Mitt amöboida liv

Det är väl typiskt att när man för en gångs skull har en såkallat ledig kväll när man inte ska iväg och göra en massa, då är man trött som ett djävla AS och orkar inte göra ett dugg? Det är som att så fort man, jag, inte har piskan på sig så blir man, jag, en slö amöba som helst bara vill ligga still och inte ens tänka tanken på celldelning. Eller vad nu amöbor kan tänkas ha på agendan, men det kan väl inte vara så mycket. Tänker jag helt fördomsfullt, och så finns det kanske skitsmarta amöbor som löser världsproblemen på små kickar. Med sina små pseudopodier (som är benämningen på amöbornas rörelseorgan). Men nu tänker jag mig en normaltrög amöba, som mest flyter omkring och inte uträttar så mycket av vikt och värde och som inte funderar ett dugg på meningen med livet, universum och allting. En sån är jag idag.

Längtan efter Harry P.

Kan ju inte påstå att den magiska mån-måndagen blev så speciellt magisk. Det var bara en rätt så vanlig måndag med arbete och slit och räkningar och disk. Så djävla spännande liv har man ju inte, menar jag. Kände ett ologiskt sug efter att se Harry Potter bara för att det kändes höstigt och ruggigt. Riktigt Harry Potter-väder, när man tänder en brasa och gottar ner sig i soffan med en filt och kollar på Den flammande bägaren eller något i den stilen. Det löjliga är att jag har inte sett de senaste filmerna, eller ens läst de två sista böckerna. Tyckte den sista filmen jag såg, halvblodsprinsen, var så djävla deppig på något vis. Det kan ju liksom inte vara kul att vara ungdom och ha ansvar för att hela världens samlade ondska hålls i schack. Och sen blir det så löjligt när de samtidigt plötsligt ska börja flamsa runt med tjejer à la amerikansk high school-film när Voldemort sitter bara en trollformel bort och smider djävulska planer på att ta över hela världen. Nä, det var roligare när de var mindre, Harry och Ron och Hermione och dom. Alternativt: när inte Voldemort var så ond. Eller ond har han väl varit hela tiden, men när han inte hade så mycket krafter.  Det finns  väl tillräckligt med elände i världen ändå, kan man ju tycka. Men vilket år som helst ska jag ta tag i detta. Ja, att se de sista filmerna alltså. All världens ondska kan jag dessvärre inte göra så mycket åt.

SUPERBLODMÅNE ÖVER HAVÄNG

I natt var det såkallad "blodmåne", ett optiskt fenomen som uppstår när det är månförmörkelse som beror på att jorden ligger mellan månen och solen och det röda ljuset från solen bryts i atmosfären kring jorden, nånting ditåt i alla fall, i kombination med "supermåne", vilket beror på att månen befinner sig närmast jorden i sin omloppsbana som alltså inte är rund utan elliptisk, och dessutom var det fullmåne. Som ett astronomiskt Kinderägg, tre önskningar i ett. Nästa gång detta inträffar är år 2043 och det känns ju rätt avlägset. Fast beskrivs inte ALLA såna där himlafenomen som någonting som inte har eller kommer att inträffa på hundratals år. Och ändå är det ju rätt ofta, tycker jag nog.

I natt var det dessutom klart väder och det händer ju inte varje dag, så när jag körde till jobbet kunde jag beskåda denna SUPERBLODMÅNE ÖVER HAVÄNG, som Ulf Lundell skulle kunna ha kallat den. Eller ja, nu körde jag ju inte exakt vid Haväng, men befann mig ändå i hyfsad närhet. Och månen var röd och man såg skuggan från jorden vandra in över månkroppen. Det var rätt coolt. Dock inte så coolt att jag stannade och slet upp mobilen för att instagramma skiten ur detta. Någon måtta får det ju vara, och sen vet ju alla att såna där spektakulära fenomen ändå aldrig gör sig på bild. Ibland försöker jag ta bilder av dramatiska backar under hashtaggen #skåneärinteplatt, men den brant man nyss bestigit utan syrgas ser ju ut som vilken låglänt sluttning som helst på bild. KAMERAN LJUGER, det är ju det jag alltid har sagt.

Men i alla fall. Blodmåne, supermåne, fullmåne. Det borde innebära att den här dagen är...magisk på något vis. Den som lever får se.

Höstkläder

I går lyssnade jag på Ring så spelar vi när jag körde till spårskogen i arla morgonstund. Det talades om att det varit "lönefredag" och nu skulle det väl shoppas loss? Jodå, medgav hon som fick frågan, helst skulle hon vilja byta ut hela garderoben men det var väl inte ett helt rimligt önskemål att omsätta i handling. Och jag blev helt matt bara av tanken. Det där med att man tydligen ska vilja köpa nya kläder stup i kvarten bara för att det är ny årstid, vem har kommit på det? Er har dom ju verkligen lyckats med, om jag får säga min mening, de här som vill att hjulen ska snurra och vinsten ska upp på bekostnad av ändliga resurser och slavarbete till slavlöner i tredje världen (medan svensk teko-industri andas med respirator eftersom det är billigare att lägga ner och flytta hela skiten till låglöneländer för att folk ska ha råd att köpaköpaköpa).
Alltså jag har en hel IKEA-garderob full av kläder. Aldrig att ni skulle höra mig säga att jag "har absolut inget att sätta på mig", för här finns det resurser för alla årstider, som används år ut och år in. Sen att folk eventuellt inte tycker att min snäppet-ovanför-baglady-dresscode är så djävla piffig är ju en annan sak. Det är ju verkligen inte mitt problem.

Var och shoppade jackor och mössor till barnbarnen i fredags. Det är ju befogat eftersom de växer som svampar. Hade sånt flyt att det var 20% på alla jackor plus att jag hade ett presentkort som jag fått i julklapp och ej använt till mig själv p g a ovanstående, så det var nästan så att affären fick betala mig för att ta jackorna därifrån. Så ska det se ut!

Mitt liv på distans pt 3

Alltså det här med att läsa GRUNDKURS I PEDAGOGIK på distans och ha seminarier genom att man ska skriva reflekterande inlägg i nåt djävla forum, det känns väl måttligt inspirerande måste jag säga.
På den gamla goda tiden när allt var som det skulle och alla hade uppringt internet och 56k-modem och ens sociala liv till viss del utgjordes av att knattra så tangentbordet glödde på Aftonbladets Sodom-och-Gomorra-chat, då dissade man ju en person som inte svarade på ens inlägg efter typ...trettio sekunder? Då var hen antingen inte intresserad, eller så trög i fingrarna att det inte kom på fråga att man skulle slösa bort dyrbar surftaxa på att vänta på svar som levererades med cyberrymdens motsvarighet till ett par oxar dragandes på ett timmerlass på en knögglig skogsväg. Kan ju säga att det var rätt knepigt att hålla sig till den där trettiosekundersregeln, för man chattade ju alltid med minst fem-sex personer samtidigt (om olika saker), samtidigt som man dessutom skrev smådryga svar i stil med "Genom fönstret" när man fick såna där intetsägande Hur ser du ut?-förfrågningar som man fick cirka en gång i minuten, samtidigt som man dessutom registrerade nick i stil med "Välutrustad Man (22 cm)" och frågade hur i all världen han nådde upp till tangentbordet och sånt där, men är man flink i fingrarna och snabb i tanken så går det.

Men det här "seminariet" alltså. Man skriver ett inlägg och sen tar det fan i mig ett år innan någon har svarat. Typ. Det är ju hur segt som helst och jag fattar inte vad det ska syfta till. Kommer på mig själv med att längta tillbaks till Sodom och Gomorra. Inte för att det syftade till så mycket mer än att vara ett tidsfördriv, men det var fan så mycket roligare än GRUNDKURS I PEDAGOGIK i alla fall, den saken är säker.

Det blåser från Sahara och himlen står i brand

Någon gång förra veckan så trodde jag att jag skulle bli dunderförkyld, sådär rejält som en man, eftersom Micke på jobbet varit hemma ett par dagar med feber och allt och alla vet ju, fast det borde vara en myt, att en förkylning smittar mest innan den bryter ut. Hur det nu kommer sig, man tycker ju att den som snorar och hostar och nyser och beter sig skulle sprida tusenfalt fler viruspartiklar än den som bara går omkring och känner sig sådär jagtrorjaghållerpåattblisjuk-hängig. Men i alla fall. Micke låg hemma och var däckad och jag kände mig lite halvvissen i ett par dagar, men det blev visst bara en liten smidig tjejförkylning, för efter ett par dagar kände jag mig som vanligt igen och jag prisade Gud och mitt immunförsvar, för är det något som är tråkigare än tråkigt så är det såna där sega förkylningar som varar i åratal, känns det ju som i alla fall.

Tills idag då. Nu tycker jag att det gör JÄTTEONT i halsen. Vad är det här för djävla ordning? Immunförsvaret, hallå hallå? Det finns väl möjligen EN fördel med att bli sådär dyngförkyld, och det är att det finns ett slags förlopp. Man vet att det tar en tid och sedan är man frisk igen. Men det här att gå omkring och känna sig vissen, få lite symtom som varar i ett par dagar och sedan blir det inget mer med det och så tror man att man är bra men så smyger det på något annat symptom och så håller det på sådär i eoner av tid, det är ju så värdelöst att det inte finns ord för det. Så sluta genast upp med såna där dumheter, kroppen. Tack på förhand.


När jag körde hem idag så hörde jag på radion att det är insamling till Världens Barn, och det är ju bra. Man ringer ett nummer, samtalet kostar 50 kronor och av dom går 45 kronor oavkortat till barn som har det svårt. Och då undrar jag surt över de där fem kronorna. Skulle inte telefonbolagen, som för helvete borde tjäna astronomiska summor pengar på alla såna här telefonröstningar i alla möjliga sammanhang, kunna tänka sig att skänka den där femman som det kan tänkas kosta att administrera detta, till lite djävla välgörenhet för den goda sakens skull? Jag skänker gärna, men jag VÄGRAR göra det via telefonbolag som tar betalt för det. Vägrar dessutom att stötta Musikhjälpen av olika anledningar som jag har bloggat om förut.  Däremot fick jag idag mail från min adopterade orangutang Ben som nu är en av de som får del av mitt pekuniära överskott. Eller ja, det var väl inte han personligen som hade skrivit mailet utan organisationen Save The Orangutan som skickade ut alla samlade nyhetsbrev om Ben på ett bräde till mig som ny månadsgivare så att jag kunde uppdatera mig om hans öden och äventyr ända sedan han var nyfödd.  Tycker det är så gulligt att han har kompisar och går i "skogsskola" och får lära sig att vara en vild orangutang, och tror nog att han kommer att ta examen med bravur vad det lider. Idag visade jag en bild på honom i fikarummet sådär som folk visade foton på barnbarnen innan det fanns Instagram och andra sociala medier att skryta och skräppa i (obs, det händer att jag även visar foton på barnbarnen i fikarummet ska väl kanske tilläggas).

Har läst ut Belinda Bauers senaste bok Det slutna ögat på rekordfart (i alla fall med tanke på att jag typ aldrig är hemma), den var spännande och bra kan jag väl säga utan att spoila handlingen. LÄS! alltså. Hasade ner till biblioteket och lämnade tillbaks den och snappade åt mig Anna Janssons senaste. Jag både gillar och inte gillar Maria Wern. Hon är lite too much, men jag gillar henne bättre sen hon blev av med Krister. Fast nu med Björn...jag vet inte. Det känns lite väl smörigt och Hollywood om ni frågar mig. Men intrigerna är bra och man får väl ta det onda med det goda.


Nä, men nu ska jag väl koka lite te till den här lessna halsen och hoppas att viruspartiklarna dör jämmerdöden per omgående för så här kan vi ju inte ha det.

Catching up

September ser ut att gå till historien som en bloggfattig månad, så nu gäller det att ligga i som en räv för att jobba upp statistiken för så här kan vi ju inte ha det. Har dock lidit av en viss idétorka, eller rättare sagt har det väl mest känts som att jag den senaste tiden flängt omkring mellan A och B och C och resten av alfabetet, så när jag väl haft "en stund över" har att pränta ner sina reflektioner över livet inte stått jättelångt ner på Maslows behovstrappa om man säger. Eller ska det vara upp? Är inte jättebra på Maslow, men visst borde det vara så att det mest basala kommer först, det vill säga längst ner? Eller går man kanske nedåt så att det minst viktiga ligger i botten? Åt vilket håll går egentligen den djävla trappan? 

Ikväll börjar i alla fall Bonde söker fru och Marcus och jag är taggade för ändlösa fikarumsdiskussioner om pinsamma speeddejtingar och val och vem som ska få "följa med hem till gården". Jag tror att "hästbonden" (a k a fälttävlansryttaren) blir en av de som TV4 kommer att följa. Läste i tidningen Ridsport redan i somras att han hade fått en massa brev redan innan hans presentation visats på tv och nu är det väl nästan så att Posten fått anställa extra för att administrera alla brev från kärlekskranka tonårstjejer som vill nästla sig in hos en hyfsat känd tävlingsryttare samt TV4:s kamerateam. Så det lär ju bli konkurrens och såkallat bra tv, speciellt nu när till och med nån donna som varit med i Paradise Hotel vill vässa klorna och vara med och dejta honom. Fast hennes brev var ju något av det lamaste jag läst, men han är kanske ytlig och då spelar ju sånt uppenbarligen ingen större roll.
Sen gissar jag att TV4 även kommer att följa "älgbonden", för det har aldrig varit med någon sådan förut, men de andra två utvalda känns inte lika solklara. Men det kommer ju att ge sig ikväll. SÅ LADDAD FÖR DETTA!

Sen börjar ju tredje säsongen av Bron på söndag! Har lyckats missa typ alla trailers, så jag har ingen aning om upplägget/plotten inför denna säsong, men det blir säkert bra. Saga är ju med, och då BLIR det bra. Älskar Saga. Det enda som skulle kunna bli dåligt är om hon plötsligt blev...som alla andra.

Hörde en gång nån polisexpert säga nåt i stil med att jo, hon (karaktären Saga Norén alltså) var ju en mycket bra polis men det skulle nog vara lite problematiskt att ha henne med i personalgruppen. Det förstår jag inte alls. Hon måste ju vara rena drömmen att samarbeta med enligt mig. Kompetent, jobbar som fan, inget tjafs, går rakt på sak, säger som det är och ägnar inte en massa tid åt dösnack om väder och vind. EFFEKTIV.

För att  tag sedan blev jag ofrivilligt vittne till två par som skulle bestämma tid och plats kring ett evenemang som handlade om att "tjejerna" skulle göra något och under tiden skulle "killarna" laga middag åt dem alla. Jamen det låter ju inte så svårt, eller hur? Nä, men då tassade alla runt i EVIGHETER som katter kring het gröt och bara bräkte fram det ena ängsliga tyckandet efter det andra i stil med "vad tycker du...?" "nä, mej spelar det ingen roll, bestäm du...", "vi måste kanske höra vad de andra tycker först eller vad tror du...?" "det kanske var en dum idé det här, eller vad tycker du...?" "hur dags ska vi träffas, vad tror du blir lagom?" "det får ju inte vara för tidigt på dagen...eller?" "hur lång tid tror du att det tar...?" och till slut hade jag, som bara var ofrivillig åhörare och inte hade ett smack med detta att göra, lust att slå näven i bordet och ryta ifrån och bara styra upp allting åt dom eftersom de aldrig verkade komma till skott och fatta någon form av beslut. HUR SVÅRT KAN DET VARA, liksom?

Nä, mer Saga Norén åt folket. Då blir det bra.

Nö-nö-nö-nö-nö-nö-nö-nö-nö-nö BATMAN

Härom morgonen när jag släpade min trötta och utarbetade lekamen från parkeringen till jobbet så mötte jag Batman. Det var inte som att möta Lassie direkt, och strängt taget var det inte heller Batman jag mötte, men i alla fall en livs levande fladdermus som irrade omkring i trakterna kring vår lastramp. Det händer ju inte exakt varje dag så jag stannade upp en stund och betraktade skådespelet, CARPE DIEM kanske man skulle kunna säga här om det inte vore så pinsamt söndertjatat.

Minns en gång när jag var på fladdermusexkursion mitt i natten med några andra naturnördar, ledda av vår biologilärare Gösta som släpade med sig en ultraljudsapparat för att detektera fladdermössens kommunikation. Fladdermöss kommunicerar nämligen med ekolod som det mänskliga örat inte kan uppfatta och varje art har en egen frekvens. Vi fick stå blickstilla och nästan inte andas och plötsligt hördes det ett skrapande ljud, och direkt visste Gösta att det där var en brunfladdermus som tjoade till, och så knastrade det till igen och den här gången var det en dvärgpipistrell som ville låta meddela för omvärlden att här fanns det mat. Eller något i den stilen. Det finns 19 olika fladdermusarter i Sverige och man skulle kunna tro att Gösta var personlig vän med dem alla. Såhär i efterhand undrar jag om han inte bara högg till med någonting fritt ur fantasin, för det var ju kolsvart och helt omöjligt för oss att bevisa att några sekunders sprak i stil med när man försöker få in Stockholm-Motala på en kortvågsradio skulle representera den gråskimliga fladdermusens tal till nationen. Men att komma med invändningar i det läget hade nog sabbat den förtätade stämningen så vi knep käft.

Annars tycker jag inte man ser fladdermöss speciellt ofta, så det var en trevlig uppenbarelse (ingen av de 19 arterna är såkallade vampyrfladdermöss, de är alla insektsätare, så det är ju inte så att man på något sätt riskerar liv och lem genom att vistas i deras närhet, det värsta som skulle kunna hända är väl att någon råkar flaxa in i en). De har ju en rätt diskret framtoning så att säga. Den här jobbfladdermusen var dock väl synlig, men det är ju ingen lätt sak att artbestämma något som är obetydligt större än en ligustersvärmare (en av våra största nattfjärilar, reds anm) som aldrig är stilla, så jag lämnar det osagt vilken av de 19 arterna det skulle kunna röra sig om. Men den var i alla fall vid god vigör och jag betraktade den en stund medan den irrade omkring, gissningsvis efter mat, och sedan fladdrade den vidare mot nya äventyr och jag fladdrade in till jobbet.

Obs, fladdermöss är skyddade enligt svensk lag (artskyddsförordningen och jaktlagen) och får inte fångas, dödas eller ens flyttas på. Barasåattnivet alltså.

Lite skryt med mera

SATFLÄSK vad trött jag är. Har idag varit och tävlat med Hilding, det gick väl sådär. Eller det skulle nog ha gått jättebra om det inte regnat småspik. "Om du tycker det är så djävla angeläget att lägga dig i det där kalla blöta gräset kan du väl göra det själv", menade han på, så där rök 40 poäng på platsliggande och 20 poäng på läggande under gång. Men skitsamma, för allting annat gick faktiskt så himla bra. Vi fick högst poäng av alla (8) på linförigheten! Och då var det ändå både bordercollies, schäfrar, shelties och andra mer känt föriga raser med i startfältet. Tax hör ju som bekant inte till den kategorin, så det var starkt jobbat av lille Hilding-Vilding. Domaren kom till och med fram efteråt och lade armen om mig och sa att det var MYCKET MYCKET TREVLIG LINFÖRIGHET (med versaler) och att om jag inte hade varit så snabb med att vända i vändningarna så hade vi fått en nia. En nia! Nior på linförigheten hör verkligen inte till vanligheterna, linförighet är överlag ett rätt svårt moment och fatta då utmaningen i att få en tax med nosen belägen en decimeter från markytan och dessutom genetiskt disponerad till att spåra att gå med ögonkontakt och följsamhet på en tävlingsplan där x antal andra ekipage trampat runt och spridit sina spännande dofter innan. Jajaja, nu fick vi ju ingen nia, men ändå. Känslan! Den var inte så dum. Så, nu har jag skrutit färdigt för idag. Fick dock FEELING och anmälde mig raskt till ytterligare tre tävlingar senare i höst, lika bra att smida medan järnet är varmt, eller så blir det upp som en sol och ner som en pannkaka, någon devis passar väl alltid.

Ja, sen var det hem och byta om och hänga upp exakt alla kläder på tork och sätta bröddeg på jäsning och sen iväg och ut i spårskogen för att lägga spår till stackars Remus som bara fått sitta i bilen hela förmiddagen. När jag skulle lägga ut en spårapport så upptäckte jag att det satt en stor korsspindel på min ena hand. Tog en bild, men tyckte att jag skulle få till en bättre vinkel så jag vände och vred på näven och då härsknade den till och bet mig. Det har aldrig hänt förr, men någon gång ska ju vara den första. Smärta: någonstans mellan myggbett och getingstick.

Ja, sen var det gå spår och åka hem igen och svida om igen och baka brödet och sen blev det köpepizza till söndagsmiddag och nu är jag i ett närmare komatöst tillstånd. Jag ska inom kort borsta tänderna och gå upp och lägga mig med min jättespännande bok (Det slutna ögat av Belinda Bauer), men tror inte jag hinner läsa många sidor innan Morfeus kommer och sveper med mig på en resa och sen är det ny arbetsvecka på ingående. Känns väl sådär, men det är ju bara att bita ihop och gilla läget. Hey ho, let's go. Eller nåt.

Mitt nya liv som apmamma

Ibland, men inte särskilt ofta, gör jag saker lite på impuls sådär. Är verkligen inte den som gör förhastade saker i vanliga fall ("cementröv" kallas detta i den fantastiska tv-serien Åshöjdens Bollklubb), men det HÄNDER alltså emellanåt att jag inte bara sitter på kammaren och vänder och vrider på varje aspekt i beslutsfattandet utan bara kör på TJOHO, YOLO eller vad man nu har för valspråk när man är mer impulsstyrd än jag.

Som igår då. Såg att en vän på instagram hade adopterat en orangutang från Borneo via Save The Orangutan och kände att jamen åh, det vill jag med göra. Orangutanger är ju så coola. Och sällsynta. Och att bara klicka "gilla" på instagram är ju inte direkt känt för att vara det som förvandlar tanke till handling, så nu har jag adopterat orangutangen Ben.

Ben, mitt nya barn

Obs, skänker redan pengar till fattiga barn och köper julklappsgetter och -kor och -bikupor i tredje världen varje år och väljer bort företagets julklapp till förmån för återplantering av träd i regnskog plus trycker nästan alltid ner en tjuga till romen som sitter utanför Konsum hemma i byn, så det är inte så att jag skiter i resten av mänskligheten bara för att jag nu blivit mamma till en orangutang. Men ändå. Är han inte BEDÅRANDE?  

Mitt liv på distans part 2

Jaha, här blev det inte mycket bloggat och nu minns jag knappt vad som har hänt. Eller om något speciellt har hänt. Mitt liv som senildement, borde kanske detta inlägget heta. Men nä. Det är mest att jag jobbar på dagarna, håller kurser på kvällarna, tränar för tävling och pluggar på distans resten av tiden eller kanske samtidigt. Har till exempel "reflekterat" igår när jag gjorde tråksaker på jobbet som inte krävde någon större aktivitet i hjärnan. I min distanskurs i pedagogik ska man tydligen vara det. Reflekterande, alltså. Och det kan man väl vara om det finns något att reflektera över, men det känns mest som flum alltihop om jag ska vara ärlig. Åstadkom i alla fall någon slags inlägg kring socialiseringsprocessen i föreningslivet på ett diskussionsforum där man ska ha "seminarier" och ska diskutera och vända och vrida på allt och reflektera då också som sagt. I andra grupper hade folk kommit igång och börjat skriva präktiga inlägg med funderingar kring både det ena och det andra, men i min grupp var det tyst som i graven. Står inte riktigt ut med sånt, så då fick jag offra mig och vara först med risk för att bli hela kursens driftkucku genom att komma med någon helt felaktig tankegång som avslöjar att jag hittills bara fusk-läst delar av kurslitteraturen (eftersom den är så erbarmligt tråkig). Det är ju enligt mig avsevärt lättare att reflektera över något som någon annan redan tänkt och uttryckt och som man bara kan haka på eller ha invändningar mot, än att vara den som först kläcker en "reflektion", åtminstone när temat är så djävla flummigt och oklart som "pedagogik i ett sociologiskt perspektiv" som denna delkurs handlar om. Men jag svamlade ihop lite tyckanden och funderingar i alla fall, men det är fan i mig inte en djävel i min grupp som har svarat med vare sig bu eller bä so far. Otack är världens lön. Funderar nu på att bli ett nät-troll och sabotera hela skiten i någon av de präktiga grupperna bara för att.

Blev lite hastigt och lustigt inslängd i en annan del av föreningslivet i fredags. Min yngsta systerson spelar innebandy och i samband med att jag var och hälsade på så blev jag tillfrågad om jag ville komma och kolla på en match. Det är juniorallsvenskan, så inte fyskam där inte, och föreningsmänniska är man ju. Vad jag inte visste var att min syrra, som är om möjligt ännu värre föreningsmänniska än jag är, var materialansvarig så istället för att komma insåsande ett par minuter innan av...spark, heter det kanske inte i innebandy, men innan matchen började i alla fall, skulle vi vara på plats TVÅ DJÄVLA TIMMAR innan, med växelkassa till kiosken och listor och grejer, och sen hade någon inte kommit och lämnat en jättetrunk med matchställ som det var utlovat, så då fick vi flänga runt och leta efter vaktmästare i korridorer som skulle kunna ha fått de där läskiga Come and play with us Danny-tvillingarna i The Shining att bli gröna av avund, och sen när rätt trunk slutligen uppenbarade sig så fattades det fem par strumpor och ni ska inte tro att det skulle kunna duga med vilka strumpor som helst, nej det skulle vara fem par identiska svarta MATCHSTRUMPOR, så vi for halva kommunen runt i rasande tempo i jakt på någon som tydligen hade dom hemma hos sig. Ja, eller vi och vi. Jag lät mig väl mest fraktas runt som ett kolli, hade ju ingen aning om hur någonting funkade, kände inga människor och kände mig på det hela taget mest rätt överflödig. Men sen fick jag hjälpa till att bygga sarg på planen och när matchen började fick jag sitta i sekretariatet och ansvara för att kasta in extrabollar om någon vanlig boll skulle råka försvinna utom synhåll någon längre stund. Det var inte så himla lätt, för det var ett sabla liv och tempo, och ibland ropade domaren "NY BOLL" och ibland var det "VIT BOLL" eller "RÖD BOLL" beroende på vem som skulle få börja med bollen efter att matchen blåsts av. Och blåstes av gjorde den mest hela tiden tycker jag, och varje gång skulle tiden stoppas så de där 3 x 20 minuterna som en match varar tog ju flera timmar, för var det inte att bollen var av plan så var det sargen som hade delat sig eller ungar som for ihop i tacklingar och blev liggande. Och när matchen var slut så fick jag plocka tomburkar på läktaren och släpa en jätteväska med svettiga 16-åringars använda matchställ och leta efter vaktmästare med nycklar igen, så nog gjorde jag skäl för mat och husrum alltid.

Ja, men annars? Man borde tycka saker om flyktingkatastrofen känner jag. Såg en text på Facebook, där det stod att många boende i Hallsberg (tror jag det var) drabbats av översvämningar, och att man förväntade sig att de 1493 (eller vad det nu var) kommuninvånare som röstat på Sverigedemokraterna i senaste valet inte skulle låta sig evakueras från sina vattendränkta hus utan mer skulle uppskatta hjälp på plats. Det kan man ju ta och tänka lite på, när man tror att hjälpen gör bäst nytta "på plats". Bland sönderbombad infrastruktur och icke fungerande avloppssystem och sjukdomar och svält och misär, vem fan skulle INTE vilja ta sig därifrån? Och don't get me started med gnäll om att "vi kan inte ta emot alla", för dels handlar det verkligen inte om "alla" och dels är det väl ändå bättre att hjälpa NÅGRA än inga alls? Kom igen nu, för nu måste ALLA för fan hjälpas åt.

Mitt liv på distans

I våras var det av olika anledningar rätt svajigt på jobbet och då anmälde jag mig till några distanskurser på högskolan för att ha en plan B ifall allt skulle gå rent åt helvete. Nu gjorde det inte det, men jag tänkte att man kan ju plugga lite ändå för skojs skull. Så nu gör jag det. Ena kursen är om djurskyddslagstiftning och det är ju spännande. Har hittills lyssnat på en introduktionsföreläsning, laddat ner läsanvisningar och instuderingsfrågor, plöjt en massa smaskig lagtext och idag så var det PROV. Eller egentligen var deadline inte förrän om en vecka, men det finns ju ingen anledning att skjuta upp saker i onödan, så jag gjorde provet redan idag. Hade ett fel och kände mig hyfsat nöjd. Sen visade det sig att man fick göra om provet hur många gånger som helst, så då var det ju inte riktigt samma fest längre. Gjorde om och fick alla rätt bara för att man ska vara Doktig Tjaj hela tiden.

Den andra kursen däremot. GRUNDKURS I PEDAGOGIK. Det är inte så att pulsen går upp direkt, men jag tror att om man tar sig över en mur av rätt tråkig inledning så kan det bli väldigt intressant. Hade dock inte en aning om riktigt hur hög den där inledande tråkmuren var. Lika hög som den uppe i norr i Game of Thrones, minst. Läser just nu en bok som är en del av KURSLITTERATUREN som handlar om vad olika gubbar, till exempel Marx och en massa andra trökmånsar, har för uppfattningar om samhället. Har hittills tagit mig till sidan 25 av 250. Inga läsanvisningar har vi fått heller, så då får man väl anta att man förväntas känna till allt om dessa sömnpiller. ZZZ. Har inte en aning om vad detta har med pedagogik att göra, men det ger sig kanske?

Mina djävla vårdkontakter

Har för första gången i mitt liv använt mig av funktionen "Av/omboka tid" i tjänsten "Mina Vårdkontakter". Eftersom jag är en person som inte direkt är överförtjust i att prata i telefon så ä-l-s-k-a-r jag såna där tidsbokningssystem där man inte behöver ringa och prata med nån i en växel, dra sitt lilla ärende, få ett förslag, kolla sin kalender, konstatera att det inte passar, be om en annan tid, konstatera att den inte heller passar och så djävla vidare i all oändlighet och lite till.  Istället: Bara att kolla vilka tider som passar, klicka och så är det bokat och klart. ÄLSKAR DET. När det fungerar.

Riktigt så långt har det inte kommit i "Mina vårdkontakter", utan där måste man fortfarande ringa för att boka en tid, vilket grämer mig. Fast med tanke på hur vissa springer till läkare så fort de har en sticka i fingret så hade väl ett sånt där självbokningssystem blivit okynnesfullbokat på nolltid, så det kanske ändå är bäst att det blir uppstyrt av nån sträng sköterska som säger till de klenaste att de ska ta en Alvedon och gå och lägga sig. Men man kan avboka tider! Det gjorde jag i måndags, men alltså: NJA. Jag trodde att man skulle logga in, få se när man har sin tid och sedan klicka på någon "avbeställ/ändra tid"-knapp, men inte då. Istället fick man fylla i namn och personnummer och sedan SJÄLV skriva in vilken tid man hade hos vem och dessutom skriva varför man inte ville ha en ny tid. Jaha, då gjorde jag det, och sen trodde jag att man skulle få någon slags bekräftelse, men det fick jag inte, och när jag ett par dagar senare loggade in på "Mina vårdkontakter" så stod det att ärendet var under bearbetning. JAMEN HUR DJÄVLA SVÅRT KAN DET VARA? Eftersom jag inte ville åka på att betala för uteblivet besök så fick jag ju lik förbannat ringa vårdcentralen, sitta i evighetslång telefonkö och sedan avboka tiden, som tydligen visst hade blivit avbokad, men någon bekräftelse hade jag ju inte fått och PRAO-eleven som svarade i telefonen "kunde inte så mycket om "Mina Vårdkontakter" så att hen kunde svara på varför jag inte fått någon bekräftelse alternativt hur lång tid det brukade ta att "bearbeta" en avbokning.

Alltså fick jag först lägga tid på att logga in och skriva en massa PLUS att jag fick ringa och sitta i telefonkö för att sedan prata med en fysisk person för att bekräfta avbokningen, så väldigt oklart vad som skulle bli smidigare av det här.  Nä, "Mina vårdkontakter". Det här duger fan i mig inte. Och hör sen.

Ja, men vilken tv-serie ska jag följa nu då?

Periodvis tillbringar jag inte speciellt mycket tid alls framför tv:n, speciellt inte under sommarhalvåret. Jag står liksom inte ut med kombinationen tv-bild och strålande solsken, och absolut inte kombinationen tv-bild, strålande solsken och neddragna persienner. Det utstrålar så mycket sunkighet och slöhet att jag blir precis panikslagen och känner mig bara en knapptryckning från fjärrkontrollen bort från misär och förfall, eller varför inte "KAS och soc och datortek och obesvarad kärlek och en vilsenhet som suger ut vår must", för att citera Lars Winnerbäck, för det bör man ju göra så ofta som det bara går, tycker jag. Och kanske Lasse med.

Men i alla fall. I sommar och fram tills nu har jag lyckats se säsong ett plus alla avsnitt utom det sista av The Following, samt nästan hela säsong två av Orange is the new black. Har skippat Penny Dreadful efter första säsongen, den var verkligen inget vidare. Och så har jag ju förvisso plöjt Åshöjdens Bollklubb på öppet arkiv, men det känns ju mer som...att ta en fika eller nåt, så det räknas ju knapp.
Så nu då! Vad ska jag titta på nu? Snart börjar tredje säsongen av Bron, det ser jag fram mot även om karaktären Martin inte längre är med (gissar jag eftersom han åkte dit för typ mord i sista avsnittet av säsong 2). Men jag gillar ju Saga desto mer (eller gillar och gillar. Fan, jag är Saga. I princip. Kanske en smula mer socialt kompetent, och då är "social kompetens" verkligen inte min paradgren, men det känns ju skönt att få glänsa i det då som omväxling). Och nog borde det komma en omgång Bonde söker fru, det hör ju liksom hösten till? Men jag skulle vilja ha lite schysst videovåld att hänga upp mitt liv på också. Står nu handfallen och tvekar inför sista avsnittet av The Following. Säsong tre släpps inte på dvd förrän i november. Ja, det är ju rätt snart i och för sig. Fast då är den kanske dyr och snåla jag måste därför vänta tills nyhetens behag har lagt sig och priserna dalar till mer smålandsvänlig nivå.

Alla dessa i-landsproblem som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

Jag och Formel 1

I fredags hetsade jag Marcus att han måste se ikapp andra säsongen av The Following eftersom jag står inför sista avsnittet. Men nä, det kunde han inte för det var något Formel 1-lopp som helt enkelt var Så. Mycket. Viktigare. Jag ska villigt erkänna att det nog inte fanns något som intresserar mig mindre än motorsport i allmänhet och Formel 1 i synnerhet, så jag sa att jag skulle sitta som klistrad framför tv:n hela helgen. "Formel 1, min nya drog", sa jag också och tyckte att alla som känner mig borde känna hur ironin dröp om de här uttalandena.

Men sen skulle jag lösa fredagskorsordet i DN och då var temat - TADAAA - Formel 1. Till fredagskorsordet följer mellan 15 och 20 frågor på ett speciellt tema som ska fogas in vågrätt och lodrätt bland de vanliga korsordsrutorna. Löser man resten av korsordet utan att svara på frågorna så kan man få lite hjälpbokstäver i temarutorna, och sporten är därför att fylla i svaren på frågorna först, innan man börjar med själva korsordet. Ibland är det ett plättlätt tema, men den här veckan fick jag fan i mig till och med ta Google till hjälp. Men nu så! Nu kan jag väl cirka allt om Emerson Fittibaldi och Mario Andretti och Niki Lauda och Michael Schumacher och Ronnie Petersson och Sebastian Vettel och deras kollegor. Vet vad pole position är. Känner till att banan som kallas "Ringen" i själva verket heter Nürburgring och att Ferraristallets officiella namn är Scuderia Ferrari. Hoppas att jag kommer ihåg detta så länge så att jag hinner impa på Marcus i fikarummet, sen kan det väl få falla i behaglig glömska. Fast jag visste faktiskt av mig själv att Ronnie Petersson krockade på Monzabanan och att Michael Schumacher skadades allvarligt i en skidolycka, ej i ett Formel 1-lopp. Men annars är det nog ingen kunskap som lär stanna kvar.

För allvarligt, motorsport. Så djävla meningslöst? Och dyrt! Och miljövidrigt. Klimatkompenserar de ens? ATT DE ENS FÅR HÅLLA PÅ! Ska jag säga till Marcus i fikarummet för att få igång en lite lagom hätsk debatt i kön till kaffeautomaten.

Där sitter Venus och ser ut att ha fått nog i en underbart förbjuden pose

I morse när jag körde till jobbet så såg jag en stjärna falla. Det var kanske cirka tredje gången i mitt rätt så långa liv som jag har sett det, så det är ju värt att notera. Känner att jag är lite dåligt upplyst när det gäller stjärnfall, vad de beror på och sådär. Det känns ju rätt så oberäkneligt att stjärnor, som man ju tycker borde ha rätt så fasta positioner på himlavalvet, plötsligt lossnar och dalar ner (och vart tar de egentligen vägen någonstans?). Tänk om det hände de riktigt kända stjärnorna, så att Karlavagnen helt plötsligt var helt krockskadad, Orion stod med uppknäppt bälte och det bara var tre kvar av Sjustjärnorna? HUR SKULLE DET SE UT, VA? Tur det finns gps, för det där med att navigera efter stjärnorna verkar ju inte helt tillförlitligt. Det är väl bara Venus, morgonstjärnan, som det är någon ordning med (eftersom det namnet till trots är en planet och ingen stjärna, och dom får man väl ändå förutsätta att de håller sig på plats i sin omloppsbana runt solen? Med hjälp av gravitation och centripetalkraft och såna där grejer? Va?)

Mina lyckade affärer

När vi var i Stockholm i somras (ja, man kan skriva så i september, ty september, oktober och november är HÖSTMÅNADERNA) så var vi på Stadsmissionen (finns kanske flera och jag minns inte var just den här låg, men skitsamma) och där hittade jag en tekanna från Arabia som kostade fyrahundra spänn. FYRAHUNDRA KRONOR. Min mamma började av okänd anledning samla på Arabias teservis innan hon gifte sig (okänd anledning på grund av att hon inte dricker te). Sedan gifte hon sig och slutade samla på den innan den blev helt komplett, men det är inte långt ifrån. Men den har hur som helst stått oanvänd i ett vitrinskåp hemma på deras gård i 49 långa år, ända tills i år då de skulle flytta till lägenhet och inte kunde ta med sig allt, så då fick jag den. Det var kanske ett otaktiskt drag av mina föräldrar. Den jag såg i Stockholm var ju rätt så använd medan min är i MINT CONDITION och därför borde vara värd...mer?

Pensionsförsäkring 1?

Häromdagen blev jag sugen på att lyssna på The Men They Couldn't Hang och dängde på deras toppenskiva The Domino Club. Minns hur svårt det var att få tag på den (ännu värre idag och den finns inte på Spotify heller), min syrra hade den som LP och spelade av den på kassett till mig, men den måste ha gjorts i världens minsta CD-upplaga för jag fick leta som en GALNING innan jag hittade den begagnad för 75 spänn, vilket fynd! För skojs skull googlade jag nu vad en sån kunde inbringa i dagsläget. Hittade den på Amazon för 94 pund. NITTIOFYRA PUND. Det är ju typ mer än tio gånger mer än vad jag gav en gång i tiden.

Pensionsförsäkring 2?

I min ägo har jag också den svenska utgåvan av James Herriots The Lord God Made Them All, på svenska Vår Herres Folk Och Fä. Den måste ha tryckts i cirka tre exemplar, för det går inte ens att bildgoogla den på svenska. Betalade i och för sig ett rätt i mina ögon rätt saftigt överpris för den på Tradera en gång i tiden, men det kanske kommer att ge tusenfalt igen?

Pensionsförsäkring 3?

Ja, ni ser ju själva att det bara är en tidsfråga innan jag slutar med pensionssparandet, lutar mig tillbaka och låter cashen strömma in. Fast jag vill ju inte göra av med något av ovanstående i och för sig, så det kanske stupar på sin egen orimlighet. Och ja, jag nämner också att vårt hus vaktas av blodtörstiga vakthundar TWENTYFOUR SEVEN så hugade inbrottstjuvar göre sig icke besvär.

Waiting for that lucky draw

Har varit på mammografi idag. Tror det är fjärde gången eller femte gången, och varenda gång har jag fått kommentarer om mina tatueringar av mammografisterna eller vad de nu kan tänkas ha för titel, de som har som jobb att stå och platta ihop folks pattar mellan glasskivor dagarna i ända. Man tycker ju att den som dagligdags ser kvinnor som är nakna ner till midjan faktiskt borde ha sett det mesta och vara helt luttrade, och jag har ju inte ens speciellt många eller uppseendeväckande tatueringar. Men kommenteras ska det lik förbannat.
När jag var ung, detvillsäga ungefär i samma veva som Gustav Vasa gömde sig i ett hölass för att undkomma danskarna, så var det "lite ovanligt" med tatueringar, men IDAG, i detta nådens år 2015 borde ju ingen så mycket som höja på ögonbrynen ens om faster Asta (94) så hade hela ryggtavlan täckt av ett urblekt Hells Angels-emblem. Herregud, sannolikheten att träffa på någon som i princip har varenda kvadratcentimeter hud täckt av allsköns illustrationer är ju betydligt större än att man skulle begå ett brott och klara sig undan om signalementet enbart hade bestått av beskrivningen "gärningsmannen saknade helt tatueringar". Den personen hade ju åkt fast direkt menar jag.

Annat var det förr. Minns när jag och min syrra var i Skottland omkring år 1990, då räckte det i princip med att gå in på en bar iklädd ett linne som visade tatueringarna så var man vips OMSVÄRMAD av karlar som vällde fram från alla håll och kanter för att artigt kommentera att de tyckte att man hade "very nice tattoos" och sen ville de bjuda på öl och sen fanns det rikliga möjligheter att både kröka och ligga om man kände för det. DET VAR FAN I MIG TIDER DET. Nu är det alltså bara på mammografin man ens får kommenterar. Fast jag betackar mig för att bli uppraggad i det sammanhanget.