Låt den rätte komma in

Ja, så fick jag till slut ÄNTLIGEN se Låt den rätte komma in, som jag väntat på i ungefär femhundra miljoner år. Hela Bio Rio i Tomelilla var fullsatt. Alla fem raderna. Salongen var storleksordning mitt vardagsrum, men lutade mer än Kinnarps Arena, för er som någon gång vågat livet i HV71:s hemma-arena. Lyhört var det också. I tysta sekvenser av filmen kunde man höra när personalen pratade om vad de skulle göra i helgen genom väggen.

Jag är lite besviken. Så går det när man har skyhöga förväntningar på en film som bygger på en av de bästa böcker man läst på år och dar. Det blir aldrig lika bra. Fast man hoppas ju alltid, för det finns ju undantag (Nyckeln till frihet är en av dem). Låt den rätte komma in var bra, men inte SÅ himla bra som det har stått i alla recensioner. Hade man inte läst boken var vissa bitar dessutom ganska obegripliga. Och MÅSTE man gå omkring med snor respektive blod i hela ansiktet som om det vore helt normalt? När man är 12 år borde man verkligen ha lärt sig elementär hygien. Även vampyrer. SPECIELLT vampyrer, om de vill verka som vanliga människor. Fast bortsett från det var det en mycket estetiskt tilltalande film. Så estetiskt tilltalande att jag är beredd att förlåta ganska mycket. Men inte allt.

Och vad är det med folk som får dem att fara upp ur biofåtöljerna som skjutna ur kanoner så fort ljuset tänds? Är det belagt med dödsstraff att sitta kvar och läsa eftertexterna? Man skulle kunna tro det, för det tog nog inte mer än tio sekunder innan vi var ensamma i salongen. Och innan eftertexterna ens rullat färdigt kom personalen in och började helt demonstrativt dammsuga.

Det är inte så lätt att koncentrera sig på vad det står i eftertexterna när en motor dånar och popcorn smattrar i dammsugarslangen mindre än en halvmeter från en. Det var nästan så att jag önskade att biopersonalen också var vampyrer, så att de hade varit tvungna att bli inbjudna för att kunna gå in i rummet. Men man kan ju inte få allt här i världen.

Sexblogg, in your dreams

Det finns uppenbarligen folk som går igång på att blogga om sitt sexliv, och visst, folk får väl skriva vad fan de vill i sina bloggar. Fast jag förstår inte riktigt hur man kan finna något nöje i att skriva inlägg efter inlägg där man på en detaljnivå som närmast motsvaras av gynekologiska undersökningar beskriver hur man knullar som om det inte fanns någon morgondag. Det känns som att det mest är hittepå och önsketänkande, men man har ju ingen aning om vad som händer i andras sängar. Och vid närmare eftertanke tror jag faktiskt inte jag vill veta det heller. Det känns lite som att jag är SIS (Sist I Sverige) med att INTE gå omkring hela dagarna och fantisera om porrfilm och analsex och partnerbyten och trekanter och fyrkanter och sex i de mest varierande geometriska former, men det är väl smällar man får ta. 

 

Men i alla fall. Nu är det några pellejönsar som har startat en blogg som ska handla om hur de avstår från sex i 40 dygn. Återigen, folk får väl blogga om vad fan de vill. Men hela den grejen verkar ju alldeles otroligt poänglös. Ungefär som att handla hem en massa mat som man på förhand bestämt att man inte ska äta upp. Och sedan blogga som en djävul om hur man till exempel låter bli att äta en tallrik kalaspuffar eller ett knäckebröd med ost och paprika. Vad är meningen med det?

Uppenbarligen är det någonting väldigt fundamentalt som jag har missat. Eller? 

Wake up in the morning

Igår tittade jag på filmen En kärlekshistoria, svensk mopedfilm från 1970. Jag är inte så säker på om det tidigare har funnits en genre som heter "mopedfilm", men nu finns det i alla fall det. Det har jag bestämt, för det var i stort sett hela handlingen i En kärlekshistoria. Tuffa men samtidigt känsliga killar som körde moped. I damm och grus och i motljus, och de blossade tufft på sina på cigaretter och spanade efter brudar och sa inte särskilt mycket. Brudarna sa inte heller så mycket. Det var överhuvudtaget väldigt lite dialog. Och så var det en förfärlig massa människor som alla verkade vara släkt med varandra på ett alldeles obegripligt sätt. Och den äldre generationen var dystra och labila och nästan lite ondskefulla, medan de unga körde moped och rökte John Silver och var lite mer uppåt.

Ja, det var väl i stort sett alltihop, och jag vet inte om jag är precis dödsimponerad.

Men imorgon ska jag förhoppningsvis gå på vampyrfilm. I Tomelilla. Kristianstad, den mytomspunna så kallade filmstaden, väljer ju av någon outgrundlig anledning att visa spöket Laban istället för Låt den rätte komma in. Den som bestämt detta borde fan få en hel jävla trilogi med mopedfilmer uppkörda i den kroppsöppning som befinner sig längst från munnen. Det vore ett lämpligt straff.

Dont shoot yourself. Dont shoot each other. And especially... dont shoot me

Helgen bjöd även på samkväm hemma hos kamrat Håkan, och kvällens minsta gemensamma nämnare var "videovåld". Alltså såg vi Planet Terror. En film med rikliga inslag av i stort sett alla tänkbara kroppsvätskor och samt mängder med ond bråd död.

Hela filmen var outstanding, men det här tyckte jag var bäst: 

((((((SPOILER-VARNING!))))))

Jo, det var en fd gogo-dansös som tvingades amputera ena benet och hennes (typ) kille kom till sjukhuset och det var minsann inget dalt, han bara hetsade henne att hon skulle med och hjälpa till i kampen mot ondskan, han bara "kom igen nu så går vi" och hon bara "men jag har ju inget BEN" och han bröt av ett BORDSBEN och smackade fast på benstumpen och så gick han bara helt kallt och startade bilen och hon fick halta med bäst hon kunde. Det var inga sura miner där inte, och sedan råkade bordsbenet brytas av i stridens hetta och killen bara "I’ve made you something", och så monterar han fast en stor jäkla KULSPRUTA som ersättare för bordsbenet. Så hon behövde bara lyfta på benet och snurra runt och avfyra, och vips hade hon tagit kål på minst 10 "sickos". Och blod och var och slem och andra odefinierade organiska vätskor bubblade och flöt i strida strömmar och "sickos" zombiehasade sig fram och hotade att ta över hela världen, men det fanns ändå tid för het och passionerad älskog. Ja, fast det var innan hon fick en kulspruta till benprotes i och för sig. Sedan var det slut med sådant trams.  

Man kan ju inte annat än att älska en sådan film.

One part brave, three parts fool

Det har tittats på film i helgen. När man nu blir snuvad på högklassig vampyrfilm för att Kristianstads jävla bio väljer att visa spöket jävla Laban istället för Låt den rätte komma in, då får man ta saken i egna händer. Eller nåt.

Vi tittade bland annat på Eragon. Som mest av allt kändes som ett mycket dåligt plagiat på Sagan om ringen-filmerna, så det kanske inte så konstigt att den hade hamnat i reakorgen hos Videomix/Hemmakväll. Och det var kanske tur att den bara kostade sådär 29 kronor. För den var förutsägbar, klyschig och på gränsen till pekoral. Och då är jag ändå lite förtjust i halvtaskiga B-filmer, men ändå. Se den INTE, är mitt råd.

Dessutom var alla skådespelarna så löjligt lika andra människor. Den gamle drakryttaren Brom var en exakt kopia av min mattelärare på Komvux, Murtagh, han-som-var-son-till-förrädaren-men-som-själv-var-god, såg ut som Robinson-Robban, och den onde Durza påminde mest av allt om någon sångare i ett valfritt finskt hårdrocksband. 

Så när Brom säger It is your fate to be a Dragon Rider, och man mer förväntar sig någonting om Pythagoras’ sats. Eller när Murtagh ska leda Eragon till de andra goda människorna som gömde sig i bergen, och de lika gärna kunde vara på väg till örådet på Tenga. Eller när Durza väser ur sig förbannelser och trollformler på löpande band, och man mest av allt tror han ska brista ut i Hard Rock Hallelujah.

Då är det faktiskt inte så himla lätt att ta en film på allvar.

Min hjärna är varm, men fingrarna stela

Ni vet den här reklamen med hon som inte har en tanke på att frosta av frysen. Såna tankar har jag haft. Ganska länge. För min frys frostar nämligen inte av sig själv, till skillnad mot den i reklamen. Men den har haft vissa behov av avfrostning. Inte så lite heller. Den har mer påmint om ishotellet i Jukkasjärvi än en frys.

Men nu jävlar fick det ske. Så nu jävlar har jag alltså tillbringat fredagskvällen med att frosta av frysen. 

Antal rockn'rollpoäng: 0 st.

Jag hatar spöket jävla Laban

Eftersom jag INTE tillhör den förkrossande majoritet som tycker att film är bäst på The Pirate Bay utan mycket väl kan tänka mig att betala för att gå på bio, och eftersom jag gillar skräckfilm sådär i största allmänhet och dessutom tycker att John Ajvide Lindqvists böcker är synnerligen trevliga, så har jag väntat på Sverigepremiären på  Låt den rätte komma in i ungefär trehundra miljoner år, i runda slängar. Och idag är det dags.

Trodde jag, alltså.

Men på Kristianstads bio finns inte en vampyrfilm så långt ögat kan nå. Istället har man premiär på Lilla Spöket Laban - världens snällaste spöke. Jamen tack så jävla mycket för det. Jag HATAR allt som Inger och Lasse Sandberg någonsin gjort så mycket att det inte finns en rimlig jämförelse, men nu är jag ju lyckligtvis vuxen och kan välja bort psykproduktioner från HELVETET.
 
Men att snuva mig på vampyrfilm på bio till förmån för en klump ektoplasma från 70-talet, det är fan mer än vad jag kan stå ut med. Det är nästan så att jag har lust att börja ladda ner film i ren protest. Hör ni det, Kosmojävlarama eller SF eller Svenska Bio eller vem det nu är som bestämmer programutbudet?

Is there anybody in there?

Eftersom jag numera, för att låna ett uttryck från Bo Widerbergs kassa  långfilmsdebut Barnvagnen från 1963, "går stadigt", så är ju Det Sociala Experimentet avslutat. Jag har avslutat mitt konto på dejting-sajten och slipper reta upp mig på bland annat hur man stavar till just "dejting-sajt" utan att framstå som sinnesslö.

Det finns ju andra typer av communities (svenskt ord, någon?) på internet. Som inte är dejting-sajter. Där man kan vara medlem lite för skojs skull, sådär. Idag loggade jag in på ett av dem, och möttes av ett käckt mail med följande förslag:

Du får 500 kronor om jag får slicka din fitta! Ring: 0735-xxxxxx

Efter experimentet med den imaginära människan Torr & Trång på dejting-sajten är jag inte förvånad över någonting. Jag vet inte om jag på något sätt ger intryck av att vara a. utfattig b. sexuellt frustrerad eller c. desperat i största allmänhet, men internet förefaller vara tättsått med dårar som är benägna att tolka information i stil med Bor i: Skåne på ens presentation som en sexuell invit. 

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?

Dust my broom

För några veckor sedan råkade jag gå på en åker på vilken det nyligen kört en gödselspridare. Man kan säga att mina magiska gymnastikskor fick en helt ny arom. Ja inte bara dom, utan hela vårt kombinerade omklädningsrum slash kök slash allmänna förvaringsutrymme här på jobbet osade lagård i flera dagar, och tillmälena kring min person haglade friskt.

Häromdagen genade jag över en betåker och sulorna på mina Kalle Ankaskor fick därigenom ett saftigt påslag av skånsk mylla. När jag gick omkring på jobbet dagen därpå råkade ett par lerpartiklar avyttras på golvet. Eller det var kanske mer än "ett par" i och för sig, men att bli döpt till "mögtoffla" bara för det, tycker jag är att ta i. Att ens rum kallas för "spiltan" är också en grov överdrift av den rådande hygieniska golvstandarden.

Fast jag kände att det var lite på sin plats att be firman som städar våra lokaler om ursäkt för merarbetet jag orsakat. Det var inte precis så att de fick nyanställa, men snudd på. Vad gör man inte för att skapa fler arbetstillfällen?

Pulling teeth

På tal om mobiltelefoner så hamnade jag och kamrat Drakenhierta i en butik som saluförde sådana igår. Och försäljaren där i det närmaste hyllade min gamla omoderna mobiltelefon. Sa att det var den bästa telefonen han någonsin haft, och att han fortfarande använde den i kritiska lägen, som var när han stod och ägnade sig åt skapande verksamhet i betong, vilket uppenbarligen var hans kall här i livet när han inte krängde mobiltelefoner. Det var lite oklart varför detta kall inkluderade att man man samtidigt måste prata i telefon, men man får väl förmoda att även en konstnärssjälar gör anspråk på mänsklig kontakt. Och då ligger en Nokia 5140 på ett av trappstegen i Maslows behovstrappa, bara så att ni vet.

Han, försäljaren alltså, påpekade också vid flera tillfällen att han inte hade någon provision utan "kunde säga precis som det var". Sammanfattningsvis var det följande: Nokia är jättebra. Sony Ericsson är inget vidare. Samsung och Motorola och liknande märken kan man också avhålla sig från om man vill ha ett enkelt liv. Och ju mer funktioner och finesser och annat elände man stoppar in i en telefon, desto mer problem kommer man att få.

Sådana försäljare inger förtroende. Det var nästan så att jag fick lust att köpa en telefon bara för att han var så himla laidback och trevlig. Men han hade ju ändå ingen provision, och jag hade ju ändå redan världens bästa telefon, så det fick vara.

For whom the bells toll

Min mobil är skitgammal. Den har kamera, inte för att jag har bett om det, men det har den ändå. Det är väl det mest moderna med den. Fast själva sladden man behöver för att föra över bilderna till en dator kostar typ mer än vad hela mobiltelefonen gjorde en gång i tiden. Min bror har samma modell som jag och vi har lovat varandra att om någon av oss ger vika och skaffar en sladd så ska den andre få låna den. Fast vi bor 60 mil ifrån varandra, så det blir kanske lite svårt att administrera rent praktiskt. Om det skulle bli aktuellt, vilket jag inte tror. Vi är lika snåla båda två, i såna avseenden.

Den, telefonen alltså, inte min bror, har skitlite minne, så det går inte att lyssna på musik eller föra över några skojiga ringsignaler eller så. Man kan inte använda videosamtal eller se på tv eller wappa eller zappa eller någonting sånt heller. Fast den har ett inbyggt vattenpass, även om det är ganska oklart när man har behov av det.
Man kan nästan inte göra någonting annat än att ringa och sms:a med den. Konstigt nog verkar jag överleva ändå. Jag är till och med nöjd. Det är nog ett säkert kännetecken på en äkta bakåtsträvare.

Min ursäkt till J.K Rowling m fl

Jag kände att det var lite på sin plats att be Harry Potter om ursäkt. För jag har haft honom överst på en lista över saker jag inte vill befatta mig med. Nu när jag har sett tre av filmerna så har jag fått krypa till korset och erkänna att det är lite småmysigt med hela Harry Potter-grejen. 
Och eftersom Stina  har sagt att jag måste läsa böckerna för att få svar på alla mina frågor så ägnar jag en och annan ledig stund åt det också. Även detta är trivsamt och gemytligt.

OKEJ, JAG ERKÄNNER, JAG HADE FEL OM HARRY POTTER.

Så, nu är det sagt.  

Into the valley

Jag älskar Google. Och Wikipedia och alla andra sajter som är fyllda av fakta, redo att marschera in och lägga sig på plats i mitt huvud. Det är så bra, så enkelt, så tillgängligt.  

Jag hatar Google. Och Wikipedia och alla andra sajter som är fyllda av fakta. För ibland blir det för mycket med den här tillgängligheten, som häromdagen när jag skulle googla lite på Harry Potter för att bringa någon slags systematisk överblick i alla karaktärerna (jag har nu sett tre av filmerna). Och vips så var delar av handlingen i kommande filmer avslöjad. Jag fick veta om såna som dog. Det är ju det sista man vill känna till i förväg, liksom. Nu försöker jag glömma och förtränga, men det går bara sådär.

Och nu skulle jag googla på en karaktär i en Leif GW Persson-bok som jag läser nu, och vips fläktes nästan hela handlingen i denna bok och uppföljaren ut framför mina ögon, som tyvärr är snabbare än sitt eget bästa. 

Sidor utan spoiler-varningar borde vara BANNLYSTA i detta nådens år 2008. 

 

All the tired horses

Den här bloggen innehåller inte så många bilder. Detta beror på att jag redan har en fotodagbok att vansköta. Som den vänliga själ jag är tänkte jag dock berika den del av världen som inte besöker den med en bild på den fantastiska KOLLEKTOMATEN från Lunds domkyrka.

Bildkvalitén är bara sisådär, vilket i det här fallet beror på att jag hatar att använda blixt, så därför gör jag inte det. Men trots det, visst är det...modernt? Eller vad man nu ska säga. Jag är fortfarande lite förstummad.

He had no friends, he seldom spoke

Det har varit lite sisådär med våra jobbdatorer på sista tiden. Nätverket mår helt enkelt inte bra, men hjälp är enligt säkra källor (supporten) på väg, så nu handlar det mest om att hålla ut, för snart "är vi där". Enligt samma säkra källor.

I morse ringde jag dessa säkra källor för att felanmäla en grej. Medan jag pratade med en av dem hörde jag en annan högt och tydligt utropa i bakgrunden: Men vad vill dom man ska göra? Man kan ju lika gärna lägga sig ner och DÖÖÖ!

Så känns det att jobba med datorsupport en måndagsmorgon. Vet jag nu från säkra källor.

Are you washed in the blood of the land?

Jag måste erkänna att det är ganska sällan som jag går omkring och funderar på hur bakgrundsbelysningen till instrumentbrädan i bilen är konstruerad. För att vara helt uppriktig så har jag aldrig förut skänkt det en tanke förrän igår, när sagda belysning helt oprovocerat slocknade någonstans i närheten av Brösarps backar igår kväll.

Det blev...svart. Jag hade helt plötsligt ingen aning om hur fort jag körde eller hur mycket bensin jag hade kvar eller vad klockan var. Det var riktigt kusligt. Efter ett tag tändes den, bara för att lika raskt och illvilligt slockna igen. Det var ganska påfrestande, måste jag säga. Och eftersom jag verkade vara den enda bilburna människan i rörelse på hela Österlen så var det inte så himla lätt att "följa strömmen", som Christian så käckt föreslog att jag skulle ha gjort när jag återberättade denna upplevelse i fikarummet idag.

Fikarummet är ett bra forum om man vill ha goda råd. Eller KAN vara. Gränsen mellan att få goda råd och bli utskrattad är hårfin, och min naiva teori om att "glödlampan nog hade lossnat lite" möttes av ett så massivt hånskratt att en mindre härdad person förmodligen hade styrt raka vägen in i en bergvägg vid sin nästa och mörklagda biltur. Fraser som Tror du det bara finns EN lampa där...HA HA HA varvades med Har du aldrig tänkt på att ljuset INTE är starkast i mitten av instrumentbrädan och Volvo...bilen som lyser med EN 25 Wattslampa och råa skrattsalvor.

Någon hjälp stod inte att få här, så jag fick gå och tala ut med bilkloka män i ett annat fikarum, som genast trodde sig veta att det med 99 % säkerhet berodde på reostaten. För alla som inte vet vad en reostat är kan jag (numera) berätta att det är ett slags motstånd, med vilket man (i detta fallet) reglerar ljusstyrkan i en seriekoppling. Om jag förstod det hela rätt. Nu återstår bara att testa denna om denna teori håller. Jag får väl göra mig något ärende utanför stan och efter mörkrets inbrott vad det lider.

Lär mig du skog att vissna glad

I lördags var jag och min pojkvän i Lund. Som de goda kristna medborgare vi är, eller kanske inte, men ändå, vi tyckte det var på sin plats med ett besök i domkyrkan.

Jag tycker inte det är riktigt passande att svära i kyrkan, men det var ytterst nära att jag gjorde det och nu KOMMER jag fan att göra det. Jag anser att man ska uppföra sig stillsamt, tala dämpat och i allmänhet visa hänsyn när man besöker Herrens hus, men man skulle kunna tro att man hade hamnat mitt i inspelningen av en kritisk scen i filmen Omen, eftersom det var en person som gick omkring nere i kryptan med en SKRIKANDE DJÄVLA UNGE i vad som kändes som flera timmar. Det är inte på något vis fel på akustiken i Lunds domkyrka, och bara för att Herren Jesus i ett slappt ögonblick råkade häva ur sig  ett "låt barnen komma till mig" behöver man väl inte riskera att andra människor får TINNITUS för det?

För övrigt noterade vi att kyrkan är med sin tid. Det fanns nämligen en "kollektomat" där man kunde dra sitt bankkort och via en touch-screen välja olika välgörande ändamål till vilket man önskade donera sina slantar. Det kändes väldigt high-tech och 2000-tal, men jag vet inte riktigt. Det kändes på något vis lite opassande. Som att dra in månglarna i templet istället för tvärtom.

Dina ögon kan krossa min värld, som stenar mot glas

Det finns nästan ingenting jag föraktar så mycket som folk som skriver gnetiga små förbittrade insändare i lokaltidningen. Gärna anonymt, gärna om saker som skulle vara hur enkla som helst att rätta till i ett annat forum än den lokala gnällsidan, och gärna med formuleringar i stil med "jag, och många med mig anser att...". Mitt blodtryck riskerar att nå osunda nivåer så fort jag slår upp insändarsidan i lokaltidningen, men det är svårt att låta bli.  

Häromdagen stod det följande alster:

Vet inte vem som är ansvarig för orangea skyltar i samband med vägarbete, men vederbörande borde nog gå en stavkurs! Vid ombyggnaden av CSK står på skylten: Lassarettsboulevarden med två s istället för ett. 
Man kunde ju tycka att man kunde kolla innan man gör skylten, på gatuskylten står det ju rätt! Kan tyckas vara ett litet problem i finanskrisens dagar, men jag tycker det är viktigt att vårda det svenska språket, om vi vill nu ha det kvar!

Jag håller med. Jag tycker också det är viktigt att värna om det svenska språket. Det heter till exempel "orange skyltar", och framför allt heter det STAVNINGSKURS. Och exakt hur piffig är formuleringen Man kunde ju tycka att man kunde kolla innan man gör skylten. Innan man GJORDE skylten, om jag får be.

Det är nästan så att jag får lust att skriva en insändare om det här, men det vore att sjunka under sin värdighet. Och för övrigt håller jag med om att "Lassarettsboulevarden" ser för jävligt ut.

Hes the one who must decide whos to live and whos to die and he never sees the writing on the wall

Tack vare den lilla internetkursen i kvalitetsteknik är jag numera att betrakta som student. Åtminstone så tillvida att jag har ett csn-kort, eller vad det nu kan tänkas heta när man finansierar sina studier på egen hand, samt ett annat kort som bekräftar att jag betalat en sur slant till Kristianstads Studentkår.

Det senare kortet skulle vara LADDAT MED RABATTER, stod det i jättetext i det medföljande brevet. Och så skulle man gå in på internet och aktivera kortet, och det gjorde jag, och sedan kunde man söka på sin ort och se hur man kunde spara TUSENTALS KRONOR. Och även om jag kanske har lite mer än kuksugar-csn:s nådesummor att röra mig med så är min småländska arvssynd tillräckligt stor för att jag ska tycka att det är mycket intressant att kunna spara TUSENTALS KRONOR.

Om man sökte på "alla branscher" och "Kristianstad" så fick man upp hela två företag där man fick hela 5 % rabatt, och det var Kjell & Co och McDonald’s. Det blir rätt många batterier och Big Mac & Co innan man har sparat några TUSENTALS KRONOR. Kan ju jag tycka.

Det här låter som mer som att det skulle kunna vara ett incitament för att proffs-fika med kamrat Drakenhierta. Vi brukar nämligen besöka ett hamburgerställe och (minst) ett nördställe när vi proffsfikar. Och det är väl så här man stämmer träff med folk i nådens år 2008, eller va?

And up she rises

Häromdagen läste jag om några, jag minns inte vilka men det var några slags halv- eller kanske till och med helkändisar, de skulle i alla fall laga mat, kanske var det om ett matlagningsprogram, men hur som helst, i detta sammanhang nämnde man uttrycket "sjön suger".

Och så kände de sig uppenbarligen tvungna att tillägga att det inte alls betydde att det var någonting dåligt med sjön, utan att det helt enkelt betydde att man blev hungrig när man var till sjöss. Det trodde jag var helt uppenbart och hörde till allmänbildningen att känna till. Men det gäller kanske bara min generation och bakåt.

Det är andra tider nu. Uppenbarligen. Och det suger.

As the sweat is running down your neck

Jag har oflyt med filmer just nu.
För ett tag sedan köpte jag ju den franska våldsfilmen Baise-moi, bara för att i sinom tid upptäcka att inuti låg Torsk på Tallinn. Jag fick ju byta den utan problem, och i helgen skulle jag äntligen få mitt lystmäte för hämnd på film stillat.
Och så var den bara. Så. Jävla. Dålig. Allvarligt. Jag är mycket förtjust i hämnd, men själva grejen med att hämnas är ju liksom att...hämnas. Ge igen för gammal ost. En riktad handling mot de som orsakat en lidande. Öga för öga, tand för tand, och så vidare. Själva grejen med hämnd är fan INTE att döda kreti och pleti helt urskiljningslöst bara för att de råkar stå i vägen för en. Då kan man ju lika gärna se på krigsfilm.
Och för övrigt tycker jag att det är helt sinnessjukt att först knulla med folk och sedan slå ihjäl dom. Bara för att det är kvinnor som gör det betyder det inte att det är radikalt eller något annat, det är bara ett jävligt stört beteende. Fast jag antar att det var meningen att man skulle bli provocerad.

Och jag som inbillade mig att en film som Hollywood inte hade varit och tafsat på med sina giriga fingrar skulle kunna vara lite annorlunda. Att två tuffa brudar skulle röja loss i Paris undre värld och ge hallickar och knarklangare och våldtäktsmän vad de tålde. Men ack vad jag bedrog mig. Besviken var bara förnamnet. 


Min pojkvän har gett mig den koreanska hämndfilmen Lady Vengeance. Fast grejen är att den är typ sista filmen i en trilogi, och då måste jag först försöka få tag på de två första filmerna, och det verkar vara lögn i helvete. För den ena finns bara i blue-ray-RÖVteknik-som-får-din-dvd-spelare-att-framstå-som-vevgrammofon.
Idag tog jag en vända i videobutiken och fick tag på vad som verkade vara en mycket fin japansk hämndfilm som hette Lady Snowblood. Den skulle väl kunna vara något, tänkte jag och slog till utan att blinka. TYVÄRR dolde den väl tilltagna prislappen delar av titeln. Bland annat den tvåa som angav att det här var en uppföljare till en annan film. Som jag inte heller har.
Antagligen finns alla dom här filmerna gratis på internet. Just nu känns det inte som att det finns något direkt incitament för att vara ärlig och betala pengar för att se på film.

Jag vill...hämnas.

Mr Robinson

Dagens fikarumssnack:

Jag: Christian, det hade varit SÅ skönt att slippa dig ett tag! Jag funderar på att anmäla dig till Expedition: Robinson! 
Christian: Gör du det...Jag hade förmodligen inte blivit borta särskilt länge ändå! 

Säga vad man vill om Christian, men han har självinsikt. Han hade förmodligen blivit utröstad innan någon hunnit säga Harald Treutiger.  

Dont mess with me

Och du! Lönnfeta kärring som körde en stor och miljövidrig SUV med tillhörande släpvagn vid Ica Kvantum igår vid halv fyratiden, lägg noga märke till följande: Bilister har väjningsplikt i korsningen, vilket innebär att cyklister har förkörsrätt på övergångsstället. Om du kommer gasandes i full karriär och har så lite framförhållning att du tvingas tvärbromsa två meter innan en T-korsning så att allt ditt skit på släpet välter och krossas, så är det inte mitt fel. Ge fan i att tuta på mig, säger jag bara.

Jag hoppas dessutom att det var något otroligt dyrt som välte och gick sönder. Typ någon gustaviansk möbel i original som du precis varit och fått värderat till flera hundra tusen kronor på Antikrundan. Jag hoppas dessutom att alla dina bromsbelägg brändes sönder och att bilverkstaden har minst tre månaders väntetid och att det under tiden kommer att utbryta vild buss- och tågstrejk i alla landskap och att husbock och översvämningar under tiden drabbar ditt hus, så att du tvingas inhysa dig hos imbecilla släktingar, göra dig ovän med dem och bli struken ur testamentet. Må slutligen syfilis och galopperande mjäll drabba både dig och hela din familj så att hela er ynkliga genpool utplånas.

Det vore fan inte mer än rätt åt dig.  

Syntax Error

I morse anlände jag till mitt arbete klockan 05.30 och som alla måndagsmorgnar var jag full av arbetslust. Men när jag skulle logga in möttes jag av 70 000 felmeddelanden och det enda som fungerade var Internet Explorer och kaffebryggaren.

Jag kan inte säga annat än att det inverkar en hel del på arbetsmoralen.

"I happen to be a fucking nurse"

I helgen såg vi zombiefilmen Dawn of the dead. Den kan mycket väl vara något av det sämsta som någonsin gjorts. För det första vet alla att zombies är långsamma. De släpar sig fram med hasande steg och beter sig allmänt slött. Men de här! De hade lätt kunnat representera sitt land i en olympiad. De var ju snabbare som levande döda än vad någon levande världsrekordhållare i kortdistanslöpning någonsin varit. Även om de var stora och tjocka och man kunde se att de aldrig någonsin satt en fot i motionsspåret i sitt förra liv.

Och sedan var alla helt tröga också. Mentalt alltså. Levande döda är väl kanske inte direkt kända för att utgöra samhällets intellektuella elit, men faktum är att de levande inte heller gav sken av att vara överdrivet intelligenta. Det var rätt svårt att i längden upprätthålla ett intresse för ett gäng svagbegåvade som barrikaderat sig i ett köpcentrum, kring vilket ystra zombies skuttar omkring på flinka fötter och där den enda egentliga handlingen består av regelbundna, snudd på schemalagda, överfall som ackompanjeras av djuriska morranden och motas bort med skottsalvor så att huvuden flyger i bitar och blodet stänker. Det blev nästan lite tjatigt.

På den gamla goda tiden när allt var som det skulle, då satt man minsann inte och gäspade sig genom en skräckfilm. Då satt man som på nålar och sedan vågade man knappt gå och borsta tänderna. Vad är det som händer med världen?

When I picked the berry I didnt miss the blossom

Jag hörde någon pellejöns på radio som pratade om kalsonger. Att det skulle läggas mer fokus på grenen, vaddering och liknande grejer, för hans uppfattning var att kvinnor ofta går och glor mellan benen på män. När detta påstående ifrågasattes framhärdade han något i stil med "jamen man ser ju ofta på film och så, typ Sex And The City, att kvinnor tycker att män är liksom mumsiga".

Till detta skulle jag vilja påpeka att

1. Alla kvinnor har inte Sex And The City som referensram, och amerikansk fördumnings-tv är inte representativt för verkligheten (än).
2. "Mumsig" är ett ord som hör hemma på dagis. Om ens det.
3. Kalsonger med vadderad gren kan kanske lanseras som ett alternativ, eller kanske komplement, till suspensoar, men i övrigt blir den första reflexmässiga reaktionen ett rått hånskratt. Vakna, kretiner.

Over and out.

I say she was steaming

Kamrat Drakenhierta har skrivit ett inlägg om hur det kan gå när man tvingas lyssna på radiokanaler från helvetet.  Själv har jag löst det problemet på ett mycket förnämligt sätt på min arbetsplats. Efter dagar av psykisk obalans orsakade av fårskallarna Titti, Roger och Gert på Rix Morgonzoo så rattade jag in P1 en gång för alla och förseglade radions kanalväljare i detta läge med hjälp av het termoplast.  

Nu kan man bara välja mellan P1 och P1. Det är lite Sovjet över det hela, men det får man ta. Det gäller att inte stå handfallen i kampen mot fördumningsmedia.

Jag har bott vid en landsväg i halva mitt liv

Korridorssnack i marginalen:

Jag: Jag har faktiskt bott i Skåne i mer än halva mitt liv, så jag funderade på om jag kanske skulle börja kalla mig för skåning snart. Men så sa jag det till någon på en fest i somras, och hon bara "Nej nej! Ett halvt liv är ingenting! Man måste ha bott här i GENERATIONER för att få räknas som skåning!"
Tord: Ja! Så är det ju! Det är ju som att påstå att man är adlig bara för att man råkat gå förbi kungen!

Allt är relativt. Även i Skåne.

"Hos Bo Ohlsson i Tomelilla, hej, här får du mest för pengarna"

Något av det töntigaste jag vet är när folk, eller rättare sagt par, har gemensam mail. Jag skulle hellre sprätta upp stora kroppspulsådern med en stekspade än att uppge lasseochlisa-snabela-teliapunktkom eller något liknande som e-postadress.* Då är steget inte långt bort från likadana träningsoveraller, Bingolotto och bussresor till Ullared.

I väl valda delar av Skåne kan man åka på bussresa till Bo Ohlsson i Tomelilla**. Jenny och jag funderar starkt på att hänga på någon gång i rent studiesyfte. Men turlistan förutsätter nog att man är pensionär eller åtminstone arbetslös, och det tar emot lite att be om ledigt för att ta Hillbilly-expressen till Tomelilla för att handla asbilliga flanellskjortor och WC-rengöringsmedel tillsammans med ett urval av skånska white trash-personligheter.

Annars var det billigt. 69 spänn tur och retur, och visar man upp bussbiljetten i kassan inne på Bo Ohlsson så får man 50 kronors rabatt. Jag utgår från att det är EN buss som kör något slags uppsamlingsheat i Tomelillas omkrets (7 mil enkel resa härifrån), så det verkar vara en ren förlustaffär om ni frågar mig. Men bussbolagsdirektören kanske låter sig blidkas med veckans erbjudande, C-vitaminbrus för endast 9.90, vad vet jag?

Egentligen skulle jag skriva något giftigt om hur töntigt jag tycker det är med par som bloggar i en gemensam blogg, men jag kom alldeles av mig. Det får bli en annan gång.

* Lasse och Lisa heter egentligen något annat. 
** För er som inte känner till det är Bo Ohlsson i Tomelilla ett lågprisvaruhus med kraftig töntstämpel. Åtminstone om man frågar mig.

Need for speed

Dagens fikarumssnack:

Stefan: Du kunde ju skaffa dig en liten bil istället, det blir ju billigare för dig. 
Jag: Aldrig i livet! Jag ska ha en stor jävla bil, om jag krockar.
Christian: Du kör ju så sällan, så chansen att du skulle krocka är ju inte så stor.
Jag: Christian, jag tycker det är synnerligen taskigt att du använder uttrycket "chans" i det här sammanhanget. Det heter RISK! 
Christian: Jaja...Förresten så kör du väl så långsamt att det nog inte räknas som krock. Du blir påkörd istället!
Jag: Jaha...Ja, det var ju mycket bättre!  

Ömsesidighet

Kamrat Drakenhierta har uppmärksammat en frågeställning kring pronomenet "varsin", som ju i sanning är ett ord som kan tyckas spegla en viss ömsesidighet. Det är dock inget reciprokt pronomen, ty:

Skillnaden mellan det reciproka pronomenet varandra och det distributiva pronomenet varsin är att det reciproka tillåter att handlingen "omvänds". Om Lisa och Jan tar varandra i hand gäller både att Lisa tog Jan i hand och att Jan tog Lisa i hand. Däremot innebär inte att Lisa och Jan har varsin cykel att Lisa har Jans cykel och Jan har Lisas. De har, var för sig, varsin cykel. Satsen Lisa och Jan har varsin cykel är alltså ekvivalent med att Lisa har en cykel, och Jan har en cykel.

Kristallklart, skulle jag vilja säga.

Another way of saying: Im OK

Dagens fikarumssnack:

Jag (glatt): Min pojkvän påstod igår att det bara finns ett reciprokt pronomen i svenskan, nämligen "varandra". Men nu har jag tagit reda på att det finns ett till: "sinsemellan". 
(Massiv tystnad breder ut sig i hela fikarummet)
Christian (efter en lång stund): Fanns det verkligen INGENTING du kunde se på tv igår?

Så småningom bekändes det från alla håll att ingen någonsin talade om grammatik i sina förhållanden. Inte konstigt att språket håller på att utarmas och förtvina.

Tomma tunnor skramlar mest

Det kan ju knappast ha undgått någon att jag har köpt ny tv. Jag har till och med en känsla av att folk i min relativa omgivning är en smula trötta på mitt tjat om hur stor den är. Det är ju inte precis någon 72-tummare du har köpt, som Christian sa häromdagen. Med kritisk röst. Han förstår inte hur fantastiskt stor en 32-tums skärm kan vara när man haft 19" som standard i hundra år.

Jag funderar nu på att ringa Radiotjänst och fråga om jag kanske ska betala lite mer i tv-licens. Nu när jag har så stor tv borde det egentligen inte vara mer än rätt.

My crocodile shoes

I helgen utsatte jag mig för något som närmast kan beskrivas som en prövning av det mänskliga psykets yttersta gränslinjer. Jag besökte en skoaffär. Alla som känner mig vet att jag hellre arbetar gratis i en saltgruva i Sibiriens nordligaste delar än sätter min fot i en skoaffär. Jag hatar att prova skor. Mina fötter är formade som Kalle Ankas, och jag tror att skofabrikörer världen över har förenats i ett hat mot alla Ankeborgs invånare.

Jag äger förvisso ett par högt skattade magiska gymnastikskor, men de magiska egenskaperna omfattar dessvärre inte skydd mot regn och rusk. Och det känns lite mesigt att plocka fram vinterkängorna i oktober bara för att himlen öppnar sig. Man är väl en viking. Fast en viking i blöta gympaskor är kanske inte lika imponerande i bärsärkargången. Något borde göras, kände jag.

Jag ska bespara er de flesta detaljer. Jag kan bara säga att det numera inte finns en enda modell eller ett enda märke i hela Sport-Åkes sortiment, och det var rätt så omfattande, som jag inte provat och avfärdat med orden "de passar inte". Min pojkvän påstod att Sport-Åke själv gick ut på lagret och skar upp pulsådrorna som en direkt följd av detta, men det är lögn och förtal. Det var mer jag som gjorde det. Åtminstone i fantasin.

Det slutade i alla fall med att jag köpte ett par skor för 1000 spänn. På Löplabbet. Där vet de hur en Kalle Ankafot ska tas. Jag ska aldrig mer handla någon annanstans än där. Detta är ett officiellt löfte.

Att lägga sordin på stämningen

Jag och husets 17-åring satt och tittade på Last night of the Proms, som en lagom söndagsförströelse. Utan att lägga några politiska värderingar i någonting så tycker jag att det är pampigt när miljoner britter står och viftar med flaggor och sjunger Rule Britannia. Husets 17-åring var däremot mer måttligt imponerad.

Jag: Men titta så festligt! Så många människor...och alla är så glada. 
Husets 17-åring: Det var de på nazistmötena också.

"Wendy, give me the bat"

Igår drog miss E och jag på oss kulturtantskoftorna och gick och lyssnade på Elsie Johansson som talade om sina böcker. Det var mycket trevligt och inspirerande.

Sedan gick vi på krogen och drack öl och talade ut. Vi sågade våra ex och gamla ragg för att slutligen övergå till att skandera valfria citat ur filmen The Shining. Kopplingen däremellan var lite oklar, men det var också mycket trevligt och inspirerande.

När klockan ringde 04.45 i morse kändes det mer som att det var en mycket dålig idé, men shit happens som det brukar heta.

Ride to live to ride

Jobbmöte:

Christian: Har någon från Shell kontaktat dig angående [jobb-ärende]?
Jag: Nej...Jag snackade  visserligen med en på Shell, han hette Kjell förresten, Kjell på Shell, hahaha. Men det var jättelängesen, innan midsommar. Han berättade nämligen för mig var han skulle fira midsommar och en massa annat, jag fick nästan veta hela hans livs historia.
Magnus: Vad sänder du egentligen ut för signaler?
Jag: Vadå, jag skulle snarare vilja säga att det var han som var lite konstig. 
Christian: It takes two to tango...

Zyklon B-movie

Jenny och jag går en liten kurs i kvalitetsteknik. Det är på högskolenivå, vi har betalt kåravgift och köpt dyr litteratur. Idag påbörjade vi en av inlämningsuppgifterna. Den gick ut på att mäta längden på 50 spaghetti. Syftet med detta var att studera normalfördelning och liknande, men det kändes synnerligen dagisaktigt.

Jenny hade bara pastanystan hemma, så därför åtog jag mig den spännande mätningen. För den som undrar så är medellängden för en Kungsörnens fullkornsspaghetti 22,2 cm. Jag känner hur min akademiska fana vajar lite högre i och med detta.

När jag var klar åt jag upp det statistiska underlaget och funderade på om det var att betrakta som studiemedel.

Vinden svalkar, solen bränns

Dagens fikarumssnack:

Jenny: Min pappa är utbränd. Han klarar inte av att jobba. Han kan inte ens gå och handla...eller jo, om han får åka till den affär som han alltid åker till, och ha en lapp med sig där det står EXAKT vad han ska ha. Annars klarar han det inte!
Jag: I det avseendet är han i och för sig rätt lik många andra män, hahaha!
Christian: Vissa är ju bra på somliga grejer och mindre bra på andra.
Jag: Jamen SÅNA grejer är väl inget! Jag är fan bra på allt sånt, handla och städa och laga mat och diska och tvätta! Hur svårt är det liksom?
Christian: Det tog ju dig 40 år att köpa en tv, så du är nog inte så jävla högt upp på listan som du tror.