Hejdå 2018, ingen kommer att sakna dig

Då var det väl även dags att summera året med den sedvanliga listan.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag blev chef. Skaffade pass och åkte utomlands (alltså utanför Norden) för första gången på mycket länge. Skaffade höns och vaktlar. Skaffade en dansk-svensk gårdshund. Började rida Pojken.

Höll du något av dina nyårslöften?
Få se nu, vad lovade jag?
Löfte # 1: "Jobba mindre". EPIC FAIL på den. Jobbade mer än någonsin.
Löfte # 2: "Vara hemma mer" (som i att inte engagera mig i 1000 olika saker utanför hemmet). Ja, men det tycker jag nog att jag klarade hyfsat.
Löfte # 3: "Odla mer". Ja, det gjorde jag. Även om den synnerligen torra sommaren 2018 gjorde sitt för att fördärva. Men mördarsniglarna var i alla fall inte lika många.
Löfte # 4: "Hitta ett sätt att förhålla mig till saker istället för att irritera mig och gå och älta saker". Här känner jag nog att jag har börjat hitta vägar (t ex att säga ifrån istället för att gå och reta sig), men det är såklart en bra bit kvar att gå.
Löfte # 5: "Inte köpa några prylar utan att kraftigt ifrågasätta om det verkligen behövs". Ja och nej.
Har köpt en del köksprylar som jag gissningsvis skulle ha överlevt utan. Två nya stekpannor och en gryta i lättviktsgjutjärn (å andra sidan så har jag avyttrat de gamla som var med teflon och teflon är ju faktiskt inte så hälsosamt...skyller jag på åtminstone), samt en köttkvarn till min hushållsmaskin. Men på det stora hela så har jag nog ändå varit rätt så återhållsam.

Kommer du ha några nya för nästa år?
Jajamen, se här:
Löfte # 1: Jobba mindre. JOBBA MINDRE. Det har jag tjatat om i flera år nu, men från och med nästa år kommer jag att ha möjlighet att delegera på ett sätt som tidigare inte varit möjligt, så det är i alla fall teoretiskt möjligt att uppfylla detta löfte.
Löfte # 2: Skaffa kaniner, som ett led i att bli mer självförsörjande ifråga om kött.
Sen kan jag nog bara upprepa löfte # 3, 4 och 5 från förra året så får vi se hur det går med de sakerna.


Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
Nä, det tror jag inte.

Dog någon som stod dig nära?
Gubbhunden Boris. Ja, tuppen Lars hörde väl strängt taget också till familjen, men det var inte känslomässigt jobbigt.

Vilka länder besökte du?
Danmark och Tyskland, båda i jobbsammanhang. Landade och lyfte från och åkte lite bil genom Schweiz, men det räknas väl knappt.

Är det något du saknar 2018 som du vill ha 2019?
Harmoni och lugn och ro. 2017 skrev jag att jag hade haft mycket jobbrelaterad stress, och det var INGENTING mot vad 2018 drog med sig. NU FÅR DET VARA NOG.

Vilket datum från 2018 kommer du alltid att minnas och varför?
28 maj, när vi fick ta farväl av 14-åriga gubbhunden Boris. Minns också 27 februari, när det visade sig att Hilding led av autoimmunmedierad trombocytopeni och vi trodde att vi skulle bli tvungna att låta honom somna in. Han repade sig dock med hjälp av cellgifter och megahöga kortisondoser och är nu - peppar peppar - på banan igen. Hur länge vet ingen, men händer det så händer det. För att inte det här ska bli för deppigt så minns jag också 28 juli, då vi hämtade hem yrvädret Tage, 8 veckor. 

Vilken var din största framgång 2018?
Hade jag ens några? Jag tävlade i alla fall ingenting i någonting. Började rida Pojken då Bulldozern först blev halt och sedan fick gå i pension. Om det var så himla framgångsrikt vet jag inte, men det har varit kul och lärorikt. Annars var det väl mest karriärmässiga framgångar, men de är ju rätt trökiga att skriva och gissningsvis ett sömnpiller att läsa om.

Vad är du mest nöjd med?
Att vi skaffade höns! Vaktlarna är rätt opersonliga och lite småtråkiga som husdjur, men hönsen är balsam för själen. Ja, och så Tage förstås. Valpar är också balsam för själen (dock betydligt mer tålamods- och arbetskrävande).

Största misstaget?
Har nog förhoppningsvis klarat mig undan allvarligare generalfel det här året också.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Just nu minns jag bara tanddjäveln, så jag har väl ändå kommit lindrigt undan. Vet att min man var dyngförkyld och hemma från jobbet med feber och grejer någon vecka efter semestern (och gick och hostade och skrällde i månader efter det), men själv klarade jag mig med en rätt lindrig förkylning som gick över på typ tre dagar. Ryggskott hade jag nog någon gång också? Men annars höll jag mig flytande.

Bästa köpet?
Ja, det måste ju vara stekpannorna och grytan från Ronneby Bruk, tillverkade i gjutjärn men med någon ny teknik så att de inte väger mer än en vanlig stekpanna eller gryta. Älskar gjutjärn men hatar att det är så djävla tungt och otympligt att hantera, men nu behöver jag helt plötsligt inte välja. GÖÖÖÖTT.

Vad spenderade du mest pengar på?
Det gamla vanliga, bränslepellets och service på bilen.

Gjorde något dig riktigt glad?
Min man och mina barn! Hundarna! Stallet och hästarna! Detta skrev jag förra året och som jag ser det så finns det ingen anledning att ändra på något.

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2018?
Usch vad trist, men jag kommer banne mig inte på en enda låt som jag förknippar med detta året.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det här var nog på det stora hela ett deppigare år.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Svårt att säga. På ett plan önskar jag att jag hade tagit tag i vissa saker som inte funkade så bra på jobbet. Men å andra sidan hade det antingen betytt att jag inte hade kunnat göra andra saker (som blev bra) eller att jag hade varit tvungen att jobba ÄNNU mer, vilket jag av naturliga skäl inte var jättesugen på. Så det var väl ändå bra att jag inte gjorde det. Jag hade velat ägna mer tid åt hundarna. Gått fler och längre promenader. Kanske även ridit mer?

Mindre?
Jobbat, obviously. Ångrar såhär i efterhand onödiga tjafs med min man (även om det i stridens hetta känns som HELT LIVSVIKTIGT vem som kolsyrar mest vatten)

Hur tillbringade du julen?
Julafton: jag och min man och hundarna. Juldagen: Tillsammans med barn, respektive och barnbarn (plus Tage som fick följa med p g a kan mycket väl få för sig att gnaga på en sko eller sånt i ett obevakat ögonblick).

Hur många one-night-stands?
Ha ha ha, varför är den här frågan ens med? Noll.

Hur många nobbade du?
Fick inga erbjudanden vad jag minns.

Favoritprogram på teve?
Mandelmanns? Vår tid är nu? Enkelstöten? (eller var det 2017?)

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Det finns några personer som har klättrat rätt högt upp på hatlistan, ja.

Bästa boken du läste?
Jag får väl hänvisa till min utvärdering av bokåret 2018. Femmorna var bäst.

Bokåret 2018

Det börjar bli dags att summera bokåret 2018. Gjorde ju det 2017 och varför ändra på ett vinnande koncept? 2017 läste jag 70 böcker (plus lite omläsningar av gamla hästböcker som jag tydligen gör istället för att börja knarka när livet kör ihop sig. Funkar skitbra om ni frågar mig. Gjorde samma sak 2018 och än har ni inte sett mig på Plattan köpandes heroin).

Under 2018 läste jag 75 böcker, vilket ger lite drygt 6 böcker per månad. Helt okej ändå med tanke på att 2018 också var året då jag slog någon form av världsrekord i övertidsarbete.

De här böckerna, redovisade i kronologisk ordning och med betyg inom parentes, läste jag 2018:

Dolt i mörker - Elly Griffiths (4½)
Flickorna i parken - Lisa Jewell (4)
Norra Latin - Sara Bergmark Elfgren (3)
Jag fann dig - Lisa Jewell (4)
Hon som vakar - Caroline Eriksson (3)
Mina smala axlars längtan - Maria Frensborg (3)
Slutet på sommaren - Anders de la Motte (4½)
Sköldpaddor hela vägen ner - John Green (3)
Höstdåd - Anders de la Motte (4)
Livet går så fort. Och så långsamt - Martina Haag (3)
Tyst väntan - Liz Nugent (4½)
Papperssjälar - Emma Johansson (3)
Floden om natten - Erica Ferencik (3)
Ondskans innersta väsen - Luca d'Andrea (2)
Utan dina andetag - Karin Aspenström (2½)
Battle - Maja Lunde (2)
Aldrig mer - Sara Larsson (4)
Kåda - Ane Riel (5)
Systrarna - Claire Douglas (3)
Kvinnan på bänken - Anna Jansson (3)
Hata Gustavsberg - Agnes Lindström (2)
Självhushållning på Djupadal - Gustaf och Marie Mandelmann (5)
Alex - Pierre Lamaitre (3½)
Stefans lilla gröna - Stefan Sundström (5)
Skrik tyst så att inte grannarna hör - Karin Alfredsson (4)
Sanningen om Audrey Wilde - Eva Chase (3)
Dödskaravanen - Mats Erasmie (3)
Rökridå - Krysten Rytter (1)
Blodlokan - Louise Boije af Gennäs (2)
Och sedan var hon borta - Lisa Jewell (4)
En annan Alice - Liane Moriarty (3)
Stora små saker - Jodi Picault (4)
Korpsystrar - Bettina Bieberstein Lee (3)
Sveket - Linwood Barclay (2)
Världens vackraste man - Lena Ackebo (3)
Kära Barbro - Lena Ackebo (4)
Låt oss hoppas på det bästa - Caroline Settervall (5)
Offrens offer - Bo Svernström (4½)
Älskaren från huvudkontoret - Camilla Grebe (4)
Husdjuret - Camilla Grebe (4)
Livets och dödens villkor - Belinda Bauer (3)
Sex år - Harlan Coban (1)
Kvinna utan minne - Petter Lidbäck (2)
Mördarens mamma - Ida Linde (1)
Bara ett barn - Malin Persson Giolito (4)
Allt att förlora - Sabine Durrant (3)
Pakt - Anna Roos (1)
Det hemliga rummet - Eva Swedenmark och Annika Wennström (2)
Tusen små bitar - James Frey (3½)
Bara du - Ninni Schulmann (4)
Kritgubben - C.J. Tudor (4)
Sommaren, syster - Jerker Virdborg (1)
En vacker dag lämnar jag honom - Maria Blomqvist (2)
Monster - Jörgen Jaeger (3)
En oskyldig lögn - Sabine Durrant (3)
Vi hör av oss - Jacob Sundberg (2)
Mor gifter sig - Moa Martinsson (ej betygsatt p g a klassiker har egen kategori men såklart jättebra)
Ditt liv och mitt - Majgull Axelsson (2)
Syndabocken - Sofie Sarenbrandt (2)
Mamma sa att jag inte fick berätta - Cathy Glass (3)
Falska vänner - Jane Harper (2)
Ögonvittnet - Anna Bågstam (3)
Vaggvisa - Leila Slimani (2)
Under ytan - Gilly Macmillan (4)
Peder Fredricsson - Peder Fredricsson (5)
Vargattacken - Lars Berge (4)
Ensamfjäril - Gabriella Ullberg Westin (1)
Den mörka ängeln - Elly Griffiths (4)
Träskkungens dotter - Karen Dionne (5)
Saknad, förmodad död - Susie Steiner (3)
Kvinnan i fönstret - A.J. Finn (5)
In i minsta detalj - Kristin Emilsson (1)
Det som göms i snö - Carin Gerhardsen (3)
De försvunna - Lori Roy (3)
Den tredje hustrun - Lisa Jewell (2)


För ordningens skull redovisar jag också de böcker som jag påbörjade men aldrig slutförde p g a att jag av olika anledningar inte tyckte de var tillräckligt bra för att vara värda mödan och/eller tiden.

Vågspel - Ann Rosman
Björnstad - Fredrik Backman (förlåt)
1793 - Niklas Natt och Dag
Allt är inte glömt - Wendy Walker
Gick obemärkt förbi - Ingrid Hedgren
Besatt - Tara Isabella Burton

Nu ser jag fram mot att sätta tänderna i Stephen Kings nyaste, som jag köpte för rätt längesen men som jag tänkte att "den spar jag till julledigheten" om. Nu är julledigheten här, bättre möjligheter att liksom maxa sin läsupplevelse lär väl aldrig komma. Fan ta dig Stephen om du gör mig besviken med den.

Den tredje hustrun

Har läst Den tredje hustrun av Lisa Jewell. Har läst flera av hennes tidigare böcker, till exempel Jag fann dig och Och sedan var hon borta och Flickorna i parken och Fågelburen och tyckt att de har varit allt från helt okej till riktigt bra, så det var med en viss förväntan som jag öppnade den här, som handlar om detta:

En sen aprilnatt snubblar Maya framför en Londonbuss. En tragisk olycka? Eller självmord? Hennes otröstliga make Adrian är fast besluten att ta reda på det. Maya hade ett jobb hon trivdes med, hon hade vänner. Adrian och Maya älskade varandra. Hon kom till och med överens med hans två tidigare fruar och deras barn. Ja, de var faktiskt som en enda stor, lycklig familj. Men det dröjer inte länge innan Adrian börjar identifiera de mörka sprickorna i sitt perfekta liv. För alla har hemligheter.
Och hemligheter kan få svåra konsekvenser.

Blev dock rätt besviken. Berättelsen växlar mellan då och nu på klassiskt manér, men jag tyckte aldrig att det blev speciellt intressant. Eller om det var något jag inte fattade? För först var allting så himla harmoniskt och alla var så lyckliga och sen en dag så kom Maya bara på att "nä, jag älskar inte dig längre" och plötsligt var allting helt förfelat och alla var typ svin? Och så himla många hemligheter tyckte jag inte heller kom fram så att det skulle vara nödvändigt att skriva en hel bok om det. Den här boken får två små styvbarn av fem möjliga.    

De försvunna

Har läst De försvunna av Lori Roy. Det här är handlingen:

Efter high-school lämnade Lane Fielding sin isolerade hemstad i Florida för New York och svor på att aldrig återvända. Tjugo år senare är hon tilbaka. Hon är nyskild, jobbar som servitris på en bar och bor med sina föräldrar på ökända Fielding Plantation tillsammans med sina två döttrar: 18-åriga Annalee och hennes yngre syster Talley.

Lane hemsöks av sitt förflutna och betraktas som ovälkommen i trakten på grund av de allvarliga brott hennes far – före detta föreståndare för en ökänd internatskola för pojkar – är misstänkt för. Den ostadiga vapenvila hon först lyckas upprätthålla med staden skakas om när hennes äldsta dotter plötsligt försvinner. Tio dagar tidigare har även en collegestudent anmälts saknad, och de två försvinnandena väcker en rädsla för att den seriemördare som en gång härjat i trakten kan ha återvänt.

När Lanes yngsta dotter, Talley, berättar om en ny, märklig vän förändras situationen igen. En desperat Lane måste tränga in under stadens yta av hemligheter och lögner för att ta reda på vad som har hänt. Kan den äldre dotterns försvinnande vara en hämnd för hennes fars brott? Eller för hennes egna?

Staden fylls av reportrar och poliser, händelserna tar alltmer obehagliga vändningar, och Lane fruktar att hon har alltför många fiender för att kunna hitta sin dotter i tid…

Jag tycker, i alla fall så här i efterhand, att det var en helt okej bok, välskriven och med en del oväntade vändningar. Medan jag läste den tyckte jag dock att den var rätt seg och onödigt detaljerad. Tycker inte heller riktigt att man fick lära känna karaktärerna på djupet så det blev lite platt. Hade det inte varit för att jag ändå var lite nyfiken på vad som hänt och motivet till det så hade jag nog mycket väl kunnat ha lagt den ifrån mig...rätt länge, utan att ha saknat den nämnvärt. Den här boken får med tvekan tre pyttesmå sydstater av fem möjliga.

Det som göms i snö

Har läst Det som göms i snö av Carin Gerhardsen. Har tidigare läst hennes böcker om Hammarbypoliserna och bloggat lite om det här.  Jag gillade dom mycket, men den serien är ju avslutad och jag såg fram mot att läsa något helt annat. Den här kallas "en oförutsägbar psykologisk thriller" och sånt gillar man ju. Berättelsen handlar om följande:

Ett otroget kärlekspar sätter sig i bilen för att hitta en avskild mötesplats. En ung, vilsen kvinna får oväntat lift av en främling. En man kör för fort på de snötäckta vägarna. Alla inblandade har passerat samma ravin. Men bara en har kört någon av vägen, bara en har lämnat någon att dö.
Från att inte ha känt till varandra knyts de samman av en eskalerande våldsspiral, och fastän ingen av dem känner till hela bilden är det ändå någon som vet tillräckligt för att berätta historien.   

Ja, det var ju något att bita i. Först tyckte jag att det var lite rörigt och lite för många personer att hålla reda på. Men det ordnade sig efter ett tag. Sen störde jag mig en hel del på dialogen som utspelades mellan de här A-lagarna, inte för att vara fördomsfull men jag har svårt att tänka mig att man snackar på det sättet när man supit så mycket att man så att säga har som heltidssyssla att sitta på en parkbänk. Slutligen räknade jag ganska kvickt ut vem som var Mördaren, vilket gjorde att slutet kändes lite platt. Överlag välskrivet och upplägget är bra, men den här blev jag ändå lite besviken på (gissningsvis eftersom förväntningarna var höga). Den får tre snödrivor av fem möjliga.  

Jul hos oss

Nu har julen kommit och gått och det har inte hänt något speciellt här hemma. Vi är inte mycket för jul, i alla fall inte så till vida att alla måste samlas på ett speciellt ställe den 24 december. Vi är inte heller mycket för att pynta och fixa à la Mandermanns eller Ernst Kirschsteiger och jag är av den uppfattningen att djur inte fattar abstrakta begrepp som jul så därför gör vi inget speciellt för dom heller. Mer än ser till att de har det bra förstås. Höns och vaktlar fick en näve torkad mjölmask, som dom tycker är det bästa som finns, hundarna fick något tuggben eller grisöra, men det är sånt som de brukar få ändå. Så nä. Tur man inte är INFLUENCER och måste lägga upp bilder på allt pynt och skit. Det piffigaste jag gjorde var att jag lindade en ljusslinga från RUSTA runt en rådjursskalle och sa till min man att det var Rudolf med röda mulen.




ERNST! Det här slår du fan i mig inte.

Ja, sen har vi väl mest ätit och glott på tv. På julafton såg vi TVÅ amerikanska filmer som handlade om julen och som därför var otroligt förutsägbara. En om tomtens bror Fred Claus (som inte var lika snäll, men som blev det till slut) och en om en unge som blivit adopterad och uppfostrad av tomtenissar men sen som vuxen kom till New York för att träffa sin riktiga pappa (som var elak, men som blev snäll till slut). Kändes otroligt vilsamt att bara ligga på soffan och äta gott och konsumera skit och slippa tänka. Hoppas ni alla hade det lika fröjdefullt. Jamen god fortsättning dårå.  

Till stallet istället, v51, pt2

Tog min sura tandvärk och åkte på årets sista drop in-ridning med Pojken. Det gick bra. Vi red någon slags kadrilj för det har ju alla pippi på såhär i juletider, i alla fall på min ridskola. Det gick rätt så bra fast jag fick vara i par med stallets piggaste häst, vilket kanske inte var a match made in heaven med Pojken. Men det gick ju att snedda lite här och där så att vi ändå hamnade på ungefär samma ställe vid samma tidpunkt. Dessutom: Pojken fattade rätt galopp VARJE GÅNG. I båda varven! Det är riktigt stort för oss.  Sen att han inte kan hålla galoppen speciellt länge, och definitivt inte minska den nämnvärt, är ju en annan sak. Han bara dundrar iväg tills han kommer ifatt en annan häst och sen tycker han att han typ har jobbat klart och så blir det slängtrav. Det får vi jobba vidare på nästa termin.

Nästa termin ja! Då ska ju vår superbra ridlärarvikarie, som vi haft denna terminen, sluta. Det har vi vetat hela tiden så det är inget nytt under solen, fast väldigt tråkigt eftersom det visade sig att hon var typ en av de bästa jag någonsin haft. Då menar jag inte att vår ordinarie är dålig, för det är hon verkligen inte. Men så skulle hon vara tjänstledig och då blev oron stor. VEM SKULLE VI FÅ ISTÄLLET? Jag hoppades på hon som brukar ha drop in-ridningen, för hon är också riktigt bra. Men det blev det inte, utan det blev KARIN. Vår BOOT CAMP-ridlärare som jag tycker är SUPERBRA. Hon slutade i somras för att hon skulle göra något annat, men nu är hon tydligen back in business igen. Det ska bli SÅ kul! Längtar jättejättemycket efter nästa termin, tur att det inte är som förr när hästarna hade typ tre veckors vintervila (och var ASPIGGA när man väl skulle igång med lektionerna igen, det var ALLTID hästar som skenade och folk som ramlade av som mogna frukter första veckan på terminen) utan nu börjar terminen redan vecka ett. Inleder därför med drop in-ridning fredagen efter nyår och sen kör vår grupp igång igen måndagen efter det. Med KARIN. Jiihaaaa.  

And the gnäll continues

Genomlider just nu en re-make av rotfyllningen som gjordes för några år sedan. Kommer nämligen ihåg att jag, ett par dagar efter att den gjorts, ringde till tandläkaren och påpekade att det om möjligt gjorde ännu mer ont nu och ska det vara så här? (inte sagt med Sverker Olofsson-ton men snudd på). Det skulle det, visade det sig. Det var HELT NORMALT att det gjorde ont efter en rotfyllning, men helvete vilken smärta. Fick ta värktabletter typ varannan timme och hade någon kommit och erbjudit mig en smutsig spruta heroin så hade jag inte backat om jag visste att det hade hjälpt mot denna PLÅGA. Ja, det var då det, men nu är det alltså likadant. Trodde kanske i min enfald att det skulle vara lite lindrigare om man bara rotfyllde en kanal av fyra möjliga, en kanal som dessutom inte ens var inflammerad, men tydligen inte. AJAJAJ vad jag lider. Inte bara i tanden med omnejd utan även i käken, som ju fick vara uppspärrad i en helt onaturlig vinkel hur länge som helst. Det protesterar den mot nu. Tror det skulle hjälpa om jag fick tugga på något hårt, men bara tanken på det får mig att kallsvettas.  Tandvärk är så djävla ovärdigt och inget man gör kan ju liksom avlasta eller lindra plågan. Man kan ju inte ens bita ihop för att stå ut.

Ja, så här kul har jag alltså det såhär i juletider. Denna tand har dessutom sumpat min episka julledighet eftersom jag fick stöka om i mitt schema och flytta på möten och grejer på grund av detta. Idag ska jag jobba hemifrån är det tänkt, men eftersom jag vaknade ungefär varannan timme i natt och fick vackla upp och knarka värktabletter och sedan ligga och vänta på att de skulle börja göra nytta så är jag ju inte direkt på topp om man säger så. JAJA, vi får väl se hur det här går. Ska ju rida i eftermiddag också har jag tänkt, så om inte annat så måste jag hålla ut fram till dess.  

När Kanal 4 förhoppningsvis slocknat för gott

Jaha, idag var det dags för återbesök hos tandläkaren. Var inte så värst nervös utan tänkte mer att jag har ju dock rotfyllt vad som skulle visa sig vara tre fjärdedelar av denna tand tidigare och det var väl inte sådär jättehemskt? (obs, jag var SJÄLVKLART bedövad till max och säkert lite till). Fast det måste ha gått in någon förträningsmekanism och suddat i hjärnan, för det var ju något rent DJÄVULSKT obehagligt. Eller så var det så att förra gången hade rotfyllningen föregåtts av en helg av helvetiskt glödande tandvärk så allting som hände bortanför den där bedövningssprutan var relativt sett rena önskedrömmen.
Men det här var faktiskt inte alls kul. Inte så att det gjorde ont, för jag var ju bedövad och Tanden är ju som sagt delvis rotfylld redan, men det var ju alldeles otroligt vad grejer som skulle in i ens trut och runt den så spändes nån djävla gummiduk upp så att jag knappt kunde andas, och sen fick jag höra tandläkaren beordra fram saker som "etanolen", "brännaren" (wtf…?) och en himla massa "grön etta", "blå tvåa" och sånt som jag inte har en aning om vad det är och inte vill veta något om heller. Och inte gick det särskilt bra, tycker jag. Igår, när jag fått veta att jag hade en extra rotkanal, tänkte jag att jag kanske var lite unik i det avseendet och frågade därför om det var ovanligt. "Nej, inte särskilt", blev svaret så något djävla unikum var jag alltså inte. Idag blev jag dock uppgraderad till "den svåraste rotkanalen som jag rensat i hela mitt liv" av en tandläkare som varit med så länge i gemet att hon kunde ha haft ansvaret för den organiserade fluorsköljningen på Noaks ark. Det var även en massa suckande och smackande och irriterat utstötta "åååh:n" medan klockan gick och Kanal 4 låg där och retades i munhålan. Fattar att tandläkare också är människor, men det får väl vara någon måtta på suck och stön i patientens närvaro kan jag ju tycka. En gång ropades det "hämta en ny, FORT FORT FORT" och då blir man ju själv rent nervös och börjar undra om man kanske kan hjälpa till på något sätt.

Tid tog det också, väldigt mycket längre än beräknat och jag fick enorm kramp i käkarna och i nacken och tandläkaren själv blev så stressad att hon, när hon var klar, bara rusade iväg med ett "du-får-boka-en- ny-tid-efter-jul-jag-skickar-en-faktura-god-jul" slängt över axeln och så var hon borta och det var nästan så att jag undrade om jag skulle börja plocka undan och städa efter mig, men då kom någon praktikant och tog vid så jag slapp i alla fall den biten. Nu ska jag dit igen den 14 januari för att göra klart, för Tanden måste tydligen vila sig i form innan man slutligen förseglar Kanal 4 för gott. Jaha, men det blir väl mysigt med två smaskiga tandläkarräkningar såhär i juletider.   

     

Och nu blire klagomål

Igår kväll när jag, duktig som jag är, stod och tandtrådade mitt garnityr så tyckte jag det kändes lite konstigt mellan två kindtänder när jag bet ihop. "Bäst att ta en gång till" tänkte jag i tron att något fastnat och tryckte in tandtråden och TJONG så lossnade vad som kändes som en halv kindtand. Ja, ska man vara glad för nåt så är det väl möjligtvis att detta INTE inträffade typ den 23 december så man hade fått gå hela julhelgen med vad som känns som ett hål som sträcker sig långt upp i förlängda märgen, men helt ärligt har jag rätt svårt att glädjas åt något som inkluderar tandläkarbesök. Men det var ju bara att bita ihop (lite försiktigt dårå) och hänga sig på luren när växeln öppnade och försöka tjata sig till en tid. Fick en akuttid hos en annan tandläkare än min vanliga för hon hade semester, men i såna här lägen har man ju inte direkt möjlighet att vara kräsen.

Den aktuella tanden rotfylldes för typ tre år sen. En rotfylld tand ska ju vara helt död och utan känsel eftersom den inte har några nerver, men jag tycker inte att den här tanden har betett sig som min andra rotfyllda tand eller som någon annan tand heller för den delen. Det är inte det att den gör ont, för det gör den inte direkt. Men den liksom känns. Andra tänder är ju liksom ett med tandbenet och man tänker väl inte direkt på att man ens har dom (förrän man får problem). Men Tanden tar verkligen plats. Pockar på uppmärksamhet. Påpekar att här är den. Varje kväll när jag har duschat och smörjer in mitt vackra plyte med hudkräm så känner jag Tanden från utsidan när jag trycker mot tandbenet genom kinden. Eller om jag sitter och har huvudet i handen, nog fan passar Tanden på att ila till lite. Eller om jag typ springer nerför en trappa, då dunkar det liksom till lite för varje steg. Inte så det gör ont, utan bara så det känns.

Jag har påpekat detta för tandläkaren flera gånger och varje gång har hon tagit en röntgenbild och pekat ut Tanden med sina tre rotfyllda kanaler och sagt att det ser bra ut. En sköterska har också sagt att man kan ha problem även med rotfyllda tänder och då har jag tänkt att det här får man väl kanske leva med då. Och det har ju som sagt inte gjort direkt ont. Bara varit lite störigt.

Nu berättade jag detta för den nya tandläkaren - lite förebyggande för jag litar inte på att Tanden inte skulle vara i stånd till att börja generera SMÄRTA om det skulle bli tal om att borra (och det blir det ju nästan alltid) - så gjorde hon som min vanliga, tog en röntgenbild, pekade ut de tre rotfyllda kanalerna, sa att allt såg bra ut. Men sen började hon med stor entusiasm att knacka, klämma och trycka för att lokalisera problemet. Och hittade då en FJÄRDE kanal som ängsligt låg och tryckte bakom de tre andra. "Det var ju nästan som att få en julklapp", myste hon bakom munskyddet. Jag hade väl svårt att dela hennes entusiasm, men blev nästan lite rörd när jag hörde hur de angrep morgondagens bokningar för att pussla in mig i sitt späckade schema, för på akuttider finns det inte utrymme för rotfyllningar och nu ska Tanden förhoppningsvis få sin fjärde kanal tystad för gott. Samtidigt som den blir hoplappad som ju var det egentliga problemet. Nu har jag fått nån provisorisk gegga som smakar möglig pepparkaka med lätt anstrykning av mint. Varför kan ingen göra tandläkargrejer som smakar, låt oss säga CHOKLAD?

To be continued, om inte annat så för att jämra mig över denna oväntade och ovälkomna decemberutgift. Tur att julklapparna redan är köpta och betalda i alla fall.

Till stallet istället, v51, pt1

Igår var det sista gången på terminen i vanliga gruppen och vi skulle a. ha vikarie och b. hoppa. GULP, kände jag inför det. Fick vara snabb med att säga till vikarien att jag är norra Europas mesigaste, men hon kontrade med att hon brukade ha speciella "våga hoppa"-grupper, så hon var van vid sånt. Det kändes ju skönt att höra.
Pojken kändes seg och tung och naturligtvis var det banhoppning. Man kan säga så här om Pojken: han är inte direkt någon naturhoppare. Han behöver mycket stöd och drivning. Det kan han väl få, men sen kommer man till det där sista kritiska momentet där man enligt min ridlärare ska "lämna över ansvaret för språnget till hästen". Där hade jag behövt ha någon extra gaspedal istället, för jag bara kände att han liksom dog energimässigt. Men hävde sig över lite halvhjärtat ändå (det var ju låga hinder så knappt någon ansträngning att tala om) och så skulle jag försöka få igång lite fart, ha rätt galopp och få till en bra väg till nästa hinder. Det var väl inte så att Peder Fredricsson stod och tiggde och bad på sina bara knän att jag skulle komma till Grevlunda och hjälpa honom med ett och annat OM VI SÄGER SÅ. Snarare kände jag mig som ett fall för "America's funniest home videos" eller nåt, men jag överlevde ju i alla fall och det var väl huvudsaken.

Till stallet istället, v50, pt2

Vad gjorde vi på "droppen" i fredags? Minns knappt längre. Jo, först skulle vi rida som på en åttvolt med travbommar i mitten, mycket böjning och ställning och rakriktning. Nyttigt. Sedan galopperade vi över galoppbommar på volt. Det där med galoppbommar på böjt spår är lurigt, åtminstone när man har en häst som Pojken som inte precis har järnkoll på var han sätter sina bautahovar och inte heller direkt bemödar sig med att hålla en jämn galopp. Men det gick ändå rätt bra, vi fick i alla fall till att det stämde med avstånden någorlunda, och vi är ju på en nivå att det är stort att kunna galoppera på en volt. Hehe. Om jag är förberedd, har spöet i ytterhand och ytterskänkeln som ett skruvstäd så kan jag svänga nästan hur jag vill även i höger galopp, vilket ej var möjligt för någon månad sedan då Pojken istället valde att dundra rakt fram i högervarv oavsett vad jag ville. Så det går ju framåt.

In i minsta detalj

Har läst In i minsta detalj av Kristin Emilsson och det är något som jag i efterhand ångrar rätt mycket. Borde ha dragit om inte öronen så åtminstone lånekortet åt mig när jag högg den från "nyss återlämnat"-vagnen på bibblan för JAG GILLAR JU INTE FEELGOOD. Så varför skulle det här vara ett undantag?

Ja, berättelsen handlar i alla fall om


 

((((( !!!!! SPOILER ALERT !!!!! )))))))))


 

Freja och Anton som lever det perfekta hipsterlivet i Stockholm, men så dör Antons pappa och först tänker han inte gå på begravningen för hans pappa var ett as och de hade minsann inte haft någon kontakt sen Antons mamma blev senildement och han satte in henne på något vårdhem och sedan inledde en relation med hennes bästa väninna för jättemånga år sen och sedan dess har han inte satt sin fot i småländska Idemåla. Men sen ändrar Anton sig och åker på begravningen i alla fall och sen kommer han hem och bara "vi måste flytta till Idemåla för min mamma är jättedålig" och tar tjänstledigt från läkarjobbet på obestämd tid med typ en kvarts varsel (inga problem!) och det vill ju inte Freja, men eftersom hon är ett våp så "måste" hon haka på, till råga på allt har hon upptäckt att hon har känslor för Antons bästa vän Christian (också läkare) och vill komma bort från honom och hans fru Tilde, som är gravid och det gör att Freja blir nedstämd för hon har nyligen varit gravid men fått göra abort p g a att fostervattensprovet indikerade någon allvarlig skada. DEPP DEPP. Aja, de flänger iväg till Idemåla och flyttar in i Antons förfallna föräldrahem och Anton tillbringar den mesta delen av tiden med att åka tåg fram och tillbaka till vårdhemmet för att hälsa på sin mamma och Freja sitter på bibblan (enda stället med wifi) och jobbar med sitt frilansuppdrag inom grafisk formgivning. Idemåla är en sån där typisk småort av vilken det går tretton på dussinet där allt har kretsat kring det nu nedlagda Bruket - i det här fallet ett glasbruk som Antons pappa drev - och där alla är arbetslösa och allting är nedläggningshotat och allmänt trist. DEPP DEPP. Två av Antons gamla kompisar bor kvar, den ene är motornörd och den andre har precis investerat i en enorm hemmabioanläggning (lagom tills videobutiken gick i konkurs) och båda är singlar som inte kan snacka om annat än brudar och bärs och verkar inte ha utvecklats en millimeter sedan de tog studenten och Anton behöver bara tillbringa typ en kvart i deras sällskap för att förvandlas från mikrobryggerivurmande hipster till brölig bonne som hinkar burköl och går på karaoke. Allt detta får mesiga Freja bara tugga i sig, men hon gör vad hon kan för att etablera sig och blir kompis med bibliotekarien Lisen, som givetvis är ett av Antons och hans kompisars gamla mobboffer. Freja tar även en olycklig och mobbad tonårskille under sina vingars beskydd och naturligtvis visar det sig att han är ett geni på grafisk formgivning och kan hjälpa Freja med hennes frilansuppdrag. Luka, som ham heter, bor ensam för hans mamma, har lämnat honom för att åka hem till Bosnien för att ta hand om sin mamma som brutit lårbenshalsen. Ingen vet vem Lukas pappa är, men när Freja börjar snoka finns det ett rykte om att det skulle vara Antons pappa och att Luka då skulle vara Antons halvbror. Lagom tills detta uppdagas blir Antons mamma plötsligt bättre och Anton bestämmer då att han och Freja ska flytta tillbaks till Stockholm igen och någon halvbror vill han verkligen inte kännas vid. Men vid det här laget har Freja fått SJÄLVKÄNSLA och tänker minsann inte låta sig bossas med hur som helst och väljer såklart att sätta ner foten när de står på stationen och det slutar med att det bara är Anton som åker. Freja stannar, och för att göra en (alldeles för) lång historia kort så visar det sig att Antons bröliga kompisar - när de är ensamma med Freja - minsann både är känsliga och omtänksamma och ställer upp när det gäller. Det visar sig efter tusen vändor hit och dit att Luka inte är Antons halvbror utan hans son - resultatet av en sommarlovsromans med den unga bosniska flyktingkvinnan som kom ensam till Idemåla och fick arbete på glasbruket (as if) - vilket båda accepterar förvånansvärt lätt med tanke på att båda slog bakut som trilska åsnor när halvbrödraskapet fördes på tal. Det visar sig också att f d mobboffret och bibliotekarien Lisen är en filmfantast av stora mått och tycke uppstår mellan henne och Antons kompis med hemmabioanläggningen (gäääääsp). Mitt i allt detta kommer Anton tillbaka tillsammams med kompisarna Christian och Tilde och allt reds ut. Alla fnurror på alla trådar rätas ut så fantastiskt fint. Det visade sig att Antons mamma BETT sin väninna att ta hand om Antons pappa och att det aldrig varit annat än vänskap mellan dem. Det visade sig också att denna mamma, senare med hjälp av väninnan, satt in underhåll till Luka under alla år så helt plötsligt hade han ett saftigt kapital och kunde flytta till Stockholm och gå på Konstfack (nämnde jag att han var ett konstnärligt geni...?) och dessutom hade Antons fantastiska mamma ett sinne för det ekonomiska som inte var av denna världen och det visade sig att hon innam glasbruket lades ner gjort aktieinvesteringar som nu var värda MÅNGMILJONBELOPP. Och Anton och Freja blev inte alls giriga och såg en möjlighet att betala av alla sina hipsterlägenhetslån och bli ekonomiskt oberoende, nädå "pengarna tillhör Idemåla" och så startade de en stiftelse och räddade det nedläggningshotade biblioteket och så levde de lyckliga i alla sina dagar. TYP. Det visade sig till och med att den ytliga hipsterkompisen Tilde innerst inne var motornörd och därför blev sååå tajt med Antons töntiga motornördkompis, det är ju så man kan smälla av så djävla dumt. Alltså skjut mig nästa gång jag frivilligt ger mig på genren "feelgood". Den här boken får en självmordskandidat av fem möjliga

Handbolls-EM

Alltså nu har jag SVINDÅLIGT samvete för att jag inte har skrivit ett enda inlägg om handbolls-EM trots att jag har sett alla Sveriges matcher, plus semifinalerna, bronsmatchen och finalen. Brukar ju alltid blogga när det är herrarnas mästerskap och nu kan man ju inte skylla på kass mediabevakning p g a att det är damerna som spelar (som det faktiskt var fram tills för inte alls så längesen), för det har sänts föredömligt. Men jag kom liksom aldrig igång med handbollsbloggandet (som jag misstänker att alla mina cirka 3 läsare skiter fullständigt i) det här mästerskapet. Det är bara att erkänna.

Men FAN vilka matcher! Och att Sverige ändå kunde slå Ryssland (som visserligen kanske inte hade sin absoluta förstauppställning, men ändå) samt spela oavgjort mot Frankrike på hemmaplan när det sedan var dessa lag som möttes i finalen. Som var exakt så tight och oförutsägbar som det bara kan vara i handboll. Nu är det slut, men som tur är så dröjer det ju bara några veckor innan herrarnas VM drar igång. Ska bara stöka undan lite julfirande och sånt och sen är det i princip avkast. Mmm...handboll.

Utan SIM-kort i trettio dagar försmäktar jag på denna Ö

Nu ska ni få höra hur det kan gå till att få ny jobbtelefon i denna nådens år 2018. Var rätt trött på min gamla jobbtelefon eftersom den laddar ur sig på ingen tid alls och därför inte alls är så mobil som man kan tycka är rimligt eftersom den ständigt måste ligga på laddning. Vid något tillfälle i våras bad jag därför om en ny. Det råkade visst sammanfalla med att någon annan också hade bett om samma sak och jag fick då en rätt snorkig kommentar från IT-avdelningen (som ligger i Danmark) som gick ut på att det var väl hemskt vad alla i Sverige skulle ha nya telefoner helt plötsligt. Att stå och dividera om huruvida det är orimligt att byta ut en mobiltelefon från 2011 som det inte ens finns reservdelar till med någon IT-fjant tyckte jag var under min värdighet, så jag fortsatte att "använda" den befintliga mobilen ungefär som en fast telefon, och så får väl folk som vill ha tag i mig maila istället. Rätt skönt för mig, kan jag ju tycka, men sen fick jag en ny chef och han kommenterade vid något tillfälle att jag var svår att nå. Jag påpekade att jag bett om en ny telefon men att IT-avdelningen tydligen inte tyckte att jag skulle ha det. Fick då en lam ursäkt att de ju inte kunde veta vad vi hade för telefoner i Sverige. Nä, det kanske de inte kan, men för den sakens skulle behöver de ju inte utgå från att jag är en sån som byter telefon bara för att det har kommit en ny och häftigare modell. Min chef sa då att han skulle ta upp det med IT-avdelningen och efter ett tag fick jag ett mail från polisen IT-avdelningen där jag fick svara på en miljon frågor om vad jag hade för telefon, hur länge jag haft den, vad det var för fel på den osv. Detta var i augusti. Sedan hände ingenting och ingenting och ingenting förrän i slutet av oktober. Då fick jag en ny telefon. Eller...ny? Jag fick en Iphone 5. En kollega som började i augusti i år fick en Iphone 8. I normala fall hade jag inte ens brytt mig, men nu undrar jag lite vad det är för principer som gäller när det delas ut nya telefoner. Misstänker starkt att det har att göra med att min nya kollega är man, för säga vad man vill om danskarna men de är fan inte speciellt genusmedvetna. I alla fall inte i vår organisation (ska eventuellt tjafsa vidare om detta och vet redan att det kommer att avfärdas som just TJAFS. What else is new?)

Jaha, men då kom i alla fall nästa grej som var att SIM-kortet i min gamla telefon inte passade i den nya. Det hade ju ett BARN kunnat räkna ut, men en hel IT-avdelning i Danmark gick bet på den uppgiften. Själv har jag ju köpt nya telefoner privat under årens lopp och två gånger har jag fått gå till Tele2-återförsäljare för att få mitt SIM-kort slaktat från frimärksstort till mikro till nano. Men jobbmässigt är vi kunder hos TELENOR och då har vi något rövhattsavtal som gör att vanliga dödliga inte ens får kontakta dom utan all kommunikation ska ske genom en speciell kontaktperson, som är vår IT-chef i Danmark. Och han är ständigt på resande fot och har aldrig tid. Fick maila honom och be honom maila dom och det gjorde han för ungefär en månad sen. Och sedan dess har jag inte hört någonting alls. Trots påstötningar. Nu tyckte nån annan dansk IT-nisse att jag kunde väl själv klippa till mitt SIM-kort, det hade han gjort massor av gånger och det var hur enkelt som helst. Ja, för honom kanske? Han skickade en mall som jag blev trött av att bara titta på. Dessutom har jag bara en slö papperssax och inget sandpapper (som man enligt instruktionen också skulle ha för att fila kanterna). Påpekade surt att problemet handlar väl om att vi inte har någon fungerande telefonsupport och det problemet löser man väl inte genom att själv börja experimentera med att klippa i SIM-korten.

Fick nu lösa det genom att skicka det gamla SIM-kortet plus den nya telefonen med en dansk kollega som var på besök i Sverige igår, till IT-avdelningen i Danmark, och sedan ska någon IT-människa klippa till SIM-kortet åt mig och en annan dansk kollega som ska på möte i Sverige nästa vecka ta den med sig. Från rövhattarna på TELENOR har det inte hörts ett ljud. Själv drar jag mig lite för att plötsligt vara ständigt nåbar i jobbsammanhang. Har liksom vant mig av vid det och det har varit otroligt vilsamt. Så här kan det alltså gå till på en helt normal arbetsplats i den privata sektorn i nådens år 2018. Haregötthääääj.

Kvinnan i fönstret

Har läst Kvinnan i fönstret av A. J. Finn och nu, mina vänner, är det bara för er att pallra er iväg till bibblan och göra detsamma för den här var nog en av de bättre böckerna på länge.

Handlingen är som följer:
Anna Fox lever ensam och isolerad i sin lägenhet i New York. Om dagarna dricker hon vin, ser Hitchcockfilmer och spionerar på grannarna. En dag flyttar familjen Russell in i huset på andra sidan gatan. En mamma, en pappa, en tonårig son: på ytan den perfekta familjen. Så en kväll blir Anna vittne till nåt hon inte borde ha sett. Hennes värld faller samman. Vad var det hon såg? Har hon inbillat sig allt? Och vem är egentligen i fara?

Gillade nästan exakt allt med den här boken: bra språk (störde mig dock på att man använde ordet "lösenkod", det heter väl antingen lösenord ELLER kod? Men översättningar kan man väl i och för sig inte lasta författaren för), bra miljöskildringar (kan i och för sig lite ifrågasätta hur mycket alkohol och medicin det är fysiskt möjligt att tratta i sig utan att få permanenta leverskador), intressanta karaktärer och så STORYN! Som vred sig hit och dit som en mask på en krok och där åtminstone inte jag kunde förutsäga en enda vändning som den tog. Wow! Känner mig nästan andfådd av denna läsupplevelse. Den här boken får fem antidepressiva tabletter av fem möjliga.

Bonde söker fru, RESORNA

Jaha, igår bänkade jag mig framför Bonde söker fru, jag skulle inte säga "som vanligt varje onsdag" för faktum är att jag brukar se det på TV4 Play någon eller några dagar senare eftersom jag normalt inte orkar med att en timmes program styckas upp av 3-4 reklampauser (dom kan man spola förbi på Play). Men nu var jag så nyfiken på hur det skulle gå för den stackars

SIMON: Och nu pratar jag stackars som i S-T-A-C-K-A-R-S, för även om han (i mina ögon) valde helt fel tjej så tyckte jag så himla  synd om honom som blev typ dumpad och fick åka ensam (med ett tv-team). Sitta ensam på hotellrummet, sitta ensam i poolen och dricka bubbel. Tur att hans kompis kom och höll honom sällskap sen, men ändå. Det hade aldrig hänt om han hade valt Amanda (som jag tyckte han skulle göra). Såg någon lam intervju som Linda gjorde med Frida efteråt, där hon skulle förklara sig men orkade inte se hela klart för jag tycker det var så dåligt. DÅLIGT. Hon skyller säkert allting på sin ADHD, hon verkar vara den typen.

I övrigt:
SUSANNA: Ja, men det verkar väl gulligt med Hannes. Han verkar ju ändå riktigt rar och snäll, synd att man vet om det där med Pökerz. Men det verkar ju inte hon lida av.


PER: Ja, men det är ju så himla helgjutet alltihop. Blir glad för bådas skull, hoppas de får tusen barn och lever lyckliga i alla sina dagar. Blir helt lipig av lycka när jag ser Per och Sofie.


ERIK: Verkar vara jordens trökigaste människa och jag tror verkligen inte detta håller. Han känns alldeles för stelbent och principfast och torr, och det känns ju inte som att hon är upp över öronen förälskad heller (även om de för all del bodde i ett dubbelrum). Om jag var Alicia så hade jag ju aldrig flyttat 50 mil för att tillbringa resten av mina dagar i en hönsgård. I alla fall inte i Eriks sällskap. Sen var det väl lite gulligt att de skulle ut och rida för att det var hennes intresse, men sen kändes det som att han inte direkt hymlade med att sen var det hennes tur att typ offra sig (även om han kanske inte uttryckte sig just så). Fick en känsla av att han är en sån som vill föra statistik över bytta bajsblöjor på framtida barn enbart för principens skull. Det är inte charmigt.




PS: Har också läst i TIDNINGEN LAND (dvs säker källa) att varken Erik eller Per är "riktiga" bönder. Per jobbar heltid som rådgivare på bank (men äger skogsfastigheter) och Erik arbetar på Trafikverket (tror jag det var) och har höns som hobby.  Så nu vet ni det.

Till stallet istället, v50, pt1

I måndags var det HOPPNING. Det är ju inte direkt min favoritaktivitet, men det är ju bara att bita ihop och leverera, i alla fall så länge hindren inte är jättehöga. I min värld är 50 centimeter = jättehöga hinder, men jag har ju som tur var en förstående ridlärare som låter mig löjla omkring på B-ponnynivå och tycka att jag utför hoppning på världscupsnivå.

I måndags skulle vi hoppa bana, det var kanske 8 språng och det gick väl ändå rätt bra? Jag ramlade inte av och vi tog oss över allt. Sen orkade väl varken Pojken eller jag riktigt hela vägen, han har ju inte superkondis och om man som jag uppenbarligen håller andan från första hindret till sista samtidigt som man måste driva som bara den och tänka lite tankar om vägval och lite på döden också, ja då räcker orken inte hela banan. Kan man väl konstatera. Är ändå nöjd med mig själv som ändå försöker och inte avbokar lektionen när det är hoppning, som jag gjorde för ett antal år sen. Är också nöjd med framridningen, tyckte Pojken kändes väldigt mjuk och följsam och det gick till och med att jobba honom lite i galoppen istället för att han bara dundrar på rakt fram i ett tempo som lämnar en del övrigt att önska när man är tio stycken i ett 20 x 60 metersridhus.

Nu har vår jättebra ridlärare slutat! Jag fick såklart i uppdrag att fixa en present, jag hittade ingen som jag gillade så jag pysslade själv ihop en. Fick dock inte vara med på själva överlämnandet eftersom vi har förlängd lektion när det är hoppning "för dom som vill hoppa lite mer och högre", och dit hör ju verkligen inte jag. Blev dock själv rätt nöjd med resultatet.

Ernst Kirchsteiger, släng dig i väggen.

 

 

 

Nästa gång ska vi ha vikarie som jag inte känner, och då ska vi också hoppa. GULP. Sedan är det jullov och nästa termin ska vi ha...någon annan. Trodde att det skulle bli vår gamla ridlärare, a k a ridskolechefen, men nu ska hon visst vara tjänstledig så hur det blir med oss är höljt i dunkel. GULP igen. Tänk om man får nån som...eh, inte tycker att jag jämt ska harva omkring på Pojken utan även rida på stora hästar och UTVECKLAS? Gulpgulpgulp. 

Mitt liv som deltidsarbetare

Eftersom 2018 jobbmässigt har varit ett riktigt rövår så slog jag någon form av världsrekord i övertid och fick absolut inte jobba över en sekund till. Det fanns dock saker som bara jag kunde lösa och Jag tänker verkligen inte jobba gratis, som jag sa jag till min högsta chef i en ton som passerade den absoluta nollpunkten. Efter en massa dividerande hit och dit kom vi fram till att jag skulle jobba mindre "sen, när det har lugnat ner sig lite".
Ja, det kan man ju tro vad man vill om, men jag har minsann bevakat mina rättigheter. Nu är det sen, och det innebär att jag sedan en tid tillbaka och resten av detta år jobbar cirka sex timmar om dagen och FASEN VAD GÖTT DET ÄR, känner jag. Har alltså BÅDE sovmorgon och slutar tidigt varje dag. Skulle lätt kunna ha det så här alltid. Vem bestämde om åtta timmar? Gör om, gör rätt.


En annan VÄLDIGT bra sak med detta är att jag slipper fucking djävla Musikhjälpen, som jag hatar. Eller ja, den pågår ju ändå*, men eftersom jag numera glider in på jobbet vid halv åttasnåret som en vanlig dödlig så slipper jag sändningarna från nattradion, där några virriga B-kändisar svamlar och mumlar osammanhängande och utan manus. Så sjukt irriterande.** Nu får jag istället lyssna på årets radiojulkalender, Tonje i Glimmerdalen, som är oväntat spännande även för en 50-åring.

Ja, det var väl bara det jag ville rapportera om. Hur göttigt jag  har det. Ska dessutom bara jobba någon vecka till innan jag påbörjar en episkt lång julledighet. 21 dagar. Mmmmm, sug på den karamellen för det tänker jag göra.



* Ja, jag vet att Musikhjälpen gör en jättebra insats, men jag står ändå inte ut med konceptet.
** Ja, jag vet att man kan stänga av radion också. Eller byta kanal. Men då kanske man missar viktiga lokala nyheter, och det vill jag ju inte.

Till stallet istället, v49, pt 3

Ja, men jag unnade ju mig själv en turridning på islandshäst. Det finns ett ställe inte så långt härifrån och jag/vi brukar åka dit en eller två gånger per år, men 2018 har ju inte riktigt levererat på den punkten. I våras hade jag inte tid och i somras när det var så infernaliskt varmt så var i alla fall inte jag speciellt sugen (plus att jag ju hade den halta Bulldozern att ta hand om) och hösten rann bara iväg utan att ett enda töltsteg togs i min närvaro. Bestämde mig därför att ge mig själv detta i namnsdagspresent. Brukar i och för sig inte fira namnsdagar, men nu föll det sig så att det skulle vara turridning på självaste Annadagen och därmed var saken avgjord. Började lite halvhjärtat att höra mig för om någon var intresserad av att hänga med, men efter första "jag kollar och återkommer" utan att personen ifråga återkom så gav jag upp.

Jag har som sagt varit och ridit på detta ställe flera gånger, men aldrig ensam. Nu var jag ju inte ensam som i helt mol allena, utan vi var en grupp där alla kände varandra utom jag. Det verkade dessutom som att alla brukade vara där och rida jätteofta, för de visste precis allt om alla hästarna. Och människorna. Jag har tidigare, beroende på sällskap, ridit turer både för nybörjare och för mer rutinerade ryttare och det här skulle vara för rutinerade, men nu kändes det som att man steg ytterligare ett snäpp, till islandshästrutinerade. Där har jag ju inte mycket att hämta kan jag ju säga, men det var väl bara att haka på. Fick en häst som jag ridit flera gånger innan och gillat, så det kändes ändå bra. Och sen bar det iväg över stock och sten med både fart och fläkt och det var jättehärligt. Fick väl inte till tölten jättebra men det blev bättre med tiden. Låtsades som det regnade när de andra pratade om ryggverksamhet och olika grader av renhet i tölten. Ja, man behövde för övrigt inte låtsas som att det regnade för det gjorde det ändå, men det var ändå härligt. Hellre en ridtur i ösregn än en i ett moln av mygg, knott och bromsar om ni frågar mig.

Ja, så där gör jag när jag unnar mig.

  

Till stallet istället, v 49, pt2

I fredags skulle jag rida igen en missad lektion. Förr fick man rida igen i snudd på vilken grupp som helst bara det fanns plats, men så är det inte längre p g a att det blir rörigt i grupperna när det kommer nya människor hela tiden, plus att jag misstänker att det också blir en massa administrativt pill med det systemet. Så det ersattes med särskilda igenridningstimmar där det finns en pärm med en lista med hästnamn datum och så skriver man sitt namn vid den häst man vill ridas namn och sen åker man till stallet klockan 19.30 en fredagskväll och rider igen. Vi var inte mer än 4 stycken fastän listan hade varit fulltecknad. Igenridningarna går till så att man rider självständigt, i höger varv i ena halvan av ridhuset och vänster varv i andra halvan, och så finns det en ridlärare som säger vad det ska vara för gångart och i övrigt sköter man sig själv. Passade mig FANTASTISKT bra för jag red Pojken (såklart) och då kunde vi jobba med övergångar som han behöver. Sedan var han minsann så lyhörd och fin att han gjorde jättefina galoppfattningar OCH, hör och  häpna, VI KUNDE GALOPPERA PÅ VOLT I HÖGER VARV. Visserligen fick jag peta lite varnande med spöet på ytterbogen och ha ytterskänkeln som ett skruvstäd på den öppna delen, men det gick. Yiiihaaaa. Hoppas det inte var en engångsföreteelse.
Var så HIMLA nöjd att jag åkte hem, duschade, tog ett glas vin, blev trött och somnade i soffan. Ja, men det var ju ändå fredagskväll. Dumt att bryta såna vanor ju.

Saknad, förmodad död

Har läst Saknad, förmodad död av Susie Steiner, en bok som är "utsedd till en av årets tio bästa deckare av The Wall Street Journal", enligt omslaget.

Handlingen är den här: Manon Bradshaw är 39 år gammal, och även om hon är en respekterad medlem av poliskåren och älskar sitt jobb önskar hon sig ett helt annat privatliv. Manon är singel, längtar efter barn, och stämpeln desperat medelålders kvinna närmar sig. En sen kväll, efter ännu en katastrofal nätdejt, sätter hon som vanligt på polisradion för att låta dess bakgrundsljud vagga henne till sömns och hör ett meddelande som får henne att omedelbart bege sig till en förbryllande brottsplats. Edith Hind student vid Cambridge och den vackra dottern till den kungliga familjens läkare har varit försvunnen i nära tjugofyra timmar. I hennes hem finns få ledtrådar: några blodstänk i köket, hennes telefon och nycklar som lämnats kvar, och den öppna ytterdörren utan tecken på åverkan. Manon förstår att fallet kommer att bli stort och att varje sekund är avgörande för om Edith kommer att hittas levande eller inte. Allteftersom sökandet utvidgas och trycket från media ökar, kommer fler av Ediths hemligheter fram: hennes krångliga kärleksliv, och hennes underliga beteende före försvinnandet.
Utan tydliga ledtrådar tvingas Manon använda sin skicklighet och intuition för att lösa fallet, och det hon upptäcker får chockerande konsekvenser, både för Ediths familj och för Manon själv. 

Jag tyckte att boken var okej, men inte heller mer än så. Berättelsen saknade liksom driv och själva storyn och polisarbetet kändes rätt ospännande, liksom upplösningen. Gillade dock karaktärs- och miljöskildringarna, men betyget blir bara tre små portioner fish and chips av fem möjliga.

Frysta ägg

Om jag hade varit en INFLUENCER så hade jag väl börjat detta inlägg med att "ni är många som undrar över hur jag fryser in ägg", i det här fallet är många = 2, men jag tänker att om det är mer än en som frågar så kanske det ändå är så att det finns fler som undrar men som inte ställer frågan. Ja, I ALLA FALL. Man kan frysa in ägg. Dock inte med skalet på, för då spricker de eftersom innehållet expanderar i fryst tillstånd. Eller ja, vill man HA spräckta ägg så kan man såklart lägga dom i frysen precis som de är, men det är alltså inte direkt att rekommendera om ni frågar mig.

Jag gör på två olika sätt, beroende på vad jag tänker mig för användningsområde. Tänker jag omelett eller pannkakor så knäcker jag 8-10 (antalet är såklart valfritt) ägg i en plastlåda (typ matlåda), vispar om lite lätt med en gaffel och så in med den i frysen. När den sedan är genomfryst så spolar jag lådan under varmt vatten, trycker loss äggblocket och lägger det i en plastpåse istället (det sistnämnda är enbart för att spara plats i frysen). Sedan är det bara att tina upp och använda som vanligt.

Nackdelen med detta är att man kanske inte alltid vill ha 8- 10 ägg? Man kanske vill göra en sockerkaka på 3 ägg? Därför fryser jag även in en del ägg styckvis för detta ändamål. Använder engångsmuggar och knäcker ett ägg i varje, ställer på en bricka och sedan skjuts in i frysen.

Like this! Ser nästan ut som spännande exotiska drinkar på ett
cocktailparty...eller kanske inte.

Sedan, när de är frysta och/eller man tröttnat på att ha en bricka med ägg stående så kan man spola muggarna en kort stund under varmt vatten, trycka ut äggen och lägga dom i en plastpåse eller något annat istället för att spara plats i frysen. Det kan väl inte bara vara jag som har konstant ont om plats i frysen?

Har ingen aning om hur länge äggen håller sig i fryst tillstånd, men jag tänker "länge". Härförleden åt jag en fryst (fast tillagad förstås) lax med bäst-före-datum 2014 någonting och den smakade prima, och då är lax ju ändå fet fisk som enligt somliga inte ska förvaras i mer än 2-4 månader i frysen. Aja, det får ni bestämma själva.

En lovsång till hönshjärnorna

Annika önskade sig en uppdatering angående hönsen, och vem är jag att inte lyda såna önskemål blint? Tomten framstår plötsligt som en vek slacker i jämförelse med mig.

Alltså, alla borde ju skaffa höns! Eller okej, ALLA var kanske att ta i, men alla som gillar djur och som har tillgång till trädgård. Mer lättskötta och trevliga djur får man faktiskt leta efter. Eller i alla fall är våra det. Är med i någon hönsgrupp på Facebook och om man bildar sin uppfattning enbart på informationen där så kan man lätt tro att livet som hönsägare inte består av något annat än sjukdomar, ohyra, rovdjursangrepp, höns som vägrar sova på sittpinne, lägga ägg i reden, tuppar som attackerar småbarn, problem med fukt och mögel i hönshuset och liknande ELÄNDE, men det får man väl ta med en nypa salt.

Rent generellt är temat i hönsgrupperna nu "varför värper inte mina höns?" och sen kommer det tips om ökad belysning och värpfoder. Jag får inte riktigt ihop det där, för min del vill jag ju att hönsen ska få leva ett så naturligt liv som möjligt, då ingår en viloperiod under den mörka årstiden och under den får man inga ägg. Eller i alla fall inte så många, vi får just nu kanske ett ägg varannan dag eller så, men eftersom jag har frusit in massor av ägg från den tiden då vi fick 40 ägg i veckan så sitter vi verkligen inte i sjön när det kommer till att vara självförsörjande i det avseendet. Ska man börja mixtra med konstgjord belysning och ge särskild mat för att maxa äggproduktionen så kan man ju lika gärna köpa sina ägg på Konsum, anser jag. Så nä, jag reviderar mitt tidigare uttalande. Alla borde inte alls skaffa höns, det borde krävas någon form av intelligenstest också.
  
I alla fall: Våra blommehöns (Mette-Marit, Christine Perfect, Jeanette, Michelle Obama, Magnhild och Brienne) är så himla trevliga! De lever i frid och harmoni med varandra och universum. Avsaknaden av tuppen Lars märks inte alls. Det är ju inte en så stor flock så eventuellt har de inget behov av en ledare eller hierarki. Eller, det är väl sannolikt att det finns något system, men det är ingenting som jag har lagt märke till. Det är ingen som tar för sig mer än någon annan och ingen som verkar utanför eller mobbad. Nu råder det ju inte brist på vare sig utrymme eller mat och därför uppstår inte heller någon direkta konkurrens om någonting, och det är ju i såna situationer som det visar sig vem som har mest och minst att säga till om.

De är inte direkt handtama, men himla nyfikna och sociala. Så fort man närmar sig hönsgården eller går in i den så kommer de kutande för att se vad som är på gång. Sen går de omkring och krafsar lite uppfordrande, för oftast kommer man ju med något gott. Om det inte finns några matrester eller ogräs så brukar jag slänga ut typ viltfågelfröblandning eller något annat de kan gå och plocka med, vilket är OTROLIGT UPPSKATTAT.

Hönsgården just nu är en sorglig historia, inte ett grönt strå och det tror jag aldrig någonsin det kommer att bli mera eftersom det här gänget är ute i ur och skur i alla väder. Har sett bilder i ovan nämnda Facebookgrupp på höns som vägrar gå ut när det regnar eller snöar, men det gäller inte detta gänget. De flaxar ut så fort luckan öppnas på morgonen och sedan tillbringar de dygnets ljusa timmar med att picka och sprätta och plocka och dona (därav avsaknaden av växtlighet). När det börjar skymma så går de in i hönshuset, hoppar upp på sittpinnarna och sitter där tills det blir ljust igen.

Från vänster till höger: Mette-Marit, Brienne, Christine Perfect, Michelle Obama, Jeanette.
Tittar man riktigt noga så står Magnhild och trycker bakom Jeanette, men hennes nougatfärgade
fjädrar smälter väldigt bra ihop med jorden.

Huvudet på Christine Perfect, en suddig Michelle Obama och längre bak i bild:
kameleonten Magnhild.

Jättehönan Brienne.
 

Jeanette och bakdelen av Christine Perfect.

Mette-Marit med sin kungliga krona.

Från vänster till höger: Christine Perfect, Michelle Obama, Jeanette och så doldisen Magnhild.
Helvete vad det var svårt att få henne att fastna på bild. Får kanske göra ett eget blogginlägg om
bara henne?

Till stallet istället, v49, pt1

Igår trodde jag och alla andra i min ridgrupp att det skulle vara hoppning, men eftersom vi hade WE på grund av att vår ridlärare var sjuk förra veckan så var det visst inte förrän nästa gång. Så gårdagens övning var att galoppera över bommar på kvartslinjen och modifiera antalet galoppsprång. Har gjort den övningen med Pojken en gång tidigare och då var det mest bara "se till att han håller en rak linje". Pojkens galoppregister är inte så stort än, det är väldigt svårt att få honom att korta galoppen utan att han bryter av till trav, vilket gör att det är svinjobbigt att galoppera tillsammans med nio andra eftersom det blir mycket slängtrav för min del. Men igår på framridningen kunde vi plötsligt galoppera varv efter varv i ridhuset utan avbrott. Nu berodde det inte så mycket på skicklighet och utveckling som att uppvärmningen i galopp var att galoppera runt fyrkantsspåret och de som ville fick lägga volter vid A och C. Då lade jag inga volter (det går ju ändå inte, hahaha) utan passade på att utnyttja det utrymme som blev och bara hålla igång galoppen. Och efter det kändes Pojken JÄTTEFIN. Pigg, vaken, lyhörd och alert som tusan. Man märkte även att han tyckte det var roligt med galoppbommarna. Fattningarna blev distinkta och jättefina I BÅDA VARVEN, och, håll i er nu, jag kunde korta galoppen och rida på åtta jämna galoppsprång på en distans där han tidigare gått på sex. Åh vad roligt det var och åh vad nöjd jag var. Kändes som att om Sweden International Horse Show fortfarande hade pågått så hade jag hyrt ett släp på Statoil och åkt upp och varit med (ja, i fantasin alltså).
Så himla synd att det är hoppning nästa gång. Och så himla synd att vår jättebraiga ridlärare ska sluta, eller det var i och för sig bestämt redan från början att hon bara skulle ha oss den här terminen men för mig har det i alla fall varit ett riktigt lyft, tycker jag har utvecklats mycket och fattat en hel del saker som borde varit självklara men som tydligen inte varit det för mig. Hur det blir nästa termin är fortfarande oklart, eller åtminstone har inte vi fått veta något. Hoppas dock på att få tillbaks den ridläraren som vi hade förut, för hon är också superbra.

Till stallet istället, v 48, pt 2

Var verkligen inte alls sugen på att åka och rida i fredags. Hade haft en rätt så rövig dag på jobbet (och då pratar vi inte enbart om bortforslandet av Tjoffsan) utan dagen fortskred i samma pissiga tecken. Efter jobbet gick jag en runda med hundarna och det blåste och regnade och jag frös p g a felklädd (det är tillräckligt omständligt att släpa med sig ridkläder, jag orkar inte ha med mig 100 andra ombyten till jobbet) och mest av allt hade jag lust att åka hem och lägga mig i soffan och S-U-R-A. Men man ångrar ju aldrig ett ridpass, däremot ångrar man ju alla gånger man INTE kan eller har möjlighet att rida. Så jag pallrade mig iväg och brände av ett svettigt pass med Pojken där vi jobbade med att öka och minska volterna i skritt och trav. Nyttigt och det gick rätt bra, han var fin i formen och kändes rätt lyhörd. Sen skulle vi galoppera i höger varv på en volt, det gick USELT för det gör det just nu, han bara skjuter ut bogen och vill springa rakt fram istället och jag var inte förberedd och hade spöet i fel hand. Var däremot väldigt nöjd med vänstergaloppen, den gick som en dans. Så känslan när jag åkte hem var ändå rätt så på topp.

YAY!

December? December!

Jaha, så var det plötsligt december? Blev helt chockad av den insikten (fastän jag ju VET att Stockholm Horse Show som jag visst fortfarande kallar det fastän det heter Sweden International Horse Show nu, alltid är i samband med första advent. Och advent och december går ju lite hand i hand så att säga, så jag borde inte ha stått och gapat JAMEN DET ÄR JU FÖR FAN DECEMBER NU som en annan sinnessvag, när detta gick upp för mig i lördags. Men det gjorde jag.

Har gottat mig i allt från sagda Sweden International Horse Show som SVT har varit schyssta att bjussa på denna helg. Fått gåshud av fantastiska dressyrprestationer. Lipat en skvätt över att vinnaren i Prins Carl Philip Cup var så gulligt ödmjuk och bara prisade sin ponny. Hållit andan i spännande omhoppningar. Lipat ännu mer när Patrik Kittel lipade efter sitt fantastiska kürprogram. Wow:at över frihetsdressyr, NEEEEJ:at över rivna hinder och missade galoppombyten, åååh:at över fjordingar och skrattat åt shettigsgalopp med dockor. Med mera med mera. Tack SVT, ni gjorde min helg.

Något annat som hände i helgen som gick var att Tage passade på att fylla 6 månader. Kan knappt minnas att det funnits en tid utan detta lilla monster, så man får väl säga att han har hittat sin plats i flocken.

Så här liten och ynklig var han när han var cirka åtta veckor...

…och så här stor och stöddig är han nu.
Jag försökte få dom att ligga likadant som på
den övre bilden, men det var ta mig fan STÖRT
OMÖJLIGT. Jaja.  

Vi firade med att träna balansboll. Det var kul,
tyckte vi båda. Tage är en klätterapa av stora
mått som inte tyckte det var något speciellt
med att balansera på en pilatesboll. Åtminstone inte
så länge det fanns en köttbulle i närheten.

 

Dock blev han ändå jetetrött. Kanske mest av
påfrestningen att vistas tillsammans med ett
helt gäng andra hundar som han inte kände.
Han sov gott resten av eftermiddagen i alla fall.

Besatt

Här kommer en bok som jag troligtvis inte kommer att läsa ut: Besatt av Tara Isabella Burton. Så här stod det om den:

Louise har ingenting, Lavinia har allt. Efter ett slumpmässigt möte utvecklar de två en intensiv och alltmer uppslukande vänskap. Men när Lavinia ber Louise flytta in i hennes lyxiga lägenhet blir skillnaderna mellan dem allt tydligare. Och Louise vill inte länge bara ha allt som Lavinia har hon vill helt enkelt vara Lavinia.

Ja, det började bra. Jag gillade språket och sättet berättelsen är skriven på, det var riktigt bra driv och tempo. Till en början. Men sen började jag irritera mig på karaktärerna, de blev bara mer och mer ointressanta och samtidigt tillgjort fjantiga och boken blev allt lättare att lägga ifrån sig. Gääääääsp, känner jag mest.  Skiter faktiskt fullständigt i hur det går för Laura och Lavinia. Den här boken får en ihopskrynklad vintageklänning av fem möjliga.