Ett raskt tag med fogsvansen

Något som retar gallfeber på mig är när folk säger "frugan" om sin respektive. Det är nästan lika illa som att bli tilltalad med "fröken". Jag tycker att människor som håller sig med ett sådant ordförråd är lite störda i huvudet. Sluta prata som i gamla pilsnerfilmer, det är 2009 nu för fan.

Om blott en dag eller två, så håll till godo ändå

Jag skulle vilja kunna tala danska. Eller åtminstone förstå det. Det borde man kunna om man bor i Skåne och dessutom är tillsammans med en halvdansk. Jag har i och för sig lärt mig räkneorden nu. Det går varken fort eller bra, men jag tror att jag har förstått lite av logiken, om den nu finns.

Men ordförrådet är rätt skralt. Jag tänkte att jag skulle köra den gamla beprövade metoden "en om dagen", som när jag gick på fiskkursen. Eller det gick väl i och för sig inte så himla lysande, men tanken är god.

Dag 1: Kusse, som då alltså inte alls betyder kusin, som jag trodde, utan är slang för kvinnligt könsorgan. Och slang betyder inte slang utan orm, och orm betyder inte orm utan mask. Och kusin heter faetter, men bara om det är en manlig kusin. Här höll hela informationssystemet på att bryta ihop på ett mycket tidigt stadium.
Dag 2: Porre. Som då alltså inte alls betyder porr, som jag trodde, utan purjolök.

Jag försöker nu räkna ut ett sammanhang där jag ska sammanfoga de här nya glosorna till en mening, men tanken svindlar som det heter.

"Kan du inte stryka? Har inte din mamma lärt dig det? Det ska väl mammor lära sina döttrar, annars är det väl ingen idé"

För att lite kompensera de senaste orgierna i skräck och mord så såg vi en riktig feelgood-film i helgen, nämligen Tjenare Kungen från 2005. Igen. Jag tror att jag har sett den omkring tio gånger vid det här laget. Jag såg den på bio när den kom. Jag var äldst av alla i salongen, inklusive vaktmästaren som rev biljetterna, men det var bara jag som kunde alla låtarna i soundtracket. Haha.

Jajaja, den är kanske lite lite banal och förutsägbar, men det spelar ingen roll. Det är en film man blir glad i själen av. Jag ska se den tio gånger till. Minst.

Dagens jobbsnack

Idag när vi hade möte på jobbet så sa Magnus plötsligt till mig: Det här får du INTE skriva om i din blogg.

Eftersom jag inte hade lyssnat* så hade jag ingen aning om vad han pratade om. Jag antar att jag missade något riktigt smaskigt. Attans.

Roligare än så här blir det alltså inte idag.

* Vilket berodde på att mötet höll på att upplösas och hade kommit in i en skämtsamt uppsluppen fas där inget viktigt avhandlades. Trodde jag alltså.

Like they do in the movies

Det händer skumma saker när vi har sett på skräckfilm. Dagen efter vi sett Psycho III hände ju det här. Härförleden såg vi ju en film om seriemördaren Ted Bundy. Här är ett av Teds tricks för att locka med sig sina offer: Han gick runt på stranden och frågade ensamma tjejer om de möjligtvis kunde hjälpa honom att flytta hans båt, för han hade armen i gips (fejkat). Och de bara: Sure! och man tycker att de var skäligen korkade, särskilt när han senare påstod att båten fanns någon annanstans än på stranden, så de var tvungna att åka bil dit. Var det okej? Och de bara: Sure! Det var hemskt dumt gjort, för det var i princip det sista de gjorde.

Igår gick vi en promenad vid havet vid Juleboda. Eftersom turistsäsongen är över så var det i princip bara vi som var där. Plus en ensam gubbe som vi såg på långt håll. När vi kom närmare frågade han om vi kunde hjälpa honom att vända hans båt, för den var full med vatten och för tung för en person. Vi lade benen på ryggen och flydde samtidigt som vi ringde polis, FBI samt producenterna för tv-serien Medium. Ted har återuppstått från de döda.

Nej, det gjorde vi förstås inte. Men tanken var rätt frestande.

Turning the blind eye to the lie just to keep it all together

Idag kan man läsa i aftonbladet att 27 år gammalt kött (det är fint med såna här tidsangivelser, man får nästan uppfattningen att köttet har körkort, går på systemet och röstar i riksdagsvalet som vilken fullvärdig medborgare som helst) från något gammalt svenskt beredskapslager har exporteras till Polen, där det tillagats och sålts och ätits upp på krogar.

Det är Jordbruksverket som ligger bakom försäljningen av det myndiga köttet, med villkoret att det bara fick säljas som livsmedel utanför EU. Inom EU skulle det vara tänkt som djurfoder (djuren är ju också människor, JA, det är just vad dom är, i Fablernas Värld, i Faaaablernas Väääärld),  men nu har det lik förbannat hamnat på präktiga EU-medborgares tallrikar. Och så har man gjort tester som visar att köttet befinner sig i olika stadier av förruttnelse och att man riskerar att bli förgiftad om man äter det. Men mannen som köpte köttet av Jordbruksverket försäkrar att "det mesta" har hamnat i Afrika och Asien.

Jamen då kan man ju andas ut. 

 

Kiss the boot of shiny shiny leather

I helgen såg vi den danska filmen Pusher II. Den var, precis som de flesta andra danska filmer, skitbra. Både rolig och sorglig på samma gång. Precis som ettan. Jag ser mycket fram mot att få se Pusher III, vilket vi kanske ska göra i helgen eftersom jag ramlade över hela Pusher-boxen på rea härförleden.

Men danska är så lömskt. En av karaktärerna hette Kusse Kurt. Eftersom filmen utspelar sig i den så kallade undre världen och alla verkade vara som en enda stor maffiafamilj så trodde jag i min enfald att Kusse Kurt var Tonnys kusin. Det var han inte, han var typ hallick och Kusse Kurt betyder ungefär Fitt-Kurt på svenska.

Det var ju tur att min pojkvän hann upplysa mig om detta INNAN jag började briljera med mina nyvunna färdigheter i danska språket.

If I ever loose my eyes, oh if...I wont have to cry no more

Som bekant går jag fortfarande och dras med fotskadan från helvetet och får inte springa utan ska ligga lågt i väntan på röntgentid. Så istället cyklar jag och har lite börjat förlika mig med cykling som motionsform. Och så får jag ett helt fantastiskt stöd från min omgivning.

Barbie: Var fan var du innan?
Jag: Jag var ute och cyklade. Idag har jag cyklat till Gärds Köpinge fram och tillbaka!
Barbie: Men vad fan...är du helt djävla dum i huvudet?
Jag: Men varför ska man håna*?
Barbie: Och inget ärende dit hade du heller! Du är ju helt koko i planeten för fan!

* Ett internt uttryck som härstammar från en gubbe som satt bakom oss på Malmö Horse Show för hundra år sen eller så. Han hade så att säga inte alla hästar hemma och kommenterade precis ALLT med tordönsstämma och hade liksom sin egen vinkling av vad som hände. När en funktionär råkade luta sig mot ett hinder så det rasade och alla började skratta så bräkte gubben fram sitt MEN VARFÖR SKA MAN HÅÅÅÅÅÅÅÅÅNA? på ett sätt som vi aldrig någonsin kommer att glömma. Andra favoriter är HEJA DE VIIITA HÄSTARNA! och DET ÄR UPPGJORT! DET ÄR ALLTID UPPGJORT NÄR PETER ERIKSSON TÄVLAR. DET ÄR DÄRFÖR HAN ALLTID VINNER! 

I Ankeborg igen...

Jag har ju lyckats missa det här programmet om svenska Hollywoodfruar, men man undgår ju inte att höra vad folk pratar om, och kvällstidningsrubrikerna växer ju till tsunami-storlek för varje nytt uttalande. Vad jag förstår handlar programmet mestadels om Paul Ankas fru och hur outsägligt korkad hon är.

Men en sak fattar inte jag. Anna Anka må vara helt tom i bollen, men den person som valt att leva med en människa som så uppenbart är helt bakom flötet borde vara skäligen korkad och ännu mer urblåst, för han har ju uppenbarligen valt detta själv. Paul Anka borde med andra ord vara dum som ett spån, men det talas det rätt tyst om tycker jag.

Kanske skulle jag tipsa kvällstidningarna om denna nya heta vinkling av fenomenet?

Dagens Ankeborgare

Dan: Kalle Anka heter ju Arne Anka på danska...
Jag: ???
Dan: Eller jag menar Arne And.
Jag: ANDERS AND. Du har ju inte ett enda rätt!
Dan: Nä...

Can you hear me, Major Tom?

Igår hade vi personalaktivitet på jobbet. Det blir alltid någonting testosteronspäckat, så jag tyckte vi skulle åka på studiebesök hos Jan Brink. Men det var förmodligen inte tillräckligt macho med Briar, för det slutade med att vi åkte och tittade på när Malmö FF sparkade boll mot Elfsborg, tror jag det var. Jag hade tagit med mig en bok ifall det skulle bli långtråkigt, men det blev 5-0 tll Malmö, nästan som ett resultat i Korpen, så det var ju lite action i alla fall.

Ett mål var artonde minut i snitt. Det är inte handboll, precis.

 

The stranger beside me

I lördags såg vi en film som handlade om seriemördaren Ted Bundy, som var "based on a true story" som det heter på ren svenska nuförtiden. I stora drag gick den ut på att Ted mördade en och annan kvinna, eller rätt så många. I stort sett alla han mötte, med undantag för sin flickvän. Och hon måste ju ha varit dummare än tåget, för hon bara "Ted, I’m sorry" och "Ted, I love you", hur märkligt han än uppförde sig.

I slutet av filmen fick man se när hon satt med sin nya pojkvän framför nyheterna när de rapporterade från avrättningen. Och hon bara "konstigt, vi var ihop i flera år, men jag kände honom inte". Men seriöst. Om ens pojkvän binder fast en i sängen och kopulerar i takt med att han vrålar ut orden FUCK...YOU...BITCH i minst 200 dB och inte ens är nöjd med det utan dessutom ber en SPELA DÖD under själva akten, då är han inte riktigt frisk enligt min bedömning.  Då bör man rätt så omgående sluta upp med sitt "Ted, I’m sorry" och "Ted, I love you" och försvinna. GÖRA SLUT helt enkelt. Jag tror livet blir lite enklare då, faktiskt.

 

All Im taking is your time

Igår kastade jag ett öga på ett tv-program som handlade om Ingmar Bergmans hushållerska. Smaka på ordet, hushållerska, för det är en glosa som är på utdöende. Ett yrke också, trodde jag, fast tydligen inte hos somliga. Jag är inte missunnsam, men måste verkligen en vuxen karl ha en person på halvtid för att städa, laga mat och sy i tappade knappar? Hur djävla lång tid tar det i ett hushåll som består av en (1) person?

Hushållerskan berättade om en gång när Ingmar blev arg för att hon hade råkat använda vitlökssalt istället för vanligt salt i köttfärssåsen. Trots att han inte ens behövde äta den, för hushållerskan ringde i panik efter ny köttfärs som levererades med Fåröfärjan i ett huj, men han, mästerregissören, kunde inte begripa hur hon kunde göra ett så fatalt misstag när hon visste att han hatade vitlök. Och jag kan inte begripa varför man överhuvudtaget har vitlökssalt hemma om man nu hatar vitlök så till den milda grad att blotta tanken på det snudd på framkallar posttraumatiska stressymtom. Men jag antar att det var för att han skulle få inspiration till någon ny djävulstråkig film.

Aces high

Idag har jag varit hos ortopeden. På en lördag, det känns som att det är jag och Peter Forsberg som får såna tider. Fast det tog bara 5 minuter, det gör det nog inte när det är Foppa som har ont i foten.

Hur som helst så fick jag raskt ett par kortisonsprutor inpetade på ett mycket oskönt sätt mellan senor och brosk och nerver och annan skit som ryms i en fot. Sen skulle jag bli kallad till röntgen, men eftersom jag inte var Foppa så skulle det väl dröja ett par veckor. Det var det hela, och på de här futtiga minuterna hann ortopeden få in ordet "plattfot" minst fyra gånger.

Nu gör det alldeles FÖRBANNAT ont i foten. Den platta. Det här med att leva i Ankeborg är inte lika roligt som det verkar.

Friday, Im in love

Idag när jag kom hem låg Lars Winnerbäcks nya skiva i brevlådan, som en liten överraskning från mig själv till mig själv. Sånt där är jag bra på, och Lars Winnerbäck, han är ju bra på att göra musik. Vi kompletterar varandra så bra just idag.

Mmm...Lars Winnerbäck. Det kan ju inte bli annat än superlativ.

Kvällstidningslogik

Har ni tänkt på en sak? Att sedan tv började sända Svenska Hollywoodfruar så är det nästan inte alls farligt med svininfluensa längre.

Det känns tryggt.

Then you lost your virginity to the male world

Idag satt vi och pratade om renovering i fikarummet. Eller jag hade ju inte så mycket att bidra med, mitt blivande hus är ju än så länge bara ett luftslott. Och mitt förra hus bodelade jag bort för tusen år sedan, så det räknas nog inte längre. Men karlarna vittnade om diverse stora och omfattande projekt i renoveringarnas tecken. Projekt som krävde händighet. Jag kan erkänna direkt, jag är inte det minsta händig. Jag är så ohändig att om jag hade levt i det forntida Egypten så hade jag nog inte ens varit en av dom som slavar på kung Cheops pyramid (hej Mikael Wiehe), utan mer troligt någon som jobbade med att släpa fram stenar till slavarna som byggde. Så fick andra, händigare personer, ta vid sen.

Lyckligtvis är min pojkvän väldigt händig, så en eventuell renovering av det luftslott vi ännu inte äger står och faller inte med mig. Det är lite pinsamt att vara så här ohändig, så jag försökte komma på något husrelaterat som jag var bra på istället. Att anlägga och sköta en varmkompost till exempel, det är verkligen min grej. Det är jag alldeles otroligt bra på. Fast när jag uttalade det insåg jag att det kanske inte precis står i paritet med att knuttimra ett hus. Man slänger ner matrester och trädgårdsavfall i en tunna och låter ett gäng maskar och mikroorganismer göra jobbet. Skitsvårt, verkligen skitsvårt.

Men spännande.

Tatuering är givet när man är full

I väntan på att få komma till hos ortopeden som förhoppningsvis ska bota fotskadan från helvetet så cyklar jag. Och simmar, ibland. Simningen är fortfarande lika tråkigt som text-tv, men jag har börjat förlika mig med cykling som träningsform. Det ska nog bli bra det här.

Idag kom jag på varför cyklister alltid har solglasögon. Det var när jag trampade in i en svärm av något oidentifierade flygfän och fick en fullträff rätt i regnbågshinnan av något djävla kryp som ville ut och gratisåka. Den satt kvar ända tills jag kom hem och jag lovar, den var större än en ardennerhäst. Det var då jag kom på att cyklister kanske inte bara har solglasögon för att se tuffa ut, de kanske fyller någon slags funktion också. Solglasögonen alltså.

Tyvärr hatar jag solglasögon. Jag har ju dom som jag snott från Tom Cruise i Top Gun, men jag använder dom bara när jag har huvudvärk, för då blir jag lite ljusskygg. Det känns inte särskilt lockande att cykla omkring i Ankeborg med omnejd som en annan fallen stridspilot från 80-talet. Att det ska vara så djävla mycket bekymmer med allting hela tiden.

What escape for her she swims in the dark

Plötsligt  händer det, som i Trissreklamen, att de ringer från ortopedkliniken och har trollat fram en tid. Någon har med andra ord läst en lapp. Eller hört bön, jag vet inte vilket som verkar mest sannolikt.

På lördag ska jag dit. Är inte lördag en väldigt konstig tid att gå till ortopeder på? Tänk om det var en busringning, eller ett practical joke. Någon har kanske jätteroligt åt mig just nu. Då ska jag stampa på deras tår med mina onda Kalle Ankafötter. Sanna mina ord.

Risajkling

Idag hade jag tid för det årliga gisslet hos Svensk Bilprovning. Det är alltid lika nervöst, precis som hos tandläkaren. Man vet aldrig vad de kommer att hitta, och framför allt inte hur dyrt det kommer att bli.

När jag satt och väntade insåg jag att jag var iklädd en t-shirt med texten RAGGA MUFFIN TOUR 1995, ett par jeans med hög midja - jag läste nyligen att det är modernt igen men det här var så att säga the original shit - samt en luvtröja som Puppan vägrade ta med sig när hon flyttade hemifrån för cirka hundra år sedan. Denna outfit kompletterades med ett par solglasögon som jag skulle kunna ha snott från Tom Cruise i Top Gun*. Jag var som ett djävla vandrande fossil från årtionden före sekelskiftet och matchade således min Volvo från 1990. Men jag vet inte om det var så särskilt kul.

Hur som helst så gick besiktningen bra, bara lite rost på en bromsskiva som berodde på att jag kört FÖR LITE. Här försöker man vara både hälsosam och miljövänlig på en och samma gång, men hur man än vänder sig har man uppenbarligen röven bak.

* Det har jag inte, jag har snott dom från någon annan, eller hittat dom på en buss för att vara korrekt. Asfula men funktionella.

When the people of a country have forgotten how to disagree

Ibland vill man vara för sig själv en stund. I mitt fall brukar jag då inte direkt öppna en Norrlands Guld, utan det handlar mer om ett behov av att proppa in musiklurarna i öronen och liksom stänga ute resten av världen. Idag var en sådan dag. Jag cyklade omkring i Ankeborg med omnejd och lyssnade på Sten & Stalin och avhandlade diverse tankegångar i godan ro.

När jag återvände till den vanliga världen så hade jag ett missat samtal på mobiltelefonen. Nej, jag tycker inte att man måste vara nåbar jämt så rätt ofta stänger jag av ljudet och ibland skiter jag helt enkelt i att svara. Det var ju synd, för nu var det äntligen ortopeden som ringde och ville ge mig en tid imorgon, men eftersom jag inte hade möjlighet att svara så rådde han mig via telefonsvararen att själv ringa till kliniken och få en tid "förhoppningsvis nästa vecka".

Någon timme senare var jag hemma och ringde kliniken, och då fanns det inte en enda djävla tid ledig. Inte imorgon, inte nästa vecka, inte veckan därpå och därefter FANNS det inga fler bokningsbara tider. Jag ifrågasatte detta och citerade ordagrant meddelandet från telefonsvararen, och sköterskan som svarade lovade att undersöka det hela och talade om för mig att hon hade skrivit ner det på en lapp. Jamen det låter ju som att jag kommer att få en tid vilket decennium som helst.

Jag saknar ord som inte är svordomar just nu.

Gratis är gott del 2

Igår var Eve och jag på gratisätning finansiell rådgivning. Visade sig den där informationsträffen alltså vara. Jag kom dit i jeans, luvtröja och gympaskor och Eve hade någon slags hemmafru-outfit. Detta var vi jävligt ensamma om kan jag meddela. Alla andra hade kostym. Eller typ dräkt. Det finns säkert jättemånga trevliga männisor som äger en dräkt. Fast jag känner ingen. Den dagen jag känner att jag vill ha en dräkt kan jag lika gärna använda Visakortet till att skära av mig pulsådrorna.

Maten då? Undrade vi, och såg oss oroligt omkring för lokalen verkade väldigt barskrapad från förnödenheter. Själva rådgivningen utgick från att alla människor i runda slängar hade 100 000 kronor över att placera, frågan var bara hur. Det kändes inte riktigt som att vi var målgruppen, men vi lyssnade artigt i alla fall. Och vi somnade inte, som en gammal gubbe längst fram gjorde. På riktigt.

Vi hade kanske förväntat oss en landgång som förtäring, men när informationen avslutades fick vi tåga åstad till en bättre restaurang och smörja kråset med en tvårätters middag. Oxfilé och ett glas rött satt inte alls dumt en vanlig sketen tisdagskväll. Särskilt inte när någon annan tillagar och betalar. Det var värt en timmes tråkinformation. Eftersom jag inte begrep någonting började jag fundera på vad fonder egentligen är. Ett svart hål där pengar sugs in och så småningom återvänder, ibland mer och ibland mindre, fast de finns inte utan är bara ettor och nollor i cyberspace på något vis. Det där med ekonomi är så luddigt. Jag skulle nog behöva lite mer gratis mat rådgivning. 

Gratis är gott

Ikväll har jag fått audiens hos Eve. Eve är nämligen en mycket upptagen person och har jämt hundratusen järn i elden. Till skillnad från oss andra drönare som på sin höjd tänder en brasa och tar ett järn. Eller nåt. 

Ska man umgås med Eve får man liksom passa på att hänga med när hon ändå ska göra något annat. Ikväll till exempel, så är hon bjuden till någon slags informationsträff, och då bjöd hon med mig. Det är lite oklart vad det ska informeras om, men det var i alla fall gratis mat. Sånt är ju alltid lockande. Och som Eve sa: Vi kan ju gå dit och äta och sitta och prata om vårt och så kan vi ju sticka sen om det blir tråkigt. När vi har ätit alltså.

Så umgås man alltså i Ankeborg.

Filmkrönikan, eller kanske inte

Vi såg en helt sjukt dålig film i helgen, nämligen The Ruins från 2008. Jag tänker nu blogga om hela den skitkassa handlingen, så detta är med andra ord en

((( SPOILER-VARNING )))

Ja, men det var fyra amerikanska ungdomar på semester (hur många filmer börjar inte så?) i Mexico. Det var två bimbobrudar som var dödspolare och deras pojkvänner som var förfärligt präktiga och en av dem skulle bli läkare minsann. Och så träffade de en tysk ungdom som också var där på semester. Och han bara: Min bror har hittat ett superokänt mayatempel, ska ni med och kolla på det? Och efter viss tvekan så bestämde sig de fyra för att det var en god idé att avsluta semestern med en dos kultur. Så de fyra amerikanska ungdomarna, tysken och en grek som var lite kompis med tysken for iväg med en buss rakt ut i djungeln, och vid ändhållplatsen där det fanns en liten by (det finns det alltid) så bad de en kille att köra dem till templet. Han vägrade (det gör de alltid) med motiveringen att det var "a bad place". Då fattar ju vem som helst att det är en direkt dålig idé att fortsätta, men hur det nu var så lyckades de muta honom att köra dem dit. De hittade en övergiven jeep, tillhörande tyskens bror, och så småningom även mayatemplet. Medan de stod där och velade lite kom ett gäng indianer till häst. De hade den dåliga smaken att inte kunna någon engelska, så det var ingen som förstod vad de ville. Men de uppträdde rätt så hotfullt och så vips sköt de greken, pang bara, och de andra blev lite hariga så de klättrade upp på mayatemplet, vilket visade sig vara det dummaste de kunde ha gjort.

Ja, däruppe stod tyskens brors tält och så fanns det ett hål rätt ner i templet och en slags vinsch så man kunde fira ner sig, och tysken skulle förstås ner och leta efter sin bror. När de firat ner honom en bit gick repet av så han bara drösade i backen, duns, och bröt både rygg och ben. Så då konstruerade de en bår lite flinkt och skickade ner bimbobrudarna för att "rädda" honom, och de bara hävde över honom på båren så att Gud vet hur många benknotor knäcktes, och så hissades han upp igen och blev lite ompysslad av han som skulle bli läkare. Den ena bimbobruden hade skurit sig i knät, och nästa morgon hade en grön slingerväxt, som för övrigt hela templet var övervuxet med, slingrat sig in i såret, och tyskens brutna ben var i ungefär samma skick. Det var inte roligt för dem, men så fort de gjorde en ansats till att klättra ner från templet så dök de där sura indianerna upp och hotade att döda dom, så de fick allt vackert stanna där de var. Ja, så de for upp och ner i templet ett antal gånger för att leta efter 1. tyskens bror och 2. hans mobiltelefon ("a world-phone" som förväntades ha täckning i djungeln och i templets innandöme, grattis säger jag bara). Ingetdera hittades, och bimbobrudarna hispade upp sig mer och mer och den där växten växte inuti den ena bimbobruden och måste skäras bort under stor blodspillan och tysken blev sämre och han som skulle bli läkare bestämde att det var nog bäst att amputera tyskens ben med hjälp av 1. en kniv 2. någon slags hammare, 3. en flaska tequila. Så detta gjordes på stående fot, och de avhuggna benen forslades raskt bort av de blodtörstiga slingerväxterna och sen dog tysken lik förbannat och bimbobrud nr 1 blev helt galen och inbillade sig att slingerväxterna var överallt inuti henne och började skära sig helt vilt med kniven och när hennes kille skulle hejda henne stack hon kniven i honom så han dog. Och sen dog hon också och kvar var bara bimbobrud nr 2 och han som skulle bli läkare, och de bestämde sig för att försöka lura de där lömska indianerna, så han som skulle bli läkare bar ner bimbobruden, som spelade död, till indianerna och sen gjorde han en kringgående manöver så att allt fokus var på honom så att hon kunde smita iväg efter hjälp, och indianerna sköt honom på fläcken. Och bimbobruden rusade iväg, imponerande kvickt med flipfloppsandaler genom obanad djungel, till tyskens brors jeep och så körde hon som ett jehu med pilar och kulor vinande runt öronen och sen var filmen slut.

Missa gärna den här filmen.

Trust your mechanic

Idag skulle jag sandpappra lite på en gammal bänk som vi har fått gratis för att den var gammal och ful och den håller vi nu på att fixa i ordning för att kunna ha i en eventuell framtida trädgård. Eller hittills är det bara min pojkvän som har fixat, men jag skulle som sagt sandpappra lite på väl valda delar där man inte kom åt med slipmaskinen.

Jag har inte sandpapprat sedan jag hade träslöjd på mellanstadiet. När man hade träslöjd på mellanstadiet fick man sandpappra i veckor. Det fanns en slipmaskin, men den fick man inte använda utan istället skulle man börja med ett grovt sandpapper och sedan långsamt och mödosamt arbeta sig nedåt i kornstorlekarna, och när man efter tusen år tyckte man var klar så kom magistern och sa att man inte alls var det och så var det bara att gno vidare.

Ja, men idag sandpapprade jag i alla fall av egen fri vilja. Det gick ganska bra om jag får säga det själv. När jag var klar med 3/4 av ryggstödets ena sida så var det fikapaus. Sedan drabbades jag av nackskott,  helt oväntat och utan vidare. Det var rätt länge sedan det hände sist, så jag blev helt chockad över att min kropp kan spela mig så lömska spratt och att någonting som nyss gick att röra helt obehindrat nu är helt stelt och smärtande. Jag kan inte vrida huvudet eller lyfta vänster arm så mycket som en centimeter utan att det känns som att någon sticker ett spjut genom bröstryggen på mig, så något mer sandpapprande blev det inte tal om.

Det måste vara voodoo. Någon djävla gammal träslöjdslärare från helvetet som vill hämnas på något sätt. Vad har jag annars gjort för att förtjäna detta?

Vara nära men ändå så borta

Det är rätt roligt att läsa andras bloggar, så ibland klickar jag lite slumpmässigt bland inläggen på Metrobloggens förstasida för att vidga mina vyer en smula. Igår var en sån dag, och då råkade jag hamna hos någon som kallade sig "tvångsonanisten" eller något i den stilen. Det handlade om en kille som var helt djävla besatt av sex och som fick ägna sig åt självbefläckelse typ tio gånger om dagen. Minsta lilla stimuli räckte för att sätta hans fart på hans överhettade fantasi och dito könsorgan, och så kände han tydligen även ett kraftigt behov av att blogga om hur han så att säga lättat på trycket. Ja, men det kan han väl få göra, man måste ju inte läsa. Fast jag kunde inte låta bli, för det blev värre och värre. För att liksom sätta lite piff på sin förmodligen ganska trista tillvaro så valde han ut olika objekt att deponera sina kroppsvätskor på, vilket han sedan fotograferade och publicerade på sagda blogg. Typ på kalendrar, frukter, kaffekoppar och liknande saker som det verkade som att han liksom snappade åt sig i förbifarten från sina intet ont anande kollegors skrivbord.

Nu började det bli lite äckligt. Och det värsta är att det här kan vara vem som helst, kreti och pleti, mannen på gatan. Och påminde inte kaklet i bakgrunden på de här bilderna av spermakladdiga föremål väldigt mycket om kaklet på vår toalett här på jobbet? Och var inte vissa kollegor borta väldigt länge i förmiddags? Och ser inte päronet på mitt skrivbord väldigt liksom välpolerat ut nu jämfört med förut?

Man kan bli paranoid för mindre.

Just som jag trodde du skulle dela all min ensamhet har den jäveln skaffat hund och Citroën

Jag tillhör den generation som lärde sig cykla utan cykelhjälm. Och det har ju gått bra hittills, men ganska länge har jag haft en kraftig känsla av att man faktiskt borde använda cykelhjälm. Att det är direkt dumt att inte göra det. Jag har önskat att det ska bli lag på det, för då har man liksom inget val. För faktum kvarstår, att det ser astöntigt och direkt ovärdigt ut.

Men å andra sidan ser man förmodligen astöntig och ovärdig ut när man ska rehabilitera sitt spräckta skallben och sina hjärnskador. Och en cykelhjälm kan man ju i alla fall välja att ta av sig (när man kommit fram alltså) och därmed framstå som cool och rockn'roll eller åtminstone återupprätta någon slags värdighet efter att ha färdats inkognito i världens mest pinsamma huvudbonad. Det känns som att man inte längre har riktigt samma möjligheter till värdighet när ens hjärna legat utsmetad mot trottoarkanten.

Ja, i alla fall, idag har jag köpt en cykelhjälm. En Giro* för nästan opassande mycket pengar, och då fick jag ändå lite rabatt. Å andra sidan tror jag jag betalade nästan lika mycket för min ridhjälm, för en herrans massa år sedan. Utan att blinka. Jaja, sent ska syndaren vakna.

* Jag är väldigt obevandrad i cykelhjälm-märken. Men cykelhandlaren sa att Giro var cykelhjälmarnas Rolls Royce. Det vet jag ingenting om, men den är i alla fall hemskt bekväm. Try this at home.

My precious

Det här är ingen fotoblogg, men jag kan liksom inte låta bli att gulla till det lite med en bild på världens gladaste Adrian.

But you dont really care for music, do you?

Igår när jag var på simhuset råkade jag lyssna på ett gäng tjejer i omklädningsrummet. De pratade om hår och frisyrer, och inget kunde intressera mig mindre men det fanns just inte mycket annat att lyssna på. Så gled samtalet osökt in på temat "besvikelser hos frissan", och samtliga vittnade om att de börjat gråta minst en gång i samband med klippning och/eller färgning av hår. Antingen hade de börjat böla direkt framför spegeln i salongen, eller, i mindre kritiska fall, efteråt i hemmets avskildhet. Men tårar hade fällts på grund av detta, och det hela verkade oerhört traumatiskt.

Något sådant har aldrig hänt mig, kan jag ju säga. Det kanske beror på att jag aldrig går till någon frisör, och efter den här upplevelsen kommer jag nog inte att göra det heller. Själv är bäste dräng, och gratis är det också. Och eftersom jag är en gammal bitter rebell så tar jag inte så allvarligt på det här med "bad hairday". Det är mer...coolt. Eller var, en gång i tiden.

Enda gången jag har satt min fot hos en frisör var som prao. Detta var verkligen ingenting jag hade valt själv. När jag började högstadiet fick man en lapp där man skulle kryssa i vilka yrkesområden man kunde tänka sig och vilka man absolut inte kunde tänka sig att prao:a. Sedan fick man komma till ett skapligt ställe EN gång och de andra gångerna hamnade man på rena helvetesplatserna. För att man skulle härdas, antar jag. Så vid närmare eftertanke har jag faktiskt också varit gråtfärdig hos frissan. Av ren leda och tristess under åttio timmars praktisk arbetslivsorientering i årskurs åtta.