Kanske är allt förlåtet nu, vi får se

Svepte inom Elgiganten på vägen hem igår för att ordna upp allting som avtalats i telefonen under söndagen. Fick träffa personen jag pratade med in person och han fixade allting så himla smidigt och lätt. Börjar tro att problemet ligger i Elgigantens centrala kundtjänst, för lokalt verkar det ju fungera bra. Eller om det bara är att det är svårare att slingra sig när man står där öga mot öga? Hur som helst, har nu "fått" en sprillans ny Dyson V11 (som såklart inte fanns hemma, men den ska enligt uppgift komma på fredag, jag tar bort citationstecknen när jag ser det) med tillägget ABSOLUTE EXTRA och GENERATION 2020. Känns heeeeelt rätt. Haha. Den här är ju då snäppet vassare än den vi köpte som nog bara hette "V11 Absolute" som tydligen inte finns kvar i sortimentet längre. Det var kanske inte bara vi som fick ett måndagsexemplar utan nåt med modellen som inte höll måttet? För vi köpte den ju i februari och då var det den som var den senaste och hetaste modellen och så djävla mycket kan det väl inte produktutvecklas på fyra månader kan man ju tycka. Eller så kan det visst det. Skiter i vilket bara jag får min lyxdammsugare. Utöver det ska jag ju få ett extra batteri som kompensation så ärendet är inte avslutat förrän batteriet har landat i casa de Johansson.  Man längtar ju alltid till fredag, men jag kan nog säga att jag längtar extra mycket till den här fredagen. Eller rättare sagt alla dagar som kommer att följa denna fredagen, när jag kan lite snabbt och lätt dammsuga av hall och vardagsrum och mötas av känslan av nystädat varje morgon. SOM DET VAR FÖRR.

Flickorna utan namn

Har läst Flickorna utan namn av Mikaela Bley och ja, det var gissningsvis någon recension någonstans som fick mig att skriva upp titeln på min ständigt växande att-läsa-lista, för visst låter det här rätt bra:
En kall vinterdag lämnas 17-åriga Linn på internatet Täcktaholm, en herrgård utanför Nyköping. Efter år av kaos är det tänkt att hon äntligen ska få ordning på sitt liv, men hon dras snabbt in i konflikterna på skolan. När en av flickorna försvinner inser Linn att hon själv befinner sig i fara. På TV4 nås samtidigt kriminalreportern Ellen Tamm av nyheten att en ung, oidentifierad kvinna hittats död djupt inne i de sörmländska skogarna. Bara några dagar senare hittas ytterligare en kvinna död. Polisen står handfallen och trots att dagarna går är det ingen som saknar dem …
"Flickorna utan namn" är en thriller om utsatthet, om hur det är att känna sig annorlunda och hur långt vi är beredda att gå för att passa in.
Hade jag vetat att det här var den fjärde delen i en serie så hade jag nog hejdat mig lite för även om det är fristående berättelser så vill jag gärna vara med från början. Men jag gav den en chans. Gav den rätt många chanser om jag ska vara ärlig, för det här var inte direkt så jag satt andlös och plöjde sida upp och sida ner medan journalisten Ellen Tamm drack lite för mycket, var otrogen, misskötte sina relationer och hade issues med föräldrarna och barndomen som hon absolut inte kunde prata med någon människa om, precis som alla andra huvudkaraktärer i deckare brukar hålla på, spelar ingen roll om det är poliser eller kriminalreportrar, alla har de ett gigantiskt bagage att släpa på och ingen kan hantera det på ett vettigt och konstruktivt sätt utan det ska krökas och knullas och begravas i arbete och förträngas. Jamen GÄSP vad den är gjord tretton gånger på dussinet om ni frågar mig. Kan ändå ha överseende med det om det är en bra story i övrigt, men det var inte det här, jag tycker att den var väldigt tunn och andefattig. Det var liksom två mord, sedan följde 300 sidor utfyllnad där det på det stora hela inte hände speciellt mycket och sedan tog väl förskottet slut eller något, för det var väldigt vad raskt säcken knöts ihop på slutet. Fattade inte riktigt vad som hände eller varför om jag ska vara ärlig. Störde mig också extremt mycket på kuratorn på den här internatskolan som pratade så onaturlig svengelska att det kändes som en parodi på Amerikabrevet, ni vet den här gamla visan som börjar Ja nu ska jag rita hem to you ett litet letters brev för att tala om hur very well jag mår. Störde mig på rätt mycket annat också. Den här boken får två för små skoluniformer av fem möjliga.

Något mildare i sinnet nu

Har tillbringat en helg i spårskogen. Där är det alldeles otroligt dålig täckning och när jag var där i lördags och vid något tillfälle hamnade på någon fläck där det inte var total radioskugga så rasslade det plötsligt till att jag hade sex (6) missade samtal, plus ett sms från Elgiganten där de skrev att de försökt kontakta mig angående min Dyson och skulle försöka igen lite senare. Nu blev det ju riktigt spännande, dock inte så spännande att jag kunde skippa spårläggningen och åka tillbaks till civilisationen för att ta emot detta samtal. Sms:et var ett sånt man inte kunde svara på, annars hade jag gjort det och bett dom återkomma typ på måndag. Men igår när jag råkade befinna mig på en sån där icke-radioskugga-fläck igen så lyckades vi, jag och Elgiganten, komma på speaking terms med varandra. Jag ska få en ny dammsugare och det EJ ESS EJ PI. Jag har även blivit lovad ett extra batteri som kompensation för allt dröjsmål och strul (enligt han jag pratade med så hade ärendet av någon anledning fallit mellan stolarna hos Dyson och lokala Elgiganten hade haft fullt upp med sin sommarrea och inte haft tid att följa upp sina pågående ärenden). Just på grund av allt dröjsmål och strul så tänker jag inte ropa hej förrän Dyson, inklusive extra batteri, verkligen står i hallen, men det ser ju ändå rätt lovande ut just punkt nu. Den som lever får väl se.

Jakten på den försvunna medicinen

Jag var ju på vårdcentralen förra veckan (spännande liv man har yo) och fick då utskrivet ett recept på antiinflammatoriska tabletter med lite mer kräm i. Passade också på att be om ett förnyat recept på värktabletter, också dom med lite mer kräm i som jag tar vid behov när min nacke och mina axlar sätter sig på tvären och genererar Spänningshuvudvärken™ from hell som vanliga värktabletter bara skrattar och pekar finger åt. Det receptet går inte att förnya på det här Mina Vårdkontakter eller vad det nu heter eftersom det är narkotikaklassat-ish (SPÄNNANDE LIV, sa jag ju) utan man måste ringa till vårdcentralen och tala med en levande person som jag antar ska bedöma om man a. är beroende, b. verkar vara typen som säljer tabletter till andra som är beroende. Nu är ju jag varken a eller b så därför gick det bra att slänga ur sig ett "åh, btw, kan du förnya receptet också" i korridoren till läkaren efter besöket och så gjorde hon det. Men det andra receptet? Det fanns inte när jag kollade i apoteks-appen ett par dagar senare. Ringde till vårdcentralen och bad dom kolla i journalen, för läkaren hade inte sagt vad medicinen hette utan bara att det var ett NSAID-preparat. Jo, men det stod i journalen att det var skickat, så det skulle finnas. Eh, jaha, ja, vad vet jag hur sånt funkar, allt kanske inte syns i appen? Ringde till apoteket i fredags, men det var tydligen då alla bunkrar upp inför helgen för jag fick bara en automatisk svararröst i örat att "just nu har vi många samtal och kan tyvärr inte hjälpa dig" och sen bröts det. JAHA? Tack för inget liksom. Ringde tillbaks i måndags och då gick det bättre, eller jag fick i alla fall prata med en person (bra) som sa att mitt recept inte fanns (dåligt). Ringde IGEN till vårdcentralen som insisterade på att mitt recept visst det var skickat. Tydligen finns det ett recept-limbo någonstans mellan vårdcentralen och apoteket där mitt recept svävade omkring utan att förtjäna vare sig himmelrike eller skärseld. Fast det löste sig, min läkare fick skicka om receptet eller hur det nu gick till, men sedan dök det smidigt upp i appen dagen därpå. Vårdcentralen levererar avsevärt bättre än Elgiganten, för dom djävlarna har såklart inte hört av sig fastän ärendemailet utlovade "snarast". Enligt mig är det samma dag eller senast dagen efter, men i Elgiganten-land betyder det förmodligen "om 2-3 veckor". Läste på deras hemsida att Vid fel eller annan brist på produkten som täcks av reklamationsrätten har du rätt att lämna tillbaka varan eller få den reparerad. och Beräknad reparationstid är 2-3 veckor. Elgiganten strävar efter effektivitet och genomför reparationer så snabbt som möjligt.
Ha ha fucking ha säger jag bara om den. Ska trycka upp det i deras ansikten när jag nästa gång pratar med dom, när det nu blir. Om 2-3 veckor kanske?

Nu ska bara smidiga jag ta mig till det trökiga apoteket och hämta ut superdupermedicinen också. Och så måste jag ta mig samman och åka till röntgen någon dag också. Nuförtiden får man ingen kallelse med en tid när man ska infinna sig, utan det är drop in-röntgen. Känns ju lite som att man skulle kunna bli sittande där en god stund, och det har jag inte riktigt tid med just nu. Får väl låtsas att jag har en tid och skriva in den i kalendern, annars lär det ju aldrig bli av.

Jag vs Elgiganten: Michael Douglas' karaktär i Falling Down är inte långt borta nu

Jamen nu har det väl gått ett par veckor sedan jag senast surbloggade om Elgiganten? Verkar som att mitt tålamod går i 14-dagarsintervaller och sedan får jag nog och ringer deras kundtjänst. Sist fick vi ju efter många om och men ett erbjudande om en låneprodukt. Låneprodukten tycker man ju ungefär ska motsvara kvaliteten på det man köpt, men vad vi fick var något i stil med en handdammsugare fastsatt på ett skaft. Prisklass cirka 299 kronor och kapaciteten var ju därefter. Efter ett halvt rum fick den ställas på laddning, och då ska det tilläggas att vi inte direkt har kvadratmeter à la Buckingham Palace. Räknade ut att nu har Dyson varit borta i 7 veckor, och det är fan i mig inte okej när man har blivit utlovad att det skulle ta "1-2 veckor" och sedan hette det "2-3 veckor eftersom det är Corona". Sämst av allt: DE HÖR ALDRIG AV SIG. Jag skulle inte vara hälften så förbannad om de hade ringt och sagt att det här kommer tyvärr att ta 4 veckor på grund av ditten och datten, för då hade man ju åtminstone vetat det. Men det gör de ju inte, de säger bara att de "ska göra vad de kan för att skynda på ärendet". Vad de kan göra = uppenbarligen inte ett piss, för jag tror det här är femte gången jag ringer och får höra samma sak.

Igår fick jag först vänta i telefonkö i 16 minuter, vilket inte heller muntrade upp mitt redan irriterade känsloläge. Fick sedan prata med en av de lama medarbetarna på kundtjänst. De är så himla trevliga och förstående och håller med om allt när jag säger att jag tycker det här är för dåligt, men de kan ju inget göra. Den jag pratade med igår sa ungefär samma sak som alla andra, och när jag sedan började mitt utlägg kring hur lång tid det här har tagit utan att någon hört av sig så fick jag ännu ett "det kan ta lite extra tid för det är ju Corona", och då fick jag nog och sa att jag accepterar inte att någonting som jag blivit utlovad skulle ta 2-3 veckor INKLUSIVE Corona nu är uppe på 7 veckor and counting. Plus att låneprodukten inte på något sätt motsvarar det som jag köpt och är det rimligt att det ska ta typ 2 dagar att dammsuga ett hus på 100 kvadratmeter? Sa sedan att jag tyckte att de antingen ger mig en ny dammsugare, eller så ger de mig pengarna tillbaka och så kan jag köpa en ny dammsugare på någon annan vitvarukedja än Elgiganten och bad att få prata med en person som befinner sig i någon form av beslutsfattande position så att vi kan lösa det här.

Jaha, men då skulle det skapas ett nytt ärende kring detta i något annat system och så skulle "någon" kontakta mig "så fort som möjligt". Fick sedan ett mail där det stod att de hade skapat ett ärende och att det hade ärendenummer si och så, och har du fler frågor eller funderingar är du varmt välkommen att kontakta oss igen. JAMEN ELLER HUR? Har ju inte gjort annat än ringt deras djävla kundtjänst för att ventilera mina frågor (när får jag min dammsugare?) och funderingar (jag tycker det här är dåligt, vad har ni för policy, hur tycker ni att ni ska lösa detta, ge mig en enda anledning till att fortsätta vara kund på Elgiganten, osv) utan att få annat än god dag yxskaft tillbaka.



Jag, inom kort

 STAY TUNED för the spännande fortsättning.

The myggspray

Ni är många som undrar (alltså vad jag älskar den där lama influencer-inledningen och griper varje tillfälle att använda den om det så bara är en halv person som ägnat en flyktig tanke åt någonting som möjligen skulle kunna associeras till någonting som jag i förbifarten nämnt i ett blogginlägg) över den fantastiska myggsprayen.
Jag är sämst i Sverige på att använda myggmedel, vilket inte är så smart med tanke på att jag också är en av Sveriges godaste personer, åtminstone om man frågar myggen. Om man dessutom betänker att jag får PANIK när någonting kliar så verkar det inte som att jag stod så värst långt fram i kön när förståndsgåvorna delades ut, men men. När vi var i skogen i söndags så var det varmt, kvavt, klibbigt och fuktigt, och myggen anlände per omgående i busslaster till det som måste uppfattas som ett blodsugarnas all inclusive. Tinnan delade med sig av The Myggspray och sedan gick hon och jag rätt så oberörda genom skog och mark medan alla andra gick och viftade och smällde sig på huvud, axlar, knä och tå. Kom hem med ETT myggbett, vilket måste vara någon form av världsrekord. Så nu ska jag införskaffa denna myggspray:

Den här skulle jag aldrig ha kommit på tanken att köpa själv, för jag har plågsamma minnen från barndomen när ens välvilliga föräldrar hävde Salubrin på allt från sår till getingstick och solsveda. "Ta Salubrin, det hjälper", var den stående uppmaningen så fort man ojade sig över något, men det enda som hände var att man gick runt och stank ättika. Det är också en av anledningarna till att jag är så kass på att använda myggmedel. Det S-T-I-N-K-E-R, och jag är rätt känslig för det och får lätt ont i huvudet om det luktar för starkt. Men den här då, Salubrin Myggspray. Den luktade litegrann precis när man sprayade på sig, men sen - ingenting. Och myggen höll sig på avstånd. Kan det ens bli bättre?

Det här är tyvärr inget betalt samarbete, utan jag får väl lätta på lädret som alla andra. Men 69 spänn kan det ju absolut vara värt. Over & out från outfluencern.

Midsommar 2020

Midsommar 2020 var inte så värst annorlunda jämfört med andra år. Tycker helt ärligt att midsommar är den trökigaste helgen med bara två fördelar:
1. Ledig fredag mitt i högsäsong.
2. Man får äta ohemula mängder jordgubbar.

Annars kan det väl kvitta, tycker jag. Är rätt less på s k festmat, dvs sill (som jag inte äter), potatis, prinskorv, köttbullar, rökt lax, gräddfil. Allt är ju gott, men helt ärligt inte så värst upphetsande. Det bästa är faktiskt jordgubbarna. ÄLSKAR jordgubbar och kan äta litervis utan att skämmas. I år var det lite krisigt. Körde till en fruktbod en bit härifrån, men de hade slut. Fick köpa svindyra av Mohammed 14 år som stod på ett jättedåligt ställe utmed väg 19 där ingen normal stannar eftersom tidigare nämnda etablerade fruktbod ligger inte så långt därifrån. Tyckte dock synd om Mohammed (jag vet att han hette så eftersom jag swishade betalningen) för flera som stannade körde direkt därifrån igen, och jag föreställde mig att han skulle få bannor om han kom hem och hade sålt för dåligt. Stödköpte en väldigt dyr liter innan jag cyklade vidare till ett annat ställe där jag tror de håller på med knark också*, men jag behövde mina jordgubbar så det var inget att välja på.

I övrigt har jag inte gjort många knop den här helgen. Eller, igår var jag i och för sig i spårskogen hela dagen, det var varmt, luftfuktigheten var 3000 %, det var blött på marken, blött på alla blad och grenar och sen kom det ett rejält ösregn. Så B-L-Ö-T-T var temat. Och varmt. Tinnan hade med sig ett fantastiskt myggmedel som jag fick låna, så jag fick bara ett myggbett på hela dagen. Helt otroligt.

I lördags kväll hade jag en härlig stund av frid. Låg på soffan, fönstret var öppet och det blåste en sval bris (kändes det som åtminstone), jag hade ett halvt glas av Leif Mannerströms vita vin (som är otroligt gott) och en liten skål med vinägerchips, jag läste en bra bok, tv:n var avstängd, telefonen var tyst, min man var på ovanvåningen och stökade med något. Kände mig så otroligt harmonisk och tillfreds. Härligt. Mera sånt.

Igår när jag körde hem från spårskogen körde jag ikapp en Volvo 245:a som drog en husvagn. I husvagnens bakfönster stod det FITTA med jättestora bokstäver och så var det en pil mot en bild av Stefan Löfvén. Alltså? Körde om, det var en ung kille med keps som satt bakom ratten. Blev ej jätteförvånad. Hade i och för sig varit roligt om det hade varit en 75-årig tant med stram uppsyn. Menar inte att alla måste älska Stefan Löfvén, men lite kan man väl ändå uppföra sig. Vad är det för fel på folk?


* Jag har inget belägg för detta mer än en obestämd men kraftig känsla av att det pågår något skumt på den gården. Men det är väl inget som skulle hålla i rätten om man säger så.

Terapeuten

Har läst Terapeuten av Helene Flood, den handlar om det här:

Den unga psykologen Sara driver en privatpraktik för ungdomar från ett kontor ovanpå garaget i den stora, ärvda villan hon håller på att renovera med sin ambitiösa överarbetade arkitektman Sigurd.

Men det går trögt med både jobb och renovering och en dag lämnar Sigurd ett svårtolkat meddelande på Saras telefonsvarare för att sedan försvinna. Det gamla halvfärdiga huset känns långtifrån tryggt. Föremål försvinner och dyker upp igen, och är det fotsteg Sara hör från vinden om natten?

Jag tyckte det här var en rätt bra bok. Lite långsamt tempo, lite märkligt beteende av poliserna som utredde fallet (fast det är kanske så det går till?, har ju egentligen ingen aning), men spännande, välskrivet och hyfsat oförutsägbart. Den här boken får fyra terapisessioner av fem möjliga. 

Artrosbloggen

Alla sitter väl som på nålar och undrar hur det går med min knäledsartros? Blir det bättre? Svar: NEJ. Ska man vara positiv så blir det ju inte heller sämre, men, ja. Har ju dock hållit på med dagliga övningar i fyra veckor nu så man tycker ju att det borde märkas NÅGON skillnad, men är man ett måndagsexemplar så är man.

Förra veckan gnällde jag över svullnaden, som nästan är det jobbigaste för knäet blir förutom ömt så också så himla stelt och det känns som att det benet väger 800 kg mer än det andra. Min artros-PT sa då att om det inte ger med sig så måste man kanske gå till en läkare och tappa ur lite vätska. Det lät ju inte jättefestligt, men det är ju inte heller jättefestligt att ha ett svullet knä vecka ut och vecka in, så jag hem och ringde vårdcentralen och tänkte att det är väl hundra års väntetid för något icke akut ärende i dessa tider. Tyvärr kan jag inte ordna en tid åt dig idag, sa sköterskan som svarade i beklagande ton. Alltså, jag ringde kanske vid halv tre på eftermiddagen och hade verkligen inte förväntat mig att få en tid samma dag, men andra människor kanske ringer och gormar och härjar för att de inte får komma dit pronto, vad vet jag. Tyvärr fanns det inte heller några lediga tider resten av veckan, men igår fick jag halta dit och träffa min husläkare. Som inte var ett fan av att tappa ur vätska eftersom a. det finns en infektionsrisk och b. man riskerar även att kroppen börjar producera MER vätska för att kompensera det som försvunnit, och då är man ju tillbaks på ruta 1. Såatteh, tack men nej tack.

Fick en remiss till röntgen, en kur antiinflammatoriska tabletter och så togs det lite blodprover för att se om det gick att utreda varför jag generellt svarar så dåligt på antiinflammatorisk medicin, det kan vara något inflammatoriskt i kroppen som spökar. Ja, varför inte? Är man ett måndagsexemplar så är man. Vidare fick jag förbud mot långpromenader eftersom det enligt min husläkare inte bygger så mycket muskler utan mer bara nöter på ett monotont och inte uppbyggligt sätt. Cykla, ja, simma, ja (tyvärr), rida, ja, och så styrkeövningar, men inga promenader. Det var faktiskt rätt deppigt eftersom långpromenader är något av mitt livselixir. Nu har det ju förvisso inte blivit så mycket av den varan eftersom det inte är jättekul att promenera när det gör svinont, men jag har ju ändå tänkt att här får man bita ihop och kämpa på. Men tydligen inte dårå. Eller i alla fall inte just nu.

Aja, det är bara att halta vidare. Idag ska jag få träffa en ny artros-PT då min vanliga har semester. Om tre veckor ska jag ha semester. Som jag längtar, för på jobbet är det G-A-L-E-T just nu. Så himla mycket att göra och så mycket KAOZ överallt. Om någon frågar vad jag ska göra i midsommar så blir mitt spontana svar sova. ZZZzzzZZZ. Over and out från Ankeborg.

Nu djävlar är det KRIG

Ni minns väl råttan som grävde sig under muren, in i voljären och bet huvudet av vaktelhönan Snöboll, samt kom på återbesök men där Villanelle som genom ett mirakel faktiskt överlevde? Efter det så har jag ju lagt ner stor möda på att råttsäkra voljären. Grävt bort all jord, lagt ner putsnät, lagt på jorden igen. Här kommer mitt misstag: jag lade putsnätslängderna omlott med cirka 10 centimeters överlappning och tänkte att det räckte väl så, för det skulle ju ändå på jord ovanpå som skulle pressa ihop skarven, och ett grävande djur som stöter på ett nät slutar ju gräva för det kommer ju inte vidare och här låg ju nätet till och med dubbelt. BIG MISTAKE.

För i helgen så hittade jag Villanelle ihjälbiten i voljären. Hans nio liv tog slut där och WHAT THE FUCK? tänkte jag, heldeppig för det har ju ändå varit lite speciellt med Villanelle. Synade nätet överallt, inga hål någonstans. Men när jag lyfte på Villanelles lilla hus så hade fan i mig en djävla råtta, eller för all del något annat grävande litet rovdjur, det kan väl vara iller eller vessla eller något sånt också, grävt sig in under nätet och på något djävla vis lyckats pressa sig upp och genom överlappningsskarven och ut under huset. Fattar inte vad det är för djävla kromosom-monster för putsnät är inte speciellt flexibelt och hålet var ungefär mitt i buren, vilket innebär att den har grävt över en meter för att till sist hitta en svag punkt. Visserligen har vi lätt sandjord, men ändå.

SKIT OCKSÅ. Men det är väl bara att göra om och göra rätt. Gräva bort all jord igen och sedan skarva ihop putsnätet med ståltråd så att det inte blir en enda glipa någonstans. Så som jag har gjort överallt ovan jord, men med facit i hand borde ha gjort även i underjorden. Man lär sig förhoppningsvis av sina misstag. Never underestimate the power of a hungrig råtta.

Till stallet istället, v 24 2020, pt 3

Jaha, så var det till slut dags för terminens sista drop in-lektion. Hade Köttbullen och tänkte att nu djeflar ska vi väl bli ett dream team eftersom vi till och med har hoppat nu. NJA, tyckte väl Köttbullen om detta förslag. Eller ja, det gick väl ändå förhållandevis hyfsat utifrån förutsättningarna, men det var inte så att WOW-känslorna haglade direkt. Vi red någon övning när vi skulle rida på stora mittvolten och först rida hästen utåtställd, sedan rakställa och sedan ställa inåt. Någonstans här skulle vi också klämma in förvänd öppna, eller vad det var, jag är helt ärligt inte hundra på vad det var vi gjorde för Köttbullen, som ju är stel som en pinne i vanliga fall, blev så himla förvirrad över att ställas och böjas åt olika håll. Då körde hon sin superstrategi när saker blir henne övermäktiga: upp med huvudet och pinna iväg, och där sitter man och jobbar med samsidiga inre hjälper IN YOUR FACE. Så det blev inte sådär jättemycket av det, men det var nog en nyttig övning för hon var helt slut efteråt.
Nu är det ingen med ridning förrän i augusti. SNYFT.

20 frågor

Det cirkulerar en lista bland bloggar just nu, jag är aldrig sen att kopiera:

 

Hur lång är du?

158 cm. Rätt lagom om ni frågar mig, jag har ju aldrig varit längre så jag vet inte om något annat.

 

Skostorlek?

Någonstans mellan 38-39½ beroende på modell. Har ju både plattfot och Hallux Valgus, vilket gör att utbudet av skor är rätt begränsat. Skitsvårt att hitta skor med bred läst som inte ser ut som hej, jag är världens töntigaste människa. Och ja, nu vet jag att jag la upp det fint för att någon ska svara "det kan inga skor i världen göra något åt".

 

Vad köpte du senast?

Två rullar varningstejp till jobbet. Innan det var det en säck hönsmat, fyra påsar persiljefrön och en ny spårsele till Tage.

 

Snurrar du spaghettin eller skär du den?

Jag snurrar.

 

Vad stod det i ditt senaste meddelande du skickade?

Det blir bra, lite lagom utspritt över sommaren sådär.  

Angående några datum där jag och min instruktörskompis planerar aktiviteter i vår hundklubb. 

 

Är du morgontrött?

Nej, inte speciellt. Kvällstrött däremot. Skulle utan problem kunna gå och lägga mig klockan 18.30-ish. Fast det gör jag inte p g a har ändå lite självrespekt.

 

Är du romantisk?

Vet inte, har inte varit utsatt för så mycket romantik. Kan pipa högt över andras romantiska grejer som de gör eller har varit med om, men själv tror jag att jag skulle kunna bli lite obekväm om det helt plötsligt tornade upp sig rosor och smäktande musik och nyskrivna dikter till min ära. Eller vad man nu förknippar med romantik.

 

Har du söndagsångest?

Jag känner alltid att helgen har varit alldeles för kort, men det är rätt sällan det genererar ångest. Numera är det mest om jag vet att en helvetesvecka väntar.

 

Vad har du för väckningsalarm?

Awakening i appen Timely.

 

Har du nånsin varit kär i någon utan att tala om det?

Jadå, fast för hundra år sen.

 

Är du rädd för förhållanden?

Inte personligen för mitt eget förhållande (om man nu avser det med sin man), men jag kan bli lite rädd ibland för vad förhållanden gör med människor.

 

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

Nope. Attraktion möjligen, men inte mer än så.

 

Favoritläsk?

Sockerdricka är oslagbart till julmat, men i övrigt är det nog typ passionsfrukt.

 

Hur uppvaktar man dig?

Man är smart och rolig och visar intresse men har samtidigt fingertoppskänsla när det är läge att backa undan. Har en enormt lång startsträcka där mycket kan gå fel och jag hatar när folk är för på och inte ger mig space.

 

Absolut inte din smak på killar?

Ointelligenta killar som inte läser böcker och som tycker att "dom säger att..." är ett hållbart argument. Killar utan humor. Fåfänga killar, kan inte tänka mig något mer avtändande än en kille som håller på och fixar och trixar med frisyr och skägg och kanske till och med smink?  Kriminella bråkstakar. Sverigedemokrater.  Killar som sitter med lite halvöppen mun. Killar som inte lyssnar och som avbryter. Killar som särskriver. Fotbollshuliganer. Det blir inte många kvar till mig.

 

En bok du vill läsa?

Just nu vill jag fortsätta med både Terapeuten av Helen Flood och Ödesmark av Stina Jackson, som jag precis har börjat med och som båda verkar väldigt lovande.

 

Vilken buss åker du oftast?

Skåneexpressen linje 3 eller 4, båda passerar här förbi där jag bor.

 

Fest eller hemmakväll? 

OMG, jag väljer HEMMAKVÄLL alla dagar i veckan.

 

Favoritglass?

Kulglass-smaker jag uppskattar mest: Choklad och romrussin och jordgubb, helst alla tre smakerna nertryckta i en rejäl våffla. Ska jag köpa pinnglass så väljer jag 88:an eller Ottoglass Jordgubb (som är chokladdoppad och påminner om GB-glassen FLIRT som fanns när jag var liten). Paketglass jag ofta köper: Ben & Jerrys Caramel Sutra eller GB:s Rocky Road. Man kan leva ett liv utan glass, men vilket liv.

 

Nämn tre saker på din att-göra-i-livet-lista: 

Nämen jag har nog ingen sådär supertydlig lista faktiskt. Jag trivs ju allra bäst med att bara gå hemma och måsla, pyssla med djuren, rida, träna hundar, läsa böcker, se på tv, lösa korsord, laga och äta mat och det är ju sånt jag gör hela tiden. Har ju inga som helst önskningar om att resa någonstans, hoppa fallskärm eller bestiga berg. Är en sjukt tråkig människa men det står jag för.  Hehe.

Sannolikheter

Har varit med om två såna där "vad är oddset för det"-händelser på två dagar.

1. Igår morse kom jag att tänka på en häst som hette Ove. Inte en ny bok/film alltså, utan en av de hästar som fanns på min nuvarande ridskola när jag började rida där cirka 1992. Han var en sån där rätt så speciellt häst som man antingen avskydde eller älskade. Jag red honom nog bara någon enstaka gång och jag minns det inte som något speciellt, men back in the days fanns det åtskilliga historier om alla hyss som Ove hittat på.
Det händer rätt ofta att jag tänker på hästar som passerat revy i mitt liv, men jag kan helt ärligt säga att jag inte har ägnat Ove särskilt många tankar de senaste 25 åren. Men igår morse dök han plötsligt upp i skallen, säkert beroende på att vi häromdagen hade pratat om hur det hade sett ut i stallet förr när det var spiltor istället för boxar, och så började vi peka och rabbla: Där stod Pilo, där stod Salto, där stod Bubblan, osv. Vi kom inte ihåg alla, långt därifrån, de vi pratade om var väl mest de som man haft någon slags relation till och det kan jag ju inte säga att jag hade med Ove, och uppenbarligen ingen annan av dom som var där heller. Men hjärnan levererade Ove några dagar senare i form av en bild av ett rätt litet mörkbrunt halvblod och tanken "Ja, just det, Ove fanns ju också". Sen var det inte mer med det och det skulle mycket väl kunna gå ytterligare 25 år utan att jag skulle ägna Ove en tanke. Men igår pratade jag med en som ridit i stallet för ännu mer längesen än jag och det första hon sa var "minns du Ove, han var min favorit". Inget konstigt med det eftersom han var mångas favorit, men sannolikheten för att någon skulle säga någon dag efter att jag för första gången ägnat honom en tanke på decennier? Låg.

2. Igår när jag körde hem från stallet tänkte jag att jag skulle lägga till låten Whenever, wherever med Shakira på min jätteplaylist på Spotify. Har en sån där uppsamlingsplaylist där jag sparar all musik som någonsin har betytt någonting för mig och jag tycker ovan nämnda låt är så himla svängig, vilket alltid kommer som en överraskning för det är inte riktigt min typ av musik annars och det är oklart varför jag kom att tänka på det just där och då. Det var inte heller så att jag startade Spotify i samma sekund som tanken slog mig, utan jag memorerade det för nästa Spotifytillfälle, och sedan kom jag hem, duschade och gick och lade mig för klockan var asmycket. I morse satte jag mig i bilen klockan 04.30-ish, startar motorn och första låten som strömmar ur bilradion är, ja gissa vilken. Den spelas väl förvisso rätt ofta på radion fortfarande, men det var ju ändå...ja, jag vet inte, i början av 2000-talet? som den var listetta i x antal länder.

HÅLLER PÅ ATT BLI SYNSK? Hehe, skoja. Men lite märkligt är det ändå.

Till stallet istället, v 24 2020, pt 2

Red igen igår för nån lektion jag missade när det var annandag påsk och jag var i spårskogen och osäker på om jag skulle hinna i tid. Det skulle vara hoppning och det är ju verkligen inte optimalt, men terminen slutar ju idag så det fanns ju inte så värst många andra gånger att rida igen på. Det är ju mitt fel som inte har tagit tag i det tidigare, får skylla mig själv och straffas med hoppning. Men Karin hade lovat att det inte skulle vara högt.
Fick Köttbullen och det kändes väl...GULP. Har ju aldrig hoppat henne tidigare och sånt är ju alltid lite nervöst. Man är ju inte Peder Fredricsson liksom. Men det gick faktiskt rätt bra. Många tror att Köttbullen och Pojken är lika varandra till sättet eftersom de är så lika varandra till utseendet. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Pojken är - åtminstone numera - rätt så godmodig och gör det man ber honom, fast låååångsamt. Han är ju rätt lat, men kan man bara övertyga honom om att det är nödvändigt så är det oftast inga problem. Längre, ska väl tilläggas, för visst har vi haft kriser. Köttbullen har mer motor, är mer energisk, men har också mer humör och är mycket mer tjurskallig och svårflirtad. Men hoppningen tyckte hon om. Nu hoppade vi så lågt att det förmodligen var det enklaste alternativet, men det var ändå en bana med avstånd och svängar och grejer som vi tråcklade oss igenom. På tid, för naturligtvis hade Karin hittat på att det skulle vara tävling och naturligtvis for tävlingsdjävulen i flera stycken, inklusive undertecknad. Satsade såklart inte JÄRNET, så modig är jag inte. Men red ändå på rätt så bra för att vara jag och kom i alla fall inte sist. Hehe.

Gruppen jag red i hade samlat ihop till en avslutningspresent till Karin och en hade fått för sig att hon skulle överlämna den till häst, så hon red bort till läktaren och tog emot en presentkasse från någon som satt där. Men hennes häst blev livrädd för kassen och började snurra runt och hoppa omkring på bakbenen. "SLÄPP KASSEN", skrek Karin och det gjorde personen ifråga, tyvärr innehöll kassen två flaskor bubbel. KLIRR, sa det och sedan lukade hela ridhuset alkohol på ett sätt som inte upplevts sedan den gamla goda tiden när det serverades starkvinsglögg på Lucia.

Aja, allt gick bra och en av flaskorna höll. Sedan föreslog Karin att vi skulle rida ner hästarna till hagen och släppa dom där och det tyckte alla var ett förnämligt förslag. Ner till hagarna är det väl någon kilometer sådär och det var en underbar ljummen försommarkväll. Vad som inte var lika kul var att vi sedan var tvungna att kånka sadlar och träns tillbaka till stallet. Aldrig har väl en kilometer känts så lång och helvete vad en sadel kan vara tung och fan vad mygg det var. Ska kontakta redaktionen för Mästarnas Mästare och tipsa om en ny gren.
Idag väntar terminens sista drop in-ridning och sedan är det - SNYFT - sommarlov på ridskolan. Ska på någon boot camp i augusti, men till dit är det ju evigheter.

Och nu blire reklam

Jag är ju inte mycket för det här med skönhetsprodukter. Använder inte smink, tvättar håret med tvål, har slutat med deodorant (fick något slags mystisk fläck med torr hud i ena armhålan förra sommaren och började då smörja med någon fuktkräm istället för att använda deodorant, upptäckte då att det inte gjorde någon som helst skillnad ifråga om svettmängd och -lukt. Obs, nu är jag inte en person som svettas sådär jättemycket i vardagen (med undantag för när jag konditionstränar, men det gör jag ju inte just nu) men jag har ändå slentrianmässigt rollat armhålorna med deodorant efter varje dusch för att...tja, det hörde till? Inte nu längre, dock) och den enda produkt jag har är mitt body butter från Body Shop som jag smörjer in ansiktet med varje kväll.

Den här våren/sommaren har det ju tvättats händer så in i vassen, kan man ju säga, och händerna har ju emellanåt varit torra som fnöske. Gillar inte handkrämen vi har på jobbet för den lägger sig som en fet hinna och jag hatar känslan av att vara flottig om händerna. Bestämde mig då för att testa något nytt. CHOCKERANDE, VA? Ring kvällspressen för det här händer ju inte varje decennium.

Det finns en sida som heter Jordklok som säljer "naturliga och ekologiska produkter till bra priser". Gillar den även om jag kanske inte direkt är målgruppen för ekosmink och -hårvårdsprodukter. Där hittade jag en handkräm (från ett företag som hette Bruns Products) som kort och gott heter "nr 40" som jag tänkte att jag kunde testa, mest för att jag tyckte det var ett rätt roligt namn, man undrar vad som hände med handkräm 1-39 liksom? MEN NU ÄR JAG FAST. Alltså, den är SÅ bra! Absorberas på nolltid, kletar inte det minsta och händerna blir mjuka som (förr sa man barnarövar, men det kanske inte är så politiskt korrekt längre) silke. Dryg verkar den vara också, vilket är tur för den var såklart inte superbillig. Luktar lite starkt (är lite känslig för sånt) precis när man håller på och gnider in händerna, men det försvinner rätt fort (finns även en oparfymerad variant men jag är även lite känslig för oparfymerad "doft" som jag tycker påminner om sjukhus).
Jag är fast. Samtidigt har jag blivit sugen på att testa lite annat? För om det här var så himla bra så kanske det finns annat som också är himla bra? Så plötsligt var jag tillbaka på Jordklokssidan och klickade hem både det ena och det andra i produktväg. Peelingkrämer* och grejer. Hjälp, vad händer?

KÖÖÖÖP

* För många år sedan köpte jag en peelingkräm med aprikoskärnor (tror jag det var). ÄLSKADE känslan av hur det liksom rev i ansiktet, men sedan hittade jag aldrig den krämen igen. För ett tag sedan berättade en kollega att man "absolut inte ska använda peeling i ansiktet", då blev jag som trotsig och tänkte "VEM HAR BESTÄMT DET?" Däraf inköpet. En annan kollega stod frågande till uttrycket "peelingkräm" och när han fick förklarat för sig vad det var så sa han "jaha, ni menar grovtvål". Hahaha.

Mitt fortsatta hat mot Elgiganten

För ganska så exakt två veckor sedan surbloggade jag om Elgigantens kassa sätt att hantera ett garantiärende på. Vad har hänt sedan dess: INGENTING. Inte ett ljud har jag hört från dom. Har gått från sur, surare till surast* och igår ringde jag deras kundtjänst för tredje gången för att höra hur landet egentligen ligger. "Du kopplas nu vidare till en kunnig medarbetare", sa deras automatiska svarstjänst efter att jag gjort ett antal tonvalstelefonval, men jag vet inte om jag tycker de är så kunniga direkt. Alla jag har pratat med har varit jättetrevliga och förstående och så, men de kan ju inte göra annat än att knappa in sig i något ärendehanteringssystem och se status på pågående ärende. Som ju är okänd, eftersom den där himla serviceverkstaden jobbar i lönndom och det verkar inte som om någon har insyn i vad som pågår där. Det enda jag fick veta igår var att min dammsugare var på serviceverkstaden, men det fick jag ju veta förra gången jag ringde så det var ju inget nytt under solen.

Blev ju inte gladare av det svaret, så jag frågade vad de egentligen hade för policy när det gällde garantiärenden? 2-3 veckor, blev svaret. Ja, men jag har ju fått vänta 5 veckor och det är ju något mer än 2-3, svarade jag med Magnus-och-Brasse-och-Eva-logik. Sa också att jag tyckte att ett stort företag som Elgiganten gott kunde ha gett mig en ny dammsugare och sedan löst problemet hur sjutton de ville istället för att JAG ska behöva få en massa problem, men det går ju liksom inte att komma någonstans med de som sitter i kundtjänst för de är ju inte ansvariga för någonting och kan inte fatta några beslut om någonting. Frågade också om de kunde ge mig ett enda skäl till att någonsin handla på Elgiganten igen för jag hittar inget, och då blev jag (efter att ha fått vänta i luren i hundra år när den kunniga kundtjänstmedarbetaren skulle rådfråga en kollega) tillfrågad om jag hade blivit erbjuden en låneprodukt, för det skulle man "egentligen" bli under tiden ett serviceärende pågick. Fast eftersom ingen av alla dom jag/vi har pratat med har nämnt detta (som man ju tycker borde vara en självklarhet) så kändes det väl inte direkt som att det var en väl etablerad rutin. Enligt mig så är allting som innehåller uttrycket "egentligen" ett solklart bevis på att någonting inte görs på rätt sätt.

Skickade min man, som var och jobbade i närheten av Elgiganthelvetet, för att hämta ut lånedammsugaren på väg hem från jobbet. Det var inte en Dyson men dock en sladdlös historia som vi ska testa ikväll. Ser fram mot att kunna dammsuga på ett behagligt sätt igen under den återstående tiden tills Dyson kommer hem igen (om den nu någonsin gör det), men det är väl FAN också att allting ska vara så sjukt osmidigt? Elgiganten, ni står verkligen inte högt i kurs just nu. Alltså, jag FATTAR att saker kan ta längre tid p g a Coronapandemin, men så här hade jag velat ha det:
1. När jag lämnade in dammsugaren så hade jag velat bli informerad om att det här kommer att ta 2-3 veckor och redan där ville jag ha fått erbjudande om en lånedammsugare under tiden, INTE 5 veckor senare efter 3 telefonsamtal till kundtjänst.
2. När man upptäcker att det kommer att ta längre tid än 2-3 veckor så hade jag velat bli kontaktad och informerad om läget. Samt fått frågan om det funkar med lånedammsugaren.
3. Och om någonting hade tagit dubbelt så lång tid som policyn utlovar så hade jag gärna sett att jag hade blivit erbjuden någon form av kompensation. I höstas eller när det var, så fick jag ringa och efterlysa grejer jag beställt på Apotea där det hade hänt någonting så att beställningen hade fallit mellan stolarna och inte kommit iväg som den skulle, och då fick jag bara genom att frågan var mina grejer hade tagit vägen oombedd a. en personlig ursäkt, b. information om att ärendet skulle ges högsta prioritet och c. en rejäl bonuscheck som plåster på såren. Och sen kom grejerna dagen därpå. HÖR OCH LÄR AV DETTA, ELGIGANTEN.


* Vill dock betona att jag aldrig är otrevlig mot dom jag pratar med. Skulle aldrig drömma om att ringa och gapa och skrika och härja, men det kanske är så man ska göra för att något ska hända? Gah.

Till stallet istället, v 23 2020 pt 2 + v 24 2020 pt 1

I fredags var jag allmänt sur och sleten efter en helvetesvecka med många irritationsmoment. Kanske är det i detta mindset jag ska vara för att komma överens med Köttbullen? För i fredags gick det minsann riktigt bra, eller i alla fall bättre än förra fredagen. Den här gången var vi bara modesta åtta stycken, milsvid skillnad mot att vara fjorton. Vi red också i paddocken och inte på vidriga stora utebanan. Plus att det finns bevattning i paddocken så att det inte behöver kännas som att man är en del av Montgomerys trupper i slaget vid el-Alamein. Alla förutsättningar var helt enkelt bättre. Ja, men jag kände mig nöjd. Fick visserligen inte till galoppen, men hon gick ganska stadigt på tygeln i skritt och trav, tusen gånger bättre i vänster varv än i det besvärliga höger men vi får kämpa på.

Igår var det avslutning i vanliga gruppen och vi skulle leka lekar. Sånt hatar jag normalt sett, men det här var rätt roligt. Man skulle göra följande:
1. Skritta mellan två bommar med så få skrittsteg som möjligt.
2. Trava under lättridning mellan två bommar med så många travsteg som möjligt.
3. Trava under nedsittning mellan två bommar med så få travsteg som möjligt.
4. Galoppera mellan två bommar med så många galoppsprång som möjligt.
5. Galoppera mellan två bommar med så få galoppsprång som möjligt.
6. Galoppera en sträcka på så nära 4 sekunder som möjligt.
7. Galoppera en sträcka på så nära 6 sekunder som möjligt.
8. Hoppa över ett litet hinder och försöka få hästen att trampa på en blomma som låg intill den tänkta avsprångspunkten.

Kan ju säga att det inte direkt var en tävling för Pojken för han har ju liksom inte så stort register i sina gångarter. Trodde ändå jag var en lågoddsare i gren nummer två för är det något han kan så är det ju att trava lååååångsamt, men tyvärr bröt han av till skritt och då räknades det inte. Tyckte dock att jag kunde rida ihop honom riktigt bra i galoppen utan att han för den skull bröt av till trav så jag var ändå nöjd, fast några ökningar att tala om blev det inte. Allt är ju relativt. Men det var ändå rätt kul och man märkte på hästarna att de tyckte det var livat att göra något annat än det vanliga. Nu ska jag ta igen en lektion på torsdag, då är det hoppning (GULP) och sen är det drop in-ridning på fredag och sedan är det sommarlov. För hästarna alltså. Snyft.

En sista vinter

Har läst En sista vinter av Håkan Norebäck, det här handlar den om:

”En sista vinter” är en stark debutroman om skuld och försoning. Om en pojke som dog, och om att vända hem till något som kanske inte längre finns. Det är blyertsgrå december och Jonny är på väg till den döende hemorten för första gången på länge. Hans pappa är sjuk och mamman vill att hela familjen ska samlas och fira jul. Nu ska allt bli bra. Men när pappan plötsligt dör och familjeåkeriet måste räddas, dras Jonny in i sin brors smutsiga affärer. Minnesbilderna blir allt starkare, av den tragedi han anklagades för, av det han utsattes för som barn. Han flyr in i sitt gamla missbruk och en morgon vaknar han blodig och förvirrad. Vad kan han ha gjort sig skyldig till? Och vem är egentligen Nino, den tystlåtne pojken som försöker närma sig honom?

Ja, nä, det här var väl inte direkt så att jag hoppade jämfota av läslust. Irriterade mig så enormt mycket på alla karaktärer, exakt alla var så sjukt osympatiska och idiotiska. Orkar inte bry mig eller tycka synd om impulsstyrda människor som gör den ena grejen mer korkad än den andra och tycker att allt är samhällets fel. Den här boken får två små haschtomtar av fem möjliga. 

King of the world

Idag regnar det. Idag skulle jag egentligen ha jobbat hemifrån för idag jobbar vi egentligen bara halv dag eftersom det är röd dag imorgon och jag tycker det är lite onödigt att köra bil nästan en timme fram och tillbaka för att jobba fyra timmar. Hade också varit lite mysigt att sitta i soffan, kanske till och med tända en brasa och höra regnet smattra mot fönsterrutorna. Har dock helvetiskt mycket att göra och kände att jag hellre ville sitta vid skrivbord med ordentlig skärm än hopkurad i soffan och göra detta helvetiskt myckna. Med största sannolikhet kommer jag inte heller att jobba fyra timmar utan snarare minst åtta, precis som vilken fredag som helst alltså. Men vad är väl en bal på slottet?

Den här veckan skulle man ha varit dansk. Andre pinsedag, eller annandag pingst, som fortfarande är röd dag på andra sidan sundet, i måndags och nationaldag idag. "Och så är det fars dag också", påpekade min danska kollega Michael viktigt igår när jag gratulerade till en göttevecka. Vet ej om det firas något speciellt, eller varför det ens sammanfaller med nationaldagen, men det får väl tiden utvisa.
Det egna nationaldagsfirandet imorgon kommer det väl att vara sparsamt med. Läste dock igår att Gustav Vasa (som är en av anledningarna till att man firar nationaldagen den 6 juni eftersom han då valdes till kung och därmed upplöste Kalmarunionen) hade 11 barn. Man har ju bara hört talas om tre av dom (Erik XIV, Karl IX och Johan III), men när jag tänker på saken så är det ju ändå rätt starkt jobbat att få tre barn som är regenter. Det är väl inte många som kan spela i den ligan? Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, men ja. Idag är det fredag, då försöker vi igen.

Ett inlägg om träning och shopping, känner mig riktigt modern

När man har artros ska man träna, det är det viktigaste av allt säger min artros-PT (som jag gärna raljerar över att jag har, men är samtidigt himla tacksam för att hon illa kvickt styrde upp mitt liv med träningspass och app och grejer, älskar ju när saker går smidigt). Gärna varierad träning också. Så jag har gjort veckoscheman som förutom PT-passen och övningarna i appen innehåller ridning, pilates och cykling, någonting varje dag. När ridningen är slut nästa vecka så ska jag byta ut ett pass mot cykling och ett pass mot simning tror jag. Även om simning råkar vara cirka den tråkigaste träningsformen jag vet, men jag får väl offra mig. Älskar dock känslan efteråt, när man är sådär gött trött som åtminstone jag blir efter en timme i klorerat bassängvatten. Så jag får väl ha det som målbild.

Blir jag bättre då? NJA, säger jag. Knäet är fortfarande svullet, vilket medför att jag inte kan böja benet speciellt mycket och sitter jag stilla med benet böjt för länge så gör även det ont. Går och står jag mycket på stumt underlag (hej jobbgolvet, jag tittar på dig) så blir det värre plus att jag även får helvetiskt ont i foten. Kan inte sitta/stå på knä, kan inte ligga på mage, får ha en kudde mellan knäna om jag ska ligga på sidan. Men min artros-PT säger att det nog ska ge med sig. Jag hoppas på det, för det här är inte jättekul. Stör mig också jättemycket på att jag måste gå långsamt, det liksom stressar mig. Jag går verkligen inte speciellt fort i vanliga fall heller p g a taxben, men jag saknar att ha energi i steget och att kunna öka farten för att hinna med utan måste skrida fram som en fullvärdig medlem av ett luciatåg. Men det är väl bara att gilla läget.

Igår var jag på PT-träning och var helt SLUT i benen efteråt, som om jag hade sprungit flera mil. Och då hade jag ändå bara cyklat på motionscykel och gjort lite olika övningar i en knapp timme. Sen var jag i och för sig och besökte inte mindre än tre (3) sportaffärer eftersom jag behövde uppgradera min samling narkotikajeans. På första stället hade de inga Adidas, eller jo men bara i sånt där hårt blankt tyg som jag inte gillar jättemycket. Köpte ett par Nike istället. På andra stället hade jag den extrema turen att den enda Adidasbyxan hängde på ett reaställ (-30%!) och var i min storlek. Sånt händer ju liksom aldrig. På tredje stället, som var någon slags outlet, köpte jag två noname-joggingbyxor för det facila priset av 99 kronor styck samt ett par Peak Performance på rea. Här gäller det att tänka utanför boxen för det verkar inte vara säsong för Adidasböx just nu? Vill ha helt vanliga klassiska med ränder, alternativt med ett litet diskret tryck. Smal eller vid modell kvittar men helst med raka ben utan mudd. Och fickor såklart. Byxor utan fickor är fan i mig en styggelse inför vår Herre.

Har två såna där perfekta par hemma, men eftersom jag går i träningsbyxor minst 360 dagar per år så förslår det ju inte riktigt. Försöker vara noga och byta om när jag ska greja i trädgården eller med hönsen eller träna med hundarna, men är rätt slarvig med det så de blir ju skitiga. Har ju en väldigt casual jobbklädselstil, men gränsen går väl vid lerfläckar på knäna.
Har även två par där det står ADIDAS med enorma bokstäver över hela låret, de är väldigt sköna men jag stör mig lite på detta jättetryck, plus att de är med mudd och det gillar jag inte riktigt. De är även tillverkade av något tjockare tyg vilket gör dom supervarma och det är skönt på vintern men inte nu. Därav denna uppgradering av garderoben. Därav tror jag också min enorma trötthet i benen kom, det finns nog inget som jag tycker är med ansträngande än att "gå i affärer".

Åkte hemåt med mina inköp och stumma ben, hämtade även ett par böcker på bibblan på vägen. Och sedan var det verkligen jetejobigt att rasta hundar och plocka mördarsniglar och kirskål och fylla på foder och vatten till höns och vaktlar samt tömma diskmaskinen, städa badrummet och byta lakan i sängen. När jag gjort detta var klockan 17.00 och jag var slut som artist. KUL LIV. Försökte tänka att jag ändå varit uppe sedan 04.00 och då är det väl lite som att klockan är typ 20.00 för en med normala arbetstider och då är det väl ändå rätt legitimt att vara trött? Gick och la mig i sängen och kollade på Hem till byn på telefonen p g a stressad över vissa jobbgrejer som jag inte kan påverka. Bengt Bratt är som Valium för mig, och då menar jag inte sövande utan mer lugnande. Finns kanske någon mer modern medicin nuförtiden, INTE FAN VET JAG.

Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död

Har läst Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död av Lina Schollin Ask. Handlingen:

Ingrid dör i sömnen när hon bara är ett och ett halvt år gammal. När Lina Schollin Ask och hennes man tittar till sin dotter andas hon inte, men hon är fortfarande varm. Som barnläkare har Lina övat inför situationer som den här - nu gäller det hennes eget barn. "Förlåt. Vi försökte, Ingrid, men vi kom för sent. Förlåt."

De får aldrig någon riktig förklaring till varför Ingrid dog och tillvaron rämnar. Samtidigt är Lina höggravid och ska föda om bara några veckor. Hur sörjer man ett förlorat barn samtidigt som man förbereder sig på en förlossning?

Om den becksvarta sorgen och strimmorna av ljus som födelsen av deras andra flicka för med sig, handlar den här berättelsen, skriven under tiden som följer efter Ingrids död.

Den handlar om avgrunden när varje förälders värsta mardröm faktiskt blir sann - men också om hur man tillåter sig själv att fortsätta leva.

Ja, nä, alltså jag vet inte vad jag ska tycka. Jag förstår mycket väl att den här boken behövde skrivas, men jag vet inte, det kändes inte som att det här var för mig att läsa. Så ofattbart sorgligt och liksom för privat. Alltså, jag hade ju inte förväntat mig en behaglig berättelse men det här känns lite som att tjuvläsa någons anteckningar. Ger den inget betyg pga saknar relevant skala att jämföra med. 

Semesterlängtet

Kollade i min kalender och tydligen ska jag börja min semester redan den 10 juli. Det är ju...snart? Typ om bara några veckor?

G-Ö-T-T. Tydligen har jag tagit till mig mina egna klagomål om hur tradigt det är att alltid ha sen semester. Det var ju inte ett år för tidigt om man säger så. Också gött att jag har valt att börja semestern på en fredag och börja jobba igen på en tisdag så man både börjar och slutar med korta veckor, en grej jag tänkt göra åtskilliga år p g a uppskattar enkel vardagslyx, men sen är den tanken tydligen som bortblåst när man sitter där med semesterschemat och ska kryssa i veckor och uppenbarligen bara klarar av att tänka i sjok om måndag till fredag.

Också lite skrämmande att jag har tänkt och genomfört alla (ok, två då) dessa smarta förändringar och sedan TOTALT glömt bort det. Men det är väl bättre att det är på det hållet än tvärtom, tänker jag.

Det är tydligen sommar nu?

Alltså, denna vår har väl ändå varit konstig? Som om den inte har hänt överhuvudtaget tycker jag. Och då har jag ändå jobbat avsevärt mindre än vad jag normalt sett brukar göra. Sedan jag blev av med Narcissus så har mitt liv som chef varit förhållandevis enkelt, eller åtminstone har inte personalbiten varit speciellt betungande eftersom mitt team numera består av helt normala och trevliga människor. Sedan att det har varit lite bökigt med extra mycket sjukfrånvaro och annat som kan relateras till Corona den här våren, det får man ju tugga i sig. Men våren bara försvann, och trots att jag nog aldrig har varit hemma så mycket som den här våren så känns det ändå inte som att jag har varit det. Det har inte blivit mer gjort i trädgården, jag har inte läst fler böcker, inte gått fler promenader (fast det får jag väl skylla på artrosen, det har inte varit och är inte kul att promenera när man först får ett knivhugg i knäet och sedan legobit under foten för varje steg man tar) och inte FAN har jag legat och glott på tv i den omfattning som jag har önskat (har t ex fortfarande inte sett finalen av Robinson och nu skiter jag nog lite i den om jag ska vara helt ärlig). Och ändå så är det juni nu? JUNI? I helgen satt jag och min dotter och dividerade om hur långt det var kvar på terminen (på ridskolan) och i min värld var det väl minst en månad? och då är det avslutning nästa vecka. Fick feeling för ett tag sedan och anmälde mig till en "sommarkurs" i viltspår och känslan för den var att den väl också börjar om någon månad eller så, men det är tydligen kursstart nu på söndag. Tur man får mail om sånt, hehe. Annars hade jag väl dykt upp i spårskogen lagom till semestern och förvirrat undrat var alla höll hus.

Semester, ja. Den ska jag inte ha förrän i slutet av juli så det känns ju som en evighet dit. Men eftersom tiden är ur led så kanske det också bara är någon vecka kvar? Min man har blivit uppsagd från sitt jobb p g a Corona och blir arbetslös om några veckor om det inte inträffar ett mirakel och dom antingen får mer att göra, eller att folk plötsligt börjar anställa folk fastän det är semestertider. Men det har jag ju svårt att se.

Så nu är det väl sommar, antar jag. Juni, juli och augusti är sommarmånaderna, det är ju sen gammalt. Men jag var tydligen inte mentalt med på att juni hade börjat. Trots att juni började med riktigt jobbig högsommarvärme och igår även ett rejält åskoväder. Så nu är det svalare igen. Men snart har halva (!)2020 (!) gått och jag är inte med. Känns det som. Vad ska man göra? Fånga dagen?

Villanelle, alive and kicking

Villanelle, den otursdrabbade vakteltuppen som i söndags klämde in sig själv på ett minimalt utrymme och satt fast där i x antal timmar, verkade (peppar, peppar) inte ha tagit någon större skada av sitt äventyr. Han var ju blodig om fötterna och jag var lite i valet och kvalet om jag skulle tvätta skrapsåren som uppkommit i kampen mot gallret, eller om jag skulle låta det vara och hoppas att naturen själv löste det. Valde till slut att inte tvätta, p g a att det såg inte smutsigt ut och såren skulle ändå bli utsatta för smuts med en gång eftersom jag inte kan se att det går att sätta plåster på små vakteltår.
Och han betedde sig som vanligt igår. Struttade omkring, spanade på tjejer, gol. Han blev inte ens halt. Han måste vara född med tur.

Till stallet istället, v 23 2020, pt 1

Igår var det högsommarvärme, 26 grader stod biltermometern på när jag susade iväg till stallet. Det är väl E-N-D-A gången man är glad att ens ridlektion inte börjar förrän 19.30 för då hade det faktiskt hunnit bli någorlunda drägligt att vistas utomhus. Pojken var svettig redan innan vi började, och då hade han bara gått en lektion funkisridning tidigare på kvällen. Funkisridning = mest skritt, kanske lite trav, så det säger väl en del om temperaturen. Han var ändå ovanligt pigg. Det blev lite drama när vi skulle skritta ut en runda för hästen i täten blev jätterädd för en vattenspridare och vägrade gå förbi och började snurra och backa och ställa till oreda i ledet. Vi red på en smal väg mellan hagarna där det är staket på båda sidor så det finns liksom inte utrymme för sånt så vi fick vända och sedan gick det bra. Men Pojken blev tydligen lite uppskojad för på väg tillbaka till stallet så taktade han flera gånger. Det finns liksom inte riktigt i hans världsbild annars, så det är ju väldigt märkligt att såna känslor skulle dyka upp under årets dittills varmaste dag, men så kan det tydligen vara.

Vi red dressyr på samma tema som förra veckan, öppna-volt-öppna. Karin sa att jag kunde rida öppna-volt-sluta men det var så längesen jag red någon som ens var i närheten av en sluta så jag rörde ihop det alldeles och kunde inte för mitt liv reda ut om hästen skulle ha framdelen på spåret och bakdelen innanför eller om det var tvärtom eller om det var på något annat sätt. Skyller på värmen. Men öppna-volt-öppna gick riktigt bra för att vara Pojken och han blev så himla fin i formen och det var gött att för en gångs skull ha lite gratis framåtbjudning. Den varade inte för alltid kan jag väl säga, på slutet var han rejält trött men så fin han var! Typiskt att terminen snart är slut och att han ska gå på bete och bli tjock och lat. Har i och för sig diskuterat att byta till Köttbullen nästa termin, mest för att jag känner att en gång i veckan med henne inte riktigt är tillräckligt för att upprätthålla det arbete som vi har påbörjat. Funkar ju om Karin eller någon annan rider till henne också mellan varven, men att jag ska sitta och jobba med hennes form en timme i veckan och sen går hon och ger sig själv semester på barnlektionerna resten av tiden, det blir lite för mycket börja om från början varje gång känner jag. Eftersom hon är så envis och tjurskallig som hon är. Pojken är ju mer bara att övertyga om att han inte får lata sig ur problemen så är han ju någorlunda med på noterna. Aja, vi får väl se vad som händer. Nästa vecka är det sista veckan på terminen, snyft.

Nyårsfesten

Har läst Nyårsfesten av Lucy Foley, den handlar om det här:

Alla är inbjudna. Alla är misstänkta. Det är slutet av december och det nya året ska snart ringas in. I en lyxig jaktstuga i de skotska högländerna samlas nio vänner som känt varandra sedan universitetstiden. De ska dricka champagne, äta god mat och njuta av varandras sällskap. Det ska bli det bästa nyåret någonsin. Men just som ett snöoväder rasar in över Skottland hittas en i sällskapet mördad. Och samtidigt ryktas det att en seriemördare går lös i vildmarken. Har han slagit till igen? Eller finns den skyldiga inom stugans trygga väggar? 

Om den här boken stod det också: Nyårsfesten av Lucy Foley är en ruggigt atmosfärisk deckare som toppat listorna i England. En modern pusseldeckare för alla som älskar julböcker men gärna också vill ha ett rejält mysterium att bita i. Lucy Foley visar att det traditionella mordmysteriet fortfarande kan funka briljant.

Jag gillade den här boken. Det var ett klassiskt upplägg som börjar med att man hittar ett lik och så hoppar man tillbaks en tid i händelseförloppet och bygger upp intrigen genom att hoppa mellan dåtid och nutid. Tempot var högt och mördaren - eller för den delen offret - avslöjades inte förrän precis i slutet. Det var lite väl många karaktärer att hålla reda på och jag störde mig lite på hur osympatiska en del var - vem vill frivilligt umgås med ett as liksom? Det var också lite irriterande att alla karaktärers berättelser var i jagform, medan när det var Dougs berättelse var det "han". Men i övrigt välskrivet. Den här boken får fyra säckpipor av fem möjliga.

Villanelle, vakteltuppen med (förhoppningsvis) minst 9 liv.

Trogna läsare är väl förtrogna med den otursförföljda vakteltuppen Villanelle. Han är ju fortfarande singel eftersom alla hans tilltänkta fruar var tuppar och alla nu existerande hönor antingen är hans mamma eller hans döttrar. Håll ut! Köpte ju nya ägg på darknet Blocket och för någon vecka sedan kläcktes 9 ljuvliga små humlor. På bilden nedanför är de typ 5 dagar gamla och verkligen inte lätta att fånga på bild för de pilar hit och dit med blixtens hastighet.

Man dör ju sötdöden?

Förhoppningsvis är det väl åtminstone NÅGON av dom 9 som är höna? Stackars Villanelle vankar fram och tillbaks i sin voljär och vill ha sällskap. Voljären ligger nät-i-nät med Batman & gängets voljär, så han får se men inte röra.

Igår var Villanelle spårlöst försvunnen! Jag hörde honom gala på morgonen, men på eftermiddagen fanns han helt enkelt inte och när jag tänkte efter hade jag inte hört honom på ett bra tag. Voljären är kanske 3 kvadratmeter stor, och den innehåller några gömmor i form av grenar och tunnlar samt ett litet hus, men Villanelle fanns verkligen ingenstans och han brukar för övrigt inte gömma sig heller, utan tillbringar större delen av sin tid med att spatsera framför och ha koll på vad de andra sysslar med. Det var faktiskt lite obehagligt, för jag har ju grävt ner nät under hela voljären så ingenting ska ju kunna komma in där. Och jag är alltid jättenoga med att kolla så att ingen är i närheten av dörren innan jag öppnar den, för de är ju rätt så kvicka och japanska jumbovaktlar är ej önskvärda i svensk fauna. Så var sjutton FANNS han?

Jag hittade honom till slut. Då hade han lyckats klämma sig in mellan sitt hus och väggen (en glipa på typ 2-3 centimeter) och fastnat med en fot i nätet, gissningsvis när han försökte vända sig. Så där satt han och kom varken fram eller tillbaka. Var helt övertygad om att han var död, men när jag flyttade ut huset för att kunna få tag på liket så flaxade han till med vingarna och spatserade iväg. Med en blodig fot men i övrigt verkade han inte ha tagit någon större skada. Han gick raka vägen till vattenskålen och bälgade i sig åtskilliga vaktelmunnar, så han hade nog suttit där några timmar.  Hoppas att foten läker och inte blir infekterad så att han kan få sina fruar. De beräknas bli könsmogna om cirka en månad, så HÅLL UT VILLANELLE.

Fick för övrigt slakta tre tuppkycklingar i helgen. Smålandshönan Astrids fosterbröder började nämligen redan göra seriösa försök till att börja gala. Det tycker jag är tidigt, de är ju ändå bara lite drygt 2 månader. Både Lars och Gunde Svan var betydligt äldre innan de började ge hals. Jag tyckte nog man kunde vänta tills kuckelikuet var ett faktum, men min man blir så stressad av tanken på att grannarna ska klaga över galande tuppar så det var bara att sätta igång. Även Gullfiber fick hamna i frysen. Han har vuxit i raketfart och var vid 4 veckors ålder lika stor som Astrid och hennes fosterbröder som var 8 veckor, om inte större?  Jag hade gärna låtit Gullfiber växa och se vad det kunde bli av honom, men han var så elak mot Astrid när vi släppte ihop dom. De fyra andra kycklingarna (som hädanefter går under namnet De Fyras Gäng, som nu har utkristalliserat sig till att vara två Plymouth Rock, tyvärr tuppar båda, och två Silverudds Blå, i nuläget oklart vilket kön de har. Jag fick ju ett Silverudds Blå-ägg som bonus för att säljaren inte lyckats skrapa ihop det antal Plymouth Rock-ägg som jag ville köpa, sen visade det ju sig att hon (eller snarare hennes barn) blandat ihop äggen och nu med facit i hand så visade det sig att det var två Plymouth Rock, två Silverudds Blå och så Gullfiber då. Lite tråkigt, men det är väl bara att hoppas att åtminstone NÅGON av Silverudds Blå är en höna, slut på världens längsta parentes) och Astrid gick jättebra tillsammans, men så fort Gullfiber kom i närheten av Astrid så flög han på henne och fan vet om han inte försökte sätta på henne också? Han betedde sig verkligen tuppigt trots sin ringa ålder, och det var någonting som Astrid inte uppskattade och det blev bara värre och värre och Astrid blev mer och mer stressad. Och eftersom jag är mer rädd om my one and only Smålandshöna så fick Gullfiber också hamna på huggkubben. Och såklart var det också en tupp, kunde jag konstatera när jag tog ur honom, så det var ju ändå bara en tidsfråga. Hoppas att Plymouth Rock-killarna inte är lika brådmogna för det blev verkligen inte mycket kött av de här tre.

Nu har alltså De Fyras Gäng fått flytta ut till Astrid i hönsgårdsburen och så får de väl gå där och växa till sig tills det är dags att sätta ihop dom med Mette-Marit & Co.

Till stallet istället, v 22 2020, pt 2

Var ju enormt pepp på fredagens drop in-ridning, men det ska man väl aldrig vara. För det första var vi 14 stycken. F-J-O-R-T-O-N. Det står nog någonstans att max är 10 och först till kvarn, förra fredagen var vi 11 men det gick ändå rätt bra eftersom vi red någon slags evighetsövning där man inte direkt var i vägen för någon och de innehöll heller inte halter eller övergångar, för då är det ju som bäddat för att det ska bli trafikstockningar.
I fredags stod det 11 hästar på tavlan över hästar som fanns tillgängliga för drop in, och när jag kom så fanns bara Köttbullen kvar. Perfekt. Nä, men sen dök det väl upp tre till och då skulle Karin gissningsvis vara lite hygglig mot dom, så det trollades fram ytterligare tre hästar och så bestämdes det att vi skulle vara på stora utebanan. Jag H-A-T-A-R att rida på stora utebanan. Det blir alltid kaos och fastän stora utebanan kanske är tre gånger så stor som en normalstor ridbana så är man ändå alltid i vägen för varandra. Köttbullen hatade nog både stora utebanan och livet i största allmänhet, samt mig i synnerhet, för det gick inte alls särskilt bra för oss. Hon spjärnade emot och ville inte gå fram och det är liksom svårt att ha en plan för vart man ska ta vägen när 13 andra flöjtar omkring på ungefär samma ställe. Obs, jag flöjtade också omkring och var säkert i vägen för en och annan. Ja, det var som det var och bra gick det inte. Okej, jag fattar, fyra extra personer blir 1000 spänn på en timme och inget ont om Karin, hon gjorde nog var hon kunde för att hjälpa alla, men så värst många minuter per person blir det ju inte när man är en hel djävla skolklass. Var på sjukt dåligt humör resten av kvällen sedan p g a det. KUL TJEJ.

Nu är dessutom terminen snart slut! Bara två veckor kvar, sedan blir det ingen ridning förrän i augusti. Gud vet i vilket skick Köttbullen kommer att vara då. Hehe.