Aquasocks or die

Jag har alltid gillat att gå barfota. Som allt som är trevligt så finns det förstås en baksida, och det är den inte så angenäma känslan av: kottar, vassa taggar, kantigt grus, krossat glas eller varför inte känslan som uppstår då man trampar på en glödande fimp som någon I-DI-OT nyss har slängt ifrån sig. Ja, skinnet under fotsulorna blir ju tjockare ju mer man går barfota, men det betyder ju inte att något av ovanstående är direkt njutbart.

Men! Så kom badskorna in i mitt liv. Plötsligt var det helt och fullt möjligt att gå med barfotakänsla minus det dåliga med att trampa på vassa föremål. Och de är så sköna, speciellt för mig, som ALLTID har gigantiska problem med att hitta skor som sitter bra på mina Ankeborgsdesignade fötter.

Nackdelen är väl att de inte håller sådär jättelänge, skorna då alltså. De är väl tänkta att strosa till och från playan med en paraplydrink i näven i sakta mak under semestern, inte för att gneta upp och ner för alla Skånes åsar och horstar på grus och asfalt. Men eftersom de även är ganska billiga så kan jag ta det med jämnmod och brukar se till att jag alltid har ett lager hemma i garderoben. Nackdel nr 2 är att man inte alltid kan vara säker på att den storlek man beställer överensstämmer med dels ens fotstorlek eller ens den storlek som man beställde sist. Ja, men de massproduceras förmodligen av kinesiska barn som inte har en aning om vad "38" innebär, och gissningsvis inte bryr sig heller. De märken jag köper - AquaShoes från Soak och AquaSocks från Rucanor - som är de som jag empiriskt erfarit både passar och håller bäst, är tillverkade i neopren och är därför lite töjbara och förlåtande, så mina Kalle Ankafötter har kunnat ha allt mellan 36 och 39, har 38 i vanliga fall men badskor är ofta lite stora i storleken.

Men nu är det PROBLEM! I våras inventerade jag beståndet och hade väl 6 par oanvända badskor i garderoben. Fram till nu har jag slitit upp två av dom, plus ett par som så att säga redan var påbörjade. Nu visade det sig att de fyra som återstår var i storlek 37, borde ej vara problem men de är pyttesmå! Så pyttesmå att neoprenet ligger alldeles spänt mot de längsta tårna, och det hade väl varit okej om det bara hade handlat om att strosa ner till beachen, men det är ju inte det jag gör. Har precis kommit tillbaks från en tretimmars powerwalk som var TORTYR den sista timmen. Och sånt gillar man ju inte.

Men det är inte det som är PROBLEMET. PROBLEMET är att det inte FINNS några badskor i min storlek att beställa överhuvudtaget. Har dammsugit hela internet, men antingen är det barnstorlekar eller 40+. Antar att de här företagen köper in stora lager INFÖR säsongen och inte när den börjar gå mot sitt slut. MEN JAG DÅ? (sa Gren).

Beställde ett annat märke för ett tag sen, men de höll ju inte ens en vecka. Nu har jag chansat och beställt i storlek 40 av samma märke där 37 var pyttesmått och håller tummarna för att de är tillverkade i samma batch eller hur det nu går till, så att de också är små i storleken, så att jag inte får något stort och sladdrigt som kasar av när man minst anar det. Det här kan ju tyckas vara ett i-landsproblem av stora mått och är det säkert också, men om man nu råkar GILLA något så harmlöst som att gå långa promenader med barfotakänsla så ska man väl kunna få göra det? Kan jag ju tycka.

Mvh gnällspik_68:a

Regn och lite serietips från mig och HBO

Idag kom det där regnet som liksom legat och ruvat i luften i flera dagar. Det kom under den sista tredjedelen av dagens taxpromenad (hashtag: #dagenstaxpromenad) och vi blev alla blöta ända in så att säga. Kändes väl sådär att slafsa genom byn som nån övervintrad deltagare i åttiotals(?)fenomenet Miss Wet T-shirt. Inte för att jag någonsin har deltagit i något sådant, men idag skulle jag med lätthet ha kunnat det.

Regn legitimerar tv-tittande, vilket det alltså inte har blivit speciellt mycket av de senaste veckorna, det passar sig liksom inte när solen gassar från en molnfri himmel och kroppen skriker efter D-vitamin. Dessutom är det något för djävla deprimerande med själva tanken att sitta bakom neddragna gardiner och slöglo på reprisen av Böda Camping (typ). Min man delar ej denna uppfattning utan tycker det är trevligt att sitta och glo på CNN:s nyhetssändningar till frukost, men det är ju nästan ännu mer deprimerande eftersom det BARA handlar om terrordåd och Donald Trump.

Men om kvällen så händer det att även min näve sträcker sig efter fjärrkontrollen. Vi har börjat kolla på den rumänska maffiaserien Umbre, som går på HBO. Jag tycker generellt att maffiaserier är rätt tråkiga och förutsägbara, men den här är det definitivt inte. Det är dessutom befriande att inte exakt allt som passerar genom ens synnerv är filtrerat genom något plastigt Hollywoodideal. Rekommenderas alltså.

Vi började även kolla på The Night Of, också den på HBO. Jag gillade den, men min man gnölade över att den var "jobbig" så nu har jag fått tillstånd att titta vidare på egrn hand. Det där med att börja se en serie tillsammans är omgärdat av nästan lika många regler som i Äldre Västgötalagen, men en sak är solklar: man tittar inte vidare själv utan att ha fått klartecken från den andre.

The Night of sänds ju nu, så det blir till att vänta en vecka på varje nytt avsnitt istället för att knarka halva säsonger i stöten. Men det känns asketiskt och fint och är säkert bra för själen.

Flugornas herre kunde väl göra någon djävla nytta?

Det mest irriterande ljudet i hela världen måste vara: fluga som studsar mot glasruta. Endast amerikanska burkskratt på tv tangerar samma nivå av ljudmässigt framkalkad irritation. Men ljudet av surrande flugor får mig att börja irra med blicken efter ett lämpligt mordvapen.

Jag är uppvuxen på ett lantbruk, och vad folk som romantiserar livet på landet i allmänhet inte känner till är att där det finns lagårdar och beteshagar med djur, där finns det också KOPIÖSA mängder flugor. Så jag borde ju vara extremt härdad, men jag tycker min toleranströskel bara sjunker för varje fluga som råkar förirra sig in genom ett öppet fönster. Och det är, relativt sett, inte så många. Trots att vi bor grannar med en kohage, men den är så stor och kuperad att det kan gå veckor utan att man ser ett endaste nötkreatur. Sen en kväll kastar man en förströdd blick ut genom fönstret och håller på att få en hjärtattack för att det plötsligt står några orörliga bleka skepnader på andra sidan tvättstrecket. Eller så är man ute och ska slänga lite matrester i komposten en kväll och hör någonting som andas tungt någonstans i mörkret i ens relativa närhet. Men det är alltså bara en uppsättning Charolais som jobbar för att hålla landskapet öppet och flora och fauna i mångfald. 

Flugfaunan kunde jag dock vara utan. Även om jag vet att de gör nytta så gör de INGEN DJÄVLA NYTTA I MINA FÖNSTER. Sådär, nu är det sagt. 

Halsbränna och nära döden

Idag hade jag en näradödenupplevelse när jag gick på vägen som passerar golfbanan utanför byn. Inte en människa syntes till och jag var inte ens i närheten av något hål, men plötsligt gapade flera stycken FOUR (eller hur fan det nu stavas) i fjärran och ett par sekunder senare damp det ner en bolljävel max en halvmeter från mig och taxarna. Tänk om den hade träffat i huvudet på någon av oss? Överlever man sånt? Man hör ju aldrig talas om dödsolyckor i golf, men det kan ju å andra sidan bero på att jag är så sagolikt ointresserad av allt som har med detta att hjärnan liksom filtrerar bort allting som har med eagle och albatross och par och sånt piss att göra.

Lider av halsbränna, vilket jag i princip ALDRIG gör så därför är det väl desto störigare. Gissar att orsaken är en kombination av vin, megastark hemgjord tomatsalsa med ett ton rå lök och vitlök i samt ett glas whisky på det, vilket alltsammans inmundigades igår kväll tillsammans med annat grillaktigt. Vad klen man har blivit. Inte för att jag någonsin varit en vad man förr kallade för drinkare av stora mått, men ett par centiliter av gudarnas egen hostmedicin borde man ju tåla utan att hela systemet fuckar upp, KAN MAN JU TYCKA.

Idag har det regnat, ungefär en minut varade det. Som semesterväder betraktat är det ju förmodligen avundsvärt? Börjar dock bli "lite trött" på denna ständiga värme som på något vis förbjuder en att ligga och kura inomhus, men allting man tar sig för utomhus är ju förenat med svettning, värmeslag och solsting.

Så summan av denna dag: dödshot, krämpor och fortsatt tropisk värme. Men annars leker väl livet, tycker jag väl.

Fästingar och Pokemongo

Har precis kommit hem från en rejäl taxrunda och har plockat en miljon fästingar på hundarna OCH MIG. Hundarna får ju Bravecto, så deras fästingar - de som biter sig fast - dör ju efter ett tag. MEN JAG DÅ (sa Gren, som vi brukar säga)? När kommer Bravecto för människor? Jag är vaccinerad mot TBE, men borrelia kan man ju få tusen gånger. Plus att de är så äckliga, fästing-asen. Jag kollar mig alltid när jag har varit ute, men har ändå haft säkert tio stycken som har bitit sig fast den här semestern. UÄH.

Och det spelar ju ingen roll om det är varmt, soligt, regnigt, kallt, snudd på inte om det är sommar eller vinter heller. Det är alltid lämplig väderlek för fästingar. Jag är helt övertygad om att om man släppte en atombomb som utplånade i princip allt liv på jorden så skulle det ändå bara dröja några minuter innan en fästing kröp fram ur den radioaktiva askan, spottade i nävarna och var redo att ta nya tag.

Annars gör jag inte många knop. Läser en såndär proffsblogg som jag och min dotter och randig katt retar ihjäl oss på för att allting är så djävla tillrättalagt och perfekt hela tiden. Samt mysigt. Och härligt. Och varje inlägg får tuuuuusen kommentarer om hur fint och piffigt och mysigt och härligt allt är. HAT är vad jag känner för sånt. Kan dock ej låta bli att läsa ändå så det är väl fel i huvudet på mig på något sätt. Är snart bara ett musklick från Michael Douglas' karaktär i Falling Down så det är kanske bäst att jag går OFFLINE.

Obs: Spelar inte det här Poke-Mongo. Tycker dock att själva idén är rätt smart, och kul att lata människor kommer ut och rör på sig, så jag fördömer ingen. Härförleden läste jag ett inlägg på Facebook där en veterinär vittnade om att många hundars promenadfrekvens hade fått ett rejält uppsving sedan spelet lanserades, men höjde ett varningens finger för att inte gå till överdrift i värmen eftersom hundar, till skillnad från människor, inte kan svettas.  Det finns en baksida med allt. 
 

Undertryck, eller: För HELVETE Niklas! :)

Har, på Niklas Lindroths (eller någon som utger sig för att vara densamme) rekommendation läst hans bok Undertryck som, utan att avslöja något, handlar om saker som händer, eller kan hända, när man sover...eller sover man verkligen? Är nu för helvete SÖMNLÖS pga detta. Är du nöjd nu, Niklas?  Måste nu ligga och sträckläsa alla böckerna om Britta och Silver för att liksom jämna ut känslorna. Mycket ovärdigt för en som precis har fyllt 48. Haha. Ja, men boken var bra. Undertryck, alltså (ja, jag gillar böckerna om Britta och Silver också). Rekommenderas i dagsljus och långt innan läggdags om man som yours truly är begåvad med en rätt så ymnig fantasi. Jag pratar fortfarande om Undertryck och inte om Britta och Silver. Det är viktigt att vara tydlig med vad som avses. Tänk om Lisbeth Pahnke mot förmodan skulle hitta till min blogg och tolka den som att jag målade upp hennes böcker som någon himla skräckhistoria? Britta är en psykotisk seriemördare som har sina offers amputerade kroppsdelar inlagda i formaldehyd längst in i sadelkammaren och Silver tuggar blodig fradga och tuggar i sig resterna av små döda ridskolebarn av ren och skär ondska? DET HÄR DUGER INTE.

Mord i Sandhamn

Glor på ett gammalt avsnitt av Morden i Sandhamn, ett område som likt Midsommer, Fjällbacka och Ystad knappt lär ha någon människa kvar i detta livet med tanke på frekvensen av döingar som alla visar sig ha kolat vippen under mystiska omständigheter. 

OGILLAR starkt karaktären Nora. I Sandhamn då. Har generellt svårt för karaktärer som bor ensamma i gigantiska (seriöst? Bara uppvärmningskostnaderna måste ju kosta en miljon och hur har hon egentligen råd, hon verkar ju aldrig jobba?) och samtidigt pittoreska hus med havsutsikt och solnedgång och som inte verkar ha något bättre för sig än att strosa runt barfota i motljus med ett glas vin i handen. Det är aldrig stökigt, möjligen ligger det någon härlig hemstickad tröja charmigt slängd över någon korgstol. Måltiderna genererar ingen disk som blir stående, solen skiner fan i mig alltid och - det mest orealistiska av allt - barnen underhåller alltid sig själva i timmar med typ fjärilshåvar eller med att leka tafatt, det tjatas aldrig om tv eller internet och DE ÄR ALDRIG OSAMS. Normala syskon är ju i luven på varandra stup i kvarten, men de här gullegullungarna bara skrattar sina pärlande skratt och fortsätter att leka på lite lagom avstånd så att de vuxna kan prata om sitt, fastän normala barn tjatar hål i huvudet på varenda vuxen som försöker utbyta någon som helst information med en annan vuxen. Alla vet på förhand att det är helt kört och att man kan vara glad om man hinner få in några fraser om vädret innan helvetet bryter löst. Men Nora är aldrig trött eller irriterad - fast det blir man kanske inte med såna überkids - och är så äckligt och onaturligt förstående och inkännande och vänlig mot alla att man har lust att ge henne en örfil.

Man kan ju verkligen undra varför jag ens ser på detta. Skyller på värmen. Imorgon ska det bli upp emot 30 grader enligt prognosen. Ser inte direkt fram mot det då jag blir som en viljelös amöba så fort det är över 25. Med huvudvärk, fastän amöbor saknar huvud. NI FATTAR HUR JOBBIGT DET ÄR?!

Överhöra

På senare tid har jag både läst samt hört folk använda sig av uttrycket"överhöra". Det är så fult att både hornhinnor och trumhinnor krullar ihop sig av vämjelse över denna svengelskt bajsnödiga konstruktion.

Det heter, och har alltid hetat, "jag råkade höra", inte "jag överhörde". BARA SÅ ATT NI VET DET. Och jag vet att språket är dynamiskt och yadayadayada, men det finns fan i mig GRÄNSER.

Sådär, nu är det sagt.

Högskoleprovsfusk

Hörde på nyheterna att nu ska man ta krafttag mot dom som fuskar på högskoleprovet och att den som ertappas med att fuska ska kunna bli avstängd från att göra högskoleprovet i två års tid. Själv har jag ett mycket bättre förslag, och det är att den som ertappas med att fuska inte ska kunna söka till högskolor eller universitet överhuvudtaget på låt oss säga tio år.  Då kanske man tänker sig för en extra gång innan man drar fram sin lilla fusklapp, eller hur man nu gör när man fuskar på högskoleprovet, förmodligen något avancerat som inkluderar modern teknik.

Aja, men jag säger till när det är dags att rösta på mig som utbildningsminister.

Dilemmat

För ett tag sen köpte jag Stephen Kings Den som finner. Jajaja, jag vet att jag predikar mot konsumtionssamhälle och köphets och dessutom sjunger bibliotekens lovsång så det står härliga till. Men det finns en Stephen King-boksamling i min ägo som strävar efter att vara så komplett det nu går med någon som krystar ur sig nya läskigheter i bokform i en aldrig sinande ström. Så där har jag gett mig själv dispens.

I alla fall. Köpte den för ett tag sen och bestämde mig för att spara den till semestern. Semester och sträckläsning av jättebra böcker hör ju liksom ihop. Nu har det gått drygt en och en halv vecka av sagda semester och jag har fortfarande inte öppnat den. Drar mig för det av den enkla anledningen att sen har jag ju läst den. En förestående läsupplevelse kan ibland överträffa själva läsupplevelsen.

Avslutade precis Den tredje rösten av Cilla och Rolf Börjlind, fortsättningen på Springfloden. Rätt spännande, fast jag börjar bli lite less på karaktärerna. Hur många introverta och hemlighetsfullt gåtfulla typer med ett mörkt förflutet som de har sina skäl att inte vilja tala om får det plats i ett och samma persongalleri? Stör mig lite på alla som bara lägger på luren utan att säga hej då, lämnar rummet utan ett ord eller vägrar svara på frågor, och alla bara köper det beteendet rakt av? I normala sammanhang blir man ju nästan stämplad som psykopat om man inte vill ta en fika när det är läge för det, men här består gruppen av en samling udda kufer utan några som helst sociala skills och det funkar hur bra som helst. Helt overkligt om ni frågar mig.

I alla fall. Frågan är nu om jag ska ta itu med den tredje delen i samma serie, eller om jag ska förlusta mig med Stephen King? Har även en annan småläbbig historia, Undertryck av Niklas Lindroth, nerladdad som e-bok i telefonen som pockar på uppmärksamhet.

Ole, dole, doff?

Här var det semester

Har man inte lyckats pricka in både semester och kanonväder för en gångs skull? Jomän! Sitter just nu i trädgården och slappar med en deckare (Den tredje rösten, som är fortsättningen på Springfloden, den där tv-serien som gick på SVT i våras. Helt okej även om jag inte gillar huvudkaraktären så värst.) Och annars gör jag inte så mycket mer än går taxpromenader och hugger ved. Största bekymret just nu är "vilken tv-serie ska vi följa" nu när vi precis sett klart den danska serien Restaurangen (finns på SVT Play och rekommenderas). Ingen stress. Inga måsten. Det är livet!

Eftersom vi inte är några baddjävlar så slipper vi trängas på stranden. Igår började Kiviks marknad, som vi inte heller känner något tvång att besöka och tur är väl det. Väg 9 går genom vår by och är enda vägen till Kivik norrifrån, och idag var trafiken storstadstät när varenda rövhatt i hela Sverige skulle dit samtidigt som jag skulle passera för att få min dagliga dos skog. Att folk ens orkar att frivilligt trängas och svettas och nästan slåss om parkeringsplatser tusen mil från händelsernas centrum för att glo på och köpa exakt samma skit som säljs på alla marknader. O-be-grip-ligt. 

För övrigt är det en koltrast som byggt bo i vår carport (a k a vedport, eftersom den innehåller mer ved än bilar) och nu värpt fram fem ägg. Hoppas de hinner kläckas och bli flygfärdiga innan grannens ohängda katt, som tillbringar avsevärt mer tid på vår tomt än hemma hos sig (trots att taxarna gör sitt bästa för att jaga bort den, men de är ju dessvärre inte ute och patrullerr 24/7) hinner upptäcka detta lilla smörgåsbord. Den som lever får se. Nä, nu måste jag återgå till min deckare. Och kanske ett glas vin på det, är det inte i princip LAG på det när man är ledig och solen skiner? Jo!

Sunny days

Nämen så smällde det väl till och blev lite FINT VÄDER ändå, det har faktiskt ej regnat en enda droppe sedan jag skrev att det regnat mest varje dag. Nu skulle man ju kunna tro att det uttalandet vore att utmana ödet, men faktiskt har vädret inte ett piss med någonting att göra, det blir ju vad det blir ändå oavsett om man slår ihjäl spindlar eller skriver saker på en blogg.

När det var supervärmebölja tidigare i somras var jag på apoteket och köpte solkräm med solskyddsfaktor 50, AFTER SUN-kräm och nån Aloe Vera-kylbalsam (ty det var tag 3 betala för 2 på apotekets produkter), och när jag skulle betala sa jag lite skämtsamt till expediten att nu skulle det säkert bli den regnigaste sommaren i mannaminne bara för att jag hade säkrat upp, och hon härsknade till PÅ RIKTIGT. Ja, hon snörpte ihop om det värsta, men jag såg ändå att hon tänkte att det skulle vara mitt fel om sommaren skulle bli kort och det mest regna bort. Alltså WTF?

Härförleden läste jag om att "spindlar spinner inga nät i onödan" och kontentan av det skulle alltså vara att spindlar inte gör sig omaket att spinna nät om det ska regna (vad är det med spindlar och regn egentligen) och att man alltså skulle vara glad om man hittade spindelnät, för det betydde att det skulle bli fint väder. Då frågar jag mig 1. hur just spindlarna kan veta om det ska regna när inte några andra levande varelser kan räkna ut det? och 2. varför inte? De måste väl äta även om det regnar?

Som vanligt: så många frågor, så få svar.

Shall I compare thee to a summer's day?

Jeflar vad dagarna går. Men nu har semestern börjat. Hittills har det väl regnat varje dag? Skit samma, det är ändå så djävla gött att vara ledig. Det är finemang att sitta i trädgården och läsa deckare och pimpla vin, men det går även bra att göra detsamma i soffan. Ja, nu PIMPLAS det väl inte vin 24/7, ska jag väl nogsamt meddela, men det är tekniskt möjligt. Ja, jag vet att det finns folk som kranar ädla drycker även mitt i veckorna, men dit hör jag endast undantagsvis. Som nu under semestern. Då blir man ju liksom lite mer KONTINENTAL. "Så gör de i Europa", som folk häver ur sig ibland när det handlar om till exempel mat- eller dryckesvanor, som om Sverige plötsligt skulle ligga i någon annan världsdel.  Det gör det alltså inte.


Nä, men i övrigt har det inte hänt något. Onda grannen Katla påstod ju för ett tag sedan att "nu skulle hon sälja", och vi har lusläst Hemnet varje dag sedan dess utan resultat så det var säkert bara ljug och hittepå. Att man aldrig kan få vara glad!

Stressen? Livspusslet?

Slöklickar mig igenom ett gäng bloggar som företrädesvis verkar vara skrivna av småbarnsföräldrar, och företrädesvis verkar handla om hur stressigt allt är och hur lite tid de har, de hinner absolut INGENTING, knappt tömma diskmaskinen ens en gång. Har lite svårt att förstå folk som inte tycker sig ha tid att tömma diskmaskinen, har ni någon gång tagit tid på det? Det har jag och det tar mindre än två minuter, kan jag upplysa om. Har man seriöst inte två minuter över för att tömma en diskmaskin så tycker jag att man allvarligt bör se över sin livssituation.

Jag försöker tänka tillbaks på hur det var när mina barn var små, var man verkligen sådär extremt stressad? Jag minns mest att det var...lite långtråkigt, ingen annan jag kände var föräldraledig just då och jag är för all del inte så social att jag tycker att jag måste hänga med random folk där det enda man har gemensamt är att man har råkat genomföra samlag med befruktning vid ungefär samma tidpunkt. Ja, jag veeeet att många tycker att dessa mammagrupper är så fantastiska och de blir vänner för livet och barnen blir vänner för livet och allt är så outstanding. Men jag är ju inte så social dårå.

Så nä, så himla stressigt var det väl ändå inte? Men så fanns ju inte sociala medier heller, inga bloggar, inget Twitter, inget Facebook och Instagram där man måste visa upp ett hem som är fritt från kladd och stök. Inte heller behövde man leverera resultat i någon träningsapp eller vara i form att springa ett halvmaraton tre månader efter förlossningen heller, det räckte med att man gjorde sina knipövningar eller möjligtvis gick på Friskis & Svettis "mammagympa". Barnen behövde inte ha tusen aktiviteter alla veckans dagar och på ett barnkalas räckte det med att bjuda några lekkompisar och sätta svansen på grisen eller försöka hitta sockerbitar med munnen i en tallrik med mjöl eller andra trivialiteter. Att gå i simskola plus något besök på djurpark eller tivoli ansågs dessutom täcka behovet av upplevelser för en hel sommar.

DET KAN FINNAS NÅGON FORM AV SAMBAND HÄR. Just saying.

PS: Hade i och för sig ingen diskmaskin när barnen var små, så det kanske är där skon klämmer?

I hate people pt 454356

Det finns en viss typ av stockholmare som man hatar, och det är typen som med förkärlek invaderar Österlen på sommaren och som går omkring och granskar allt med kritisk blick och gnäller över att det inte finns exakt samma service och utbud på landet som i Kungliga Hufvudstaden. De invaderar alla idrottsföreningsloppisar och tränger sig före och prutar utan skam i kroppen för att de ska kunna skryta med att de har blåst tröga lantisar som inte begriper någonting på något läckert retrofynd.

Vill nu tillägga att det förstås inte är ALLA stockholmare som beter sig så här ens på Österlen på sommartid. Till och med Ulf Lundell går ju omkring på Lokalföreningen i Brösarp som en vanlig man och beter sig som folk (så länge man inte börjar prata Kivik Art Center såklart, eller nu lät det ju som att jag och Uffepuffe brukade stöta ihop med varandra och stå och småprata, så är det alltså inte även om vi bor ett med stockholmsmått betraktat "stenkast" från varandra). Men tillräckligt många. Häromdagen stötte jag på en riktig sån där skräcködla i kategorin "rika stockholmspensionärer som delar sin lättjefulla tillvaro mellan sommarhuset på Österlen och våningen i Nice", båda med havsutsikt.

Följande dialog utspelade sig, tänk skräcködlans röst med sån där dryg nasal stockholmska:

Skräcködlans väninna: Jag tror jag ska gå och köpa något att fika...vill du ha något?
Skräcködlan: Ja, en kopp kaffe vore gott.
Skräcködlans väninnan: Ska du ha något till?
Skräcködlan (demonstrativt, jättehögt så att ingen ska undgå att höra det): Jag ska ha en NEGERBOLL.
Skräcködlans väninna (lite nervöst): Du menar en chokladboll?
Skräcködlan (ännu mer demonstrativt och ännu högre): Jag menar NEGERBOLL. Jag säger NEGERBOLL, FÖR JAG ÄR NÄMLIGEN SVENSK.

Så nu vet ni det, ni som undrade vad kriteriet för att vara svensk utgjordes av. Jag ska villigt erkänna att jag var inte först på den bollen, jag tyckte länge att negerbollsdebatten var URLÖJLIG och att rasism har värre grejer att ta tag i än vad man ska kalla ett himla bakverk. MEN JAG HAR TÄNKT OM, och jag säger numera chokladboll. För om A sparkar B på smalbenet och det gör ont på B, så är det väl kanske lite mer humant att tycka att A ska sluta sparka än att tycka att B får väl vänja sig och ta seden dit hen kommer?

Och om jag kan tänka om så kan andra också göra det. Hear my voice för helvete.

Blocket: The end

Fortsättning på Blocketaffären blev att jag fick ett lamt mail om att det faktiskt passade att vi kom och kollade på soffan på söndagen kl 17. Eftersom min nya brevkompis hade en sån där autosignatur med adress och telefonnummer i sin mail så slängde jag glatt ur mig ett "och adressen som står i mailet stämmer"? Det gjorde den INTE, visade det sig, utan det var ynglingens jobbmail, men han lyckades alldeles självmant klämma ur sig var han bodde i svarsmailet, så vi hittade dit och slog till. En helt okej skinnsoffa för 700 spänn, och som dessutom finns i grannbyn är inte fyskam så vi var nöjda.

När vi stod utanför ynglingens bostad och hade spänt fast soffan på takräcket så sken solen. När vi hade kört 3 km så hällregnade det. Alltså H-Ä-L-L-R-E-G-N-A-D-E, sådär så att man knappt ser vägen framför sig.  Man kan verkligen inte klaga på att vädret inte är omväxlande. Så nu har soffan fått stå på tvären i matrummet och torka i ett dygn, och sedan var min man och köpte något lädertvättmedel på Biltema, för hur det nu är så vet man ju inte vad det är för snuskpellar som har gjort Gud vet vad i denna soffa. Ynglingen - som såg ut att vara cirka tolv år - hade dessutom inte ens bemödat sig med att dammsuga under dynorna, vilket kanske jag hade gjort om jag skulle sälja en soffa, för man antar väl att någon kommer att lyfta på dynorna och man vill ju inte framstå som en som aldrig städar. Av samma anledning hade jag även kollat så att inget låg på golvet under soffan, men den här ynglingen verkade inte tycka det var något konstigt när ett par strumpor och lite annat smått och gott blottlades då soffan flyttades. Men dagens ungdom är kanske mer bekväma med att skylta med bristande städförmåga än vad vår generation är.

Så: slutet gott, allting gott. Återstår bara den lilla detaljen att bli av med den gamla soffan också. Men eftersom den är dödsdömd så kommer den att hamnar på tippen. Känns nästan lite sorgligt när den nu ändå har uppnått mänsklig myndighetsålder och mer därtill, men det är bara att LET GO.

Man hatar Blocket

Alltså, inte egentligen, Blocket som företeelse är ju outstanding för oss som tycker att man kan försöka (eller kanske mer: ALLA SKA) backa lite från konsumtionssamhällshetsen och använda det som faktiskt redan finns istället för att hysteriskt köpa nytt-nytt-nytt så fort modet växlar eller man tröttnat på det gamla. Har sagt det förr, kan säga det igen. Vi har bara ett jordklot och det här är inget himla dataspel där man får ett nytt när det gamla har tagit slut. Så det här djävla hetsköpandet och måste-ha-det-senaste och "renoverandet" av fullt funktionsdugliga hem är helt enkelt ingenting som kommer att hålla i längden. I kid you not.

Nu har vi inte direkt tröttnat på vår soffa, tvärtom lider åtminstone min man av svår separationsångest eftersom han haft denna soffa i sin ägo i säkert 20 år (och då var den köpt på loppis från början, så här kan man snacka om kvalitet), men den har sett inte bara sina bästa utan även sina sista dagar. Den har spruckit både här och där så att stoppningen, fräscht brungult skumgummi från fornstora dagar, väller fram som en smakfull inredningsdetalj. Skulle man få för sig att titta in under soffan så hänger fjädrarna som ledsna stalaktiter ner mot golvet, vilket fick till påföljd att man, när man satte sig, hamnade med knäna i öronhöjd och röven någon centimeter från golvet, åtminstone kändes det så. Nöden är uppfinningarnas moder, så vi hejdade förfallet genom att stoppa en masonitskiva under dynorna. Detta fick till påföljd att soffan numera är ungefär lika bekväm som en kyrkbänk. DEN HAR HELT ENKELT GJORT SITT, konstaterade vi dystert och började håglöst scrolla genom Blocketannonserna på jakt efter en värdig efterträdare.

Har nu, hör och häpna, hittat vad som verkar VARA en värdig efterträdare. Det är bara det att personen som säljer är cirka universums segaste. Jag mailade och frågade om den fanns kvar. Efter ett dygn kom det ett lamt svar att det var den. Mailade raskt tillbaks och frågade när det passade att vi kom och tittade på den. Efter ytterligare ett dygn kom det lama svaret att det passade på söndag. Har nu mailat en rask förfrågan om det möjligen passar klockan 17, eftersom personen ifråga inte iddes bemöda sig med att ange någon tid. Förväntar mig nu att personen om något dygn ska svara att nä, det passar inte och sen inte ange något annat alternativ så att den här mailkonversationen ska pågå typ fram till jul eller så.

Och så här är det fan i mig JÄMT så fort jag försöker handla på Blocket. Snabbt, smidigt och billigt vill man ju att det ska vara, men istället får man frottera sig med debilt folk som snudd på kommunicerar med röksignaler. Ska det vara så här? Va? Va? Va?