måndag 25 mars 2019

Men för i helvete

Mitt tålamod just nu är inte stort. Detta beror till 99 % på jobbstress som är orsakat av dagliga och stundliga narcissist-incidenter. Tills detta är löst* jobbar jag ungefär 150 % med saker som inte ingår i mina arbetsuppgifter och cirka 0 % med de saker som jag är anställd för att göra.
Tog med mig datorn hem idag för att litegrann försöka få lite balans på de där procentsatserna. JAHA MEN DÅ FUNKADE VÄL INTE INTERNET? Igår kväll när jag tänkte slöglo lite på tv så funkade inte tv:n (trodde jag då), men då trodde jag det berodde på nätverkssladden för den såg lite dassig ut med någon avbruten plastplupp som liksom ska hålla den på plats. Sen bytte vi i och för sig sladd utan att det blev bättre och min man var då inne på att det var TV:n det var fel på, men jag bara TV:n? Den är ju för fan helt ny. Räknade sen ut att den kanske är 3 eller möjligen 4 år gammal, men det är väl ändå inte gammalt för en ny TV? Sen sa jag Det är säkert någon tillfällig störning hos Telia, vi väntar tills imorgon och ser om det funkar då, för så brukar det faktiskt vara rätt ofta. Menar med det inte att det ofta är fel, för det inte. Men när det blir något fel så brukar Tingens Självläkande Effekt (TSE) ändå vara det bästa botemedlet.

Kom alltså hem och smackade upp datorn och skulle vråljobba men möttes då av ett grinigt "inget nätverk tillgängligt"-meddelande från jobbdatorn. Provade att koppla in en SLADD till modemet, det har jag inte gjort sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna, men det funkade i alla fall inte. Internet alltså. Provade Telias lama felsökningsguide, men där ska man ju bara starta om modemet/routern artonhundratolv gånger och det hade jag redan gjort artonhundratretton gånger utan att det blev någon förändring.
Fick sedan en idé. Det kanske var ROUTERN som var problemet? Till skillnad från TV:n har vi haft en och samma router sedan vi flyttade till detta hus för 10 år sedan. Den kanske hade fått ålderskrämpor? Nu kom nästa braiga idé, och det var att jag erinrade mig att Telia erbjöd sina kunder en router som någon form av gåva för ett par år sen, och snikna jag beställde såklart en för "det kan ju vara bra att ha en i reserv om den man har pajar". Den har sedan dess legat mer eller mindre bortglömd och ouppackad i sin kartong i en hylla i arbetsrummet eftersom det inte var något fel på den gamla routern och då finns det ju ingen anledning att byta. Plus att jag tror inte det finns något i detta livet som jag tycker är tristare än att hålla på och påta med sladdar och nätverk och lösenord och sånt piss. Dör inombords bara av tanken, fy fan vilken puckel det är att ta sig över. Men nu var goda råd dyra, så jag ilade upp i arbetsrummet, hittade den nya routern, packade upp den, kopplade ur den gamla, kopplade in den nya - tack Telia för medföljande pedagogisk manual där det stod exakt hur man skulle göra, fick visserligen en sladd över från den gamla routern men den verkar inte ha haft någon praktisk betydelse? - och HA-LLE-LU-JA, pris ske Gud, där kom internet tillbaka. Och TV-bilden också av bara farten. Kände mig så djävla NÖJD, nästan som om jag hade uppfunnit penicillinet eller något sånt.

Skickade en skrytig bild på tv-rutan med Mästarnas mästare i bild till min man och skrev något ännu skrytigare om min rent av fenomenala felsökning med tillhörande åtgärd som hade löst problemet. Hann väl inte mer än att skicka iväg meddelandet så försvann internet igen. Ställde mig och vrålglodde med ljungande voodoo-blickar på routern, som slött blinkade med alla sina lampor i tur och ordning tillbaka i någon form av omotiverad omstart medan jag uttalade mustiga eder över trilskande teknik. Sen kom allting tillbaks, frid härskade i en kvart eller så innan detta hände igen. Stängde sedan av TV:n och sen gick det bra att jobba? Men alltså, att ha en dator ansluten till wifi samtidigt som TV:n är igång är väl för helvete inte för mycket begärt i detta nådens år 2019? KAN MAN JU TYCKA.

Är nu mentalt skör. Min man kom hem och klagade på att jag flyttat på grejer. Snäste Det är ju för fan grejer precis överallt! i en icke så trevlig ton. Så nu är han sur. Och jag har bara fått pyttelite gjort. Kanske 1 % av de där 0 som borde varit 100 % om allting hade varit som det skulle, men det är det ju inte just nu. Aja, jag sticker väl till stallet istället. Det kan ju aldrig skada.       
  



* Har fått ett muntligt löfte från högre ort om att "detta kommer att lösa sig". Detta kommer inte att lösa sig med mindre än att personen ifråga går ut genom grindarna för att aldrig mer återvända till den här arbetsplatsen. Och detta är Sverige, d v s det går väääääldigt lååååångsamt med såna här ärenden. Alltså, jag står verkligen först i ledet när det kommer till att värna om anställningstrygghet och såna grejer. Men just nu känns det som ett stort djävla HINDER. Främst för min mentala hälsa.   

Till stallet istället, v12, pt2

I fredags var det härligt vårväder och det stod UTERITT på schemat för drop in-ridningen. Kan ju säga så här: Hästarna hade vårkänslor! Även Pojken, som ju brukar vara lugnet själv, var riktigt toppad. Taktade i skritten, galopperade i traven och galoppen blev en serie bocksprång. YIIII-HAAAAA, vill jag inbilla mig att jag tyckte om det, men överjaget och min inre dressyrtant förfärades över det okontrollerade. Som väl var så hade hästen framför oss också lite feeling och skuttade en del, och den ryttaren hade sinnesnärvaro nog att ropa till täten att de skulle sakta av, annars fanns nog risken att vi hade hamnat någonstans i Blekinge. Om jag inte dråsat i backen innan dess förstås. Men aja. Såhär i efterhand var det ändå lite kul. Och skönt sen när vi skrittade hemåt på lång tygel och alla hästarna frustade och var nöjda med sig själva.

söndag 24 mars 2019

Kyldygnet

Här kommer en bok som jag inte kommer att läsa ut: Kyldygnet av Philip Birk. "Det här verkar inte alls vara en bok för dig", sa min man efter att ha slöbläddrat lite i den, och det stämmer. Den fick en finfin recension i DN - det är där jag hittar sådär 75 % av allt som hamnar på min "att läsa"-lista. Den handlar om följande:

Köpenhamn, juni 2016. Danmarks dyraste målning genom tiderna stjäls från nationalmuseet under en stöt som är lika utstuderad som våldsam. Spåren leder till en Malmöbaserad liga, ledd av den ökända Khanen.
När konsttjuven Tom Grip, efter flera år på flykt, får i uppdrag att finna Hammerhøis mest kända verk får han både maffian och polisen efter sig. Och överallt dyker namnet Jonathan Frost upp. Toms bästa vän från studietiden. Mannen som varit död i fyra år.

Låter väl inte så tokigt? Men tyvärr så tilltalade inte den här berättelsen mig alls.  Konststölder är inte särskilt upphetsande och maffian är det tradigaste som finns att läsa om. Tycker jag dårå. Så den här boken får en överkryssad tavla av fem möjliga.

fredag 22 mars 2019

ROBINSON 2019


Är ju "lite stressad" p g a narcissistsituation på jobbet just nu, och orkar därför knappt göra någonting efter arbetstid. Igår jobbade jag till halv sex. Det låter ju inte så blodigt, men för mig som börjar fem på morgonen så är halv sex på eftermiddagen är ju som att någon med vanliga arbetstider jobbar till åtta-halv nio på kvällen. MAN BLIR INTE PIGG om man säger så. Igår kom jag hem och satt i soffan i en halvtimme och bara beklagade mig över ovan nämnda narcissist. Sen bestämde vi att vi skulle se ett avsnitt av Robinson. TV-programmet jag älskar att hata. Och alltså, ja. Herregud vad bra castat, får man väl ändå säga. Först dök ju Anna Wemlert upp i bild och jag bara MEN DET ÄR JU HOOOON. Känner henne inte personligen, men det var hon håller ju till några mil härifrån och det var även hon som sålde Pojken till vår ridskola. Utöver det har jag varit inblandad i ett disciplinärende med hennes dåvarande man för hundra år sen i en situation där han betedde sig som ett as på en hopptävling där jag var tävlingsledare. JOJO.

Jamen vad fan ska man säga? CARL HAMILTON? Ett sånt djävla ärkesvin, men det blir ju bra TV. "Folk som inte gillar översittare gillar inte mig", nähäääää? Finns det alltså folk som GILLAR översittare? Och så mitt hatobjekt NICK från förra säsongen, det känns ju som att intrig-garantin är säkrad. Speciellt som han dessutom hamnar tillsammans med en kvinna med en Patriarket ska falla under min livstid-t-shirt. Ohmygod, det här kan bli intressant. Hann/orkade bara se första avsnittet, men i helgen ska vi se ikapp resten av veckans avsnitt.

torsdag 21 mars 2019

Världens tråkigaste blogg™

Ja, ursäkta för intetsägande blogg där inget spännande händer. Eller, det händer en DJÄVLA massa saker just nu men det är på jobbet och jag vågar inte riktigt skriva om det hur som helst för man vet aldrig vad folk hittar när de googlar, men i korthet går det väl ut på att vi har anställt en person som fungerade rätt så okej under sin provanställning, och cirka en minut efter att provanställningen gått över till fast anställning så började hen visa SITT RÄTTA JAG. Vilket var: synnerligen lättkränkt med tydliga drag av narcissistisk personlighetsstörning. För er som inte vet vad det innebär att ha en narcissistisk personlighetsstörning så är diagnoskriterierna som följer:

  1. Har överdrivna känslor av att vara viktig och betydande
  2. Fantiserar ofta om till exempel rikedom, framgång, makt eller kärlek
  3. Anser att den bara ska umgås med eller associera sig med viktiga personer eftersom den själv är så viktig
  4. Har ett överdrivet behov av beundran
  5. Har orealistiska uppfattningar om sina egna rättigheter – exempelvis förväntar sig personen ofta den bästa behandlingen när denne söker sådan
  6. Utnyttjar andra för att uppnå sina mål
  7. Saknar eller har bristande empati
  8. Tror att andra är avundsjuka på denne, men kan också själv vara avundsjuk på andra
  9. Beter sig högfärdigt eller arrogant.

För att få diagnosen narcissistisk personlighetsstörning ska man uppfylla minst fem av ovanstående diagnoskriterier, och den här personen uppfyller alla med råge och lite till. Eftersom det var jag som drog nitlotten och fick den här personen i mitt team så tar det av förklarliga skäl rätt mycket av min energi just nu. Orkar ej göra ETT PISS på min såkallade fritid.  Igår tänkte jag att jag och min man skulle börja kolla på Robinson, men sen insåg jag det orimliga i att hålla mig vaken i 45 minuter eller vad ett avsnitt kan ta om man ser det på play och spolar förbi reklamen. Det får väl bli till helgen eller så. Kanske.

Igår tog jag mig i alla fall samman och åkte och tröstshoppade sättpotatis, och sedan åkte jag hem och ordnade med mina pallkragar. Älskar att odla i pallkrage, men helvete vilket jobb det är att fylla upp dom. Utanför ytterdörren har vi som en avsats och där har jag tidigare haft tre stora zinkbaljor som jag odlat typ plocksallad och vitlök och kryddor och lite såna saker som jag snabbt kan hasta ut och hämta av när jag lagar mat à la Per Morberg. Alltså, jag menar inte att jag lagar mat som Per Morberg utan att jag hastar ut och rafsar ihop lite kryddor för det har jag sett att han gör ibland. I alla fall, det låter snyggt med dessa zinkbaljor men det är det inte plus att de är så himla otympliga att tömma, så nu har jag ersatt dom med fem halvpallkragar i en prydlig rad. Samt fyllt upp dessa med en blandning av hästgödsel samt kompostjord från den egna komposten. Det är balsam för själen men tar ju evigheter. Har tillgång till oändliga mängder hästgödsel, men de ska ju fraktas hem också. Tar två spannar varje gång jag är i stallet, det blir väl 80 liter i veckan eller så, men jag har också rätt många pallkragar att fylla. Nu är komposten tömd också, så nu får jag väl börja köpa jord. Ska också komma på något bra sätt att kväva ogräset bakom dessa halvpallkragar på. De står ju på en avsats så ska man komma åt att rensa bakom så får man klättra upp på avsatsen, som kanske är 70 centimeter hög och det är ju lite jobbigt. Funderar på att lägga en längd takpapp (rest från hönshusbygget) och sedan täcka den med grenflis. Det borde ju kväva det segaste av ogräs och kanske håller det även mördarsniglarna borta? DEN SOM LEVER FÅR SE.





onsdag 20 mars 2019

Till stallet istället, v12, pt1

I måndags var det alltså inte teori som jag först trodde, utan dressyr. Mmmmm, dressyr. Det gillar man ju. Vi skulle rida skänkelvikning mellan koner i skritt och trav, och sen kom det order om "släpp stigbyglarna och lägg upp dom" och sen fick man helt enkelt skumpa på i trav och även galopp (dock ej i skänkelvikning dårå). Pojken har sån där lite klumpig fyrtaktig kallblodsgalopp och det är inte det lättaste att sitta på honom, men det gick rätt bra ändå. Värre var det för en annan tjej i gruppen som red en rätt så ung och rätt så pigg häst som av någon anledning blir supertaggad av att ha Pojken i närheten i galoppen. Pojken låter nämligen rätt mycket när han galopperar, dels dundrar han fram i ovan nämnda fyrtakt och sen så frustar han även en del och den här hästen blir av någon anledning helt VILD när hon hör detta. Så det var en hel del rodeo på vår volt. Pojken var superduktig och galopperade på bra fastän han låg bakom andra (då vill han oftast bryta av), men ja, det var lite KAOZ.
Skänkelvikningarna gick rätt skapligt för att vara vi. Kändes på det hela taget som att Pojken går från klarhet till klarhet just nu. G-Ö-T-T. Utgår från att det står någon form av bakslag och lurar bakom hörnet, men sånt är ju livet.

måndag 18 mars 2019

Till stallet istället, v 11, pt2

Det här med drop in-lektioner kan ju bli lite vad som helst. Som till exempel för några veckor sedan, när jag var den enda som dök upp. Men oftast är vi omkring 5-6 personer, rätt ofta är det också mer eller mindre samma människor som dyker upp. Men i fredags! Då var vi helt plötsligt 14 personer som skulle tränga ihop oss i ridhuset. Tror att detta berodde på att man dels tidigare under dagen gjort reklam för drop in-ridning på sociala medier, dels att det var teori för fredagsgrupperna.

Det gick dock oväntat bra, fastän vi var så många. Vi red en övning med skänkelvikning på halva långsidan, sedan ett varv på stora mittvolten och så fortsätta längs med långsidan i skänkelvikning igen. Funkade riktigt fint och det blev inga masskrockar någonstans. Jag red Pojken och han kändes SUVERÄN. Så härlig och pigg och i fin form och galoppvolterna satt som en smäck. G-Ö-T-T!

Och vi har inte alls teori idag, utan det är inte förrän efter påsk. Ibland är det skönt att ha fel.

söndag 17 mars 2019

Dvalan

Har läst Dvalan av Camilla Grebe. Har tidigare läst både Älskaren från huvudkontoret och Husdjuret och gillat dom mycket. Dvalan är typ en fristående slags fortsättning, fast jag tror inte det gör något om man inte har läst dom tidigare böckerna. Det är bara lite kul att stöta på samma karaktärer, men den här berättelsen står stadigt på egna ben. Den handlar om detta:

Artonårige Samuel råkar sabotera en drogaffär och tvingas till en desperat flykt undan narkotikabossen Igor. Efter att ha gått under jorden svarar han på en annons: en familj i skärgården söker en assistent till sin hjärnskadade son. Men ingenting blir som Samuel har tänkt sig när han flyttar in hos den vackra Rakel och hennes son Jonas i det avsides belägna huset vid havet. Inte heller har Samuel räknat med att hans kärleksfulla, men kontrollerande mamma – den frireligiösa Pernilla – handgripligen ska försöka hjälpa honom att få ordning på sitt liv. Kriminalinspektör Manfred Olsson är plågad av en familjetragedi. Han utreder två till synes drogrelaterade mord när hans väg korsar Samuels och Pernillas.Utredningen blir komplicerad och Manfred bestämmer sig för att söka hjälp hos profileraren Hanne som är bosatt i Ormberg.

Tycker om den här boken för cirka allt: bra språk, bra dialog, bra tempo, flera oväntade vändningar och en lagom mix mellan spännande och vardagligt. Den får fyra polisanmälningar av fem möjliga.

torsdag 14 mars 2019

Till stallet istället, v11, pt 1

Blev ingen ridning i fredags p g a tjafs med en IDIOT på jobbet så jag kom inte iväg i tid utan fick istället åka hem med hjärnan kokande. Alla vet ju att är det någon gång i livet man behöver ett pass på ridbanan så är det ju när man är i den sinnesstämningen, men det sket sig alltså. Kommer aldrig att förlåta IDIOTEN för detta.

I måndags var det la grande finale på detta hoppblock som har varat i ett halvår. Känns det som i alla fall. Vi skulle hoppa bana. Pojken hatar att hoppa bana. Eller rättare sagt, han förstår liksom inte att det är en bana utan tror han är klar efter varje hinder. Då bryter han av till trav och sen krävs det ett VÄÄÄÄLDIGT drivande och smackande och KOM IGEN NU DÅ-ande för att han ska komma igång igen. Något flyt infinner sig liksom aldrig. Men vi tog oss i alla fall runt efter många om och men. Höjd: 30 centimeter. Tror ej Peder Fredricsson kommer att ringa och anställa mig som beridare på Grevlundagården inom det närmaste.

Imorgon ska jag på drop in-ridning om det så blir det sista jag gör. Nästa vecka har vi nämligen teori så då är det ingen måndagsridning. Känner att min mentala hälsa lite står och faller med huruvida jag får rida eller ej just nu (p g a ovanstående IDIOT, en dag ska jag berätta allt), så det kom väldigt olägligt med teori. Å andra sidan så är det ju mys att bara åka till stallet och kvällsfodra, vilket vi gör även om det är teori, så jag klarar mig nog ändå.

torsdag 7 mars 2019

Alla dessa möten som kom och gick, inte visste jag att det var livet


Det här med att jobba i en säsongsbetonad verksamhet som jag gör har både för- och nackdelar. Fördelar är till exempel att man i princip alltid kan ha jättelång julledighet och att arbetsbelastningen under vinterhalvåret oftast är rätt så hanterbar. Plus att det aldrig är två dagar som är likadana. En av nackdelarna är perioden just nu. Min värsta tid på året, när allting ska igång, allting ska klaffa, alla projekt ska vara avslutade och allting ska ha blivit bättre än vad det var förra säsongen. Igår jobbade jag från 5.00 till 21.30. JÄÄÄ, ROCKENROLL! Inte. Idag jobbar jag hemifrån p g a bilen är på service. Tänkte en lång härlig sovmorgon men vaknade 5.00 utan att kunna somna om, så det var väl lika bra att gå upp och börja beta av en to do-lista som är lika lång som kinesiska muren. Har nu svarat på en miljon mail, skrivit protokoll från tre möten tidigare i veckan samt kallat till i runda slängar åttahundra nya möten. Tror alla hatar mig nu eftersom det känns som att jag schemalagt alla fram till cirka midsommar. Sån är jag, slavdrivaren.

Nu har jag i alla fall tänt en brasa, sitter med värmedyna på mina axlar, dricker en kopp te och låtsas att det här, det är livet på en pinne. Aja, koltrasten sjunger i trädgården, jag har soffan full av hundar och när jag jobbat en stund till så kan jag belöna mig själv med att gå ut och gulla lite med hönsen. Det finns ju värre arbetsmiljöer om man säger så.

PS: Jag gillar mitt jobb egentligen. Bara inte just nu. 

tisdag 5 mars 2019

Till stallet istället, v10, pt1

KÄRA HÄSTBLOGG. Som det här tydligen har blivit. Orkar ej blogga om annat tydligen, just nu är det mycket och det mesta är rätt djävligt p g a folk i min relativa omgivning som är IDIOTER, vilket drabbar mig mer än önskvärt och jag är konstant irriterad och stressad och har axlarna fastklistrade uppe vid öronen. Ungefär så. Då är det inte så dumt att ha ett stall att åka till. En Pojke som står och väntar på en. En ridlärare som är snäll och inte tvingar en att hoppa över högre hinder än man själv tycker att man klarar av. I mitt fall: 40 centimeter-ish. Trav över bommar, sen galopp och sedan varannan gång vänstersväng och varannan gång högersväng och så hopp över ett litet hinder. Jag var helnöjd och Pojken var glad och pigg och framåt, trots helgens hårda träning. Eller kanske tack vare, inte vet jag. Han kändes jättejättefin i formen, väldigt lösgjord och härlig. OCH VI GALOPPERADE PÅ VOLT I BÅDA VARVEN OCH HAN FÖRSÖKTE INTE EN ENDA GÅNG SPRINGA RAKT FRAM. Sån mäktig känsla att jag knappt visste vart jag skulle bli aaaaaaav.
Kom hem rätt sent men kunde jävlarimej inte somna p g a lika delar upprymd av ridning slash irriterad p g a ovan nämnda orsaker som började sippra fram igen efter att ha varit helt raderade ur hjärnan i ett par timmar. Ridning är fan i mig MAGI i det avseendet. Terapi också.


Den här lelle lurvmulen <3 <3 <3

Till sist, när klockan närmade sig midnatt, fick jag ta till Lindamordet. Sökte lite i bloggen och insåg att jag minst är inne på nionde året med detta sömnpiller till ljudbok utan att för den skull ha kommit en millimeter närmare vem som egentligen mördade Linda. Nuförtiden har jag den inte på mp3-spelare utan har köpt den som ljudbok för att alltid kunna ha den med mig om jag någon gång skulle drabbas av sömnlöshet. Kan börja lyssna ungefär var som helst någonstans i början, de två första timmarna jag har hört rääääätt så många gånger vid det här laget, och sen tar det max en halvtimme och sen vilar jag tryggt i Morfei armar. Vaknar till ibland, hör lite om Evert Bäckström och sen zzzzZZZZZzzzzZZZZZzzzzz.

måndag 4 mars 2019

Till stallet istället, v9, pt 3 & 4

Har varit på en härlig träningshelg i stallet och tränat för årets dressyrtränare 2017. När jag först såg att hon skulle komma till stallet och ha träning så tänkte jag att det var väl verkligen ingenting för mig och Pojken för det är kanske ändå rimligt att man ska kunna typ galoppera på en volt om man ska träna för en Grand Prix-domare? Men nejdå, det var för alla, även lektionsryttare, även lite halvkassa sådana, så jag knep åt mig en plats. Vi red ett pass på lördagen och ett på söndagen och JISUS vad jobbigt det var, tyckte både Pojken och jag. När man rider lektion med 9 andra blir det ju alltid lite pauser där man skrittar på lång tygel och det är ju inte alltid så att ridläraren har ögonen på en heller. Men här var det 45 minuters INTENSIVUNDERVISNING utan en enda paus utom möjligtvis när man bytte varv. Tack och lov red vi två och två, annars hade jag nog dött. Fick ändå rida med sporrar, vilket inte var något jag direkt insisterat på. Förr, på "den gamla goda tiden" (sic!) så tyckte den dåvarande ridskolechefen att "sporrar och spö ingår i ryttarens utrustning", så alla hade sporrar. Om hästen var lat fick man helt enkelt skaffa vassare sporrar. Mm, smart. INTE. Sen kom det en ny ridskolechef som totalförbjöd sporrarna, vilket såklart var mycket bättre för hästarna.
Nu är det väl lite så att man måste "förtjäna sina sporrar" som det hette förr, dvs kunna rida i balans och ha en stadig skänkel, och tydligen passerade jag det nålsögat eftersom jag blev påträdd ett par sådana vare sig jag ville eller ej.

Hur gick själva träningen då? Jo, helt okej. Pojken var fin i formen och vi kämpade med framåtbjudningen. Sen har han ju det jobbigt med framför allt vänstergaloppen på volt, där vill han gärna skjuta ut bogen och sväva ut i sidled. Så det där var väl inte så mycket att jubla högt över. Galoppen på rakt spår var han jättefin i, fattningarna blev också väldigt fina och balanserade. På söndagen red vi en övning som gick ut på att rida 10-metersvolter längs med spåret och så fatta galopp precis innan spåret och så rida rakt fram kanske 20 meter, sedan avbrott till trav, ny volt och ny fattning. Det var en övning som passade Pojken PERFEKT och jag hade kunnat galoppera tusen varv, men nu skulle han ju stärkas med "många övergångar", så det blev inte så. Har nog aldrig fått till så harmoniska galoppfattningar med honom förut, så det var stort.

Nu ikväll så ska vi på det igen, vanliga lektionen och då ska vi hoppa. Hur nu det  ska gå efter denna intensivträning, själv är jag mör både här och där. Den som lever får se.

Till stallet istället, v 9, pt2

Var som vanligt på drop in i fredags, den här terminen är det ju en ny ridlärare som håller i det och hon skriver upp på en tavla vilka hästar som är tillgängliga och så får man stryka den man tar, typ. Förra fredagen skulle ju Pojken inte gå med p g a sportlovsaktiviteter, men den här fredagen var han inte heller med bland de tillgängliga. Fick istället ta den prickiga ponnyn som jag red förra fredagen. Det var väl med lite blandade känslor, för det är ju inte jättekul med hästar som är sådär tittiga och ska sticka så fort det är något. Men men. Vi jobbade på med en övning som gick ut på att man skulle rida skänkelvikning i en slalom, typ. Och skänkelvikningen gick som en dröm, så det var kul. Och det är ju också kul när det blir galopp utan att man måste styra och ställa och liksom se till att allting stämmer innan man ger hjälperna (som det är med Pojken). Och formen började komma lite smått, så på det stora taget är jag nöjd. Men Prickponnyn har en issue med läktaren. I resten av ridhuset gick det bra, men ibland gick det bra att passera läktaren, och ibland så såg han jetelezkiga saker. Läktaren var tom hela lektionen så det fanns liksom ingenting att bli rädd för, men sen var det någon som berättade att han en gång hade stallkatten smugit in och hoppat upp på en stolsrygg, fastnat i en filt och dragit den med sig precis när Prickponnyn, som vid det tillfället var helt ny i stallet, kom förbi. Så den där rädslan är väl kanske lite befogad, men sen känns det också som att han lite har gjort det till sin grej att sticka, för då blir barnen lite rädda och så slipper han jobba. Stack gjorde han dock inte den här gången för jag var beredd, men därmed inte sagt att han lät sig övertygas om att Den Onde inte bodde där någonstans under stolsraderna. Vi får väl se hur det går framöver, om jag ska rida honom fler gånger. Fick höra hur bra det var att vuxna "som inte är rädda" kunde rida honom, så det kanske blir min MISSION framöver? Ser ej fram mot det jättemycket dock. Även om han var riktigt trevlig i 80 % av ridhuset.

fredag 1 mars 2019

Väskproblem

Jag har en handväska. Ja, det har väl dom flesta kvinnor i min ålder tänker jag. Min är tillverkad av ekologisk hampa och jag har haft den i...ja, jag minns inte hur länge. Evigheter. Vi pratar decennier nu. Är ju inte direkt en sån som följer modets växlingar, skulle heller aldrig drömma om att se väskan som en accessoar så att man måste ha ett halvt dussin för att matcha dagens outfit. HAHAHA.  Nä, men det är ändå lite viktigt med väska, tycker jag. Alltså att man har en som man gillar och trivs med. Framför allt måste den vara lagom stor. Inte för stor, för då blir det bara att man släpar med sig en massa onödigt och då blir det tungt och då får jag, med måndagsexemplaret till kropp, ont i axlar, nacke och så småningom också i huvudet. Inte bra. Väskan får förstås inte heller vara för liten, för då får det nödvändiga inte plats. Hatar när det är för trångt i handväskan så att man inte bara kan stoppa ner handen och fiska upp det man behöver, alternativt inte kunna stoppa ner någonting man av någon anledning inte vill gå omkring med i handen.
I mitt fall är det nödvändigaste inte jättemycket. Det är plånbok och nycklar och ett par såna där nylonkassar som är ett jättebra alternativ till plastkassar när man handlar, och ett litet survival kit som innehåller saker man skulle kunna ha nytta av in case of emergency: typ kniv, ölöppnare, tändstickor, menskopp, tandborste, plåster och lite medikamenter. Jag är ingen såkallad prepper, i alla fall inte i ordets rätta bemärkelse, men man vill ju ändå inte stå helt handfallen när zombieapokalypsen och det stora vemodet rullar in.

Har ju alltså Den Perfekta Handväskan™, där allt ovanstående utan problem får plats och som dessutom (enligt mig) är riktigt snygg. Är inte så brydd när det kommer till att saker ska vara snygga, men jag vill ändå inte se min handväska och tänka: shit, där hänger en tantväska. Jag har absolut inga problem med att bli äldre, men gränsen går vid tantväska. Vill heller inte ha något chict ungdomligt med en massa blingbling och annat opraktiskt, utan en tålig och rejäl väska som hänger med på allt. Som Den Perfekta Handväskan™.
Problemet är nu att Den Perfekta Handväskan™ har hängt med så länge att den börjar falla i bitar. Visst kan man laga, men trådslitet är trådslitet och till slut finns det inte mycket kvar att sy i. Senaste debaclet var att axelremmen gick av i fästet och får nu hållas på plats med buntband. Funkar väl, men avklippta buntband har också vassa kanter som liksom skrapar mot handen ibland. Oskönt. Började därför, min konsumtionsmotvilja till trots, snegla lite diskret efter en ny, liknande. Eller helst en exakt likadan. Den Perfekta Handväskan™ 2.0. Drömma kan man ju alltid, och drömma lär jag väl få göra för det är ju såklart SOM FÖRGJORT. Hittar visserligen väskor i ekologisk hampa, men de är antingen jättestora eller jättesmå. Gemensamt för alla är framför allt att de är jättedyra. Skulle jag, som är så snål, ha betalt såna hutlösa priser för en djävla väska för sådär 15 år sen? Skulle inte tro det. Något måste ha hänt med världsmarknadspriset på hampa.

Problem nummer 2: När man googlar mycket på hampa så börjar Google tro att man kanske sin präktighet till trots ändå kanske är lite, lite sugen på att börja med hasch. Kommer nu förmodligen att få extremt mycket riktad reklam på tema hippie, reggae och medicinskt odlad marijuana.  Får kanske börja snegla mot tantväskorna i alla fall.