"Och glöm inte att man bara får ta tre steg innan man måste släppa bollen"

Den här helgen är dödsviktig för sommaren i allmänhet och OS i synnerhet. Det är OS-kval i handboll. Damerna är ju redan klara, men det är som vanligt herrarna som man behöver oroa sig för. I synnerhet efter gårdagens oavgjorda match mot Polen, som de borde ha vunnit för att lugna mina nerver.

Och det värsta är att jag är grymt ofokuserad just nu. Jag känner att det är mitt ansvar att vara hundraprocentigt koncentrerad i 2 x 30 minuter och att jag är personligen ansvarig för alla förluster. 
Det var väldigt oproffsigt av mig att planera att ha släktkalas den här helgen. När jag ändå har vetat om detta sen i januari.  Det är ju nu som hela landslaget som bäst behöver mitt stöd. De är inte ett dugg hjälpta av kaffe och gräddtårta utan behöver god handbollskarma via tv-antennen.

Fast jag har ju en förstående familj, så i dagens kalasschema ska tårtan skäras upp lagom till avkast i matchen Sverige - Argentina. Svågern och svärsonen är hittills oprövade ifråga om sitt handbollsintresse, men ikväll får de bekänna färg.
Man kan nästan se det som ett inträdesprov i släkten.

Instick: Trots att jag alltid oreserverat hyllar SVT i alla sammanhang så måste jag bekänna är jag ledsen över att det inte är TV4 som sänder handbollen. Robban och Claes är så outstanding som kommentatorer att SVT:s reportrar mer framstår som...prao-elever. Förlåt, men så är det.  

Paradise lost

Idag har jag haft det tvivelaktiga nöjet att cykla vilse i rätt centrala delar av en stad jag bott i sedan 1985. Klart jag vet var Fortunavägen ligger, jag är där om ett par minuter, sa jag tufft till Puppan i telefonen. Tjugo minuter senare hade jag snirklat runt på varenda gata i närheten och funderade allvarligt på att ringa en vän. Man ska väl inte behöva be om vägbeskrivning i Kristianstad city. Det är lite pinsamt, det är ju inte som att man befinner sig i New York precis. Men det var otroligt sparsamt med gatskyltar just där jag var. Och dessutom hade jag blandat ihop bostadsområdena Egnahem och Lyckans höjd och visste på det stora hela inte någonting.

Det här liknar ju fan ingenting.

Nu har alla en dokumentärfilm om sig och de sina

Det Sociala Experimentet förnekar sig visst aldrig:

Hej tjejen!!!!
Här har du en otroligt sexig och snygg kille med ett jättestort "paket"-:)
Är en glad och snäll kille!!
Jag har alltså ingen bild eftersom att jag inte vill visa mig för alla........är kanske feg i dina ögen då eller?
Jag är vältränad, 189 cm, 83 kg, rutor på magen, välutrustad och blå⁄gröna ögen.......en fin kille helt enkelt......
Söker dig tjej som älskar sex och som tycker det är världens härligaste grej.........ett STORT plus är om du gillar stora saker*L*!
Hör gärna av dig om du är intresserad...................stora bröst är också ett plus.....!!!! String likaså-:)
Puss i ljumsken!!

Ibland finner man liksom inte ord. Jag funderade på att svara att jag kunde hjälpa honom att flytta hans jättestora paket med en truck. Men vid närmare eftertanke så gjorde jag inte det.

"Du får inte vara Televinken har vi sagt ju"

Idag var det dags att bekänna färg med avseende på truck-kunskaper. Först hade vi teoriprov, och det gick som en dans. Ja, vi är ju teoretiker, som Magnus sa. Sedan var det dags för praktiska övningar. Jag snodde snabbt som ögat åt mig kvinnotrucken, som heter så på grund av att den är smidig, lätthanterlig och tyst. Eller hur det nu var. Så fick vi flytta runt på lastpallar en stund, och det gick väl hyfsat. Eller jag tyckte väl att det gick ganska bra, jag varken välte eller körde på något eller gjorde några andra generalfel. Ja, du kör ju på ett väldigt SÄKERT sätt, sa den cirka 22-årige provledaren diplomatiskt till mig efteråt, och förklarade sedan pedagogiskt att lastbilschaufförer kan ha tider att passa och ofta står och pekar menande på klockan om man såsar omkring i slow motion med trucken. Detta framsades i en så mild ton att jag är övertygad om att han trodde att jag var utsläppt från omsorgsförvaltningen på försök och var i behov av lite extra stöd.

Sedan fick vi trixa med ledstaplare i trånga utrymmen, och den hade jag inte övat på, så här fanns stora möjligheter att göra bort sig. Men den milda pedagogen godkände mig, trots att jag svängde på fel håll en gång när jag backade. Men han har kanske sett värre saker, vad vet jag. Han påpekade än en gång att jag verkligen satte säkerheten i fokus, och jag antar att det var ett fint sätt att säga att mitt snigeltempo hade sprängt hans tidsschema. Det kändes lite oroväckande, kanske är det som att inte hinna fram till Evertsberg i tid när man åker Vasaloppet. Eller att mitt truckkort skulle förenas med något slags villkor, typ att jag själv skulle tvingas bära en LGF-skylt, ungefär som en dumstrut. Men förvånande nog så var jag lika godkänd som de mer snabbrullande Magnus och Christian.

Fy fan vad vi ska städa på jobbet nu, Jenny och jag. Nu när vi kan flytta omkring saker helt jävla ohämmat. Fast rätt så långsamt då.

Dagens fikarumssnack

När vi pratar om folk som har mycket att göra:

Jag: En gång praktiserade jag hos en bonde. Dom hade en stor gård med jättemånga mjölkkor och massor av skog, och han var aktiv inom LRF och frun födde upp hundar. Och så hade de sex barn, och som om det inte var nog med det så tog de hand om värstingar också!
Christian: Ja, och så dig ovanpå allt det...Som toppen på isberget!

Christian ska ha spö.

Som sådden förnimmer Guds välbehag i fattig och stenig mull

Idag går tankarna till världens bästa morfar Nisse, som skulle ha fyllt 101 år om han hade varit med oss. 
Min förhoppning är att han finns någonstans där luften är gratis att andas, där fisken nappar och kortleken ger royal flush i varje giv.  

Hear the sound of the falling rain

Den som inte blir glad i själen av att lyssna på Hayseed Dixies tolkning av Green Days Holiday kan ju fan inte vara riktigt klok. 

Jag lyssnade på den fem gånger i rad och jag var på ett strålande humör, fastän det ösregnade och jag hade motvind och frös som en uteliggare. Men jag satte mp3-spelaren på repeat och höll modet uppe ända tills jag kom hem och insåg att jag måste vika resten av kvällen åt att plugga truck-jävla-teori. Och det kräver största möjliga tystnad eftersom det fortfarande känns som att det är många bitar i truckvärlden som liksom svävar omkring i ett kunskapslimbo i min hjärna. Jag är helt skakis. Magnus och Christian är helt oberörda. Eller så tuggar de stora lass Valium bakom min rygg.

Värt att känna till: Syravikten i ett fulladdat truckbatteri är 1,28 kg. Om ni någon gång får den frågan i Vem vill bli miljonär, tveka inte att ringa en vän. Det vill säga mig.

Ni ska få sopa i våra fabriker

Igår dristade jag mig att sitta ute i solen utan solskyddsfaktor en miljon, och idag är jag bränd och svedd. Så jag svängde jag inom apoteket på vägen hem från jobbet, eller vadå "svängde inom", det är en sabla omväg, men ändå. När jag plockat åt mig min sommardrog, after sun-lotion, tog jag ett varv runt hyllorna för att se om det inte var något annat jag behövde när jag ändå var där, för det är som sagt en omväg.

På intimhyllan, som för ovanlighetens skull inte var det första stället jag styrde mina  steg mot, hittade jag tabletter som sade sig vara verksamma mot pms. Just idag kändes det som att det var något som talade extra tydligt och med stora bokstäver till mig personligen, och jag kände att jag blev väldigt positivt inställd till denna produkt. Ända tills jag läste på baksidan och där stod det att man var tvungen att äta tabletterna varje dag i tre månader för att de skulle börja ge effekt.

Fatta vad besviken jag blev. Jag trodde att man skulle kunna ta ett piller och så försvann ens pms inom några timmar eller så. Ungefär som att ta en huvudvärkstablett. Vad fan. Vad i helvete. Hur jävla svårt kan det vara, liksom?

Pms var det, som sagt.

Vi haka våra skyltar var morgon på vår grind och prata om väder och vind

Då och då dimper det ner mail som innehåller mer eller mindre intelligenta slash tankvärda frågeställningar om allt möjligt. Typ: Varför heter det rusningstrafik när trafiken står stilla? Det var kanske lite roligt när internet var nytt, men nu vittnar det mest om dåligt omdöme hos avsändaren. Alla måste ha läst de där frågorna hundra gånger vid det här laget, tycker man ju.

Den fråga som irriterar mig mest av allt är Varför trycker man hårdare på fjärrkontrollen när batteriet håller på att ta slut? Det ska jag berätta nu. Det beror på att eftersom ingenting hände när man tryckte första gången så trodde man att man inte tryckte tillräckligt hårt och därför tog man i lite mer nästa gång.

Exakt hur jävla svårt är det att förstå?

En dålig ursäkt för ett dåligt liv

Jag håller på att läsa Mannen och pojken av Tony Parson. Jag har inte kommit så långt, men hittills har det handlat om en karl som är gift och har en son och så hoppar han, mannen alltså, i säng med en arbetskamrat, frun får reda på det och drar till Japan i vredesmod och mannen får inte förnyat jobbkontrakt. Så nu går han hemma och är arbetslös och surar. Och mamman surar i Japan, och ungen surar för att mamman är i Japan. Alla är så jävla sura i den här boken att jag funderar på att kasta den i pappersåtervinningen. Alternativt elda upp den i vredesmod. Någon straff måste den ha.

Hålla formen, det är normen från vår vagga till vår grav.

Det har visst varit melodifestival bakom min rygg, men på radion i morse talades det om Sveriges placering med ett tonläge som vanligtvis brukar reserveras för större naturkatastrofer där hundratusentals människor dött, skadats eller står utan tak över huvudet.

Man kan ju bli trött för mindre. Som till exempel som jag var igår när jag befann mig på min Humlestafettsträcka, som består av en enda lång och spikrak raksträcka utmed banvallen. Den inbjuder till att dra iväg i ett sabla tempo, men sedan tar den ju aldrig slut. Efter ett tag kände jag att jag ville först kaskadkräkas och sedan dö, men eftersom jag även kände att det måste se snyggt ut när jag gick i mål så blev det inget av med den saken. Det var bara att hålla ihop.

Det gick bättre för oss i år än förra året. Alla förbättrade sina tider, men det gjorde de där sabla Oppmanna Animals också. Nästa år funderar vi på att dopa oss. Alternativt köpa in ett gäng kenyaner, vi får se vad som blir enklast att administrera.

California über alles

Sådär Alla förberedelser för morgondagen klara. Det vill säga, jag har snott ihop en playlist med andra låtar än förra lördagen. för nu handlar det mer om tempo och puls än om uthållighet. Eller det är i alla fall tanken, även om jag tar ordet "tempo" till en helt ny och liksom lite lägre dimension än vad man normalt förknippar med den glosan. Men vad fan, hur som helst, jag tror att jag inleder med Dead Kennedys och sedan får det rulla på i samma stil.

Jag har även packat ner häftet med truckteorin, ifall det blir någon dötid mellan växlingarna. Vilket jag i och för sig inte tror, för jag minns det som ett logistiskt pyssel av Guds nåde. Men man vet ju aldrig.

Show me slowly what you only know the limits of

Imorgon är det dags för den ärorika Humlestafetten, och vi i järngänget hedrar förstås med vår närvaro. Jag vet inte riktigt vilka som ska bli hedrade, för det är inte precis så att vårt företagsnamn sprider skräck i löparkretsar. Förra året var vi lite sturska när vi anmälde oss till Humlestafettens företagsklass. Man kan ju tycka att just "företagsklass" låter som någonting som riktar sig till glada motionärer, med betoning på glada. Vi intalade oss att vi nog nästan skulle framstå som lite proffsiga när vi dök upp i matchande tröjor med företagsnamnet på. Ha ha ha.

När vi samlades inför start insåg vi att vi nästan var de enda som inte var iklädda specialdesignade löparställ i funktionsmaterial. Alla verkade vara rent djävulskt avancerade och hade bilarna fulla med liniment och pulsklockor och grejer, medan vårt bagageutrymme enbart rymde världens största picknickkorg. Sedan gick starten och vi skrattade gott åt med vilken fart somliga satte iväg. Nästan allihop faktiskt, utom Stefan och ett par till. Det där tempot orkar de aldrig hålla i längden, sa vi till varandra och vinkade uppmuntrande till Stefan, som mer trodde på att jaga än att jagas. Sedan gick vi till bilen för att köra till första växlingen, och jag kan säga att vi skrattade inte längre när vi körde om tätklungan, som hade tagit sig en rätt avsevärd sträcka med det tempo som vi trott de skulle krokna i.

Och sådär fortsatte det hela dagen. Nästan alla deltagare var supersnabba tävlingslöpare. Även i företagsklassen, för de där supersnabba har väl också en anställning någonstans får man förmoda. Om än inte på vårt företag.
Det fanns ett gäng som hade helt amatörmässiga t-shirts som de själva hade skrivit lagets namn på med tuschpennor. De hette Oppmanna Animals, och det lät ju inte så skräckinjagande, tyckte vi och bestämde oss helt övermodigt för att vi i alla fall skulle vara bättre än dom. 

Christian lyckades med stor möda pressa sig förbi en enstaka Oppmanna Animal på sin sträcka, men sedan blev Jenny omsprungen på sin bit och det var det  sista vi såg av dem innan målet, så så gick det med den föresatsen.

Och regnet fullkomligt vräkte ner hela dagen. Nummerlapparna regnade sönder till papier-maché, bilrutor immade igen och publiken bestod mest av tappra funktionärer och andra närmaste sörjande. 
Magnus hade näst sista sträckan och jag hade sista. När ens chef kommer skenande ut ur dimhöljda skogspartier med leran sprutande kring benen och kör upp en stafettpinne i näven på en och vrålar Spring för helvete, så tänker man att det här ska man kanske ta upp på sitt medarbetarsamtal som något man upplever som lite skrämmande. Jag skenade iväg i vådlig fart och fick blodsockerfall och höll på att svimma efter halva sträckan. Jag var klart missnöjd med min prestation, men det känns bättre nu när jag kan skylla på Magnus. 

I mål kom jag i alla fall, och sedan var det prisutdelning. Det var nästan så att de bara hade väntat på mig för att få börja med den, men det kom väl någon enstaka sopa efteråt också.
I löpartävlingars motionsklasser är det vanligt att man lottar ut priserna oberoende av resultat, och vårt resultat var ju som sagt inte mycket att hänga i julgranen. Men på prisutdelningen glänste vi. Lottningen gick till som så att lappar med alla lagens namn och delsträckor lades i en spann och så drog man vinnarna. Någon måste ha lagt alla lappar med vårt företagsnamn på ett och samma ställe i spannen, för av drygt fyrtio åttamannalag kapade vi åt oss fyra vinster av tio möjliga. Christian snöt åt sig högsta vinsten, en platt-tv, Magnus vann ett presentkort på middag med övernattning någonstans, Carl fick en resecheck på 1500 kronor och Stefan förärades en tvättsvamp till bilen samt ett presentkort på 50 kronor på Shell i Bromölla. Ja, alla kan ju inte vinna högvinsterna, sa vi tröstande till Stefan efteråt. 
Vi misstänker att arrangörerna eventuellt tyckte synd om oss för att vi var såna sopor, men det kan man ju ha överseende med i såna lägen. 

Imorgon är det som sagt dags igen. Vi får väl se om vi lyckas med förra årets bravad vid prisbordet. Högsta vinsten i år är en DV-kamera, och Christian har så gott som paxat den redan. Jenny och jag tycker att det nog kan vara vår tur att vinna i år, men det återstår att se. 
Fast jag vinner aldrig någonting. Jag vann en cykel på lotteri när jag var fyra år, så jag har liksom fyllt min kvot av högvinster i ett tidigt skede i livet. Det trista var att det var en vuxencykel, så jag fick aldrig någon jävla nytta av den. 

Jag borde kompenseras för detta, tycker jag.  

Jag och min truck, del 1876

Nästa vecka är det dags för teoriprov och uppkörning i truckutbildningen. Jag var mest nervös för körningen, men nu jag ju övat en del på det, så igår tänkte jag att jag skulle snegla lite på teorin. Det skulle väl inte vara några större problem, för när man ser folk i sin omgivning med truckkort så framstår de ju inte som några större ljus. Tänkte jag von oben-aktigt och blev genast bestraffad, för när jag bläddrat igenom häftet fattade jag ingenting. Eller jo, en del, men det var skitsvårt. Vad kallas den ventil som öppnar när maxtrycket i ett hydraulsystem överskrids? Vilken är den riktiga syravikten på batteriet när det är fulladdat? Vad är den väsentligaste skillnaden på konstruktion och användningsområde för ledtrucken jämfört med stödbenstrucken? Såna frågor ska man förväntas kunna svara på, och jag som gått nästan 40 år på denna jord utan att ens reflektera över något av ovanstående kände att jag inte riktigt var med på noterna.  

Jag vände mig till Stefan för att få moraliskt stöd och svar på en fråga om hur ett diagram med lyftkapacitet och tyngdpunktsavstånd skulle uttolkas. Han läste i mitt häfte, kliade sig i huvudet, läste igen, ringde en vän och avslutade med att säga att han var skitglad att han redan hade sitt kort och att deras teori hade varit busenkel. Så gav han mig en almanacka med truckbilder för att muntra upp mig. Jag längtar redan till månadsskiftet, för i juni är det en bild på en kille i blåställ som kör en motviktstruck. Man kan bli tårögd för mindre. Jag försökte föreställa mig hur det  kan ha gått till när man brainstormade kring hur denna almanacka ska se ut, men tanken svindlade som det heter.

Om jag misslyckas med teorin så kan jag kanske få bli fotomodell i nästa års kalender. Det är ju en alternativ karriär så god som någon.

"Knowledge was their treasure"

Nu har jag sett den nya Indiana Jonesfilmen. Utan att avslöja någonting av handlingen kan jag säga att filmen inte på något sätt gjorde en besviken med avseende på halsbrytande biljakter, tuffa knytnävsslagsmål, klatschiga repliker, ormar, insekter och sjukt komplexa konstruktioner i stenblock vars 3000 år gamla mekanik är otroligt imponerande. Och Dr Henry Jones Jr må vara 20 år äldre nu, men han är lika flink med piskan som alltid. Och lite romantisk på en och samma gång. 
Mmm...Indiana Jones.

Filmen får fem kristalldödskallar av fem möjliga. Eller som vi brukar säga: En tät actionspäckad thriller. Inte en död sekund. Missa inte den här filmen!

In the ghetto

Idag ska jag på dejt. Med Indiana Jones. Vi ska faktiskt gå på bio ihop, Indy och jag.

Jag tror det blir lyckat.

O salighet, o salighet, fyll mitt glas!

När vi tittade på bilderna från Göteborgsvarvet idag kan man konstatera att våra löpande spjutspetsar Christian och Magnus ser dödligt sammanbitna och fokuserade ut. Stefan fastnade överhuvudtaget inte på bild. Jenny och jag såg mer ut som om vi kom direkt från ett öltält på en rockfestival än som att vi befann oss mitt i ett halvmaraton med livet som insats. 
Jag vet inte riktigt vad man ska dra för slutsatser av det här.

Ring inte oss. Vi ringer er. Här är vårt nummer.

Vi har fått nya telefoner på jobbet. Idag har vi varit på utbildning för att lära oss använda dem. Det hela känns så komplext och tekniskt avancerat att jag förmodligen aldrig mer kommer att våga lyfta luren av rädsla för att starta tredje världskriget.

Vi kom in på fenomenet musik i telefonköer. För egen del har jag aldrig reflekterat så mycket över det, i det stora hela känns det som en ganska ovidkommande detalj här i livet. Eller jag skulle snarare vilja påstå att jag föredrar musik framför en entonig stämma som var tionde sekund tvångsmässigt upprepar att man är placerad i kö och att de kommer att besvara ens samtal så fort de kan. 
Sammanfattningsvis kan man väl säga att det förmodligen inte finns någon nu levande människa som skulle kunna gå igång på telefonköer, men jag har aldrig föreställt mig att det här med att lyssna på musik under tiden man väntar på att någon ska svara skulle utlösa sådana känslostormar. Stora starka karlar i ledande position inom företaget bröt ihop och började nästan gråta när en jazzig trudelutt spelades upp och förklarades vara förvalt som telefonkö-musik. Så nu har vi ingen. Musik alltså. Det kanske är lika bra, för just den förvalda lät mer som den var hämtad ur en tysk film med pornografiska inslag, och det kan ju ge lite felaktiga associationer. Stefan föreslog att man kunde ha Staten & kapitalet, men det var tydligen inte heller bra.

En gång ringde jag till kundtjänst på IKEA för att be dem skicka en monteringsanvisning till garderoben FINN, för den var inte med i paketet. Det var så många som ringde och klagade på allt möjligt att jag hann lyssna på nästan hela Kristina från Duvemåla i luren innan jag kom fram. Det var inte så tokigt faktiskt. 

Fast det är klart, hade de dragit igång med någonting av Danne Stråhed så hade jag nog lagt på illa kvickt. Tänk på det, ni som sitter i kundtjänst eller liknande positioner, om ni vill minska era inkommande samtal.

Global fussball OK

Det drar ihop sig till fotbolls-EM. På jobbet har vi en tradition att  tippa alla matcherna i gruppspelet och resultatet redovisas sedan och inbjuder till öppet hånskratt. Det känns som att resultatet i själva EM är oviktigt, möjligen bortsett från Sveriges resultat då. Men det viktigaste är att ha mest poäng på sin tipsrad.

Jag tycker fotboll är en rätt så halvtrist underhållningsform och hänger inte med alls. När vi skulle tippa förra VM så ansträngde jag mig ändå lite och kollade på FIFA:s rankinglista. Om det var en match där jag kände mig osäker på vem som skulle vinna (läs: alla matcherna) så satte jag det lag som var högst rankat som segrare. Eller oavgjort om de låg hyfsat nära varandra. Jag var nästan lite imponerad av mig själv där. Att jag byggde min tipsrad på vetenskap och inte på en massa löst underbyggda tyckanden och känslor. Sedan hade jag förstås knappt ett enda rätt och kom sist av alla på jobbet och fick utstå de andras hån och förnedring i flera veckor, så så var det med den vetenskapen. FIFA verkar vara en pajasorganisation som inte har koll på någonting.

Den här gången ska jag inte göra samma misstag. Jag ska ta till mig folkets kunskap istället, och nu avser jag inte mina kollegor. Stefan och Christian och Micke är alldeles onaturligt fotbollsintresserade, men det begriper ju ett barn att de bara är ute efter att vilseleda mig så att de själva ska få hamna i topp. Jag får söka oberoende kunskap.  
Idag pratade jag med en elektriker, han trodde på Spanien i final. Det känns som en bra början. I morgon ska jag ta ett snack med killen som hämtar tvätten, och på torsdag morgon kommer en lastbil från Tjeckien full med råvaror och goda fotbollsråd.

Det ska nog ordna sig, det här. Jag har så gott som vunnit redan.

När jag kör truck, del 588

Idag tvingade jag Stefan att truck-övningsköra med mig igen. Jag har hittat en truck som jag gillar bättre än de andra, för den är mindre och känns liksom lite behändigare och smidigare att ha att göra med. Den går nu allmänt under benämningen "kvinnotrucken". Nu råkade den vara upptagen just idag, så jag fick ta en av manstruckarna istället. På den första gick det inte att sänka stolen, utan mina Kalle Ankafötter dinglade övergivet en decimeter ovanför pedalerna till ingen som helst nytta. På nästa gick det inte att flytta fram sätet, så jag fick liksom halvligga i stolen med skrevande ben som en annan raggare. Ibland känns det som att hela den här truckförarutbildningen är en enda stor orgie i förnedring.

Hur som helst, efter 20 minuters joxande med säten och spakar kom vi igång, eller jag då, för Stefan stod mest och skrattade åt mig. Jag förstår verkligen inte varför ett säte i ett fordon måste vara konstruerat så att man liksom måste utföra en serie obscent juckande rörelser bara för att man önskar förflytta det framåt några centimeter. Kraften står inte heller på något sätt i proportion till den utförda handlingen, kan jag upplysa om ifall det är någon som undrar.

Men till slut kom jag så långt att jag kunde starta motorn och majestätiskt glida in på ett av lagren där jag hade tänkt öva på precisionskörning och lite annat finlir. Jag räknar fortfarande inte "snabbhet" som ett av mina mer framträdande karaktärsdrag i detta med truckkörning, men just när jag började tycka att det kändes riktigt bra kläckte Stefan ur sig ett Inte för att jag vill stressa dig, men om du inte snabbar på lite så kommer avgaserna att lösa ut rökdetektorn. SÅ GASA PÅ LITE FÖR FAN!

Det var pedagogik som kunde få till och med mig att trampa lite på gasen.  Det räcker att halva jobbet fnissar åt min minimala framfart, jag behöver verkligen inte ha brandkåren som vittne dessutom.

Och som uppmuntran kräver jag nu att ni röstar på mig.

We accelerate, no time to hesitate

Nu jävlar går ni allihopa in här och röstar på mig. Idag. Nu. Annars blir jag bitter, och tro mig, det vill ni verkligen inte vara med om.

Dagens i-landsproblem så här långt:
I fredags fick jag ett reklambrev från Ellos. Igår fick jag ett mail med samma budskap, och nyss damp det ta mig fan ner ett sms där de gastar om sin sommar-rea. 
Ett oskyldigt bh-inköp, och sedan blir man förföljd i alla tänkbara medier ända ner i graven. 

Det här liknar ju ingenting.

All around me are familiar faces

Jag håller på att ta truck-kort. Det får mig att känna mig som när jag gick på högstadiet och skulle lära mig att köra moped. Alla sa att det var så busenkelt, och det sa förstås jag också efteråt, men jag vill erkänna nu, 25 år senare, att så jäkla lätt var det minsann inte. Det finns kanske folk som har medfödda anlag för att flinkt framföra motordrivna fordon, men jag tillhör nog inte riktigt den kategorin.  

Jag har banrekord i gocart. Det vill säga, jag var den som körde långsammast av alla när vi var iväg för att skapa gemenskap genom förnedring som vi brukar göra med jobbet ibland. Patrik har målande beskrivit min insats bakom ratten som något som kan liknas vid "en pensionär på väg till Maxi för att veckohandla". Någon annan döpte om gocartbanan till Linnérundan och påstod att jag var ute på exkursion för att inventera flora och fauna. Sådana är vi på jobbet. Vänligt uppmuntrande.

Idag skulle Stefan övningsköra med mig. Eller rättare sagt titta på när jag manövererade truck med last så jag inte klantade mig alltför mycket, samt vara ett moraliskt stöd i största allmänhet. Flytta den där pallen dit, sade han i förrädiskt vänlig ton, och lade sedan barskt till ett HELST IDAG! när han tröttnade på mitt finlir. Men jag kände att min ära stod på spel, jag vill helst inte gå till historien som den som inledde sin truckförarkarriär med att backa på den alldeles nya laddstationen. Den finns med i samma budget som mina eventuellt kommande löneökningar, så jag tar hellre det säkra för det osäkra och krypkör genom tillvaron.

Precis när jag började känna mig lite varm i kläderna och Patrik hade lärt mig hur man trixar sig ur riktigt trånga passager när man klantat sig och missbedömt avståndet å det grövsta, så fick jag avbryta. Då behövdes nämligen trucken "på riktigt" och jag kände att Stefan inte direkt hade fullt förtroende för mig och mitt snigeltempo bland spakarna. Men skam den som ger sig. Jag ska nog klara av att bli queen of the load, vilket årtionde som helst känns det som.  

"Det viktigaste är ju att man vill och försöker och är lite dum i huvet , som vi brukar säga"

I morse kände jag mig minst sagt eländig när jag skulle ha ner min ömmande tå i en sko, och då handlade det inte ens om någon piffig fotbeklädnad som är avsedd för en bal på slottet utan snarare en gympadoja som hade passat Kalle Anka. Men med en nagel som lossnat till hälften så hade jag behövt ha en sko i storleksordningen hangarfartyg för att undvika smärta. Fast nu har jag tejpat fast den igen. Nageln alltså, inte skon. Tejp är skitbra, det funkar till allt. När min kompis Kiki skulle gifta sig förra sommaren hade hennes fingrar svullnat av stressen så att ringen inte passade. Då lindade hon gaffatejp runt ringfingret tills alldeles innan vigselceremonin, och sedan gick det som en dans. Så man kan ju konstatera att tejp fungerar i både nöd och lust. I mitt fall känns det mer som nöd, men efter att ha lindat skumgummi runt tån kände jag mig nästan i skick som ny. Björn har skrattat åt mig hela dagen och påstått att jag studsade fram, men han är bara avundsjuk på min handlingskraft och uppfinningsrikedom.

Nu ska bara nageln växa fast igen. Den har till på lördag på sig, för då ska vi i järngänget springa den ärorika Humlestafetten. Förra året kom vi näst sist, men i år har vi en vision om att vi ska förbättra oss. Då duger det inte att komma linkade som Askungens elaka styvsyster på upploppet. Just nu känns det lite svårt att visualisera någonting som är snabbare än en måttligt hasande lunk, men det är ju många dagar kvar till lördag så det ska nog ordna sig.  

Vinden svalkar, solen bränns

Jag håller på att läsa en dansk deckare som handlar om en man som raggar sina offer på en dejting-sajt. Mitt Sociala Experiment bjöd därefter på följande tveksamma frestelse:

Hejsan vi är 2 killar på snart 22 år som söker en sexig, het och sensuell kvinna för en skön trekant. vi är seriösa och ej gay. Vi har testat förrut och är inte nybörjare. sugen?

kramar C & H

Det är ju tur att folk påpekar att de inte är "gay". Nu känns ju inte detta erbjudande på något sätt aktuellt att tacka ja till oavsett omständigheter, men tänk om man kände att man ville ha en trekant, och så började karlarna hålla på med varandra istället? Det hade ju varit synnerligen trist, och vad skulle de då med mig till? 

Jag skulle kunna få vara mördaren, kanske.

21 097,5 meter

Nu har jag överlevt ett Göteborgsvarv. Det gick mycket bra ända fram till Göta Älvbron, där jag helt ostrategiskt valde att drämma tån i någon slags metallskodd skarv så att nageln på stortån delvis lossnade. Fast efter ett tag kändes det mer som att hela tån låg lös i skon. Sedan gick det inte fullt lika bra längre, men den sista halvmilen skulle man väl kunna hålla ihop på ren vilja, även med en mosad tå. Tänkte jag.

Efter 18 km lovade jag mig själv att aldrig mer springa, någonsin. Efter 19 km ville jag helt stillsamt lägga mig ner och dö. Vid 20 km kom en uppförsbacke och då kunde jag tänka mig en mer våldsam död, bara det gick snabbt. Via Dolorosa kändes som rena barnleken, men precis som Frälsaren nådde Golgata efter lång dags färd mot natt så kom även jag i mål till slut. Nu kan man väl få fylla 40 med äran i behåll, tycker jag. 

Vi påbörjade hemfärden med en känsla av att ha utfört en hyfsad prestation. Stämningen var minst sagt uppsluppen. När vi stannade i Falkenberg för att äta kröp samtliga i järngänget ur bilen under svåra jämmerrop och stapplade in på McDonalds som en annan pensionärsutflykt med en medelålder på omkring 90 år. Det var bara rollatorerna som fattades.

I morse tog jag en promenad. Jag mötte en granne som är i 70-årsåldern. Hon var betydligt snabbare än jag.

Kan man få ta ledigt från jobbet med ursäkten att man blivit akut pensionär?

Hey Mama, is it true what they say, that Papa never worked a day in his life?

Vi har bekymmer inför morgondagen, Jenny och jag. Dels rent praktiska saker, som till exempel vad och framför allt när vi ska äta, och hur långa köerna är till toaletterna kommer att vara. Christian bara suckar när han hör oss, som om han vore en hårt prövad man. Men det är ju lätt för honom som bara kan slänga ut snabeln i vilken buske som helst när behoven tränger på.  

Men vårt, Jennys och mitt alltså, största bekymmer är att vi inte hunnit bestämma vad vi ska ha för playlist. Det är lyckligtvis inget gemensamt beslut, för vi har inte alls samma musiksmak. Men ändå, det är ju nästan det viktigaste av allt och det är inte klart än. Nu är det mindre än ett dygn kvar och det enda jag vet är att jag nog ska ha med Hallowed be thy name med Iron Maiden. Men sedan är det ytterligare 29 ultimata löparlåtar som liksom ska bära fram en i 21 km, så det måste väljas med minutiös omsorg.

Nu ska jag plocka fram mp3-spelaren och bruka allvar.

Amors pilar föll som regn

Väggarna i mitt källarförråd ska renoveras. För ett par veckor sedan ombads jag vänligen att flytta undan "saker jag var rädd om" så att fastighetsskötaren kommer åt att snickra, så det gjorde jag. Men nu har de bestämt sig för att riva hela väggen, och sakerna måste flyttas så det är minst en halvmeters fritt utrymme från väggen.

Men vad fan. Mitt källarförråd är hur fullt som helst. Finns det någon som har ett källarförråd som inte är det, räck upp en hand. Och "en halvmeters fritt utrymme" lät som en omöjlighet, för hela förrådet är typ en meter brett. Det kändes som en jobbig uppgift att komprimera sina ägodelar med 50 %. Jag fick den generösa tidsfristen "över helgen" innan detta skulle vara klart. Nu är det ju Göteborgsvarvet imorgon, så hela morgondagen faller bort direkt. Och på söndagen hade jag på min höjd tänkt ligga på soffan och titta på skräckfilm och äta kexchoklad. Så det måste bli idag. Och idag lider jag om möjligt ännu mer av mitt nackskott än jag gjorde igår, vilket beror på att jag framgångsrikt varit min egen kiropraktor och knäckt loss trilskande kotor med hjälp av en glas-skulptur som jag ärvt av min mormor och som fungerar ypperligt för detta ändamål. Jag gör det dock inte med riktigt samma finess som kiropraktorn utan blir rätt mörbultad av detta, men om jag får välja mellan att vara stel och ha förbannat ont och bara ha förbannat ont så väljer jag det senare. Sån är jag.

Hur som helst så erbjöd sig Jenny att hänga med hem och ge mig ett handtag och då lättade genast molnen från min himmel. Jenny och jag är ett alldeles förträffligt team i de flesta avseenden och speciellt när det gäller att röja. Vi är nästan som de där tanterna i städprogrammet på TV3 (som vi i och för sig aldrig sett, men vi föreställer oss att de är som vi, effektiva och målmedvetna och med förkärlek för tomma ytor), så vi ner i källaren som två yrväder och staplade och fixade till alltihop på nolltid och det blev så mycket plats över att en granne avundsjukt undrade om han fick förvara lite av sina grejer i mitt förråd (svar: aldrig i livet).

Det är i såna situationer som vi fantiserar om att bo i ett stort lesbiskt kollektiv. Tänk vad enkelt allt hade varit då, sa vi till Micke som inte såg ut att uppskatta våra verbala utsvävningar om hur fantastiskt bra vi var på allt vi tog oss för. Han såg dock lättad ut när vi lovade att inte ha sex i kollektivet, varken med varandra eller med honom. Det hade nog blivit lite för mycket av det goda, som det brukar heta.  

Whats in your head, zombie?

Då och då drabbas jag av nackspärr. Fast det sitter inte riktigt i nacken utan nästan mer i ryggen. Det är nästan som ryggskott, fast lite mer åt nacken till. Ett nackskott, helt enkelt. Det är sådär kul. Eller inte alls kul om sanningen ska fram. Bland annat gör det svinont så fort jag rör mig. Typ andas.

Om mindre än 48 timmar ska jag springa ett halvt maraton. Det här nackskottet kunde ju kommit lägligare om man säger så. Du springer väl för fan inte med nacken, sa Christian när jag beklagade mig vid fikabordet. Vi är mycket för det här med empati på jobbet, så det är bara att bita ihop, något medlidande är inte att räkna med.

Det är för övrigt som om vi nu blir straffade för all hybris som flödat vid fikabordet de senaste månaderna. Stefan är förkyld, Magnus har ont i benhinnorna och Jenny har drabbats av matsmältningsbesvär. Det är bara Christian som är i högform, och jag är ganska övertygad om att det beror på att han ägnar sig åt voodoo på kvällarna. Att det finns fyra små dockor med nålar instoppade på karaktäristiska ställen så att vi ska få lida och underprestera och han själv ska få glänsa.

Om det går dåligt för oss andra på lördag så vet ni vad det beror på.

I bet I could fry an egg on your head right now

Ända sedan jag reste mig, kastade den tomma popcornkartongen i soptunnan och gick ut från bion efter att ha sett Kill Bill Vol.2 har jag bönat och bett till högre makter och Hollywood om en trea. Och nu verkar det som om Quentin Tarantino låter sin nåds sol lysa över mig och gör mig till viljes.  

Först Indiana Jones och nu Kill Bill. Det här är nästan för bra för att vara sant. Tänkte jag uppsluppet.

Fast...tänk om den inte är bra? Tänk om jag blir gruvligt besviken? Tänk om den inte alls besvarar alla frågor som jag har kring The Deadly Viper Assassination Squad? Tänk om det bara är ett billigt hopplock utan handling i syfte att finansiera Quentin Tarantinos semesterresor till...ja, vart han nu kan tänkas vilja resa. Han vill kanske inte resa någonstans, han har ju för fan varit överallt i hela världen och spelat in, han vill kanske bara vara hemma och koppla av och slippa alla kameror och snarstuckna Hollywoodskådespelare, och så tänker han "jamen okej, en sista gång då" innan han drar sig tillbaks till någon stuga i en avkrok för att leva pensionärsliv och sitta på en ljugarbänk utanför handelsboden och berätta skrönor om jakt och fiske för att slippa skämmas över ett manus som är tunt som diskvatten. 
Då blir det kanske en annan film: Kill Quentin.

When the stars go blue

Jag har nyligen läst Johan Kindes bok Någon sorts extas. Den var väl mest sådär. Lite som någonting av Per Hagman, som jag för övrigt tycker verkar vara en rätt trist typ. Jag blir rätt trött på folk som ska vara så blasé och ha sett allt och hört allt och varit med om allt tusen gånger förut och som inte låter sig imponeras eller beröras av någonting. Fast Johan Kindes romanfigur lät sig i och för sig påverkas rätt kraftigt av Amors pilar, men då blev jag trött på det istället. Att han skulle vara så mjäkig och mesig, romanfiguren alltså, jag vågar inte riktigt uttala mig om Johan Kindes känsloregister även om jag har mina förutfattade meningar om både det ena och det andra. För mig är tonårskillar till exempel en rätt så homogen grupp av mopedligister som konsumerar folköl och porr som inte kommer i kontakt med sina känslor förän efter flera decennier. Och jag står inte ut med såna där tonårsskildringar som dryper av till lika delar bitterhet och  trånande och missförstådd längtan, i stil med Vi som aldrig sa hora, som nästan är den sämsta bok jag läst på länge. 

Och så stör jag mig våldsamt på att han, Johan Kinde alltså, skriver "flickor" och "pojkar" när det ändå handlar om folk som går på gymnasiet. Det för ju snarare tankarna till barn som samlas för sagoläsning och fruktstund på lekis. Men har man blivit känd för låtar som Diamanter (är en flickas bästa vän) så har man väl inget incitament för att utöka sitt ordförråd kanske, vad vet jag.

 

Man ska vara som ett vilddjur i år

Och när vi ändå är inne på le soutien-gorge så lanseras nyheten att man i framtiden ska kunna ladda sin iPod med solceller i bh:n och därmed kunna känna sig lite extra eko-vänlig. 
Plaggets främsta uppgift är, enligt artikeln, att skicka signaler om hur underkläder kan rädda planeten. 

Ibland känns det bara som att hela tillvaron är en prövning av dumhetens yttersta gränser. Ibland finner man helt enkelt inte ord.  

De som skulle vara fredssymboler skiter på perrongen och jag förstår, jag skulle själv gjort samma sak om jag kunde flyga härifrån

Och på tal om reklam så drunknar jag snart i reklam. Från Ellos av alla ställen. Ellos är ju inte så värst rockn'roll. För att vara ärlig är Ellos ingenting som jag vill bli förknippad med alls. Ellos är för tanter.

Å andra sidan har Ellos det bästa utbudet av bh:ar. Jag är så tråkig att jag anser att underkläder ska vara funktionella snarare än att vara attribut som utgör lockelse för motsatt kön. Så jag är kanske en tant i alla fall då.

Ett besök på underklädsavdelningen på H&M eller någon annan sugig klädmärkeskedja ger mig nästan blodstörtning. Det finns tjugotusen jävla modeller och alla har byglar som lätt skulle kunna passera som medeltida tortyrinstrument, de är gjorda i märkliga syntetmaterial och är försedda med spetsar och pärlor och paljetter och annan skit. Och kuporna är bara halva eller på sin höjd trekvarts, och ens behag ska lyftas upp och klämmas ihop till de mest underliga former som bara stannar på plats så länge man står helt still och håller andan, eller så är det mig det är fel på. Men jag gillar det inte i vilket fall som helst. Det är inte funktionellt. Det är inte ens särskilt snyggt. Möjligen om man är 18, men jag är ju så gott som tant. Åtminstone om man frågar en 18-åring.

Sist jag var på Lindex tror jag det var, så satt det små lappar på bh:arna som liksom talade till en. I am a push up bra, bräkte en stöddigt och en annan avslöjade förtroligt att den gjorde sig bäst till t-shirts. Sånt kan ju få en att bli mörkrädd, och det är då jag med förtroende vänder mig till Ellos. För där finns vanliga jävla bh:ar i vanlig jävla bomull, utan en massa tortyr-byglar och skavframkallande spets och annat som jag aldrig har bett om att få. Och framför allt så kniper de förbannade underkläderna käft.

Så jag har gjort några inköp på Ellos, vilket antagligen får mig att kvala in som tant även om det bär emot att erkänna det. Detta har hänt kanske tre gånger under en femårsperiod eller så. Ändå får jag reklam som om jag vore en VIP-kund som shoppade loss för tusentals kronor i månaden. Det går inte en vecka utan att det ligger ett personligt brev från Ellos till mig i brevlådan, där de erbjuder mig de mest fantastiska rabatter till de mest fantasieggande procentsatser. Tills man läser det finstilta vill säga, då är det inte lika lukrativt längre. Men ändå. Bara portokostnaden måste ju ha ätit upp summan av mina blygsamma inköp för längesen. Men det är kanske någon utmattningstaktik i stil med droppen som urholkar stenen. Man går så sakteliga från att tycka att underkläderna är politiskt korrekta till att tycka att hela Ellos-sortimentet är piggt och fräsigt, utan att ens märka det. Plötsligt sitter man där med en tantgarderob full av knytblusar och veckade knäkjolar och ser ut som man är adjunkt i svenska och samhällskunskap. Vilken skrämmande tanke, särskilt när allt man ville var att ha en bh utan bygel.

I sådana här skeden muntrar jag upp mig själv genom att tänka på min fransklärare. Han talade alltid engagerat och lustfyllt och, kan man konstatera så här i efterhand kanske överdrivet ofta, om le soutien-gorge, kring vilken han började med att utgjuta förvåning över att detta så feminina plagg ändå var maskulinum och avslutade med att med skräckblandad förtjusning avslöja att ordets etymologiska betydelse var "den som håller ihop ravinen". 

Man hör ju på själva ordet, le soutien-gorge, att det är ingen lek. Det är ett mäktigt ord som inte viker hädan för småsaker. Det riktigt utstrålar en stabil konstruktion, absolut inget sladdrigt stycke syntetisk spets som är trädd på byglar som när som helst riskerar att punktera lungsäcken. Le soutien-gorge är mer som en rustning. Det tycker jag bh-designers världen över borde tänka på och ta intryck av. 

Så slipper jag Ellos-fällan.

My poetry was lousy, you said

Det är inte så att jag medvetet undviker reklam-tv, men...eller jo förresten, det är nog det jag gör. För det känns som att alla bra program finns på SVT och alla dåliga program finns på alla andra kanaler. Så det är inget svårt val alls.

Då och då får jag mail om att delta i undersökningar av olika slag. Påfallande ofta går det hela ut på att man får se reklam för olika grejer och så ska man svara på om man sett den reklamen de senaste veckorna. Det har ju aldrig jag, så jag tycker att de som gjort undersökningen är skäligen korkade som ber mig ta ställning till vilka påståenden som bäst passar in på en produkt jag precis påstått mig aldrig ha hört talas om, men outgrundliga äro opinionsundersökningens vägar.

I dagens undersökning fick jag se olika reklam för rakhyvlar. En tecknad film visar en kvinna som tittar på monteringsanvisningar och sedan på ett felmonterat skåp, hon sticker iväg med sin bil och stöter till en annan bil när hon ska fickparkera. I nästa scen ligger hon i badkaret och rakar sina ben. Hon säger: Jag är inte alltid så len, men mina ben är det. Sen visas produkten och dess egenskaper, beskrevs en reklam.

Sånt där kan ju nästan få ens hjärna att implodera. Varför kan de inte lika gärna skriva Hej, jag är kvinna och helt dum i huvudet. Jag kan varken montera ett skåp eller fickparkera en bil, men det gör ingenting. Jag klarar i alla fall av att raka benen själv. Dessvärre framgick det inte vilket märke det rörde sig om, eller det var ju kanske mer meningen att jag skulle känna till det, men det gjorde jag ju inte. I ren ilska uppgav jag alternativet "otänkbart" på alla alternativ när det kom till frågor om vilka märken jag skulle kunna tänka mig att köpa.   


Det är uppenbarligen någonting med reklam för rakhyvlar som retar upp mig.  

So I slam the doors they slammed at me

När vi pratar gamla tider:

Miss E: När jag blev introducerad i gänget kring Ulf så sa min kompis att dom killarna var så trevliga att umgås med, för de hade en så bra kvinnosyn. 
Jag: Jaså? Det märkte jag aldrig, hur skulle det ha yttrat sig?
Miss E: Jo, om man bad om hjälp med någonting så gjorde de inte det åt en, utan istället sa de "Har du försökt att göra på det här sättet istället?". Och det lät ju fint och så, fast sen kom man på att det hade ju ingenting med jämställdhet att göra, det var ju bara för att de själva var så förbannat lata. 
Jag: Nu låter det mer som jag minns det.

Out of the blue

Neil Young har fått en spindel uppkallad efter sig, skriver tidningen Metro i ett av sina skjutjärnsreportage, och så visas en inte särskilt smickrande bild av en vansinnesflinande Neil - utan rock'nrollattribut - bredvid en bild av en spindel. Neil Young har gett namn åt den nyupptäckta spindeln Myrmekiaphila neilyoungi. Spindeln på bilden är en annan sort, lyder den enfaldiga bildtexten. Och jag kan inte låta bli att tycka att om man ändå tänker i de banorna att det inte är så viktigt vad som visas, så kunde man satt in en bild på någon annan än Neil Young. Eller åtminstone valt en bild där han inte ser ut som en psyksjuk yxmördare.

Killen som hittat spindeln och beslutat att namnge den efter Neil Young hette för övrigt James Bond. Nej, jag skämtar bara, Jason Bond hette han. Nog för att jag tror att han, Jason alltså, har ett och annat formalindråp på sitt samvete, men det hade nog varit rätt svårt att göra ett trovärdigt intryck i högre biologikretsar om man ständigt var tvungen att förknippas med agent 007 med rätt att döda. Så hans föräldrar gjorde nog rätt när de döpte honom till Jason. Fast åtminstone jag associerar ju i och för sig omedelbart till Fredagen den 13 och det är ju kanske inte heller så lyckat för karriären. Men det verkar ju ha gått bra ändå.

I reportaget står det vidare I sitt arbete på ett amerikanskt universitet hittade Bond den tidigare okända sexbenta arten - och bestämde sig direkt. Jag tycker det är helt förbluffande att man kan gå genom livet utan att känna till att spindlar har åtta ben. Man får förmoda att åtminstone Jason Bond känner till det. Och eventuellt också Neil Young, jag föreställer mig att han blir tillfrågad av araknologer världen över hur det känns att bli hedrad på detta sätt, och då kan det nog vara viktigt att ha koll på vissa basala fakta så att man inte framstår som en pårökt hippie som bara svävar omkring i ett töcken av rock'nrollmyter. Eller så hade jag tänkt om jag hade varit Neil Young. Fast det är jag ju inte. 

Reportrar på Metro behöver uppenbarligen inte oroa sig för sitt rykte i alla fall, den saken är klar.

Now Im aimin for heaven but probably wind up down in hell

Idag återberättade jag entusiastiskt den fantastiska handlingen i Aberration vid fikabordet. Christian tog sig för pannan och sade sig inte ens stå ut med min mästerligt onomatopoetiska sammanfattning, och den varade ju ändå bara i kanske fem minuter eller så. Någon nittio minuters filmupplevelse var det inte tal om. Det är liksom ingen tåga i folk. Visserligen kände jag att ett visst mått av alkohol medförde en något mer förlåtande attityd till den tvivelaktiga handlingen, och nu var vi ju nyktra eftersom det var måndagsmorgon, men ändå.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Kanske att B-filmer är stärkande för moral och karaktär. Det är så gott som vetenskapligt bevisat.

Du kanske ser mig skakad dagen efter när jag letar efter tråden

Jag har i dagarna haft förmånen att ta del av det episka mästerverket Aberration, vars handling jag inom kort kommer att spoila, för att inte säga återberätta i sin helhet. Så den som känner att den inte vill gå händelserna i förväg måste sluta läsa nu.

Jo, det är en blondin som söker en fristad i en stuga vid en sjö. 99 % av alla människor som flyr undan från något obehagligt hamnar i en stuga vid en sjö, åtminstone i amerikanska filmer. Och med tanke på hur många amerikanska filmer det finns, måste det finnas ett oräkneligt antal ensligt belägna stugor vid ensligt belägna sjöar, men skitsamma. Blondinen kommer till stugan i sällskap med en katt och två guldfiskar. Hon stökar runt lite. Upptäcker att det rinner något klägg i öppna spisen och åker till lanthandeln för att proviantera och köpa någon slags bekämpningsmedel. När hon ska åka därifrån startar inte hennes bil, men hon får hjälp av en ung biolog som setts krypa omkring i den ensligt belägna skogen, ihärdigt insamlandes konstigt klägg. Biologer kan i regel ingenting om bilar,  men den här lyckas få till det och blondinen kan åka hem, och här antyds det även att hon har ett Mörkt Förflutet. Och plötsligt dyker biologen upp på hennes tröskel och lika plötsligt har något ondskefullt väsen dödat katten. Och i samma veva är hela skogen invaderad av jättekonstiga ödlor med mord i sinnet, och blondinen och biologen måste samverka för att ta kål på dem. Ödlorna fortplantar sig och muterar med blixtens hastighet, och plötsligt har de utvecklat förmåga att spruta gift, som spottkobror ungefär, och biologen blir bespottad och blind och måste plåstras om av den plötsligt moderligt omsorgsfulla blondinen och vips har de hamnat i säng. Nästa morgon kan biologen se igen, men då dyker blondinens galna ex upp från ingenstans och vill göra upp, men då har han inte räknat med att ödlorna invaderat stugan (och sovit gott hela natten utan att röra en fena till skillnad från människorna). Här följer en sekvens då det skjuts enormt mycket på såväl ödlor som människor och en ödla hivas ner i akvariet, där den raskt slukar guldfiskarna samt överlever en elchock på uppskattningsvis 50 000 volt då blondinen handlingskraftigt slungar ner en lampa i akvariet. Därefter följer några sekunders sinnesro innan ödlan börjar leva på nytt och utveckla gälar inom loppet av några sekunder. Det är vad jag kallar evolution. Hur som helst så lyckas blondinen och biologen under en massa tumult sätta eld på hela stugan och fly i en bil. Men den är full av ödlor och det har dessutom blivit snöstorm, så det blir nytt tumult innan de med livet som insats lyckas ta sig till handelsboden. Där visar det sig att en av ödlorna krupit innanför skinnet på blondinen, och andra ödlor komna från ingenstans tar kål på den trevliga damen i handelsboden och biologen är ensam kvar och utkämpar en tapper strid tills blondinen mirakulöst nog vaknar till liv och lyckas hjälpa honom att ta kål på resten, trots att hon själv alldeles nyss haft en ödla inuti benet, som dränerat kroppens stora blodkärl på livgivande funktioner.

Den här filmen är inte med i 1001 filmer du måste se innan du dör. Jag förstår inte varför.

När lammen tystnar

I lokaltidningen kan man läsa den fantasieggande rubriken Rattfylleri och boskapsstöld i stulen bil. Sånt kan ju bara hända på landet, men bilen greps mitt på Andra Avenyn, vilket kan få en att tro att Hässleholm är Skånes svar på New York. Fast det kan jag berätta att det inte är. Snarare Chicago.  

Det var i alla fall tre stupfulla karlar som körde omkring i en stulen bil. I bilen fanns också ett stulet lamm. När jag läste ordet "boskap" så fick jag snarare ett intryck av att någon rövat bort en hel hjord med tjurar, men man gör väl vad man kan för att hotta upp en rubrik så att den drar blickarna till sig.
De har inte givit någon förklaring till vad de skulle göra med lammet, står det vidare i denna skakande berättelse och man kan ana sig till både satanism och tidelag och annat som inte lämpar sig i tryck. Jag skulle vilja ta del av det polisförhöret i sin helhet.

När man läser sånt här känner man sig något alldeles otroligt intelligent. Nog för att det händer att jag gör mindre begåvade saker emellanåt, gärna i kombination med ett visst intag av alkohol. Men jag har åtminstone aldrig fylle-stulit ett lamm, och det är jag stolt över.

Samtal i arla morgonstund

Härskarteknik i sovrummet:

Jag: Jag har bara haft typ en centimeter säng att ligga på hela natten. Om den här sängen är Afrika så är du det brittiska samväldet och jag ett förtryckt u-land! 
Represent från brittiska samväldet: Skaffa dig en engelskabok! 

Inte konstigt att man är trött när man måste ägna nätterna åt att bekämpa imperialismen. 
Stöd Afrikas folk. Eller nåt.

What if theres no army to stop a big invasion?

Idag skulle Dan och jag porrsurfa på jobbet. Eller, egentligen handlade det om att vi skulle kolla om Dans nya super-förhindra-porrsurf-på-jobbet-filter fungerade, och av någon anledning blev jag försökskanin. Fråga mig inte varför.

Det är inte så lätt att porrsurfa på befallning som man skulle kunna tro. Åtminstone inte om man aldrig gjort det förr. Vi kom helt enkelt inte på några tillräckligt snuskiga www-adresser, så det slutade med att vi fick googla på ordet "porr". Då hittade vi i och för sig desto mer än vad vi trodde var möjligt. Och filtret fungerade som det skulle, så nu är det slut på det roliga innan det ens har börjat.

Det värsta är att jag nu känner mig registrerad som en som försökt porrsurfa på arbetstid, men som misslyckats. Det känns nästan värre än att vara en notorisk porrsurfare, för då är man inte bara en snuskhummer utan till på köpet en ointelligent snuskhummer som inte klarar av att hacka sig genom luckorna i säkerhetssystemet. 
Min förhoppning är att Dan inte kommer att vända det här mot mig i något kritiskt läge. Typ presentera mig med epitetet "amatörporrsurfaren" för någon viktig person, eller avslöja mina misslyckade surfvanor för Magnus strax innan vi ska löneförhandla.

Dan, jag litar på dig :)

Vinet ädla känslor föder

En vinkännares bekännelser:

Miss M: Jag är jättedålig på det här med vin. Jag brukar be dom på systemet att välja någon sort åt mig!
Jag: Jag vet ingenting. Jag kan typ skilja på rött och vitt!
Miss M: Och jag trodde jättelänge att vitt vin görs av gröna druvor och rött vin görs av blåa druvor. Ha ha ha!
Jag: Men...är det inte så då? 
Miss M: Nej. 
Jag: Medvadfan...Det har jag alltid trott. Jag trodde det var ungefär som att bruna ägg kommer från bruna hönor och vita ägg kommer från vita hönor. Menar du att det inte är så?

Min världsbild är rubbad.

Nu är alla små stjärnor

Jag läste en rubrik där det stod Svennis har fått bud från Benfica, men läste det som Svennis har fått en brud från Benfica och tänkte lite slött att det kanske var något afrikanskt land i stil med Burkina Faso och undrade om Svennis varit på någon slags sexresa. Fast det är kanske mer för damer när det handlar om Afrika, karlar verkar mer vilja åka till Thailand och såna ställen för att skaffa sig enkla ligg och svåra könssjukdomar.

Jajaja, jag vet att Benfica är en portugisisk fotbollsklubb, jag var nog bara inte riktigt vaken.

Curses on the backyard, neighbours on the doorstep

Idag var jag på systembolaget. Jag agerar nämligen sträng ordpolis åt vännen Sam Borombon då och då, och får betalt in natura. För att upprätthålla bådas vår heder vill jag nogsamt påpeka att det inte handlar om betalning i form av sexuellt umgänge utan i andra förnödenheter, som rödvin. Det är lite som när Arvid i Utvandrarna tog ut hela lönen i brännvin och därför nästan inte kom iväg till Amerika. Jag har också lite svårt för att komma iväg till Amerika, så där är vi lite lika, Arvid och jag. Men så länge jag slipper gå under öknamnet "Tjuren på Nybacken" gör det inte så mycket.

Jag gillar systembolaget. När man möter folk man känner där är det nästan som jag föreställer mig att det är att möta sina bekanta på en bordell. Lite skamligt och pinsamt, även om båda är där i samma ärende. Det är som om man tror att folk ska tro att man har alkoholproblem bara för att man blir ertappad med inköp av syndiga rusdrycker. Fast det kanske är mer äldre människor som tycker så. Inte för att jag räknar mig till äldre, men jag är ju från landet och där fanns inget systembolag. Tobaksaffären var utlämningsställe och som jag minns det så mumlade folk liksom fram sina ärenden och en påse lyftes ljudlöst över disken. Lite som jag föreställer mig hur det var när man sålde livsmedel svart under kriget. Fast sedan jag lämnade mina hemtrakter så har det faktiskt begåvats med ett systembolag och får väl numera i det närmaste betraktas som civilisation. Det, systembolaget alltså, ligger i postens gamla lokaler och kallas följdaktligen för Flaskposten. Det tycker jag är skitroligt.

Men jag är liksom fast i svunna tider när Sverige var fornstort och ungt och har inte hunnit skaffa mig den där rätta och kontinentalt avslappnade attityden till inköp av alkohol. Jag gillar som sagt systembolaget. Jag tycker det gott kan få vara ett monopol. Jag går till apoteket för att köpa medicin och till systemet för att köpa vin och till macken för att köpa bensin. Jag tror inte jag blir lyckligare om jag hade hittat både Kir och Alvedon bland kylarvätska och hydraulolja på Preem, och fått fråga en finnig 18-årig bilmekaniker om han kan rekommendera något vin som smakar bra till ugnsbakad piggvar med pepparrot.

Var sak på sin plats, typ.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, förkväv i ditt famntag min smärta

Idag gjorde jag en heroisk insats och avlägsnade den fruktade jordärtskocks-spannen med innehåll från min balkong. Egentligen gjorde den inget väsen av sig, och jag hade nästan börjat vänja mig vid åsynen av de ludna knölarna som fridfullt flöt omkring i en organisk soppa. Det var väl kanske inte vad jag vill kalla ett estetiskt inslag, men det gick att leva med.

Min balkong är inte så mycket att skryta med. Jag saknar gröna fingrar, något min mamma bistert brukar påpeka. Själv har hon otroligt gröna fingrar. Det har hon ärvt från sin mamma, som i sin tur har ärvt det från äldre kvinnliga släktingar och anmödrar som gått och vårdat sina pelargoner sedan drottning Kristinas tid. Jag tyckte om att ha trädgård, på den tiden det begav sig. Men jag saknar den där blomkruksgenen. Jag har visserligen en balkonglåda, men jag har rationaliserat bort vårbruket. Just nu består den samlade balkongfloran av 4 penséer, 1 maskros och lite odefinerade gröna blad som säkert kommer att bli något vackert en dag. Samtliga växter har transporterats dit med vinden från grannarnas balkonger. Grannarna har också gröna fingrar. Själv tycker jag att det är generöst av dem att dela med sig. Det tilltalar min snåla småländska själ.

Spannen med jordärtskockssoppan var som sagt inte så vacker, men den hade på något vis blivit en inventarie som jag inte fäste så stor uppmärksamhet vid. Men vid en närmare titt upptäckte jag dock att en koloni bananflugor slagit ner sina bopålar på de angoraliknande jordärtskockorna. En koloni som såg ut att ha en enorm tillväxtpotential. Det var rena bananflugeporren mitt framför ögonen på mig. Och är det något jag ogillar så är det bananflugor. Många undrar var bananflugor kommer ifrån. Det kan jag berätta. De kommer från helvetet och är beredda att ta över jorden. Deras närvaro skall därför inte uppmuntras på något sätt.

När jag läste en kurs i genetik på högskolan för ett antal år sedan berättade läraren varför så många genetiska experiment utförs på bananflugor. Dels beror det förstås på att de är billiga och enkla att föda upp och att de har ett förhållandevis enkelt genetiskt material. Men en annan och starkt bidragande orsak var att det inte finns någon som finner det oetiskt att använda bananflugor i genetisk forskning. De moraliska betänkligheter som man kan anta gäller andra levande varelser är helt enkelt upphävda när det handlar om bananflugor. De har inget existensberättigande. Jag tror att till och med såna där indiska munkar som går med munskydd och sopar marken framför sig för att inte råka ha ihjäl någon insekt av misstag applåderar åt komplicerade och gärna plågsamma genetiska experiment med bananflugor som huvudaktörer. Faktum är att jag tror att klostren är hemliga forskningsstationer där man försöker framställa HIV-virus för bananflugor så att de på sikt ska utrota sig själva.

Nu var inte tanken att förvandla min balkong till ett indiskt munkkloster med hemliga bisysslor, så jag tog mig samman och hällde ut lakvattnet i mina blomkrukor. Det kändes som att det var otroligt mycket näring och jag förutspår att de fyra penséerna kommer att blomma manshöga lagom till helgen. Alternativt dör de av anafylaktisk chock.

Ja, sedan var det bara att förpassa de förruttnade jordärtskockorna till soprummets organiska fraktion. Det var lite slemmigt, men jag har tillbringat nästan ett helt år med att ligga och gräva i olika insjöars bottenfauna, så jag är rätt härdad när det handlar om nedbrytning av organiskt material. 
Några bananflugor försökte hänga med i landsflykten till soprummet, men dom slog jag helt kallsinnigt ihjäl. De har haft sitt roliga. Någon måtta får det vara på utsvävningarna.

Går man på Copacabana har man havet till vänster

När Jenny och jag var på Myrorna i fredags var ju tanken, åtminstone från min sida, att  hitta något att ha på mig på en lite snofsigare tillställning. Som i och för sig inte är förrän i augusti, men det skadar inte att vara väl förberedd när man ska frottera sig med fint folk. Och eftersom min klädstil tenderar att luta mer åt baglady än något annat så finns det en hel del att göra.

Idag fick jag ett reklam-mail från Ellos postorder i Borås. Det stod: Sommarfin till festen! Till sommarfesten passar en lätt klänning eller elegant tunika bäst. Matcha med lätta skor och snygga accessoarer.

Det kändes lite som ett hån. Jag tror inte Pippi Långstrumps gympaskor är något som passar in i ovanstående beskrivning. Dessutom är jag rätt osäker på vad "accessoarer" egentligen är. Räknas en röd partyväska i ekologiskt odlad och Fair Trade-certifierad bomull som en "accessoar" eller är det mer ett politiskt ställningstagande som kommer att reta upp folk och leda till hetsiga diskussioner i baren om arbetsvillkor för bomullsodlare? 

Helt klart är att det krävs lite fler åtgärder när det gäller min så kallade "festgarderob". Hittegods från Villa Villerkulla duger nog inte i längden.  

Dying was a part of life

Som bekant ska vi i järngänget springa Göteborgsvarvet, och det börjar dra ihop sig. Hela fikarummet skälver av adrenalin mellan varven. Man kan nog påstå att vi är ganska laddade. Igår påstod Christian att han skulle genomföra loppet om han så hade 40 graders feber. Man får ta en Alvedon och sen svettas man ut det, sa han iskallt. Fast det tror jag när jag ser det.

Med mindre än fjorton dagar kvar känns det inte som att det går att göra så mycket mer åt formen, utan nu är det mental styrka som gäller. Jenny avslöjade idag att hon lyssnar på en livekonsert med Pink Floyd och låtsas att applåderna mellan låtarna gäller henne när hon springer in på upploppet. Själv sprang jag om en man idag och låtsades att det var Haile Gebrselassie som jag passerade strax innan mållinjen. Med den lilla och ganska obetydliga skillnaden att den här mannen hade vitt hår och promenerade i sakta mak från Netto. Han bar på en påse apelsiner som om den vägde minst 25 kilo. Han påminde faktiskt mest av allt om Billy Halleck i Stephen Kings Förbannelse, då när han gått ner så mycket i vikt att hans inre organ börjar svikta och han är tvungen att tvinga i sig apelsiner för att rätta till saltbalansen. Billy Halleck alltså, inte Stephen King. Och sedan började jag vidare tänka på händelser i Maratonmarschen, där de helt sonika blir avrättade om de stannar. Visserligen har vi i järngänget kaxigt påstått att det inte är ett alternativ som existerar i vår världsbild att bryta loppet, men det där är kanske att gå lite väl långt.

Jag vet inte om skräckromaner är så väldigt bra för den här mentala styrkan som man ska uppbåda. Om man ständigt känner sig förföljd av ondskans väsen (och här syftar jag varken på Magnus eller Christian) blir det nog lätt att man skenar iväg i ett tempo som inte riktigt håller i 21 km. 
Jag tror att det är mer gynnsamt att låtsas att man är med i Forrest Gump.

You were the first to put your hand up and shout "Down with everything"

Jag fick ett av alla såna där miljontals tramsmail med tvivelaktigt innehåll som far omkring som flygande holländare i cyberrymden och som alla ser som sin uppgift att sprida till kreti och pleti. Det här var ett med så kallad "hjärngympa". En av uppgifterna var att räkna alla F i texten Finished files are the result of years of scientific study combined with the experience of years...och sedan skulle man scrolla ner en bit och bli hemskt förvånad över att det var 6 stycken. Det blev inte jag, snarare blev jag förvånad över att folk uppenbarligen inte klarar av att räkna, det var ju inte precis som att man skulle hitta alla F i Gamla Testamentet. 

Men i alla fall, enligt detta mail med tvivelaktig ursprungskälla påstods det att Hjärnan ser inte ordet "of". Ofattbart, eller hur? Alla som räknar 6 F första gången är ett geni.

Det var väl det jag visste. Även om jag kanske trodde att det skulle ta sig uttryck på lite andra sätt än att kunna räkna något fler än ena handens fingrar.

She eases me down, touches me gently

En gammal gubbe mailade mig på dejtingsajten, a k a Det Sociala Experimentet. Så här skrev han:

Skulle ju behöva någon som kommer och lyssnar med mig - på mina gamla skivor.......såsom Ebba Grön....
Din profil - yes yes yes...
För du är ung....och jag är.....:-)
Come on.......kul tanke!

Vad fan, jag har väl egna skivor med Ebba Grön. Resten begrep jag överhuvudtaget inte. Eller, jag kan ju förstås läsa mellan raderna. Men om den näst sista raden skulle vara en hänvisning till en Ebba Grön-text så var den felciterad. Och är man så jävla orkeslös att man inte ens kan förmå sig till att slutföra raderna någon annan förväntas läsa mellan så lär det väl inte finnas mycket krafter kvar överhuvudtaget, och come on, så jävla kul är inte den tanken. 

Eller något sånt, tänkte jag svara. Men jag besinnade mig för stunden.

Letters from the wasteland

Idag har det nästan varit sommar. Dessvärre har jag tillbringat större delen av denna vackra dag inne i ett ridhus. I ridhus råder ett nästan permafrostliknande tillstånd så gott som året om, så jag led inte av värmen i alla fall. Efter många långa timmar i ett mögligt speakerbås lider man snarare av självmordstankar. Eller åtminstone kraftig existentiell ångest. Få saker kan dessutom mäta sig med den känsla av tristess som uppstår när en dressyrtävling börjar lida mot sen eftermiddag, man har tröttnat rätt så rejält på det aktuella programmet och man vet att det ändå är timmar kvar tills eländet är slut och man får åka hem.

Det gäller att ha hög beredskap med spektakulära samtalsämnen för att slå ihjäl all dötid som uppstår. Idag avhandlades bland annat vilken sexuell anomali som var minst önskvärd att ens partner uttryckte önskemål att vilja prova. Det höll ju tanken igång ett bra tag kan jag säga. Sedan kan man avhandla en del sensationellt skvaller, och jag måste säga att hästfolk är ett synnerligen tacksamt ämne i det avseendet. De bidrar med ett och annat precis hela tiden.

Men framåt eftermiddagen tar luften i båset slut och man riktigt känner hur hjärncellerna lägger av en efter en. Man är helt isolerad från omvärlden och har ätit sig igenom hela sortimentet i kafeterian, och därför hamnat i ett läge av abnorm slöhet kombinerat med artificiell rastlöshet på grund av alldeles för mycket kaffe. Det enda man kan göra då är att förse alla människor med föga smickrande och helt ur luften tagna egenskaper och sedan hitta på tänkbara intriger utifrån detta. Ett alternativt tidsfördriv är att säga allt ovanstående med konstig dialekt, typ "stockholmare på valium" eller hittepådanska.

Allt detta utspelar sig och avhandlas i mustiga ordalag under tiden som mikrofonen står i läge "av". Hittills har jag aldrig fumlat och låtit mina privata tankar kring huruvida person X ägnar sig åt sodomi dåna ut i högtalarsystemet. Eventuellt är det bara en tidsfråga innan detta blir verklighet, men den dagen, den sorgen.

Inte ja men inte nej, inte bra men helt okej

Idag har jag varit i Malmö och proffs-shoppat med Jenny och Smilla. När man proffs-shoppar i Malmö åker man först till Myrorna på Ystadsvägen, sedan hämtar man ny kraft på Subway innan man sätter kurs mot Myrorna på Södra Förstadsgatan. Sedan har man allt man behöver.

Idag intalade vi oss att vi skulle hitta ett vuxet tema. Anständighet och mognad skulle prägla våra inköp, men det stupade omgående när jag hittade ett par gymnastikskor i orange och gult som i princip skulle kunna ha tillhört Pippi Långstrump. Så det blev ingenting av med den saken idag, men det går ju fler tåg. Både dit och hem.