Jaha, vintertid, snart november

Jaha, där rök ännu en helg. Snart är det fan i mig november, det är helt galet. Och nu är det ju också såkallad vintertid. Gillar ju egentligen den helgen när man ställer om, först ska man gå och lägga sig på lördagen och så kommer man på att klockan "egentligen" är (eller kommer att bli) en timme mindre än vad den visar, och då kan man ju antingen unna sig att vara uppe lite längre, eller njuta av att gå och lägga sig riktigt tidigt. Jag är ju Team Gå Och Lägga Mig Tidigt, så det är ju inte så svårt att gissa vilket alternativ jag väljer. Och sen vaknar man i det man tycker är sin vanliga tid, utsövd eftersom man gått och lagt sig riktigt tidigt, och då är klockan en timme mindre än den brukar vara. Tycker man hinner med massor den där sista söndagen i oktober? Själv hann jag med att äta frukost, läsa lite tidningar, powerwalka en mil, sätta deg till brödbak, städa hönshuset samt åka iväg och sköta om och rida Lille P, allt innan lunch. Sedan var det mest fokus på världscuphoppningen från Lyon (där Wilma Hellström var en av endast sex felfria!) och damernas handbollsmatch mellan Sverige och Tjeckien (där Sverige spelade mindre bra jämfört med fredagens match där Tjeckien fick storstryk, nu blev det oavgjort).  På fredag börjar EM, det blir spännande. 

Annars hände det väl inget speciellt i helgen tror jag? Hade lite ambitioner att flytta ved, men det stannade vid just ambitioner. Ska göra det idag istället eftersom jag inte har någon tid att passa annat än när bibblan stänger, måste lämna tillbaks en bok som är sista lånedagen idag och den går inte att låna om. Min man var flitig och höll på i källaren, oklart med vad. Hans senaste är att han ska bygga en säng som ersättning för bäddsoffan som försvann från hans Pojkrum™. Det har han sysslat med i evigheter nu, fast med en massa avbrott för annat. Det är ungefär som vanligt med andra ord: först är det en lååång transportsträcka  där inget händer, men sedan påbörjar han i stor stil, tills han kommer på att han ska/vill/måste prioritera att göra något annat och så övergår han till det istället och sådär håller det på i en neverending story. Summan av kardemumman: en massa halvfärdiga projekt (samt en massa stök). Enligt mig gör han också saker och ting onödigt omständligt. Vet inte hur många timmar han har ägnat åt att till exempel bygga lådor i trä som han ska ha saker i, istället för att bara åka till fucking Biltema och köpa några djävla förvaringsboxar. Eller som nu: bygga en säng. Aja, det blir väl bra någon gång...förhoppningsvis.

Lille P v 43

Veckan med Lille P har varit bra, tycker jag. Känns som att vi lär känna varandra lite mer för varje gång vi träffas. Han har lite integritet, låter sig inte helt oreserverat låter sig kelas med och han kommer inte fram självmant i hagen. Däremot står han numera still och låter mig gå och hämta honom. Alltid något. Han gillar inte att bli borstad på bringan och bogarna och ibland vill han inte lyfta framhovarna utan diskussion, men i övrigt går det bra att hantera honom i stallet. Ridningen fungerar bra utifrån den nivå han är på. Rider honom bara i skritt och trav för det är ungefär vad han orkar med just nu, han blir rätt fort trött i huvudet har jag märkt. Jag funderar på galoppen, hur jag ska lägga upp den. Han har varit iväg på inridning i våras, och jag har fått se ett filmklipp där han galopperar med ryttare, så någon gång har han ju bevisligen gjort det. Så kanske att det är läge att i alla fall testa snart bara för att se om han så att säga fattar galoppen (höhöhö). 

Ägaren berättade att de ska ta in djuren från en jättestor hage på andra sidan vägen om några veckor, och sen kan man rida där. Den är väldigt kuperad, så det blir nog bra träning. Hoppas det går bra. Lille P är helt obrydd med att vara ensam i stallet och på ridbanan, men att lämna själva gården kan ju vara något annat. 

Ingen ridning på ridskolan idag för det är teorivecka. Ska KANSKE åka dit imorgon kväll, för då är det en clinic där ridlärarna rider, och det är ju alltid kul att kolla på. 

Utan hänsyn

Har läst Utan hänsyn av Marianne Lindberg De Geer. Det är en fortsättning på Tvära kast som jag läste för ett tag sen och tyckte mycket om. Den här handlar om detta:

Vad betyder det att skriva en dagbok som andra får läsa? Hur sant kan det bli? Kanske berättar just den här inte alltid vad som varit just de här dagarna, istället har den kommit att driva fram minnen av händelser som påminner om liknande situationer, nåt jag sett eller hört. Läst. Kanske väller mellan raderna fram en längtan efter det som aldrig blev? Som, vart tog bästa vännen vägen? Eller nästbästa? Varför är vänskap så svårt? Hur kom det sig att relationerna till andra blivit som de blivit? Är allt mitt eget fel? Mammas och pappas? Genernas? Är andra så intelligenta som dom verkar? Är jag så dum? Vad är egentligen lycka? Vågar man skriva om sin sexuella längtan, om vart den tog vägen? Går hela världen som vi mot sitt slut, inte bara min?

2021 dör ett par av mina viktigaste vänner. Lars Norén i januari och i oktober Lars Vilks. Hur står man ut med att förlora så mycket? Vänner, kärlekar? Samtidigt med kroppens vitalitet? Och ändå trava vidare? Lyckan att se barnen växa upp och bli självständiga. Våga lyssna till deras upplevelser från barndomen och stå ut med insikten om att du kunde gjort annorlunda?

Jag gillade den här också, mycket. Älskar det vardagliga med middagar, fotboll, oro för barnen etc, men också det i min värld nästan lite exotiska livet med konsten och kulturen. Gillar ärligheten och uppriktigheten i språket, gillar nästan allt. Möjligen att vissa delar tar lite väl mycket plats med långa citat och grejer, men på det stora hela var det en härlig läsupplevelse. Den får fyra Champions League-matcher av fem möjliga.

Nu får det väl ändå vara nog

Idag var det en grej på jobbet som skulle firas, och av den anledningen bjöds det på smörgåstårta. Det är ju en trevlig gest, men just nu känner jag att det här kan eventuellt ha varit sista gången i hela mitt liv som jag åt smörgåstårta. Jag tycker inte ens att det är är särskilt gott, men ändå sitter man där av hävd och tuggar i sig ett helt berg av vitt bröd och majonnäs så fort det vankas lite festligheter. 

Mår nu som jag förtjänar, dvs lite illa. Och då tog jag ingen stor bit och åt inte heller upp hela. Känner mig som en orm som slukat en buffel eller nåt. På tal om det så såg jag en jätterolig bild på Instagram där nån hade fejkat en Aftonbladet-rubrik med först nyheten att den från Skansen förrymda kungskobran Sir Vääs hade hittats och därefter nästa rubrik: Edward Blom försvunnen och så en bild på en orm som såg ut att ha svalt en hel folkvagnsbuss. Det var kanske lite taskigt mot Edward Blom. Fast roligt. Kan dock inte hitta den nu så den var kanske för rolig för Instagram?

Till stallet istället, v 43 2022

Blev helt orimligt glad igår när jag såg att jag skulle få rida Köttbullen, det kändes som att jag var 10 år och fick min älsklingsponny. På ridskolan där jag red som barn så fanns det ett litet kontor med en lucka ut mot stallgången, och där satt ens allsmäktige ridlärare och delade ut hästar till ridsugna barn efter principen "först till kvarn". Det första man gjorde när man kom till stallet var att springa till den där luckan och lägga sitt lilla ridspö på golvet framför för att markera sin plats i kön, och sedan gjorde man väl annat, typ hängde i stallgången eller tittade på när andra red, tills ridläraren dök upp. Jag bodde svinlångt från ridskolan och mitt ridspö hamnade därför nästan alltid i slutet av raden, vilket gjorde att jag i princip aldrig fick rida de mest populära hästarna. MEN sen tycker man ju olika, så det som är en persons älsklingshäst kan ju nästan vara en annan persons mardröm. Sen hade man väl inte heller några såna pretentioner som barn utan var glad bara man fick rida. Minns det i alla fall inte som ett problem. 

Jag hade ju i alla fall "önskat" Köttbullen men hade inga större förhoppningar om att jag skulle få henne för hon går ju rätt mycket barn- och funkislektioner och det är ju generellt ingen bra idé att ha vissa hästar som går jättemånga lektioner och andra nästan inte alls. När jag var 20+-ish och började rida på min nuvarande ridskola så var systemet att man fick välja en häst som man hade två gånger och sedan bytte man. Den som valde först åkte sedan längst ner på turordningen och fick välja sist nästa gång, vilket innebar att man kunde vara hyfsat säker på att få en häst man gillade så länge man var befann sig på övre halvan av turordningen, men sen blev det mer och mer riskabelt ju längre ner på den listan man befann sig. Mardrömmen var när ridläraren med myndig röst sa XX MÅSTE GÅ, för då visste alla att det var en häst som inte hade gått tillräckligt eller inte alls de senaste dagarna och därför med största sannolikhet hade stått och laddat upp sig och då kunde vad som helst hända, och det var ju sällan någon erbjöd sig frivilligt att rida just den hästen (det fanns väl en anledning till att den inte hade gått) och var man då den sista att välja så fick man inte välja utan då fick man ta XX vare sig man ville eller ej.
På den tiden gick hästarna inte alls ute i hagen på samma sätt som de gör idag. Tror de var ute i någon paddock på förmiddagarna (och misstänker tyvärr att det inte alls hade så mycket med deras välfärd att göra, utan mer för att det skulle vara enklare för personalen att mocka), sedan togs de in och sadlades så att de skulle vara färdiga till första lektionen. Sedan stod alla hästarna sadlade i sina spiltor tills sista lektionen var slut på kvällen, oavsett om de gick en eller fyra  lektioner eller inga alls. GUD vilken skillnad det är mot nu när alla hästar står i box, går i hage hela dagarna och det är en självklarhet att man gör i ordning sin häst innan och efter man ska rida. Förr var det också alltid något av en mardröm att rida första lektionen efter jullovet, för då hade hästarna också stått inne och laddat upp sig och det var mer regel än undantag att någon häst flög i luften och drog med sig halva gänget på en skentur. Tror också man fodrade mycket mer slentrianmässigt med kraftfoder på den tiden, kvällsfodringen förr bestod t ex  bara av havre och det skulle väl ingen drömma om att ge idag. Så kanske inte så konstigt att de var laddade och på tårna.

Hur som helst. Fick som sagt Köttbullen och återseendets glädje var kanske inte helt ömsesidig, hehe. Märktes att ingen ridit henne ordentligt på ett tag, för hon var inte hundra procent samarbetsvillig. Tror dock att hon är brunstig så det kan säkert spela in. Sen red vi också en övning som inte riktigt passade henne, markarbete med bommar i olika serier och sedan skulle vi försöka flytta lite i sidled efter den sista bomserien. Hon behöver mer övergångar och arbetet på böjda spår för att lossna, men men. Var ändå härligt och hon gjorde vad hon skulle, om än inte med någon överdriven entusiasm. Efteråt var hon löddrig av svett, så lite ansträngning från hennes sida var det ju ändå. Ska inte heller säga att jag var sval och oberörd, hehe. 

Nu är det teori nästa vecka. Har anmält mig till en dressyrkurs torsdag och fredag, det var egentligen den nya ridläraren som slutade hastigt och lustigt som skulle ha den, men nu blir det väl någon annan. Den blir i alla fall av, det kollade jag igår. Idag ska jag rida Lille P. Soliga gnägg från hästbloggaren. 

Hej och hå

Bestämde mig ju tidigare i veckan för att jobba hemifrån om torsdagarna ett tag framöver, men idag blev det inte så p g a att jag kom på att jag hade en tid hos Laserkvinnan efter jobbet. Laserkvinnan huserar i en by ungefär 2 mil från stan och är jag PÅ jobbet tar det 20 minuter att åka dit, för då är jag så att säga på rätt sida stan. Är jag hemma tar det 45 minuter. 45 minuters bilfärd är rätt drygt om ni frågar mig och även om den totala tiden blir densamma så känns det på något sätt mindre drygt att dela upp det i 25 + 20 minuter. 

Efter mitt besök där så hinner jag vara hemma i en knapp timme innan det är dags att ge sig av till stallet. Såna här dagar är fan inte optimala, men nu får man bita ihop och gilla läget. Är nyfiken på vilken häst jag får! I den här gruppen fick man nämligen skriva önskehäst på tavlan, och det gjorde jag eftersom jag uppenbarligen inte blir äldre än 12 år. De andra i Torsdagsgruppen har redan sina favorithästar, så de skrev inget och då var det tydligen underförstått att man fortsätter med den man har. Efter moget övervägande önskade jag Köttbullen, även om Trotjänaren ju var väldigt trevlig att rida. Men Köttbullen har ändå en särskild plats i hjärtat! Nu tror jag inte det blir så, för det är ju fler som vill ha Köttbullen, inte i vuxengrupperna såklart, men det är ju barngrupper också och i alla fall en av dom är samtidigt som vår. Så vi får väl se hur det blir med den saken. 

Har av olika skäl haft det rätt så påfrestande ett tag, och igår hade vi dessutom tillsynsbesök på jobbet, vilket vi har två gånger per år. Då kommer det bistra tjänstemän från myndigheter och grillar en in till benen och kräver objektiva bevis på hur man lever upp till lagstiftning och andra krav, och efter ett sånt besök så är man rätt mör. Eller i alla fall jag som ska föreställa vara såkallat ansvarig för sånt i vår verksamhet. Så det blir nog bra med lite laser idag för det känns som att axlarna har krupit upp till öronen och fastnat där även om allt gick bra. Men jag lever rätt ofta med känslan att bara vara en tillsynsrapport från att få skaka galler på Hinseberg på obestämd tid, och det tar på krafterna kan jag berätta. 

Igår när jag kom hem, flera timmar efter att min normala arbetstid slutar, så var jag verkligen helt slut som artist. Hade mest av allt lust att gräva ner mig i soffan och tillbringa hela kvällen med att titta på Skilda Världar eller något annat relativt intelligensbefriat, men präktiga jag (eller åtminstone kände jag mig rätt präktig efteråt) tog istället ut hundarna på en promenad, körde ett pass fysträning samt städade badrummet innan jag till slut landade i soffan med Marianne Lindberg De Geers dagbok som jag för närvarande läser med stor förtjusning. Älskar kombinationen av det extremt vardagliga när Marianne och Carl Johan äter blåbärspaj, tittar på fotboll och oroas för corona, och det för mig extremt främmande och avlägsna livet med kultur och konst som jag aldrig kommer att leva. 

Snart är det helg och som jag längtar efter den. Även om det innebär omställning till vintertid eller normaaaaltid som det tydligen heter (kommer dock aldrig att acceptera det uttrycket). Har jobbat rätt mycket och med rätt slitiga saker, så nu vill jag BARA. KUNNA. TA. DET. LITE. LUGNT. Men det är tydligen svårt att få till i detta livet. 

Schack matt

Hörde precis en vuxen människa säga att hen inte kunde spela schack. Är helt förstummad, hur kan man inte kunna spela schack? Alltså, att vara BRA på att spela schack är ju en sak (en helt annan sak för att vara korrekt), men det hör väl ändå till allmänbildningen att veta hur pjäserna går? Eller är det jag som är problemet här? 

Vi tar en titt

Vi tittar på händelseutvecklingen. 

Can you imagine

Igår morse när jag var ute med hundarna konstaterade jag att det var uppehåll och 13 plusgrader. Klädde mig därefter och trampade hurtigt iväg de tre milen som utgör hälften av min cykla-till-jobbet-dag. Kom cirka halvvägs och sen började det dugga lite lätt. Övervägde om det skulle vara mödan värt att stanna och kränga på sig regnställ, men tänkte sorglöst att "det slutar nog snart". Det gjorde det såklart inte, utan snarare förändrades från dugg till ös men då tänkte jag (lite mindre sorglöst) att jag var ju ändå snart framme så det var ju inte lönt att stanna för att kränga på sig regnställ NU. Snart är ett relativt begrepp, men utöver det så var jag ju redan blöt. Kom fram i skick som en dränkt katt, men har efter 20+ års anställning samlat på mig diverse ombyten, så det var ju bara att kränga av sig det blöta och hoppa i något annat. Byxorna hängde på elementet hela dagen men var ändå inte torra när jag skulle hem så jag fick cykla hem i mina ombyteskläder med blöta byxor i en påse, ungefär som ett dagisbarn som har kissat på sig och fått låna något ur kvarglömt-lådan. Lagom förnedrande känsla, hehe. 

Hade ju såkallad hemmakväll igår eftersom jag avbokat min ridning pga hopp-olust. Tittade ikapp på Tunna blå linjen istället. Älskar den, har börjat se-om säsong ett parallellt med att jag tittar på säsong två. I övrigt fixade jag ett vedskydd med hjälp av kompostgaller eftersom Laban stjäl minst ett vedträ om dagen för att sedan lägga sig på hallmattan och flisa sönder det till atomer. Är så trött på att mötas av en hallmatta som är impregnerad av bark och sågspån när jag kommer hem, och det är dammsugaren också. Hoppas bara att han inte får för sig att bita sönder något annat bara för att möjligheten att tugga ved försvinner. Röjde också upp i ett hörn av matrummet där vi av någon anledning tryckt in en massa bös och där det nog inte blivit dammat sedan Gustav Vasas intåg i Stockholm (1523). Tränade ett pass tabata och kände mig allmänt präktig. 

Min man sa att han var tvungen att gå och lägga sig tidigt för han hade bokat tvättstugan klockan 07.00. Trodde han hade tappat det, men då handlade det om att han skulle göra ett eljobb i en tvättstuga i ett hyreshus i stan och  därför måste vara på plats 07.00 så att ingen annan hann komma och börja tvätta. Han börjar alltid 07.00 men eftersom firman han jobbar på och utgår från ligger i byn så räcker det att han lämnar hemmet cirka 06.58, men nu var han alltså tvungen att åka redan 06.30-ish som en vanlig dödlig. Själv har jag kört bil idag och kommit fram till jobbet både varm och torr. Allt är relativt här i världen. 

The magkänsla is something to have

När jag inte trodde att det skulle bli något medrytteri på Lille P så funderade jag ju på att svara på en annan annons om "medryttare sökes" som på pappret verkade helt rätt, men där jag ändå fick en magkänsla som sa att det inte var det. Annonsen lät ungefär så här: Medryttare sökes till grov maxad D-ponny 1 dag i veckan. Han är under igångsättning/tillridning och har stor potential till att bli en fin dressyrhäst så ett plus om du är dressyrintresserad. Vid intresse, skriv och berätta om er själva...osv.

Det skulle kosta 500 per månad, och det här med att betala för att vara medryttare, alltså hjälpa till att ta hand om någons häst, är ju något som har stötts och blötts i diverse hästrelaterade forum och Facebookgrupper i eviga tider. Det finns i huvudsak två läger: de som ser det lite som att det är en stor ynnest att få lov att rida någon annans häst, och/eller tycker att vadådå, det kostar ju att gå på ridskola så varför skulle inte detta också kosta? Och så kan de orera i evigheter om vad det kostar att HA häst och att medryttaren ju sliter på sadlar och förbrukar el och Gud vet allt. Den andra sidan ser det mer som att medryttaren ger en avlastning/lediga dagar, och att det är en win-win-situation som inte ska eller behöver kosta för utgifterna har man ju oavsett, det är avlastningen/hjälpen man är ute efter. 

Sen finns det de som kanske egentligen hör till den senare gruppen men som av bitter erfarenhet har fått inse att man måste ta betalt för annars kommer inte medryttarna som avtalat, och så kanske det är? Har faktiskt ingen aning om hur folk, i det här fallet medryttarna som kommer lite som de behagar, resonerar. För mig är det självklart att om jag har åtagit mig att göra något så gör jag det om jag så är halvdöd, men uppenbarligen är detta inte en hederssak för alla och envar, utan en deprimerande mängd hästägare vittnar i otaliga diskussionstrådar om att det endast är när man tar betalt som man kan lita på att medryttaren faktiskt kommer. 

Jag personligen tycker det beror lite på situationen, kan absolut tänka mig att betala en slant för att få rida en välutbildad häst eller en häst med potential. Men om det handlar om lite skogsmulleridning och mockning för att nån annan inte har tid eller möjlighet så är jag väl inte riktigt lika sugen om jag ska vara ärlig. Älskar visserligen att mocka och pyssla i stall och har sagt i många år att när jag blir pensionär då ska jag banne mig vara i stallet en dag i veckan och bara hjälpa till med sånt. 

Åter till den här maxade D-ponnyn med potential. 500 i månaden för att vara medryttare en dag per vecka kan jag ju tycka är lite på gränsen, speciellt som att det inte direkt framgick vad det fanns för ridmöjligheter (alltså tillgång till ridbana eller ridhus), men som sagt, en femhundring hade jag väl ändå kunnat tänka mig att betala om det kändes rätt i övrigt, och en gång i veckan var ju ändå rätt lagom (tänkte jag DÅ, det var alltså innan jag fick svar från Lille P:s ägare). Och det lät väl ändå som att detta var någonting som skulle kunna passa mig som handen i handsken, eller hur? Men kände ändå lite njaaaa?, kanske mest baserat på att den här personen som ägde hästen hade sin "medryttare sökes"-annons både på Hästnet och i en Facebookgrupp, och då hade hen olika namn på de två ställena. Behöver såklart inte betyda någonting alls, men samtidigt...ändå lite märkligt? Ja, men sen hörde ju Lille P:s ägare av sig och resten är väl historia nu. 

Såg av en händelse samma häst, den maxade D-ponnyn med potential alltså, i en ny annons häromdagen där ägaren nu sökte medryttare upp till 4 dagar i veckan. Prislappen var höjd till 1000 kronor och (ungefär) så här stod det numera i annonsen: Han är under igångsättning/tillridning och har stor potential till att bli en fin dressyrhäst (ej utbildad) så ett plus om ni är dressyrintresserade. Han kan förmodligen också bli superduktig på terränghoppning. Jag ser helst att medryttaren är över 18 och har flerårig erfarenhet av hästar. Han kan testa genom att backa, gå skänkelvikning och ibland även stegra när man driver framåt, och därför är det viktigt att du som ryttare är lyhörd, bestämd och kan avleda när han försöker sig på något. I övrigt är han en underbar häst med en unik personlighet. 

Jomensåatteh...cirka där dog väl mitt intresse för gott, lycka till att hitta någon som är sugen på att betala 1000 kronor i månaden för att rida en istadig och outbildad ponny, där ska man väl nästan ha betalt för att rida till och utbilda hästen kan jag ju tycka. Plus att hela annonsen andas okunskap, har aldrig hört talas om att man säger att en häst går i skänkelvikning för att testa sin ryttare, snarare handlar det väl om att hästen stannar och står och tvärar för att den inte vill gå fram ordentligt. Men det är ju inte samma sak som skänkelvikning om ni frågar mig. Det är ju också lite väl mycket "stor potential" och "kan förmodligen bli" för någon som inte ens verkar vara ordentligt inriden.

Såg sedan att ägaren hade flera annonser på Hästnet, en med rubrien "Intressekoll" där hen "funderade på att låna ut sina hästar, 6-12 månader i första hand, längre om allt känns rätt". Förutom D-ponnyn var det även en travare. Så här lät det om dom nu:

Snälla vid hantering, men inga nybörjarhästar. Ponnyn går att rida men testar gärna om han kan slippa arbeta. Detta gör han genom att backa eller gå skänkelvikning och även stegra sig när man driver honom framåt. Har dock aldrig stuckit för en. Riden i alla gångarter men inte utbildad. Kan man motivera honom till träning så slutar han med dumbeterna. Med ledare kan även barn rida honom. Travaren har tidigare blivit riden men tanken var att köra in henne på nytt igen då det förmodligen är det hon gillar bäst. Båda har potential för dressyr. 

Och någonstans där kände jag väl att PUH, vilken djävla tur att jag inte hörde av mig. Sen får jag väl ändå tro om mig själv att jag hade backat ur om verkligheten visat sig vara i paritet med känslan jag fick av att läsa annonsen/annonserna, för det känns ju verkligen som att de skrivits av person som liksom tappat greppet. Förvisso ärlig, det får man ju ändå ge hen. Men allting andades ju ett desperat sökande efter en lösning på problem som ägaren inte själv förmådde att reda ut. Misstänker, förutom hästproblemen, att det även finns ekonomiska problem, för utöver sökande efter medryttare eller folk som vill "låna" hens hästar så fanns även annonser där hen sökte jobb i stall samt erbjöd sig att passa folks djur. Sen är det ju inte på något vis brottsligt att be folk om hjälp, det är inte det. Är mest bara glad att jag inte blev insyltad, och tacksam för att det är ordning och reda med Lille P:s ägare. 

Ännu en helg som gick

När jag var ung, ungefär samtidigt som Jesus red in i Jerusalem på en åsna, så var en helg där det inte hände någontings speciellt i det närmaste att jämställa med ett öde värre än döden. Nu är en helg där det inte händer något speciellt ungefär det göttaste man kan tänka sig. Med man avses jag, undertecknad, yours truly, en person som inte är speciellt social och som inte har något större behov av att ge sig ut och mingla och vimla i människobyn. 

Så här var min helg: Egentligen skulle jag och min dotter och eventuellt också min man, gå en bit av Skåneleden på lördagen, det hade vi planerat sedan rätt lång tid tillbaka. Men så fick min dotter förhinder och min man var allmänt stressad över livet, och jag kände att Skåneleden ligger kvar till en annan gång. Gick i skogen med hundarna (1,5 mil) och kände mig rätt duktig. Kom hem, tränade ett pass pilates och kände mig ännu duktigare. Städade hos hönsen och fixade lite med veden, sedan låg jag på soffan och läste resten av eftermiddagen. Håller på med Marianne Lindberg De Geers senaste dagbok, den är 600 sidor lång och fascinerar mig. 

Igår gick jag upp, gick en mil i skogen med hundarna, sen åkte jag iväg till Lille P. Kom hem vid halv två och hann se världscuphoppningen från Helsingfors från startnummer 20 och framåt. Så kul med seger för Angelica Augustsson-Zanotelli! Blev helt till mig och vrålade rakt ut att JAAA, DÄR SATT DEN!!! som om jag vore halvt bindgalen. Eller i alla fall tyckte nog min man att jag var det, han är nämligen inte den som hetsar upp sig över det idrottsliga. Möjligen om det är handboll och final i VM eller EM eller OS och sådär asspännande som det bara kan vara i handboll, där allt kan avgöras på några få sekunder. Men han sitter liksom inte som jag på helspänn varje sekund som om det vore engagemanget och agerandet i tv-soffan som avgjorde matchens öde. 

Sen läste jag och kollade lite på tv och bakade bröd och kokade ägg och lagade mat och sånt där som jag  normalt alltid gör på söndagseftermiddagarna. Avbokade min ridning, eftersom det är hoppning idag och jag är verkligen inte sugen på att hoppa (trots att jag tittat på världscupen) i allmänhet och i synnerhet inte på Ettan. Hon är för oerfaren och jag är för ovillig, det blir nog ingen bra kombination. Och nu när jag rider i den andra gruppen på torsdagarna (där man bara rider dressyr) plus att jag även rider Lille P tre dagar i veckan så känns det ju inte lika mycket som att det är hela världen att skippa ett pass, även om det är med Bästa Måndagsgruppen™. 

Fick sedan boka om min fjärde covid-spruta för hundrafemtioelfte gången. Först tog jag bara en tid som jag tänkte passade. Men sen var det samtidigt som min man skulle åka till Stockholm, så då kände jag att jag inte ville riskera min Heliga Egentid med att eventuellt bli sjuk (fick ju en dag med 39 graders feber i present av spruta nr 3). Bokade därför om den till ett nytt tillfälle som nog var som i förra veckan, men då skulle jag ju börja rida i min nya grupp dagen därpå och då ville jag inte börja med att avboka, om det nu skulle visa sig att jag skulle bli sjuk igen. Så därför bokade jag om den till någon gång i november, men då kom det väl en kallelse till ett obligatoriskt jobbmöte som jag var tvungen att vara med på och som inte gick att flytta, så då fick jag väl för fan boka om IGEN. Bäää. Nu har jag en tid den 10 november, vi får väl se om det håller. 

Så sjukt att det är NOVEMBER nästa vecka? Har bestämt mig för att jobba hemma en dag i veckan nu under vintern, lite på grund av att det generellt är för djävla DYRT att köra bil just nu när dieseln ligger på 28 kronor litern, dels på grund av att jag tycker det är asdrygt att köra in till stan fram och tillbaka TVÅ gånger per dag som det ju kommer att bli på torsdagarna framöver. Det var det som var bra med drop-in-ridningen, för den låg ju på en tid så jag kunde ta det direkt efter jobbet, men så länge har jag inte lust att jobba på torsdagar bara för att vara kvar i stan tills ridningen börjar. 

På måndagarna har jag ju min cykla-till-jobbet-dag så då behöver jag inte lida av köra-fram-och-tillbaks-till-stan-syndromet, men det blir lite väl tight att cykla på torsdagen. Vi börjar ju 17.45 och jag vill gärna ha en halvtimme på mig att fixa i ordning hästen, vilket innebär att jag måste åka hemifrån senast 16.45 och cyklar jag och ska jobba 8 timmar så kommer jag inte hem förrän runt 16.00 och då blir det rätt stressigt att både hinna med hundar och äta och byta om och kanske också sitta ner och ta det lugnt en sekund? 

Vi har en kvart om dagen som vi ska ta ut som kompensation för att någon har bestämt att vi förväntas vara tillgängliga en kvart av vår lunch, och jag brukar ta ut mina kvartar på min cykla-till-jobbet-dag så jag slutar i vanlig tid även om jag kommer en timme senare (alternativet är ju att gå upp en timme tidigare, men det finns ju en gräns för det även för mig), för då kommer jag också hem i rimlig tid, detvillsäga runt tre. Funkar bra på måndagen eftersom jag inte behöver åka till stallet förrän 18.30 (inget ont som inte har något gott med sig), men jag har ju inte kvartar att plocka för två dagar i veckan så då får jag helt enkelt lösa det på annat sätt. Testar nu med jobba-hemifrån-konceptet, som jag ju egentligen inte gillar så värst mycket, men en dag i veckan ska det väl ändå funka? Den som lever får helt enkelt se.

Lille P v 42

Har nu fått rätt så bra flyt med mina dagar med Lille P, tycker jag. Förra veckan kändes det litegrann Åh nej, vad har jag gett mig in på? men nu tycker jag att jag har fått bra snurr på upplägget. Till exempel att jag inte ska försöka klämma in hundpromenad innan stallet, för då känns det stressigt, utan först hem, ut en snabb runda med hundarna i trädgården, iväg till Lille P och SEN kan jag gå promenad i lugn och ro. Än är det ju hyfsat ljust, men nästa helg blir det vintertid och jag vill ta höjd för att kunna hinna med det mesta i dagsljus. Finns visserligen belysning till ridbanan (lyxigt), men när elen är dyr och solen gratis så är det ju ändå ett enkelt val. 

Hur går det med ridningen då? Jomen inte så tokigt. Följer ungefär samma upplägg varje gång, dvs longering i skritt och trav kanske 10 min, sedan kanske 10 min uppsutten skritt på lång tygel, sedan lite arbete med volter och serpentiner i skritt, därefter lite trav och så avslutar vi såklart med skritt på lång tygel. Allt som allt kanske 20-25 minuters ridning. Hittills har han varit väldigt obrydd. Sen den gången då han testade att stanna och backa och fick smaka lite spö så har han inte försökt med det något mer (peppar, peppar, no jinx osv). Idag testade han kanske att prova att springa ifrån det jobbiga (eller så var han bara allmänt pigg), men det var egentligen bara att han taktade några steg, sen var det bra med det. Tycker han går rätt stadigt, såklart inte i form men ändå så att han har lite egen balans. Och helt cool med omgivningen, bryr sig inte om trafik (gården ligger utmed en väg som visserligen inte är jättetrafikerad, men dock trafik), bryr sig inte om ifall djuren i hagarna runt ridbanan börjar flänga omkring, bryr sig inte om att han är ensam, bryr sig inte om att det blåser. Helt enkelt en Cool Kille. Hoppas det fortsätter på den inslagna vägen. 

Senaste nytt

Här kommer senaste nytt.

Till stallet istället, v 42 2022, pt 2

Igår var jag och red i min nya grupp! Kände alla utom en som inte var där igår men som jag säkert vet vem det är. Fast Häxan räknar jag i och för sig inte till min bekantskapskrets, mer om det sen. 

Fick en av ridskolans trotjänare som jag trots det aldrig har ridit förut eller känt något sug efter att prova eftersom han är så stor. Nu får jag ju rida stora hästar vare sig jag vill eller ej, så det var bara att greppa ryktborsten och se glad ut. Trotjänaren har också rykte om sig att vara tung och seg, men det är jag ju van vid och jag rider hellre en som är tung och seg än en som är nervös och stirrig. 

Tänk på att Trotjänaren är en rymmare, varnade en i gruppen mig och jag bara jaja, det är lugnt för jag hade ju bundit upp honom i boxen. Hade precis kratsat ena bakhoven när han plötsligt bara försvann och det enda jag fick tag på var hans svans. Boxdörren (som är en sån där skjutdörr) var kanske öppen en halv decimeter men han bara körde in mulen där och pressade sig ut, och det TROTS att han var uppbunden. Uppenbarligen hade han lärt sig hur man tar sig loss från ett säkerhetsgrimskaft, eller så var det något fel på just det grimskaftet. Oavsett vilket så befann sig Trotjänaren i rask marsch på mot höbalarna längst ner i stallgången, och jag fick halvspringa efter hållandes i några tagelstrån på hans svans (som om det skulle göra någon nytta) på ett mycket ovärdigt sätt. Det var ju en bra start, NOT. Men han lät sig infångas och återföras och sen fick jag fixa resten med helstängd boxdörr. Det gillar jag inte riktigt, för såna där skjutdörrar har ju någon slags låsmekanism i form av en metallbåge som faller ner när dörren är helt stängd och sen kan man inte öppna den inifrån. Inte så att jag är rädd för att bli inlåst och få tillbringa hela natten i stallet, för det är ju alltid folk i stallet, men det är ju inte så lite förnedrande att stå där och behöva ropa Hallå...kan någon släppa ut mig?, been there, done that. 

Ridningen gick faktiskt bra! Jo, han var tung och seg, men det lossnade efter ett tag och då blev han mjuk och riktigt trevlig att arbeta med. Vi red en övning som gick ut på att man travade längs med fyrkantsspåret och på vissa ställen skulle man vända in mellan bommar på medellinjen, göra halt och rygga. Vet inte vad det är med ryggning, men det verkar inte vara något man tränar längre? När jag var barn och red på ridskola så var det mer eller mindre standard på varje lektion att alla skulle göra halt på spåret och rygga fyra steg. Eller jag minns det som att det alltid var fyra. Vet inte varför man inte gör det längre? Ryggar alltså. Hur som helst så gjorde vi det igår och det kändes som en nyttig övning. Trotjänaren skötte sig bra och det var faktiskt väldigt roligt att för en gångs skull få rida en skolad häst. De senaste åren har det ju mest handlat om tjuriga och/eller lata ponnyer (Bulldozern, Pojken, Köttbullen) eller mer eller mindre outbildade unghästar (Jättinnan, Travaren, Ettan, Lille P). Så det var ju kul med en häst som så att säga bara gjorde jobbet (om än inte frivilligt) och att jag fick känna att jag faktiskt KAN rida, hehe. 

Häxan var ju där, som sagt. Jag hälsade lite svävande sådär som jag skulle ha gjort med vem som helst som man springer ihop med i stallgången. Efteråt kom hon fram till mig och sa att hon tyckte att hon kände igen mig från någonstans. Jag svarade lite raljerande att ja, men jag är ju runt och härjar i alla möjliga sammanhang så det kan ju vara lite varstans. Hon frågade då om jag hade ridit på ridskolan förr, och det tillstod jag att jag hade på 90-talet och fram till 2008 nån gång. Men polletten ramlade tydligen ändå inte ner. Jag höll masken och låtsades som att jag inte mindes ett skvatt av vilka människor som hängde i stallet på den tiden, och Häxan borde haft samma problem fast på riktigt, för hon gick och sneglade åt mitt håll och såg fundersam ut resten av tiden. 

Bortsett från Häxan så var det en trevlig grupp, och hon som var instruktör var helt okej. Hade kanske önskat lite mer personlig feedback, men det kommer kanske. 

Hej och hå, kämpa på

Det där med att trafikljuset vid McDonalds hade blivit fixat var nog bara önsketänkande, för i morse var det jag som stod där och glodde vid rödljuset i min TOTALA ensamhet klockan 04.45. Tror det är Dolda Kameran som försöker testa var den yttre gränsen för mitt tålamod egentligen går. En vacker dag kanske jag bara gör som Michael Douglas i Falling Down och kliver ur bilen, går därifrån och ger fan i alltihop. 

I natt kom den första nattfrosten och jag fick skrapa rutorna på bilen. Hoppas att mina tomater i växthuset klarade sig, har fortfarande massor av gröna som jag har väntat med att ta in för eftermogning eftersom det hittills har varit för årstiden väldigt varmt. Men nu så är det kanske dags? Fast enligt väderprognosen ska det bli fortsatt milt med upp till +10 grader nattetid de kommande 10 dagarna, så här kanske man kan ha lite is (höhö) i magen. 

Stretar på med allt och försöker hitta en lagom nivå där jag inte bara ligger på soffan och slöglor på Skilda världar men inte heller har snudd på varje sekund mikrostyrd av ett minutiöst schema. Nu gillar jag förvisso att ha det rätt så uppstyrt, men det får ju ändå finnas gränser. Igår var det onsdag och då "har" jag ingenting efter jobbet. Gick en promenad med hundarna i härlig höstig bokskog, tränade ett pass tabata och städade jag badrummet. Sen satte jag mig i soffan med en kopp te och en god bok och där blev jag sedan sittande tills det var dags att ge hundarna kvällsmat och gå ut med dom. Sen duschade jag och gick och lade mig med ambitionen att ligga i sängen och titta på senaste avsnittet av Tunna blå linjen, men det stannade vid ambitionen och slutade med att jag slöscrollade runt på Tradera på jakt efter ingenting särskilt men lade ett bud på en gammal årgång av Min Häst från 1978 som nog kan ha ett visst nostalgivärde för undertecknad. Tycker överlag att det är rätt roligt att läsa om hur det var "förr" och man behöver inte gå så värst långt tillbaka i tiden för att häpnas över hur mycket som har förändrats. Jag gjorde ju en paus i hästlivet mellan cirka...2008-ish och 2017 och GUD vad det verkar ha hänt mycket under  just detta decennium. Förr var det väl aldrig någon som höll på med massage och equiterapi och kollade tänder och sånt där i förebyggande syfte, men det verkar ju nu vara mer regel än undantag (obs, menar inte att det på något sätt är dåligt att göra det) och aldrig att någon vare sig mockade i vare sig hagar eller ridhus, vilket alla verkar göra nu, och ordet "lösdrift" var nog knappt ens uppfunnet och nu kan man knappt läsa en hästannons utan att det står något om det i den. 

Men roligare är ändå att läsa om hur obrydda alla var förr. Stora hästar och ponnyer om vartannat och som till och med tävlade mot varandra i samma klass, små barn som åkte själva på tävlingar, gärna inne i transporten tillsammans med hästen, inget säkerhetstänk överhuvudtaget. Eller som när jag såg på tv-serien Den tredje lyckan i regi av Marianne Ahrne, där en av inledningsscenerna är att några tjejer är i en hage och bygger som en trampolin för att kunna hoppa upp på hästen bakifrån. 

Medan ovanstående utspelar sig står två vuxna instruktörer lutade mot ett staket och tittar lite lojt ut över det som pågår och verkar tycka att det är helt i sin ordning. Detta hade ALDRIG  NÅGONSIN kunnat hända på en ridskola idag, och i det avseendet menar jag inte att det var bättre förr. 

Så vi får väl se om jag "vinner" auktionen och får frossa i nostalgi. Hehe. 

Let there be traffic light, pt 2

I somras skrev jag om trafikljuset utanför McDonalds som inte riktigt fungerade som det skulle, och har därför vareviga morgon fått stå och vänta en visserligen liten, men ändå orimligt onödig stund varje morgon (orimlig pga att jag oftast är helt ensam där så dags). Men nu har detta (kanske?) blivit fixat? För i morse lyste det med ett härligt stadigt grönt sken och det var bara att blåsa (i blygsamma 40 km/h) förbi. Kände ändå att det gav en känsla av ökad livskvalitet. 

För att kompensera så är det vägarbete på min väg till och från jobbet, så där är det just nu såna där tillfälliga trafikljus eftersom ett (av två) körfält är avstängt. När jag körde hem från stallet i måndags kväll stod jag - och jag överdriver inte - i över 5 minuter och väntade på grönt ljus. Under dessa minuter kom det tre eller fyra mötande bilar, så det är ju inte som att det är rusningstrafik och milslånga köer som motiverar den här ORIMLIGA väntetiden. Men när jag körde till jobbet igår morse så var trafikljuset avstängt? Eller hade det slutat fungera? Tryckte gasen i botten, för det är ju en viss onödig spänning att köra på en väg där ett (av två) körfält är avstängt och det i en kurva med lite skymd sikt så man inte riktigt vet om man får möte eller ej. Men det gick bra. När jag körde hem var det åter i bruk, så jag lär väl aldrig få varför det var igång 21.15 på måndagskvällen, avstängt 04.40 på tisdagsmorgonen och sen igång vid 14-hugget på tisdag eftermiddag. I morse var det i alla fall borttaget, så nu hoppas jag på FLYT framöver. Både i trafiken och annorstädes. 

Angry bird

Kära dagbok, finns det något man kan göra åt folk som liksom har som utgångspunkt att hela persongalleriet i dens privata bekanskapskrets är lika självklar kunskap hos alla och envar som att solen går upp i öster och ner i väster? Det stör mig så mycket att jag har lust att inte bara örfila upp den här personen utan också binda fast den framför en tv-apparat och låta Erik Poppes misshandlade version av Utvandrarna gå på repeat. Det vore rätt och lagom åt såna personer, faktiskt. 

Nyss var det en person som beklagade sig över att hen var så trött efter att ha varit i Ullared eftersom det enligt uppgift varit så sjukt mycket folk där i helgen som gick. Jag sa då lite skämtsamt något i stil med att jag personligen hellre skulle hugga av mig ena armen med hjälp av ett AmEx Platina än att sätta min fot innanför entrén på GeKås, och personen ifråga sa då att hen inte åkte dit för att handla utan "för tjejernas skull". Då kan man ju fråga sig lite vilka "tjejer" som avses? Personens döttrar? Det lokala fotbollslaget? Halva Sveriges befolkning? Inte för att jag BRYR mig, men jag irriterar mig overkligt mycket på själva beteendet att inkludera för en själv helt anonyma personer som om de vore lika välkända som kungen och Silvia. Sen kan man ju verkligen undra vad "tjejerna" är för sinnessvaga typer som tycker att skjutsa omkring på kundvagnar stora som pansarkryssare är ett rimligt sätt att umgås på.
I princip samma andetag sa samma människa att hen, utöver att vara trött efter helgens eskapader hos Morgan och Ola-Conny, även var lite irriterad för att hen fått sitta hemma och vänta för att "Jurek" hade lovat att komma och byta en packning men "Jurek" hade missförstått tiden. 

Har börjat bemöta detta med syrliga motfrågor, i stil med "vilka tjejer" och "vem är Jurek"? (på a svarar vi "ovan nämnda persons gamla gymnasiekompisar", och på b vet vi inte men gissar på fastighetsskötaren) i tron att ovan nämnda person och liknande avarter från Homo Sapiens II ska fatta att ojdå, här kanske det är klädsamt att lägga till ett "tjejerna i min gamla gymnasieklass" eller varför inte dra till med ett slagfärdigt "jag satt hemma och väntade på att fastighetsskötaren skulle dyka upp" för helt ärligt så skiter jag väl ganska mycket i om han heter Jurek eller Johan. Men det verkar inte fungera utan såna personer ser istället uppriktigt förvånade ut när man frågar, som om det verkliga problemet vore att JAG inte känner till denne ytliga bekants hela bekantskapskrets. 

Jag är Så. Trött. På. Människor. 

Till stallet istället, v 42 2022, pt 1

Igår stod det markarbete på schemat, jag skulle rida Ettan och det gick väl sådär. Det kändes inte som att det gick särskilt bra för någon om det nu ska vara någon tröst. Men Ettan kändes lite stressad, låg på och blev stark redan när vi red fram, och jag kände att jag flera gånger blev stark tillbaka fastän jag ändå försökte möta med mjuk hand och skänkel. Först red vi en övning där vi travade och red bågar på långsidorna, och där tyckte jag att hon mest pinnade på. Sen skulle vi rida i en typ labyrint av bommar, och då gällde det att ha hästen mellan hand och skänkel och det hade jag uppenbarligen inte för första gången blev det pannkaka. Sen gick det bättre, men jag fick verkligen ta i för att hon inte bara skulle skjuta ut yttersidan och försvinna. Därefter skulle vi trava över en serie med upphöjda cavaletti som låg lite i sicksack över medellinjen, typ. Och här gällde det ju också att ha hästen mellan hand och skänkel och ha blicken med sig och alltihop. Det gick väl sådär. Kanske inte jättejättedåligt, men jag tyckte inte jag fick något  speciellt flyt med någonting heller. Och som grädde på moset avslutades lektionen med att Ettan blev rädd för någonting och flög iväg när vi skrittade på lång tygel. Det hade ju kunnat sluta med att jag hade dråsat som en fullmogen frukt ner i backen, men nu gjorde jag tack och lov inte det. 

Nästa vecka är det hoppning. Är i valet och kvalet om jag ska avboka eller inte. Även om det går bättre med Ettan nu än första gången jag red henne så tycker jag inte vi har någon större kemi. Och det är ju trevligt om man känner att man funkar ihop när man ska över hinder. Sen ska man ju ha i åtanke att Ettan bara är fem år. Det finns en rolig historia om någon som aldrig har ridit förut och så säger dom (oklart vilka "dom" är här eftersom jag har glömt ramverket till historien) att "jamen då passar det ju bra att du får en häst som aldrig har blivit riden". Hahaha. Nä, men vad jag skulle komma fram till var att jag inte tycker att jag har den rutin och kunskap som är önskvärd för att hoppa i allmänhet men unghästar i synnerhet. Spänner mig för mycket, gör det onödigt komplicerat, hittar sällan ett bra tempo utan rider ofta an i snigelfart och sprången blir ju därefter. 

Sen kommer jag ju aldrig att bli bättre om jag feg-avbokar. Men det känns inte som att jag behöver utvecklas någonting i hoppning, jag kan väl helt enkelt bara vara en dressyrtant and proud of it. Aja, jag behöver ju inte bestämma mig riktigt än. 

På torsdag börjar jag i min nya grupp. En i Bästa Måndagsgruppen™ rider i den gruppen, och igår fick jag (dessvärre) bekräftat att Häxan också går där. Det var ju tråkigt, men jag tänker att jag ska gå in med approachen att jag inte minns henne. Behöver ju verkligen inte vara henne till lags på något sätt, men det är väl inte heller nödvändigt att ha alla taggarna utåt, i alla fall inte förrän det behövs. Vi får väl se hur det funkar. 

Hejdå helgen

Jaha, det var visst helgen som svischade förbi i en grisblinkning. Har jag haft det bra? Svar: JA. Efter jobbet i fredags så åkte jag hem och gick ut med hundarna och sedan åkte jag till Lille P. Det gick väl i och för sig sådär. Först ville han inte låta sig fångas i hagen, så ägarens svärmor fick hjälpa mig. Och när jag longerade honom försökte han vända och krångla och ha sig, och när jag red så ville han inte gå fram utan tvärstannade och backade och var allmänt motsträvig. Det testade han ju förra gången också, så den här gången hade jag tagit ett spö som jag petade fram honom med. Det gillade han såklart inte så det blev lite tjurig stämning, hehe. Tre gånger försökte han med detta trick, tre gånger fick han ett litet rapp med spöet, tre gånger skuttade han fram med en liten bockning.  Antar att han testar och ser om det funkar att komma undan, det är väl ganska naturligt med tanke på att han bara gått i hagen och haft det gött sen i våras och fram tills nu. Han var rätt svettig efteråt trots att jag kanske bara red i en kvart eller så, och bara skritt och trav. 

Åkte sen hem och hade unnat mig en sån där Picadeli-sallad till kvällsmat (tycker dom är på gränsen till oförskämt dyra, samtidigt som det känns lite smålyxigt att plocka ihop en sallad på trettio sekunder istället för att själv behöva stå och skölja och hacka och skiva och ha sig i en halv evighet). Började sedan kolla på Tunna blå linjen som jag varit sen med att fatta att det har kommit en ny säsong av. Älskar den serien! Sen blev jag såklart trött eftersom klockan hade passerat 21 så jag gick lade mig. 

I lördags vaknade jag tidigt, åt frukost, tog med mig hundarna och gick en regnig promenad på 12 km. Älskar regniga höstpromenader! Kom sedan hem, skalade av alla blöta kläder, tände en brasa, kurade ner mig i soffan med te och smörgås och tittade ikapp på Tunna blå linjen. Läste sedan ett par timmar, och därefter växlade jag över till Snabba cash, som jag inte heller fattat att det kommit en ny säsong på. Lagade middag, åt, blev sedan trött på gängkriminalitet och gick och lade mig i sängen och läste. 

Igår vaknade jag inte så tidigt (8-ish), gick upp, åt frukost, tog med mig hundarna och gick en solig  och rätt rask promenad på 9 kuperade km. Det blev svettigt. Kom hem, lämpade av hundarna, satte bröddeg på jäsning och åkte sedan till Lille P. Hade tagit med mig några äpplen för att fjäska in mig så att jag skulle kunna fånga honom i hagen och det gick han tack och lov med på. Finns inget som är så förnedrande som att försöka fånga en häst som inte vill bli fångad. Det räcker ju med att de länger lite på steget så är man chanslös. Lille P:s hage är dessutom både kuperad och sandig och tung som FAAN att gå i. Sen fattar jag ju att det inte är givet för honom att han ska komma bara för att jag står och hojtar med en grimma i näven, vi känner ju inte varandra (än). Men med lite äpplen och lock och pock ska vi väl förhoppningsvis göra det.

Hur som helst så gick det mycket bättre att både longera och rida igår. Han testade att stanna en gång, men gick fram direkt för skänkel och smackning och sen var det inget mer med det. Antingen så har han fattat att det inte lönar sig att krångla, eller så hade han helt enkelt bara en allmänt dålig dag i tisdags. Igår var första gången som jag var helt själv med allt, och det var så mysigt. Älskar ju att hålla på med det där runtomkringpysslet i ett stall. 

Åkte sedan hem, bakade bröd, startade ett långkok och sedan var det minsann både handboll och världscupshoppning på tv. Så där gick eftermiddagen, och sen blev det kväll och min man kom hem från sin Stockholmsresa och satte punkt för egentiden. 

Nu väntar en rätt så ordinär jobbvecka. Ridning på ridskolan ikväll och på torsdag ska jag ju börja rida i min nya grupp, spännande! 

Tystat vittne

Har läst Tystat vittne av Susie Steiner. Det är en fristående fortsättning på Person okänd som jag tyckte var bra. Handlingen är den här:

Kommissarie Manon Bradshaw är långt ifrån på topp. Allt i hennes liv andas tristess. Hemma går hon och maken varandra på nerverna och allt handlar om att hålla näsan ovanför ytan i småbarnsföräldraträsket.

En tidig morgon när Bradshaw är ute i en park gör hon en makaber upptäckt: en man som hänger i en snara från ett träd. Mannen visar sig vara litauisk gästarbetare och när Manon och hennes kolleger börjar utreda dödsfallet dyker det tidigt upp tecken på att det kan röra sig om mord och inte självmord.

När poliserna börjar prata med de litauiska gästarbetarna i området visar det sig att de lever under miserabla förhållanden och ständiga hot. Ironiskt nog skulle de ge vad som helst för att få leva det tråkiga liv som kommissarie Bradshaw har svårt att finna någon glädje i eller ens acceptera, och ju närmare polisen kommer sanningen om den döde mannen, desto tystare blir alla som haft kontakt med honom. Ingen vill riskera att bli nästa person som hittas hängande från ett träd...    

Jag tyckte den här boken var lite både-och. Det var en intressant berättelse med många vinklingar, men upplösningen kändes...lite sisådär. Lite för enkelt och det kändes som att det var lite för många lösa trådar som aldrig blev riktigt uppnystade. Det var också lite svårt att förstå sig på Manons humörsvängningar och kollegiala relationer. Men i övrigt så var det en helt okej bok. Den får tre polislöner av fem möjliga. 

Skvaller

Lite skvaller från Jämmerdalen har ju ingen dött av. 

Nu så är det fredag, då försöker vi igen

Har haft en otroligt hektisk vecka, trots att jag tycker att jag ju har befriat mig från alla föreningslivsplikter och borde vara lös och ledig. Men nä. Kom hem från Gotland i måndags eftermiddag, sen var det ut med hundarna och sen iväg till stallet. Samma sak i tisdags, fast annat stall. I onsdags hade jag egentligen bokat tid för fjärde dosen covid-vaccination, men så hände det som bara händer typ en gång vart tionde år eller så, och det var att min man skulle åka iväg och vara borta över natten (i flera dagar dessutom) och eftersom jag blev lite sjuk av förra sprutan så bokade jag om för det duger ju inte om ens heliga egentid skulle fördärvas av biverkningar. Istället cyklade jag till och från jobbet och sen gick jag långpromenad med hundarna och tränade och sen var det kväll. Igår var det hem, ut med hundar, träna, åka på hundkurs med Laban (sista gången) och idag ska jag till det nya stallet så då blir det också lite jobba, hem, ut med hundar, iväg, hem igen, träna, pang-pang-pang. 

Tror det kommer bli bra bara rutinerna har satt sig och jag fått lite snurr på allt. Är ju lite nytt med det här med de dagarna jag ska ha hand om Lille P och hur jag ska få ihop det med min egna träning och hundarnas tid. Den här veckan har jag och Lille P:s ägare har bestämt tider när jag ska komma dit, och jag vill ju inte att hon ska behöva stå där och vänta på mig så det är väl det som har gjort att jag känt mig stressad för jag måste ju först hem och ut med hundarna och sen kan jag ju inte säga exakt på pricken hur lång tid det tar att gå en viss runda med dom. Men snart kommer jag nog att ha hand om honom själv, och då blir det ju en helt annan sak. Jag gillar ju absolut att ha mycket att stå i, det är mer det här att ha tider att passa HELA TIDEN som frestar på.  

Är i alla fall väldigt nöjd med att jag varit disciplinerad och inte fuskat med den egna träningen fastän det verkligen tagit emot vissa dagar den här veckan. Bestämde mig ju någon gång i våras för att nu djävlar får det brukas lite allvar och tränas någonting varje dag. Sånt där är ju (åtminstone för mig) lätt att upprätthålla när man är i början av något nytt och man har kvar den där nä-nu-djävlar-känslan. Det är ju inte en slump att alla gym är fullknökade i januari när varenda käft ska infria nyårslöften om att leva sundare. Problemet är väl sedan att fortsätta köra på i samma ambitiösa anda när annat börjar pocka på annan uppmärksamhet (det är väl inte heller någon slump att det också börjar glesna i leden på gymmet framåt februari-mars sådär). 

Fick ju ett sånt himla lyft när jag var på teori i stallet i påskas och ridlärare I hade ett pass med fysträning för ryttare och jag insåg att det funkade för mig (just då var jag inne i en dålig period med min artros). Så sen dess har jag kört I:s träning två dagar i veckan, pilates två dagar i veckan och övriga dagar ridning, långpromenad och/eller cykling. Så just nu provar jag mig lite fram vilket upplägg som funkar i Mitt Nya Liv när jag ska rida fem dagar i veckan istället för två (men å andra sidan inte ha några hundkurser). Jag kan absolut inte sitta och invänta feeling utan måste ha ett bestämt upplägg med vad jag ska träna varje dag, annars blir det ingen ordning med någonting. Sen måste jag absolut också börja jobba lite med att vissa dagar får good enough räcka, men det är just nu mest på tankestadiet, hehe.

JA, men som sagt. Min man åkte iväg till Stockholm för att (bland annat) gå på 50-årskalas. Jag var väl också lite pliktskyldigt medbjuden, men tror det blir roligare för både honom och mig om han åker ensam. Jag är verkligen ingen festmänniska i allmänhet och i synnerhet inte tillsammans med människor jag knappt känner, och i det här fallet var det gamla kompisar till honom som jag knappt träffat. Plus att det alltid är ett djävla meck att ordna för hundarna om vi ska åka iväg tillsammans, och det är verkligen inte heller gratis att lämna in 4 hundar på pensionat över en helg, så vi var helt överens i denna fråga. Så nu väntar en orgie av egentid för mig som jag hoppas kunna förvalta väl. Sen är det ju alltid lite märkligt det här med egentid, för egentligen gör jag ju INGENTING som jag inte lika gärna skulle kunna göra när min man är hemma, men det är väl kanske lite mer den här känslan av att bara kunna rå sig själv utan att hela tiden behöva förhålla sig till någon annan. Innan jag åkte till Gotland frågade jag min man vad han skulle hitta på som gräsänkling och hans stora grej var då att sitta uppe och titta på science fictionfilmer i mörker. Och det är ju verkligen någonting som han skulle kunna göra i princip vilken dag som helst efter 21.00 för då vilar yours truly tryggt i Morfei armar, men det var väl samma för honom då (hoppas bara inte att "science fiction" är ett kodord för någon form av avancerad porr som alla utom jag fattar). 

Men först ska visst en arbetsdag avverkas. HEJ LUTHER, nu kör vi. 

  

Guldet blev inte ens till sand, eller: 25 orsaker att hata nyinspelningen av Utvandrarna

Råkade, rätt aningslöst, se att nyinspelningen av Utvandrarna låg på TV4 Play och pockade på uppmärksamhet. Jag har inte ord för hur mycket Vilhelm Mobergs mästerepos betyder för mig, men det är mycket och det är rikt på känslor. Jag är också väldigt förtjust i Jan Troells filmatisering, även om den kanske är något i långsammaste laget och eventuellt skulle ha vunnit liiite på att man klippte bort några av alla miljoner stillbildsscener på karga åkerlappar, gamla stenmurar och liknande naturscener, samt att de snudd på hallucinatoriska klippen som i böckerna hette "Roberts öra berättar" eventuellt inte behövde ha fått riktigt så mycket utrymme. Men nu har saken kommit i ett helt annat läge. Jan Troell, kom tillbaks, allt är förlåtet. 

Jag och min bror dristade oss att ta itu med nyinspelningen som lite avkoppling i helgen som gick, men det lämnade oss med ett sårigt tomrum i själen där det bara ekade en enda fråga: VARFÖR? Vi läste oss till att den här produktionen hade en budget på 100 miljoner, vilket ju är en rejäl slant, men resultatet påminner mer om någonting som skulle kunnat ha kokats ihop på en random folkhögskolas filmlinje termin ett (no offence till folkhögskolornas filmlinjer) och vi sammanfattade hela skiten med en mening: DETTA DUGER INTE. 

Bortsett från rent filmiska taffligheter, som t ex att en unge tappar en mössa som i nästa sekund sitter på plats utan att någon mänsklig hand varit inblandad, så är det här, utan någon särskild inbördes ordning, vad vi hatade mest av allt och så till den milda grad att vi hade lust att söka upp regissör Erik Poppe och inte bara örfila upp honom kraftigt utan vi lekte även med tanken på att slå ihjäl honom och gräva upp hans förfäder intill sjunde led för att skända knotorna. 

Här är en bråkdel av allt hat vi samlade på oss:

1. Dialekten! Nog för att vi har gjort oss lustiga över Ja tyyyyar inte mer Kal Oska många gånger (och man kan eventuellt också undra om inte Liv Ullman kunde prestera liiiiite bättre just ifråga om småländskan?), men att inleda med text som förkunnar att det här är något som utspelas i Småland och sedan låta Karl-Oskar och Kristina och alla andra prata STOCKHOLMSKA? Det är ju ett fel av episka mått. Hur tänkte de egentligen här?

2. Språket! Förutom det faktum att alla pratade stockholmska så kändes inte språket speciellt 1800-talsautentiskt utan snarare som någonting man skulle kunna höra pratas idag. På Stureplan. Bland loja hipsters som dricker mikrobryggt öl och äter surdegsbröd. Det är så att man önskar att stumfilmen återintroducerades och befriade oss från ondo.  

3. Språket igen! För trots att man ju ändå måste ha gjort ett aktivt val att inte låta karaktärerna prata småländska, så bräker Karl-Oskar och Kristina ur sig att "vi ska vara de goaste vänner" till varandra lite då och då, som om de ändå gjorde ett (oerhört) lamt och misslyckat försök att få in lite småländsk anknytning. Det lyckades ni inte med. 

4. Vissa för berättelsen centrala karaktärer VAR JU FÖR FAN INTE ENS MED! Robert och Arvid fick inte resa till Kalifornien och gräva guld, morbror Danjel fick inte ha sitt oppgöre med Gud, Jonas Petter i Hästabäck fick inte lämna sin trätgiriga käring, Fina-Kajsa fick inte släpa med sin gryta tvärs över Atlanten, osv. Detta innebär, förutom att ett rikt persongalleri försvinner, att man liksom tar bort en rätt så väsentlig del av själva berättelsen. Alla emigrerade inte bara för att det var fattigt och eländigt, rätt många också för att komma undan religiöst förtryck och slavliknande arbetsförhållanden. Kan man ju tycka är en rätt så viktig aspekt I DESSA TIDER när det gnälls över flyktingar som kommer hit och BÅDE tar våra jobb OCH lever på bidrag, och helst ska de väl buntas ihop och skickas hem igen. Lite perspektiv och en titt i det egna landets historia har ingen dött av. Men det tyckte inte Erik Poppe var så viktigt, tydligen. Sen NÄMNS ändå Fina-Kajsa, trots att hon aldrig fick vara med på båten till Amerika, som om hon och hennes son Anders var några himla grannar, vilka som helst som hade råkat slinka förbi på en kopp kaffe. 

5. Alla vet ju att Kristina fick kärnor av astrakanen skickade till sig i brev och att det länge var ovisst om det skulle bli riktiga äpplen eller inte. De släpade INTE med sig en djävla planta tvärs över Atlanten, och det var också ganska uttalat att tillgången på dricksvatten var strängt ransonerad ombord på skeppet för att den skulle räcka hela överfarten. Men i Erik Poppes filmatisering gick det tydligen bra att använda det snålt tilltagna dricksvattnet för att vattna en vissnande astrakanplanta med. 

6. Den påhittade konflikten mellan Kristina och hennes mor. VARFÖR? Inte för att hon, modern alltså, kan ha varit så himla glad över att Kristina skulle emigrera och att de med största sannolikhet aldrig skulle ses mer i detta livet, men inte fan ställde hon till en scen och snäste att hon inte ville ha några brev och gick in i stugan och larmade igen dörren efter sig när det var dags för Kristina och Karl-Oskar att ge sig av. 

7. Scenerna hemma hos Kristinas föräldrar i Duvemåla där hela familjen tumlar omkring med tvätt och lekande barn för ju snarare tankarna till utklädda personer på Skansen (eller möjligen en reklamfilm för tvättmedel) än något autentiskt 1800-talsdrama. Gäller generellt för hela filmen, det är väl ändå helt orimligt att alla är nybadade och nykammade och hela och rena HELA TIDEN? Samt att alla har bländvita garnityr, vilket man ju definitivt inte hade på den tiden innan folktandvård och fluortanter var begrepp så att säga i var mans mun. 

8. Var det för att det var Monica Zetterlund som spelade Ulrika i Västergöhl i det som vi numera refererar till "den riktiga filmen" som man skulle ha Tove Lo av alla människor att spela samma roll i modern tid? Som att produktionsbolaget bara "det måste vara en sångerska som spelar horan"? Vet inte så mycket om Tove Lo egentligen, men imponerades inte av hennes skådespelarinsatser. Imponerades för övrigt inte av NÅGONS skådespelarinsatser i denna produktion (se t ex punkt 1-3). Störde mig också väldigt mycket på att alla, inklusive Ulrika själv, refererade till henne som "gladan" utan att det fick någon förklaring. Ja, JAG vet ju varför hon kallades så, men det kändes lösryckt och inte alls naturligt. 

9. I böckerna blir ju Kristina väldigt, väldigt sjuk på överfarten till Amerika och när de kommer fram så är hon ju så svag att hon knappt orkar gå ner för landgången för egen maskin (generellt så har ju Vilhelm Moberg på ett utmärkt sätt skildrat hur oerhört trött och sliten Kristina är av allt arbete, allt barnafödande och på det hela taget det hårda livet som nybyggare). I boken kommer ju sedan Karl-Oskar med "söter mjölk och vettebrö", vilket ju är en ENORM grej för den som levt på synnerligen sparsamma ransoner av härsket fläsk och salt sill i många, många veckor. En annan för berättelsen central del är när Kristina delar med sig av det sista av matsäcken från det gamla landet till Ulrika, och inför denna handling för en lång inre monolog kring om hon ska eller inte. Det är en så oerhört stark händelse och det är också början på  den långa och innerliga vänskapen mellan Kristina och Ulrika. Men det tyckte tydligen inte Erik Poppe var så viktigt att skildra, utan han slog ihop de två händelserna till en och slafsade förbi det lite som hastigast. Sen är det en annan scen när lill-Märta försvinner som han också har FÖRDÄRVAT helt och hållet genom att a. förlägga den till ett tåg (istället för på en flodbåt som det var), b. låta Ulrika få något slags hysteriskt utbrott kring att en ovetande lokförare ville köra enligt tidtabell. Den riktiga händelsen, där Ulrika hittar Lill-Märta och får henne ombord på båten i sista sekunden, gjorde ju att Karl-Oskar (som haft ett horn i sidan till Ulrika p g a att Ulrika anklagat honom för att fara med osanning när det hela byggde på ett missförstånd) försonades med Ulrika, men det var tydligen inte heller särskilt viktigt att få med.  

10. Scenen där Ulrika och Kristina badar hemma hos pastor Jackson i Taylors Falls. Här fick man ju nästan ta till hela Jysks sortiment av skämskuddar för att överleva. Där satt de en gång så svurna fienderna och skämtade om att deras löss skulle bada tillsammans och flamsade och fnissade och skvätte vatten på varandra och hade sig, och det kändes mer som en scen ur Madicken på Junibacken än något ur Utvandrarna. Så här gick det alltså inte till.  

11. Scenen där Karl-Oskar konstaterade att marken i Taylors Falls inte var så bördig som han förväntat sig. Varför stod han ute mitt i natten och grävde? Kunde han inte väntat med det tills det ljusnade? Hur kunde han ens se hur jorden såg ut? För det var helt kolsvart runt honom och det enda som lyste upp var den lykta som Kristina sedan kom svansandes med när hon skulle ut och tala med honom. Sen gick hon och då var det becksvart igen. Det rimliga är väl ändå att han antingen a. undersöker jordmånen i dagsljus, eller b. har med sig en lykta eller liknande att lysa med när han prompt ska undersöka jordmånen mitt i natten. 

12. Tidslinjen. Man fick liksom inte alls någon uppfattning om hur långt någonting tog utan hela resan till Amerika kunde mycket väl ha avverkats på en helg eller så, och resan till Taylors Falls i Minnesota verkade gå på en eftermiddag i runda slängar. Sen fick man veta att Ki-Chi-Saga låg "en halv dagsmarsch" från Taylors Falls. Karl-Oskar gick dit för att finna bördig jord och när han kom tillbaks så fick man intrycket av att han hade varit borta högst ett par dagar, men han hade minsann hunnit med att både fälla träd, såga bräder, konstruera en stege och bygga ett helt hus (med glasfönster, som han verkade ha fått från ingenstans) med sina två tomma händer. Sen trollades det fram både dragdjur och vagn, också från ingenstans, så att flyttlasset kunde rulla (på en väg som inte heller fanns). Är det något som framkommer i böckerna (och även i den riktiga filmen) så är det väl hur oerhört strävsamt och slitigt allting var. Inget var på något vis självklart att det fanns, minsta inköp fick vägas mot om det verkligen behövdes. Allt Karl-Oskar och Kristina ägde hade de fått genomgå stränga mödor och försakanden för att få ihop. Men i den här filmatiseringen så dök allting bara upp av sig självt. Easy-peasy. NOT. 

13. Scenen där Karl-Oskar och Kristina sitter i sitt nybyggda hus och samtalar vid ett modernt BLOCKLJUS från 2000-talet.  Var kom det ifrån? IKEA i Taylors Falls?

14. Scenen där astrakanen ska planteras. Helt plötsligt transformeras Kristina från den hon rimligtvis borde vara, en trött, sliten och av sjukdom, graviditeter och en lång och strapatsrik resa märkt kvinna, till någon himla aerobicslärare som ystert dansade omkring med outsinlig energi till att skämta och glamma och plantera den där djävla astrakanen (som borde ha varit död flera gånger om vid det laget) tillsammans med barnen. Scenen skulle kunna vara hämtad från en valfri förskola.  

15. Scenen där Karl-Oskar m fl bygger sitt nästa hus. Det strävsamma livet som utvandrare/nybyggare visar sig sannerligen inte i denna produktion eftersom det var fullt rimligt för Karl-Oskar och Kristina att stå och nojsa och småhångla med varandra i samband med att man lade tak. Skulle inte tro det va?

16. Distanserna. Man fick inte någon som helst uppfattning om hur några avstånd. Har man läst böckerna så vet man att det minsann inte bara är att kvista iväg till grannen lite hur som haver. Men i den ORIMLIGT OVERKLIGA SCENEN där Lill-Märta inte får gå i skolan (se punkt 17) och därför rymmer till skogs i vredesmod så hinner Kristina både med att älga bort till Judith för att be om hjälp, samt vara ute och leta i skogen tills det blir mörkt, och under tiden hinner Karl-Oskar med att skjutsa barnen till skolan, var den nu ligger, komma hem igen, konstatera att både Kristina och Lill-Märta är förlupna, och på nolltid hinner han trumma ihop ett stort uppbåd av grannar som går omkring med facklor och letar och har sig. 

17. DEN ORIMLIGT OVERKLIGA SCENEN där Lill-Märta inte får gå i skolan. Hela upplägget kändes väldigt luddig, först skulle hon och satt redo på vagnen och sen bara "nä, du får stanna hemma hos mor" bara för att Kristina gick och tjurade över något. Väldigt märkligt. Men det som stör mig mest är generellt hur barnen pratade till de vuxna. Inte för att jag VET exakt hur det talades i mitten av 1800-talet (men det vet ju verkligen inte Erik Poppe heller), men att man fostrade barn i allmänhet och döttrar i synnerhet i Herrans tukt och förmaning att de skulle lyda far och mor är väl inte helt orimligt att föreställa sig. Att någon som Lill-Märta, cirka 10 år, skulle stå och tonårsskrika JAG HATAR DIG till sin moder känns däremot just det. ORIMLIGT var ordet, sa Bull. 

18. Och när vi ändå är inne på det spåret, vad i JÖSSE NAMN tänkte Erik Poppe på när han fritt fabulerade fram den scen som inleddes med ovanstående JAG HATAR DIG-drama samt att Lill-Märta sprang till skogs och Kristina efter (fast först efter att ha kvistat bort till grannfrun Judith, som av allt att döma bodde på samma avstånd som i ett normalstort villakvarter, och bett om hjälp som hon inte fick, vilket inte hindrade henne från att dumpa Lill-Ulrika där och bara rusa vidare). Och Kristina rusade omkring i skogen med geväret i handen (se även punkt 19) och letade och ropade och efter TIMMAR återfanns Lill-Märta med stukad fot och kunde inte gå utan Kristina fick bära henne på ryggen, och så plötsligt stapplade de in i ett indianläger och bad om hjälp och då var det minsann en flink indiankvinna som genast begrep att här var det kvinns i nöd så hon gav Lill-Märta sin poncho. Vad hon nu skulle med den till när hon hade ont i foten? VÄLDIGT oklart här och Vilhelm Moberg hade mycket riktigt aldrig med något av ovanstående. Och sen hem igen och så blir det en SCEN, skapad av präktiga Petrus och präktiga Judith, kring att Lill-Märta har på sig ett ogudaktigt plagg, men då helt plötsligt är allt det där med att fostra barn i Herrans tukt och förmaning bortglömt (igen) och Karl-Oskar och Kristina, som dittills framställts som extremt kuvade och rent av mesiga (och det var väl ändå en grej med Karl-Oskar att han gick sin egen väg i allt och tog minsann inte order av någon), blev plötsligt moderna människor och bara "hon får ha på sig vad hon vill". SKULLE INTE TRO DET, VA?
Det finns en scen i Vilhelm Mobergs böcker där Petrus och Judith säger något om att Ulrika är ogudaktig eftersom hon är gift med en baptist, och Kristina gör då det på den tiden oerhörda (svarar emot en kyrkans man) och säger att Ulrika är hennes bästa vän i Amerika, och då säger Petrus till Karl-Oskar att han (typ) ska tukta sin kvinna och då svarar han att Kristina umgås med vem hon vill och sen passar han på att säga ett och annat som har stört honom, och så är det slut med den grannsämjan. Men lite av hela grejen med att utvandra var ju, bortsett från fattigdomen, att komma bort från "överheten" (a k a kyrkan), inte att få det likadant som i det gamla landet, och där var ju Karl-Oskar, för att inte tala om morbror Danjel, pionjärer och de lät sig minsann inte kuvas av någon. Men nävisstja, man tog ju inte med den biten i den nya versionen. SORRY. 

19. Den ORIMLIGT OVERKLIGA SCENEN när det står en hjort och smaskar på Kristinas mot all förmodan överlevande astrakan och hon bara sliter till sig geväret och rusar ut och skjuter? Jag har extremt svårt att föreställa mig att man slösade bort krut på ett skrämskott för att någon tuggade i sig ett par kvistar av ett äppelträd. Dessutom har jag en ganska kraftig känsla av att jakt på den tiden endast var förunnat karlar, och det här kändes mer som att Erik Poppe ville göra en Thelma & Louise av Kristina från Duvemåla än en autentisk skildring av nybyggarlivet i Amerika.  

20. Ulrika (igen). Något av det finaste man kan läsa (i mitt tycke) är den om den starka och innerliga vänskapen mellan Kristina och Ulrika, men även det skulle ju Erik Poppe komma in och slaska ner med en påhittad konflikt där Kristina inte vågar stå för att hon är vän med Ulrika inför präktiga Judith och präktiga Petrus (till skillnad mot i verkligheten, se punkt 18). Hur gestaltar man då detta på ett bra sätt?, frågar sig Erik Poppe. Jo, men låt för all del Ulrika komma ridande i COWBOYSADEL och med COWBOYHATT som om hon vore en av medlemmarna i familjen Macahan. För övrigt fattar jag inte grejen med att Ulrika var nära att gifta sig med mister Abbott, handlaren och framstod där som världens mähä som inte gillade honom men ändå bara "nä, men det blir nog bra, han kan föda både mig och Elin". Var det något som var fantastiskt med Ulrika var det väl att hon var så stark och egensinnig, men inte ens det fick hon vara fullt ut i Erik Poppes DJÄVLA film. Överhuvudtaget så tycker jag att hon gestaltades blekt, och som att man klistrade på lite random vredesutbrott för att ge henne lite karaktär, men de kändes inte alls naturliga. Sorry Tove Lo, men jag är inte imponerad. 

21. Sen var tydligen konflikten mellan Kristina och Ulrika ändå inte värre än att Ulrika ändå kan följa med Kristina till doktorn och meddela Karl-Oskar att nu är det stutabåset (men inte ens detta fantastiska uttryck är med) som gäller för honom, för att sedan bara "jag hittar ut själv" och svepa därifrån. ULRIKA VAR INTE SÅDAN. Plus att det där med att "hitta ut själv" väl är någonting som härrör från rika människor som har tjänstefolk som leder en in och ut till herrskapet i salongen. Karl-Oskars och Kristinas hus var nog inte så stort att man riskerade att gå vilse direkt. 

22. Scenen där Kristina bestämmer sig för att lägga sitt liv i Guds händer (fast den biten var ju också väldigt nedtonad) och vill vara Karl-Oskars kvinna på riktigt. Då var det så här, va. Kristina hade levt ett hårt liv och fött ganska många barn och utöver det haft ett antal missfall. Hon var sliten och tärd på alla möjliga sätt. Sen var hon ju ändå så att säga glad för samlivet, och det är väl helt rimligt att vara, men man behöver kanske inte gestalta just detta med en saftig nakenscen med någon som har en kropp som en 20-åring. Inte en bristning, inget som hänger och slänger. Det duger inte om man nu säger sig måna om att det ska vara autentiskt. 

23. Scenen där Kristina får sitt sista missfall. Hon går in i ladugården, astrakanen blommar. 

a. För det första är ladugården helt KLINISKT REN. Inte ett dammkorn, inte en fluga, till och med kon är nybadad och allt är som en djävla reklamfilm för Grumme tvättsåpa. 

b. Sen kommer missfallet, och jag vet faktiskt inte hur man bär sig åt om man sitter på en pall och mjölkar och ändå lyckas få blod från underlivet att droppa rakt ner i mjölkspannen. Erik Poppes anatomikunskaper känns synnerligen bristfälliga. 

c. Sen dör ju Kristina som bekant, och jag minns inte riktigt hur lång tid det tar, men några dagar, en vecka? Och på den tiden har astrakanen, som alltså stod i blom när hon gick in i ladugården, utvecklat fullmogna äpplen. Inte ens i Amerika är väl detta möjligt? 

d. Och varför i HELVETE skulle Karl-Oskar släpa UT Kristina till trädet istället för att bara (som han gjorde på riktigt) ta in ett äpple till henne? Måste säga att det var ungefär hundra miljoner ljusår mer effektfullt att låta astrakanen dunsa i golvet (som Jan Troell gjorde) för att gestalta Kristinas död, jämfört med Erik Poppes variant där Kristina får segna ner i gräset och filmdö. 

24. Sen det här med att Lill-Märta skulle skriva ett brev till Kristinas mor och avsluta med "min mor var den modigaste människa som fanns" (eller något i den stilen). För det första så framställs hon inte som speciellt modig, snarare mest gnällig och negativ. Det fanns det nog för all del fog för att vara, skulle jag väl säga, men modig är ju något helt annat. För det andra tror jag inte att någon 12-åring med bristfällig skolgång besitter förmåga till den typen av analyser. För det tredje så var det väl ytterst oklart om Kristinas föräldrar ens fortfarande var i livet? För att vara en del av en tetralogi där en del heter "Sista brevet till Sverige" så skrivs det förbluffande lite brev, ändå är det helt självklart att de gamla i Duvemåla ska leva och ha hälsan och kunna ta emot brev från utvandrade släktingar. Men man tidslinjen var ju som sagt väldigt skev i hela produktionen (se punkt 12).

25. Inte nog med att man tar bort vissa politiska aspekter gällande landet Sverige (se punkt 4) så har man också lyckats sudda bort problematiken kring den amerikanska ursprungsbefolkningen, som man ändå kanske kunde tycka kunde ha en given plats här. Eller amerikanska inbördeskriget? Det nämns inte heller, men eftersom hela filmen verkar utspela sig under några veckors tid så är det kanske inte så konstigt om det inte hinns med.
På riktigt så ville Kristina inte att Karl-Oskar ska "drafta sig" (medan han tyckte att det var hans amerikanskt medborgerliga plikt) eftersom han då riskerade att gå in i evigheten med blodskuld. Skulle vilja säga att samma sak gäller Erik Poppe efter att ha misshandlat detta EPOS till döds. Sådärja, nu var det sagt. 

Till stallet istället, v 41 2022, pt 2

Var och red Lille P igår, det gick både bra och dåligt, kan man väl säga. Till det bra hör att han i princip är helt obrydd av blåst, djur i hagarna omkring honom, bilar som kör förbi på vägen bredvid ridbanan, etc. Rida gick riktigt bra, MEN jag skulle såklart ha slutat när det kändes som bäst, för sen blev han nog lite trött och i och med det tjurig på ett sätt som nog bara en ponny och ett kallblod kan bli. Stannade, backade, ville inte gå fram utan stod bara och skruvade sig. Bara att ta med sig den insikten till nästa gång. Over & out från ponnyklubben. 

Månen tur och retur

Har ju varit ute i världen jag, eller åtminstone känns det så. Normala människor skulle förmodligen inte jämställa en långhelg på Gotland med en världsomsegling under havet, men jag hade nästan lika gärna kunnat resa till månen. Men allt gick bra och det har varit fantastiska dagar. Det gick bra att ta sig till flygplatsen (med bil), hitta långtidsparkeringen (som jag förbokat) samt parkera. Tog mig NÄSTAN in till säkerhetskontrollen med äran i behåll, men bara nästan såklart. Tog rygg på en gubbe som gick med  så himla målmedvetna steg, men då visade det sig att han hade nån gräddfil och jag skulle väl hellre skära upp pulsådrorna med mitt boardingkort än att betala extra för att få komma före i kön. Fattade ju som sagt inte konceptet och det var helt folktomt i övrigt så det var väl ändå skäligen korkat, ansåg jag. Fick inte mindre stresspåslag när allting började blinka rött när jag försökte forcera den där spärren med samma självsäkerhet som gubben som jag tagit rygg på. Men det fanns  en särskild personal som stod där bara för att berätta för folk att de skulle gå genom en annan spärr om de inte hade betalat för att gå i gräddfilen så det ordnade ju sig. 

Blev sen uppläxad av en kontrollant för att jag a. hade lagt mina "vätskor" i två olika plastpåsar för man fick bara ha en påse, samt b. för att jag hade lagt linsvätska i påsen för det räknades som medicin och då skulle det INTE ligga i påse som skulle visas upp. Förklara logiken där den som kan. Sen blev jag "särskilt utvald" för att få min väska undersökt så det inte var sprängmedel i den. Det var ju lite spännande ändå. Sen kunde jag äntligen låta mig fösas ombord på första planet som tog mig till Stockholm, och sen gick det som på räls för då var man ju så att säga redan inne i systemet. 

Har som sagt haft U-N-D-E-R-B-A-R-A dagar tillsammans med min bror som är en av mina absoluta favoritmänniskor att hänga med. En stor grej för mig var att besöka Lojsta hed, för det har jag velat göra ända sedan jag var liten och läste böckerna om Vitnos, det lilla russet. Har ju förstått att det absolut inte är någon garanti att man ser några russ när man är där, för de där hagarna som russflocken går i är svinstora, men vi hade tur (samt promenerade ganska långt). Kolla bara! 

Jag har ingen bucket list, men om jag hade haft en så hade jag nu kunnat bocka av en punkt. Så roligt. Man fick inte klappa och det var tur det var tydliga skyltar om det för det var FAN så svårt att låta bli. 

Min bror är en sån som alltid har tusen järn i elden så i övrigt så hängde jag mest med på alla hans göromål här och där. Har varit på föreläsning om Bergmans filmer från Fårö, releaseparty för en skiva, något annat kulturevenemang med diverse musiker, matat torskar på ett forskningscentrum, bytt reklamskyltar utanför Ica, gått många och långa promenader, druckit en massa vin och så tittade vi på den nya filmatiseringen av Utvandrarna, vilket lämnade oss med den enda frågan: VARFÖR? Det var en så upprörande upplevelse att det förtjänar ett eget blogginlägg. Men först måste jag styra upp lite jobb och annat nödvändigt ont. 

Till stallet istället, v 41 2022, pt 1

Åkte till stallet, hade Ettan och den här gången gick det cirka tusen gånger bättre än förra gången. Vet inte om det var hon som hade en dålig dag eller om det var jag som hade det, men vi klickade ju verkligen inte. Men igår kände jag direkt när jag tog tyglarna att vi hade kommunikation, hon var inte alls lika stirrig utan gick att arbeta med. Någon gång kände jag att hennes fokus svävade iväg mot Tvåan, men då kunde jag snabbt få henne ur dom tankarna. 

Vi tränade på förvänd galopp och det är ju inte det lättaste, och speciellt inte med en så ung häst som Ettan (hon är fem), men såklart var övningen lite olika anpassad utifrån hästarnas erfaranheter. Tyvärr har Ettan JÄTTESVÅRT för högergaloppen och jag har ju en issue med att jag alltid blir så djävla stressad om jag inte får igenom galoppfattningen, och jag vet om det men ändå så gör jag samma fel och försöker liksom jaga in hästen i galoppen, och det gillade inte Ettan så då gick hon lite i baklås.  

Fick låna en dressyrsadel igår och man satt otroligt skönt i den, men det var också svårt att få fram skänkeln så mycket som Ettan behövde för att fatta höger galopp. Eller jag vet inte, men just där var det något som inte stämde där mellan oss. Kan också ha varit att både hon och jag började bli lite trötta där så att det låste sig. Men bortsett från det så gick det bra och jag kände mig riktigt nöjd efteråt. 

Idag ska jag rida min medryttarhäst Lille P. Det blir spännande. Förra gången var ju lite mer bara att känna sig för, och det blir det väl fortfarande tänker jag, men kanske lite mer på allvar nu. 

Ett inlägg om skadeglädje

Här kommer ett litet inlägg om skadeglädje. 

Till stallet istället, v 40 2022, pt 2

Igår lades det ut information på min ridklubbs sociala media att tjoho, nu var drop in-ridningen tillbaka från och med nästa vecka. Fick höra lite, med betoning på lite, skvaller i måndags att de tydligen hittat nån ersättare för hon som slutade, så det var väl på gång. Jamen det var väl typiskt när jag just signat upp mig i en ny grupp, men nu får det väl vara såhär resten av terminen så får jag se sen hur jag gör. Gillar ju upplägget med drop in-ridningen väldigt mycket, men det beror ju mycket på vem som har det för det är ju lite en utmaning att få till bra lektioner när man inte vet vilka eller hur många som kommer eller på vilken nivå de befinner sig på. För det mesta har det varit väldigt bra, men i våras blev det inte det. Kanhända att  det berodde på att hon som hade drop in-ridningen slutade i somras, dvs hon hade väl redan nytt jobb på gång i våras eller hade det åtminstone i tanken, och då kanske det är svårt att hålla motivationen uppe, inte vet jag. Men annars har det överlag varit bra, genomtänkta lektioner på varierande nivåer och oftast en lagom stor grupp. 

Men! Var ju och provred min medryttarhäst igår, och det gick BRA! Eller ja, så bra som det nu kan gå med en treåring som bara precis är inriden. Longerade honom först, det gick bättre (för mig) den här gången, och sedan satt jag upp och skrittade lite medan ägaren fortfarande hade honom i longerlinan för säkerhets skull, han är som sagt bara tre, men det gick bra. Sedan red jag honom själv i skritt och trav på ridbanan och det gick också bra, även om det såklart var lite vingligt och dant, men det är ju inga konstigheter. Tänker att jag väntar med galopp tills vi känner oss lite mer säkra på varandra både han och jag. 

Så från och med nästa vecka (eftersom jag ska ge mig ut på en odyssé imorgon) så är jag Medryttare med stort M tre dagar i veckan. Så gick det alltså med "åh vad det ska bli skönt att bara vara hemma och ta det lugnt och slippa vara uppbokad hela tiden", hahaha. Men ja, det här är ju något som jag gör för MIG. Skulle säga att i alla fall 80 % av all den tid som jag har lagt på brukshundklubben de senaste tio åren har varit till för andra, och även om det såklart har gett mig något också. Men det ju ändå ett visst inslag av krav och måsten och tider att passa och förhålla sig till, och här får jag ju själv bestämma tider, dvs jag kan ta det direkt efter jobbet eller när det passar MIG, och det är en himla skillnad. Det är banne mig det enda som är dåligt med Bästa Måndagsgruppen™ är att den inte börjar förrän 19.30, detvillsäga o-er-hört många timmar för mig att sitta och dega innan det är dags att resa sig ur den o-er-hört sköna soffan, byta om, gå ut och sätta sig i en kall bil och vroooma iväg till stan. Särskilt på vintern så är motståndet o-er-hört massivt. Sen är det ALLTID trevligt när jag väl är där, så det är ju 100 % värt det. Men hade jag fått svinga med trollspöet så hade jag lätt kunnat ändra den tiden till ett par timmar tidigare på kvällen, men eftersom jag inte har gått på Hogwarths så får jag ju bara finna mig i att det är så det är. 

Jaja. Nu ska jag jobba, sen hem och PACKA OCH FÖRBEREDA för min lilla minisemester. Gulp! 

Till stallet istället, v 40 2022

Jag tror att vår ridlärare I gnuggar händerna av förtjusning vid varje hästval eftersom hennes mål tydligen är att transformera mig till storhästryttare. Igår fick jag Ettan. Ettan och Tvåan är två i mina ögon helt identiska hästar: de är båda skimlar, ston, fem år, importerade från Irland, okänd härstamning. De är dessutom bästisar och står i boxarna bredvid varandra. Ettan är lite ljusare än tvåan, men det är så att man måste se dom bredvid varandra för att kunna skilja dom åt, eller åtminstone måste jag det. Det är ju såklart skillnad när man känner dom bättre. 

Igår blev det rörigt. Vi är nämligen två som heter Anna i min ridgrupp, och igår hade ridlärare I skrivit Ettan - Anna och Tvåan - Anna på tavlan. Eftersom den andra Anna brukar rida Ettan så utgick både hon och jag från att hon skulle fortsätta med det, så jag började göra i ordning Tvåan. I har lektion som slutar när vår börjar, så det fanns ingen att fråga, men så var det säkert? Man vill ju liksom inte gå in i ridhuset och störa i onödan, så vi bestämde att det nog var så det var tänkt och mig spelade det ju ingen roll, jag har inte ridit någon av dom. Sen visade det sig att Tvåan inte hade någon sadel, eller rättare sagt så var sadelhängaren tom, så då fick jag ändå smyga in i ridhuset och störa I. Tvåan hade såklart en sadel, men det var någon som hade tagit fel. Sen kom I och sa att vi också hade tagit fel, för tanken var att den andra Anna skulle rida Tvåan och jag Ettan, så att ja, det var lite rörigt kan man väl säga. Men till slut kom vi in och upp och igång. 

Det var INTE a match made in heaven om man säger så, i alla fall inte per omgående för Ettan hon bara pinnade på helt stirrigt, hade mest fokus på var Tvåan befann sig och lyssnade ingenting på mig, hon bara sprang och sprang och tog inga förhållningar, brydde sig inte ett smack om vare sig ben eller säte. Försökte vara mjuk och lätt i handen men till slut fick jag riktigt såga henne i munnen för att få henne att lyssna, och det känns ju sådär. Halva lektionen kändes det som att vi bara flängde omkring utan mål och mening med någonting och som att jag inte kunde rida överhuvudtaget. HATAR när det blir så. Men sen började det lossna något och sista kanske kvarten kändes det ändå hyfsat. Hon var väldigt mjuk och trevlig att sitta på och hade en galopp som var to die for, så det var väl ändå något. Ridlärare I sa att jag inte hade varit stilla med handen i början så därför hade Ettan blivit osäker på vad jag ville och blivit stirrig. Hon är ju dock bara fem år, så det är väl helt förklarligt. 

Minns knappt vad vi red för övningar för jag var så fokuserad på att få ordning på mitt. Men först red vi en övning med trav med tempoökning på ena långsidan, skritt på kortsidan, galoppfattning från skritt, galopp längs med andra långsidan och skritt på andra kortsidan. Det som gick bäst var faktiskt galoppen, för i traven så bara pinnade hon på och det blev varken hackat eller malet med vare sig ökningar eller övergångar. Sen red vi "timglaset" eller vad den heter där man rider på två volter och så byter man om volt och rider i varandras luckor, ungefär som när man vänder snett igenom när man rider kadrilj. Där var tanken att vi skulle fokusera på att planera vägen och tempot så att det blev flyt, detvillsäga rida på framåt när det var stor lucka och minska tempot när det såg ut att bli tight. Det gick väl ändå rätt så bra kände jag, för då hade jag börjat få lite ordning på Ettan så att hon åtminstone gjorde någotsånär som jag ville. Nöjd var jag inte, men nu vet jag ju lite mer om hur hon funkar och vilka knappar jag så att säga kan trycka på så nästa gång blir det förhoppningsvis bättre (sämre kan det väl omöjligt bli, hehe). Jaha, det är väl tydligen det här som ska kallas för utveckling. 

Idag ska jag provrida medryttarhästen-to-be. GULP. Självförtroendet efter igår är ju inte direkt på topp om man säger så. Har dock gått in med en ödmjuk approach, typ "ja, jag är ju verkligen inget proffs" och "ju mer man håller på, desto mindre inser man att man kan" och liknande sägningar, för det finns ju inget värre än att påstå att man skulle  kunna eller vara bra på något och så visar det sig att man inte riktigt har täckning på det kontot. Jaja, vi får väl se hur det här går. Medryttarhästen-to-be är ju bara 3 år, så jag är nöjd om han lyssnar på framåtdrivande hjälper och förhållningar, resten får väl komma efter hand (om det blir någon efter hand).