Trött på neon och betong

I helgen såg vi en erkänd kalkonfilm, Rymdinvasion i Lappland, en osannolik svensk-amerikansk produktion från 1958. Ja, vad ska man säga? Vi somnade ifrån den på fredagen, orkade inte med den på lördagen och tog oss samman och slutförde projektet först på söndagen.

(((SPOILER-VARNING)))

Ja, som titeln antyder så utspelar sig filmen i Lappland, där ett stort antal glada samer sitter vid elden i jättemössor och täljer kött med kniv. Och så landar det ett rymdskepp, som mest av allt ser ut som en stor julgransdekoration, i snön och då ska ett gäng geologer åka dit för att undersöka saken. Av någon outgrundlig anledning befinner sig en amerikansk olympisk skridskoprinsessa, som dessutom råkar vara släkt med en av geolog-professorerna, i denna gudsförgätna lilla håla, oklart varför. Och hon ska förstås hänga med karlarna, fastän de helt kärvt säger att det här är inget för fruntimmer. Men naturligtvis struntar hon i det och vips har hon blivit bortrövad av typ Chewbakkas kusin från landet, ett jättelikt hårigt monster som strövar omkring och skövlar lappkåtor och timmerstugor lite på måfå. Och så får man se glimtar av RYMDVARELSERNA (iklädda praktiska anorakar) som sitter inne i rymdskeppet och övervakar allt. Och geologerna drar (på nolltid) ihop ett UPPBÅD av rasande samer som förföljer monstret på skidor och attackerar det med skidstavar och brinnande facklor och monstret lämnar ifrån sig skridskoprinsessan och ramlar sedan ner i en ravin som ett annat tomtebloss och dör jämmerdöden och de moltigande rymdvarelserna knäpper av sina monitorer och åker tillbaks till rymden utan att ha uträttat ett dyft.

Ibland finner man inte riktigt ord.

Sundayd been and gone

Det var tydligen någon slags släcka-lamporna-manifestation i lördags. Den gick oss spårlöst förbi. Eller, vi visste ju att det var någonting på gång, men åtminstone jag har fortfarande inte fattat vad det handlade om. Och dessutom glömde vi bort att titta på klockan för vi höll på att bygga ihop en garderob. Utan monteringsanvisning. Ska jag vara helt uppriktig så bestod min insats mest i att stå och hålla i olika delar samt hålla ordning på påsen med skruvar och träplugg. Förmodligen var det därför allting gick så bra. Det är inte det att jag inte kan bygga ihop IKEA-möbler, för det kan jag. Men jag är liksom inte van att göra det tillsammans med någon annan, och jag har en kraftig känsla av att sådana där aktiviteter kan tära på ett förhållande. När man hör sig för lite i bekantskapskretsen så kryper det fram mellan raderna att det var garderoben NILS som satte den första spiken i skilsmässokistan. Och det vill man ju inte riktigt utsätta sig för.

Men man får väl ändå säga att vi klarade provet med glans. Det börjar verka kärlek, banne mig.

Ingen vet att jag såg på

Jaha, då var det sommartid och helt plötsligt blev det mörkt på morgnarna igen. Det är att beteckna som lite småtråkigt men trots allt övergående. Ett tag åtminstone.

Egentligen borde detta inlägg vara vikt åt någon smålustig anekdot om att man glömt att ställa om klockan och kommer för sent till allting, men så kommer det inte att bli. Trots att jag varit borta hela helgen och inte kom hem förrän rätt sent igår kväll. Men eftersom jag är en så otroligt förutseende person så ställde jag om alla hemmets klockor redan i fredags eftermiddag innan jag åkte. Hur svårt kan det vara?

Så präktig är jag, var vad jag ville ha sagt.

Let me drown or learn how to swim

Nyligen såg vi filmen The River från 1984. Eller det var nog snarare så att jag tvingade min pojkvän att se den tillsammans med mig. Den ingår i en kategori filmer som jag och Kiki på 80-talet döpte till Majsen Dör-filmer. Det är fantastiska filmer det, enligt oss i alla fall.  Det är misär, missväxt, översvämningar, torka och allmänt elände, filtrerat genom något slags Hollywoodglamourfilter så att alla ändå är goda och glada innerst inne. Underbart.

(((SPOILER-VARNING)))

Ja, det är Sissy Spacek och Mel Gibson, de är ett ungt och strävsamt lantbrukarpar som bor på en gård som ligger i ett område som blir översvämmat stup i kvarten. De arbetar hårt och har stora lån och kärv ekonomi, men tindrar ändå nyförälskat mot varandra och har två helt onaturligt väluppfostrade och glada barn. Och så regnar det och floden blir översvämmad och de kan inte så någon majs och en annan bonde i trakten vill köpa all mark och bygga en damm och ett kraftverk så att han ska kunna leda vatten till sina marker. Den här andra bonden är ett ex till Sissy Spacek, varför Mel Gibson inte kan fördra honom fastän han är helt übertrevlig.

Det är kärva tider, många är arbetslösa, många får gå från gård och grund men det vägrar Mel Gibson för det är hans släkts marker. Men så får de inget lån på banken så han måste åka iväg och arbeta på ett stålverk där det är strejk, han blir strejkbrytare och svartfot och mår dåligt. Och Sissy Spacek går därhemma på gården och strävar på med ett soligt leende. Till och med när hon råkar ut för en olycka och ligger fastklämd under en maskin är hon tålig och tapper och rådig. Och sedan tar strejken slut och Mel Gibson kommer hem igen och så blir det jordens regn och floden blir översvämmad IGEN och de måste ut och bygga fördämningar, men då kommer Sissy Spaceks ex och har betalt en massa arbetslösa för att riva fördämningen och så blir det världens psykologiska kraftmätning som Mel Gibson vinner och han får med sig alla de arbetslösa att bygga upp fördämningen igen och de ställer till och med dit exets flådiga jeep och MORALEN HAR SEGRAT ÖVER KAPITALET.

Det är så vackert att man vill brista ut i sång. Det är så tillrättalagt och förutsägbart att man kan gråta, men jag ÄLSKAR den här filmen.

Slut på väntans tider

Jag är kanske partisk, men jag tycker nog att världen har blivit lite finare på sista tiden.

Water in the fuel

Min pojkvän och jag fick för ett tag sedan varsitt tremånaders Lovefilm-abonnemang. Eftersom det är gratis så lägger vi filmer i våra listor nästan helt utan urskiljning. Förra veckan damp det ner två filmer på temat språk, Hundars språk, en informationsfilm om hundars kroppsspråk med en speaker som måste ha rymt från 70-talets Pogo Produktion, samt Ur kärlekens språk, en informationsfilm om sex och samlevnad från 1969.

Den var underhållande på gränsen till  plågsamt pinsam. Där satt fyra av den tidens sexgurus, Inge & Sten, Maj-Britt (som tålmodigt svarade på frågor i stil med Kan jag ta min katts p-piller? och Kan man använda frisyrskum istället för p-skum? i spalten Fråga Maj-Britt i 80-talets Mitt Livs Novell),  samt en dansk i ett vardagsrum med 60-talsinteriör och samtalade om sex kring tekoppar och tända ljus på ett sätt som skulle föreställa avslappnat men som var synnerligen krystat. Och inte nog med det, de hade liksom byggt upp flera olika sängkammarstudios, där de filmade par som visualiserade olika problem i samlivet. Det var alldeles otroligt pang på rödbetan och hejsan hoppsan vad allt är naturligt och självklart och allting löser sig bara man taaaaalar om problemen. Och mot slutet fick man se hur det gick till hos farbror doktor Sten när man kom dit och bad om p-piller eller spiral eller pessar, allt var också helt naturligt och självklart och inga som helst problem med någonting och hopp upp i gynekologstolen bara.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Jag saknar ord. Jag skrattar fortfarande.

Våra glada visor klinga

Idag skulle jag tvätta. När jag kom hem låg det en lapp i brevlådan att tvättstugan skulle vara avstängd från och med idag på grund av att det var ett jättestort hål i en avloppsledning utanför. Vilket antagligen var förklaringen till varför det stod en armada av hantverkarbilar utanför huset. Men det gick bra att tvätta efter klockan 17, för då fick man väl förmoda att jobbarna hade slutat för dagen. Slutligen kom den pigga uppmaningen Kan Ni dela tvättid med varandra under veckan vore det en lösning, och jag formligen kastade mig nedför trapporna för att med liv och blod försvara min heliga tvättid som jag verkligen inte hade lust att dela med mig av. Fast det behövdes inte, för det var ingen som var sugen på att tvätta nu ikväll. Mer än jag då. 

Hålet i golvet var verkligen enormt, och endast nödtorftigt täckt med världens wobbligaste träskiva som inte på något vis kändes förtroendeingivande att smyga fram över med sina rågade tvättkorgar. Min livliga fantasi kokade raskt ihop en bild av hur jag föll i hålet som en annan Kommandoran i varggropen. Det hade ju varit så lagom roligt, för att inte tala om vilket festligt blogginlägg det hade blivit. Men nu hände ingenting.

Det går uppenbarligen att blogga om det också.

När sångaren med den spruckna rösten sjöng "When my minds gone"

Jag går fortfarande i väntans tider. Jenny har lyckligt nedkommit med en dotter, men mitt barnbarn ligger fortfarande och bidar sin tid. Det är en sabla unge till att vara långsam skulle jag vilja säga.

I väntan på detta och i brist på annat får jag väl blogga om Expedition: Robinson istället. Det är ju för festligt. En brud var helt posh med pärlhalsband och satt och lipade i örådet över att en kille som hon känt typ en kvart blev utröstad. Och herregud vad smal hon var, en rejäl turistdiarré så kommer hon ju att utplånas. Och på tal om turistdiarré så var det ju flera stycken som helt utan betänkligheter slafsade i sig ostron som legat i ett gammalt träsk fyllt med äckligt dyngvatten, och som sedan bara inte kunde förstå varför de blev sjuka. Ho ho ho.

Programmet var ju dessutom jättekonstigt klippt, för han den här som blev utröstad, han hade man ju knappt fått se någonting av annat än när han låg och solade med bruden med pärlhalsbandet. Och ändå fick han asmånga röster i örådet, som om han var världens hot och maktfaktor. Det var han kanske också, men det är ju sånt man vill se och höra själv. Skärpning för fan, TV4.

Hjärtat tar aldrig semester

Idag när jag kom till jobbet visade termometern på 11,6 grader. Inomhus. Och dessutom verkar ventilationen ha fått tokspel, för den stänger av sig och sätter på sig helt slumpmässigt och utan inblandning av mänsklig hand.

Det är inte så att man får vårkänslor precis. Eller arbetslust heller för den delen.

"Att Kato har makten, det kan vi ta mig fan ändra på"

Igår satt vi och pratade om båtar i fikarummet. Eller vi och vi, jag tycker inte om att åka båt, så jag hade väl inte så mycket att bidra med i den diskussionen. Men jag berättade i alla fall en anekdot om mitt ex, som tillsammans med sina vänner någon gång på slutet av 80-talet köpte ett dussin kanoter som de tänkte hyra ut till turister och tjäna grova pengar på en minimal arbetsinsats. De köpte kanoterna billigt av någon som också hade tänkt hyra ut dem till turister och tjäna grova pengar på en minimal arbetsinsats, och redan där borde man ju börja ana ugglor i mossen. Om man tror att kapitalstarka och paddlingssugna turister ska stå på kö för att få hyra ens kanoter trots obefintlig marknadsföring, då är man ju skäligen dum.

Och naturligtvis var det ingen som någonsin hyrde en kanot, varken då eller senare, möjligen några kompisar som de ändå inte kunde med att ta betalt av. Så de här grova pengarna som skulle tjänas såg i alla fall inte jag röken av. Inte någon annan heller, tror jag. Jag skulle vilja påstå att de här kanoterna mest var till besvär. De skulle hysas och de skulle dessutom underhållas stup i kvarten, skrapas och målas och fan vet allt. Och den här sjön som kanoterna låg vid, var belägen långt ut i obygden, så hela helger gick åt till detta.

När jag kommit så långt i anekdoten frågade Magnus vad det var för kanoter, och jag bara "jaa...såna där vanliga gröna". Och då påpekade hela fikabordet som en man något som jag aldrig ägnat någon närmare eftertanke men kanske borde ha gjort, att kanoter är gjorda i glasfiber. De är underhållsfria och behöver varken skrapas eller målas, någonsin. Magnus tog Gud till vittne på att hans föräldrar hade köpt kanoter 1972 och aldrig lagt ett handtag på något underhållsarbete.

Man kan ju undra vad de gjorde istället, när de SA att de slet med att skrapa och måla kanoter. Christians teori var att det bara var en ursäkt för att få träffas och dricka öl utan kvinnor och barn närvarande, men det tror inte jag, jag tror de gick på bordell.

Det känns som att jag borde ställa någon till svars för det här.

Im gonna drink until I see what it is I wanna think about

På mitt jobb kan man få de mest egendomliga uppdrag. Den minnesgode läsaren, om jag nu har några sådana, kanske kommer att tänka på den så kallade revy-spyan.

Igår fick jag ett annat märkligt uppdrag, att fixa exakt 33 gram damm. Det har jag gjort nu. Är det någon mer som uppbär lön för att stå och väga dammkorn så räck upp en hand.  Vi kan bilda en trivselförening för dammsamlare.

Sagan om en fantasi

Idag såg jag dem.

Man skulle kunna tro att det var en hallucination, för det hände när jag var ute och sprang min mördarterrängrunda, men det här var i början, när jag fortfarande var någorlunda medveten om min omgivning, vilket jag inte är sen. Och det var då jag såg dem. Tre små blåsippor som uti backarna står, niger och säger att nu är det vår.

Hörde ni det allihop? DET ÄR VÅR NU!

"Oh, I dont have anything to say. I just wanted to stop you there"

Som kompensation till helgens kalkonfilm, Maggie vaknar på balkongen (inte ens Magnus, som gillar så kallat svår film, tycker den är bra, vilket säger en hel del) såg vi även den lättsamma komedin Run Fatboy Run från 2007. Det var grejer det. Den var totalt förutsägbar och innehöll nog varenda filmkliché som någonsin gjorts, men jag blev ändå riktigt glad i hjärtat av den.

(((SPOILER-VARNING)))

Ja, det är Dennis då, han är något av en loser men ihop med en skitsnygg brud som är gravid och de ska gifta sig, men han får stora skälvan och dumpar henne snudd på vid altaret. Sedan går det fem år och Dennis ångrar sig, speciellt när den skitsnygga bruden gått och blivit ihop med en sliskig amerikan som är så perfekt i alla avseenden och ska springa maraton för välgörenhet. Då bestämmer sig Dennis för att också göra det, trots att han är skit-otränad och trots att det bara är typ 3 veckor kvar, bara för att vinna tillbaks bruden. Och Dennis bästa kompis slår vad om typ allt han äger med något lite halvkriminellt gäng huruvida han ska genomföra det eller ej, och kompisen och Dennis’ hyresvärd, en tjock indier, tvingar Dennis att springa genom ett cykla respektive åka vespa efter och slå honom med en stekspade om han stannar. Allt verkar gå bra, men så friar den sliskige amerikanen till exbruden och hon säger ja, och då tycker Dennis att allt är meningslöst och ska inte springa. Fast man vet ju att han kommer att göra det ändå, och det gör han mycket riktigt så kommer den där stunden av självinsikt när han inser att han måste göra detta för sin EGEN skull (och möjligen lite för sin kompis som har satsat alla sina pengar). Så det gör han, och naturligtvis hamnar han i samma startgrupp, precis bredvid den sliskige, och de hånar varandra som fan och så går startsignalen och de springer i vredesmod i ett helt löjligt snabbt tempo och rätt vad det är så sätter den sliskige fälleben för Dennis och han ramlar och skadar sig. Men tar sig upp igen och ivrigt påhejad av såväl kompis, hyresvärd och publik så genomför han mot alla odds hela loppet med typ brutet ben. Ett par kritiska skeden genomlevs, först VÄGGEN, alla löpares mardröm (hans kompis försök till pepp lät typ "det är bara en liten bit kvar...bara 14 km") som han dock lyckas övervinna, men på upploppet rasar han ihop och blir liggande, men då kommer väl den snygga exbruden (som kommit fram till att hon inte alls älskar den sliskige för han har visat sig vara ett riktigt svin och man fick se på tv hur han la fälleben på Dennis), och ungen från ingenstans och då får Dennis SUPERKRAFTER från ingenstans och spurtar i mål och hon inser så småningom att hon alltid har älskat honom.

Jag rekommenderar den här filmen till alla långdistanslöpare. Som inspiration. Jag säger inte ett ord om den banala och förutsägbara handlingen eller temat som det gjorts tretton filmer på dussinet på. Jag säger inte ett ord om alla klyschor. Jag ska inte berätta hur jag nästan satt och bet på naglarna och bara KOM IGEN NU DENNIS! när han stod och liksom vacklade vid VÄGGEN och man bara kände igen sig SÅ mycket. Eller, nu berättade jag det visst i alla fall. Ja, men det här var faktiskt en film att bli glad av. Så det så.

Lets start a war said Maggie one day

I helgen såg vi den svenska dokumentärfilmen Maggie vaknar på balkongen, vilket i det närmaste var att betrakta som psykiskt lidande samt slöseri med tid. Jag tänker inte ens spoiler-varna denna samling skit. Det är Maggie, hon bor någonstans i Malmö och stoppar in saker under dynorna i soffan istället för i skåp och lådor, har hela balkongen täckt med duvskit och en massa annan skit och dräller omkring med en filmkamera och dokumenterar detta. Mot slutet städar hon lite på balkongen också. Jag vet inte vad hon vill eller vad det är hon vill förmedla. Jag förstår inte heller vem som bekostar den här typen av produktion eller hur i hela brinnande helvetet den kunde vinna en Guldbagge. Var det den snitsiga inzoomningen av fågelexkrementer på balkongräcket som fick juryns hjärta att vekna? Bara för att det är tekniskt möjligt att filma jävligt fult och dåligt måste man väl inte nödvändigtvis göra det?  Man undrar ju vad det är för fel på folk.

Vem tycker det här är bra, upp med en hand. Nej, det var väl det jag trodde.

Walk along and talk along and live your lives quite freely

Jag får då och då små mail som ber mig vara med i olika enkätundersökningar. Jag vill alltid vara med, även om syftet verkar vara ungefär hur dumt som helst. 

I början brukar man få svara på en så kallad kuggfråga, den som avgör om man passar in i målgruppen eller ej. Svarar man nej på frågor i stil med "har du köpt vinterdäck det senaste året" eller "brukar du använda Yes maskindiskmedel" så kan man ge sig fan på att man inte tillhör målgruppen, och då får man inte vara med.

Men nu! Det enda jag svarade på var min ålder, vilket län jag var bosatt i och vilken yrkeskategori jag tillhörde, sedan blev jag bortgallrad. Så vad det än var de ville veta så passade 40-åriga tjänstemän bosatta i Skåne län inte in i målgruppen. Skit också.

Bortsett från detta lilla förtret så förhåller det sig som så att hela världen, bortsett från mig och min pojkvän, are doing the omoralisk schlagerfestival. Vi, jag och min pojkvän alltså, dricker ekologiskt rödvin och ska snart se den svenska dokumentärfilmen Maggie vaknar på balkongen. Heja oss säger jag bara, för ingen annan lär ju göra det.

</fylleinlägg>. För att försöka vara lite html-rolig.

Its a myth that they create

När man är i min ålder (40) och har varit singel i hundra år och sedan träffar en man och berättar det för folk, så brukar man i allmänhet ganska omgående få frågan om han har barn. När de då får ett nekande svar verkar det vara obligatoriskt att ställa följdfrågan om vi planerar att skaffa. Även om man precis har berättat att man nyligen träffats. Nu har vi, jag och min pojkvän alltså, varit ihop ett drygt år, men folk tröttnar uppenbarligen inte på att gräva omkring i huruvida vi står inför en potentiell familjebildning eller ej.

När jag säger att vi absolut inte har några sådana planer så kan folk liksom inte nöja sig med det svaret, utan tycker det är helt okej att ifrågasätta detta val. Säger jag att mina barn är 18 och 23 år och att jag tycker att jag har gjort mitt och inte har lust att börja om, så säger de Jamen tänk om HAN vill ha barn då?, och när jag säger att han inte vill det så säger de Men tänk om han vill det SEN då? som om min pojkvän vore mindre vetande och var helt oförmögen att överblicka sin livssituation. Och säger jag då någonting i stil med "ja, det blir inte med mig i alla fall, och det har jag varit helt tydlig med ända från början" så får jag höra hur ego jag är. Som liksom hindrar honom från att skaffa barn som han visserligen säger sig inte vilja ha, men som andra tycker att han ändå har rätt att kunna få, med mig. Folk som man inte känner alls speciellt bra tycker att de har all rätt i världen att lägga sig i och ifrågasätta det här.

Min uppfattning är, att om jag skulle ha träffat en man som kände att det viktigaste i livet för honom var att skaffa barn, då skulle jag vilja påstå att vi inte var de rätta för varandra. Då vore det bättre att han träffade någon annan, någon som kunde tänka sig att fortsätta reproducera sig ett tag till. Någon som kanske tyckte att det var helt okej med ett litet sladdbarn. Det finns såna människor, jag lovar. Men jag är inte en av dom. Fatta det, era djävla ärthjärnor.

Det hade väl varit en sak om det hade varit jag och min pojkvän som hade fört de här diskussionerna om huruvida vi skulle skaffa barn eller inte. Det hade varit mer naturligt, men vi är och har hela tiden varit fullkomligt överens i den här frågan. Men det hindrar inte folk från att snudd på idiotförklara oss, eller åtminstone mig som fattar sådana självsvådliga och egoistiska beslut.

Ibland blir jag så trött på folks sätt att jag funderar på att säga att jag tyvärr är infertil och inte har råd med någon IVF-behandling, och så börja storgråta. Alternativt avslöja att jag tyvärr blivit tvångssteriliserad i ett rashygieniskt syfte, och så börja storgråta. Tyvärr är jag inte så bra på att börja storgråta, men jag ska nog börja jobba på den biten.

Reality is waiting for a bus

Idag pratade jag med en kollega i Falun. Han var ute och röjde snö, de hade minst en halvmeter. Då skröt jag lite om den skånska våren. Eller inte så lite heller. Jag berättade rätt så detaljerat om att solen sken från en klarblå himmel och att det fanns krokusar i rabatten.

Det skulle jag aldrig ha gjort. För nu snöar det. Vad är det här för djävla trams?

Du sa "altruism", ett svårt ord som jag inte kände till

Jag går i väntans tider. När jag var ung en gång för längesen, då pratade man om den förestående nedkomsten i lite vaga termer som "dagen när det är uträknat". Men nu har jag tagit del av familjelivpunktse-terminologin och lärt mig uttrycket BF för Beräknad Förlossning (tror jag åtminstone det betyder). Det är liksom en helt ny glosbok på familjelivpunktse. BF och BM (BarnMorska) och ÄL (ÄggLossning) och UL (UltraLjud) och gud vet allt, och då har jag inte ens vågat gå in på ord som "mysrester" som synonym för sperma, för då skulle jag nog rodna så mycket att blodkärl sprängdes och det är det inte värt.

Ja, nu är det ju alltså inte JAG som är gravid, vill jag kraftigt betona. Jag väntar barnbarn. Och Jenny väntar barn. BF för dessa nya människor i min relativa närhet har nu passerat, men ingenting händer. De små kidsen bara ligger där de ligger och liksom bidar sin tid.

Kom ut nu, är vad jag vill säga. Vad väntar ni på egentligen?  

Vad blev det egentligen av gummiankan Johnny?

Menvadihelvete. Jag bara jobbar och jobbar och så sover jag lite mellan varven. Jag hinner aldrig blogga. Jag hinner ingenting annat heller. Idag är det onsdag och jag håller fortfarande på och harvar mig igenom DN från i söndags. Ja, inte precis just nu då, utan det blir mer en liten stund på morgonen och en liten stund på kvällen. Ska det vara såhär, ska det vara såhär?

Men imorgon, då jävlar ska jag på massage. Efter att man har varit på massage får man inte göra ett piss, för då är hela massagen meningslös och man har kastat pengarna i sjön. Det är bara såna argument som biter i ett snålt och småländskt hjärta. Resten av den snåla och småländska kroppen vill däremot arbeta på som en annan Adel i Ulvaskog. Detta är en referens till det fantastiskt dystra eposet Långt ifrån landsvägen och uppföljaren De knutna händerna, för den som inte kan sin Moberg.

I Ulvaskog satt de inte och surade över att nyheterna var inaktuella när de äntligen hade tid att läsa dom. Tror jag åtminstone inte. Jag måste läsa-om de här böckerna snart. Alltså när jag får tid.

Helgens sista film

Helgens sista film fick jag se själv. Min pojkvän ratade helt kallt En enastående studie i mänsklig förnedring som jag lånat enbart för att få något att irritera mig på. För något så dumt som att spela in en dokumentärfilm om sig själv med mobilkamera måste ju vara på gränsen till förargelseväckande beteende. Tänkte jag.
Fast jag vet inte. Jag påstår inte att det här är en bra film, för det är det inte. Den är hackig och pixlig, förstås, och med bästa vilja i världen kan jag inte komma i närheten av förståelse hur man har tänkt när man tog beslutet att göra den här filmen. Men jag blev inte irriterad av att se den, tvärtom.
(((SPOILER-VARNING. FAST DET FINNS NÄSTAN INGEN HANDLING ATT TALA OM)))
Ja, men vad ska man säga? Det är Patrik, han har blivit dumpad. Han gråter. Sedan har han varit på psykakuten och fått lyckopiller. Sedan talar han ut med sina vänner. Sedan blir han helt manisk och nu ska han ta mig fan sätta in en kontaktannons på match.com för att hämnas. Då har det gått typ en dag, känns det som. Sedan träffar han en tjej på krogen och blir dökär i henne och talar helt lyriskt ut framför kameran om fantasier om hennes könsorgan, men hon fegar ur, kanske inte på grund av detta då för det är hon förhoppningsvis lyckligt ovetande om, och så gråter Patrik igen. Man får ta del av Patriks problem med erektionen på grund av lyckopillren, och även se ett fullt fungerande könsorgan när Patrik ägnar sig åt självbefläckelse. Och efter ett tag är Patrik lite gladare och går på krogen och på en fest och där träffar han en tjej som han har sex med, och sedan förtäljer inte historien särskilt mycket mer utan man får väl anta att Patrik känner att han är på banan igen och kan gå vidare med sitt liv.
Jag vet inte riktigt vad själva förnedringen skulle bestå av. Jag är förmodligen den enda människan i hela Sverige som aldrig ätit ångestdämpade medicin, men allt det andra har jag ju gjort. Jag och många med mig, som det brukar heta. Det känns som att i princip hela bekantskapskretsen har gått igenom detta flera hundra gånger eller så. Man blir dumpad, man bryter ihop, man skaffar ett tröstragg, man inser att man inte dör av brustet hjärta när man är i vår ålder och så är det bra med det. SÅ himla originellt var det ju inte att man måste göra en film om det.
Att se den här filmen kändes lite som att råkar höra någon prata på bussen om någon som blivit dumpad. Inte särskilt uppseendeväckande. Men lite spännande att ta del av är det ändå. Man kan inte låta bli att tjuvlyssna lite.
Fast jag undrar hur det känns att vara de där tjejerna som han dejtade. Man får ju hoppas att de åtminstone är tillfrågade om det är okej att de är med. Så många Amelie som är läkarstuderande i Göteborg kan det ju inte finnas, hur kul kan det vara för henne att få sitt halvtaskiga sexliv recenserat i en film? Och man kan ju undra om tjejen på slutet var medveten om att hennes fylleknull skulle bli en del av en "dokumentärfilm".
Men som sagt. Irriterad blev jag inte. Det var ju det som var meningen. Ingenting blir som man tänkt sig.   

Paranoid Park

Helgens tredje film var Paranoid Park från 2007, en film som inte heller den gjorde någon människa glad.

(((SPOILERVARNING)))

Ja, men det var en slöde till tonåring som såsade omkring i ändlösa highschoolkorridorer i ändlösa klipp, varvat med ändlösa närbilder på moltigande kids. Och så åkte de lite skateboard. Och så var de tysta igen. Man fattade att något hade hänt, för det kom en polis till skolan och frågade ut skejtarungen vad han haft för sig och han bara "nä, ingenting" fast man fattade ju att han ljög. Och sen skulle han försöka skriva ner vad som har hänt och det visades i en samling synnerligen fragmentariska återblickar. Och sen började vi snabbspola, för det var för jävla tråkigt, och så fick man se att skejtarungen hade råkat vålla en säkerhetsvakts död (det var läbbigt, han blev typ avklippt på mitten av ett tåg, det såg synnerligen realistiskt ut måste jag säga), men sen gick han, skejtarungen alltså, mest omkring och såg svårtillgänglig och världsfrånvänd ut och sen var filmen slut utan att det hände särskilt mycket mer.

Skitfilm, för att summera lite snabbt.

Im not there

Helgens andra film var I'm not there från 2007, en film som handlar om Bob Dylans liv. Jag gillar mycket av Bob Dylans musik, även om han verkar vara en knepig och sur gubbe i övrigt. Men musiken är ju bra som sagt. Men den här filmen var direkt provocerande dålig. Den hade ingen som helst begriplig handling. Vi orkade inte ens se klart den, och då är det faktiskt riktigt illa. Särskilt med tanke på att vi ser ganska mycket B-filmer med flit så att säga.  

Musiken var förvisso bra. Men då kan man ju lyssna på en skiva istället och slippa se en massa konstiga människor som låtsas vara Bob Dylan, fast ändå inte. Fy vad sopigt det var. Tack och lov var det min pojkvän och inte jag som hade valt den här filmen. Det ska ligga på mitt pluskonto när jag sedan kommer dragandes med Jurtjyrkogården eller något annat fint skräp.  

Män som hatar kvinnor

I helgen har det tittats på en och annan film, med varierande resultat. Vi inledde starkt i fredags med ett biobesök för att se Män som hatar kvinnor.  Förra gången vi var på Rio Bio i Tomelilla kom personalen in och började dammsuga när vi satt kvar och läste eftertexterna till Låt den rätte komma in. Det gjorde de inte den här gången. De kom med sopkvastar istället. Jag antar att de bara grovstädade bort det värsta popcornspillet lagom till nästa föreställning och sparade dammsugningen tills alla gått för dagen. 

Man får ha en vilja av järn och nerver av stål för att sitta kvar i fåtöljen och lusläsa varenda bokstav på duken när folk går och städar runt fötterna på en. Det har jag. Det här var dessutom en barnlek jämfört med eftertexterna till Kill Bill, som nästan är lika långa som hela filmen. Även om Rio Bio försvårade det avsevärt för mig genom att dra för ett draperi framför filmduken, men jag är inte den som ger upp eftertexterna i första taget.  

Men Män som hatar kvinnor var det ju. Jag har lite blandade känslor. Så här tyckte jag för lite drygt ett år sedan. Nu reviderar jag detta. Noomi Rapace var förstås bäst. Och Mikael Nyqvist var faktiskt mycket bättre än jag hade föreställt mig, och då gillar jag inte ens Mikael Nyqvist. Peter Haber var däremot mycket sämre än jag hade föreställt mig, och då gillar jag ändå Peter Haber.

Men filmen som helhet kändes ändå lite slätstruken. Välgjord, men inte särskilt överväldigande. Fast det är klart, när man redan från början vet vem mördaren är och vad som hände med Harriet Vanger, då är det kanske svårt att få det till en jättejättespännande film.

Jag får väl nöja mig med att gotta mig i hämndscenen med Bjurman. Den var inte alls dum. Hämnd är fina grejer om ni frågar mig.

 

Nu ska jag sjunga om kärleksblask, gröna ängar och King-Kongs task

Man skulle kunna tro att jag har blivit kidnappad och bortförd av rymdvarelser, så tyst och tomt har det varit här i nålsögat de senaste dagarna. Fast det har jag inte, även om min pojkvän ständigt hotar med att tvinga mig att se Stjärnornas Krig, eftersom jag misslyckades så kapitalt förra gången. 

Men så är inte fallet. Att jag blivit bortförd av rymdvarelser alltså. Jag har bara haft väldigt mycket att göra, som det brukar heta. Men jag återkommer. I'll be back, som Terminator skulle ha sagt. För ett tag sedan åt jag middag med en dansk, han berättade att han kunde få in tysk tv. Men det var så lagom kul när det klassiska citatet dubbades till Ich bin zurück.

Eller åtminstone tror jag det var vad han berättade. Jag har ju som bekant väldigt svårt att förstå danska.

Fox on the run

Igår presenterade min pojkvän ordet proxykränkt för mig. Jag tycker att det var ett mycket bra ord. Att vara proxykränkt innebär att man känner sig kränkt å någon annans vägnar. Typ: när vita människor tycker att det är enormt upprörande att andra (vita) människor säger negerboll istället för chokladboll.

Jag är en sån som säger negerboll istället för chokladboll. Jag är en proxykränkare. Det känns skitbra.

Ett försök till sexblogg

Igår satt jag och slöläste lite i en mycket fin publikation som jag råkar ha i min ägo. Den heter Den Sexuella Frågan och är skriven av professor August Forel och tryckt 1905. Där kan man lära sig ett och annat. Bland annat står det så här:

En annan form af retning, som icke sällan anlitas såsom ersättning för den normala könsretningen är cunnilinguus, hvarvid clitoris retas genom att den slickas med tungan. Om också icke på långt när så farliga, som det påstås, äro alla dessa saker i alla fall otäcka förvillelser af könsdriften, och vi behöfva knappt framhålla, att hvarje människa redan af aktning för sig själf bör afhålla sig från dem. Den man, som saknar möjlighet att normalt para sig, bör låta det stanna vid de nattliga pollutionerna, och kvinnan skall öfver hufvud akta sig för hvarje konstlad retning.

Det här kallar jag ord och inga visor. Tänk på det, ni tjejer som sexbloggar både avigt och rätt.  

Om jag märker att mitt sexbloggande faller väl ut kan jag tänka mig att dela med mig av professorns heta tips om hur man tillverkar sina egna kondomer, vilket inleds med den fantasieggande meningen Man köper hos slaktaren några alldeles friska blindtarmar...

"Vakna upp nu, det är midsommar snart"

Jag fick ju ett erbjudande för ett tag sen, så jag har haft DN på helgerna i sex veckor. Fast det har väl varit lite sisådär med utdelningen, ibland kommer den en dag senare och ibland inte alls.

Idag ringde en kille som hette Christer från DN:s nu-ska-vi-pracka-på-dig-en-snuskigt-dyr-prenumerationsavdelning, och sade sig vilja prata lite och kolla vad jag tyckte och sådär. Eller alltihop var ju egentligen bara ett svepskäl för att få fråga, lite omskrivet, om jag kunde tänka mig att hosta upp tusentals bistra kronor för att fortsätta få DN i min brevlåda. Det kunde jag inte, tyckte jag, och motiverade det med att det är för mycket Stockholm i DN för att det ska vara intressant för mig i Skåne. Då blev han helt purken och lade nästan på luren i örat på mig. Innan dess hade han lovat mig en extra helg som kompensation för den tvivelaktiga leveranssäkerheten, men jag tror han delete:ade mig från alla system för all framtid i och med detta uttalande. Jag kommer aldrig mer att få gratisläsa DN.  

Tänk att stockholmare jämt ska vara så snarstuckna.

Sweets for my sweet

Idag var det dags för det årliga besöket hos min onaturligt trevlige tandläkare Dr Kovac. Allt gick bra, jag hade inga hål, det retfulla mellanrummet mellan två kindtänder, där matrester som skulle kunna mätta en hel by i Afrika fastnar, spacklades ihop än en gång eftersom tänderna uppenbarligen inte VILL ha en nära relation med varandra utan förflyttar sig åt varsitt håll med någon millimeter om året. Men nu har Dr Kovac fixat till det igen, och allt detta för knappt 800 kronor. Jag räknar alltid kallt med att ett besök ska gå på flera tusen, så jag kände mig mycket nöjd.

Men en sak undrar jag. Kan ingen tillverka någon slags röntgenutrustning som faktiskt passar i ens mun? Det är år 2009 och ändå måste man stoppa in vassa och hårda saker i storleksordning kontinentalplattor i sin mun och bita ihop om. Det gör ont. Aj. Det borde gå att fixa på ett smidigare sätt, kan man ju tycka.

Dr Kovac, du har en uppgift här.

Nästan som reklam

Av alla nya ord som tillkommit tycker jag nog sämst om ordet bloggosfär. Och speciellt det infantila användandet av ordet i bestämd form. Vad tycker bloggosfären, sa de helt seriöst på radio häromdagen, som om det vore en slags maktfaktor att räkna med. När det borde vara allmänt känt att sisådär 99 % av alla bloggar består till sisådär 99 % av "dagens outfit" och länkar antingen till Youtube eller till sånt som andra redan har skrivit eller tyckt. Och på dålig svenska dessutom.

Den här bloggen är förstås ett undantaget som bekräftar regeln. Guldkornet i sanden, pärlan i musslan, krukan med guld där regnbågen slutar, YOU NAME IT, som de säger i Amerika.