var jag och min dotter "på stan" för att köpa kläder till barnen. Hennes alltså, mina barnbarn. Ja, de får mjuka paket i jul. Och hårda, men dom har jag redan klickat hem. Älskar allt man kan handla på nätet lika mycket som jag hatar att gå i affärer. Har knappt satt min fot i stan sen...ja, kan det ha varit i början av december 2016? Inte alls osannolikt om ni frågar mig. Nu var det här mitt på dagen mitt i veckan och det var inte alls mycket folk ute och allt var klart på mindre än en timme, men jag tål uppenbarligen inte att baxa mig genom Bermudatriangeln H&M, Kapp-Ahl och Lindex (som var allt vi mäktade med). Kom hem (med buss) och DOG p g a en kombination av pms, huvudvärk, trötthet och cirka ett års ackumulerad jobbstress (som borde avta nu när det lugnar ner sig på jobbet, men det känns som att den baljan är rätt så full och att det har blivit stopp i avrinningen på något sätt. Aja, det löser sig väl). Så medan min man först åkte och ordnade med att rätt hjul hamnade på rätt fälgar och sedan bytte alla däck på min bil (för extrahjulen var i bäst skick och de bästa hjulen ska enligt uppgift sitta bak på en framhjulsdriven bil för att...eh, minns ej varför. Men det fanns en anledning) så låg jag i fosterställning som någon djävla Kameliadamen. Hade dock burit in ved, slagit in alla julklappar samt städat badrummet innan jag unnade mig detta lilla sammanbrott.

Som om det inte var nog med elände så fick gubbhunden Boris ett ep-anfall, det första sedan han började medicinera för drygt två år sedan. Tyckte inte riktigt det gav med sig, och den som vill föreställa sig något otäckt kan googla "status epilepticus" och för er som inte vill googla så kan jag berätta att det är epileptiska anfall som bara avlöser varandra och (det känns som att de) aldrig tar slut, vilket såklart är jättepåfrestande för kroppen. Detta drabbade gubbhunden för ett par år sen och det var verkligen ingen lek (tur i oturen så var vi på djursjukhuset när det hände, för han fick sövas ner och ligga nersövd ett bra tag för att så att säga komma på banan igen). Sedan dess har han som sagt varit anfallsfri, men det är min mardröm att det ska hända igen och att man ska vara tvungen att köra fem mil till djursjukhuset med en krampande hund i bakluckan. Ringde och rådgjorde och de tyckte att vi kunde komma in och så fick han bli kvar ett dygn för observation. Nu är han hemma igen och har fått öka sin medicindos och jag hoppas att det håller sig så. Gubbhunden är 13½ år, vilket för en stor hund är något i stil med 95 människoår och jag fattar ju med att han inte har jättelång tid kvar, men jag tänker att när den dagen kommer ska det ske under lite ordnade former och inte med inslag av epilepsi-dramatik. Aja, den här gången gick det bra i alla fall, men upplevelsen la sig inte precis på pluskontot för den här veckan.

End of gnäll för stunden.

These shoes were made for whining

Har ett par Asics gympadojor som jag är mycket nöjd med bortsett från detta: När jag trampar ner med höger fot så hörs ett  pipande ljud. Det är väl någon liten hålighet som egentligen inte ska vara där som luften pressas ur när det kommer tyngd på, tänker jag, så det finns ju såklart en naturlig förklaring till detta fenomen. Men det där ljudet låter EXAKT som när en mus piper. Vet inte hur många gånger jag har stelnat till mitt i steget och trott att nu djävlar är det dags att ringa Anticimex innan jag har kommit på att nävisstnä, det är bara min sko som låter som att den är utsatt för plågsamma djurförsök.

Det trista är när man går runt med andra som man inte känner, till exempel häromdagen när jag hade rundvandring med några Viktiga Människor™ på jobbet och det började låta som en hel muskoloni hade julfest i vår relativa närhet. Är så sjukt svårt att veta om man bara ska låtsas som ingenting och låta Viktiga Människor™ tro att man har skadedjur i lokalerna, eller trassla in sig i en förklaring kring att man har råkat köpa ett par pipande skor (min kvalificerade gissning är dessutom att Viktiga Människor™ inte köper skor av en kvalitet som medför att de piper i falsett för varje steg man tar). Inget av detta känns som ett alternativ för den som vill behålla någon form av värdighet. 
Vad säger egentligen vett och etikett i den här frågan?
Magdalena Ribbing, kom tillbaks, allt är förlåtet.

Bajs och krossat glas, låter som en skiva av Kent

Tänkte idag att den senaste tidens oflyt kanske beror på att jag har vredgat några missunnsamma gudar som jag i och för sig inte tror på, men ibland börjar man ju fan i mig undra alltså. Tänkte idag att jag därför skulle plussa på karmakontot lite genom att helt frivilligt plocka upp en massa glassplitter som ligger lite längre ner på gatan eftersom någon idiot tydligen tyckte att det var läge att krossa en ölflaska mot ett elskåp. Har stört mig på detta ett bra tag eftersom jag på grund av detta får gå på fel sida av vägen några meter för att inte hundarna ska trampa i det, och här sopas gatorna bara en gång per år och det är inte förrän till våren och ingen annan verkar vara sugen på att ta tag i detta. Jag hade ju gjort det om det låg precis utanför mitt hus, men här tänker vi alla uppenbarligen olika (ja, Kexgubben*, jag tittar på dig nu).

Jag tänkte winter is coming och att glassplitter på asfalt är illa nog men glassplitter i nysnö är snäppet värre.  Gjorde således min medborgerliga plikt och gick ner på knä, plockade upp allting, bar hem det och slängde i min egen soptunna (i facket för glasåtervinning såklart). Tänkte att denna lilla insats nog skulle få gudarna lite mer välvilligt inställda till min ringa person. Dock visade det sig att någon av hundarna hade varit lite dålig i magen under dagen, för det första som mötte mig var en matig diarrépöl som jag fick lägga mig på knä och ta hand om. Det var tydligen min dag för att ligga på knä och ta hand om andras avfall och just att torka bajs är ju precis sånt man längtar efter när man slavat som ett as på jobbet och dessutom åkt buss fram och tillbaks till detsamma som ett annat hjon. Så mycket för att försöka styra och ställa med karma alltså. Men någon mjuk liten djurtass slipper förhoppningsvis att bli sönderskuren i alla fall.



* Kexgubben heter såklart något annat, men vi kallar honom för det efter en episod när min man var ute och gick med gubbhunden Boris och mötte en gammal tant med rullator och stor ouppfostrad hund i flexikoppel (sämsta kombinationen om ni undrar) precis utanför det som skulle bli Kexgubbehuset. Stora ouppfostrade hunden drog omkull både tant och rullator i ivern att få hälsa på Boris och min man fick stanna och hjälpa henne upp och fråga hur det gick (inte alls bra, för hon hade nyopererad höft). Då kom Kextanten-to-be utfarandes, och man skulle ju kunna tro att hon var orolig för hur det hade gått för rullatortanten, men hennes enda ärende var att hon ville ge Boris ett kex. Sedan dess har de fått heta Kexgubben och Kextanten. Nu är Kextanten död sedan några år tillbaks och vi vet fortfarande inte vad Kexgubben heter. Han är jättegammal och vill alltid byta några ord om vädret när vi möts, men plocka upp glas som ligger precis utanför hans hus befattar han sig inte med. MEN NU SLIPPER HAN TÄNKA PÅ DET.

Till stallet istället, v 49, pt 1

For till stallet för att ta en dust med Bulldozern igår. Hade samma tur som förra måndagen, att vi bara var två stycken och att vi fick rida för självaste Ridskolechefen. Alltså, hon är SÅ bra på att förklara och liksom utgår från hur hästen är som individ när hon berättar hur man ska göra och när man bara fattat det så blir allting nästan löjligt enkelt.
Vi jobbade på med övergångar och renodling av hjälper och shit vad det gick bra. Galoppfattningar i båda varven funkade jättebra. I höger varv var det nästan bara att lätta en aning i innerhanden och lägga till lite ytterskänkel, i vänster varv (hennes stela) krävdes lite större arrangemang men det blev riktigt fina fattningar. Så himla nöjd! Lite sidvärtsrörelser hann vi också med och det gick riktigt skapligt för att vara vi.

Har allvarligt funderat på att byta grupp. På vår ridskola är ridgrupperna nivåindelade från 1 till 4 där 1 är nybörjare och 4 är...duktiga. Just nu går vi (vi i det här fallet är jag och min dotter) i en 2:a. När jag tog tag i ridningen igen efter 15 år i träda så låg jag förmodligen på nivå minus 1, men jag tycker nog att jag har skakat av mig den värsta ringrosten vid det här laget, och nu börjar nivå 2 kännas...lite futtig. Förr har jag/vi alltid tänkt att det spelar väl ingen roll på vilken nivå de vi rider tillsammans med är på, för vi kan ju ändå jobba på med att få våra hästar lösgjorda och jobba i rätt form och rida noggranna vägar och sånt där, även om de andra inte nu inte skulle råka vara på den nivån. Men nuförtiden är åtminstone jag starkt böjd att tänka om, för vissa i vår grupp är, för att tala klarspråk, såna satans trögrövar. Vi kan nästan aldrig göra den enklaste övning utan att det blir trafikstockning någonstans eftersom folk helt enkelt bara stannar upp och dumglor när de inte fattar vad man ska göra, istället för att kanske titta på någon annan och göra likadant eller åtminstone bara rida på framåt och hoppas att det ger sig. Gör vi en övning i ena varvet och sedan byter varv och blir tillsagda att göra likadant i det nya varvet finns det dom som beter sig som att det är en helt ny övning. Jag vill inte verka dryg, jag har verkligen full respekt för att det är jättestor skillnad på att ha börjat rida som vuxen kontra att ha ridit (om än lite till och från) sen man var barn. Men jag har börjat bli lite less på att relativt stora delar av MIN lektionstid ska gå åt till att förklara hur man gör när man vänder snett igenom, typ.  Plus att det ofta är så himla tjafsigt så fort vi ska göra något i stil med att kvällsfodra eller släppa ut i hagen eller byta hästar. Plus att varje gång ridläraren förklarat något så är det alltid någon som gapar VAAA, JAG FATTAR INGENTING och så ska allting tas en gång till. Orkar verkligen ej med sånt. Så egentligen är förmodligen inte nivån som det är fel på utan kemin i gruppen, för jag har ridit igen i en annan 2:a och där har alla skött sitt och allt har flutit på hur bra som helst.

Så eftersom man (tyvärr) inte kan ändra på andra människor så får man ju istället göra något åt saken själv, så har jag börjat sondera terrängen kring huruvida det fanns plats i någon annan grupp. En lite bättre då. Ska få besked i veckan. S-P-Ä-N-N-A-N-D-E.

PS. Man vill ju för allt i världen inte verka skrytig, så jag lindade verkligen in min fråga i en massa "det här känns lite dumt, men" och "alltså, det är verkligen inte som att jag tycker att jag är så himla bra" och "det är mest att jag känner att det går så mycket tid åt att förklara saker som jag upplever som rätt så elementära" och då sa Ridskolechefen så här: "Nej, utifrån det jag har sett idag och förra måndagen så ligger du ju inte på någon nivå 2" och då blev jag först lite mallig, och sedan kom jag på att hon kanske menade tvärtom, att jag snarare är på nivå 1 eller till och med lägre!  VILKEN DJÄVLA SKAM om det hade varit så och jag inte fattat det (men det var det tack och lov inte).  Aja. Vi får väl se vad det blir av det här nu då.

Alien Covenant

Min man har en förkärlek för att stå och rota i såna där dvd-fyndkorgar där det i 99 fall av 100 bara ligger skitfilmer. Själv minns jag knappt när jag köpte en film senast, och det säger jag inte för att jag är så ball och laddar ner allt för i de sista skälvande veckorna av nåden år 2017 fattar jag fortfarande inte hur man bär sig åt. Men sen vi skaffade både Netflix och HBO Nordic så känner jag att mitt behov av film och tv-serier är uppfyllt. Men min man tycker annorlunda och hembringar då och då en näve dvd-fodral med för det mesta rätt så undermåligt innehåll om ni frågar mig. Härförleden kom han dragandes med Alien Covenant. Jag har sett de tre (tror jag) första Alienfilmerna och även delar av Prometheus, men jag tycker väl inte att de går till historien som några mästerverk direkt. Stör mig på sjukt många grejer i Alien I och de efterföljande filmerna är verkligen inte mycket bättre, men min man insisterade på att det skulle bli "en mysig science fiction-kväll" och tja, man ska ju ha ett öppet sinne. Rättar mig själv, när det gäller Alien-filmerna kan man unna sig att ha ett djävligt stängt sinne.


(((((((((( !!!!! SPOILER ALERT !!!!! ))))))))))

Ja, men det är ett gäng som är ute i rymden och far, det har gått åt helvete med deras planet så de ska åka till en annan och bosätta sig där istället. Hela besättningen och resten av gänget, inklusive ett rejält förråd med mänskliga embryon som man antar ska kläckas fram på den nya planeten, ligger försänkta i kryosömn eller vad det nu heter, och det är bara androiden Walter som tassar omkring i sin ensamhet ombord på Covenant (som alltså är rymdskeppets namn) och sköter den dagliga driften. Sen råkar skeppet ut för nån rymdstörning så att allt håller på att gå åt helvete så besättningen väcks upp ur kryosömnen och allt ordnar sig fast kaptenen och nån till dör. Den ställföreträdande kaptenen bestämmer då rätt så ogenomtänkt att de istället för att åka till den planet som de bestämt sig för på, får man anta ganska goda grunder - som ligger sju års resa bort, ska de istället åka till en annan planet som bara råkade dyka upp lite lägligt alldeles i närheten. Jahapp, de landar där och ger sig raskt iväg på en liten exkursion. INTE SÅ MYCKET SOM EN SKYDDSHANDSKE tar någon på sig i denna helt främmande atmosfär där man raskt konstaterar att det enda som finns är växtlighet, inget liv. ELLÖR? För plötsligt är det en som trampar på något som ser ut som en röksvamp och lite svart materia virvlar upp och tränger in genom huden, men det är det ingen som hakar upp sig på. De kommer fram till det övergivna skeppet Prometheus (från filmen med samma namn) och där är det en till som råkar få lite svart materia på sig, och sen blir de svindåliga och måste tillbaks till skeppet ögonaböj och sen föds det ut en Alien som är sugen på mänskligt kött, och, tja, sen är det den gamla vanliga visan. Det springs i korridorer, kroppar spricker från Ystad till Haparanda och ut kommer slajmiga arga och hungriga rymdmonster som fan i mig är helt omöjliga att ta kål på. Sen tror jag att jag slumrade till en stund, för det blev så väldans tjatigt och enahanda. Men det var någonting med att det fanns en annan android som hette David och som kom någon annanstans ifrån och han var ond och Walter var god, och så dog Walter, eller på något sätt tog David hans plats utan att någon märkte något eftersom de var identiska, men efter en evighet av splatter och slakt så var allt i någorlunda ordning och de få i besättningen som överlevt (övriga kolonister var fortfarande nedsövda och var lyckligt ovetande om detta lilla debacle som utspelat sig i deras relativa närhet) skulle ner i kryosömnen igen och så skulle de följa sin ursprungliga plan och åka till den där planeten och bygga sina hus som det var tänkt från början, innan den där idioten till ställföreträdande kapten ville göra en quick fix. Ja, sen uppdagades detta med att gode Walter blivit utbytt mot onde David PRECIS I SAMMA SEKUND  som luckorna till de där sovkapslarna stängdes och besättningen inget mer kunde göra än att gilla läget. Sen gick onde David till kammaren där de förvarade alla mänskliga embryon som skulle kolonisera den nya planeten, och där hostade han elegant upp ett par Alien-ägg som han varsamt placerade i någon näringslösning för att säkerställa artens överlevnad och Ridley Scotts pensionsförsäkring eftersom det såklart kommer att komma en uppföljare på denna.

Tycker de här Alien-figurerna känns rätt så orimliga. Ur evolutionär synvinkel är det nämligen inte speciellt smart att vara parasit och döda sin värd. Sen verkar de ju för all del kunna överleva rätt så bra utanför värdkroppen, men sen kommer de ju rätt så raskt till en punkt när de dödat och ätit allt som går att döda och äta, och då är det ju liksom kört för den arten. ÄNDÅ ÖVERLEVER DE HELA DJÄVLA TIDEN? Andra djurarter dör ut på löpande band så fort man är och petar det minsta lilla i någon kritisk biotop, men i rymden finns det uppenbarligen ingen rödlista. Sen tycker jag att THE COMPANY, de som är så himla intresserade av att få studera Aliens, är rätt så djävla korkade som aldrig lär sig av historien utan tror att de ska kunna hantera situationen. Det har ju ingen lyckats särskilt bra med hittills skulle jag vilja påstå.  Den här filmen får en månlandning av fem möjliga.   

OFLYT

Är det något jag hatar så är det oflyt, när man inte kan göra någonting utan att det uppstår problem. Mitt oflyt just nu är som följer:
1. Klämde fingret i ytterdörren i lördags när jag skulle baxa in en korg med ved, hålla undan ett draperi och stänga dörren samtidigt, en uppgift som uppenbarligen var mig övermäktig. Brukar liksom låta dörren studsa igen, så tog förstås i rätt så rejält. Det gjorde så satans ont att det - jag skojar inte nu - nästan svartnade för ögonen. Trodde att det bara var veklingar som kunde svimma av smärta, men uppenbarligen var jag nu och plaskade med fötterna i den pölen. Det gör fortfarande så ont att jag hoppar till varje gång jag råkar peta till med fingret lite oförsiktigt. Skriva på ett tangentbord är tortyr. Får använda pekfingervalsen som en djävla nybörjare, vilket stressar mig eftersom allting då tar hundra gånger så lång tid som det brukar göra.
2. Körde emot trottoarkanten när jag skulle svänga in på vår gata från stora vägen. Tänkte inte så mycket mer på det förrän jag stängt av motorn och gick ur bilen. Hörde ett väldigt distinkt och oroväckande pysande ljud som inte brukar höras från mitt koreanska vrålåk. Gick runt, konstaterade att det var ett CENTIMETERSTORT DJÄVLA HÅL på höger framdäck, som blev platt som en pannkaka inom loppet av en halv minut. Naturligtvis exakt vid den tidpunkt när den enda bilverkstan inom rimligt avstånd stänger. Det finns extremt få tillfällen när jag saknar att bo i stan, men det här var ett av dom (och okej, det var väl tur i oturen att det hände när jag bara hade 100 meter kvar att köra. Men ändå. Jag ser det som ett SVEK. Vi pratar inte precis Grand Theft Auto-körning här för eftersom jag skulle svänga 90 grader så rullade jag i typ max 10 km/h, då ska man väl kunna nudda vid en djävla trottoarkant utan att det blir ett stort djävla hål på ens däck? KAN MAN JU TYCKA).
3. När man ändå är igång så kan man ju lika gärna tappa sin mobiltelefon i gatan så att den får en spricka i skärmen? Har aldrig hänt mig förr, trots att jag verkligen inte är särskilt försiktig med mina telefoner. Men nu var det tydligen dags att betala tillbaks för tjugo år av slarvig hantering av elektronik. Går det ens att laga? (tur i oturen igen, telefonen funkar fortfarande, men ändå? Från fickan på mina narkotikajeans till marken är det väl kanske 70 cm, det ska väl en telefondjävel tåla? KAN MAN JU TYCKA).

Ja, det var väl allt från eländesakuten en måndagskväll.

Bygga hönshus - an epic movie, part 14

Den här helgen har det inte (heller) blivit mycket gjort på hönshusbygget. Är det något råd jag vill vidarebefordra kring byggprojekt så är det följande: Gör det på sommaren. Eller bygg åtminstone inte när det är kallt och spöregnar varje dag, samt blir mörkt redan klockan 15.30. Det förstnämnda är helt enkelt inte kul och det sistnämnda gör att man inte hinner göra speciellt mycket i dagsljus, vilket gör att det ytterligare drar ut på tiden om man nu mot förmodan skulle trotsa vädrets makter. Dessutom går det inte att måla utomhus om det inte är plusgrader. Eller, man kan ju måla av hjärtans lust, men det kommer inte att torka.  

 

I fredags var min man var på julfest med sitt jobb, vilket ledde till allmän slö- och trötthet större delen av lördagen. Jag, som var pigg som en lärka (åtminstone så pigg som en lärka kan bli i kompakt höstmörker) hade sändningar från Stockholm International Horse Show som hackade upp dagsschemat för mig. Så under lördagen lyftes inte många fingrar med undantag för att fippla med fjärrkontrollen, men så länge ingen står bostadslös eller är med i Arga Snickaren måste det ju vara okej att få ha såna dagar, tänker jag.

Igår tog vi i alla fall ett par spadtag och fick - hurra - dit fönster nummer 2:

Här är fönsterkarmen som min man lite flinkt har stått i källaren och
snickrat ihop på lediga stunder. Jag har målat den, men sånt ger ju inte
jättemycket cred. Jag gör ofta såna grejer som inte ger så jättemycket
cred, märker jag. Det är såklart mycket svårare att bygga en fönsterkarm
än att åka till Biltema och köpa färg och slabba på den ett par omgångar.
Även om det tidsmässigt motsvarar varandra är det ingenting som kommer
att gå till historien. Känner att jag vill understryka detta, eftersom
historien är full av exempel på kvinnor som arbetar i det dolda och som
bidrar till både ett och annat storverk utan att få minsta lilla cred för det.
Menar inte precis att det är ett storverk att måla en fönsterkarm, men det
var fan i mig inte bara faraonerna som byggde Egyptens pyramider.
 
 

För att det ska bli bra måste det vara rakt. Rätt så räta vinklar, check.

 

Min man skruvade fast karmen i reglarna. Jag skruvade fast såna här
gölliga små vinkeljärn i karmen.


 

Flera fasadbrädor spikades fast. Nu har vi snart tre hela väggar!

Här bröt jag för att fixa lite lunch, och när jag kom ut för att säga
att den var klar så var även den tredje väggen på plats.
 

Och sedan kom fönstret på plats! Det här är ett gammalt stallfönster
som stod i ett uthus i min mans förra hus i hundra år. Sedan har det stått
i vårt uthus ungefär lika länge och nu sitter det alltså i vårt hönshus to be.
Den som spar, osv.
 

INTERIÖRBILD. Det ser ut som att hela huset lutar, men det är nog
mer min telefon. Nu ska bara fjärde väggen upp. Den ska innehålla
dörr och ytterligare ett fönster, så det blir gissningsvis inte så bara.
Därefter ska det köpas och fraktas hem ett gäng OSB-skivor som ska
bli till golv och innerväggar. När de är uppsatta och målade är det dags
för inredning. Då är vi gissningsvis någonstans runt midsommar 2021.
Nä, skojar bara. STAY TUNED för the spännande fortsättning everybody.
 

Till stallet istället, v 48, pt 2

Igår hade vi vikarie för vår vanliga ridlärare hade semester. Vi har haft Vikarien en gång innan när vår vanliga ridlärare var sjuk, då tyckte jag väl att hon var lite sisådär men försökte ändå vara storsint och ursäktande och "det kan ju inte vara så lätt att bara hoppa in med kort varsel när man varken känner hästar eller elever". Nu var det ju dock ingen akutsituation så då tycker jag att man kan ställa liiite högre krav. Blev dock sjukt besviken. För det första talade hon till oss som att vi var ett gäng ponnyryttare med en mental mognadsgrad på ungefär åtta år. För det andra kändes en del av övningarna som att de var hämtade från ungefär den nivån. Och för det tredje - och detta var det värsta - var att man liksom inte fick någon som helst feedback utan allt som alla gjorde var "jättebra" och alla var "så jätteduktiga" och det upprepades med jämna mellanrum under lektionens gång oavsett vad som hände. Kändes som att man lika gärna hade kunnat ställa en bandspelare i mitten av ridhuset som hade slumpat ut fraser. Till exempel så här: Vi red en övning där vi skulle vända snett igenom och trava över några bommar, och varenda gång någon hade tagit sig över bommarna så hördes ett "JÄÄTTEBRAAAA", helt oavsett om vändningen kom för tidigt eller för sent, vägen dit var krokig, hästen inte gick mitt över bomserien eller om tempot helt fel. Eller som när vi skulle fatta galopp, då hördes ett "JÄTTEFINA FATTNINGAR ALLIHOPA" när det på min volt såg ut så här: en häst som gick i korsgalopp, en som fortfarande travade och en (gissa vem) som hade gjort en ganska vidrig fattning som verkligen inte var mycket att hänga i julgranen. Ja, ni fattar själva. Så sopigt. Det är väl jättebra att ha någon peppig om man är nybörjare och har fullt upp med att få hästen att börja röra sig, stanna och gå ungefär när, där och dit man tänkt sig. Men om man vill utvecklas vill man (jag) ju inte i första hand höra att allting slentrianmässigt är så himla bra, utan jag vill ju veta a. vad jag gör för fel, b. vad jag ska göra för att det ska bli rätt, och c. få bekräftat att jag gör rätt. DÄREFTER kan jag gärna gotta mig i beröm, men jag vill verkligen inte höra att jag är "jätteduktig" för att jag har kunnat styra hästen över tre bommar alldeles själv. Hade lust att grinigt fråga exakt vad det var som var så himla bra och om målet bara är att ingen ska ramla av? Men så gör man ju inte. 

Det värsta är att vanliga ridläraren ska sluta vid årsskiftet och det känns som att Vikarien kan vara kandidat till att ta över den här gruppen. Det finns två andra ridlärare som är jätte-jättebra och som jag typ skulle hugga av mig ena armen för att få rida för, men de har redan fullt i sina grupper. DEPPIGT är bara förnamnet just nu.  Aja, det löser sig väl. Hade btw Bulldozern och hon tycker det här med bommar på marken är livet på en pinne. Så hon hade i alla fall roligt. Alltid något.

Atypical

Har börjat kolla på serien Atypical på Netflix efter det att min man sa "det är nog en serie för dig". Det var det. Igår såg jag tre avsnitt i en följd och sedan fick jag tvinga mig att stänga av för att inte a. bli sittande halva natten, b. allt skulle ta slut på en gång.
Serien handlar om Sam, som har någon form av högfungerande autism, och hans liv och utveckling in i vuxenlivet. Nu råkar jag ju ha en son med en liknande diagnos, så det kan ju vara därför som jag sitter och halvlipar mig igenom avsnitten. Känner igen så himla mycket, samtidigt som det såklart är lite slipat och skruvat för att bli bra tv.

Rätt ofta tycker jag Sams reaktioner på väldigt mycket är...nästan sunda? Det ligger kanske en oförlöst diagnos och skvalpar hos mig också, sånt är ju så djävla populärt nuförtiden. Att vuxna människor går till någon random psykolog (i bästa fall, annars verkar det ju gå lika bra med ett test i en veckotidning) och vips är de (själv)diagnosticerade med ADHD och kan skylla på det så fort någonting går dem emot. Alltså, jag säger inte att inte problematiken finns, för det gör den ju. Men samtidigt tycker jag det känns orimligt att ALLA ska ha en egen diagnos och kräva specialbehandling utifrån densamma bara för att saker är jobbiga ibland. Saker är väl jobbiga för alla emellanåt, tänker jag.  

Aja, kom visst ifrån ämnet lite. Känner att jag nog skulle kunna ösa ur mig ett och annat kring detta, men det var ju inte det saken gällde.  Atypical är en bra serie enligt mig, det var väl egentligen bara det jag ville komma fram till.

Den sista kvinnan

Har läst Den sista kvinnan av Audur Ava Olafsdottir, en bok som fick fantastiska recensioner någonstans, gissningsvis i DN, och som jag påbörjade med stor entusiasm. Berättelsen börjar lite friskt med att Marias man lämnar henne för en annan man. Kul (inte för henne iofs) infallsvinkel, kul att den utspelar sig på Island, FANTASTISKT språk. Men själva berättelsen segar till sig rätt så omgående, eller rättare sagt den kommer liksom inte vidare och efter ett tag känns den här boken väldigt lätt att lägga ifrån sig och jag skiter lite i hur det går på slutet faktiskt. Den får två varma källor av fem möjliga.

Hon som kom före

Har läst Hon som kom före av J P Delaney, en s-v-i-n-b-r-a berättelse som handlar om Jane som hyr ett högteknologiskt hus som ägs av en arkitekt som går att beskriva som en slags pedant sociopat. Tidigare har huset hyrts av Emma, och det visar sig att hon omkommit i huset, men var det en olycka eller var det mord och vem var i så fall mördaren och vilket var motivet? Berättelsen växlar mellan Janes och Emmas perspektiv och är skickligt disponerad, sådär så att precis när man tror att man fattat hur allt gick till så ändras förutsättningarna med en enda mening och saker och ting kommer i en helt ny dager. Litet minus för att själva upplägget - att arkitekten hyr ut huset med ungefär en miljon regler och förbehåll som verkar så sinnessjuka att ingen normal någonsin skulle gå med på dom - känns lite väl konstruerat och inte speciellt sannolikt, men det är verkligen petitesser i sammanhanget. Den här boken får fyra och en halv ordningsregler av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er BUMS allihopa.