Le, le, le, ledig

Imorgon är det Sveriges nationaldag. Som alla vet, eller det vet alla inte alls det, hade telefonmöte med norska kollegor för ett par veckor sedan och de bara: "jaså?" när det framgick att vi i Sverige har en egen motsvarighet till 17 maj. Men i alla fall. Nationaldagen i Sverige firas av två anledningar. Den ena är att Gustav Vasa blev vald till Sveriges kung (1523), och därmed upplöstes även Kalmarunionen, en union mellan Sverige, Danmark och Norge där det bland annat var en sabla massa tjafs om vem som skulle vara kung och vem som skulle få bestämma. Till slut blev det då Gustav Vasa för Sverige, fast det kostade på. Danske kungen Fredrik av Holstein var framgångsrik i förhandlingarna och snuvade åt sig både Bohuslän, Blekinge och Gotland mot att Gustav Vasa fick resten. Men det där har ju ordnat upp sig med tiden.

Samma dag, den 6 juni alltså, fast några hundra år senare (1809) antog man en ny regeringsform, en grundlag som upphävde den gamla mossiga regeringsformen från 1772, a k a "det gustavianska enväldet" som på det stora hela gick ut på kungen bestämde rubbet, och över kungen bestämde Gud och Luther i en skön förening. 1809 års regeringsform fördelade istället makten mellan kungen, riksdagen och domstolen. Det blev väl kanske inte superdemokratiskt bara för det, åtminstone inte med en gång, men den gällde faktiskt ända fram till 1975. Det här är således viktiga grejer att fira, även om det kanske inte är lika fränt som att ha utropats till ett självständigt rike efter århundraden av förtryck. Men förtryck är förtryck, även om det kommer från kyrka och kung. Bort ska det och sen ska det fan i mig firas. Tänk på det ni som bara ligger hemma i soffan och tänker "gött med en röd dag mitt i veckan".