Idag har friden verkligen härskat ohotad från arla till särla. Har hunnit med: långpromenad i solsken, baka bröd, elda i kaminen, läsa deckare, glo på sändningar från Stockholm Horse Show och sen inte så värst mycket annat, vilket ju liksom är själva poängen med en ta-det-lugnt-dag. Kröner detta genom att premiärlaga pulled beef på oxrulle från kviga 5, som i livet haft det jättebra på naturbetesängar några mil härifrån. Står i ugnen i detta nu och doftar fantastiskt. Till det ska ätas hemlagat potatis-och jordärtskocksmos samt brysselkål. Mmmm. Sen blir det väl nån menlös söndagsunderhållning i stil med Svenska Hollywoodfruar och så tidigt i säng. Sån är planen. Intresseklubben kan sluta anteckna nu.
söndag 30 november 2014
Trendit trendit
Igår hörde jag på radion att nu är det ute med snobbiga Gucciväskor och liknande attribut och inne att "gå omkring i träningskläder även om man inte tränar". Enligt radioo P4:s modeorakel som håller låda om lördagarna så är det nuförtiden så trendigt med hälsa och motion att det är fränt att state:a det även när man inte är på väg till eller från gymmet eller elljusspåret.
ÄNTLIGEN alltså. Alla som känner mig någorlunda vet att jag och mina Adidasbrallor är så gott som oskiljaktiga (har förstås flera par, så det är ju inte som att jag aldrig tvättar dom) och så har det varit i eviga tider. Eller åtminstone sen jag fick en någorlunda inkomst och kunde unna mig att köpa Adidas, innan dess var det väl mer något lågbudgetnonamevariant. Nu är jag alltså inte bara bekvämt avslappnad i min klädstil utan SKITTRENDIG. Het liksom. Det trodde man ju aldrig att den dagen skulle komma.
Tänkte jag, och berättade detta stolt för min dotter, modekännaren, hipstern, och hon tog ner mig på jorden igen genom att säga att det "nog menas såna som sitter åt lite mer". Alltså inte rejält urtvättade bomulls-Adidas med några år på nacken som fladdrar lite patetiskt i vinden, det ska väl vara såna där tajta glänsande i lycra då antar jag.
Hur man än vänder sig har man sin Adidasklädda röv bak.
ÄNTLIGEN alltså. Alla som känner mig någorlunda vet att jag och mina Adidasbrallor är så gott som oskiljaktiga (har förstås flera par, så det är ju inte som att jag aldrig tvättar dom) och så har det varit i eviga tider. Eller åtminstone sen jag fick en någorlunda inkomst och kunde unna mig att köpa Adidas, innan dess var det väl mer något lågbudgetnonamevariant. Nu är jag alltså inte bara bekvämt avslappnad i min klädstil utan SKITTRENDIG. Het liksom. Det trodde man ju aldrig att den dagen skulle komma.
Tänkte jag, och berättade detta stolt för min dotter, modekännaren, hipstern, och hon tog ner mig på jorden igen genom att säga att det "nog menas såna som sitter åt lite mer". Alltså inte rejält urtvättade bomulls-Adidas med några år på nacken som fladdrar lite patetiskt i vinden, det ska väl vara såna där tajta glänsande i lycra då antar jag.
Hur man än vänder sig har man sin Adidasklädda röv bak.
I onåd
Har nu äntligen läst ut den där rätt så träliga boken Fältöversten. Slutet var inte heller bra, det var faktiskt jättekonstigt. Alltså: om man tänker sig att man berättar om saker som hände förr, för att så småningom hoppa lite framåt i tiden, då vill man väl ändå VETA LITE vad som har hänt? Inte bara förutsättas att man har all information om vad karaktärerna har varit med om de senaste 20 åren, få en liten glimt av nutid och sedan är boken slut. BU vad dåligt.
Loggade sedan muntert in på e-boksidan för att ladda ner någon ny bok. Hade funderingar på Visning pågår av Sofie Sarenbrant (eftersom den låg rätt högt upp på "mest utlånade"-listan så jag slapp tänka), har läst några av hennes tidigare böcker och tyckt att någon var rätt bra, någon annan lite sämre men jag gillar ju i allmänhet svenska polisdeckare och så är det ju så himla gött att ha en bok i sin SMARTPHONE så att man kan ta upp och slöläsa om man kommer till en död punkt. Det är dock till en fördel om denna bok inte är alltför invecklad eftersom det ofta bara blir korta lässtunder med ojämna mellanrum. Har testat med Järntronen-böckerna och nja, det är väl inte att rekommendera. De gör sig nog bäst i pappersform, alternativ får man skapa en mer seriös läsmiljö där man kan hålla fokus, det gäller ju att hålla tungan rätt i mun när man ska ha koll åå alla medlemmar i de rätt så omfattande ätterna Stark och Lannister och Targaryen och Barathreon MED FLERA, och på vilket vis de är på kant med varandra sedan århundraden tillbaka, och då duger det inte att råka ha några minuter över i ett reklamavbrott eller medan man väntar på bussen.
Sedan har jag läst Sörja för de sina av Kristina Sandberg, och ÅH, vad jag gillar Maj. Även om det mest handlar om att hon går omkring och städar och bakar och lagar mat och ängslas för Tomas och känner sig lite socialt missanpassad emellanåt, men jag gillar dom ändå (har även läst Att föda ett barn, tack till DN som ger sina prenumeranter e-böcker emellanåt). Läsvärt! Dock har tredje boken. Liv till varje pris, inte kommit som e-bok än så jag håller mig nog innan jag ska sätta tänderna i den. Lånade dock Insekternas sång på bibblan igår som jag ser fram emot att läsa, men först måste jag beta av Offer utan ansikte av Stefan Anhem eftersom det var fjortondagarslån på den.
Så det är ju inte att jag inte har att läsa, men jag vill ändå ha en e-bok i telefonen. Loggade som sagt då in på e-boksidan, valde bok, knappade in mitt lånekortsnummer och fick ett grinigt felmeddelande att "maximalt antal lån var uppnådda" och att biblioteket "tills vidare har spärrat" mitt kort för utlåningar. Menvadfan. Vet att biblioteket har en maxgräns på två e-böcker i veckan, för den gränsen uppnådde jag i samband med att jag hade strul med programvaran i min nya SMARTPHONE och därför fick ladda ner flera gånger än biblioteket tyckte var rimligt. Systemet borde väl kanske fatta att om man laddar ner samma bok fem gånger i rad så är det inte att man försöker tänja på marginalerna, men men. En vecka går ju fort, och det var hur som helst flera veckor sen. Var jag fortfarande i onåd på grund av detta? Fick maila bibblan och fråga, men det var jag inte, det var bibblan själv som inte fick låna ut mer än 1800 e-böcker på en månad. Till alla låntagare då alltså. Skumt, men det har väl med någon budgetgrej att göra antar jag. E-böcker är ju inte precis gratis även om de är det på bibblan, men någon måste ju alltid betala.
Jag var i alla fall välkommen att börja låna den 1 december igen, skrev bibblan, så jag får väl hålla mig till dess. Alternativt försöka hitta mitt gamla lånekort på Tomelilla stadsbibliotek som jag skaffade en gång för att kunna hyra världens bästa julkalender, Håll huvet kallt på VHS för att kunna spela av den på dvd till min son. Har inte varit där sedan dess, men någonstans borde jag ju ha ett lånekort som borgar för säker tillgång till e-böcker. Får rota i gömmorna helt enkelt, bara det att jag inte har så många "gömmor" eftersom jag har den där ÄH SLÄNG SKITEN-genen. Men ett lånekort är ju en värdehandling, så den måste finnas, som Helen Sjöholm skulle ha uttryckt det. Eller Björn & Benny då.
Loggade sedan muntert in på e-boksidan för att ladda ner någon ny bok. Hade funderingar på Visning pågår av Sofie Sarenbrant (eftersom den låg rätt högt upp på "mest utlånade"-listan så jag slapp tänka), har läst några av hennes tidigare böcker och tyckt att någon var rätt bra, någon annan lite sämre men jag gillar ju i allmänhet svenska polisdeckare och så är det ju så himla gött att ha en bok i sin SMARTPHONE så att man kan ta upp och slöläsa om man kommer till en död punkt. Det är dock till en fördel om denna bok inte är alltför invecklad eftersom det ofta bara blir korta lässtunder med ojämna mellanrum. Har testat med Järntronen-böckerna och nja, det är väl inte att rekommendera. De gör sig nog bäst i pappersform, alternativ får man skapa en mer seriös läsmiljö där man kan hålla fokus, det gäller ju att hålla tungan rätt i mun när man ska ha koll åå alla medlemmar i de rätt så omfattande ätterna Stark och Lannister och Targaryen och Barathreon MED FLERA, och på vilket vis de är på kant med varandra sedan århundraden tillbaka, och då duger det inte att råka ha några minuter över i ett reklamavbrott eller medan man väntar på bussen.
Sedan har jag läst Sörja för de sina av Kristina Sandberg, och ÅH, vad jag gillar Maj. Även om det mest handlar om att hon går omkring och städar och bakar och lagar mat och ängslas för Tomas och känner sig lite socialt missanpassad emellanåt, men jag gillar dom ändå (har även läst Att föda ett barn, tack till DN som ger sina prenumeranter e-böcker emellanåt). Läsvärt! Dock har tredje boken. Liv till varje pris, inte kommit som e-bok än så jag håller mig nog innan jag ska sätta tänderna i den. Lånade dock Insekternas sång på bibblan igår som jag ser fram emot att läsa, men först måste jag beta av Offer utan ansikte av Stefan Anhem eftersom det var fjortondagarslån på den.
Så det är ju inte att jag inte har att läsa, men jag vill ändå ha en e-bok i telefonen. Loggade som sagt då in på e-boksidan, valde bok, knappade in mitt lånekortsnummer och fick ett grinigt felmeddelande att "maximalt antal lån var uppnådda" och att biblioteket "tills vidare har spärrat" mitt kort för utlåningar. Menvadfan. Vet att biblioteket har en maxgräns på två e-böcker i veckan, för den gränsen uppnådde jag i samband med att jag hade strul med programvaran i min nya SMARTPHONE och därför fick ladda ner flera gånger än biblioteket tyckte var rimligt. Systemet borde väl kanske fatta att om man laddar ner samma bok fem gånger i rad så är det inte att man försöker tänja på marginalerna, men men. En vecka går ju fort, och det var hur som helst flera veckor sen. Var jag fortfarande i onåd på grund av detta? Fick maila bibblan och fråga, men det var jag inte, det var bibblan själv som inte fick låna ut mer än 1800 e-böcker på en månad. Till alla låntagare då alltså. Skumt, men det har väl med någon budgetgrej att göra antar jag. E-böcker är ju inte precis gratis även om de är det på bibblan, men någon måste ju alltid betala.
Jag var i alla fall välkommen att börja låna den 1 december igen, skrev bibblan, så jag får väl hålla mig till dess. Alternativt försöka hitta mitt gamla lånekort på Tomelilla stadsbibliotek som jag skaffade en gång för att kunna hyra världens bästa julkalender, Håll huvet kallt på VHS för att kunna spela av den på dvd till min son. Har inte varit där sedan dess, men någonstans borde jag ju ha ett lånekort som borgar för säker tillgång till e-böcker. Får rota i gömmorna helt enkelt, bara det att jag inte har så många "gömmor" eftersom jag har den där ÄH SLÄNG SKITEN-genen. Men ett lånekort är ju en värdehandling, så den måste finnas, som Helen Sjöholm skulle ha uttryckt det. Eller Björn & Benny då.
fredag 28 november 2014
På spåret vecka 48
Fasen vad det gick dåligt för Lag Soffan på premiären av På Spåret. Dock var jag DEN ENDA som visste att fortsättningen av ordspråket Det är ingen ko på isen lyder så länge rumpan är kvar i land.
Tycker det borde vara värt minst 50 poäng. Minst!
torsdag 27 november 2014
Denna dagen ett liv
Idag har Micke och jag möblerat om på jobbet. Det var välbehövt, kanske mest för att vi tömde en massa lådor och skåp som ingen tittat i sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna, samt snyggade upp vårt konferensrum som det senaste året mest har sett ut som ett förråd där man ställer in grejer som man inte vet vad man ska göra av. Älskar att slänga grejer som bara ligger och tar upp plats, så vi fyllde sopsäck efter sopsäck med urgammalt mög som ingen människa kommer att sakna. Sedan gjorde vi diverse möbelrokader och jag fick förkasta en genial ommöbleringsidé jag hade i mitt rum på grund av att skrivborden (har två som står i vinkel) då hamnade för långt från väggurtagen och jag tycker sladdar är tillräckligt eländigt fula som de är och hade därför inte lust att göra saken värre genom att trixa med förgreningsdosor och förlängningssladdar. Försökte mig på några andra varianter, men inget blev bra så till slut satte jag tillbaks skrivborden ungefär som de stod från början. Så det var ju lite ogjort arbete, men det är väl smällar man får ta. Har i alla fall varit på Erikshjälpen och fyndat en fåtölj som jag tänker mig att jag ska sitta i och läsa mastiga jobbgrejer på ett skönt och avslappnat sätt. Remus, tax med rätt att döda, hoppade raskt upp och lade sig i den med en min som att det var väl på tiden att jag tänkte på hans komfort lite också*. Så var den invigd.
Åkte sedan hem och städade vidare. Hemma går det lite trögare att få till den där euforiska ÄH SLÄNG SKITEN-andan eftersom min man tycker att väldigt mycket kan vara "bra att ha". Ibland har han rätt, men det blir hur som helst alltid olika grader av diskussioner som brukar sluta med att han säger att han tänker ge bort [insert: valfritt föremål som jag vill slänga] till någon behövande själ i omgivningen, och så blir det lik förbannat liggande kvar ett tag till.
Efter städningen fick jag susa som ett jehu till bibblan som idag stänger klockan 17.00 (har bara öppet tre dagar i veckan och nästa är måndag) för att hämta böcker som jag reserverat. Tycker det är så djävla fantastiskt med bibblan idag att jag inte nog kan lovsjunga fenomenet. Att man kan sitta hemma på röven och söka efter böcker man vill läsa, reservera och sedan får man i sinom tid ett litet vänligt mail att nu finns dom att hämta på ett bibliotek nära mig. OCH DET KOSTAR INTE EN KRONA. Det är så fucking outstanding att jag inte finner ord.
Avrundade dagen med att slå in julklappar. Vill bara meddela i förbigående att jag nu är HELT KLAR med alla julklappar och det är inte ens första advent. Föreställer mig att alla som flänger runt som röda djävlar den 23/12 vill döda mig lite, men jag har inte besökt en enda affär förutom Konsum för att hämta ut mina försändelser. Tack e-handeln för alla fina stunder.
Möblera om och städa och hämta låneböcker och slå in julklappar. Tja. Inte den roligaste dagen i mitt liv, men det får väl gå ändå.
* På instagram skrev jag lite skämtsamt att jag väl får fortsätta sitta och läsa vid skrivbordet, men det är inte sant. Våra hundar ligger ofta, för att inte säga alltid, i soffor och sängar och varhelst de behagar, men de flyttar sig utan åthävor när man ber dom.
Åkte sedan hem och städade vidare. Hemma går det lite trögare att få till den där euforiska ÄH SLÄNG SKITEN-andan eftersom min man tycker att väldigt mycket kan vara "bra att ha". Ibland har han rätt, men det blir hur som helst alltid olika grader av diskussioner som brukar sluta med att han säger att han tänker ge bort [insert: valfritt föremål som jag vill slänga] till någon behövande själ i omgivningen, och så blir det lik förbannat liggande kvar ett tag till.
Efter städningen fick jag susa som ett jehu till bibblan som idag stänger klockan 17.00 (har bara öppet tre dagar i veckan och nästa är måndag) för att hämta böcker som jag reserverat. Tycker det är så djävla fantastiskt med bibblan idag att jag inte nog kan lovsjunga fenomenet. Att man kan sitta hemma på röven och söka efter böcker man vill läsa, reservera och sedan får man i sinom tid ett litet vänligt mail att nu finns dom att hämta på ett bibliotek nära mig. OCH DET KOSTAR INTE EN KRONA. Det är så fucking outstanding att jag inte finner ord.
Avrundade dagen med att slå in julklappar. Vill bara meddela i förbigående att jag nu är HELT KLAR med alla julklappar och det är inte ens första advent. Föreställer mig att alla som flänger runt som röda djävlar den 23/12 vill döda mig lite, men jag har inte besökt en enda affär förutom Konsum för att hämta ut mina försändelser. Tack e-handeln för alla fina stunder.
Möblera om och städa och hämta låneböcker och slå in julklappar. Tja. Inte den roligaste dagen i mitt liv, men det får väl gå ändå.
* På instagram skrev jag lite skämtsamt att jag väl får fortsätta sitta och läsa vid skrivbordet, men det är inte sant. Våra hundar ligger ofta, för att inte säga alltid, i soffor och sängar och varhelst de behagar, men de flyttar sig utan åthävor när man ber dom.
onsdag 26 november 2014
Boktipset: Tjockare än vatten/Fältöversten
Alla andra, eller en del i alla fall, är ju så himla duktiga och bloggar om vad de läser och vad de tyckt om boken, lite ni-na-ni-na-ni-na-na, BOOOOING: dagens boktips, för er som minns detta episka barnprogram där Stefan Mählkvist (var blev det av honom egentligen?) satt i en regnbågsfärgad soffa och hade högläsning för litteraturtörstande barn i ett tempo där begreppet "långsamhet" hamnar i en helt ny dimension. DET VAR TIDER DET.
Tänkte i alla fall att jag skulle skärpa mig lite på den fronten och boktipsblogga jag med. Nyss läste jag till exempel Tjockare än vatten av Carin Gerhardsen. Den var riktigt bra. Det underlättar om man har läst de tidigare delarna om Hammarbypoliserna, men det är gissningsvis inget måste eftersom allting som är relevant för berättelsen återberättas lite i förbifarten. För mig som då faktiskt har hängt med Conny, Jens, Petra, Jamal och de andra snutarna ända sedan Pepparkakshuset så blir det pyttelite tjatigt. Men det kan man ta, för den här storyn är faktiskt spännande. Man tror: jaha, var det XX som var mördare? Eller vänta lite nu, det var det ju inte alls, det är ju YY! Eller nej för helvete, det måste vara ZZ! Eller? Sånt gillar jag, när man liksom blir elegant inledd på ett spår och man tycker att alla detaljer stämmer och allt är solklart, och sen ändras förutsättningarna och så vips är man någon helt annanstans. Sån är den här boken. Tummen upp.
En annan bok jag läser nu är Fältöversten av Jonas Malmborg. Jag är ju lite svag för böcker om ungdomsgäng i allmänhet och ungdomsgäng på 80-talet i synnerhet, och tyckte att det kunde vara kul att läsa om ungdomsgäng från Östermalm i Stockholm som omväxling till ungdomar på glid. Fast de här är väl också på glid, kan man väl säga utan att avslöja för mycket. Jag, som inte har någon som helst anknytning till överklassen, tänkte mig att tonårsproblemen där kanske mer handlade om att kaskadkräkas årgångsviner på den fiskbensmönstrade ekparketten i våningen på Strandvägen istället för istället för Kir och Parador på någon linoleummatta i förorten, men riktigt så var det väl inte enligt den här boken då. Så visst är det en del action och en del miljöer som jag kanske inte riktigt hade räknat med, men i övrigt är den faktiskt inte särskilt bra enligt mig. Den har ett så taffligt språk. En gång köpte jag boken Sökarna i tron att det var boken som bygger på filmen där Liam Norberg spelade huvudrollen som sig själv som värsting (eller hur det nu var), men det visade sig vara en bok som byggde på filmmanuset till denna film, en film som inte var särskilt bra och boken blev ju därefter. Böcker som bygger på filmmanus borde fan i mig FÖRBJUDAS. Fältöversten bygger mig veterligen inte på ett filmmanus, men den är skriven lite i samma stil och det stör mig sjukt mycket. Det är mycket rabblande beskrivningar, som om författaren känner sig piskad att redogöra för varenda detalj i folks utseende även om det bara är en bifigur som aldrig mer omnämns. Tycker dessutom inte att man behöver lägga så djävla mycket krut på att beskriva hur folk ser ut, det ger sig ju liksom av sig själv om man har lite fantasi. ALLA vet ju hur störigt det är när man ser en film som bygger på en bok man har läst och det visar sig att någon har castat en skådespelare som inte alls ser ut som man har föreställt sig. Alla utom Jonas Malmborg då kanske.
Så sorry, Jonas: Det blir tummen ner för Fältöversten.
 |
| Barnprogram à la 70-tal |
En annan bok jag läser nu är Fältöversten av Jonas Malmborg. Jag är ju lite svag för böcker om ungdomsgäng i allmänhet och ungdomsgäng på 80-talet i synnerhet, och tyckte att det kunde vara kul att läsa om ungdomsgäng från Östermalm i Stockholm som omväxling till ungdomar på glid. Fast de här är väl också på glid, kan man väl säga utan att avslöja för mycket. Jag, som inte har någon som helst anknytning till överklassen, tänkte mig att tonårsproblemen där kanske mer handlade om att kaskadkräkas årgångsviner på den fiskbensmönstrade ekparketten i våningen på Strandvägen istället för istället för Kir och Parador på någon linoleummatta i förorten, men riktigt så var det väl inte enligt den här boken då. Så visst är det en del action och en del miljöer som jag kanske inte riktigt hade räknat med, men i övrigt är den faktiskt inte särskilt bra enligt mig. Den har ett så taffligt språk. En gång köpte jag boken Sökarna i tron att det var boken som bygger på filmen där Liam Norberg spelade huvudrollen som sig själv som värsting (eller hur det nu var), men det visade sig vara en bok som byggde på filmmanuset till denna film, en film som inte var särskilt bra och boken blev ju därefter. Böcker som bygger på filmmanus borde fan i mig FÖRBJUDAS. Fältöversten bygger mig veterligen inte på ett filmmanus, men den är skriven lite i samma stil och det stör mig sjukt mycket. Det är mycket rabblande beskrivningar, som om författaren känner sig piskad att redogöra för varenda detalj i folks utseende även om det bara är en bifigur som aldrig mer omnämns. Tycker dessutom inte att man behöver lägga så djävla mycket krut på att beskriva hur folk ser ut, det ger sig ju liksom av sig själv om man har lite fantasi. ALLA vet ju hur störigt det är när man ser en film som bygger på en bok man har läst och det visar sig att någon har castat en skådespelare som inte alls ser ut som man har föreställt sig. Alla utom Jonas Malmborg då kanske.
Så sorry, Jonas: Det blir tummen ner för Fältöversten.
Dry needling pt 2
Igår var jag på återbesök hos min nya kiropraktor Låtsasglenn. Det var dags för en ny omgång av DRY NEEDLING. Först diskuterade vi om det hade varit någon framgång, och det tyckte Låtsasglenn, för även om jag inte var helbrägdagjord så hade DRY NEEDLINGEN i alla fall åstadkommit någon form av förändring. All förändring är bra, säger Låtsasglenn, så jag får väl hoppas att han vet vad han talar om. Sedan diskuterade vi var han egentligen hade stuckit in nålarna. Jag tyckte ju det var ländryggen, men Låtsasglenn hävdade att det var i skinkan. Det är väl lite av en definitionsfråga var det ena slutar och det andra börjar, men jag väljer att tolka det som att jag i alla fall inte har hängröv.
"Jag har nya nålar idag", berättade Låtsasglenn muntert medan jag lade mig och blottade denna svårdefinierade kroppsdel, och jag svarade käckt att det var ju bra så att man inte fick någon annans begagnade. Fast han hade inte menat så, utan han hade en ny sort. Som var 7,5 cm långa istället för 5, plus lite grövre. Det här var ju inte information jag tyckte mig behöva i min situation, men det var ju bara att uthärda medan han kretade runt i nervbanorna och pratade om musikalen Kristina från Duvemåla. Jag hade lust att läxa upp honom för att han inte kände till att den bygger på en bok och att boken blivit film och allt det här hände långt innan Björn & Benny satte tänderna i Vilhelm Mobergs mästerverk, men han hade nålarna och jag låg med blottad bakdel så jag kände mig något i underläge kan man väl säga.
Nu, dagen efter, är jag öm, som om jag blivit sparkad av en häst (typ: en lätt jagärkittligundermagen-spark av ett gotlandsruss, inte en jagskadödadigdinjävel-spark av en ilsken ardennerhingst). Men det ska väl vara bra då om man får tro Låtsasglenn. På tal om spark så fick jag sparka upp grinden till jobbet idag för låset kärvade. Kände mig tuff, synd bara att ingen annan var vaken klockan 05.25 och kunde bevittna mig och min fräna karatespark. TYPISKT.
"Jag har nya nålar idag", berättade Låtsasglenn muntert medan jag lade mig och blottade denna svårdefinierade kroppsdel, och jag svarade käckt att det var ju bra så att man inte fick någon annans begagnade. Fast han hade inte menat så, utan han hade en ny sort. Som var 7,5 cm långa istället för 5, plus lite grövre. Det här var ju inte information jag tyckte mig behöva i min situation, men det var ju bara att uthärda medan han kretade runt i nervbanorna och pratade om musikalen Kristina från Duvemåla. Jag hade lust att läxa upp honom för att han inte kände till att den bygger på en bok och att boken blivit film och allt det här hände långt innan Björn & Benny satte tänderna i Vilhelm Mobergs mästerverk, men han hade nålarna och jag låg med blottad bakdel så jag kände mig något i underläge kan man väl säga.
Nu, dagen efter, är jag öm, som om jag blivit sparkad av en häst (typ: en lätt jagärkittligundermagen-spark av ett gotlandsruss, inte en jagskadödadigdinjävel-spark av en ilsken ardennerhingst). Men det ska väl vara bra då om man får tro Låtsasglenn. På tal om spark så fick jag sparka upp grinden till jobbet idag för låset kärvade. Kände mig tuff, synd bara att ingen annan var vaken klockan 05.25 och kunde bevittna mig och min fräna karatespark. TYPISKT.
tisdag 25 november 2014
The sun always shines on TV
Hann väl inte mer än att skriva ett gnöligt inlägg om hur lite soltimmar november levererat förrän himlen slog om från regntunga skyar till blå. MED SOL! Det var helt overkligt, på lunchen satt vi på jobbet och beklagade oss över hur det öste ner och hur det hade öst ner sedan urminnes tider, och hur det förmodligen skulle komma att ösa ner för all framtid, ja i princip vartenda tempus ur ärans och hjältarnas språk gick att koppla ihop med novembervädrets enformighet. Och sedan var det plötsligt solsken. En stund i alla fall. Tyvärr utspelade sig denna händelse mestadels under den tid på dagen som jag använder till att ta mig hem från jobbet, så när jag väl var hemma och hade kommit ut i skogen med hundarna så låg solen och ruvade retfullt lågt bakom träden och var ingenting som direkt berörde mig längre. Men känslan! KÄNSLAN hörni! Och om mindre än en månad är det vintersolstånd och sedan blir det ljusare igen. HÅLL UT!
måndag 24 november 2014
A journey to the centre of the Earth
Nu djävlar går vi in i sista veckan av november. Alltså, jag gillar verkligen höst. Jag gillar att vara ute i regn och rusk och sedan komma in och tända i kaminen och kura ihop mig under en filt i soffan och dricka en kopp te och läsa en deckare. Mmm. Sånt kan jag verkligen längta efter när termometern kryper upp mot trettio grader och solen gassar från en molnfri himmel. Sommaren är liksom inte riktigt min grej, åtminstone inte när det är tropisk hetta. Orkar inte göra ett piss under såna förutsättningar. Aktivitetsnivån under semestern sommaren 2014 var så låg att steget under var "död". Typ.
Men hösten är fina grejer som sagt, men nu börjar till och med jag sloka lite. Det här djävla mörkret alltså. Hur många soltimmar har november levererat i år? Inte så många att det stör direkt om ni frågar mig. Det gör mig ingenting att det regnar och blåser, men de här evighetslånga sirapsdagarna när det liksom aldrig ens blir ljust? De har ju avlöst varandra i en evighet nu känns det som.
Det är väl så här års som man, folk i allmänhet alltså, "beställer en resa till solen". Det låter ju som en väldigt avancerad form av rymdäventyr, men avses alltså en vecka på Mallorca eller liknande. Fast jag gillar ju inte att resa, så jag får väl fortsätta att harva omkring här i mörkret. Men härförleden hörde jag Lottie Knutsson på radion, hon sa att "den bästa och mest miljövänliga resenären är den som stannar hemma". HA! Där fick ni, globetrotters. Har länge brottats med någon form av, kanske inte direkt komplex, men det känns ändå lite avigt det här att jag inte tycker att det är ett dugg lockande att resa när alla andra verkar tycka det är meningen med livet att flänga omkring som tossingar mellan världsdelarna. Jag tänker mest på hur bökigt det är och så ska man trängas med en massa folk, vilket jag avskyr, och vad är det för vits med att åka så djävla långt bara för att se Eiffeltornet, det vet man ju redan hur det ser ut och sen då? Vad gör man sen? Va?
Ja, ni hör ju hur det låter, men nu är det alltså ingen trygghetsknarkande tråkmåns utan en MILJÖMEDVETEN OCH BRA RESENÄR som talar. Hear my voice. Eller Lottie Knutssons då.
Men hösten är fina grejer som sagt, men nu börjar till och med jag sloka lite. Det här djävla mörkret alltså. Hur många soltimmar har november levererat i år? Inte så många att det stör direkt om ni frågar mig. Det gör mig ingenting att det regnar och blåser, men de här evighetslånga sirapsdagarna när det liksom aldrig ens blir ljust? De har ju avlöst varandra i en evighet nu känns det som.
Det är väl så här års som man, folk i allmänhet alltså, "beställer en resa till solen". Det låter ju som en väldigt avancerad form av rymdäventyr, men avses alltså en vecka på Mallorca eller liknande. Fast jag gillar ju inte att resa, så jag får väl fortsätta att harva omkring här i mörkret. Men härförleden hörde jag Lottie Knutsson på radion, hon sa att "den bästa och mest miljövänliga resenären är den som stannar hemma". HA! Där fick ni, globetrotters. Har länge brottats med någon form av, kanske inte direkt komplex, men det känns ändå lite avigt det här att jag inte tycker att det är ett dugg lockande att resa när alla andra verkar tycka det är meningen med livet att flänga omkring som tossingar mellan världsdelarna. Jag tänker mest på hur bökigt det är och så ska man trängas med en massa folk, vilket jag avskyr, och vad är det för vits med att åka så djävla långt bara för att se Eiffeltornet, det vet man ju redan hur det ser ut och sen då? Vad gör man sen? Va?
Ja, ni hör ju hur det låter, men nu är det alltså ingen trygghetsknarkande tråkmåns utan en MILJÖMEDVETEN OCH BRA RESENÄR som talar. Hear my voice. Eller Lottie Knutssons då.
fredag 21 november 2014
Översättningar
Film- och boktitlar kan ju låta rätt så lama i översättning. Till exempel filmen Bowfinger, som i svensk översättning heter Knubbigt regn. Har inte sett filmen så det kanske finns en förklaring, men alltså va...knubbigt regn? Det finns det väl inte ens någonting som heter? Kunde filmen inte bara fått heta Bowfinger även i Sverige? Aldrig att man hör någon som säger att Jack Nicholsen han är ju för djävla bra i filmen Varsel. Alla säger ju The Shining. Även om boken heter Varsel i svensk översättning. Även om uttrycktet "to shine" som används för att beskriva bland andra Dick Halloran och Danny Torrances paranormala tankeförmågor översätts med "att stråla", vilket inte precis rimmar med titeln. Men men. Strålning hade kanske fört tankarna för mycket till Tjernobyl.
Råkade nu se att filmen Pelle Erövraren på engelska heter Pelle The Conqueror på engelska, och det lät ju inte mycket bättre det. Korrekt översättning är det ju, men, tja...Pelle? Låter ju lite som Lotta on Troublemaker Street. DET LÅTER INTE BRA.
Råkade nu se att filmen Pelle Erövraren på engelska heter Pelle The Conqueror på engelska, och det lät ju inte mycket bättre det. Korrekt översättning är det ju, men, tja...Pelle? Låter ju lite som Lotta on Troublemaker Street. DET LÅTER INTE BRA.
torsdag 20 november 2014
Knulla i Bangkok
När jag var en ung rebell, ungefär vid samma tidpunkt som Jesus red in i Jerusalem på en åsna, så fanns det en grupp som hette Bad Boo Band. De hade förmodligen fler låtar på sin repertoar, men jag hade bara en, inspelad från det klassiska radioprogrammet Ny Våg, och den lyder om jag minns rätt som följer:
Dom kallar mej fula Olle
Ingen tjej vill vara med mej
Jag brukar sitta ensam hemma
Och drömma om nån schysst tjej
Men vem fan vill ha en svensk tjej?
En discofitta utan hjärna?
Så jag tog flyget, flyget till Bangkok
Jag skulle knulla, knulla i Bangkok
Och jag fick knulla, knulla i Bangkok hela tiden
Men när jag kom hem från Bangkok
Så sa en tjej: Jag ville ju vara med dej
Men nu har du varit i Bangkok och knullat med en annan tjej
Och vem fan vill ha en kille som åker till Bangkok för att knulla?
Så ta du flyget, flyget till Bangkok
Och du kan kan knulla, knulla i Bangkok
Hoppas du får knulla, knulla i Bangkok hela tiden
Så ta du flyget, flyget till Bangkok
Och du kan köpa, köpa din kärlek
Hoppas du får köpa, köpa din kärlek hela tiden
Se det var poesi på hög nivå det, och jag spelar den fortfarande då och då och minns gamla halvgoda stunder med monokassettbandspelare och ljummen folköl. Jaha, och vad är det att blogga om då undrar vän av ordning. Jo, idag har Sverige fått en ny rikspolischef, nämligen Försäkringskassans förre generaldirektör Dan Eliasson. A k a sångaren i Bad Boo Band. Eller de har väl mig veterligen inte gjort så mycket väsen av sig de senaste 30-ish åren, men det har väl sina skäl då för det är nog rätt svårt att göra sån megakarriär och samtidigt stå i replokaler och skråla gamla punkdängor som om det inte fanns någon morgondag.
På Wikipedia beskrivs Dan Eliasson som "en svensk ämbetsman". Ämbetsman, det låter ju som någonting ur Nya Testamentet, men det är väl inte fullt så illa. Rätt långt från Knulla i Bangkok kan man ju i alla fall tycka.
onsdag 19 november 2014
Musöppnaren
Kollar på den här bloggens sökstatistik då och då, och förvånansvärt ofta är det någon som kommer hit via att ha googlat på ordet musöppnare. Det kan mycket väl vara det mest avtändande ord jag någonsin har hört, så ni som söker efter tips på hur ni ska få ligga: Prova med vitt vin, räkor och Lys og varme av Åge Aleksandersen på stereon. Eller Spotify. Eller vad ni nu använder. Använd inte ordet musöppnare. Slut på tips från coachen.
tisdag 18 november 2014
Tidens tand tuggar så obarmhärtigt
I morse sa dom på radion att i år är det 30 år sedan Band Aid gav ut Do They Know It's Christmas? och jag bara: det är väl ändå inte möjligt? T-R-E-T-T-I-O år. Herregud. Vissa människor jag känner var ju för helvete inte ens födda på den tiden och jag minns jätteväl hur man köpte singeln och spelade den och tyckte den var jättejättebra fastän det rent musikaliskt inte ens var i närheten av sånt man lyssnade på i vanliga fall. Det var rätt känsligt det där minns jag, när någon annan skulle bläddra igenom ens back med LP-skivor så fick man liksom smussla lite och låtsas att man inte riktigt fattade hur den där Bruce Springsteenplattan hade hamnat bland The Exploited och Sex Pistols och den fantastiska trippel-LP:n History of punk: A Burning Ambition. Så Band Aid var väl inte så tufft egentligen. Men Bob Geldof* var ju med, och Bono och Paul Weller och så var det ju för EN GOD SAK. Välgörenhet by music var inte så stort på den tiden, ingenting var stort på den tiden när den mäktigaste kanalen för samhällsinformation var "Anslagstavlan" på tv (på den tiden behövde man inte ens säga "SVT" för det fanns liksom inget annat att tillgå. Vissa urbana storstadsmänniskor hade tillgång till "kabel-tv" och fick då ta del av döfräna tv-kanaler som "Sky Channel" och "Music Box" som visade pastellfärgade musikvideos från arla till särla, TV PÅ DAGTID liksom. Det var stort. Det kommer ingen generation att få uppleva igen).
Minns för något år sen att jag läste någons blogg och den personen gjorde sig lustig över Band Aid och tyckte att ovan nämnda låt var så töntig och i princip det största pekoral som någon någonsin åstadkommit, men den var ju så gammal, man får väl ha lite överseende med det, skrev personen ifråga så storsint. Alltså va? Helt plötsligt är låtar jag lyssnade på som tonåring något som nästa generation tycker är lika töntigt som jag tyckte på den tiden när någon i föräldragenerationen skulle "spisa jazz". Man dog ju nästan när de kom dragandes med sina mossiga gamla stenkakor med saxofonsolon, och råkade man höra Leif Andersson rossla fram sitt Hello music lovers i Smoke Rings på radion så slängde man snabbt som ögat på någon LP med Ozzy Osbourne eller vad som helst för att slippa höra. Nu är man uppenbarligen själv bara ett stenkast därifrån. Snart kräver man väl att alla ska stänga ner sina bluetooth-högtalare och Spotifylistor och så slänger man på sin gamla repiga Band Aid-singel och berättar en saga om hur man förr i tiden samlade in pengar till Etiopien genom att sälja den här, och så sitter man där som en levande fossil och skrockar om hur mycket bättre allting var förr. Fast dagens ungdom, och många i ens egen generation också för den delen, har ju inte ens en vinylspelare.
Minns en gång för rätt många år sen när en familj som min exman kände var och hälsade på oss, medbringandes två yngre barn och en surmulen tonåring. Vi fikade, de mindre barnen lekte och vi andra satt kvar vid bordet och pratade, förmodligen om tråkiga vuxensaker eftersom tonåringen satt och hängde på stolen och producerade långdragna och uttråkade tonårssuckar (det här var alltså innan mobiltelefonernas tid, så följde man med någonstans och det var tråkigt så fick det vara tråkigt tills man åkte hem igen). Så småningom lämnade han bordet och hamnade framför stereon och började slött bläddra genom skivsamlingen. Uppehöll sig där en god stund, kom sedan tillbaks till bordet med stora ögon och sa med något som bara gick att utläsa som rätt så nyvunnen respekt i rösten: "Pappa, dom har ALLA EBBA GRÖNS SKIVOR PÅ VINYL".
Då hade man tydligen transformerats från tråkig vuxen till Någon Att Räkna Med. Det gäller uppenbarligen bara att hålla fast i skivsamlingen och vänta in rätt tid så är man döfrän i rätt sammanhang. Nu har jag inte kvar min Band Aid-singel (fick slänga den eftersom den var så jätterepig att den inte gick att spela längre, ytterligare ett fenomen som Dagens Ungdom inte känner till), men annars hade det bara varit att vänta in respekt från kommande generationer. Eller kanske inte.
* På den tiden fick man ofta lägga till ett "han från Boomtown Rats du vet" för att folk skulle fatta, och nu får man väl lägga till "du vet, Boomtown Rats, dom som gjorde I don't like Mondays" för att någon eventuellt ska komma ihåg att Bob Geldof en gång i tiden gjorde annat än att hålla på med välgörenhetsgalor och bli adlad av drottning Elizabeth. Visste ni förresten att det bara är medborgare i ett samväldesrike som får använda titeln "sir", och Bob är irländare så därför får han bara vara Bob fastän han är utnämnd till något så maffigt som "kommendör av brittiska imperieorden". Så kan det gå. Beatles fick också en sån där pampig utmärkelse, men John Lennon lämnade tillbaks sin i protest mot Storbritanniens agerande i Biafrakriget plus att Storbritannien stödde USA under Vietnamkriget. Så kan det gå pt 2.
Minns för något år sen att jag läste någons blogg och den personen gjorde sig lustig över Band Aid och tyckte att ovan nämnda låt var så töntig och i princip det största pekoral som någon någonsin åstadkommit, men den var ju så gammal, man får väl ha lite överseende med det, skrev personen ifråga så storsint. Alltså va? Helt plötsligt är låtar jag lyssnade på som tonåring något som nästa generation tycker är lika töntigt som jag tyckte på den tiden när någon i föräldragenerationen skulle "spisa jazz". Man dog ju nästan när de kom dragandes med sina mossiga gamla stenkakor med saxofonsolon, och råkade man höra Leif Andersson rossla fram sitt Hello music lovers i Smoke Rings på radion så slängde man snabbt som ögat på någon LP med Ozzy Osbourne eller vad som helst för att slippa höra. Nu är man uppenbarligen själv bara ett stenkast därifrån. Snart kräver man väl att alla ska stänga ner sina bluetooth-högtalare och Spotifylistor och så slänger man på sin gamla repiga Band Aid-singel och berättar en saga om hur man förr i tiden samlade in pengar till Etiopien genom att sälja den här, och så sitter man där som en levande fossil och skrockar om hur mycket bättre allting var förr. Fast dagens ungdom, och många i ens egen generation också för den delen, har ju inte ens en vinylspelare.
Minns en gång för rätt många år sen när en familj som min exman kände var och hälsade på oss, medbringandes två yngre barn och en surmulen tonåring. Vi fikade, de mindre barnen lekte och vi andra satt kvar vid bordet och pratade, förmodligen om tråkiga vuxensaker eftersom tonåringen satt och hängde på stolen och producerade långdragna och uttråkade tonårssuckar (det här var alltså innan mobiltelefonernas tid, så följde man med någonstans och det var tråkigt så fick det vara tråkigt tills man åkte hem igen). Så småningom lämnade han bordet och hamnade framför stereon och började slött bläddra genom skivsamlingen. Uppehöll sig där en god stund, kom sedan tillbaks till bordet med stora ögon och sa med något som bara gick att utläsa som rätt så nyvunnen respekt i rösten: "Pappa, dom har ALLA EBBA GRÖNS SKIVOR PÅ VINYL".
Då hade man tydligen transformerats från tråkig vuxen till Någon Att Räkna Med. Det gäller uppenbarligen bara att hålla fast i skivsamlingen och vänta in rätt tid så är man döfrän i rätt sammanhang. Nu har jag inte kvar min Band Aid-singel (fick slänga den eftersom den var så jätterepig att den inte gick att spela längre, ytterligare ett fenomen som Dagens Ungdom inte känner till), men annars hade det bara varit att vänta in respekt från kommande generationer. Eller kanske inte.
* På den tiden fick man ofta lägga till ett "han från Boomtown Rats du vet" för att folk skulle fatta, och nu får man väl lägga till "du vet, Boomtown Rats, dom som gjorde I don't like Mondays" för att någon eventuellt ska komma ihåg att Bob Geldof en gång i tiden gjorde annat än att hålla på med välgörenhetsgalor och bli adlad av drottning Elizabeth. Visste ni förresten att det bara är medborgare i ett samväldesrike som får använda titeln "sir", och Bob är irländare så därför får han bara vara Bob fastän han är utnämnd till något så maffigt som "kommendör av brittiska imperieorden". Så kan det gå. Beatles fick också en sån där pampig utmärkelse, men John Lennon lämnade tillbaks sin i protest mot Storbritanniens agerande i Biafrakriget plus att Storbritannien stödde USA under Vietnamkriget. Så kan det gå pt 2.
måndag 17 november 2014
Du är: funktionär (det rimmar ju)
Hoppsan, nu blev det sådär TYST igen. Har i och för sig varit upptagen hela helgen, men ändå. Ett litet blogginlägg borde man ju kunna ta sig tid till nu när man lever så djävla modernt och ständigt uppkopplat. Hörde i och för sig på radion igår morse att det numera är mer inne att inte ha en smartphone än att ha en, och att det är hetare att inte ständigt vara nåbar än tvärtom. Det har nämligen blivit inne att vara ute så att säga. Det är lite töntigt att vara så viktig på sitt jobb att man måste vara nåbar 24/7, det är coolare att vara en fri ande med en gammal Nokia 3310 (ja, de finns väl inte längre, men typ en sån modell som man bara kan ringa och sms:a med). I USA då. Enligt någon radiopratare då. Men himmel vad trendig och het jag måste vara då, jag som visserligen har en smartphone men som a. alltid har den på ljudlös, nästan alltid också utan vibration eftersom jag stänger av burret på natten och 9 gånger av 10 glömmer att sätta igång det igen på morgonen så om jag svarar när det ringer så är det rena slumpen, b. alltid lämnar jobbmobilen KVAR PÅ JOBBET. Jodå, det går. Har inget som helst behov av att läsa jobbmail på min fritid. Tänk att det skulle bli modernt att vara som jag. Det händer inte ofta kan jag säga.
I helgen har jag varit funktionär på spårtävlingar i dagarna två och det var cirka exakt så glammigt som det låter. Har stått på blåsiga fält och glott på små prickar vid horisonten och antecknat tider när någon viftat med en slutapport. Har stått på en blåsig grusväg och tittat på uppletande av föremål i en ruta. Har stått på blåsiga appellplaner och antecknat saker som domare sagt med en högerhand som sakta domnat bort av köldskador. Svisch, så var den helgen till ända. Fast jag har ändå haft roliga uppdrag tycker jag. Fått vara med i händelsernas centrum så att säga. Det tradigaste är att vara i köket, för där ser man inte ett piss av tävlingarna.
Eftersom jag är en såkallad föreningsmänniska så har jag ägnat ganska stor del av min fritid åt olika funktionärsuppdrag. Jag brukar roa mig med att lista tråkighetsgraden. Så här ser det ut för stunden:
1. En sån som står på löpartävlingar och pekar ut riktning i vägskäl och liknande. Bara stå rätt upp och ner och peka med en flagga medan folk flåsar förbi.
2. Koppelbärare på agilitytävling. Den startande slänger ifrån sig kopplet på marken vid starten, koppelbäraren tar kopplet och går och lägger det vid målet. Eftersom det går undan i agility så hinner man ungefär bara från start till mål och tillbaks till start igen innan det är dags för nästa. En evig Golgatavandring där man inte ser ett piss av tävlingen eftersom man inte får gå framför funktionärstälten, som brukar vara strategiskt placerade mellan start och mål.
3. Protokollbärare i dressyr. Ungefär som ovan, fast man går med ett papper från en domare till ett sekretariat. Tyst och belevat, för i dressyr känns det nästan som att man knappt får lov att andas i närheten av banan.
4. Parkeringsvakt. Tja, det är vad det låter som. Man måste vara på plats innan fan själv har stigit upp för att se till så att folk som inte kan tänka inte parkerar så att de tar upp minst tre parkeringsplatser, för det gör folk om man inte styr upp det med järnhand från början. Urtråkigt. Parkeringsvakter brukar dock vara helt onaturligt trevliga med tanke på uppdragets tråkighetsgrad, så jag antar att de har en speciell gen som gör dem speciellt lämpade för denna syssla.
5. Kökspersonal. Stå i ett (ofta rätt så dåligt utrustat) kök och steka och koka och langa fram mat till stressade tävlande och griniga funktionärer som kommer vällande likt Egyptens gräshoppor när det uppstår pauser mellan klasser eller i väntan på prisutdelningar. Samt diska och hålla rent i detta ofta rätt så dåligt utrustade utrymme. Enda plusset är att man kan äta när man vill, men det är ju inte säkert att det är så positivt i det långa loppet. Å andra sidan brukar man känna sig rätt äcklad av att ha stått i hamburgarstekos i en hel dag, så det kanske är självreglerande.
I helgen har jag varit funktionär på spårtävlingar i dagarna två och det var cirka exakt så glammigt som det låter. Har stått på blåsiga fält och glott på små prickar vid horisonten och antecknat tider när någon viftat med en slutapport. Har stått på en blåsig grusväg och tittat på uppletande av föremål i en ruta. Har stått på blåsiga appellplaner och antecknat saker som domare sagt med en högerhand som sakta domnat bort av köldskador. Svisch, så var den helgen till ända. Fast jag har ändå haft roliga uppdrag tycker jag. Fått vara med i händelsernas centrum så att säga. Det tradigaste är att vara i köket, för där ser man inte ett piss av tävlingarna.
Eftersom jag är en såkallad föreningsmänniska så har jag ägnat ganska stor del av min fritid åt olika funktionärsuppdrag. Jag brukar roa mig med att lista tråkighetsgraden. Så här ser det ut för stunden:
1. En sån som står på löpartävlingar och pekar ut riktning i vägskäl och liknande. Bara stå rätt upp och ner och peka med en flagga medan folk flåsar förbi.
2. Koppelbärare på agilitytävling. Den startande slänger ifrån sig kopplet på marken vid starten, koppelbäraren tar kopplet och går och lägger det vid målet. Eftersom det går undan i agility så hinner man ungefär bara från start till mål och tillbaks till start igen innan det är dags för nästa. En evig Golgatavandring där man inte ser ett piss av tävlingen eftersom man inte får gå framför funktionärstälten, som brukar vara strategiskt placerade mellan start och mål.
3. Protokollbärare i dressyr. Ungefär som ovan, fast man går med ett papper från en domare till ett sekretariat. Tyst och belevat, för i dressyr känns det nästan som att man knappt får lov att andas i närheten av banan.
4. Parkeringsvakt. Tja, det är vad det låter som. Man måste vara på plats innan fan själv har stigit upp för att se till så att folk som inte kan tänka inte parkerar så att de tar upp minst tre parkeringsplatser, för det gör folk om man inte styr upp det med järnhand från början. Urtråkigt. Parkeringsvakter brukar dock vara helt onaturligt trevliga med tanke på uppdragets tråkighetsgrad, så jag antar att de har en speciell gen som gör dem speciellt lämpade för denna syssla.
5. Kökspersonal. Stå i ett (ofta rätt så dåligt utrustat) kök och steka och koka och langa fram mat till stressade tävlande och griniga funktionärer som kommer vällande likt Egyptens gräshoppor när det uppstår pauser mellan klasser eller i väntan på prisutdelningar. Samt diska och hålla rent i detta ofta rätt så dåligt utrustade utrymme. Enda plusset är att man kan äta när man vill, men det är ju inte säkert att det är så positivt i det långa loppet. Å andra sidan brukar man känna sig rätt äcklad av att ha stått i hamburgarstekos i en hel dag, så det kanske är självreglerande.
fredag 14 november 2014
Zombiefrågor
Jag tänker mycket på zombies, kanske helt naturligt lite mer i perioder när vi ser The Walking Dead, men även annars. Av samma anledning som jag ganska ofta tänker på nekrofili. Det är inget jag personligen vill ägna mig åt, men jag känner någon slags äckelfascination och skulle vilja veta vad som styr såna funktioner som så att säga kickar igång nekrofilin, för den kan ju inte precis vara medfödd. Att vilja fortplanta sig är ju en genetiskt betingad drift, men att därifrån gå till att få sug efter att ligga med någon som är död och som dessutom väldigt definitivt inte på något sätt kan sprida ens genpool vidare känns ju ganska tröstlöst. Plus äckligt.
Men zombies var det ju. Igår när vi satt och kollade på The Walking Dead så slogs jag än en gång (händer cirka varje avsnitt) av denna onaturliga HUNGER EFTER KÖTT. Alltså, zombies har ju en väldigt låg och på gränsen till obefintlig ämnesomsättning. Att ha en ämnesomsättning är nämligen ett kriterium för att vara vid liv, kan man väl säga, och det är ju zombies...bara nästan. Det är därför de är så långsamma och söliga i sina rörelser, och man med lätthet kan jogga ifrån dom (såna där skräckfilmer med snabba zombies är alltså fusk, helt overkligt) men också därför de kan hasa efter sina offer i timmar eller till och med dagar utan att bli det minsta andfådda eller ens trötta. Ämnesomsättningen hänger också ihop med förbränning och hur mycket energi man måste stoppa i sig för att orka med. Så med denna låga ämnesomsättning borde ju zombies klara sig i evigheter utan mat, och det gör de ju uppenbarligen också, men ändå: ständigt denna HUNGER EFTER KÖTT. De är ju inte som en krokodil eller en orm som ligger och smälter maten i dagar. Det spelar liksom ingen roll om man så kommer på en zombie när hen har slafsat i sig kilovis med kött och inälvor, de är ändå alltid sugna på mer.
Det är ju bekymmersamt då i The Walking Dead, för när man lever i zombieapokalypsen är det ju väldigt många zombies och väldigt få överlevande, och eftersom alla överlevande ändå är smittade av det här zombieviruset så att alla som av olika anledningar dör en naturlig död (= allt som inte innefattar att bli sliten i stycken av en slafsig stönande vitögd individ med smak för människokött) blir zombies, och eftersom zombierna slaktar överlevande på löpande band så minskar ju tillgången på mat för zombies väldigt drastiskt även i ett stort land som Amerika. Igår kväll när vi satt i soffan och såg likdelar och zombieblod regna över tv-skärmen så kom jag på århundradets snilleblixt: MEN DE KAN JU ÄTA AV VARANDRA! Zombierna då alltså. Då hade ju själva zombieproblematiken (1. de är så många. 2. de är så hungriga) så att säga löst sig själv med tiden (1. de hade blivit färre. 2. de hade inte varit så hungriga). Kände mig till två tredjedelar som sir Alexander Fleming när han upptäckte penicillinet och till en tredjedel som Jonathan Swift när han skrev Ett anspråkslöst förslag (eller som jag föreställer mig att de kände sig dårå).
Min man sabbade alltihop genom att säga att zombier behöver färskt kött. Fast då tycker jag att så djävla känslig får man väl ändå inte vara. De är ju inte direkt kräsna i övrigt, man ser ju till exempel aldrig en zombie som står med kännarmin och siktar in sig på filébitarna eller tycker att "färskt människokött gör sig bäst med Chateau Mouton Rothschild från 1953", utan de slafsar i sig blod och inälvor och senor och kött lite hur som haver och skitsamma om det råkar vara frun eller ett självdött vildsvin som de snavat över i skogen.
Och även om deras eget kött kanske är lite...ruttet, så får de väl offra sig. Är man hungrig så får man väl äta vad som finns till hands, har de aldrig sett filmen Alive till exempel? Det går ju dessutom (i The Walking Dead åtminstone) jättesnabbt att bli zombie, det tar ju max ett par minuter från att det sista andetaget tas tills de vita ögonen slås upp och HUNGERN EFTER KÖTT sätter in. Så förruttnelseprocessen borde ju inte ens ha kommit igång, kan man ju tycka.
En annan fråga: Om man är vegetarian i livet och blir zombie efter döden. Förstår man då denna HUNGER EFTER KÖTT när den väcks till liv? Förmodligen, man ser ju aldrig en zombie som står och tveka över det enda utbudet i matväg för att sedan vända sig mot grönsakslandet istället. Det hade kanske inte blivit lika bra tv då i och för sig.
Men zombies var det ju. Igår när vi satt och kollade på The Walking Dead så slogs jag än en gång (händer cirka varje avsnitt) av denna onaturliga HUNGER EFTER KÖTT. Alltså, zombies har ju en väldigt låg och på gränsen till obefintlig ämnesomsättning. Att ha en ämnesomsättning är nämligen ett kriterium för att vara vid liv, kan man väl säga, och det är ju zombies...bara nästan. Det är därför de är så långsamma och söliga i sina rörelser, och man med lätthet kan jogga ifrån dom (såna där skräckfilmer med snabba zombies är alltså fusk, helt overkligt) men också därför de kan hasa efter sina offer i timmar eller till och med dagar utan att bli det minsta andfådda eller ens trötta. Ämnesomsättningen hänger också ihop med förbränning och hur mycket energi man måste stoppa i sig för att orka med. Så med denna låga ämnesomsättning borde ju zombies klara sig i evigheter utan mat, och det gör de ju uppenbarligen också, men ändå: ständigt denna HUNGER EFTER KÖTT. De är ju inte som en krokodil eller en orm som ligger och smälter maten i dagar. Det spelar liksom ingen roll om man så kommer på en zombie när hen har slafsat i sig kilovis med kött och inälvor, de är ändå alltid sugna på mer.
Det är ju bekymmersamt då i The Walking Dead, för när man lever i zombieapokalypsen är det ju väldigt många zombies och väldigt få överlevande, och eftersom alla överlevande ändå är smittade av det här zombieviruset så att alla som av olika anledningar dör en naturlig död (= allt som inte innefattar att bli sliten i stycken av en slafsig stönande vitögd individ med smak för människokött) blir zombies, och eftersom zombierna slaktar överlevande på löpande band så minskar ju tillgången på mat för zombies väldigt drastiskt även i ett stort land som Amerika. Igår kväll när vi satt i soffan och såg likdelar och zombieblod regna över tv-skärmen så kom jag på århundradets snilleblixt: MEN DE KAN JU ÄTA AV VARANDRA! Zombierna då alltså. Då hade ju själva zombieproblematiken (1. de är så många. 2. de är så hungriga) så att säga löst sig själv med tiden (1. de hade blivit färre. 2. de hade inte varit så hungriga). Kände mig till två tredjedelar som sir Alexander Fleming när han upptäckte penicillinet och till en tredjedel som Jonathan Swift när han skrev Ett anspråkslöst förslag (eller som jag föreställer mig att de kände sig dårå).
Min man sabbade alltihop genom att säga att zombier behöver färskt kött. Fast då tycker jag att så djävla känslig får man väl ändå inte vara. De är ju inte direkt kräsna i övrigt, man ser ju till exempel aldrig en zombie som står med kännarmin och siktar in sig på filébitarna eller tycker att "färskt människokött gör sig bäst med Chateau Mouton Rothschild från 1953", utan de slafsar i sig blod och inälvor och senor och kött lite hur som haver och skitsamma om det råkar vara frun eller ett självdött vildsvin som de snavat över i skogen.
Och även om deras eget kött kanske är lite...ruttet, så får de väl offra sig. Är man hungrig så får man väl äta vad som finns till hands, har de aldrig sett filmen Alive till exempel? Det går ju dessutom (i The Walking Dead åtminstone) jättesnabbt att bli zombie, det tar ju max ett par minuter från att det sista andetaget tas tills de vita ögonen slås upp och HUNGERN EFTER KÖTT sätter in. Så förruttnelseprocessen borde ju inte ens ha kommit igång, kan man ju tycka.
En annan fråga: Om man är vegetarian i livet och blir zombie efter döden. Förstår man då denna HUNGER EFTER KÖTT när den väcks till liv? Förmodligen, man ser ju aldrig en zombie som står och tveka över det enda utbudet i matväg för att sedan vända sig mot grönsakslandet istället. Det hade kanske inte blivit lika bra tv då i och för sig.
torsdag 13 november 2014
Ogilla!
Ni vet när man vaknar till och den första tanken som korsar utrymmet mellan öronen är Herregud vad trött jag är, vilken tur det inte är morgon än och så tittar man på klockan och den är 04.28. Detvillsäga inte ens lönt att somna om (nej, jag snoozar inte, eller i alla fall ytterst sällan. Fattar inte poängen. Det är svinjobbigt att gå upp, men det blir ju liksom inte mindre jobbigt för att man skjuter upp det i nio minuter).
Dagar kan ju börja bättre om man säger. Idag står dessutom städning på dagordningen. Vi har köpt en ny dammsugare, en riktig värsting med ungefär lika många funktioner som Millennium Falcon. Men det är min man som dammsuger i vårt hem, så det faller ingen extra glamour över min torsdag inte. Lite ny teknik kan ju annars pigga upp, men själv har jag bara en dejt med gamla hederliga toaborsten och dammtrasan att se fram emot. ROLIGARE KAN MAN JU HA DET OM MAN SÄGER.
Dagar kan ju börja bättre om man säger. Idag står dessutom städning på dagordningen. Vi har köpt en ny dammsugare, en riktig värsting med ungefär lika många funktioner som Millennium Falcon. Men det är min man som dammsuger i vårt hem, så det faller ingen extra glamour över min torsdag inte. Lite ny teknik kan ju annars pigga upp, men själv har jag bara en dejt med gamla hederliga toaborsten och dammtrasan att se fram emot. ROLIGARE KAN MAN JU HA DET OM MAN SÄGER.
onsdag 12 november 2014
Bloggen, bloggen, var är du?
Men Gud alltså vad jag har lite att blogga om. Händer det verkligen ingenting av vikt och värde i mitt liv just nu? Nej, uppenbarligen inte. I morse när jag cyklade till jobbet så såg jag inte ens några djur, bortsett från en kanin. Så det kan jag ju blogga om: att jag inte såg några djur, fastän jag brukar göra det. Vad har hänt? En zombieapokalyps? Ska jag nästa gång jag sätter mig på min fantomcykel mötas av rävar och hjortar med stel gång, vita ögon, väsande ljud och en hunger efter blod som aldrig någonsin går att mätta?
Var på kyrkogården en kväll strax innan Halloween förresten. Ja, det går att gå på kyrkogårdar även efter mörkrets inbrott och nej, man blir inte överfallen av osaliga andar som är ute efter att ta en blodig hämnd för diverse orättfärdigheter i sitt gamla liv. Eller åtminstone blev inte jag det. Den gången i alla fall. Jag gick till den grav jag skulle besöka, den ligger rätt långt bort. Rafsade bort vissna löv, tände ljus (ja, jag vet att det var några dagar "för tidigt" om man nu slaviskt tänker att ljus hör Alla Helgons Dag till, men det sket jag i), stod en stund och begrundade förgängligheten i tillvaron. Gick sedan tillbaka. Det var som sagt mörkt, denna kyrkogård ligger inte i omedelbar anslutning till en kyrka och är inte speciellt väl upplyst (sista biten fram till graven fick jag lysa med en liten ficklampa från Biltema. Ovärdigt, skulle jag vilja säga) och jag var klädd i svart. Svarta byxor, svart jacka, svart mössa. På trottoaren utanför kom en person gående. Denna person fick syn på svartklädda mig när jag lösgjorde mig ur kyrkogårdsskuggorna och hoppade väl kanske inte lika högt som Javier Sotomayor under OS i Barcelona 1992, men snudd på. Funderade någon sekund på att börja gå med hasande zombiegång och utsträckta armar och stöna lite karaktäristiskt, men valde att avstå. Visste ju inte om personen ifråga hade The Walking Dead som referens och därmed visste att det enda korrekta sättet att ha ihjäl en levande död är att på något sätt slå in skallen på vederbörande. Så hade jag verkligen inte lust att sluta mina dagar, och då hade det ju dessutom blivit ännu mindre bloggat, och så kan vi ju inte ha det.
Var på kyrkogården en kväll strax innan Halloween förresten. Ja, det går att gå på kyrkogårdar även efter mörkrets inbrott och nej, man blir inte överfallen av osaliga andar som är ute efter att ta en blodig hämnd för diverse orättfärdigheter i sitt gamla liv. Eller åtminstone blev inte jag det. Den gången i alla fall. Jag gick till den grav jag skulle besöka, den ligger rätt långt bort. Rafsade bort vissna löv, tände ljus (ja, jag vet att det var några dagar "för tidigt" om man nu slaviskt tänker att ljus hör Alla Helgons Dag till, men det sket jag i), stod en stund och begrundade förgängligheten i tillvaron. Gick sedan tillbaka. Det var som sagt mörkt, denna kyrkogård ligger inte i omedelbar anslutning till en kyrka och är inte speciellt väl upplyst (sista biten fram till graven fick jag lysa med en liten ficklampa från Biltema. Ovärdigt, skulle jag vilja säga) och jag var klädd i svart. Svarta byxor, svart jacka, svart mössa. På trottoaren utanför kom en person gående. Denna person fick syn på svartklädda mig när jag lösgjorde mig ur kyrkogårdsskuggorna och hoppade väl kanske inte lika högt som Javier Sotomayor under OS i Barcelona 1992, men snudd på. Funderade någon sekund på att börja gå med hasande zombiegång och utsträckta armar och stöna lite karaktäristiskt, men valde att avstå. Visste ju inte om personen ifråga hade The Walking Dead som referens och därmed visste att det enda korrekta sättet att ha ihjäl en levande död är att på något sätt slå in skallen på vederbörande. Så hade jag verkligen inte lust att sluta mina dagar, och då hade det ju dessutom blivit ännu mindre bloggat, och så kan vi ju inte ha det.
måndag 10 november 2014
Old McDonald had a machine gun
Gick till bibblan efter jobb, hemfärd och taxpromenad. Efter hjulet måste bibblan vara världshistoriens bästa grej. Strosade omkring en stund bland hyllorna som sig bör, hittade en och annan godbit, strosade så småningom i sakta mak mot utlåningsdisken. Där var det "kö". Två personer, varav den ena var cirka två år och den andra gissningsvis barnet ifrågas ömma moder. Tittade på högarna med barnböcker som skulle lånas och kände mig förnöjd vid tanken på att allt minsann inte bara är tv-spel och dvd-spelare och paddor och poddar och fan vet allt som verkar vara lika nödvändigt inslag som blöjor och nappar i en barnfamiljs liv nuförtiden. Ungefär som i helgen, när Adrian och Oliver satt jättelänge och byggde torn av träklossar istället för att tjata om debila barn-tv-kanaler. Det känns liksom hoppingivande på något sätt.
Hur som helst. Ungen på bibblan vände sig om och glodde på mig. Jag fyrade av ett vänligt leende och återgick till att läsa baksidestexten på en av de böcker som inom kort via bibblans försorg skulle få vara i min ägo i några veckor. Ungen pekar då på mig och säger förnumstigt: TITTA HON GAMMAL.
Amenvadfan, ska man behöva höra sånt? Barnets ömma moder slätade över det hela med ett diplomatiskt "jamen jämfört med dig är ju alla gamla". Sedan gick de och jag langade fram mina böcker och sa nåt skämtsamt om att det var väl tur att jag var så gammal så jag fick låna på vuxenavdelningen. "Ja, och så kan du ju läsa så tjocka böcker alldeles själv", sa bibliotekarien uppmuntrande. Ungefär som om jag var fem år och precis lärt mig läsa.
Från pensionär till omyndigförklarad på trettio sekunder. Så kan det gå om inte haspen är på.
Dry needling, 4 dagar senare/The Grand Budapest Hotel/The Walking Dead säsong 4
Utvärderar min DRY NEEDLING-behandling från i torsdags. Två dagar med ömhet och typ träningsvärk som avklingade. Sedan...Tja? Jag vet inte? Tycker nog, inbillar mig nog, att det, peppar peppar, känns ANINGEN bättre. Reser mig ur soffan och tänker att det här känns ju ingenting = jättebra. Köper i tanken både blommor och choklad till Låtsasglenn och är beredd att sjunga halleluja offentligt. Sedan sätter jag mig i bilen och tycker att njae, hugger det inte till lite ungefär som det brukar? Eller känns det mindre? Annorlunda? Gah. Blir tokig. Vet snart inte hur det ska kännas längre. Men hoppas på det bättre. Det är i alla fall inte sämre, så mycket kan jag väl konstatera.
Från det ena till det andra. Vi såg film i helgen, The Grand Budapest Hotel, Wes Andersons nya. Inte för att jag är så djävla förtjust i Wes Anderson direkt, men den här var faktiskt jättebra. Snygg, gripande, rolig och med helt oväntade vändningar i ett halsbrytande tempo. Den får fyra Nils-Pettrar av fem möjliga. Se den! Nu!
Annars tar vi oss genom säsong fyra av The Walking Dead. Tycker den har blivit både lite vassare och lite läbbigare just när det stod och vägde i huruvida man skulle kunna tröska ytterligare några korn ur denna zombieapokalyps. (Obs, liten spoilervarning följer) Känns lite som att nu kan det väl inte hända så mycket mer än att folk flyr från zombies, zombierna hinner ikapp/ligger och lurpassar där man minst av allt anar det, och måste därefter dödas under ljudligt smask och splatter. Det kändes lite uttjatat i slutet av säsong 3, men nu är det nya friska tag, influensavirus härjar, folk INOM GRUPPEN dör, blir zombies (jättesnabbt går det), någon INOM GRUPPEN matar zombies med råttor (vem-vem-VEM ÄR DET?) och, tja, där är vi nu.
I övrigt är det bloggtorka. Såg att det cirkulerar någon novemberutmaning och tänkte först hoppa på den, men sen kändes den så jobbig. Mycket med bilder på en själv och sådär, och jag tycker väl det är lite sisådär med selfies om jag ska vara ärlig. Får väl göra en egen utmaning till mig själv istället. Någon gång när inspirationen flödar, detvillsäga inte just nu då.
Från det ena till det andra. Vi såg film i helgen, The Grand Budapest Hotel, Wes Andersons nya. Inte för att jag är så djävla förtjust i Wes Anderson direkt, men den här var faktiskt jättebra. Snygg, gripande, rolig och med helt oväntade vändningar i ett halsbrytande tempo. Den får fyra Nils-Pettrar av fem möjliga. Se den! Nu!
Annars tar vi oss genom säsong fyra av The Walking Dead. Tycker den har blivit både lite vassare och lite läbbigare just när det stod och vägde i huruvida man skulle kunna tröska ytterligare några korn ur denna zombieapokalyps. (Obs, liten spoilervarning följer) Känns lite som att nu kan det väl inte hända så mycket mer än att folk flyr från zombies, zombierna hinner ikapp/ligger och lurpassar där man minst av allt anar det, och måste därefter dödas under ljudligt smask och splatter. Det kändes lite uttjatat i slutet av säsong 3, men nu är det nya friska tag, influensavirus härjar, folk INOM GRUPPEN dör, blir zombies (jättesnabbt går det), någon INOM GRUPPEN matar zombies med råttor (vem-vem-VEM ÄR DET?) och, tja, där är vi nu.
I övrigt är det bloggtorka. Såg att det cirkulerar någon novemberutmaning och tänkte först hoppa på den, men sen kändes den så jobbig. Mycket med bilder på en själv och sådär, och jag tycker väl det är lite sisådär med selfies om jag ska vara ärlig. Får väl göra en egen utmaning till mig själv istället. Någon gång när inspirationen flödar, detvillsäga inte just nu då.
fredag 7 november 2014
Dry needling
Min förra kiropraktor var inte från Göteborg, men hette likväl Glenn. Min nya kiropraktor ser ut som ett tolvårigt kinesiskt gossebarn och heter någonting som låter som ginseng och är snudd på omöjligt att lägga på minnet. DESSVÄRRE är han dessutom extremt lik Glenn i The Walking Dead, vilket då inte gör det lättare att komma ihåg vad han heter. Fast han är ju korean, Glenn i The Walking Dead alltså, eller åtminstone ska karaktären föreställa vara det i alla fall, vad skådespelaren har för etnisk bakgrund har jag faktiskt ingen aning om. Man kan ju inte veta allt.
Igår var jag i alla fall på besök hos gossebarnet som inte heter Glenn men ser ut som om han gjorde det. Har ju en disk i ryggen som kärvar och sätter sig på tvären och gör ont i vissa lägen. Antar att man ska vara glad att det inte gör ont hela tiden, men det är jag inte. Jag vill inte att det ska göra ont alls! Vill dessutom kunna träna något som inte är sjukgymnastik. Låtsasglenn frågade om jag hade "något emot nålar". Jag sa att det hade jag inte och han sa att det var ju bra, för han hade tänkt prova DRY NEEDLING på mig. Det låter ju som en medeltida tortyrmetod och är inte långt därifrån kan jag ju meddela så här i efterhand så att ingen behöver sväva i ovisshet.
Jag fick lägga mig på mage och blotta bakdelen. Låtsasglenn körde utan att tveka in en nål mitt i själva smärthärden i ryggen och höll sedan på och peta runt med denna i vad som kändes som rätt in i ischiasnerven. Han frågade om det "gick bra" och jag medgav mellan ihoppressade tandrader att det gjorde det om det handlade om att ont skulle fördrivas med ont, och det var tydligen själva tanken med DRY NEEDLING. "Det är ju bra att du inte har något emot nålar, för nu har du 5 centimeter nål rakt in i muskeln" avslöjade han nöjt och detta var kanske information jag inte riktigt behövde i det skedet. Men han kretade vidare och jag uthärdade. Efteråt kändes det mycket värre, men det var tydligen normalt. Idag känns det bättre, men gör fortfarande ont, men det är tydligen också normalt. Tanken är nu att det ska ske en läkande process och om det bara funkar i längden är jag beredd att stå ut med rätt mycket för stunden.
Så det är väl det jag hoppas på just punkt nu. DRY NEEDLING. Så här ser det ut. Nålen sticks in och retar triggerpunkter och så blir kroppen förbannad och börjar självläka i ren protest. Förhoppningsvis, för som sagt, skönt var det inte. Do not try this at home, gå till Låtsasglenn istället.
Igår var jag i alla fall på besök hos gossebarnet som inte heter Glenn men ser ut som om han gjorde det. Har ju en disk i ryggen som kärvar och sätter sig på tvären och gör ont i vissa lägen. Antar att man ska vara glad att det inte gör ont hela tiden, men det är jag inte. Jag vill inte att det ska göra ont alls! Vill dessutom kunna träna något som inte är sjukgymnastik. Låtsasglenn frågade om jag hade "något emot nålar". Jag sa att det hade jag inte och han sa att det var ju bra, för han hade tänkt prova DRY NEEDLING på mig. Det låter ju som en medeltida tortyrmetod och är inte långt därifrån kan jag ju meddela så här i efterhand så att ingen behöver sväva i ovisshet.
Jag fick lägga mig på mage och blotta bakdelen. Låtsasglenn körde utan att tveka in en nål mitt i själva smärthärden i ryggen och höll sedan på och peta runt med denna i vad som kändes som rätt in i ischiasnerven. Han frågade om det "gick bra" och jag medgav mellan ihoppressade tandrader att det gjorde det om det handlade om att ont skulle fördrivas med ont, och det var tydligen själva tanken med DRY NEEDLING. "Det är ju bra att du inte har något emot nålar, för nu har du 5 centimeter nål rakt in i muskeln" avslöjade han nöjt och detta var kanske information jag inte riktigt behövde i det skedet. Men han kretade vidare och jag uthärdade. Efteråt kändes det mycket värre, men det var tydligen normalt. Idag känns det bättre, men gör fortfarande ont, men det är tydligen också normalt. Tanken är nu att det ska ske en läkande process och om det bara funkar i längden är jag beredd att stå ut med rätt mycket för stunden.
Så det är väl det jag hoppas på just punkt nu. DRY NEEDLING. Så här ser det ut. Nålen sticks in och retar triggerpunkter och så blir kroppen förbannad och börjar självläka i ren protest. Förhoppningsvis, för som sagt, skönt var det inte. Do not try this at home, gå till Låtsasglenn istället.
torsdag 6 november 2014
Migrationsverket goes crazy
Igår morse hörde jag på radion att Migrationsverket tänkte utvisa en 8-årig nordkoreansk pojke till Kina (där han riskerade att bli tillbakaskickad till Nordkorea igen) för att han, om jag fattade saken rätt, hade uppgivit nordkoreanska orter som "inte fanns". Allvarligt! En åttaåring! När ett av mina barn var obetydligt yngre trodde hen på allvar att Hässleholm var Sveriges huvudstad. Stockholm, Hässleholm, hur stor kan skillnaden vara liksom? Hur många vuxna, relativt välutbildade svenskar kan på rak hand säga EN stad i Nordkorea som inte är Pyongyang? (eller stava till den utan att fusk-googla?)
Sen visade det sig dessutom att det var någon på Migrationsverket som hade stavat orterna fel och att det var därför de inte hittades i den nordkoranska atlasen. Om detta är de grunder på vilka utvisningsbeslut fattas känns det ju inte helt stabilt, om jag får säga vad jag tycker.
Sen visade det sig dessutom att det var någon på Migrationsverket som hade stavat orterna fel och att det var därför de inte hittades i den nordkoranska atlasen. Om detta är de grunder på vilka utvisningsbeslut fattas känns det ju inte helt stabilt, om jag får säga vad jag tycker.
tisdag 4 november 2014
Mannen från Mallorca
Kollade på den klassiska tv-deckaren Mannen från Mallorca i helgen. Jag har läst boken, Grisfesten, av Leif GW Persson flera gånger. Gillar dom skarpt, liksom Profitörerna och Samhällsbärarna, gillar karaktärerna Johansson och Jarnebring också. Där. Efterföljande böcker, som delvis innehåller samma karaktärer, är inte alls lika bra.
Men på film! Hur tänkte dom när de valde Sven Wollter och Thomas von Brömssen som Jarnebring respektive Johansson (tror jag åtminstone. Det är fan lika svårt att skilja på dom som Björn & Benny i ABBA, och då är ju ändå karaktärerna extremt olika som personer)? I böckerna är Johansson en tystlåten ångermanlänning, ingen go gubbe från Göteborg. Och Jarnebring är väl urstockholmare sedan generationer, alltså inte heller någon go gubbe från Göteborg. Det blir ju liksom helt missvisande och inte förrän i scenen där Johansson vägrar äta på McDonalds kunde jag kristallisera ut vem som skulle föreställa vem, eftersom jag visste att det var just Johansson som inte ville gynna det internationella monopolkapitalet, eller hur han nu uttryckte saken.
80-talsdeckare lämnar annars en hel del övrigt att önska. Gud så segt, men jag minns ju att man tyckte det var spännande då. Har bitit på naglarna till många Roland Hasselfilmer, men nu skulle de väl kunna saluföras som sömnpiller. Alternativt komedier, det ser ju extremt kul ut när de ska vara stressade och high tech och så svarar de i mobiltelefoner stora som 1½-liters mjölkpaket. Hahaha.
Undrar om man skrattar lika mycket åt CSI:s urmossiga metoder anno 2034? Tja, den som lever får se.
Men på film! Hur tänkte dom när de valde Sven Wollter och Thomas von Brömssen som Jarnebring respektive Johansson (tror jag åtminstone. Det är fan lika svårt att skilja på dom som Björn & Benny i ABBA, och då är ju ändå karaktärerna extremt olika som personer)? I böckerna är Johansson en tystlåten ångermanlänning, ingen go gubbe från Göteborg. Och Jarnebring är väl urstockholmare sedan generationer, alltså inte heller någon go gubbe från Göteborg. Det blir ju liksom helt missvisande och inte förrän i scenen där Johansson vägrar äta på McDonalds kunde jag kristallisera ut vem som skulle föreställa vem, eftersom jag visste att det var just Johansson som inte ville gynna det internationella monopolkapitalet, eller hur han nu uttryckte saken.
80-talsdeckare lämnar annars en hel del övrigt att önska. Gud så segt, men jag minns ju att man tyckte det var spännande då. Har bitit på naglarna till många Roland Hasselfilmer, men nu skulle de väl kunna saluföras som sömnpiller. Alternativt komedier, det ser ju extremt kul ut när de ska vara stressade och high tech och så svarar de i mobiltelefoner stora som 1½-liters mjölkpaket. Hahaha.
Undrar om man skrattar lika mycket åt CSI:s urmossiga metoder anno 2034? Tja, den som lever får se.
söndag 2 november 2014
November
Jaha, och så var det november helt plötsligt. Inte för att det direkt märks. Tog en promenad med taxarna i morse, hade på mig min vanliga höst/vår-jacka och en stickad tröja under. Höll på att flyta bort i svettfloder efter en stund, men då var jag långt ute i skogen och hade inte lust att vända om, så det gjorde jag inte. Men när jag kom hem ett par timmar senare så hade man nästan kunnat vrida ur min stickade tröja, och då inte på grund av regn ska väl tilläggas.
Jaja. Värmen har annars varit på tapeten. Häromdagen fick ju värmepannan spel och betedde sig som om det var 40 minusgrader ute. Elementen var skållheta, inomhustemperaturen närmade sig bastu, det visade sig vara shunten som hade fastnat i maxläget. Den går ju på automatik och är inget vi tänker på till vardags, men nu gjorde den sig alltså påmind på detta sätt.
Men ute är det alltså varmt och väldigt o-novembrigt. Halloween har kommit och gått, vi fick inga besök. Skönt! Gjorde en pumpasoppa som var to die for, det var väl det närmaste halloweenfirande vi kom i det här huset. Det var butternutpumpa (mest) och lite lök, vitlök, potatis, jordärtskocka, purjolök och persilja. Mmmm. Igår gjorde jag potatismos med potatis, morot, jordärtskocka, sötpotatis, smör, grädde och nymald vitpeppar som jag höll på att aldrig kunna sluta äta av. Mmmm. Idag ska vi äta samma sak, ser redan fram mot det.
Läser deckare, eldar i kaminen, äter choklad och har det bra. November is the shit helt enkelt.
Jaja. Värmen har annars varit på tapeten. Häromdagen fick ju värmepannan spel och betedde sig som om det var 40 minusgrader ute. Elementen var skållheta, inomhustemperaturen närmade sig bastu, det visade sig vara shunten som hade fastnat i maxläget. Den går ju på automatik och är inget vi tänker på till vardags, men nu gjorde den sig alltså påmind på detta sätt.
Men ute är det alltså varmt och väldigt o-novembrigt. Halloween har kommit och gått, vi fick inga besök. Skönt! Gjorde en pumpasoppa som var to die for, det var väl det närmaste halloweenfirande vi kom i det här huset. Det var butternutpumpa (mest) och lite lök, vitlök, potatis, jordärtskocka, purjolök och persilja. Mmmm. Igår gjorde jag potatismos med potatis, morot, jordärtskocka, sötpotatis, smör, grädde och nymald vitpeppar som jag höll på att aldrig kunna sluta äta av. Mmmm. Idag ska vi äta samma sak, ser redan fram mot det.
Läser deckare, eldar i kaminen, äter choklad och har det bra. November is the shit helt enkelt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)