Solid gold brass

Idag har jag varit på massage och fått frid i kropp och själ. Efteråt bjöd jag in mig själv på middag hos Miss E, som underhöll med en spännande skröna om en dejt, där orden "BDSM" och "åsnekuk" nämndes redan inledningsvis, och värre skulle det bli. 

Olyckligtvis, för oss och vårt till synes omättliga behov att frossa i snuskiga detaljer, kom Miss E:s barn hem mitt i berättelsen. Som de goda förebilder vi är växlade vi raskt över till något mer rumsrent samtalsämne. Sedan skickade vi helt elakt iväg barnen på olika små uppdrag utom hörhåll så att berättelsen kunde nå sin fullbordan, och mimade skickligt en stor mängd könsord. Inte något av det som sades lämpar sig i tryck, men det var mycket spännande.

På tåget hem trodde jag att jag skulle få glamma med berusade ungdomar i parti och minut, men det var ungefär lika livat som på ett årsmöte med PRO.  Jag vet inte vad det är med valborg nuförtiden, men det är inte som förr.

You know that chick who used to dance a lot

I flera månader har jag sagt att jag ska gå och se filmen om Morgan Pålsson, och nu har jag äntligen gjort det. Det var väl jag och Puppan och Daniel och uppskattningsvis fem personer till, så det var ingen trängsel eller ens någon kö.

Jenny hade sammanfattat filmen så här: Det var rolig, men det var inte direkt någon handling. Det var som en porrfilm, fast utan sex. Och jag är nog böjd att hålla med. Och det hade varit betydligt värre om det hade varit sexscener. Då hade jag nog kunnat hålla mig för skratt. Det kunde jag inte nu.

För övrigt uttalade Daniel de magiska orden Jag tror den nya Indiana Jonesfilmen är bra och har numera kvalat in som officiell svärmorsdröm.

Allt mellan himmel och jord

Idag kom jag att tänka på en jättebra skiva som jag ägde i min ungdom, men som jag av olika anledningar inte längre äger. Den heter Blommor & Bajonetter och jag skulle ge rätt mycket för att få höra den igen. Men trots att vi lever på 2000-talet där all musik i hela världen finns tillgänglig några musklick bort, så verkar just den EP:n vara lika rödlistad som hedlarvmördaren.*

Den borde ju gå att snoka rätt på, tycker man ju. Vad som talar emot det hela är att jag tycker det känns rätt pinsamt att börja prata vitt och brett om hur mycket man gillar Arabens Anus. Det är ju knappt man vågar googla i sådana söktermer ens en gång, av rädsla för att hamna på någon sajt med helt obskyr inriktning som liksom tar över ens dator sen.

Jag antar att det här är ett kraftigt ålderstecken, när man inte längre helt obesvärat uttrycker sitt gillande när det handlar om band som till exempel Slaskfittorna, Rövsvett och Tatuerade Snutkukar utan mer börjar fundera på hur man egentligen uppfattas av sin omgivning. Just idag känns det kanske lite olämpligt att gå och gnola på någon gammal slagdänga av Incest Brothers. Och ska man gömma undan den där singeln med Gods of Masturbation om barnens kompisar får för sig att börja rota i ens skivsamling?

Å andra sidan har jag aldrig blivit så förolämpad i hela mitt liv som när jag fick frågan om jag inte hade någon skiva med Mats Rådberg och Rankarna. Då börjar man ju verkligen undra vad man ger för intryck. Det är nog tio år sedan den incidenten, men jag har fortfarande inte kommit över det, och jag kommer aldrig någonsin att förlåta Pia för att hon överhuvudtaget ens tänkte på mig och Peta in en pinne i brasan på en och samma dag. Jag känner mig smutsig och liksom besudlad av bara tanken.

Nej, men nu skulle man haft sin gamla fina Necrophilian Hits. För att liksom rena själen en smula. Det är väl kanske inte heller en skiva man springer och frågar efter i skivaffärerna, men vadfan.  

 * Calosoma auropunctatum, skalbagge (jordlöpare), kategori RE (försvunnen)

"Vi vässade knivarna vassa och drack ett par öl för vårt mod"

Jag håller just nu på att läsa boken Vernon God Little. Den ska vara bra. Eller den har fått något pris. The book satirizes trailer park residents, the media, and most of all, those who believe that life in the United States is just like what they see on the TV news, står det i ett omdöme. Så den borde ju vara bra. Men jag blir mest trött på den. Dialogen är så dåligt översatt. Nu menar jag inte att jag själv är så himla bra på engelska, för det är jag inte. Men jag hittar å andra sidan inte på låtsasord på svenska heller. Eller jag hade inte gjort det om jag hade översatt en bok i alla fall. Sånt stör mig. Ungefär som när man har försökt översätta konstapel Nells irländska dialekt till grötskånska i Stephen Kings roman Det. Det är fan inte samma sak.  

Jag försökte pracka på Jenny boken Hatet idag. Jag avslöjade att jag själv bara kom till sidan 7 innan jag började irritera mig på ett sakfel, att det stod "cellväggar" när man i själva verket avsåg "cellmembran", och att jag sedan tyckte att författaren framstod som mindre trovärdig efter den fadäsen. Jenny tyckte jag var överdrivet kritisk. Jag tycker jag är alldeles lagom kritisk. Jag menar, det är ju en väldig skillnad på cellväggar och cellmembran. Det är ju inget man helt slött bara kan häva ur sig hur som helst i tron att det är samma sak. Om någon i min omgivning gör det ser jag det som min plikt att raskt sammanfatta den 1294 tjocka boken The Cell (Alberts et al). Den är något tjockare än Stephen Kings Det, men inte mycket.  Jag har läst båda och har således järnkoll på det mesta i tillvaron.

Ödmjukhet är verkligen ett sinnelag som klär mig.

Shes washing my sons shirt with a ball!

Jag, Jenny, Tommy och Per-Magnus har möte när Micke, mannen som gav revy-spyan ett ansikte, kommer in i rummet.

Micke: Har ni möte?
Jenny: Ja, det är företagets skarpaste hjärnor som träffas här idag.
Micke: Ja, i så fall ska jag gå med en gång!


Det är skönt med chefer som har lite självinsikt.

Well, if the judge had looked any closer, hed have seen that it was a copy of Moby Dick

När jag stod och lagade mat innan kom jag att tänka på Stekta gröna tomater. Jag gjorde en sås baserad på resterna av en hickory smoke-marinad, den blev fantastiskt god och så kom jag att tänka på när de har barbecue och Secret’s in the sauce och allt det där. Stekta gröna  tomater är dessutom den ultimata filmen att fulgråta till, jag förstår inte hur jag kunde glömma det till förmån för Jonas Källmans mål mot Spanien. Förlåt Jonas, men så är det. Den som inte åtminstone får en klump i halsen när Ruth dör är diagnosticerad psykopat. Sociopat. Mördare.

Själv klarar jag knappt av att tänka på You know, Miss Ruth was a lady. And a lady always knows when to leave utan börja böla. Det här liknar ju ingenting.

Dom ställena du gick till, det är dit jag brukar gå

Igår var jag en sväng på apoteket för att inhandla lite allergimedicin åt husets tonåring. Jag passade även på att lustshoppa tandkräm och lite andra hygienprodukter. Bland annat en tvål som skulle vara gynnsam för den så kallade intimhygienen, så kallad kärringtvål. Efter tre rätt saftiga penicillinkurer med biverkningar som jag lovar att ni inte vill veta någonting om, så rör jag mig numera ytterst hemtamt bland bland alla tantprodukterna på apotekets intimhylla. Det finns knappt någon värdighet kvar att förlora i detta. Trodde jag, alltså.

När jag kom till kassan och skulle betala så var det något fel på kärringtvålens streckkod, så den gick inte att läsa av. Du får den gratis, sa kassörskan med en för apoteket otroligt sorglös och lättsinnig inställning. Jag tackade för vänligheten, och fick då dödsstöten i form av uttalandet. Ja, du handlar ju så mycket här, så då kan du få lite rabatt. Sagt i ett tröstande tonfall, som om Alexander Lukas skulle försöka muntra upp flickan med svavelstickorna litegrann.

Här har man i sin enfald gått och trott att man är helt anonym och att ingen jävel bryr sig om vad man gör, och så är man snudd på veckans samtalsämne i apotekets fikarum. Tro det  eller ej, men hon med penicillinkurerna var inne idag igen! säger någon kanske för att lätta upp stämningen, och de andra bara Det är inte möjligt! Vad köpte hon den här gången? och så ska de sitta där och analysera och spekulera i vad jag ska komma dragandes med för åkomma nästa gång, medan de dricker svagt bryggkaffe och idisslar bleksiktiga wienerbröd och finska pinnar. Eller de kanske har en liten partyskål med Valium istället för bitsocker, vad vet jag, men så är det nog. Inte konstigt att man alltid får vänta i hundra år på apoteket när de sitter i fikarummet och skvallrar och knaprar på lugnande medel dagarna i ända.

Från och med nu ska jag börja alternera mellan stadens tre apotek istället för att bara helt slött gå till det som ligger närmast. Så här kan vi ju inte ha det.  

Men inifrån hjärtat bränns huden av tusen lågor

Nu har jag deklarerat. Hela förloppet tog mindre än en minut och kändes synnerligen fjantigt. Jag håller med om allt det förtryckta för det känns enklast så. En gång gjorde jag ett listigt avdrag och fick pengar tillbaka. Sedan var det någon nitisk jävel som lusläste min deklaration ett halvår senare och kom fram till att mitt avdrag var ogiltigt och krävde tillbaks alltihop. Jag framhärdade i det längsta i ett surt överklagande, och till sist visade det sig att alla hade fel. Både jag och Skatteverket, och det slutade med att jag fick återbetala ungefär hälften av vad jag fått tillbaks. Sedan dess har jag inte vågat annat än att hålla med om allt. Åtminstone när det gäller sånt som Skatteverket påstår.

Dessutom känns det här med att deklarera via sms väldigt overkligt. Det känns som att de som jobbar på Skatteverket är snudd på tonåringar som sitter med fötterna på bordet och bakåtvänd keps och dricker Cocacola medan de med flinka fingrar besvarar en massa fräna skatte-sms samtidigt som de spelar Counterstrike.

Det är i alla fall inga tjocka tanter med permanentat hår som jobbar där, den saken stod ju klar redan när vi sprang Bockebodarundan i höstas.

Unsteady footsteps cant walk alone yet

Idag kändes det som en dag som var som gjord för att sitta på balkongen och insupa enklare former av litteratur, så det gjorde jag. 

Jag har nästan inte varit ute på balkongen alls i år. Därför gjorde jag den spännande upptäckten att en hink med frostskadade jordärtskockor och hela vinterns uppsamlade nederbörd stod kvar i ett hörn. Bortglömd och övergiven. Det var riktigt spännande, jag tror att det är under sådana här betingelser som nya livsformer uppstår.

Jag blev villrådig över hinken med innehåll. Den borde absolut avlägsnas, men hinken var sprucken och jag såg framför mig hur jag lämnade floder av slemmiga jordärtskocksderivat efter mig hela vägen ut till sophuset. Den såg även ut att kunna ha potential att sprida en odör av förruttnelse över minst sju socknar. Det är inget man vill utsätta sina grannar för. Eller sig själv heller för den delen. Jag såg en gång en film om en massmördare i Milwaukee, USA, som styckmördade och förvarade sina offer lite här och där i sin lägenhet, och när grannarna klagade över lukt så skyllde han på stopp i avloppet. Och de gick på det. Vad skulle då inte 10 liter ruttna jordärtskockor i gammalt regnvatten kunna åstadkomma för alibi?

Jag valde att leva mitt liv i samklang med förruttnelsen. Jag satt och läste i flera timmar utan att hinken gav ett enda livstecken ifrån sig. Inga luktsensationer heller för den delen. Det var nästan lite kusligt. Innehållet i en skräckfilm bor på min balkong, och jag är en sån där ointelligent brud som är grundförutsättningen för alla skräckfilmer. En sån som inte fattar att det är direkt obegåvat att traska raka vägen in i vad alla människor utom hon vet är Dödens käftar. 

Nej, men jag ska väl ta mig samman innan Sköna Hem kommer och gör ett reportage om hur man sommarpiffar till sin balkong lite extra. Nästa gång det regnar ska jag smyga ut överskottet av lakvatten över balkongräcket och sedan bära ut kvarlevorna och ge dem en värdig avslutning.

Take your hands off my daughter and play that guitar, sing it!

Nu är de ökända tipspromenadfuskarna på hugget igen. Precis när jag stod i begrepp att dra på mina magiska gymnastikskor och bege mig ut och insupa nyanserna i vår Herres grönskande dräkt ringde telefonen och jag beordrades i barska ordalag att kolla upp följande:

1. Vad kallas gallret på en vävstol? (Svar: Vävsked)

2. Var ligger Tingstäde? (Svar: På Gotland)

3. Vilka regler gäller för omkörning på cykelbana? (Svar: Det är inte reglerat i trafikförordningen)

4. Vilken älv rinner ut vid ishotellet i Jukkasjärvi? (Svar: Torne älv)

Medan jag satt och idiotläste trafikförordningen kunde jag även ledigt besvara frågan vilken fjäril som är brunröd med vit kant och blå fläckar (sorgmantel) samt utreda skillnaden mellan konkava och konvexa linser.

Det är på detta sätt man får betala tillbaks för alla veckopengar och ridlektioner och andra förmåner man hade som barn. Sittande i standbyläge med mobiltelefon och Google och Bonniers lexikon i 24 band för att ens föräldrar ska få glänsa lite bland andra intellektuella pensionärer på söndagsförmiddagarna.

Riddar Katos frisedel

Igår kom kamrat Drakenhierta och jag att prata om origami, sån där japansk papperskonst alltså, och jag bara "precis som han den där killen i Blade Runner". Jag måste säga att jag överraskade mig själv med den repliken. Men det lät faktiskt väldigt bra, om jag får säga det själv.

Kamrat Drakenhierta var dock inte så imponerad. Åtminstone inte efter att jag bekänt att min bekantskap med Blade Runner är typ veckogammal. Man ska ha sett den när den kom för att förstå storheten. Fast då lär man inte minnas några papperstranor som flöt omkring i det bistra åttiotalsregnet. Eller det är åtminstone vad jag tror.

Sedan gick vi förbi bion och jag fick dregla lyckligt över en tuff filmaffisch som gjorde reklam för Indiana Jones. Så var cirkeln sluten. Eller något sånt.

Lets all join forces ruled with an iron hand

Hört i kön på Ica:

Hillbilly-kärring: Hon ska opereras...Dom säger att det finns en liten risk att man blir förlamad av såna operationer. Jag skulle aldrig göra det!
Hillbilly-gubbe: Jamen hon är väl tvungen...
Hillbilly-kärring: Ja, men tänk om hon blir förlamad och hamnar i rullstol för resten av livet. Tror hon att hennes man vill ha henne då, eller?

Det verkar ju onekligen vara det största bekymret.

Handen som gungar vaggan

Husets tonåring har en förmåga att ställa en mot väggen för att se om man har någon koll på vad som är viktigt i livet. Idag blev jag förhörd i Joy Division-kunskap. Jag klarade mig bara sådär, och drog dessutom på mig en hel del minuspoäng genom ett dåligt skämt på Ian Curtis’ bekostnad. Depprockare har verkligen ingen humor.

Sedan hittade han, husets tonåring alltså, inte Ian Curtis, Let’s start a war...(said Maggie one day) med The Exploited i min vinylsamling och läxade upp mig ordentligt för detta. Visste jag inte att sångaren en gång i tiden hade uttalat sympatier för National Front?  

Det är som att gå i ett minfält. Lyckligtvis lät han sig blidkas med nybakade kanelbullar. Husets tonåring alltså, inte sångaren i The Exploited eller Ian Curtis.

Om vi går åt varsitt håll och får nytt perspektiv så lovar jag att vi aldrig möts, för världen är stor.

Jag slumpade fram en besökare i Det Sociala Experimentet:

Jag drömmer om att träffa en skandinavisk, kristen, barnlös kvinna, gärna blond. Du bör vara mellan 39 till 48 år, längd mellan 165-178 cm, vikt bör vara din längd i cm - 115. Sedan är allt över C-kupa ointressant!! Är du Bi, är det inget som stör mig. Du är välutbildad med framgång både yrkesmässigt och socialt. När det gäller politiskt är du givetvis borgelig, inget vänstervridet tack!! Du skall vara helt självgående och se mannen som något som Du inte behöver för att leva, men inte kan leva utan...

Jag undrar om det är någon som läser ovanstående och känner att det här verkar vara Guds gåva till kvinnan. Själv kände jag att jag föll utanför kravspecifikationen på de allra flesta punkterna. Jag kan möjligen passera som "skandinavisk", "välutbildad" och "självgående", men jag tror det är kört för övrigt. Tack och lov.

Det kändes som att jag skulle ha större potential som nazi-hemmafru. 

"Im a bad motherfucker, dont you know, and Ill crawl over fifty good pussies just to get one fat boys asshole"

Idag har jag proffsfikat med kamrat Drakenhierta. Vi ägnade tre och en halv timme, effektiv tid, åt att skoningslöst dissa i stort sett hela världen. Vi är hårda men rättvisa i vår bedömning av samhället i allmänhet och andra människors tillkortakommanden i synnerhet. Vi är lite som en slöare livsform av Sverker Olofsson och Janne Josefsson. Ingen går riktigt säker från vår kritiska granskning, fast det hela yttrar sig mer som svenskt mästerskap i mustiga svordomar istället för samhällsdebatt.

Ordet "rövknulla" yttrades uppskattningsvis ett hundratal gånger, jämte en hel del andra uttryck som inte riktigt passar sig i tryck. Det kändes mycket bra efteråt. Som om vi hade uträttat något stort. Samt blivit botade från Tourettes syndrom.

Alla vill till himlen

Idag när vi satt och fikade råkade Stefan välta ut saltkaret. Jag påpekade omtänksamt att detta innebär att Djävulen inom kort kommer att hämta Stefan till de eviga plågornas tillstånd. Någon annan, som inte fått en lika sedelärande och god kristen uppfostran som jag, påstod att det istället innebar att man skulle bli ovän med någon, och en tredje hävdade att spillt salt betydde tårar innan kvällen.

Hur det än ligger till med den saken enades vi om att det inte innebär något positivt med att spilla ut salt. Den enda som var obekymrad var Stefan. Han trodde inte på skrock, sa han. Det gör väl inte jag heller, men jag känner att det skadar ändå inte att vidta vissa försiktighetsåtgärder. 

Om Stefan inte kommer till jobbet imorgon så vet i alla fall jag vad det beror på.

Dont go to heaven cause its really only hell

Men vad fan vad trött man blir på kvällstidningar. Nu är det jätterubriker om vad som "hände" med Alf, ni vet den där ludna rymdvarelsen som med sin blotta uppenbarelse sammanfattar det sämsta av 80-talet. Det här är grävande journalistik från tredje statsmakten när den verkligen fyller sin funktion.

Jag hatar kvällstidningar. Jag hatar även efterblivna amerikanska sitcoms så mycket att det inte verkar finnas en rimlig jämförelse. Helvetet består inte alls av brinnande svavelsjöar och evig tortyr och plågor i eld och blod, den riktiga skärselden är när Satan själv håller i fjärrkontrollen och tvingar en att se avsnitt efter avsnitt av Cosby eller Pantertanter.

Det är min övertygelse.

När elljusspåren ledde hem till middagstid

I natt  drömde jag att vi sprang Göteborgsvarvet. Det ska vi ju göra om drygt tre veckor, så det känns som en bra mental uppladdning. Vi har även laddat genom att åka bil över Göta Älvbron ett par gånger, och det gick som en dans. Mer förberedd än så kan man nästan inte bli.

I min dröm var jag helt fantastisk. Det är jag ju annars med, fast jag håller en låg profil när det handlar om löpning (läs: jag är superkass). Men i drömmen fick jag superkrafter och sprang förbi Magnus som ingenting, och sedan spurtade jag till och med förbi Christian på upploppet. Jag och Carl kom bland de 20 bästa på hela Göteborgsvarvet och vi fick köpa varsitt jättestort gult diplom för 60 kronor. Och då ska Carl inte ens vara med, så jag vet inte riktigt vad han hade i min dröm att göra. I övrigt var den ju helt realistisk.

Jag kände mig hemskt nöjd med min insats, faktiskt. När jag berättade om den i fikarummet idag föreslog Christian utan omsvep att han tyckte att jag skulle gå och tala med någon, för det verkade helt osunt att ha sådana drömmar.

Jag tror det handlar om att han känner sig hotad.  Man vet ju inte, jag kanske är en sån som drömmer sanndrömmar. Fast Christian avslöjade utan skam att om det lutade åt det hållet skulle han inte dra sig för att fälla mig på upploppet. Ni ser vad mycket prestige det ligger i det här.

Ive got to go when you jerk my rope

När vi har jobbmöte:

Magnus kliver in i rummet och börjar prata om något, kommer in på något annat och avslutar med att avslöja att X ska ha barn. 
Magnus: ....fast det var kanske hemligt.
Jenny: Va? Vem är det som ska ha barn?
Jag (skämtsamt): Det är Björn! Han ska ha tvillingar...igen!
Björn: Nej, nej! Jag kan säga, att tvillingar är ett 100 % säkert preventivmedel. Hittar man någon tid så orkar man ändå inte göra något!
Jag: Tack...det var nog lite mer än vad vi ville veta.
Björn (till Magnus, med seriöst tonfall): Vi sitter här och pratar om lite kvalitetsbrister.
(Tystnad)
Jag: Nu menar alltså Björn kvalitetsbrister på jobbet och inte i sitt sexliv.
Magnus: Nej, det verkar ju mer handla om kvantitetsbrist där.

Och banden binder ont vid gott och knyter sant vid falskt

Christian har tvingat* mig att se på programmet "Grannfejden" på TV3. Det var månader sedan jag tittade på någonting annat än SVT och jag blev chockad av all reklam som strömmade ut ur rutan i vad som kändes som var tionde minut.  Eller snarare vid tanken på att sånt här skit sitter folk och tittar på kväll efter kväll.

Och så kom det en reklamfilm med någon donna som stod och suckade dystert över hur jobbigt det var att städa badrummet, och så vips dök det upp en karl som satt inne med en helt fantastisk lösning på problemet. Lösningen bestod då inte av att han ställde sin arbetskraft till förfogande, utan istället försåg han sin kvinna med ett fantastiskt rengöringsmedel som hon antagligen var för dum för att köpa själv. Och så blev det plötsligt roligt att städa igen. För henne. Vad han gjorde efter att han räddat världen var lite mer oklart, men alla var glada och det var väl huvudsaken.

Ibland finner man fan inte ord.

* Jag kan i och för sig medge att jag inte var sådär våldsamt svår att övertala.

The anarchist, the nihilist, but can you prove that you exist in a population who insist youre just a bunch of fakes

När vi diskuterar löpning i fikarummet:

Jag: Igår var det fan varmt. Jag var helt genomsvettig efter bara några kilometer. 
Stefan: Ja, verkligen. Det var stor skillnad igår.
Jag: Och då var det ju ändå kanske inte mer än 10-12 grader varmt igår. Jag hade bara shorts och t-shirt på mig, men jag var hur varm som helst. Det är ju liksom svårt att ha mindre på sig. Nästa steg blir att springa naken!
Christian (med inlevelse): Nej, för HELVETE! Skona oss andra!

Du kanske ser mig skakad dagen efter när jag letar efter tråden

Ibland blir jag så trött på Pär Ström och hans eviga ylande om mansförtryck och det i hans ögon så omfattande problemet "kvinnors våld mot män" att jag funderar på att starta en motståndsrörelse av något slag.

Den skulle kunna heta "Kvinnors våld mot Pär Ström". Fast då blev man väl anmäld för olaga hot eller hets mot folkgrupp eller något sånt. Men det kunde det nästan vara värt.

Rent teoretiskt är det en tanke som piggar upp tillvaron en smula.

Hallå bibblan, hur är läget?

Idag har jag hittat ett nytt ord som jag från och med nu tänker använda i tid och otid. Ordet är litotes, och det är en glosa jag hittills har saknat mycket i min vokabulär. Så mycket att det känns som att det har funnits ett stort hål, där bara ett litet blekt och ynkligt understatement har legat och skramlat omkring. 

Nu känns det som ett måste att städa upp i ordförrådet. Möblera om och låta det mäktiga litotes få en framträdande plats på hyllan och lägga understatement i den där lådan med saker man inte vet om man ska spara eller kasta.

Litotes. Det är ett bra ord. Tungt och rejält. Jag kräver att alla i min omgivning ska börja använda det. Sedan kommer jag att glömma bort att jag har skrivit detta och bli mäkta imponerad av att folk kan uttrycka sig nästan lika bra som jag. 

Ingen falsk blygsamhet här inte.

Kroppen skriker efter sömn men hjärnan säger nej

Idag kom jag att tänka på de fyra temperamenten. Det händer ibland, fråga mig inte varför för det är ingenting jag någonsin haft nytta av, inte ens när jag spelar TP. Men kunskapen ligger där och lurar någonstans och när jag då och då scannar av den container av värdelöst vetande som utgör stora delar av min hjärna så glömmer jag nästan alltid ett av temperamenten. Det är ytterst irriterande och själva fan också.

Väck mig mitt i natten och jag kan rabbla de sju dödssynderna, kons magar, Hallands floder, Jesu lärjungar, Snövits dvärgar, Henrik VIII:s fruar, tio Guds bud och stora delar av det periodiska systemet utantill. Men de fyra temperamenten och dess tillhörande kroppsvätskor verkar helt jävla omöjliga att minnas som grupp. Oftast är det flegmatisk jag glömmer. Det var det idag också. Jag var dessutom från från en dator, så jag fick gå omkring och undra på ett gammaldags pre-Googleskt vis ett bra tag. Det här duger ju inte. Melankolisk, kolerisk, sangvinisk, flegmatisk. Ska det vara så jävla svårt att minnas?

Jag har som ambition att lära mig världens sju underverk, för jag känner att jag har en lucka i min allmänbildning där. Hittills är jag bara tvärsäker på Egyptens pyramider, Babylons hängande trädgårdar, kolossen på Rhodos och fyrtornet på Faros. Och då händer det att jag glömmer fyrtornet på Faros, så så var det med den tvärsäkerheten.
Det ser inte bra ut så här långt, men skam den som ger sig.

Do androids dream of electric sheep?

Nu har jag sett och samlat tillräckligt med kött på benen för att kunna fälla ett slutgiltigt uttalande om filmen Blade Runner, en av 1001 filmer man ska ha sett innan man dör.  Den var inte så dålig, Harrison Ford var ju med, men den kommer förmodligen heller aldrig någonsin att hamna på min personliga tio i topplista över bra filmer.  

Saker som jag hängde upp mig lite på var att digitala siffror som visades skrek ut tidig och töntig 80-talsdesign trots att det skulle föreställa vara år 2019. Och jag vägrar gå med på att axelklaffar från helvetet kommer att vara en modedetalj i ropet i framtiden. Jag menar, lite mer visioner borde man väl ha kunnat åstadkomma även på det tidiga 80-talet?

Och sedan var det att den blonda värsting-replikanten i det närmaste var en exakt kopia av sångaren i Nürnberg 47 i filmen G. Det var nästan så att jag trodde han skulle klämma i med "Hundarna brinner", men det gjorde han inte. Men det gjorde att det blev lite svårt att ta honom på allvar. Tur att Harrison Ford alltid är Harrison Ford i alla fall. Honom kan man minsann lita på i alla väder.

Och är det inte konstigt att det finns så många filmer där en hel nations samlade polisstyrka står helt maktlösa inför en situation. Sedan måste de leta upp och försöka övertala en enda fd polis som är vän med polischefen men bitter och desillusionerad, och han säger förstås bestämt nej, aldrig i helvete, han har minsann gjort sitt. Fast man vet att han kommer att låta sig övertalas att göra en sista och makalöst fantastisk insats, annars hade det ju inte blivit någon film. 
Fast detta var kanske ett nytt grepp 1982, vad vet jag?

Eller så är det här mer en film av män och för män. Jag uppskattade nog mer att få hångla efteråt. He he.

Silent all these years

Inte nog med att jag aldrig har sett en Bondfilm. Jag har heller aldrig sett ett enda avsnitt av vare sig Vänner eller Sex and the city. Och detta trots att båda mina barn har varit helt besatta av dessa evighetssåpor med tvivelaktigt budskap, åtminstone enligt mina fördomar. Men jag har hållit mig undan och låtit dem besudlas och fördärvas av amerikansk dumhet. Jag är en dålig förälder.

Nu ska tydligen Sex and the city bli film och det anses vara en nyhet att "någon" ska dö. Så mycket nyhet att man måste skriva om det i tidningar.
Jag blir lite trött på såna här pseudonyheter. Räcker det inte med att varenda tidning är sprängfull av alla andra som dör, på riktigt? 

Kvällstidningsjournalister står inte särskilt högt i kurs just nu. Eller någonsin.

Businessmen, they drink my wine, plowmen dig my earth

Jag läser en bok som heter Hatet, som handlar om hur det är att växa upp med en alkoholiserad pappa. Jag gillar den inte riktigt. För ett tag sedan läste jag Mig äger ingen, som handlar om samma sak, och som jag inte heller gillade speciellt mycket.

Vad de här böckerna har gemensamt förutom alkoholistpapporna är att de lägger enormt mycket vikt på att skildra hur saker och ting ser ut, och det retar upp mig till vansinne. I Mig äger ingen tror jag inte det finns någon detalj i lägenheten som huvudpersonen tillbringade sina första år i som inte beskrivits lika ingående som i en bouppteckning. I Hatet ägnas sidor åt att räkna upp exempelvis vad som fanns på pappans skrivbord när huvudpersonen var typ tre år. Vad är det här, svenskt mästerskap i detaljminne? När jag tänker efter så var det nog lite samma sak med Svinalängorna, som jag inte heller blev särskilt förtjust i fastän den fick såna superrecensioner. Men att säga att man inte gillar den, eller någon av ovanstående, eller, ännu värre, Pojken som...-böckerna av Dave Pelzer (som jag också läst och inte heller tyckte var mycket att hänga i julgranen), det är litegrann om att skända Kristusfiguren i en varsamt renoverad bykyrka.

Man skulle lätt kunna dra slutsatsen att jag inte gillar böcker som handlar om barn som växer upp med alkoholiserade föräldrar, men det handlar inte om det. Jag stör mig mer på allt tjat om mönster på tapeterna eller vilken färg gardinerna i vardagsrummet hade när jag vill ta del av någons historia. Inte så att jag vill sitta och gotta mig i detaljer om ondska och våld och spyor. Men hade jag velat läsa IKEA-katalogen hade jag väl gjort det istället. Det är väl ingen konst att sno ihop en tegelstensroman om man kan dryga ut den med en massa för handlingen helt ovidkommande detaljer.

Ungefär som i den här bloggen alltså.

You cant afford to eat and drink to keep your brain alive

Tidigt i morse ringde Linda mig och undrade om jag kunde komma över med en liten stjärnmejsel, för ett plastark hade satt sig på tvären i lamineringsmaskinen. Jag ilade till hjälp, fast det visade sig inte vara mycket bevänt med den hjälpen. En lamineringsmaskin är ihopsatt med ett oväntat stort antal skruvar som inte syns. De bara märks, och själva konstruktionen verkar i övrigt vara rätt bräcklig och ser inte ut att tåla alltför mycket våld, vilket annars är en lösning som ligger nära till hands i sådana här situationer.

Linda och jag kände att vi inte riktigt ville gå till historien som personerna som gav lamineringsmaskinen dödsstöten, så vi ringde efter moraliskt stöd i form av Patrik. Med gemensamma krafter lyckades vi sedan skruva isär det lilla aset och bända loss saker ur innandömet så att plastarket kunde slitas loss med hjälp av Patriks och min sammanlagda råstyrka. Sedan återstod bara att pussla ihop alla kretskort och grejer som finns inuti en lamineringsmaskin och skruva ihop den igen. Vi brände oss lite på fingrarna under själva operationen, men jag har nyligen sprängt Björns budget genom att köpa en massa jättebra brännskadegrejer. Han vet inte om det än, så det är lika bra att de tar slut innan fakturan kommer.

Vi skildes åt och Linda skulle fortsätta med sina lamineringsgöromål. Kort efter det att hon anslutit lamineringsapparaten till väggurtaget blev hela stället strömlöst och alla bara "shit, nu har det blivit kortslutning i lamineringsapparaten". Det visade sig sedan vara ett stömavbrott som drabbade halva stan. Men en kort stund var vi ganska övertygade om att det var vår operation som hade orsakat ett kraftigt spänningsfall i hela södra Sverige.  Det var lite kallsvettigt ett tag innan sanningen uppdagades.

Nästan alla våra dörrar på jobbet är elektriska, så alla blev instängda på lite varierande ställen. Stefan blev till exempel instängd i omklädningsrummet och fick klättra ut genom ett fönster. Det skulle jag ha velat se, men jag var instängd i en annan byggnad. Fast där fanns faktiskt en gammaldags dörr som man kan forcera med handkraft, så det var inte särskilt spännande.

Strömmen kom tillbaks efter några minuter, men ingenting fungerade som det skulle på hela förmiddagen. Alla datorer spelade döda och värmepannan föll i koma så att inomhustemperaturen raskt sjönkt till 11 grader.  Tack och lov fungerade kaffeautomaten som den skulle i alla fall.

Det moderna samhället är rätt klent.

I naturens riken

Jobbsnack i marginalen:

Magnus: Jag kommer ihåg att du sa något om vita blommor, men jag minns inte vilken sort. Var det liljor?
Jag: Nej, verkligen inte! Liljor, vad fick du det ifrån?
Stefan: Jo, men varje gång man ser dig så tänker man ju på en lilja...
Jag: Ha ha ha! Tack! Det var ju snällt sagt.
Stefan: ...fast jag menar nog egentligen en enbuske.

Sexual healing

Korridorssnack:

Micke: Igår förhörde jag min son på biologiläxan. Det var sexualkunskap och jag kände att jag inte ens behövde boken. Jag kunde allt ändå!
Jag: Ja, det får man väl verkligen hoppas...i din ålder.  
Micke: Jag lärde honom ett par grejer som inte stod i boken också. Jag sa: "Det gör ingenting om du får syfilis, men du ska se upp med könsherpes".
Jag: Ja, det låter som ett mycket värdefullt far-till-son-råd.

När jag så gott som tittade på Blade Runner

Nu ska jag göra reklam för filmen Blade Runner. Eller nåt. Jag har förvisso inte sett filmen själv, men jag är inte på något sätt främmande för att uttala mig om saker jag inte har en aning om. En gång förde jag och min bror en jättelång diskussion om hur James Bond vill ha sin Dry Martini och varför detta var en så pass viktig detalj. Sedan fick jag krypa till korset och erkänna att jag aldrig någonsin sett en Bondfilm eller läst någonting av Ian Fleming. Erik tyckte det var helt horribelt att jag satt och slängde tvärsäkra uttalanden omkring mig på det där sättet, och jag bara "ja, vadå då?"

Jag läste för ett tag sedan att man någon gång på 80-talet räknat ut att var fjärde människa på jorden har sett åtminstone en Bondfilm. Vid tidpunkten för undersökningen hade inga Bondfilmer visats i Kina. Folkmängden i Kina känns som...ungefär en fjärdedel av jordens befolkning, på en höft sådär. Fast allt sånt där har ju ändrats nu. Kina bara växer och filmer har de väl tillgång till i lika stor omfattning som andra numera. Det enda faktum som kvarstår är att jag fortfarande inte har sett en Bondfilm, eller läst någon av böckerna. Numera är det en ren principsak mellan mig och agent 007. Aldrig skola våra vägar mötas.  

Men det skulle ju handla om Blade Runner. Jag har inte sett filmen. Men jag har skivan med filmmusiken. Och så har jag läst om den i 1001 filmer du måste se innan du dör. Det är alltid en början. Jag har förmodligen även varit hemma någon gång när filmen visats på tv också, så rent teoretiskt skulle man kunna säga att jag redan sett filmen. Det var i alla fall tekniskt möjligt för mig att göra det, om jag hade velat. Snart kommer jag utan att tveka att kunna svara "ja för fan" på frågan om jag har sett Blade Runner.

Med utgångspunkt från detta och i kombination med min synnerligen lättflyktiga fantasi skulle jag utan vidare kunna koka ihop en recension och krydda den med mina personliga sågningar. Den kunde börja med Såna där jävla robotfilmer, för jag är ganska fördomsfull och det är nästan bara Terminators fel, och avslutas med ...fast Harrison Ford är ju alltid Harrison Ford, för jag kan vara ganska förlåtande när det kommer till Harrison Ford, vilket i sin tur nästan enbart beror på att jag är nästan onaturligt förtjust i Indiana Jonesfilmerna.  

Så skulle min filmrecension kunna se ut, till en början med. Jag väntar nu mest på att Filmkrönikan ska höra av sig för att få ta del av mina expertuttalanden.
Fast jag har även drabbats av en diffus föraning om att en person i min relativa omgivning faktiskt kommer att tvinga mig att se filmen någon gång. På riktigt. 

Hur gick det här till nu då?

Kill Bill & jag

I natt när jag inte kunde somna så låg jag och tänkte på hur det kom sig att Budd bodde i en sketen husvagn och jobbade som inkastare på en strippklubb medan Bill satt och vräkte sig i en lyxvilla i Sydamerika utan att synbart bekymmer i världen. De var ju ändå bröder. 

Och om nu det är så jäkla lukrativt att jaga rätt på folk och ta livet av dem, varför fortsatte inte The Deadly Viper Assassination Squad bara med sin verksamhet efter det att Bill satt en kula i pannan på Beatrix Kiddo? De kunde väl för Guds skull ha tagit in en ersättare istället för att helt surmulet bestämma sig för att verkställa ett dödsstraff för den som är gravid och vill dra ner litegrann på yrkesmördandet.  
De hade ju inte behövt lägga ner hela verksamheten för det. De kunde ju helt enkelt ha fortsatt med en man mindre, det får ju många göra såhär i besparingstider när det ska skäras ner på tjänster. Jag tycker inte Bill tänkte riktigt rationellt där.

Quentin, du har en uppgift. Förklara dig. Helst i en ny film.

 

"Kvinna, du ska veta hut, du är ju min fru"

Idag i fikarummet hävde Jenny ur sig ett utlägg om att hon störde sig på ett fenomen som hon bevittnar varje morgon på järnvägsstationen i Höör city: 
En gubbe kommer körande i bil och frun sitter bredvid. Gubben kör bilen ända fram till tåget, hoppar ur och kliver på tåget varpå frun kliver ur bilen, sätter sig vid förarsätet och kör vidare. 
Jenny gick inte närmare in på exakt vad som störde henne, och det behövdes inte heller för trettio sekunder senare var hela fikarummet förvandlat till en hönsgård där alla upprört kacklade i munnen på varandra och teorierna haglade. Vad var det för fel på att mannen körde? De hade kanske kommit överens om det? Frun kanske inte gillade att köra bil? Hon kanske körde så dåligt att han såg det som en trafiksäkerhetsfrämjande insats? (det här var inte helt oväntat Christians teori) Det var kanske inte ens hans fru utan hans älskarinna? (Nu menar jag inte att Christian har en älskarinna) Det var kanske gubbens bil och då hade han väl rätt att köra den själv, om han ville? Det hade väl ingenting med jämställdhet att göra?

Sådär gick snacket i tongångar som var lika höga som när man inom bokstavsvänstern diskuterade om Stalin var inne eller ute, på den tiden det begav sig. Hela fikarummet opponerade sig som en man i en diskussion som helt och hållet byggde på substanslösa antaganden och gissningar. Jenny och jag fick knappt en syl i vädret, och det är ganska ovanligt.

Vi menade ju egentligen bara att det verkar så himla onödigt att den som ändå köra vidare efter att den har släppt av sin passagerare inte sätter sig bakom ratten från början. Oavsett kön.

Fast efteråt bestämde vi att det var en jävla gubbe som säkert inte tillät sin fru att köra eftersom han säkert tyckte att han själv var vägarnas konung och att kvinnor möjligen kör bättre än höns, men inte mycket. Helt dum i huvudet var han, gubben. Bestämde vi, när ingen annan hörde.

Åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet

Nyligen såg jag följande uppmaning på en internetsajt: Har du frågor om din beställning? Skriv då till vårt hjälpsamma serviceteam!

Det tycker jag var en fin formulering. Inte nog med att man i vänliga ordalag ombedes skriva. Bara det skapar nästan en bild av att man sitter med gåspenna och bläckhorn och präntar ner sina synpunkter på ett synnerligen viktigt dokument, och på bordet ligger också läskpapper och sigill och grejer. Men man poängterar dessutom att det här är ett hjälpsamt serviceteam. Så att man inte ska luras att tro att ens mödosamt författade frågeställning ska kastas i soporna eller hamna underst i någon pappershög där det grävs fram av en oentusiastisk servicetekniker ett halvår senare. Nej, här sitter ett helt team av riddare i skinande rustningar och bara väntar på att få ila till ens bistånd, oavsett spörsmål.

Sådana tankar väckte den där lilla formuleringen, och det var vackra tankar. Om det nu förhåller sig så att hela serviceteamet sitter och spelar World of Warcraft och dricker Joltcola dagarna i ända, och desssutom svär mustiga eder och grälar om vems tur det är att "ta det" varje gång det ringer eller dimper ner ett mail så kommer min världsbild att rubbas en smula. 

Då föredrar jag hellre att ingenting veta.

The madonna was yours for free

Jag hatar internetbanken. Det betyder inte att jag vill ha tillbaks den så kallade gamla goda  tiden, när man en gång i månaden stod i timslånga köer på posten eller banken med sina räkningar i handen och en saftig sedelbunt i fickan. Men ändå. Internetbanken gör ingen glad.

För det första hatar jag den lilla dosan så mycket att det knappt finns en rimlig jämförelse. Personen som har konstruerat den borde inte bara kastas i den djupaste fängelsehålan och där få dö en långsam och plågsamt utdragen jämmerdöd, en vacker dag kommer jag utöver detta dessutom personligen att se till att någon gräver upp dess förfäder intill sjunde led och skändar knotorna. Så mycket hatar jag bankdosan. Mest av allt hatar jag knapparna, som i princip kan få blodkärl att sprängas och kanske vore någonting för hjärt- och kärlkirurgin att forska vidare på. Dessutom tycker jag det är löjligt att den, bankdosan alltså, inte hjärt- och kärlkirurgin, stänger av sig själv och stöddigt kräver att man ska ANGE PIN igen så fort man släppt den med blicken i mer än trettio sekunder. Det är gissningsvis av säkerhetsskäl, men allvarligt, hur stor kan sannolikheten vara att en inbrottstjuv med bankdosebegär slår in ytterdörren i EXAKT samma sekund som jag slår mig ner för att logga in på internetbanken?

För det andra tycker jag hela internetbankssidan är ful. Det är alltid ett hållbart argument. 

Nu har jag tillbringat en god stund med att styra och ställa med lite pekunjära angelägenheter. Ovanligt lång tid faktiskt, för jag letade bland annat efter en funktion som uppenbarligen inte fanns. Eller så är det jag som är dum i huvudet och inte förstår någonting. Jag väljer att tro att det beror på internetbanken. Jävla internetbanken. 

Nu har jag varit inloggad så länge att jag känner mig helt besudlad. Oren liksom, och smittad av någon skamlig finanssjukdom. Sa jag det, att jag hatar internetbanken?

"Han ser ju ut som en grävling på steroider när han kommer farande"

Idag uppfann Jenny och jag ett nytt sociologiskt begrepp; högfunktionell hillbilly. Vi var mycket nöjda med det uttrycket och ansåg att det täckte en rätt stor lucka i språket rörande en grupp människor som hittills varit ganska svåra att beskriva. Såna som egentligen inte är dumma i huvudet, men som ändå är det på något sätt.  

Sedan hoppades vi att de här människorna inte var fullt så högfunktionella att de skulle begripa att det var just de som beskrivits på ovanstående sätt.

The beginning of a beautiful friendship

Vänliga veckan på jobbet:

Jag: Nej, men vad dum jag är! Nu loggade jag ju ur fastän jag inte var klar.
Jonas: Nej, men du är inte alls dum...Du tänker bara lite långsammare än vi andra!

You still think swastika looks cool?

Just nu läser jag en bok som heter Nazisternas kvinnor, som handlar om nationalsocialismens kvinnosyn och de mer kända kvinnorna i Tredje riket. Typ Eva Braun och hennes gäng. 
I boken står en hel del saker som man kan ha i beaktande innan man jämrar sig alltför mycket över tillvaron. En kvinna är nämligen solskenet i hemmets härd.  

Redan på den tiden förekom det Sociala Experiment, och en kontaktannons kunde se ut på följande sätt: 
52-årig, rent arisk läkare, fd soldat vid Tannenberg med nybyggarplaner, önskar manlig avkomma genom borgerligt äktenskap med en frisk, ung, jungfruelig, anspråkslös, ekonomiskt sinnad kvinna, som även är lämpad för grovarbete, med låga klackar, utan örhängen, helst utan förmögenhet. Förmedlare avböjs, diskretion utlovas. 

Det var ord och inga visor. Jag kände dessutom att jag uppfyllde rätt många av kriterierna för att bli en äkta nazi-hemmafru. Men det stupade på mitt enda örhänge.

Jag antar att man ska vara tacksam?

Should I scream and shout?

Duschar är obehagliga platser, tycker jag. Eller, att duscha i sig är väl behagligt. Men i allmänhet händer mycket otäckt just i duschmiljöer, åtminstone på film. Folk blir mördade så blodet skvätter och rinner i strida strömmar över bländvitt kakel och ner i avlopp som ruvar på mörka hemligheter. 
Om filmen utspelar sig på ett fängelse händer det ofta att någon får duktigt med stryk i duschen. Eller så råkar någon tappa tvålen och blir utsatt för en hel del ofrivilligt analsex och blir därför bitter och besatt av hämnd, vilket alltid spårar ur på ett eller annat sätt. Duschar är uppenbarligen en plats där de mest sinnesrubbade idéer föds och verkställs.

Det finns en myt om att det är romantiskt när en man och en kvinna duschar tillsammans. Det skildras också påfallande ofta på film, och det är nästan så att jag föredrar våldsscenerna framför känsloladdade duschstunder. Då böljar det alltid ut stora moln av ånga kring det förälskade paret och ingen står och huttrar för att den andre brer ut sig så förbannat under duschstrålen. Det är heller ingen som måste hålla i duschmunstycket med ena handen, utan vattnet bara faller ner från ingenstans som ett stilla vårregn, och paret bara ler mot varandra och får aldrig tvål i ögonen. Det är heller aldrig någon som någonsin sträcker ut armen efter en halvfull flaska Eldorado duschkräm, utan det bara väller fram fram lödder i rikliga mängder från handflatorna. Som de kan löddra in varandra med i evigheters evighet, och sedan har de sex i duschen utan att någon halkar och slår bakhuvudet i varmvattenberedaren och förlorar medvetandet.

Ett annat obehagligt fenomen är det här när vatten möter öppna sår i själva duschförloppet. Nu syftar jag på vanliga vardagssocialrealismduschar som aldrig skildras på filmduken. Man sätter på vattnet. Sedan tar det några sekunder innan vattnet har letat sig över kroppen och in i alla skrymslen och vrår. Under den tiden hinner man tänka en hel del. Till exempel "vad skönt det var att duscha...aaaaaaaaahhhh" och sedan är det nästan som att man upptäckt att Norman Bates står där med kniven på andra sidan duschdraperiet. Fast då handlar det mera om vatten och öppna sår och nervbanor som i det närmaste kortsluts i samband med detta. Alla kvinnor som ägnar sig åt ridsport och som någon gång drabbats av det helvetiska fenomenet "ridsår" borde nu nicka instämmande. Jag vet inte om det finns någon manlig motsvarighet. Det verkar så ofint att fråga, men ni som vet får gärna lämna vittnesmål. 

För ett par månader sedan trodde jag nästan på allvar att jag hade drabbats av en hjärtattack i duschen. Fast smärtan visade sig bero på ett djävulusiskt skavsår från min sport-bh, jag lovar att ni inte vill veta några fler detaljer. Men jag kan säga att det är inte så himla lätt att plåstra om en så amorf kroppsdel. 
Och idag petade jag hål på en vattenfylld blåsa under en tå innan jag klev in i duschen. Det finns de som säger att man inte ska göra det. Bullshit, säger jag. Förr var man odödlig och numera finns Compeed. Hur som helst så klev jag in i duschen och klämde i med en sång, närmare bestämt I don’t know how to love him ur Jesus Christ Superstar. Jag hann med I dont know how to innan vattnet nådde mina fötter. Sedan blev det ett väldigt kraftfullt och utdraget looooooooooove him, rätt så mycket mer i falsett än i originalversionen kan jag väl säga, för att liksom kanalisera den mäktiga våg av smärta som fortplantades när vatten nådde kött utan skyddande hudlager. Jag tror det hördes ända till himlen och att Frälsaren nickade uppskattande i sin allsmäktighet. 

Grannarna gjorde det förmodligen inte.

Aint no use in turning on the light

Vissa saker tar emot mer än andra. Att byta glödlampa i hallen, till exempel. Det är varken särskilt svårt eller tidskrävande jämfört med många andra saker här i livet. Ändå har jag levt i halvdunkel i säkert en vecka nu.

Och vad är det med glödlampor i hallar egentligen? Jämt går de sönder medan andra glödlampor i andra rum lyser i decennier. Visserligen är hallampan kanske tänd mer än andra lampor, men då borde den väl ha vant sig vid det här laget. Den borde helt enkelt lära sig att hålla ihop sin glödtråd lite bättre.

Skärpning.

När jag i princip var med i samma film som Peter Stormare

Idag gjorde jag mig ett litet ärende till Netto, som för ett tag sedan slog upp portarna inte så värst långt från där jag bor, men jag har inte varit där förrän idag. Jag har varit skeptisk och tyckt att Netto verkar vara ungefär som Lidl. Jag har bara varit på Lidl en enda gång för typ fem år sedan, och det lockade inte på något sätt till fler besök. Jag blir matt i hela kroppen inför åsynen av alla dessa tyska lågbudgetvaror i jätteförpackningar från golv till tak. Men så tänkte jag att jag inte skulle vara så fördomsfull utan ge Netto en chans.

Fast det kändes som att Netto var en kopia av Lidl och jag blev matt igen. Mina fördomar var alltså inte fördomar utan fakta. Jag ska ta jobb som medium. Kanske är Peter Stormare intresserad av mina tjänster, om han någon gång skulle få för sig att handla på Netto. Då kan jag avråda honom. Sedan får jag huvudrollen i en film där han spelar maffiaboss och jag någon cool brud i stil med The Bride i Kill Bill. Som tack för hjälpen. Det är inte för mycket begärt, tycker jag.

I kassan på Netto satt en kines som enligt namnskylten hette Hai. Jag undrar hur det känns att heta Hai när man bor i en omgivning där majoriteten brölar fram sina hälsningsfraser på grötig skånska. Jag inbillar mig att det nog är ungefär lika illa som att heta Leif och ständigt bli hälsad på med orden Haj Lajf.

Gula Blend, en trave disk

Nyss drabbades min skrivare av någonting som i det närmaste måste kunna beskrivas som en ond ande. Jag skulle skriva ut en lista över samtliga böcker som Ed McBain hade skrivit åt min mamma, eller jag menar inte att han skrev dom åt min mamma, det var mer att hon ringde och bad mig kolla upp detta åt henne. Mina föräldrar är sist i Sverige med att skaffa internet, så då får man, det vill säga jag eller något av mina syskon, fast det verkar oftast vara jag, googla, skriva ut information och skicka till dem med snigelpost istället. Min syskon verkar påfallande ofta ha problem med sina skrivare. Men det har jag aldrig haft. Inte förrän idag, alltså.

För istället för att lämna ifrån sig all information om Steve Carella och grabbarna på 87:e polisdistriktet, spottade det lilla aset lömskt ur sig sida efter sida med två-tre rader som såg ut att vara skrivet med teckensnitt Wingdings. Och fortsatte med det trots att jag gick in och avbröt utskriften. Den verkade vilja fortsätta med detta i all evighet vad jag än gjorde, och när papprena var slut blinkade den tjurigt med alla lamporna och väsnades hotfullt med sitt inre. Det var nästan som i filmen Maximum Overdrive när alla långtradarna börjar tuta morsesignaler för att människorna ska tvingas gå ut och tanka dem så att de kan fortsätta att ta över världen. Det är för övrigt nästan den sämsta film jag sett i hela mitt liv, och den är mycket riktigt inte med i 1001 filmer du måste se innan du dör heller. Men som bok* funkar den oväntat bra Åtminstone om man läser den som desillusionerad 18-åring eller så.

Jaha, men till slut tröttnade skrivaren på att lämna ifrån sig tveksamma budskap från andra sidan och nästa gång jag försökte fick jag en prydlig Ed McBain-bibliografi. Jag var annars nära att ringa Max von Sydow för att höra om han hade tid att titta förbi på en fika och lite exorcism. Men det behövdes alltså inte idag.

* Onda maskiner i novellsamlingen "Dödsbädden" av Stephen King. Läs den hellre än att se filmen, är alltså mitt råd.

Sleepwalker, take this knife

Exempel på avtändande presentationer på Sociala Experimentsidan:

själv vill ja beskriva mej som en goslg nallebjörn som kan lite om allt gillar att gå ut o dansa mogendans lik väl som mysiga hemmakvällar me levande ljus o mys framför tv jag är snäll omtängksam humoristisk glad romantisk jag har tre barn 15 17 19 år som bor hos sin mamma men ja har bra kontakt med dem jag bor ca 1 mil öster om kristianstad med min hund men har tröttnat på att leva själv så ja söker någon att dela vardagen med i glädje o sorg i ur o skur natt som dag med den rätte lär det bli mycke puss o kram för ja är nästan alltid kelen

puss o kram

Utan att yppa ett enda nedsättande ord om folk i ens egen ålder som uppskattar "mogendans" och "mysiga hemmakvällar me levande ljus o mys framför tv", så måste jag ändå rikta viss kritik till den här beskrivningen.
 
Vuxna män som beskriver sig själva som "gosiga nallebjörnar" borde sättas under förmyndare. Detta gäller i största allmänhet, men i synnerhet om man heter Björn. Och jag har väl ingenting emot att någon beskriver sin katt eller sitt angoramarsvin eller franska vädurskanin som "nästan alltid kelen". Men beskriver man sig själv på detta sätt borde man fan bo i en egen bur med halm på golvet. 

Och vem tog bort alla skiljetecken ur svenska språket bara för att internet blev tillgängligt för alla?  

"Och här kan vi sluta tänka så får dom som dom vill"

Husets 17-åring kämpar med att ta på sig sina nyinköpta herrskor:

Jag: Du kanske skulle använda ett skohorn?*
Leo: Nej, det behövs inte.
Jag: Det är väl i och för sig mest för pensionärer. Din farfar använde skohorn.
Leo: Min farfar...Ja, men han var ju höger.
Jag: Det har väl ingenting med att han använde skohorn att göra i alla fall.
Leo (gravallvarligt): Allting handlar om politik.

* Som om huset hade ett sådant.

Lord, Im coming home to you

Här i stan finns ett vattenhål med ett rykte som är sisådär. Det är sällan ens förstahandsval när man någon gång går ut, men efter i snitt en flaska vin per person verkar det plötsligt vara en utmärkt idé. Och så går man dit och förundras en hel del över evolutionens urval när man ser de människor som uppenbarligen har stället som sitt förstahandsval för en riktigt lyckad afton. De går oftast att sammanfatta med det talande uttrycket "hillbilly".  

Men efter en flaska vin ser man ganska mycket i ett förlåtande skimmer. Som någon en gång så träffande beskrev: Man slipper en massa självmedvetna typer och får en massa glada tjockisar som hoppar till Sweet Home Alabama och har sprit i handväskan. 

Nu går jag aldrig på inneställena bland uteställena, men jag tycker allmänt att den meningen sammanfattar Kristianstads uteliv på ett alldeles ypperligt sätt.

"Och de andra dödades med svärdet ur ryttarens mun, och alla fåglarna åt sig mätta på deras kött."

Jag läste precis följande reklam: 
På språng? Testa Spray Date i mobilen. - SMS:a DATE till 72277. Det kostar som ett vanligt sms och fungerar hos alla operatörer.

Om man inte ens har tid att sätta sig ner och besöka en dejtingsajt (jag tar snart livet av mig på grund av den stavningen) på internet, så verkar det lite halvjobbigt att kunna få till en dejt IRL. Men det kanske är tänkt att dejtande ska ersättas med telefonsex i framtiden. Som ett 071-nummer med ordinarie samtalstaxa, för stressade nutidsmänniskor.

Nåd från Herren Jesus åt oss alla.

Pulling teeth

Eva och jag drog på oss varsin kulturtantskofta och gick på teater. Vi har bestämt oss för att det inte duger att bara ständigt skräna efter öl och prata snusk, så vi var och såg musikalen Blodsbröder och kände oss därmed lite förmer än populasen. 
Även om jag har lite svårt för det där med att plötsligt brista ut i sång så måste jag ändå imponeras lite av musikaler, eller rättare sagt skådespelarnas minne. Sångerna är så enormt långa och avlöser varandra utan någon som helst rim och reson, och föreställningarna är ju inte precis korta de heller. Och med tanke på att de flesta vanliga dödliga knappt kan hela texten till typ Vi gå över daggstänkta berg så är det...ja, imponerande, får man nog säga.

Sedan var det paus och vi drack en sedesam läskeblask och samtalade med varandra i dämpad ton som det anstår folk i vår ålder. Att vi lyckades få in ungefär alla svordomar och könsord som finns i hela världen i det samtalet var det ju ingen annan som visste.

"Varför är jag vid detta fläsket förtöjd?"

Det lönar sig att göra jazziga improvisationer på frankeringsmaskinen. Jag skickade mitt jättekuvert i onsdags eftermiddag och på mindre än 48 timmar hade försändelsen tågat i motsatt riktning över Stora Bält och nått mottagaren i Langeland. Det kallar jag snabba ryck, men jag antar att hela brevbärarkåren stod stumma i beundran över detta imponerande jätteporto och behandlade det som en superexpressförsändelse som innehöll hela meningen med livet, universum och allting*. Förmodligen fick jättebrevet åka i egen bil, och Kenny Bräck kallades in som chaufför. All trafik på motorvägarna stängdes av och poliseskort banade väg för postbilen genom städerna. Så måste det nästan ha gått till.

Idag lyckades jag för övrigt lite bättre vid frankeringsmaskinen. Då kostade det bara 19 kronor när jag tryckte på den ödesmättade "Valt porto"-knappen. Först kändes det bra, men nu misstänker jag starkt att brevbärarna kommer att fnysa åt ett så ynkligt porto och söla med flit. Stanna vid alla vägkrogar som finns i hela Europa på vägen ner till Belgien och supa sig redlöst berusade. De beräkas vara framme någon gång under senhösten 2010.

Tänk att allting ska vara så besvärligt hela tiden.

* Som alla säkert vet: 42.

Sjung för mig sången så dyrbar

När jag ändå satt och petade med mina gymnasiebetyg så kom jag att tänka svunna tiders brott och straff. Och då syftar jag inte på mitt eget syndfulla leverne, utan lite längre tillbaks i tiden.

På samhällskunskapen redde vi nämligen en gång för alla ut skillnader i äktenskapsbrott, vilket känns viktigt att känna till. 
Om man hamnade i säng innan äktenskapet kallades detta för enkelt hor. Om någon av parterna var gift kallade man det dubbelt hor, och då var det lite värre straffsats. Det allra värsta scenariot, om båda var gifta på varsitt håll, kallades för lönskaläge. Då kunde man i princip lika gärna gå raka vägen till galgbacken.

Lönskaläge. Smaka på det ordet. Det är till lika delar mystik och skam. Jag tycker det används på tok för lite, och slår härmed ett slag för återinförandet av detta vackra uttryck.

I stumble into town just like a sacred cow

Idag fick jag min deklarationsblankett. Till skillnad från alla andra jävlar så får jag aldrig pengar tillbaka, så för mig är det ganska ångestladdat att öppna kuvertet, eller plastpåsen ska man kanske säga, och se de mest ohemula summor rasera en omsorgsfullt uppbyggd budget som ett korthus.

Men i år ville Skatteverket bara ha knappt 2000 kronor av mig. I vanliga fall brukar det röra sig om minst det dubbla.

Det kändes nästan som att få pengar tillbaka.

I do my loving in the winter

På jobbet har det bildats en arbetsgrupp som gemensamt ska angripa och lösa alla problem som går att härröra till damm. För övrigt har jag kommit till sidan 32 av kioskvältaren "Dammexplosioner". Det är ungefär 30 sidor längre än vad Stefan klarade av.

Hur som helst, vi träffades och hade brainstorming och tyckte att det var lite passande att kalla oss själva för "damm-gruppen". I säkert en halv dag fick vi heta så.

Sedan konverterades vi av någon outgrundlig anledning till "damp-gruppen". Jenny och jag försöker att tro att det inte har med oss att göra. Det går sådär.

I ett sovrum i centrum av Moskva

Jag tänkte spä på min allmänbildning med en liten distanskurs i höst, så jag sköt in en ansökan från höften och tänkte att man nog inte behövde göra så mycket mer. På den tiden när man var student så var man ju på något vis inne i systemet och bara gled in på alla kurser som fanns i hela världen. Till och med kurser som man inte ens var behörig att söka. Jag har snackat mig in på både det ena och det andra, kan jag säga. Det är kanske inte att rekommendera, men det går.

Men nu, när man varit borta några år är det plötsligt kalla handen. Nu ska man bifoga sina gymnasiebetyg till ansökan. Man kan ju tycka att alla ens miljoner högskolepoäng borde finnas registrerade någonstans. Vi lever ju ändå på 2000-talet. Men nej då, en vidimerad papperskopia av ens gymnasiebetyg skulle det vara.

Och när jag satt och donade med detta upptäckte jag att jag supit bort mitt betyg i matte E. Inte för att jag på något sätt behöver det till den här kursen, och det går säkert att ordna fram ett nytt. Är det några jag litar på kan hjälpa en så är det Komvux. Men ändå. Ett matte E-betyg borde inte bara få försvinna på det där viset.

Det känns nästan lite sorgligt. Jag var tvungen att ta fram boken och snyfta lite nostalgiskt över poesi som om z = x + iy, så är e^z = e^x x e^iy där e^iy = cos y + i sin y.

Those were the days.

"En tät actionspäckad thriller. Inte en död sekund. Missa inte den här filmen".

På jobbet har vi en frankeringsmaskin. Den är ungefär lika avancerad som rymdfärjan Endeavour. Så känner jag det de kanske fem gånger om året jag får för mig att skicka ett brev med frimärke. Eller oftast är det små paket. Eller om det är stora brev, jag vet inte riktigt var gränsen går. 
Hur som helst. Frankeringsmaskinen ber en välja mellan saker som gör mig helt villrådig. Inrikes och utrikes förstår jag mig på. Men sedan kommer rek, skrymmande, 1 klass, ekonomiklass och en massa andra tillval som jag inte klarar av att bedöma hur de förhåller sig till min försändelse. Men man får ju försöka fumla in vad man tror är rätt. Sedan är det dags att trycka på en knapp som heter "Valt porto" och som är lika oåterkallelig som en sådan där knapp som kan spränga hela världen. Har man en gång tryckt är det för sent att ångra sig. Då får man ta det frimärke man förtjänar. Eller det är ju inte frimärken, utan ett slags tryck som klistras på försändelsen.

I vanliga fall brukar jag bryta ihop redan på ett tidigt stadium och ropa hjälplöst på Katarina, som är något av ett porto-proffs. Hon reder ut alla situationer med flinka fingrar och jag behöver bara skämmas lite lagom över min genuina okunskap. 
Men idag var Katarina helt svekfullt upptagen med ett telefonsamtal och jag hade bråttom. Frankeringsmaskinen glodde utmanande och blinkade tufft med sina orange lampor. Men hur svårt kan det vara? tänkte jag morskt och började improvisera som en annan jazzmusiker bland tangenterna. Jag tyckte jag fick till det riktig bra, så jag tryckte på "Valt porto"-knappen i ystert övermod.

Slutresultatet blev att det kostade över 200 kronor att frankera mitt brev. Det var visserligen ett ganska stort brev som skulle utomlands, men det var kanske inte riktigt så stort, och Danmark räknas kanske inte riktigt lika mycket till utlandet sett ur ett Skåneperspektiv. Det hade nästan blivit billigare att köra dit och överlämna brevet i egen hög person.

En miljon högskolepoäng och så kan man för fan inte ens sätta på ett frimärke på rätt sätt. Man sitter där med sin fina examen och sina feta studieskulder och känner sig som Linda Rosing. 
Det här är inte kul.

"Det är över nu, men jag kommer ihåg alla stunder med dig"

Nu har jag bestämt mig.

Det blir inget mer Lost-tittande. Jag skiter i hur det går för de överlevande från Oceanic Flight 815. De får reda sig själva från och med nu.

Eller så sniker jag in mig på Barbies Lost-boxar som hon köper i efterhand och ser i ett enda svep.

Så får det nog bli.

Alternativ är det ingenting med

Jobbsnack:

Ivan: Ska du med och springa på fredag, Stefan?
Stefan: Njaaaa....
Jag: Jo, men kom igen nu!
Stefan: Nej, jag vet inte. Jag ska kanske springa imorgon istället.
Jag: Jamen vi ska ta det jättelugnt. 
Ivan: Du kan få springa med rollator!
Jag: Eller rullstol!
Patrik: Nej, då kan man bli anklagad för att vara hjulbent.

"Men vem fan vill ha en kille som åker till Bangkok för att knulla?"

Idag besökte jag en hälsokostaffär. Det var en så fet jävla kärringstämpel på det att jag var tvungen att åka till Hässleholm för att inte bli igenkänd eller sedd genom fönstret där jag stod och vände och vred på burkar med tvivelaktigt innehåll som utlovade magiska effekter. Jag stoppade den skamliga påsen med någon slags klämmig logga i rött och grönt djupt ner i innerfickan som en annan snattare, och smög därifrån på bakgator. Om det nu finns några sådana i Hässleholm city.

Jag blev lite gladare när mp3-spelaren plötsligt slumpade fram Knulla i Bangkok med Bad Boo Band, så jag fick minnas lite svunna tider med pissljummen folköl och blandband med det bästa från Ny Våg. Så blev ordningen återställd.

Management by fear

När jag talar med chefen:

Magnus: Hur går det? När får du fram resultat?
Jag: Lite efter lunch, tror jag.
Magnus: Ok.
Jag: Och förresten, idag MÅSTE jag sluta i tid, för jag ska på massage.
Magnus: Du får gå...när du är klar med det där! 
Jag: Men vilken utpressning!
Magnus: Det är inte utpressning. Det är ledarskap. 

Om jobbet hade varit en film så hade Magnus passat ypperligt som befäl i marinkåren. Jag hade mer varit den som fick skura golv och göra tvåhundra armhävningar innan frukost. 

Det hade blivit en jättebra film, tror jag.

"Du får inte vara Televinken har vi sagt ju"

Snillen spekulerar:

Barbie: Men det här lajv då, vad är det egentligen?
Jag: Ja, det är ju när man klär ut sig och springer omkring i skogen och låtsas att man lever på medeltiden tillsammans med andra som också låtsas att de lever på medeltiden. Typ.
Barbie: Som ett slags rollspel då?
Jag: Nej, rollspel är något helt annat. Det fick jag förklarat för mig i helgen. Då sitter man i ett rum och har en spelledare som har hittat på en intrig och så låtsas man att man gör en massa saker utifrån vad spelledaren bestämt. Eller något sånt. Fast jag hade nog missuppfattat alltihop, för jag bara "jamen när ska man slå med tärningen då?" hela tiden.
Barbie: Va, har man tärningar när man spelar rollspel?
Jag: Ja, du vet, såna där med minst hundra sidor på. Eller inte hundra precis, men många.  
Barbie: Jaha, vad har man den till då?
Jag: Eeh...Det var något med när man skulle göra olika saker. Tror jag. Eller jag vet inte. Jag fattar nog inte sånt här.  
Barbie: Nej, det här var inte lätt.
Jag: Man kan kanske säga att rollspel är inomhus och lajv är utomhus? Eller fan vet. Kan inte folk ägna sig åt att spela Monopol och Fia med knuff och sånt istället?

Alla som går på två ben är fiender

Jag tror jag har hamnat i en allvarlig livskris. Jag funderar nämligen på att sluta titta på Lost, en tv-serie som jag följt slaviskt sedan avsnitt ett. Men det är någon slags motsträvig känsla som har smugit sig på. Det känns liksom motigt att ha en tv-tid att passa varje vecka. Min video går inte att programmera i förväg och att ladda ner tar också emot. Kanske inte så mycket moraliskt, men vi kan låtsas det. 
 
Och hur det än är så känner jag att mitt engagemang i hur det kommer att gå för de överlevande från Oceanic Flight 815 har svalnat rätt så avsevärt. Jag har till exempel fortfarande inte sett förra veckans avsnitt. Och ska jag vara ärlig så känner jag nog ingen större lust att göra det heller.

Fast samtidigt tycker jag intrigen är sjukt bra. Om än lite väl Hollywoodifierad.
Jag har till i morgon på mig att bestämma mig för hur jag ska göra. Svåra beslut det här. Nästan som om jag vore landsfader. Och det var ju också ett uttryck, men landsmoder är det väl ingen som har hört talas om.

Walk along and talk along and live your life quite freely

Världsproblemen avhandlas:

Barbie: Förr lekte man ju med klippdockor och sånt tills man gick i sexan ungefär. Sedan höll man på med dumheter några år när man var tonåring, och sedan var man vuxen. Men de som är barn idag, de ska liksom tvingas bli vuxna så fort. Så därför måste de hålla på med lajv och rollspel och sånt när de är vuxna. De måste leka och hitta på en massa saker för att ta igen sin barndom! 
Jag: Jamen Johan du vet, han som var ihop med Lina, han håller ju på med lajv. Och han är ju i vår ålder, han måste ju också ha lekt med klippdockor när han var liten. Eller åtminstone indianer och vita eller något sånt.
Barbie: Var det han som skulle hänga henne i en snara i trappan?
Jag: Ja, eller om det var sig själv han skulle hänga, jag minns inte riktigt. Han var ju inte riktigt klok.
Barbie: Men du, det var kanske bara som han höll på med något sånt där lajv...Och så var det bara att hon inte fattade det!
Jag: Ja...Så kan det mycket väl ha gått till. Det var ju dumt av henne att göra slut för en sådan bagatell.
Barbie: Det känns lite som att det är vi som håller på med rollspel nu.