Räkna på danska är ju som alla vet helt djävla omöjligt. Eller, i mitt fall, VAR. Har nämligen knäckt koden för det som i det närmaste är att jämföra med att förstå innebörden av Heiselbergs osäkerhetsprincip (och för er som nu tror att detta handlar om knark, så nej, det gör det inte. Werner Heiselberg var en tysk fysiker som har funnits på riktigt, fått nobelpriset och alltså inte enbart fått låna ut sitt namn som ett alias för att Walter White ska kunna sälja egentillverkat metamfetamin i Breaking Bad utan att bli avslöjad), vilket jag har ondgjort mig över tidigare utan att någon förändring såg ut att vara i sikte. Danska räkneord alltså. Det går väl an upp till 49. Att tjugo heter tyve och trettio tredive och fyrtio fyrre kan man väl hacka i sig, det är ju inte värre än att lära sig twenty, thirty och forty. Men efter 49 förvandlas ju danskan till rena rama räkneoperationerna som åtminstone för mig flyter ihop till en enda röra. Det är tjugo hit och tio dit och man ska förhålla sig till en glosa som rent etymologiskt betyder "fem plus tre och en halv gånger tjugo" (=85). DET GÅR JU BARA INTE.
Men så igår så bara kom jag på det. Helt utan förvarning när jag stod i duschen och funderade på både det ena och det andra så öppnade Herren en av påsarna med överbliven bra-att-ha-kunskap och strödde ut innehållet över mig och plötsligt kändes allting som tidigare varit en guttural röra som klaraste källvatten. Har nu i all ödmjukhet satt ihop en liten räkneskola för den som liksom jag inte vill stå som ett fån så fort det kommer till betalning av varor och tjänster på andra sidan Öresund. Obs: Det här är inte vetenskapligt. Jag vet att det finns en logisk uppbyggnad med halvannat och halvtredje gånger tjugo, men det är ju det man aldrig fattar. Varsågod, här kommer istället Danska Räkneord For Dummies™
1. Lär dig följande tre danska glosor:
a. tres = 60 (a k a tre gånger 20)
b. firs = 80 (a k a fyra gånger 20)
c. fems = 100 (a k a fem gånger 20)
2. Sug i dig att "halv" i det här sammanhanget betyder "10 mindre än"
3. Låtsas att "fjerds" är samma sak som "firs" (det börjar på samma bokstav och uttalat lite grötigt danskt sådär så låter det ändå nästan likadant även om innebörden inte är densamma. MEN DET SKITER VI I)
4. Med ovanstående logik får vi då att:
a. Halvtres = 10 mindre än 60 = 50
b. Halvfjerds = 10 mindre än 80 = 70
c. Halvfems = 10 mindre än 100 = 90.
4. Acceptera att 100 helt ologiskt heter "hundrede" och inte "fems" som ovan angivits.
5. Säg entalet först, lägg till ett "OG" och lägg sedan till valfritt tiotal.
Sen är det bara att proppa munnen full av bröd (gröt brukar man ju säga, men jag gillar inte gröt (och hur ofta har man för den delen tillgång till gröt), man låter exakt lika dansk med munnen full av ostmacka) och börja briljera.
tisdag 30 september 2014
måndag 29 september 2014
Att gå i pausen
Tydligen är det ett GIGANTISKT socialt övertramp att "gå i pausen" av en musikal/teaterpjäs/konsert. Oj då. Det har jag aldrig hört Magdalena Ribbing säga, fast å andra sidan är jag väl inte den som lusläser alla hennes tips och råd dagligen och stundligen heller. Men i alla fall. Har lärt mig något nytt. Även om jag fortfarande tycker att det är helt okej att gå i pausen, ungefär som att det är helt okej att inte se klart en film/läsa klart en bok/lyssna färdigt på en skiva man inte gillar. Det är väl slöseri med tid om något, och tid är pengar. Nä, skojar bara, men ändå. Man har bara ett liv och ens tid är för värdefull för att slösas bort på crap. Tack för ordet.
söndag 28 september 2014
Little shop of horrors/Bonde söker fru
Igår skulle vi vara lite kulturella och gå på musikal. Musikal! Det är skumma grejer det. Ibland kan det väl vara rätt maffigt, men oftare får jag en känsla av att man liksom har tagit det sämsta från teatern och det sämsta från musiken och kokat ner det till någonting där folk talar rätt så uppstyltat och rätt som det är och helt omotiverat brister ut i sång, ungefär som i indiska filmer.
Igår var det Little Shop of Horrors som stod på menyn. Jag gillar den inte ens som film, och sannolikheten för att jag skulle gilla den som musikal kändes rätt så obefintlig. Men min man hade fått fribiljetter så vi tänkte att vi skulle ge den en chans för vem vet, det kanske skulle vara AMAZING. Kom inte och säg att vi inte har ett öppet sinne i den här familjen.
Fast amazing var det verkligen inte. Vi gick i pausen. Tur det var en paus i alla fall, så man inte behövde knuffa sig ut bland kultureliten som sutto som klistrade vid bänkarna. Sorry, alla ni-som-har-jobbat-så-hårt-med-detta, men det var verkligen ingenting för mig.
Har nu äntligen sett säsongsstarten på älskade Bonde söker fru. Gillar Erik mest av alla. ERIK! Honom hade jag velat dejta om jag hade varit 1. singel, 2. i 20-årsåldern. Sveriges näst starkaste man och han värmlänningen-eller-vad-han-nu-var gav so far ett ganska lamt och ointressant intryck, men det kanske tar sig. Den andre ynglingen, Jonatan, var ju en ytlig jävel, men han stack ju å andra sidan heller inte under stol med att han var det heller. Där förutspår jag att han väljer ut en klase snygga utseendefixerade storstadsbrudar som kommer att intrigera och ha sig på gården. BRING IT ON.
Hösten är här på allvar nu. Till den säger jag även där: BRING IT ON. Mmm...älskar hösten.
Igår var det Little Shop of Horrors som stod på menyn. Jag gillar den inte ens som film, och sannolikheten för att jag skulle gilla den som musikal kändes rätt så obefintlig. Men min man hade fått fribiljetter så vi tänkte att vi skulle ge den en chans för vem vet, det kanske skulle vara AMAZING. Kom inte och säg att vi inte har ett öppet sinne i den här familjen.
Fast amazing var det verkligen inte. Vi gick i pausen. Tur det var en paus i alla fall, så man inte behövde knuffa sig ut bland kultureliten som sutto som klistrade vid bänkarna. Sorry, alla ni-som-har-jobbat-så-hårt-med-detta, men det var verkligen ingenting för mig.
Har nu äntligen sett säsongsstarten på älskade Bonde söker fru. Gillar Erik mest av alla. ERIK! Honom hade jag velat dejta om jag hade varit 1. singel, 2. i 20-årsåldern. Sveriges näst starkaste man och han värmlänningen-eller-vad-han-nu-var gav so far ett ganska lamt och ointressant intryck, men det kanske tar sig. Den andre ynglingen, Jonatan, var ju en ytlig jävel, men han stack ju å andra sidan heller inte under stol med att han var det heller. Där förutspår jag att han väljer ut en klase snygga utseendefixerade storstadsbrudar som kommer att intrigera och ha sig på gården. BRING IT ON.
Hösten är här på allvar nu. Till den säger jag även där: BRING IT ON. Mmm...älskar hösten.
fredag 26 september 2014
Tusen bitar/Jag hatar människor
Jo, jag var ju på bio och såg Tusen Bitar, och den var bra. Jättebra. Intressant och berörande och inte precis en sån film man vanligtvis ser på bio. Sorglig också, men jag visste ju hur den skulle sluta och tror jag har fyllt lipkvoten till På egna vingar redan för rätt så många år sen, så jag behövde i alla fall inte gå rödgråten från salongen. Men SÅ sevärd, och här tvekar jag inte att använda uttryck som "en ömsint skildring", det märktes verkligen att de som gjort filmen ville spegla hela människan Björn Afzelius och inte bara slå mynt av skandaler och rykten och löpsedelsrubriker. Av mig får den fyra Nils-Petter Sundgren av fem möjliga, och jag är en rätt sträng kritiker.
Övergår till "jag hatar människor"-biten av upplevelsen. Blev så djävla förbannad på följande:
1. En kärring som satt bredvid mig. Innan jag gick in i salongen så funderade jag på om jag skulle köpa lite popcorn. Det kändes ju inte precis som en popcornfilm, men jag gillar popcorn, och dessutom tycker jag att bio och popcorn liksom hör ihop lite. Tycker därmed inte att det automatiskt är okej att sitta och prassla hur som helst och med vad som helst i skydd av biomörkret. Man får sköta sitt popcornätande lite diskret, och det gör jag ALLTID. Plockar och tuggar till exempel inte när det är helt tyst i salongen, även om tuggandet mest bara hörs i mitt eget huvud, men man vill ju inte sabba någon annans bioupplevelse med en massa smask och prassel i någon känslig scen.
I alla fall. Gick in och satte mig på min plats och väntade på att filmen skulle börja. Efter en stund kom en kärring och satte sig på platsen till vänster om mig. Filmen hade som sagt inte börjat, folk satt och småpratade och sådär. Jag åt popcorn och kollade Facebook och störde inte en katt. Då reser sig kärringen och fräser Jag får byta plats, jag står inte ut med att du sitter och äter till mig. NÄHÄ, men om man är så känslig så ska man kanske inte gå på bio överhuvudtaget, hade jag lust att svara men gjorde det inte eftersom jag inte ville ställa till en scen i biosalongen och dessutom hade hon redan ångat iväg med vredgade steg. Utöver det så är jag som sagt en MYCKET diskret ätare som varken smaskar eller prasslar eller drösslar popcorn på golvet så jag tyckte inte att jag ens behövde diskutera mitt popcornätande med en rabiat och kroniskt missnöjd 40-talistkärring (som jag på goda grunder antog att detta var). Den senare hittade en annan plats och allt var frid och fröjd tills en sekund innan filmen skulle börja och de sista personerna som krävdes för att salongen skulle vara helt fullsatt anlände, ville ha sina platser och kärringen fick därför flytta tillbaks till platsen bredvid mig. Där satt hon och spred otrevlig stämning filmen igenom, MEN som om det inte vore nog med det satt hon själv och plockade och pysslade med grejer i sin handväska stup i kvarten, OCH åt choklad (inget jag märkte, men enligt tanten på andra sidan som också hade blivit lite störd av popcorn-incidenten och som jag kom i samspråk med under eftertexterna så var det exakt vad hon gjorde), OCH dessutom sjöng hon med i vissa låtar, högt och ljudligt. SÅ GÖR MAN VÄL FÖR FAN INTE! Har aldrig ens varit med om att folk så mycket som har nynnat med i soundtracket. Och går man för att se en film om Björn Afzelius och hans musik så önskar man väl inte direkt att få ett finstämt ögonblick förstört av att en random kärring brölar Du är det dyyyyyraste i VÄÄÄÄÄRLDEN i ens öra. Nu kunde hon tack och lov inte alla texterna, men min bioupplevelser av "Sång till friheten" och "Till min kära" är ju inte vad den borde ha varit kan jag ju tycka.
2. När filmen var slut hörde jag en annan kärring högljutt beklaga sig över att de "inte hade visat mer från hans barndom". Man bara: HALLÅ? Det här var ju en dokumentärfilm. För det första, hur många hade ens tillgång till en filmkamera på 50-60-talet? För det andra: Om man är en lätt dysfunktionell familj där en central figur dessutom sedemera tar livet av sig, är det verkligen någon som tror att någon resonerar som att jo, men eventuellt kommer min son att bli en av Sveriges mest folkkära artister en gång och tyvärr dö i förtid, så det är bäst att vi tar fram kameran och dokumenterar lite elände från barndomen ifall någon får för sig att göra en film om hans liv någon gång. Då kan ju de här gamla super 8-filmerna från mammas nervsammanbrott komma väl till pass! Alltså folk är så djävla dumma i huvudet.
3. Dessutom: I filmen visades några scener från när Mikael Wiehe var i Nicaragua för att delta i en minneskonsert och då får man bland annat se ett klipp där Mikael Wiehe, iklädd ett par rejäla badbyxor, tar sig ett dopp i en swimmingpool, OCH DÅ BÖRJADE FOLK SKRATTA. Okej, hans badbyxor förde kanske snarare tankarna till Åsa-Nisse än Baywatch, men herregud, Mikael Wiehe är väl ändå närmare 70 år, då kan man väl FÖR I HELVETE få ha på sig vad man vill när man badar* utan att folk ska uppföra sig som att det är något komiskt i att en karl stiger ner i en badbassäng och tar några simtag. HUR DJÄVLA SNYGGA ÄR NI SJÄLVA DÅ?
* Naturligtvis ska man få ha på sig vad man vill när man badar och i alla andra sammanhang också, oavsett ålder. Men jag är extra trött på den här hetsen att alla ska se ut som om de vore 20 och gör man inte det så ska man typ gömma sig i ett djävla tält för att folk inte ska störa sig på slapp hud och hängbröst och rynkor och grejer. DET ÄR HELT NATURLIGT ATT ÅLDRAS, fatta det era djävla ärthjärnor.
Övergår till "jag hatar människor"-biten av upplevelsen. Blev så djävla förbannad på följande:
1. En kärring som satt bredvid mig. Innan jag gick in i salongen så funderade jag på om jag skulle köpa lite popcorn. Det kändes ju inte precis som en popcornfilm, men jag gillar popcorn, och dessutom tycker jag att bio och popcorn liksom hör ihop lite. Tycker därmed inte att det automatiskt är okej att sitta och prassla hur som helst och med vad som helst i skydd av biomörkret. Man får sköta sitt popcornätande lite diskret, och det gör jag ALLTID. Plockar och tuggar till exempel inte när det är helt tyst i salongen, även om tuggandet mest bara hörs i mitt eget huvud, men man vill ju inte sabba någon annans bioupplevelse med en massa smask och prassel i någon känslig scen.
I alla fall. Gick in och satte mig på min plats och väntade på att filmen skulle börja. Efter en stund kom en kärring och satte sig på platsen till vänster om mig. Filmen hade som sagt inte börjat, folk satt och småpratade och sådär. Jag åt popcorn och kollade Facebook och störde inte en katt. Då reser sig kärringen och fräser Jag får byta plats, jag står inte ut med att du sitter och äter till mig. NÄHÄ, men om man är så känslig så ska man kanske inte gå på bio överhuvudtaget, hade jag lust att svara men gjorde det inte eftersom jag inte ville ställa till en scen i biosalongen och dessutom hade hon redan ångat iväg med vredgade steg. Utöver det så är jag som sagt en MYCKET diskret ätare som varken smaskar eller prasslar eller drösslar popcorn på golvet så jag tyckte inte att jag ens behövde diskutera mitt popcornätande med en rabiat och kroniskt missnöjd 40-talistkärring (som jag på goda grunder antog att detta var). Den senare hittade en annan plats och allt var frid och fröjd tills en sekund innan filmen skulle börja och de sista personerna som krävdes för att salongen skulle vara helt fullsatt anlände, ville ha sina platser och kärringen fick därför flytta tillbaks till platsen bredvid mig. Där satt hon och spred otrevlig stämning filmen igenom, MEN som om det inte vore nog med det satt hon själv och plockade och pysslade med grejer i sin handväska stup i kvarten, OCH åt choklad (inget jag märkte, men enligt tanten på andra sidan som också hade blivit lite störd av popcorn-incidenten och som jag kom i samspråk med under eftertexterna så var det exakt vad hon gjorde), OCH dessutom sjöng hon med i vissa låtar, högt och ljudligt. SÅ GÖR MAN VÄL FÖR FAN INTE! Har aldrig ens varit med om att folk så mycket som har nynnat med i soundtracket. Och går man för att se en film om Björn Afzelius och hans musik så önskar man väl inte direkt att få ett finstämt ögonblick förstört av att en random kärring brölar Du är det dyyyyyraste i VÄÄÄÄÄRLDEN i ens öra. Nu kunde hon tack och lov inte alla texterna, men min bioupplevelser av "Sång till friheten" och "Till min kära" är ju inte vad den borde ha varit kan jag ju tycka.
2. När filmen var slut hörde jag en annan kärring högljutt beklaga sig över att de "inte hade visat mer från hans barndom". Man bara: HALLÅ? Det här var ju en dokumentärfilm. För det första, hur många hade ens tillgång till en filmkamera på 50-60-talet? För det andra: Om man är en lätt dysfunktionell familj där en central figur dessutom sedemera tar livet av sig, är det verkligen någon som tror att någon resonerar som att jo, men eventuellt kommer min son att bli en av Sveriges mest folkkära artister en gång och tyvärr dö i förtid, så det är bäst att vi tar fram kameran och dokumenterar lite elände från barndomen ifall någon får för sig att göra en film om hans liv någon gång. Då kan ju de här gamla super 8-filmerna från mammas nervsammanbrott komma väl till pass! Alltså folk är så djävla dumma i huvudet.
3. Dessutom: I filmen visades några scener från när Mikael Wiehe var i Nicaragua för att delta i en minneskonsert och då får man bland annat se ett klipp där Mikael Wiehe, iklädd ett par rejäla badbyxor, tar sig ett dopp i en swimmingpool, OCH DÅ BÖRJADE FOLK SKRATTA. Okej, hans badbyxor förde kanske snarare tankarna till Åsa-Nisse än Baywatch, men herregud, Mikael Wiehe är väl ändå närmare 70 år, då kan man väl FÖR I HELVETE få ha på sig vad man vill när man badar* utan att folk ska uppföra sig som att det är något komiskt i att en karl stiger ner i en badbassäng och tar några simtag. HUR DJÄVLA SNYGGA ÄR NI SJÄLVA DÅ?
* Naturligtvis ska man få ha på sig vad man vill när man badar och i alla andra sammanhang också, oavsett ålder. Men jag är extra trött på den här hetsen att alla ska se ut som om de vore 20 och gör man inte det så ska man typ gömma sig i ett djävla tält för att folk inte ska störa sig på slapp hud och hängbröst och rynkor och grejer. DET ÄR HELT NATURLIGT ATT ÅLDRAS, fatta det era djävla ärthjärnor.
torsdag 25 september 2014
Ändå styr vi mot reven och jublar när vi strandar
Alltså är det bara jag som måste tänka till ett extra varv innan jag slänger mig med ord som högoddsare respektive lågoddsare? Kan liksom inte spontant säga vad som är vad, även om jag naturligtvis vet att högoddsare är när någonting oväntat sker och lågoddsare är när det blir exakt som man trott. Men när jag hör till exempel Ja, att regalskeppet Vasa skulle sjunka på sin jungfrufärd var ju en riktig högoddsare så fattar jag aldrig riktigt om det var så solklart att skeppet aldrig borde ha byggts från första början eller om alla bara stod och gapade av förvåning när det blubbade till och försvann, utan måste liksom tänka ett extra varv först innan jag är säker på vad som är vad. Känner mig lite dum i huvudet i såna lägen, så jag måste komma på någon smart minnesregel kring detta innan jag gör bort mig för tid och evighet.
Ikväll ska jag på bio, från det ena till det andra. Ska se Tusen bitar, filmen om Björn Afzelius alltså. Jag gillar Björn Afzelius, men vet ingen annan artist som jag har haft så kluvna känslor för under årens lopp. Det normala är ju att man gillar någon mycket, eller så gillar man dom verkligen inte, och så finns det en enorm gråzon av artister som är "sådär" eller "rätt bra". Men Björn! Han har verkligen spunnit över hela mitt register. När jag var en ung rebell så tyckte jag väl till en börja med mest "sådär", lite väl mycket hjärta och smärta i texterna och att det nästan var lite dansbandsvarning rent musikaliskt, men sen började jag gräva djupare i både musik och texter och gav så småningom tummen upp utan vidare reservationer. Köpte skivor, gick flera på konserter, allt var fantastiskt.
Tummen upp var det rätt länge, faktiskt ända tills han skrev och jag läste hans bok En gång i Havanna, där han skulle göra upp med kommunismen en gång för alla, och det fick han väl gärna göra för mig, men jag gillade inte boken. Gillade den VERKLIGEN inte, den var så dåligt skriven, fattar inte att någon som kan skriva så bra låttexter bara får till det ytterst mediokert när det kommer till prosa. Och så var det lite äckligt att han hade dedicerat boken till sina döttrar och så var det en massa skrivet om fylla och sex. Hade jag ju inte velat läsa om min pappa även om det nu var en uppdiktad romanfigur som söp och låg, men det kändes lite snaskigt och sjaskigt rent allmänt och det hade det väl inte behövt vara om nu själva andemeningen skulle bestå i kritik mot Fidel Castro och utvecklingen på Kuba. I samma veva som jag läst boken så kom det väl något album som också kändes väldigt mycket dansband, och då förvandlades tummen upp till kalla handen. Inte blev det bättre av att jag såg någon dokumentär om en återförening av Hoola Bandoola Band där Björn mest framställdes som en riktig surmupp som satt längst fram i turnébussen och gnällde över allt och alla samt kedjerökte i protest mot att de andra inte tyckte att han måste sitta och bolma som om det inte fanns någon morgondag i sagda buss (vad busschauffören hade för åsikt i frågan framgick inte) och jag fick väl så att säga ännu mer vatten på min kvarn där.
Så jag gjorde slut med Björn. På riktigt, jag lyssnade inte på hans musik på flera år, och sen gick han ju och fick lungcancer och dog dessutom, och då tänkte jag väl att det var ju tråkigt men inte så konstigt så som han hade blossat i den där filmen. Men sen en dag fick jag ändå för mig att slänga på en skiva för gamla tiders skull, och den skivan råkade vara Johnny Boy, och med på den skivan är låten Atlantis, vilket mycket väl kan vara en av topp tjugo bästa svenska låtarna ever, och i denna veva stod jag i begrepp att skilja mig (inte från Björn Afzelius utan från min dåvarande man) och det finns få låtar som passar så bra när man är i skilsmässotankar som Atlantis, det ska väl vara I will survive med Gloria Gaynor då. Så där förlät jag Björn för hans slaskbok och dansbandsproduktioner och tjuriga inställning till cigarettkonsumtion sedan dess har vi haft ett bra och ganska okomplicerat förhållande.
Så ikväll ska vi alltså gå på bio, jag och Björn Afzelius. Lipvarning är utfärdad från flera säkra källor, och eftersom jag i filmen om mitt liv som mig själv med åren uppenbarligen har förvandlats från Terminator till någon rollkaraktär spelad av Helena Bergström, så lär jag väl gå hulkande och snorande från biosalongen. Men det är smällar man får ta.
Ikväll ska jag på bio, från det ena till det andra. Ska se Tusen bitar, filmen om Björn Afzelius alltså. Jag gillar Björn Afzelius, men vet ingen annan artist som jag har haft så kluvna känslor för under årens lopp. Det normala är ju att man gillar någon mycket, eller så gillar man dom verkligen inte, och så finns det en enorm gråzon av artister som är "sådär" eller "rätt bra". Men Björn! Han har verkligen spunnit över hela mitt register. När jag var en ung rebell så tyckte jag väl till en börja med mest "sådär", lite väl mycket hjärta och smärta i texterna och att det nästan var lite dansbandsvarning rent musikaliskt, men sen började jag gräva djupare i både musik och texter och gav så småningom tummen upp utan vidare reservationer. Köpte skivor, gick flera på konserter, allt var fantastiskt.
Tummen upp var det rätt länge, faktiskt ända tills han skrev och jag läste hans bok En gång i Havanna, där han skulle göra upp med kommunismen en gång för alla, och det fick han väl gärna göra för mig, men jag gillade inte boken. Gillade den VERKLIGEN inte, den var så dåligt skriven, fattar inte att någon som kan skriva så bra låttexter bara får till det ytterst mediokert när det kommer till prosa. Och så var det lite äckligt att han hade dedicerat boken till sina döttrar och så var det en massa skrivet om fylla och sex. Hade jag ju inte velat läsa om min pappa även om det nu var en uppdiktad romanfigur som söp och låg, men det kändes lite snaskigt och sjaskigt rent allmänt och det hade det väl inte behövt vara om nu själva andemeningen skulle bestå i kritik mot Fidel Castro och utvecklingen på Kuba. I samma veva som jag läst boken så kom det väl något album som också kändes väldigt mycket dansband, och då förvandlades tummen upp till kalla handen. Inte blev det bättre av att jag såg någon dokumentär om en återförening av Hoola Bandoola Band där Björn mest framställdes som en riktig surmupp som satt längst fram i turnébussen och gnällde över allt och alla samt kedjerökte i protest mot att de andra inte tyckte att han måste sitta och bolma som om det inte fanns någon morgondag i sagda buss (vad busschauffören hade för åsikt i frågan framgick inte) och jag fick väl så att säga ännu mer vatten på min kvarn där.
Så jag gjorde slut med Björn. På riktigt, jag lyssnade inte på hans musik på flera år, och sen gick han ju och fick lungcancer och dog dessutom, och då tänkte jag väl att det var ju tråkigt men inte så konstigt så som han hade blossat i den där filmen. Men sen en dag fick jag ändå för mig att slänga på en skiva för gamla tiders skull, och den skivan råkade vara Johnny Boy, och med på den skivan är låten Atlantis, vilket mycket väl kan vara en av topp tjugo bästa svenska låtarna ever, och i denna veva stod jag i begrepp att skilja mig (inte från Björn Afzelius utan från min dåvarande man) och det finns få låtar som passar så bra när man är i skilsmässotankar som Atlantis, det ska väl vara I will survive med Gloria Gaynor då. Så där förlät jag Björn för hans slaskbok och dansbandsproduktioner och tjuriga inställning till cigarettkonsumtion sedan dess har vi haft ett bra och ganska okomplicerat förhållande.
Så ikväll ska vi alltså gå på bio, jag och Björn Afzelius. Lipvarning är utfärdad från flera säkra källor, och eftersom jag i filmen om mitt liv som mig själv med åren uppenbarligen har förvandlats från Terminator till någon rollkaraktär spelad av Helena Bergström, så lär jag väl gå hulkande och snorande från biosalongen. Men det är smällar man får ta.
tisdag 23 september 2014
Ett skepp kommer lastat med ett blogginlägg (nu även med bild)
Åker bil och lyssnar på radio. Någon Stockholmsdonna förespråkar att man ska ta tillvara på vardagsmotionen, och det är väl inte fel. Så säger hon, ej ordagrant citerat men på ett ungefär, att Ja, det tar ju oftast lika lång tid att springa eller cykla till jobbet som det tar att åka kommunalt så då kan man ju göra det till sin vardagsmotion och man bara MEN HALLÅ. Vad har man för snäv världsbild när man gör såna uttalanden? Jag har tre mil till jobbet, för det första är det väl få som tycker att det är "vardagsmotion" att avverka ett helt djävla Lidingölopp innan arbetsdagen ens har börjat. Bussen till stan tar en halvtimme, och inte ens Usain Bolt kommer upp i såna kilometertider så att det "oftast tar lika lång tid". Sen är det i och för sig ett sabla meck och tidsspillan att ta sig från stan och ut till industriområdet där jag slavar ihop till mitt levebröd efterson Skåneexpressen och stadsbussarna inte är synkade, men man måste i alla fall tillhöra världseliten i långdistanslöpning för att ens kunna drömma om att "vardagsmotionen" skulle gå på ett ut med kollektivtrafiken, tidsmässigt sett. Så det kan man ju lägga av med att göra såna där generella uttalanden om hur lätt det är att göra vardagsmotion till och från jobbet, det är det kanske om man bor i en storstad och har allt inom ett stenkasts avstånd, men vi andra vanliga dödliga ska utmålas som lata miljösvin, typ.
Besökte min kiropraktor efter jobbet. I tusen år har jag gått till en och samma, men nu har jag bytt till en ny för jag tyckte den gamle började spåra ur, eller om han fick ekonomiska problem, för han började boka in återbesök som om det inte fanns någon morgondag där jag fick betala 400 spänn och ändå knappt fick någon behandling att tala om. Så en vacker dag fick både jag och min plånbok nog och vi gjorde helt enkelt slut med honom.
Min nya kiropraktor är ett 12-årigt kinesiskt gossebarn, ser ut att vara i alla fall, lite som Short Round i Indiana Jones och de fördömdas tempel, och jag tycker han pratade väldigt mycket om "förslitningar som börjar komma" och "du är ju ändå 46 år". ÄR DET SÅNT MAN SKA BEHÖVA HÖRA PÅ NU? Dessutom är jag i obalans på grund av alla skador på vänster ben, så nu har höger sida fått nog av att hålla på och kompensera för detta och vill kasta in handduken. Dessutom måste jag sluta med min förfärliga ovana att vila tyngden på ena benet när jag står, något jag aldrig ens reflekterat över att jag gör eller att det skulle vara något fel med det, men det är det alltså. Det är inte bara en dålig vana, det är i det långa loppet DÖDEN för ryggen, höfterna, bäckenet och fan ta mig tror jag att situationen i Gaza beror lite på att någon står och lägger över kroppstyngden på ena benet mellan granatattackerna. Detta måste alltså upphöra med omedelbar verkan (liksom granatattackerna i Gaza, ALLVARLIGT, kan inte någon bara GE SIG? Det måste väl vara bättre än att leva i decennier med kriget som vardag, kan de liksom inte bara LÄGGA AV NÅGON GÅNG?)
Ja, i alla fall. Efter att ha blivit uppläxad och nedmonterad och återuppbyggd av gossebarnet så åkte jag och köpte gummistövlar. Den minnesvärde kan erinra sig att det gjorde jag för inte så värst längesen, jag vill även minnas att jag var helnöjd. Då. Jag är i och för sig inte direkt missnöjd nu, men när den första gummistövelsmekmånaden är över har jag upptäckt lite brister. Skaften, som jag tyckte var så behändigt korta, är FÖR korta. Så länge man håller sig i civilisation, med vägar och klippt gräs, är det helt okej. Men då fort man är lite offroad, och det är jag ju rätt ofta, så blir man blöt på byxbenen. No funny, som Short Round skulle ha sagt. Så nu gar jag slagit till på ett par halvhögskaftade av överklassmärket BARBOUR (hade aldrig hänt om jag inte hade råkat ha ett presentkort i jaktaffären). Är mycket nöjd med dom so far. Sköna, röda, snygga och gratis. Inte alls dumt faktiskt.
Besökte min kiropraktor efter jobbet. I tusen år har jag gått till en och samma, men nu har jag bytt till en ny för jag tyckte den gamle började spåra ur, eller om han fick ekonomiska problem, för han började boka in återbesök som om det inte fanns någon morgondag där jag fick betala 400 spänn och ändå knappt fick någon behandling att tala om. Så en vacker dag fick både jag och min plånbok nog och vi gjorde helt enkelt slut med honom.
Min nya kiropraktor är ett 12-årigt kinesiskt gossebarn, ser ut att vara i alla fall, lite som Short Round i Indiana Jones och de fördömdas tempel, och jag tycker han pratade väldigt mycket om "förslitningar som börjar komma" och "du är ju ändå 46 år". ÄR DET SÅNT MAN SKA BEHÖVA HÖRA PÅ NU? Dessutom är jag i obalans på grund av alla skador på vänster ben, så nu har höger sida fått nog av att hålla på och kompensera för detta och vill kasta in handduken. Dessutom måste jag sluta med min förfärliga ovana att vila tyngden på ena benet när jag står, något jag aldrig ens reflekterat över att jag gör eller att det skulle vara något fel med det, men det är det alltså. Det är inte bara en dålig vana, det är i det långa loppet DÖDEN för ryggen, höfterna, bäckenet och fan ta mig tror jag att situationen i Gaza beror lite på att någon står och lägger över kroppstyngden på ena benet mellan granatattackerna. Detta måste alltså upphöra med omedelbar verkan (liksom granatattackerna i Gaza, ALLVARLIGT, kan inte någon bara GE SIG? Det måste väl vara bättre än att leva i decennier med kriget som vardag, kan de liksom inte bara LÄGGA AV NÅGON GÅNG?)
Ja, i alla fall. Efter att ha blivit uppläxad och nedmonterad och återuppbyggd av gossebarnet så åkte jag och köpte gummistövlar. Den minnesvärde kan erinra sig att det gjorde jag för inte så värst längesen, jag vill även minnas att jag var helnöjd. Då. Jag är i och för sig inte direkt missnöjd nu, men när den första gummistövelsmekmånaden är över har jag upptäckt lite brister. Skaften, som jag tyckte var så behändigt korta, är FÖR korta. Så länge man håller sig i civilisation, med vägar och klippt gräs, är det helt okej. Men då fort man är lite offroad, och det är jag ju rätt ofta, så blir man blöt på byxbenen. No funny, som Short Round skulle ha sagt. Så nu gar jag slagit till på ett par halvhögskaftade av överklassmärket BARBOUR (hade aldrig hänt om jag inte hade råkat ha ett presentkort i jaktaffären). Är mycket nöjd med dom so far. Sköna, röda, snygga och gratis. Inte alls dumt faktiskt.
 |
| Rikemansstövlel, nu i min ägo. HUR FAN GICK DETTA TILL? |
måndag 22 september 2014
Rapport från en semesterfirare
Jamen stackars den här bloggen, helt bortglömd ligger den ihopknölad längst ner på internets botten och skäms. Behövs visst utmaningar och pistoler mot tinningen för att den här bloggens ägare ska skärpa till sig och åstadkomma lite inlägg. Fast nu har jag varit på semester. Internetfritt sådant, eller nästan åtminstone. Wi-fi:et på vandrarhemmet lämnade en del övrigt att önska kan man väl säga. Och när man är på semester ska man ju för övrigt UPPLEVA saker, inte sitta med näsan ovanför sin smartphone och kolla vad alla andra gör på Facebook.
Hinner inte blogga nu heller egentligen, LIVET KALLAR som det heter, men slänger ihop ett axplock av bilder från veckan som gick. En bild säger mer än tusen ord, så himla praktiskt när man är stressad och dan:
Sen blev det visst inte mer fotograferande. Eller jo, men det får kanske finnas gränser för hur många bilder på gölliga små hus, kullerstensgator och blommande rosor man kan ha i ett inlägg. Gotland levererade i alla fall så det hette duga. Det får nog bli ett återbesök eller två.
Hinner inte blogga nu heller egentligen, LIVET KALLAR som det heter, men slänger ihop ett axplock av bilder från veckan som gick. En bild säger mer än tusen ord, så himla praktiskt när man är stressad och dan:
 |
| Langhammars på Fårö. Så himla coolt med raukar och hav och grejer. Vädret var också bra som synes. |
 |
| Man kan förstås inte besöka Fårö utan att associera med Ingmar Bergman. Här ligger han i egen hög person. Eller ja. SJÄLEN ÄR JU NÅGON ANNANSTANS. |
 |
| Det här är utsikten på platsen som Ingmar Bergman själv valde för sin sista vila. Inte så pjåkigt. |
 |
| Andra sevärdheter på Fårö: Ambulansen som var nr 2 på plats vid bilolyckan där James Dean omkom. Hade den varit lite raskare hade filmvärlden kanske sett annorlunda ut. |
 |
| Temat för dagen verkar vara film och död. Det här är engelska kyrkogården på Ryssnäs. Här ligger lite engelska sjömän som dött av kolera begravda. |
 |
| Vi bodde på vandrarhem som tidigare varit logement. Komforten var därefter. Man fick dessutom en känsla av att det mest korrekta var att börja bädda sängen med sträckta lakan, göra armhävningar samt stå i givakt och gorma SIR YES SIR närhelst man blev tilltalad. Källa: Plutonen. |
 |
| Korridoren. Uppställning. SIR, YES SIR! |
 |
| Utanför vandrarhemmet fanns en vaktkur med små luckor där man kunde hålla koll på världen utan att riskera att bli skjuten av den lede Fi. Omvärlden var snygg. |
 |
| På kvällen åt vi middag hemma hos Erik och Lisa. De har en fådd golvlampa som en gång har varit med i en Beckfilm. Det är alltså den här lampan. |
 |
| Nästa dag åkte vi till Bungenäs. Där får man inte köra bil, men låna cyklar helt gratis. Det gillade de här smålänningarna. Idel glada miner och solen sken som besatt. |
 |
| En skitdålig bild av en (ett?) fossil som vi hittade. Fossiler är så coola. Drabbades av FOSSILDJÄVULEN och ville knappt lämna stranden, bara vända på stenar och leta dinosaurieskelett i evigheter. Typ. |
 |
| Vi hann även med ett snabbt besök i Visby. Visby visade sig verkligen från sin bästa sida. Det nästan bästa var att det inte var några turister där. |
 |
| Hann även med ett snabbt besök i domkyrkan. Den var mycket maffig, men innehöll en hel del skum konst. Rätt så pårökt och inte så kyrkligt om ni frågar mig. |
 |
| Biskopens bil var inte speciellt imponerande alls. En vanlig svart som var rätt dammig. Men egen parkering hade han. Vi fick betala en tia samt trängas med de dödliga. |
 |
| Här står Christopher Polhem och gottar sig i solen. Det var annars rätt tunnsått med kändisar i Visby så här års. Men man kan väl inte få allt. |
tisdag 16 september 2014
Questions and answers
En sak jag funderar över är när man läser såna där dödsrunor eller vad det heter, alltså när folk som känt den avlidne i sin krafts dagar skriver några rader om hur fantastisk den personen var och får detta publicerat på tidningens familjesidor. Någonstans i denna texten brukar det alltid komma en mening i stil med Våra tankar går i första hand till Olofs hustru och barn, och det är väl ett sätt att visa de anhöriga sin sympati kan jag väl tänka. Men räcker det inte med ett Våra tankar går till Bengts hustru och barn utan att man måste klämma in ett "i första hand" som åtminstone får mig att undra vart tankarna går "i andra hand". Man ser ju liksom aldrig ett Våra tankar går i första hand till Bengts hustru och barn, och i andra hand att jag nu aldrig kommer att få tillbaks den där tjugan han lånade av mig 2006, och för övrigt var han förresten en riktig djävla skitstövel (det sistnämnda är möjligt att betrakta som såkallade tredjehandstankar).
Ja, det är väl som vanligt. Så många frågor, så få som kan besvara dom.
Ja, det är väl som vanligt. Så många frågor, så få som kan besvara dom.
måndag 15 september 2014
Tretton procent
Okej, man borde vara lite glad att det parti som typ haft bakluckeloppis med den svenska välfärden de senaste åtta åren för att de som redan har jobb och lön ska få en extra slant i plånboken inte fick förnyat förtroende. Fast tretton procent till Sverigedemokraterna, det är så djävla sorgligt att det liksom förtar rätt mycket av Reinfeltds avskedsansökan och såna där saker. Det är väl kanske inte så att jag tycker att det skulle vara som förr, när röst"rätten" var proportionell mot inkomst och kapital, men ändå. Någon form av intelligenstest borde få styra vilka som fick rösta, så att de där heltröga tretton procenten blev av med de demokratiska rättigheter som de uppenbarligen inte själva är så speciellt intresserade av att bibehålla. Om man ser till historien och omvärlden och inte bara guppar omkring i sin egen lilla ankdamm som man värnar så djävla mycket om att ingen annan så mycket som ska få doppa fötterna i den.
Sorgligt och patetiskt är vad det är.
Sorgligt och patetiskt är vad det är.
onsdag 10 september 2014
Arga Restaurangen
Man, och med "man" (jag vägrar skriva "en". Jag gör faktiskt det. Jag har ändrat uppfattning om "hen" och tycker att det är ett rätt praktiskt påfund som numera till och med lägger sig rätt bra i munnen, men vid "en" istället för "man" går min gräns, faktiskt) avses härmed yours truly, måste ha något tv-program man älskar att hata. Någonting som engagerar en utan att vara direkt jobbigt (det räcker ju med att se en nyhetssändning för att man ska börja ifrågasätta vad det är för mening med livet om det bara ska bestå av krig, våld, konflikter, sjukdomar och död. Nyheter = deppigt) och som man kan prata om vid fikabordet dagen efter och förfasa sig lite över hur korkade folk är, eller åtminstone framställs i tv. Jag har några återkommande favoriter. Expedition Robinson och Bonde söker fru till exempel. Men de visas ju inte nu. Där kom ju Superspararna som en räddande ängel. Det var vad jag kallar för Bra Tv, enligt ovanstående kriterier. Sen finns ju Lyxfällan och Arga Snickaren. Fast dom börjar bli lite tjatiga, det är alltid samma grej: Idioter som ställer till det för sig, sen kommer en programledare och läxar upp dom och talar om var skåpet ska stå, och efter lite knorrande blir allting frid och fröjd på bara en vecka. Det verkar vara det viktigaste av allt, att man bara har EN VECKA på sig att renovera sunkiga mögelskadade hus, sanera bland hundratusentals inkassokrav och rädda kraschade relationer i en salig röra. Men ja, är det underhållning så är det.
Nu har ju Arga snickaren gått loss i ett nytt projekt: Arga Restaurangen, som visas på Kanal 5. Det är väl nån ripoff på något amerikanskt program misstänker jag, men jag orkar inte riktigt med amerikansk underhållning så det är väl kanske mer en känsla jag har. I alla fall: Arga Snickaren ska öppna en restaurang, och till den lockar han till sig en hoper arbetslösa och/eller bortskämda snorungar varav de flesta aldrig verkar ha gjort ett hederligt dagsverke i hela sitt liv men som nu ser sin chans att få sina 15 minutes of fame i skuggan av Anders Öfvergårds fradgabestänkta vredesutbrott över deras sociala och yrkesmässiga inkompetens. JAMEN VAD VÄNTAR HAN SIG? Ja, jag vet att det är underhållning och att själva programidén går ut på detta och att det SKA VARA SÅ. Men ändå, jag blir så provocerad. Det finns väl ingen rimlig möjlighet att slänga in tio gröngölingar i ett skarpt läge i en restaurangverksamhet och tro att de ska fatta systemet med kassor och bongar och kunna laga och servera mat professionellt när de aldrig gjort det förut. Själva programmet är dessutom tydligen en liten fiffig tävling där det ligger anställningar i potten, så att Kanal 5 kan förklä sin programidé till någon slags hittepåvälgörenhet att de "hjälper arbetslösa ungdomar att få jobb". EH, ja eller hur. Då hade man väl inte behövt ha ett helt tv-team i släptåg, men det är klart, man hjälper kanske även arbetslösa tv-tekniker/producenter/ljud- och ljustekniker. Hjulen ska väl snurra även bland Kanal 5:s medarbetare kan man väl tänka sig. Dessutom: om man verkligen vill "hjälpa" någon så gör man väl inte det genom att ge vederbörande sämsta möjliga förutsättningar för att lyckas, för att sedan skälla ut personen ifråga för att det blir fel. Men ja, jag fattar ju, det ska vara Bra Tv.
Oavsett hur korkad programidén är så är jag med få undantag inte direkt imponerad av dessa "ungdomar" så här långt. Maken till nonchalanta och handfallna typer får man väl leta efter, men de har väl castat enbart med baktanken att det ska bli Bra Tv snarare än att det ska vara arbetsdugligt folk. Och sen ska de "växa med uppgiften" och så småningom transformeras från trotsiga barnungar till ansvarstagande vuxna som jobbar järnet och får uppmuntrande klappar på axeln av Arga Snickaren. Men så här i början är det verkligen ingenting att hänga i granen. Det är en ständig hets med "nu kommer gästerna om 10 minuter" och där står en flock mähän som varken kan eller vet eller vill lära sig något, men ett par koleriska Arga Snickarutbrott senare är alla i alla fall i någon form av sysselsättning. Fel blir det förstås, gästerna får vänta orimligt länge eller vända i dörren, de får fel mat i fel ordning och mitt i alltihop ryter Anders Öfvergård att det här är TAMEJFAAAN KATASTROF! och sen skriker han att näe, nu är det nog, JAG STÄNGER RESTAURANGEN! och så får "ungdomarna" lomma ut till gästerna och säga åt dem att sorry, det blev inget, kan ni komma tillbaks en annan dag? (AS IF).
Nu tror jag ju inte ett ögonblick att gästerna är på riktigt, misstänker snarare är det folk som blivit ditbjudna av Kanal 5 för att det ska bli fullsatt mot löfte om att eventuellt få en gratis lunch eller middag och få se en och annan blivande B-kändis bli utskällda efter noter, svettas bakom kassaapparaten eller bryta ihop och börja storgråta framför kamerorna, för jag kan inte tänka mig att Anders Öfvergård månar så lite om sin restaurangs rykte att han tycker det är okej att bete sig som matadoren i Tjuren Ferdinand framför betalande gäster. Men om han, Anders Öfvergård alltså, inte matadoren, blir sådär arg på riktigt så hade jag, om jag var han, bytt jobb fortare än man hinner säga "kollektivavtal" (för det hade han tydligen inte heler från början på sin restaurang, AS), det kan ju verkligen inte vara nyttigt att gå omkring och ständigt vara endast sekunder från att explodera, med högt blodtryck, hög puls och liksom kraftlöst vada omkring i en känsla av kaos och katastrof. Han borde vända sig till företagshälsovården eller nåt. Tycker även att hälsovårdsmyndigheterna borde ta sig en titt för jag tycker det är en skog av svallande frisyrer som böljar fram i köksregionerna och inte så mycket som ett hårnät så långt ögat kan nå.
Det här är underhållning på hög nivå i detta nådens år 2014 e Kr. Åtminstone i väntan på att Bonde söker fru ska börja. Kom igen nu TV4, vi är många* som väntar.
*Mig veterligen är det i och för sig bara jag och Marcus som väntar. Många = mer än en. Säger väl sig självt?
Nu har ju Arga snickaren gått loss i ett nytt projekt: Arga Restaurangen, som visas på Kanal 5. Det är väl nån ripoff på något amerikanskt program misstänker jag, men jag orkar inte riktigt med amerikansk underhållning så det är väl kanske mer en känsla jag har. I alla fall: Arga Snickaren ska öppna en restaurang, och till den lockar han till sig en hoper arbetslösa och/eller bortskämda snorungar varav de flesta aldrig verkar ha gjort ett hederligt dagsverke i hela sitt liv men som nu ser sin chans att få sina 15 minutes of fame i skuggan av Anders Öfvergårds fradgabestänkta vredesutbrott över deras sociala och yrkesmässiga inkompetens. JAMEN VAD VÄNTAR HAN SIG? Ja, jag vet att det är underhållning och att själva programidén går ut på detta och att det SKA VARA SÅ. Men ändå, jag blir så provocerad. Det finns väl ingen rimlig möjlighet att slänga in tio gröngölingar i ett skarpt läge i en restaurangverksamhet och tro att de ska fatta systemet med kassor och bongar och kunna laga och servera mat professionellt när de aldrig gjort det förut. Själva programmet är dessutom tydligen en liten fiffig tävling där det ligger anställningar i potten, så att Kanal 5 kan förklä sin programidé till någon slags hittepåvälgörenhet att de "hjälper arbetslösa ungdomar att få jobb". EH, ja eller hur. Då hade man väl inte behövt ha ett helt tv-team i släptåg, men det är klart, man hjälper kanske även arbetslösa tv-tekniker/producenter/ljud- och ljustekniker. Hjulen ska väl snurra även bland Kanal 5:s medarbetare kan man väl tänka sig. Dessutom: om man verkligen vill "hjälpa" någon så gör man väl inte det genom att ge vederbörande sämsta möjliga förutsättningar för att lyckas, för att sedan skälla ut personen ifråga för att det blir fel. Men ja, jag fattar ju, det ska vara Bra Tv.
Oavsett hur korkad programidén är så är jag med få undantag inte direkt imponerad av dessa "ungdomar" så här långt. Maken till nonchalanta och handfallna typer får man väl leta efter, men de har väl castat enbart med baktanken att det ska bli Bra Tv snarare än att det ska vara arbetsdugligt folk. Och sen ska de "växa med uppgiften" och så småningom transformeras från trotsiga barnungar till ansvarstagande vuxna som jobbar järnet och får uppmuntrande klappar på axeln av Arga Snickaren. Men så här i början är det verkligen ingenting att hänga i granen. Det är en ständig hets med "nu kommer gästerna om 10 minuter" och där står en flock mähän som varken kan eller vet eller vill lära sig något, men ett par koleriska Arga Snickarutbrott senare är alla i alla fall i någon form av sysselsättning. Fel blir det förstås, gästerna får vänta orimligt länge eller vända i dörren, de får fel mat i fel ordning och mitt i alltihop ryter Anders Öfvergård att det här är TAMEJFAAAN KATASTROF! och sen skriker han att näe, nu är det nog, JAG STÄNGER RESTAURANGEN! och så får "ungdomarna" lomma ut till gästerna och säga åt dem att sorry, det blev inget, kan ni komma tillbaks en annan dag? (AS IF).
Nu tror jag ju inte ett ögonblick att gästerna är på riktigt, misstänker snarare är det folk som blivit ditbjudna av Kanal 5 för att det ska bli fullsatt mot löfte om att eventuellt få en gratis lunch eller middag och få se en och annan blivande B-kändis bli utskällda efter noter, svettas bakom kassaapparaten eller bryta ihop och börja storgråta framför kamerorna, för jag kan inte tänka mig att Anders Öfvergård månar så lite om sin restaurangs rykte att han tycker det är okej att bete sig som matadoren i Tjuren Ferdinand framför betalande gäster. Men om han, Anders Öfvergård alltså, inte matadoren, blir sådär arg på riktigt så hade jag, om jag var han, bytt jobb fortare än man hinner säga "kollektivavtal" (för det hade han tydligen inte heler från början på sin restaurang, AS), det kan ju verkligen inte vara nyttigt att gå omkring och ständigt vara endast sekunder från att explodera, med högt blodtryck, hög puls och liksom kraftlöst vada omkring i en känsla av kaos och katastrof. Han borde vända sig till företagshälsovården eller nåt. Tycker även att hälsovårdsmyndigheterna borde ta sig en titt för jag tycker det är en skog av svallande frisyrer som böljar fram i köksregionerna och inte så mycket som ett hårnät så långt ögat kan nå.
Det här är underhållning på hög nivå i detta nådens år 2014 e Kr. Åtminstone i väntan på att Bonde söker fru ska börja. Kom igen nu TV4, vi är många* som väntar.
*Mig veterligen är det i och för sig bara jag och Marcus som väntar. Många = mer än en. Säger väl sig självt?
tisdag 9 september 2014
Bloggutmaning 14: Katter vs hundar
Nu har Annika varit i farten med en ny utmaning, där jag ska blogga om katter och hundars för- och nackdelar. HM. Jättesvårt ju. Jag är nämligen av den åsikten att man inte nödvändigtvis behöver vara antingen katt- eller hundmänniska, lika lite som när min lärare på mellanstadiet hävdade att man inte kunde vara bra på både språk och matte (alltså, 70-talets pedagogik lämnade ju verkligen en hel del övrigt att önska) utan att det går utmärkt att vara båda delarna. Eller för den delen ingetdera, men då är man ju med 99 % säkerhet sociopat (om man inte gillar katter eller hundar alltså, inte om man inte är bra på varken matte eller språk. Då är man väl bara lite...trög.), det är ju allmänt känt. Jag har hur som helst både haft katter och hundar, fast inte samtidigt i vuxen ålder, så jag gör ett försök att spalta upp det hela (känns lite oklart varför jag envisas med att göra det i listor om 5 punkter, men here we go):
Varför man ska ha hundar istället för katter:
1. Hundar är så glada. I alla fall våra. Vad man än hittar på, om man så bara reser sig ur tv-soffan för att gå ut i köket och dricka ett glas vatten, så kommer de dansande och svansande och tycker att allt man gör med dom är så himla supertoppenfantastiskt att det knappt finns något motstycke. En katt bara: gäääsp. Vem är du i mitt liv? Fast det finns ju undantag. Min tjocka katt Lillebror till exempel. Han kom rultande som en glad korv varje gång han kände vinddraget (han var döv) av ytterdörren. Men de flesta andra katter jag känner och har känt bara stirrar högdraget på en som om man vore inkräktare i deras palats och inte den som betalar hyran och släpar hem kattmaten. Hundar däremot beter sig oftast som att man är snudd på solen som deras universum cirklar kring. Det är ju en ganska trevlig känsla faktiskt.
2. Hundtricket-effekten. Nä, men lite så är det. Man kommer i kontakt med folk. Man kan gå kurser och träna och tävla med hundar, och det är kul och spännande och man träffar många trevliga människor man aldrig skulle ha träffat annars (många idioter också för den delen, men alla mynt har ju en baksida). Sånt är ju kul, man blir liksom ett team med sina hundar, en ännu mer sammansvetsad flock. Med en katt kan man väl på sin höjd åka på kattutställning? Har i alla fall aldrig sett några andra katt-aktiviteter. Dessutom: "crazy cat lady" är ett etablerat begrepp som saknar motsvarighet i hundvärlden. Där kan man möjligen utvecklas till Görel i Görels Hundskola i Mia & Klara, vilket kanske inte direkt är en önskedröm, men man sitter i alla fall inte instängd i en av kattpiss och sur mjölk inpyrd tvårumslägenhet med 48 katter som (höll på att skriva "soc", men jag antar att jag menar) Djurens Vänner får tvångsomhänderta.
3. Man får gratis motion och ett sällskap med aldrig sinande entusiasm på motionsturerna och har man en stor stadig jycke vid sin sida behöver man inte direkt vara rädd för att bli nedslagen och rånad. Har aldrig sett någon gå fortare än superultrarapid när de är ute med katten i sele, och tror inte att katten hade lyft en tass för att försvara sin ägare i en nödsituation heller, egoistiska som de är.
4. En hund går att fostra och inrättar sig i en flock, vilket är rätt vilsamt när jobbet väl är gjort. En katt gör som den själv vill och skiter fullständigt i vad man tycker om det. ALLTID. Kan ju vara rätt enerverande om det går stick i stäv med vad man själv vill.
5. Hundar gör sina behov ute och även om det inte är världens hit att bära omkring på en bajspåse till närmaste latrin så slipper man åtminstone att i sitt hem härbärgera DEN DÄR DJÄVLA KATTLÅDAN med tillhörande krafskrafskrafs vid dygnets alla tider. Ja, jag vet att det finns katter som säger till och går ut och gör sina behov utomhus och att det funkar fint, men jag skulle aldrig ha nerver att ha mina katter springande ute i bebodda trakter vind för våg och fan vet vad för psykon som eventuellt skulle få tag på dom och tortera dom. Eller så skulle jag oroa ihjäl mig för att de skulle bli överkörda, de nio liven till trots. Så innekatter it is för min del. Och därmed DEN DÄR DJÄVLA KATTLÅDAN. Som jag hatar. Var den än står är den i vägen. Och skulle man mot förmodan hitta ett undanskymt ställe så måste man ändå ha koll på att den inte råkar hamna bakom en stängd dörr. Lukten av kattpiss och -skit är dessutom bland det äckligaste som går att uppbringa och bland det svåraste att få bort.
Varför man ska ha katter istället för hundar:
1. Det är mindre jobb med katter. De behöver inte rastas flera gånger om dagen i ur och i skur. De kan vara ensamma hemma längre. Det är lättare att ordna kattvakt som kommer och häller upp lite torrfoder och byter kattsand än att hitta någon som är villig att härbärgera en hel flock motions- och aktivitetskrävande hundar någon längre tid utan att det kostar skjortan.
2. Katter spinner. Say no more. ÄLSKAR DET LJUDET. Lägg en spinnande katt i knät på mig och jag blir sittande i hundra år. Lugn och harmonisk som aldrig förr. Spinnande katt = valium för själen.
3. Katter har så djävla cool vem-är-du-slav-i-mitt-liv-och-jag-skiter-väl-i-dig-integritet som en svansviftande och lite småfjäskig hund aldrig någonsin kan uppnå.
4. En jamande katt kan visserligen vara störig (speciellt tidigt på morgonen när man vill sova och katten vill något annat), men det är hundra gånger svårare att ignorera ljudet från en stormskällande hund. Tycker både jag och förmodligen alla icke hundägande grannar i hela världen. Tror dessutom att en hund är kapabel till att förstöra mer och dyrare grejer i missnöje/tristess/stress än det en katt åstadkommer. Lite omkullvälta blomkrukor och sönderklösta tapeter är väl ingenting jämfört med att få sina nya snordyra löpardojor eller för all del ett helt djävla hem fullständigt söndertuggat. På ingen tid alls dessutom och när man minst av allt anar det. Häromdagen saknade jag till exempel en sån där gummiplupp till ett par in ear-hörlurar som jag brukar ha när jag cyklar. Ett dygn senare kunde jag konstatera att en sådan passerar fullständigt intakt genom mag-tarmkanalen på en tax vi inte ska nämna vid namn, men vi kan kalla honom Hilding. DÄR GICK MIN GRÄNS, kan vi väl säga. Tog alltså inte upp det och bar hem det och tvättade av det och stoppade in i örat. Övervägde det dock, för det var ett par bra hörlurar (RIP), men besinnade mig.
5. Katter är billigare både i inköp och i drift. En aspekt i sann Supersparar-anda. Man är dessutom inte skyldig att ersätta skador som ens katt åstadkommer, till skillnad från det strikta hundägaransvaret som ålägger mig som hundägare att ersätta allt som min hund ställer till med oavsett hur fel någon annan gör. Kan bli jättedyrt om man har otur (se även punkt 4).
Varför man ska ha hundar istället för katter:
1. Hundar är så glada. I alla fall våra. Vad man än hittar på, om man så bara reser sig ur tv-soffan för att gå ut i köket och dricka ett glas vatten, så kommer de dansande och svansande och tycker att allt man gör med dom är så himla supertoppenfantastiskt att det knappt finns något motstycke. En katt bara: gäääsp. Vem är du i mitt liv? Fast det finns ju undantag. Min tjocka katt Lillebror till exempel. Han kom rultande som en glad korv varje gång han kände vinddraget (han var döv) av ytterdörren. Men de flesta andra katter jag känner och har känt bara stirrar högdraget på en som om man vore inkräktare i deras palats och inte den som betalar hyran och släpar hem kattmaten. Hundar däremot beter sig oftast som att man är snudd på solen som deras universum cirklar kring. Det är ju en ganska trevlig känsla faktiskt.
2. Hundtricket-effekten. Nä, men lite så är det. Man kommer i kontakt med folk. Man kan gå kurser och träna och tävla med hundar, och det är kul och spännande och man träffar många trevliga människor man aldrig skulle ha träffat annars (många idioter också för den delen, men alla mynt har ju en baksida). Sånt är ju kul, man blir liksom ett team med sina hundar, en ännu mer sammansvetsad flock. Med en katt kan man väl på sin höjd åka på kattutställning? Har i alla fall aldrig sett några andra katt-aktiviteter. Dessutom: "crazy cat lady" är ett etablerat begrepp som saknar motsvarighet i hundvärlden. Där kan man möjligen utvecklas till Görel i Görels Hundskola i Mia & Klara, vilket kanske inte direkt är en önskedröm, men man sitter i alla fall inte instängd i en av kattpiss och sur mjölk inpyrd tvårumslägenhet med 48 katter som (höll på att skriva "soc", men jag antar att jag menar) Djurens Vänner får tvångsomhänderta.
3. Man får gratis motion och ett sällskap med aldrig sinande entusiasm på motionsturerna och har man en stor stadig jycke vid sin sida behöver man inte direkt vara rädd för att bli nedslagen och rånad. Har aldrig sett någon gå fortare än superultrarapid när de är ute med katten i sele, och tror inte att katten hade lyft en tass för att försvara sin ägare i en nödsituation heller, egoistiska som de är.
4. En hund går att fostra och inrättar sig i en flock, vilket är rätt vilsamt när jobbet väl är gjort. En katt gör som den själv vill och skiter fullständigt i vad man tycker om det. ALLTID. Kan ju vara rätt enerverande om det går stick i stäv med vad man själv vill.
5. Hundar gör sina behov ute och även om det inte är världens hit att bära omkring på en bajspåse till närmaste latrin så slipper man åtminstone att i sitt hem härbärgera DEN DÄR DJÄVLA KATTLÅDAN med tillhörande krafskrafskrafs vid dygnets alla tider. Ja, jag vet att det finns katter som säger till och går ut och gör sina behov utomhus och att det funkar fint, men jag skulle aldrig ha nerver att ha mina katter springande ute i bebodda trakter vind för våg och fan vet vad för psykon som eventuellt skulle få tag på dom och tortera dom. Eller så skulle jag oroa ihjäl mig för att de skulle bli överkörda, de nio liven till trots. Så innekatter it is för min del. Och därmed DEN DÄR DJÄVLA KATTLÅDAN. Som jag hatar. Var den än står är den i vägen. Och skulle man mot förmodan hitta ett undanskymt ställe så måste man ändå ha koll på att den inte råkar hamna bakom en stängd dörr. Lukten av kattpiss och -skit är dessutom bland det äckligaste som går att uppbringa och bland det svåraste att få bort.
Varför man ska ha katter istället för hundar:
1. Det är mindre jobb med katter. De behöver inte rastas flera gånger om dagen i ur och i skur. De kan vara ensamma hemma längre. Det är lättare att ordna kattvakt som kommer och häller upp lite torrfoder och byter kattsand än att hitta någon som är villig att härbärgera en hel flock motions- och aktivitetskrävande hundar någon längre tid utan att det kostar skjortan.
2. Katter spinner. Say no more. ÄLSKAR DET LJUDET. Lägg en spinnande katt i knät på mig och jag blir sittande i hundra år. Lugn och harmonisk som aldrig förr. Spinnande katt = valium för själen.
3. Katter har så djävla cool vem-är-du-slav-i-mitt-liv-och-jag-skiter-väl-i-dig-integritet som en svansviftande och lite småfjäskig hund aldrig någonsin kan uppnå.
4. En jamande katt kan visserligen vara störig (speciellt tidigt på morgonen när man vill sova och katten vill något annat), men det är hundra gånger svårare att ignorera ljudet från en stormskällande hund. Tycker både jag och förmodligen alla icke hundägande grannar i hela världen. Tror dessutom att en hund är kapabel till att förstöra mer och dyrare grejer i missnöje/tristess/stress än det en katt åstadkommer. Lite omkullvälta blomkrukor och sönderklösta tapeter är väl ingenting jämfört med att få sina nya snordyra löpardojor eller för all del ett helt djävla hem fullständigt söndertuggat. På ingen tid alls dessutom och när man minst av allt anar det. Häromdagen saknade jag till exempel en sån där gummiplupp till ett par in ear-hörlurar som jag brukar ha när jag cyklar. Ett dygn senare kunde jag konstatera att en sådan passerar fullständigt intakt genom mag-tarmkanalen på en tax vi inte ska nämna vid namn, men vi kan kalla honom Hilding. DÄR GICK MIN GRÄNS, kan vi väl säga. Tog alltså inte upp det och bar hem det och tvättade av det och stoppade in i örat. Övervägde det dock, för det var ett par bra hörlurar (RIP), men besinnade mig.
5. Katter är billigare både i inköp och i drift. En aspekt i sann Supersparar-anda. Man är dessutom inte skyldig att ersätta skador som ens katt åstadkommer, till skillnad från det strikta hundägaransvaret som ålägger mig som hundägare att ersätta allt som min hund ställer till med oavsett hur fel någon annan gör. Kan bli jättedyrt om man har otur (se även punkt 4).
Sväärjedemokraterna
Var och förtidsröstade igår. I det enda båset inne på bibblan stod en gubbe och velade i, jag lovar, tio minuter, minst. Sånt hade jag inte tid att vänta ut, så jag slet åt mig mina valsedlar och stod sedan i kön och stoppade ner dom i kuvert och trixade med röstkort och legitimation så att det skulle gå snabbt och effektivt att utöva sina demokratiska rättigheter. Fattar inte riktigt det där hyschandet kring var man står politiskt, ibland känns det som att folk hellre skulle erkänna att de gick på bordell än att de lagt sin röst på [insert valfritt parti].
En sak som jag inte fattar är följande: Om man är ett rasistiskt parti, som låt oss säga Sverigedemokraterna, varför lägger man ens krut på att krydda valfläsket med löften om höjda pensioner och ökad välfärd (för vissa utvalda folkgrupper, reds anm) och yadayadayada. Vem är det de försöker lura egentligen? Tror de att de framstår som mer humana för att de lovar att somliga ska få njuta av guld och gröna skogar, det känns ju lite som att om man skänker en hundring till Rädda Barnen så är det lite mer okej att vara pedofil sen. Sluta upp med sådant där trams, omgående. Man kan polera en bajskorv, men när allt kommer omkring är det ändå bara skit. Så att säga.
En sak som jag inte fattar är följande: Om man är ett rasistiskt parti, som låt oss säga Sverigedemokraterna, varför lägger man ens krut på att krydda valfläsket med löften om höjda pensioner och ökad välfärd (för vissa utvalda folkgrupper, reds anm) och yadayadayada. Vem är det de försöker lura egentligen? Tror de att de framstår som mer humana för att de lovar att somliga ska få njuta av guld och gröna skogar, det känns ju lite som att om man skänker en hundring till Rädda Barnen så är det lite mer okej att vara pedofil sen. Sluta upp med sådant där trams, omgående. Man kan polera en bajskorv, men när allt kommer omkring är det ändå bara skit. Så att säga.
måndag 8 september 2014
Bloggutmaning 13: The Animals
Annika kommer med en ny utmaning, som lyder som följer: Varför ägare till husdjur är så mycket bättre än de som valt att leva utan pälskompisar (ja, utom nakenvarianter då), ställt mot hur smart man är om man valt bort desamma.
HA! Ja, det var ju en utmaning som hette duga. Jag är ju en såkallad djurmänniska, alltså en sån som har vuxit upp med djur, i princip alltid har haft djur omkring mig och jag personligen har väldigt svårt att tänka mig att leva ett liv som inte innefattade någon form av husdjur. Är däremot inte övertygad om att det skulle göra mig till en bättre människa, för det finns ju gott om knäppskallar även i djurägarleden. Möjligen kan man väga in på pluskontot att man måste ta ansvar för någon annan än sig själv och kunna sätta någon annans behov före sina egna och att det på något vis skulle göra en mer ädel och mindre självupptagen i någon dimension, men jag är inte övertygad om att en idiot skulle bli mindre idiotisk bara för att hen gick och skaffade ett marsvin eller en vandrande pinne. Till och med Hitler hade ju hund (en schäfer vid namn Blondi) och få människor skulle väl säga att det gjorde honom till en mer sympatisk individ.
Har dock lite svårt att ta in när folk helt öppet deklarerar att de helt enkelt "inte tycker om djur" (om det inte finns en bakomliggande orsak i stil med allergi eller fobi), såna människor placerar jag ganska omgående i facket för sociopater och jag har hittills nästan aldrig haft fel i den bedömningen. Det är ju dessutom allmänt känt att massmördare nästan undantagslöst har blivit påkomna med aktiviteter som att dra vingarna av flugor och binda fast smällare i svansen på katter redan som barn, och på den vägen är det.
Men om man ska försöka ställa saker mot varandra då:
Bra med djur:
1. Det är så himla mysigt. Om alla som var stressade och olyckliga fick ligga med en spinnande katt på bröstet så hade man kunnat minska försäljningen av lugnande och blodtryckssänkande medel med säkert hälften, är jag övertygad om. Eller om man hade släppt in en kull åttaveckors taxvalpar som fick tulta omkring och snubbla på sina egna tassar på en avdelning för djupt deprimerade människor, tror det hade gett en enormt uppiggande effekt. Givet att ingen av de inblandade lider av allergi då.
2. Det är så himla mysigt pt 2. När man kommer hem (eller för den delen kommer in efter att ha varit ute med soporna eller något annat ärende) och möts av det jättetydliga budskapet NÄMEN HEJ MATTE! Kommer du! Åh vad roligt! Som jag har längtat! Du är verkligen världens bästa! från sina hundar (från till exempel katter, guldhamstrar, akvariefiskar: not so much).
3. Det här gäller ju inte för alla husdjur, men om man har till exempel hund eller häst så MÅSTE man ta sig ut oavsett hur mycket det regnar eller hur trött och grinig man än är. Och när man väl kommer ut och iväg så brukar det där trötta och griniga ge med sig, vilket det gissningsvis inte hade gjort i samma omfattning om man bara hade legat på soffan och tittat på reprisen av Ullared.
4. Det är lätt att träffa nya vänner. Allvarligt, hur lätt är det att hitta nya bästisar i vuxen ålder? Man går ju inte direkt fram till vem som helst som inte råkar se ut som en seriemördare och slänger ur sig ett obekymrat Hej, ska vi leka? längre. Har man djur: bara att börja prata med vilken främling som helst som man möter på hundpromenaden, vid kattmatshyllan på Ica, i stallet, framför Black Mollyakvariet i djuraffären. Om vad som helst egentligen, man har ju liksom redan ett gemensamt intresse att bygga vidare på.
5. Människor som har djur är i genomsnitt friskare och mindre olyckliga än människor som inte har djur, finns det undersökningar som visar. Jag tror stenhårt på det.
Dåligt med djur:
1. Djur lever med få undantag inte lika länge som människor och en vacker dag kommer den hemska dagen när de ska vidare till de sälla jaktmarkerna. Börjar nästan gråta bara jag tänker tanken och kan fortfarande fälla en tår när jag tänker till exempel på min första ponny Pinocchio som fick avlivas på grund av sjukdom 1985. Buhu. Och trots att man vet att man måste gå igenom detta så skaffar man lik förbannat nya djur förr eller senare.
2. Det är dyrt. Nu tänker jag inte så mycket på mat och sånt, utan mer på försäkring (som är dyrt) och veterinärvård (som trots försäkring är ASDYRT). Bara att gå till veterinären och vaccinera en gång om året kostar skjortan, och då är ändå vår veterinär ganska billig. Och trots att man vet detta så skaffar man lik förbannat djur.
3. Man blir bunden. Kan inte lika lätt bara stoppa tandborsten och passet i fickan och dra iväg till Kuala Lumpur om man hade känt för det. Vet dock inte varför man skulle känna för det sådär plötsligt så för mig är det ju ett minimalt bekymmer, men det är väl bara att erkänna att det onekligen blir ett visst mått av bök när man ska vara borta längre än vad djuren kan vara ensamma. Då måste man fixa passning, alternativt kommer man inte iväg till Kuala Lumpur. Och trots att man vet detta så skaffar man lik förbannat djur.
4. Ens hem blir inte riktigt samma välstädade plats när hundar klampar in med leriga tassar, katter sprätter kattsand ur lådan och burfåglar drösslar hirskolvsskräp överallt på golvet. Det måste alltså städas oftare för att hemmet inte ska förvandlas till en slags spilta. Städa = tråkigt. Och trots att man vet detta så skaffar man lik förbannat djur.
5. Nä, kommer inte på nån femte dålig grej.
HA! Ja, det var ju en utmaning som hette duga. Jag är ju en såkallad djurmänniska, alltså en sån som har vuxit upp med djur, i princip alltid har haft djur omkring mig och jag personligen har väldigt svårt att tänka mig att leva ett liv som inte innefattade någon form av husdjur. Är däremot inte övertygad om att det skulle göra mig till en bättre människa, för det finns ju gott om knäppskallar även i djurägarleden. Möjligen kan man väga in på pluskontot att man måste ta ansvar för någon annan än sig själv och kunna sätta någon annans behov före sina egna och att det på något vis skulle göra en mer ädel och mindre självupptagen i någon dimension, men jag är inte övertygad om att en idiot skulle bli mindre idiotisk bara för att hen gick och skaffade ett marsvin eller en vandrande pinne. Till och med Hitler hade ju hund (en schäfer vid namn Blondi) och få människor skulle väl säga att det gjorde honom till en mer sympatisk individ.
Har dock lite svårt att ta in när folk helt öppet deklarerar att de helt enkelt "inte tycker om djur" (om det inte finns en bakomliggande orsak i stil med allergi eller fobi), såna människor placerar jag ganska omgående i facket för sociopater och jag har hittills nästan aldrig haft fel i den bedömningen. Det är ju dessutom allmänt känt att massmördare nästan undantagslöst har blivit påkomna med aktiviteter som att dra vingarna av flugor och binda fast smällare i svansen på katter redan som barn, och på den vägen är det.
Men om man ska försöka ställa saker mot varandra då:
Bra med djur:
1. Det är så himla mysigt. Om alla som var stressade och olyckliga fick ligga med en spinnande katt på bröstet så hade man kunnat minska försäljningen av lugnande och blodtryckssänkande medel med säkert hälften, är jag övertygad om. Eller om man hade släppt in en kull åttaveckors taxvalpar som fick tulta omkring och snubbla på sina egna tassar på en avdelning för djupt deprimerade människor, tror det hade gett en enormt uppiggande effekt. Givet att ingen av de inblandade lider av allergi då.
2. Det är så himla mysigt pt 2. När man kommer hem (eller för den delen kommer in efter att ha varit ute med soporna eller något annat ärende) och möts av det jättetydliga budskapet NÄMEN HEJ MATTE! Kommer du! Åh vad roligt! Som jag har längtat! Du är verkligen världens bästa! från sina hundar (från till exempel katter, guldhamstrar, akvariefiskar: not so much).
3. Det här gäller ju inte för alla husdjur, men om man har till exempel hund eller häst så MÅSTE man ta sig ut oavsett hur mycket det regnar eller hur trött och grinig man än är. Och när man väl kommer ut och iväg så brukar det där trötta och griniga ge med sig, vilket det gissningsvis inte hade gjort i samma omfattning om man bara hade legat på soffan och tittat på reprisen av Ullared.
4. Det är lätt att träffa nya vänner. Allvarligt, hur lätt är det att hitta nya bästisar i vuxen ålder? Man går ju inte direkt fram till vem som helst som inte råkar se ut som en seriemördare och slänger ur sig ett obekymrat Hej, ska vi leka? längre. Har man djur: bara att börja prata med vilken främling som helst som man möter på hundpromenaden, vid kattmatshyllan på Ica, i stallet, framför Black Mollyakvariet i djuraffären. Om vad som helst egentligen, man har ju liksom redan ett gemensamt intresse att bygga vidare på.
5. Människor som har djur är i genomsnitt friskare och mindre olyckliga än människor som inte har djur, finns det undersökningar som visar. Jag tror stenhårt på det.
Dåligt med djur:
1. Djur lever med få undantag inte lika länge som människor och en vacker dag kommer den hemska dagen när de ska vidare till de sälla jaktmarkerna. Börjar nästan gråta bara jag tänker tanken och kan fortfarande fälla en tår när jag tänker till exempel på min första ponny Pinocchio som fick avlivas på grund av sjukdom 1985. Buhu. Och trots att man vet att man måste gå igenom detta så skaffar man lik förbannat nya djur förr eller senare.
2. Det är dyrt. Nu tänker jag inte så mycket på mat och sånt, utan mer på försäkring (som är dyrt) och veterinärvård (som trots försäkring är ASDYRT). Bara att gå till veterinären och vaccinera en gång om året kostar skjortan, och då är ändå vår veterinär ganska billig. Och trots att man vet detta så skaffar man lik förbannat djur.
3. Man blir bunden. Kan inte lika lätt bara stoppa tandborsten och passet i fickan och dra iväg till Kuala Lumpur om man hade känt för det. Vet dock inte varför man skulle känna för det sådär plötsligt så för mig är det ju ett minimalt bekymmer, men det är väl bara att erkänna att det onekligen blir ett visst mått av bök när man ska vara borta längre än vad djuren kan vara ensamma. Då måste man fixa passning, alternativt kommer man inte iväg till Kuala Lumpur. Och trots att man vet detta så skaffar man lik förbannat djur.
4. Ens hem blir inte riktigt samma välstädade plats när hundar klampar in med leriga tassar, katter sprätter kattsand ur lådan och burfåglar drösslar hirskolvsskräp överallt på golvet. Det måste alltså städas oftare för att hemmet inte ska förvandlas till en slags spilta. Städa = tråkigt. Och trots att man vet detta så skaffar man lik förbannat djur.
5. Nä, kommer inte på nån femte dålig grej.
Helgen i bilder
Har varit i Stockholm i helgen, primärt för att deltaga i Tjejmilen. Jag skriver "deltaga", för jag har ju som bekant löpförbud, så min tid blev ju därefter. Men det känns så djävla surt att ställa in på grund av skada år efter år, så i år tänkte jag att jag i alla fall skulle vara med, om än gåendes. Att gå en mil är ju liksom ingenting ens om man begåvats med ett måndagsexemplar till kropp. Sen när jag väl stod där innan start så tänkte jag att jag får väl i alla fall småjogga lite när jag passerar starten, för syns skull om inte annat och det gick ju bra.. Sen gick jag ibland och småjoggade när jag tyckte det passade, och det gick bra. Har dock DJÄVULSK träningsvärk idag, men det får man väl räkna med. Har ju inte sprungit ett steg på 4 månader eller nåt i den stilen, så det kunde ju ett barn räkna ut att det inte skulle bli smärtfritt.
Här kommer STOCKHOLM I BILDER:
Här kommer STOCKHOLM I BILDER:
 |
| Åker tunnelbana. Spännande och lite läskigt på samma gång. |
 |
| Herren vakar över de sina även här. |
 |
| Den obligatoriska "Come and play with us Danny"-bilden från hotellet. ALLA HOTELL ser fan i mig ut som Overlook Hotel i The Shining, har ni tänkt på det någon gång? |
 |
| Vi besökte STUREGALLERIAN. Där var allting helt ofattbart dyrt. Som det här: ett himla askfat för över 2000 spänn, och det var ju inte ens speciellt snyggt. Rika människor har ingen smak. |
 |
| Vi gled också förbi en bilhandel i närheten av Stureplan. Det syns kanske inte jättebra, men de hade i alla fall en stor djävla KAKBUFFÉ inne i bilhallen. Bord med vita dukar där brackorna kunde sitta och dricka kaffe i dyrt porslin och våndas över huruvida de skulle slå till på en Porsche eller Ferrari idag. |
 |
| Det här är NORRMALMSTORG. Här har jag ägt många hus och hotell i Monopol. Ingen blev impad över denna merit. |
 |
| Ja, så var det Tjejmilen då. Här står jag och trängs i startfållan. Solen sken och alla var glada. |
 |
| Efteråt får man medalj och ostkaka. |
 |
| Det var många som passade på att sprida politiska budskap i denna folkfest. Som här när kristdemokraterna försökte visa sin humoristiska sida. |
 |
| Roligast var dock skräckfilmsvarianten av Annie Lööf. |
 |
| Vi såg kändisar! Bland annat såg vi demonregissören LARS NORÉN gå på en gata och smaska smågodis ur en påse. Hann tyvärr inte föreviga denna händelse p g a att vi satt på en buss som var i rörelse, och Lars Norén var också i rörelse fast åt andra hållet så att säga. Här står i alla fall självaste löparlegenden och mästarnas-mästare-deltagaren EVY PALM och slevar upp gröt som om det inte fanns någon morgondag. Vi bodde på samma hotell. COOLT. |
 |
| Dagen efter satt vi i Kungsträdgården och lapade sol och milkshake. Paolo Roberto höll sig undan. Sedan var det dags att åka hem till Ankeborg igen. |
torsdag 4 september 2014
Bloggutmaning 12: Politiken
Jag gjorde mig lite lustig över Skånepartiet (vem kan låta bli?) igår och fick därför denna utmaning av randigkatt:
DU ska starta ett nytt parti. Vilka blir kärnfrågorna och vad kommer ni kalla partiet? Så nu kastar jag mig handlöst in i politiken och tänker mig att jag får oinskränkt makt med en gång så att jag kan börja styra och ställa så att allting blir bra. Med bara ett par veckor kvar till valet så serverar jag och mitt EJP (Ett Jättebra Parti) alltså följande krispiga valfläsk:
1. Jobben och sånt. Det är helt galet att det finns massor av folk som går arbetslösa medan de som har jobb håller på att jobba ihjäl sig. Det duger ju inte. Vi tar och sänker arbetstiden för de som vill, och jag tror nog faktiskt att de flesta vill. 40 timmar arbetsvecka är urmossigt, det har det varit sedan någon gång i början av 1970-talet och är hög tid att det händer något på den fronten. Max sex timmars arbetsdag om ni frågar mig, gärna fyra. Med åtta timmars betalning såklart, eller rättare sagt "en lön som går att leva på". Skapa jobb och arbetstillfällen, hur djävla svårt kan det vara? Inte alls om ni frågar mig. Det finns massor att göra och det är helt befängt att man har slimmat och tajtat till alla organisationer så att till exempel läkarna inte har tid med sina patienter eftersom de måste hålla på med sånt som sjuksköterskorna egentligen skulle göra men som sjuksköterskorna inte hinner med eftersom de måste täcka upp för undersköterskorna, som i sin tur måste göra vårdbiträdenas jobb för vårdbiträdena inte hinner vårda eftersom de måste städa då lokalvårdarna har sagts upp av besparingsskäl. Istället går en massa människor som blivit arbetslösa av "besparingsskäl" och kostar staten pengar medan hela organisationer dignar och haltar sig fram hjälpligt i sina slimmade organisationer och ingen hinner göra vad den ska och alla är stressade och mår dåligt och går in i väggen och blir sjukskrivna och kostar staten ännu mera pengar. Det finns väl för fan pengar! Det går nog att få ihop om man skramlar runt lite i de olika statliga och kommunala kassorna. Drar ner på statsrådslöner och representationsmiddagar och resor och fallskärmsavtal och annat smått och gott så ska det nog gå ihop sig om ni frågar mig.
2. Skolan och sånt. Här behöver det stramas upp ordentligt för som det är nu liknar ju för fan ingenting. Mer personal, mindre klasser, högre krav på lärarna. Det duger liksom inte att en lärare både sär skriver (SIC!) och stavar som en kratta och inte ens kan peka ut de fem världsdelarna på en blindkarta. Och så ska skolan vara statlig och till för alla, för tillgången till bra utbildning ska inte stå och falla med huruvida man bor i en rik eller fattig kommun. Och så ska det vara tillåtet för skolans personal att ha regler om hur man uppför sig och att det får konsekvenser om man inte följer dessa regler utan att någon djävla förälder ska kunna komma och gapa om att det är en "kränkning" att Pelle blev utslängd ur matsalen när han svor åt mattanterna, spottade i ärtsoppan och i största allmänhet betedde sig svinaktigt. Nu menar jag inte att det ska vara som det var på 1800-talet när "skolläraren" var en maktfaktor som ingen överhuvudtaget fick ifrågasätta, men inte heller att skolans personal ska vara en flock mjukis-mähän som får köras över av bindgalna föräldrar utan att ha någonting att sätta emot. Och så kan körkortsutbildning ingå som ett valbart ämne i gymnasiet och inte bara vara dedikerat till vissa program. Körkort ska inte behöva vara en klassfråga. Och sen tycker EJP inte heller att man ska straffas i decennier med CSN-återbetalningskrav för att man väljer att utbilda sig och bli en tillgång på delar av arbetsmarknaden (det kanske mer är en fråga av privat karaktär men jag är säker på att jag hade vunnit många röster med att lova någon form av avskrivning).
3. Kvotering och sånt. Detta är en kontroversiell fråga, men jag står för att jag tycker att så länge maktfördelningen i samhället ser ut som den gör så ska det kvoteras tills det blir jämn fördelning. Då invänder många att det är hellöjligt att man till exempel ska få en post i en bolagsstyrelse enbart på grund av kön och inte kompetens. MEN SÅ ÄR DET JU NU OCKSÅ. Gubbar med makt kvoterar in andra gubbar med makt, och gubbar med makt är inte speciellt benägna att frivilligt lämna ifrån sig makten till någon annan än möjligtvis andra medlemmar i Rotary eller herrbastuklubben. Seriöst, det kommer inte att ändra sig "av sig själv" som många påstår. Har det inte gjort det hittills lär det inte göra det i framtiden heller. Är inte främmande för att gå in och peta i föräldraförsäkringen heller. Då höjs det alltid vrånga röster om att sånt där ska familjerna minsann få bestämma själva och det är VERKLIGEN ingenting som staten ska lägga sig i och så dras det paralleller till typ Sovjetunionen, men jag tycker så här: Om jag är staten och betalar ut en förmån (föräldrapenning) så har jag väl rätt att villkora denna. Typ: Dela lika, annars blir det inga slantar. Det ligger nämligen i mitt (statens) intresse att få till en ökad jämställdhet i samhället, därför styr jag upp det på detta viset eftersom ni uppenbarligen inte är förmögna att se detta ur ett samhällsperspektiv utan bara tycker att "amen min kille har ett mycket viktigare jobb och kan inte vara borta och förresten så VILL jag vara hemma". Svårare än så är det faktiskt inte. Och jag (som privatperson, jag släpper rollen som staten nu) TYCKER att man ska dela lika. Så här är det: Män tar ut knappt en fjärdedel av föräldraledigheten. Kvinnorna tar ut resten. Den som är föräldraledig tar helt naturligt ett större ansvar för hem och hushåll och sen är det tyvärr jättejättevanligt att detta bara fortsätter även när föräldraledigheten tar slut, kvinnor vabbar mera och blir därför omsprungna på arbetsmarknaden, kvinnor blir utbrända för att de har dråsar ner i deltidsfällan och måste sköta ett heltidsjobb på deltid och sen får de sämre pension och utöver detta ska de dessutom vara familjens projektledare. Orkar inte med pappor som står som helt handfallna och inte vet vad deras barn har för personnummer eller var extravantarna ligger eller vad det bästa gosedjuret heter och som, trots att de kan vara både chefer och ledare och gud vet vad i sitt yrkesliv, inte klarar av att köpa gummistövlar i storlek 29 eller fixa en present till ett barnkalas eller en julklapp till sin mamma utan att behöva seriös rådgivning. Men om båda är föräldralediga 50 % av tiden så tvingas båda ta del av vardagsslabbet vare sig de vill eller ej (och de kvinnor som kommer hem och "tar över" och "styr upp" och "rättar till" borde få något hårt i huvudet). ÄR inte det här det fiffigaste va? som Brasse (RIP) med lattjolajbanlådan skulle ha sagt.
4. Nästa kontroversiella fråga blir yttrandefriheten och sånt. Eftersom det är förbjudet att kränka folk med avseende på till exempel etnicitet så borde det verkligen inte vara okej att låta politiska partier med ny- eller gammelnazistisk agenda att få härja omkring hur som helst i media och annat. Ta upp plats och sprida sin dynga bara för att det råkar råda yttrandefrihet och tryckfrihet. Det är klart att man aldrig kan förbjuda folk att tycka, det fattar ju jag med. Men hålla på och löjla sig som dom gör, det har ju folk gjort flera gånger i världshistorien utan att det har gjort världen till en bättre plats. I Tyskland på 30-talet till exempel. Se hur bra det gick för dom. Någon borde ha satt ner foten. Någon borde sätta ner foten nu också och visa att mänskligheten har förmåga att lära sig av sina misstag. EJP kommer att kludda ner lite nya regler i yttrandefrihets- och tryckfrihetsförordningen när det kommer till brunskjortors såkallade rättigheter att stå och gaffla om rasbiologi och annat dravel. Käften på er helt enkelt. Ni är SÅ ute.
5. Miljön och sånt. Tycker folk måste börja fatta att de faktiskt får ta ansvar för de sopor de själva genererar, men också att det inte ska behöva vara så himla bökigt att källsortera som det är nu (eller jag tycker egentligen inte det är så himla bökigt, men det verkar jag vara extremt ensam om så nu lyfter vi upp det och gör det till en samhällsfråga). En liten förpackningsåtervinningsstation per hushåll eller åtminstone per gata hade väl inte varit så djävla svårt att ordna tycker man ju. Och så bygger vi ut kollektivtrafiken REJÄLT. Det är väl inte konstigt att folk utanför storstadsområdena inte åker kollektivt i någon högre omfattning, finns det någon som är sugen på att komma till jobbet 3 timmar innan man börjar bara för att det är den enda bussen som går då? Eller inte kunna ta sig hem eftersom den sista bussen för dagen gick en halvtimma innan man slutade jobbet? Och sen tycker man att folk som bor i glesbygd ska utmålas som miljösvin för att de åker så mycket bil. Jag håller på att skratta ihjäl mig varje gång jag är i till exempel Stockholm och ser folk springa som galningar för att hinna med ett tåg när nästa kommer om 8 minuter. Ja, jag fattar ju att många ska vidare med andra tåg och bussar och att tidsplanen spricker om man missar ett någonstans i den logistiska karusellen, men ändå. Där jag växte upp gick det en buss på morgonen och en buss på eftermiddagen (och sedan lades hela linjen ner för den var inte lönsam). Sug på den som en jämförelse.
Ska man ändå vara kontroversiell så passar EJP på att ta ett tigersprång in i vargdebatten. Man kan ju undra vad vargar har med miljö att göra? Så här är det: Alla (nja, kanske inte alla, men alla som har något i huvudet som inte bara är profit) är ense om att biologisk mångfald är något viktigt, bra och positivt. Biologisk mångfald gynnas bland annat av hävd, detvillsäga slåtter och framför allt bete, betesängar är nästan jämförbara med regnskogar ifråga om artrikedom. I Sverige finns en enormt lång tradition av hävd med betesdjur som håller markerna öppna och bidrar till ökad artrikedom. Genom att vargstammen har hållts nere så har man i alla tider kunnat ha sina djur ute i hagarna, folk har kunnat gå i skogen och plocka svamp och bär och så vidare. Nu håller vargstammen på att etablera sig rejält i Sverige. Det går knappt en vecka utan att man läser om boskapsägare som fått sina djur slaktade i hagarna av omkringstrykande vargar, med både ekononiska och emotionella förluster, och eftersom det inte är tillåtet att jaga varg så kan man ingenting göra mer än att gilla läget och söka bidrag (som inte räcker till alla) för att sätta upp svindyra rovdjursstängsel. Följden blir att mängden betesdjur kommer att minska eftersom folk varken kommer att ha råd eller lust att se sina djur liggandes sönderrivna och badandes i blod, vilket i sin tur kommer att leda till att den biologiska mångfalden minskar, betesmarkerna växer igen och sen är det bara Ulf Lundell som möjligtvis minns hur man trivdes bäst i öppna landskap. Det går på några få år för en beteshage att växa igen, och när man betänker vilka konsekvenser det får (ett exempel: antalet pollinerande insekter minskar drastiskt i takt med att mångfalden minskar, och en tredjedel av den mat vi äter är HELT BEROENDE av att det finns pollinerande insekter) så är det faktiskt frågan om vargen verkligen är värd allt detta. Menar såklart inte att vargen ska utrotas helt och hållet, men det finns omkring 100 000 vargar i världen och alla behöver faktiskt inte bo i Sverige. I resten av världen finns det varg både lite här och där, företrädesvis i obebyggda bergstrakter där de (vargarna) livnär sig på de bytesdjur som finns att tillgå så som det är för alla vilda rovdjur. Ibland är det knapert, ibland är det fest. Om någon varg skulle förirra sig ner till en människoby så hade den skjutits på fläcken, för bofasta människor och varg kan inte samexistera så här får man välja, och därför undviker vargen normalt i görligaste mån människor och har en naturligt inbyggd skygghet som gör att den överlever genom att hålla sig borta. Det naturliga urvalet i dessa miljöer begränsar dessutom vargstammens utbredning eftersom tillgången på föda är begränsad och kräver jakt, styrka, uthållighet och viss intelligens. Men i syd- och mellansverige kan vilka sjuka, oskygga och inavlade vargindivider som helst överleva eftersom beteshagarna utgör rena smörgåsbordet, serverat och klart. Så kan vi inte ha det, menar EJP. Jaga tillbaks vargen där den hör hemma och kan livnära sig genom jakt av vilda bytesdjur, det vill säga INTE i bebodda trakter.
Ja, det var väl ett litet axplock ur EJP:s anspråkslösa valmanifest.
DU ska starta ett nytt parti. Vilka blir kärnfrågorna och vad kommer ni kalla partiet? Så nu kastar jag mig handlöst in i politiken och tänker mig att jag får oinskränkt makt med en gång så att jag kan börja styra och ställa så att allting blir bra. Med bara ett par veckor kvar till valet så serverar jag och mitt EJP (Ett Jättebra Parti) alltså följande krispiga valfläsk:
1. Jobben och sånt. Det är helt galet att det finns massor av folk som går arbetslösa medan de som har jobb håller på att jobba ihjäl sig. Det duger ju inte. Vi tar och sänker arbetstiden för de som vill, och jag tror nog faktiskt att de flesta vill. 40 timmar arbetsvecka är urmossigt, det har det varit sedan någon gång i början av 1970-talet och är hög tid att det händer något på den fronten. Max sex timmars arbetsdag om ni frågar mig, gärna fyra. Med åtta timmars betalning såklart, eller rättare sagt "en lön som går att leva på". Skapa jobb och arbetstillfällen, hur djävla svårt kan det vara? Inte alls om ni frågar mig. Det finns massor att göra och det är helt befängt att man har slimmat och tajtat till alla organisationer så att till exempel läkarna inte har tid med sina patienter eftersom de måste hålla på med sånt som sjuksköterskorna egentligen skulle göra men som sjuksköterskorna inte hinner med eftersom de måste täcka upp för undersköterskorna, som i sin tur måste göra vårdbiträdenas jobb för vårdbiträdena inte hinner vårda eftersom de måste städa då lokalvårdarna har sagts upp av besparingsskäl. Istället går en massa människor som blivit arbetslösa av "besparingsskäl" och kostar staten pengar medan hela organisationer dignar och haltar sig fram hjälpligt i sina slimmade organisationer och ingen hinner göra vad den ska och alla är stressade och mår dåligt och går in i väggen och blir sjukskrivna och kostar staten ännu mera pengar. Det finns väl för fan pengar! Det går nog att få ihop om man skramlar runt lite i de olika statliga och kommunala kassorna. Drar ner på statsrådslöner och representationsmiddagar och resor och fallskärmsavtal och annat smått och gott så ska det nog gå ihop sig om ni frågar mig.
2. Skolan och sånt. Här behöver det stramas upp ordentligt för som det är nu liknar ju för fan ingenting. Mer personal, mindre klasser, högre krav på lärarna. Det duger liksom inte att en lärare både sär skriver (SIC!) och stavar som en kratta och inte ens kan peka ut de fem världsdelarna på en blindkarta. Och så ska skolan vara statlig och till för alla, för tillgången till bra utbildning ska inte stå och falla med huruvida man bor i en rik eller fattig kommun. Och så ska det vara tillåtet för skolans personal att ha regler om hur man uppför sig och att det får konsekvenser om man inte följer dessa regler utan att någon djävla förälder ska kunna komma och gapa om att det är en "kränkning" att Pelle blev utslängd ur matsalen när han svor åt mattanterna, spottade i ärtsoppan och i största allmänhet betedde sig svinaktigt. Nu menar jag inte att det ska vara som det var på 1800-talet när "skolläraren" var en maktfaktor som ingen överhuvudtaget fick ifrågasätta, men inte heller att skolans personal ska vara en flock mjukis-mähän som får köras över av bindgalna föräldrar utan att ha någonting att sätta emot. Och så kan körkortsutbildning ingå som ett valbart ämne i gymnasiet och inte bara vara dedikerat till vissa program. Körkort ska inte behöva vara en klassfråga. Och sen tycker EJP inte heller att man ska straffas i decennier med CSN-återbetalningskrav för att man väljer att utbilda sig och bli en tillgång på delar av arbetsmarknaden (det kanske mer är en fråga av privat karaktär men jag är säker på att jag hade vunnit många röster med att lova någon form av avskrivning).
3. Kvotering och sånt. Detta är en kontroversiell fråga, men jag står för att jag tycker att så länge maktfördelningen i samhället ser ut som den gör så ska det kvoteras tills det blir jämn fördelning. Då invänder många att det är hellöjligt att man till exempel ska få en post i en bolagsstyrelse enbart på grund av kön och inte kompetens. MEN SÅ ÄR DET JU NU OCKSÅ. Gubbar med makt kvoterar in andra gubbar med makt, och gubbar med makt är inte speciellt benägna att frivilligt lämna ifrån sig makten till någon annan än möjligtvis andra medlemmar i Rotary eller herrbastuklubben. Seriöst, det kommer inte att ändra sig "av sig själv" som många påstår. Har det inte gjort det hittills lär det inte göra det i framtiden heller. Är inte främmande för att gå in och peta i föräldraförsäkringen heller. Då höjs det alltid vrånga röster om att sånt där ska familjerna minsann få bestämma själva och det är VERKLIGEN ingenting som staten ska lägga sig i och så dras det paralleller till typ Sovjetunionen, men jag tycker så här: Om jag är staten och betalar ut en förmån (föräldrapenning) så har jag väl rätt att villkora denna. Typ: Dela lika, annars blir det inga slantar. Det ligger nämligen i mitt (statens) intresse att få till en ökad jämställdhet i samhället, därför styr jag upp det på detta viset eftersom ni uppenbarligen inte är förmögna att se detta ur ett samhällsperspektiv utan bara tycker att "amen min kille har ett mycket viktigare jobb och kan inte vara borta och förresten så VILL jag vara hemma". Svårare än så är det faktiskt inte. Och jag (som privatperson, jag släpper rollen som staten nu) TYCKER att man ska dela lika. Så här är det: Män tar ut knappt en fjärdedel av föräldraledigheten. Kvinnorna tar ut resten. Den som är föräldraledig tar helt naturligt ett större ansvar för hem och hushåll och sen är det tyvärr jättejättevanligt att detta bara fortsätter även när föräldraledigheten tar slut, kvinnor vabbar mera och blir därför omsprungna på arbetsmarknaden, kvinnor blir utbrända för att de har dråsar ner i deltidsfällan och måste sköta ett heltidsjobb på deltid och sen får de sämre pension och utöver detta ska de dessutom vara familjens projektledare. Orkar inte med pappor som står som helt handfallna och inte vet vad deras barn har för personnummer eller var extravantarna ligger eller vad det bästa gosedjuret heter och som, trots att de kan vara både chefer och ledare och gud vet vad i sitt yrkesliv, inte klarar av att köpa gummistövlar i storlek 29 eller fixa en present till ett barnkalas eller en julklapp till sin mamma utan att behöva seriös rådgivning. Men om båda är föräldralediga 50 % av tiden så tvingas båda ta del av vardagsslabbet vare sig de vill eller ej (och de kvinnor som kommer hem och "tar över" och "styr upp" och "rättar till" borde få något hårt i huvudet). ÄR inte det här det fiffigaste va? som Brasse (RIP) med lattjolajbanlådan skulle ha sagt.
4. Nästa kontroversiella fråga blir yttrandefriheten och sånt. Eftersom det är förbjudet att kränka folk med avseende på till exempel etnicitet så borde det verkligen inte vara okej att låta politiska partier med ny- eller gammelnazistisk agenda att få härja omkring hur som helst i media och annat. Ta upp plats och sprida sin dynga bara för att det råkar råda yttrandefrihet och tryckfrihet. Det är klart att man aldrig kan förbjuda folk att tycka, det fattar ju jag med. Men hålla på och löjla sig som dom gör, det har ju folk gjort flera gånger i världshistorien utan att det har gjort världen till en bättre plats. I Tyskland på 30-talet till exempel. Se hur bra det gick för dom. Någon borde ha satt ner foten. Någon borde sätta ner foten nu också och visa att mänskligheten har förmåga att lära sig av sina misstag. EJP kommer att kludda ner lite nya regler i yttrandefrihets- och tryckfrihetsförordningen när det kommer till brunskjortors såkallade rättigheter att stå och gaffla om rasbiologi och annat dravel. Käften på er helt enkelt. Ni är SÅ ute.
5. Miljön och sånt. Tycker folk måste börja fatta att de faktiskt får ta ansvar för de sopor de själva genererar, men också att det inte ska behöva vara så himla bökigt att källsortera som det är nu (eller jag tycker egentligen inte det är så himla bökigt, men det verkar jag vara extremt ensam om så nu lyfter vi upp det och gör det till en samhällsfråga). En liten förpackningsåtervinningsstation per hushåll eller åtminstone per gata hade väl inte varit så djävla svårt att ordna tycker man ju. Och så bygger vi ut kollektivtrafiken REJÄLT. Det är väl inte konstigt att folk utanför storstadsområdena inte åker kollektivt i någon högre omfattning, finns det någon som är sugen på att komma till jobbet 3 timmar innan man börjar bara för att det är den enda bussen som går då? Eller inte kunna ta sig hem eftersom den sista bussen för dagen gick en halvtimma innan man slutade jobbet? Och sen tycker man att folk som bor i glesbygd ska utmålas som miljösvin för att de åker så mycket bil. Jag håller på att skratta ihjäl mig varje gång jag är i till exempel Stockholm och ser folk springa som galningar för att hinna med ett tåg när nästa kommer om 8 minuter. Ja, jag fattar ju att många ska vidare med andra tåg och bussar och att tidsplanen spricker om man missar ett någonstans i den logistiska karusellen, men ändå. Där jag växte upp gick det en buss på morgonen och en buss på eftermiddagen (och sedan lades hela linjen ner för den var inte lönsam). Sug på den som en jämförelse.
Ska man ändå vara kontroversiell så passar EJP på att ta ett tigersprång in i vargdebatten. Man kan ju undra vad vargar har med miljö att göra? Så här är det: Alla (nja, kanske inte alla, men alla som har något i huvudet som inte bara är profit) är ense om att biologisk mångfald är något viktigt, bra och positivt. Biologisk mångfald gynnas bland annat av hävd, detvillsäga slåtter och framför allt bete, betesängar är nästan jämförbara med regnskogar ifråga om artrikedom. I Sverige finns en enormt lång tradition av hävd med betesdjur som håller markerna öppna och bidrar till ökad artrikedom. Genom att vargstammen har hållts nere så har man i alla tider kunnat ha sina djur ute i hagarna, folk har kunnat gå i skogen och plocka svamp och bär och så vidare. Nu håller vargstammen på att etablera sig rejält i Sverige. Det går knappt en vecka utan att man läser om boskapsägare som fått sina djur slaktade i hagarna av omkringstrykande vargar, med både ekononiska och emotionella förluster, och eftersom det inte är tillåtet att jaga varg så kan man ingenting göra mer än att gilla läget och söka bidrag (som inte räcker till alla) för att sätta upp svindyra rovdjursstängsel. Följden blir att mängden betesdjur kommer att minska eftersom folk varken kommer att ha råd eller lust att se sina djur liggandes sönderrivna och badandes i blod, vilket i sin tur kommer att leda till att den biologiska mångfalden minskar, betesmarkerna växer igen och sen är det bara Ulf Lundell som möjligtvis minns hur man trivdes bäst i öppna landskap. Det går på några få år för en beteshage att växa igen, och när man betänker vilka konsekvenser det får (ett exempel: antalet pollinerande insekter minskar drastiskt i takt med att mångfalden minskar, och en tredjedel av den mat vi äter är HELT BEROENDE av att det finns pollinerande insekter) så är det faktiskt frågan om vargen verkligen är värd allt detta. Menar såklart inte att vargen ska utrotas helt och hållet, men det finns omkring 100 000 vargar i världen och alla behöver faktiskt inte bo i Sverige. I resten av världen finns det varg både lite här och där, företrädesvis i obebyggda bergstrakter där de (vargarna) livnär sig på de bytesdjur som finns att tillgå så som det är för alla vilda rovdjur. Ibland är det knapert, ibland är det fest. Om någon varg skulle förirra sig ner till en människoby så hade den skjutits på fläcken, för bofasta människor och varg kan inte samexistera så här får man välja, och därför undviker vargen normalt i görligaste mån människor och har en naturligt inbyggd skygghet som gör att den överlever genom att hålla sig borta. Det naturliga urvalet i dessa miljöer begränsar dessutom vargstammens utbredning eftersom tillgången på föda är begränsad och kräver jakt, styrka, uthållighet och viss intelligens. Men i syd- och mellansverige kan vilka sjuka, oskygga och inavlade vargindivider som helst överleva eftersom beteshagarna utgör rena smörgåsbordet, serverat och klart. Så kan vi inte ha det, menar EJP. Jaga tillbaks vargen där den hör hemma och kan livnära sig genom jakt av vilda bytesdjur, det vill säga INTE i bebodda trakter.
Ja, det var väl ett litet axplock ur EJP:s anspråkslösa valmanifest.
onsdag 3 september 2014
Skrattfest (?) med Skånepartiet
Snart är det val, det har väl knappast undgått någon. Varje dag är brevlådan full med kuvert och glassiga broschyrer med budskapet att just detta partiet är det som ska göra världen i allmänhet och Sverige i synnerhet till en bättre plats att leva på om bara just jag skulle vilja göra mig det lilla omaket att lägga just deras valsedlar i urnan på valdagen.
Härförleden kom ett kuvert från några pellejönsar som kallade sig för Skånepartiet. Så här stod det på kuvertets utsida:
STOPPA INVANDRINGEN NU!
ENDAST ETT FRITT SKÅNE KAN STOPPA INVANDRINGEN.
Förstörelse av naturen med denna pågående och tvingande invandring. Kulturella motsättningar. HALALSLAKT. Kvinnoförtryck. Stopp för all exploatering av vår åkerjord. Vi skall inte anpassa oss efter invandrares religiösa seder. Vi äter fläsk och dricker brännvin i Skåne.
Ja, här hymlar man ju inte med åsikterna i alla fall, till skillnad från Sverigedemokraterna som försöker låtsas att de inte är ett dugg rasistiska utan att deras politik är lika oförarglig som Friluftsfrämjandets Skogsmulleverksamhet och att Jimmie Åkesson är som en stor fryntlig jultomte som värnar om allas väl. Här var det mer raka rör så att säga. Raka rör är väl det enda som skulle kunna tänkas vara svagt positivt med Skånepartiet, som tack och lov fick 0 röster i förra valet och jag hoppas att de får lika många den här gången. Men nä förresten, inte ens raka rör är något positivt när det som kommer ur rören är skit. När man öppnar kuvertet så undrar man om de som står bakom det har någon form av sjukdom som bryter ner hjärnsubstans och förvandlar den till någonting i stil med luddet som fastnar i torktumlarfiltret. Döm själva:
Politiska mål:
1. Radio Malmöhus och Radio Kristianstad slås ihop till en Skåneradio som organiseras med sändningsföreningar och finansieras med reklam. Motsvarande görs med Sydnytt som får sändning dygnet om. SRTV försvinner från Skåne. Folket får makten över sändningsöverhållet. Genom att dubbelfinansieringen upphör sparar skåningarna omkring 1 miljard per år.
2. Skåne blir en självständig republik. Det är bättre att Skåne räddar sig själv och visar Sverige räddningsvägen än att Skåne hänger fast vid Sverige och på så sätt dras med Sverige ner i avgrunden, ekonomiskt, religiöst mm.
3. Av naturmiljöskäl stoppas ytterligare nettoinvandring till Skåne. Världen är kraftigt överbefolkad. Världsbefolkningen måste minskas från 7 miljarder till 250 miljoner för att människan och övriga arter ska kunna klara sig återstående 2 miljarder år. Skåne har alldeles för stor befolkning. Ej spårväg i Malmö eller Lund. När invandringen upphört frigörs 12 miljarder varje år till andra ändamål i Skåne. Pensioner, sjukvård, rättsväsende, osv.
4. Med information avislamiseras Skåne och sedan resten av världen. Därvid ges muslimerna tillräcklig hjälp och de bemöts med aldrig sviktande vänlighet.
5. Den yttre säkerheten tryggas genom nödvändiga satsningar och medlemskap i den nordatlantiska försvarsgemenskapen, NATO.
6. Människor återfår rätten att sköta all betalning med kontanter, alltså mynt och sedlar. Till stor förtret för vanligt folk och utan att fråga har bankerna tvingat datorbetalning på oss. De tjänar miljarder och staten kan följa betalningsströmmarna. Staten ska upprätthålla tryggheten, inte spionera.
7. I Skåne ska högkostnadsskyddet även omfatta tandvårdskostnader.
Ja, vad säger man? Det är ju så dumt att man blir helt förstummad, och då menar jag inte precis stum av beundran. Men jag antar att det gick åt rikliga mängder av både fläsk och brännvin när detta "manifest" knåpades ihop och att resultatet blev därefter. Ja. Nu vet ni i alla fall vad ni INTE ska rösta på, om ni frågar mig.
Härförleden kom ett kuvert från några pellejönsar som kallade sig för Skånepartiet. Så här stod det på kuvertets utsida:
STOPPA INVANDRINGEN NU!
ENDAST ETT FRITT SKÅNE KAN STOPPA INVANDRINGEN.
Förstörelse av naturen med denna pågående och tvingande invandring. Kulturella motsättningar. HALALSLAKT. Kvinnoförtryck. Stopp för all exploatering av vår åkerjord. Vi skall inte anpassa oss efter invandrares religiösa seder. Vi äter fläsk och dricker brännvin i Skåne.
Ja, här hymlar man ju inte med åsikterna i alla fall, till skillnad från Sverigedemokraterna som försöker låtsas att de inte är ett dugg rasistiska utan att deras politik är lika oförarglig som Friluftsfrämjandets Skogsmulleverksamhet och att Jimmie Åkesson är som en stor fryntlig jultomte som värnar om allas väl. Här var det mer raka rör så att säga. Raka rör är väl det enda som skulle kunna tänkas vara svagt positivt med Skånepartiet, som tack och lov fick 0 röster i förra valet och jag hoppas att de får lika många den här gången. Men nä förresten, inte ens raka rör är något positivt när det som kommer ur rören är skit. När man öppnar kuvertet så undrar man om de som står bakom det har någon form av sjukdom som bryter ner hjärnsubstans och förvandlar den till någonting i stil med luddet som fastnar i torktumlarfiltret. Döm själva:
Politiska mål:
1. Radio Malmöhus och Radio Kristianstad slås ihop till en Skåneradio som organiseras med sändningsföreningar och finansieras med reklam. Motsvarande görs med Sydnytt som får sändning dygnet om. SRTV försvinner från Skåne. Folket får makten över sändningsöverhållet. Genom att dubbelfinansieringen upphör sparar skåningarna omkring 1 miljard per år.
2. Skåne blir en självständig republik. Det är bättre att Skåne räddar sig själv och visar Sverige räddningsvägen än att Skåne hänger fast vid Sverige och på så sätt dras med Sverige ner i avgrunden, ekonomiskt, religiöst mm.
3. Av naturmiljöskäl stoppas ytterligare nettoinvandring till Skåne. Världen är kraftigt överbefolkad. Världsbefolkningen måste minskas från 7 miljarder till 250 miljoner för att människan och övriga arter ska kunna klara sig återstående 2 miljarder år. Skåne har alldeles för stor befolkning. Ej spårväg i Malmö eller Lund. När invandringen upphört frigörs 12 miljarder varje år till andra ändamål i Skåne. Pensioner, sjukvård, rättsväsende, osv.
4. Med information avislamiseras Skåne och sedan resten av världen. Därvid ges muslimerna tillräcklig hjälp och de bemöts med aldrig sviktande vänlighet.
5. Den yttre säkerheten tryggas genom nödvändiga satsningar och medlemskap i den nordatlantiska försvarsgemenskapen, NATO.
6. Människor återfår rätten att sköta all betalning med kontanter, alltså mynt och sedlar. Till stor förtret för vanligt folk och utan att fråga har bankerna tvingat datorbetalning på oss. De tjänar miljarder och staten kan följa betalningsströmmarna. Staten ska upprätthålla tryggheten, inte spionera.
7. I Skåne ska högkostnadsskyddet även omfatta tandvårdskostnader.
Ja, vad säger man? Det är ju så dumt att man blir helt förstummad, och då menar jag inte precis stum av beundran. Men jag antar att det gick åt rikliga mängder av både fläsk och brännvin när detta "manifest" knåpades ihop och att resultatet blev därefter. Ja. Nu vet ni i alla fall vad ni INTE ska rösta på, om ni frågar mig.
måndag 1 september 2014
Bloggutmaning 11: Vi bor på landet, och snart vi fann det
Nästa bloggutmaning från Annika är varför landet är att föredra framför stan. Så here we goooooo:
1. Naturen. Älskar naturen. Den riktiga naturen, inte anlagda rekreationsområden (eller jo, det är ju förstås fint och bättre än inget, men det är ändå inte riktigt samma sak). Jag är dessutom en egoistisk fan som gärna vill ha naturen lite för mig själv. Gillar därför naturen på landet mer än parker i stan eller strövområden där varenda jävel ska drälla omkring med matsäck och svampkorg och väsnas när jag vill gå omkring och vara ifred och tänka djupa tankar om själen och världsalltet och hela skiten. På landet finns naturen dessutom inom bekvämt räckhåll, utan att man måste starta det logistiska projektet "åka ut till landet". På landet är det bara på med jackan och gå ut.
2. Lugnet. Visst, det kan väl vara kul att vara i en stad någon gång emellanåt, och jag kan väl medge att det finns ett helt annat utbud av aktiviteter, affärer och annat som folk verkar tycka hör till livets nödtorft i en helt annan utsträckning än vad jag gör. Men någon gång emellanåt och som omväxling eller i samband med något speciellt, så javisst. Men jag skulle bli K-N-Ä-P-P på riktigt av att leva på det viset jämt. Nu menar jag kanske mest storstäder där folk far omkring som torra skinn och knuffas och stressar och håller på att bryta ihop för att bussen är två minuter försenad och där allting står stilla i rusningstrafik och alla är sura och irriterade så fort någonting hakar upp sig. Typ helt normala saker som att det kommer snö på vintern eller att någon utsocknes biltrafikant råkar lägga sig i fel fil eller att en turist råkar "stå fel" i rulltrappan. Det är förstås inte samma hets i mindre städer, men det är ändå påfallande ofta en djävla massa folk som ska göra en massa saker samtidigt och det gillar inte jag. Vilket osökt leder in på:
3. Mindre trängsel. Det är med få undantag aldrig mer än max två-tre personer före en i kön till kassan på Konsum här i byn. Inte ens när det är löning. Bilköer är ett okänt fenomen (fast i samband med O-ringen i somras fick vi ett litet smakprov på hur det skulle kunna vara), kanske någon gång att det stockar sig på genomfartsleden i samband med att Kiviks marknad öppnar. Men annars så är det gott om plats, överallt och jämt. Jag gillar gott om plats.
4. Huspriserna. Att ha hus och trädgård är trevligt tycker jag. Vill man ha det i stan så får man ju LÄTT punga ut med minst det tredubbla mot vad det kostar i byarna häromkring nästan-Österlen, och då får man någonting i storleksordning en sockerbit på ett A4-ark som ligger inklämt bland en massa andra hus på såkallade attraktiva områden till samma pris som man skulle kunna få en hel gård för. Det är väl ett Supersparartips värt namnet om ni frågar mig. Massor av pengar går åt till boende, och massor av boendekostnader går rätt ner i bankens giriga ficka i form av räntor. Ju lägre pris på huset från början desto mindre behöver man låna och desto mer pengar blir det kvar till mig och desto mindre pengar får banken. HA! En annan snålgrej är att försäkringspremier (heter det verkligen så? är inte en premie liksom någon slags...gåva?) och sånt är lägre på landet, så där sparar man ytterligare en slant - KA-TJING!
5. Att det trots allt finns vissa nackdelar med landet (fast den enda jag kan komma på just nu är att kollektivtrafiken lämnar en del övrigt att önska), så att inte alla flyttar hit. För då skulle ju det här bli en stad, och det hade ju varit rysligt tråkigt. För mig, som älskar landet.
1. Naturen. Älskar naturen. Den riktiga naturen, inte anlagda rekreationsområden (eller jo, det är ju förstås fint och bättre än inget, men det är ändå inte riktigt samma sak). Jag är dessutom en egoistisk fan som gärna vill ha naturen lite för mig själv. Gillar därför naturen på landet mer än parker i stan eller strövområden där varenda jävel ska drälla omkring med matsäck och svampkorg och väsnas när jag vill gå omkring och vara ifred och tänka djupa tankar om själen och världsalltet och hela skiten. På landet finns naturen dessutom inom bekvämt räckhåll, utan att man måste starta det logistiska projektet "åka ut till landet". På landet är det bara på med jackan och gå ut.
2. Lugnet. Visst, det kan väl vara kul att vara i en stad någon gång emellanåt, och jag kan väl medge att det finns ett helt annat utbud av aktiviteter, affärer och annat som folk verkar tycka hör till livets nödtorft i en helt annan utsträckning än vad jag gör. Men någon gång emellanåt och som omväxling eller i samband med något speciellt, så javisst. Men jag skulle bli K-N-Ä-P-P på riktigt av att leva på det viset jämt. Nu menar jag kanske mest storstäder där folk far omkring som torra skinn och knuffas och stressar och håller på att bryta ihop för att bussen är två minuter försenad och där allting står stilla i rusningstrafik och alla är sura och irriterade så fort någonting hakar upp sig. Typ helt normala saker som att det kommer snö på vintern eller att någon utsocknes biltrafikant råkar lägga sig i fel fil eller att en turist råkar "stå fel" i rulltrappan. Det är förstås inte samma hets i mindre städer, men det är ändå påfallande ofta en djävla massa folk som ska göra en massa saker samtidigt och det gillar inte jag. Vilket osökt leder in på:
3. Mindre trängsel. Det är med få undantag aldrig mer än max två-tre personer före en i kön till kassan på Konsum här i byn. Inte ens när det är löning. Bilköer är ett okänt fenomen (fast i samband med O-ringen i somras fick vi ett litet smakprov på hur det skulle kunna vara), kanske någon gång att det stockar sig på genomfartsleden i samband med att Kiviks marknad öppnar. Men annars så är det gott om plats, överallt och jämt. Jag gillar gott om plats.
4. Huspriserna. Att ha hus och trädgård är trevligt tycker jag. Vill man ha det i stan så får man ju LÄTT punga ut med minst det tredubbla mot vad det kostar i byarna häromkring nästan-Österlen, och då får man någonting i storleksordning en sockerbit på ett A4-ark som ligger inklämt bland en massa andra hus på såkallade attraktiva områden till samma pris som man skulle kunna få en hel gård för. Det är väl ett Supersparartips värt namnet om ni frågar mig. Massor av pengar går åt till boende, och massor av boendekostnader går rätt ner i bankens giriga ficka i form av räntor. Ju lägre pris på huset från början desto mindre behöver man låna och desto mer pengar blir det kvar till mig och desto mindre pengar får banken. HA! En annan snålgrej är att försäkringspremier (heter det verkligen så? är inte en premie liksom någon slags...gåva?) och sånt är lägre på landet, så där sparar man ytterligare en slant - KA-TJING!
5. Att det trots allt finns vissa nackdelar med landet (fast den enda jag kan komma på just nu är att kollektivtrafiken lämnar en del övrigt att önska), så att inte alla flyttar hit. För då skulle ju det här bli en stad, och det hade ju varit rysligt tråkigt. För mig, som älskar landet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)