En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör

Häromdagen hörde jag en intervju med en lokal skolbusschaufför som hade blivit nominerad till den pampiga utmärkelsen ÅRETS BUSSCHAUFFÖR. Anledningen till detta var bland annat att han alltid väntade om någon var lite sen, om någon inte dök upp så ringde han föräldrarna för att kolla så allt var som det skulle, och sen hade han underhållning i form av sång, musik och tecknad film i bussen. Så himla mysigt, hoppas han vinner.

Han som körde min skolbuss var ett AS som hette Curt. Var det någon som förtjänade en utmärkelse som Årets Sämsta Busschaufför så var det han. Han var nästan jämt sur och irriterad och röt åt alla att vara tysta och sitta stilla så fort det blev lite liv och rörelse i den gröna VW-bussen med vilken han fräste runt i dödsföraktande hastigheter på små slingriga grusvägar till och från skolan. Och då kan jag tillägga att de flesta oftast satt som små tända ljus, för om någon stökade för mycket i skolbussen så tvärnitade Curt, slet upp dörren och skrek UUUT! Och det var inga tomma hot oavsett hur många kilometer vederbörande än fick traska för att komma hem. Så något bråkande och knuffande och stojande i bussen var det nästan aldrig. Ändå var Curt nästan alltid på mer eller mindre dåligt humör. Fast det var nästan värre när han var lite uppåt. Då brukade han ta tag i låret på valfri tjej inom räckhåll och låtsas att han tog fel på växelspaken och oj vad bussen plötsligt blev svårväxlad, det var kanske dags att smörja växellådan lite, HÖ HÖ HÖ. Och så hade han musikkassetter med nakna Lektyrbrudar på omslaget liggandes helt öppet ovanpå instrumentpanelen. Man undrar ju lite om det verkligen inte var någon vuxen som såg det och reagerade, men det var ju andra tider då.

En annan tråkig grej var, att om någon kompis skulle följa med en hem efter skolan så var man tvungen att fråga Curt om det gick bra. Det där med att bo på landet är ju något av en logistisk och social mardröm. Om till exempel min kompis Gunilla och jag kom på att vi ville leka efter skolan så var vi först tvungna att ringa våra föräldrar och fråga om lov, för det här var på 70-talet när det inte på något vis var självklart att föräldrar i första hand såg sig själva som sina barns privatchaufförer. Det kunde mycket väl hända att någon förälder satte sig på tvären och inte kunde hämta för att de skulle på något himla sammanträde på kvällen, eller helt enkelt INTE HADE LUST (och det skämdes de inte för). Men ibland så kunde de väl offra sig och lova att komma och hämta eller skjutsa hem. Då väntade nästa prövning: att fråga Curt. Gunilla bodde nämligen i byn och var inte berättigad till skolskjuts, så mycket av ens sociala liv stod och föll med Curts välvilja. Som det ju var lite si och så med. Man var tvungen att vänta in rätt tillfälle för att nästla sig fram och liksom luta sig in över förarsätet och haspla ur sig sitt nervösa Fårgunillaåkamed?  Ibland fick man ett ja, men han kunde precis lika gärna säga nej. Baraföratt liksom, helt utan anledning. Hade väl förstått honom om bussen varit knökfull, men det var den ju aldrig, det var alltid exakt samma mängd barn som åkte med, minus någon sjuk då ibland. Men fullt var det aldrig, så det hade väl inte spelat någon större roll kan man ju tycka.
Ibland ville vi sova över hos varandra, Gunilla och jag, det var om inte annat ett alternativ när ingen kunde skjutsa en hem på kvällen, och när. det var hos mig så väntade DUBBEL PRÖVNING. För då kunde man först få ett ja på sitt Fårgunillaåkamed?, men precis lika  gärna ett nej på följdfrågan    Fårhonåkamedimorgonbittiockså? Not so fun om ni frågar mig, och sen satt man där i den halvtomma bussen med ett oförlöst lekbehov och en besviken klump i halsen. Djävla Curt. Kan fortfarande minnas hur extremt AVUNDSJUK jag var på alla som bodde "i byn", som bara kunde gå eller cykla hem till sina kompisar efter skolan, till synes hur som helst och när som helst, och som slapp blanda in Gud och halva världen för att kunna ha ett umgänge. Inte konstigt att man är som man är. Bitter och inåtvänd och asocial. Det är äckliga Curts fel. Han skulle aldrig bli nominerad till Årets Busschaufför, den saken är säker. Han är dessutom död sedan ett antal år tillbaka, och jag är övertygad om att han rattar sin VW-buss i helvetet och att inte en jävel får åka med.

Bloggutmaning 10: BARN

Nu är Annika igång och utmanar igen! Den här gången ska jag skriva om varför det är bra att ha barn, eller varför man inte ska ha det. Det var ju inte så lite klurigt. Har nämligen inte funderat så värst mycket kring detta fenomen, det har liksom bara blivit så ändå. Det låter lite konstigt, för i allting annars är jag ju en kontrollmänniska av stora mått och gillar ordning och reda och planering och framförhållning och såna grejer. Men barnen kom lite hur som haver utan någon speciell plan eller tanke bakom, ungefär lite som jag tror att det faktiskt har varit i alla tider fram till detta nådens andra årtusende efter Kristi födelse. Nuförtiden känns ju allting som rör föräldraskap så djävla uppstyrt att det känns löjligt. Man blir ju nästan mörkrädd när man läser att folk avråder andra från att skaffa barn för att de inte har fast jobb, till exempel, eller när folk tror att BVC-kontrollerna på riktigt är en slags  tävling där 6-månadersbebisar ska "prestera" och bli "godkända". Fy farao vilken djävla press. Helst ska man både ha utbildat sig, rest jorden runt, jobbat och gjort megakarriär samt ha köpt hus och ha en sparad årslön på banken innan det ens är tal om att ligga. Och sen verkar det vara superviktigt att välja rätt förskola och rätt skola och rätt fritidsintressen och bo i de rätta kvarteren så att barnen har alla sina vänner inom bekvämt avstånd. Och de ska ha tusen fritidsintressen och föräldrarna ska också ha tusen (andra) fritidsintressen och träna fem dagar i veckan och samtidigt hålla bloggen och Twitter och Facebook och Instagram ständigt uppdaterade OCH ta del av alla andras statusrader och stajlade bilder av deras Perfekta Liv. Undra på att folk nästan får slå knut på sig själva för att få ihop det såkallade LIVSPUSSLET, ett ord som inte fanns när mina barn var små, men det var ju på den tiden då "barnprogram" var synonymt med Björnes Magasin  18.15-18.45 och man förfasades över att det fanns folk som "använde videon som barnvakt". PUH. Skulle nog aldrig palla att skaffa barn idag. Är helt skeptisk till det där pusslet och skulle väl bli anmäld till soc för att jag inte försåg mina barn med en uppsjö av paddor och poddar och dvd-spelare så fort det blev en död punkt i tillvaron, eller krävde att de fick välja mellan gymnastik och ridning för att jag inte pallade att flänga som ett torrt skinn överallt.

Men i alla fall, för att summera själva UTMANINGEN då:

Varför man INTE ska ha barn:
Det är jobbigt. Det är faktiskt SKITJOBBIGT. Inget för den bekväme direkt. Man blir liksom en kombination av passupp, fångvaktare, taxichaufför och bank under ett snudd på oöverskådligt antal år framöver. Man blir bunden till händer och fötter. Allting man ska göra, om det så bara är att gå och köpa en liter mjölk, blir ett helt företag. Aldrig får man sova, varken när de är små (då de skriker på nätterna) eller när de blir äldre (då man ligger sömnlös och undrar var de är och när/om de tänker komma hem). Rätt så otacksamt är det ibland också, speciellt under trotsåldern. Trotsåldern börjar i tvåårsåldern och pågår sedan i princip ända tills de flyttar hemifrån. När ens barn är i trotsåldern blir "jävla cp-idiot" kanske är det snällaste man får höra på flera månader. Ändå kan man inte be dom dra dit pepparn växer hur mycket man än vill det just för stunden.

Varför man SKA ha barn:
För att de kan bli de mest fantastiska människorna i hela världen. Tycker faktiskt jättesynd om alla andra som bara har fått helt vanliga barn, till skillnad från mig som fick DE ABSOLUT BÄSTA EXEMPLAREN.

Bloggutmaning 9: Ungdomssynder

Annika tycker jag ska blogga om ungdomssynder, så då gör jag väl det. Fast jag vet egentligen inte riktigt vad som ingår i begreppet "ungdomssynd". Googlade för att få lite inspiration och då kom det upp någon artikel om att ungdomssynd kan vara som att centerledaren Annie Lööf var för månggifte när hon var med i Centerns Ungdomsförbund en gång i tiden. Det kan jag ju i alla fall säga, att jag har ju varken propagerat för månggifte eller varit centerpartist varken i min ungdom eller senare. 1-0 till mig. HA!

Men det är klart att jag har en hel del andra dumheter på mitt samvete (och där kanske Annie Lööf framstår som ett dygdemönster, vad vet jag?). Fast inte så himla många ändå tycker jag nog i skuggan av trettiotalet år av förlåtande glömska. 1987 eller när det var som Paolo Roberto var Kungen av Kungsan och det visades från kravallerna i Stockholm på tv, så minns jag att jag satt och skakade på huvudet och tyckte att de där bortskämda latmaskarna till värstingar som ändå hade tillgång till mer aktiviteter och fritidsgårdar och grejer än vad jag och mina jämnåriga någonsin haft kunde väl se till att hitta på någonting vettigt själva istället för att springa runt och slå sönder skyltfönster, slå ner folk och i största allmänhet bete sig som svin bara för att de "inte hade någonting att göra". Ta lite ansvar liksom. Jag är uppvuxen på landet, där fanns verkligen INGENTING att göra när man vuxit ifrån kyrkans barntimmar.  Inte fan höll vi på sådär, minns jag att jag tänkte. Då var jag 19 år. Kunde väl mycket väl ha kvalat in som 99-åring också för den delen där jag satt och muttrade och förfasade mig över Dagens Ungdom.

Mina tonår var rätt korta, men desto mer intensiva. Fick ju barn när jag var rätt ung och då fanns det inte längre utrymme för att vara ute och härja och hitta på dumheter. Jag kom nog igång rätt sent med sånt också, för jag var hästtjej och tyckte att det inte fanns något roligare än att vara i stallet och rykta och mocka. Fattade ingenting när mina jämnåriga började prata om killar, kläder och smink och tyckte de var jättelöjliga när de stod och suktade efter Johnny i 8B medan jag var fullt upptagen med att fantisera om att jag skulle vinna Lätt D:n med hästen Ali på årets klubbhoppning (han vägrade på fjärde hindret så det gjorde vi inte). Det omvända gällde förstås också. Johnny i 8B och resten av det tuffa gänget tyckte det var heltöntigt med "havremopeder" och att alla som höll på med hästar var idioter, eller inte ens det. Man var liksom så ointressant i deras tillvaro att man inte ens var värd att få ett epitet.

Ja, men sen kom jag väl ikapp på något vis. Minns inte riktigt hur det gick till, men plötsligt var jag också där, i kretsen kring Johnny i 8B. Jag är mycket för att gå ALL IN när det gäller, så nu blev det till att ligga i som en räv för att hinna göra allt som alla andra redan gjort: röka, dricka sig full på billigt rödvin, åka trimmad moppe och hångla med Johnny i 8B:s fulaste kompis (alla andra var redan upptagna) så att man inte framstod som en TÖNT nu när man var bland de tuffa i rökrutan, utan man (jag) ville ju vara en världsvan typ som redan gjort och sett och varit med om ALLT. Allt det där tog jag tag i med kraft, för när jag gör någonting så gör jag det ordentligt så att säga. Då hann man ju inte heller med såna trivialiteter som att gå i skolan, så det gjorde jag inte heller i någon nämnvärd omfattning. Minns en gång att min klassföreståndare jagade mig och en till med sin pyttelilla vinröda Renault (han själv var jättelång och vi tyckte det såg extremt töntigt ut när han vecklade ihop sig och liksom förpuppades med bilen) och vi försökte genskjuta honom mellan de två enda busshållplatser som fanns inom rimligt avstånd. Det är väl det närmaste "biljakt" jag har varit i hela mitt liv. Antar att vi fantiserade om att kasta oss på en buss i sista sekunden och se honom stå där med lång näsa medan vi försvann med bussen i fjärran in till stan där äventyret väntade (trodde man i alla fall). TYVÄRR gick det väl bara cirka en buss varannan timme från vår lilla byhåla och det där med att genskjuta och gömma sig var uppenbarligen inte heller så framgångsrikt, för det slutade med en snöplig återfärd till rektorsexpeditionen för skäll och uppläxning. Tror inte det hade någon bestående effekt dock. Detta fick jag sedan bittert ångra eftersom jag senare i livet fick läsa in både delar av högstadiet samt gymnasiet på Komvux och därför FORTFARANDE betalar av på den saftiga CSN-skuld som detta tillsammans med mina senare högskolestudier genererade. Så kan det gå.

Liftat har man ju också gjort, om man med "ungdomssynder" menar "saker man inte vill att ens barn ska göra". Liftar är det väl ingen som gör längre, eller? Det är väl ingen som stannar heller för den delen. Eller jag såg faktiskt en liftare i somras, men trots att jag avgett alla liftares heliga löfte ("När JAG får körkort och bil så ska jag minsann ta upp ALLA som liftar") fler gånger än jag kan minnas så trampade jag bara gasen i botten och körde förbi utan att låtsas se. Eftersom "ingen" liftar nuförtiden så föreställde jag mig att det var en organiserad liga bestående av allehanda tjuvar, rånmördare och våldtäktsmän som nästan garanterat skulle sprida ond bråd död fortare än man hinner säga "och vart ska du då?" Och om inte annat så har man ju sett filmen "Liftaren" lite för många gånger för att man bara helt spontant ska bromsa in och slänga upp framdörren och bjuda in en vilt främmande person. Men på 80-talet resonerade folk inte så (i alla fall inte lika stor omfattning) och inte man själv heller (inte i någon omfattning). Man var odödlig (minns att jag tyckte mina föräldrar var heltröga när de skrek KOMMER ALDRIG PÅ FRÅGA när jag informerade dom om att jag och "en kompis" (typ: en kille jag hade träffat på en konsert och känt i kanske två veckor och som mina föräldrar inte hade en aning om vem det var och knappt jag heller för den delen) tänkte lifta till Roskildefestivalen cirka 1983) och tänkte aldrig på att någonting skulle kunna hända. Inte ens när jag och en till hade stått med tummen i vädret på E4:an större delen av natten och äntligen fick lift framåt morgonkvisten av två medelålders (eller här är jag osäker, för när man var tonåring tyckte man ju att killar över 30 i princip var "gubbar") män och vi somnade som två utblåsta ljus båda två och vaknade först bilen svängde in på en liten skogsväg som verkligen inte hade nämnts i utredningen om vem som skulle vart. Men när bilen stannade så öppnade vi bara dörrarna och stack. Man skulle ju kunna tro att detta skulle ha varit ett varnande och avskräckande exempel, men vi tyckte mest det var jobbigt att vara tvungna att GÅ genom skogen och tillbaks till E4:an så att vi kunde lifta vidare. SMART.


Ja, men det är väl mest såna grejer jag har ägnat mig åt så här vid en hastig sammanfattning. Rätt så oskyldigt om man jämför med till exempel Paolo Roberto. Nu har ju i och för sig Paolo Roberto blivit väldigt framgångsrik både trots och tack vare sin ungdomssynder, medan jag är något mindre omtalad för mina. Men det är smällar man får ta. Jag fick ju barn innan jag hade fyllt 18 och sen var det liksom inte läge att lifta till Roskildefestivalen längre, utan då fick man mer ägna sin tid åt att skaffa lägenhet och dagisplats och börja på Komvux. Ordna upp sitt liv helt enkelt. Minns i början av graviditeten att jag tänkte att jag skulle minsann inte bli en sån där mossig förälder med REGLER, men det blev jag visst i alla fall. Även om man sen fick revidera många av dessa regler ("mitt barn ska minsann inte få leka med några himla könsstereotypa Barbiedockor" - HA HA HA), men så är det väl för dom flesta kan jag tänka mig. Men det är ju en helt annan historia.

Värt att veta om Sankte Per

Randigkatt funderade i en kommentar kring sista veckan i livet vem den biffige dörrvakten "Sankte Per" egentligen var, och jag vore ju inte jag om jag inte satt inne med svaret på den frågan: Det är ingen mindre än aposteln Petrus, fast i svensk tappning, som är i farten däruppe. Från början var han en vanlig kille som hette Simon, som mest ägnade sina dagar åt att fiska tillsammans med sin bror. En gång hade de varit ute en hel natt utan att få så mycket som en mört i näten och var av naturliga skäl både trötta och sura. Då råkade Jesus ha vägarna förbi och han bad bröderna att ro ut och slänga i näten igen. Sagt blev gjort. Sen predikade han (Jesus) en stund från båten och efter det var det dags att dra upp näten, som (förstås) var helt sprängfyllda med fisk. Simon blev dödsimpad och bad om att få bli Jesu' lärjunge på stubben, och det fick han ju förstås för Jesus var ju inte den som var den. Fast det där med fast anställning var det inte tal om med en gång, utan till en början med fick han fortsätta att jobba halvtid med fiskeriet. Men efter en tids provanställning upptäckte Jesus att Simon minsann var en kille med potential, så han fick både fast jobb och möjlighet att avancera till apostel, en av de tolv. I samband med detta fick han också byta namn till Petrus, som betyder "sten" eller "klippa", för...tja, Jesus tyckte väl att det var lite coolare helt enkelt. Eller så var det någon form av löneförmån. Han (Petrus) var runt och missionerade Jesu ord både här och där under många herrans (haha) år och gjorde säkert ett jättebra jobb, men som så många andra på den tiden så slutade han sina dagar genom att lida martyrdöden i Rom. Så djävla tråkigt sätt att avrunda ett långt och framgångsrikt yrkesliv på. Gärna martyrdöd, men först en rejäl pension, skulle man kunna tycka, men det var andra tider då. I alla fall, som martyr får man ju tillägget "SANKT".  Simon blev Petrus som efter döden blev Sankte Petrus som blev Sankte Per.

Nycklarna då? Jo, det gick ju rätt bra för Petrus, i livet alltså. Vid något tillfälle i karriären, kanske vid det årliga medarbetarsamtalet, så slängde Jesus ur sig att "Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen" (Matteus 16:19 om någon är petig med källkritiken) till honom. Han uttryckte sig ju lite sådär högtravande, Jesus, och även om det kanske inte var bokstavligt menat så har man ändå i alla tider sedan dess föreställt sig Petrus (a k a Per) ståendes med en fet nyckelknippa vid självaste pärleporten, och alltså ska vara den som släpper in de troende i himlen och anvisar de förtappade att gå en våning längre ner och rätta in sig i ledet där. Ingen vet dock om det verkligen ÄR så, förutom Jesus och Gud och eventuellt några till. Den som lever (nja? snarare dör) får väl helt enkelt se.

Bloggutmaning 8: SKRÄCKEN

Annika utmanar mig att skriva om rädslor, vilket kändes...lite läskigt. Haha, det var kanske meningen. Kan med en gång säga att jag i alla fall inte är rädd för spindlar, tycker dom är trevliga och sympatiska små varelser som oftast inte gör en fluga förnär...eller jo, det är väl förstås flugorna som ska passa sig eftersom de är bytesdjur. Men människorna! Härförleden läste jag på ett internetforum om en person som hade sån panik över att det satt ett spindelnät i porten utanför hennes lägenhet att hon hade ringt hyresvärden. Alltså! Kan förstå om folk har spindelrädsla om man är till exempel i Asien eller Australien och kan dö jämmerdöden om man kommer i närkontakt med fel sorts spindel, men här i Sverige är det ytterst få inhemska arter (undantag: de bamsigaste sorterna som korsspindel, kärrspindel och husspindel) som ens bits så det känns, och bits gör de dessutom bara i självförsvar och det finns ju ingenting som säger att man måste ge sig in i brottningsmatcher om man inte själv har lust. Giftiga för människor är de dock inte om man inte är superduperallergisk, men då måste man ju å andra sidan passa sig för exakt ALLTING. Men en vanlig människa har ingenting att frukta av den svenska spindelfaunan.

Så spindlar och jag är rätt bekväm med. Däremot* är jag lite rädd för, utan någon specifik inbördes ordning:

• Huggormar. Kanske inte så mycket för egen del, den största skräcken är att någon av hundarna ska bli bitna när vi är långt ute i skogen, långt borta från all ära och redlighet, och ännu större fasa skulle vara om man inte skulle se ormen och kanske inte fatta att de blivit ormbitna förrän det var FÖR SENT. Tycker annars generellt ormar är lite coola så länge de inte är giftiga. Förra sommaren hade vi en snok på tomten, det var rätt roligt när jag väl hade artbestämt den. Snokar har inga huggtänder utan det är dess saliv som är giftig för till exempel möss, men inte människor. Har dessutom hört att snokar och huggormar inte delar revir eftersom den ena sorten livnär sig på den andras ungar, så därför är snokar varmt välkomna medan huggormar göre sig icke besvär, tack.
• Vinterkräksjuka/maginfluensa. Alltså bara namnet ger mig obehagsrysningar. Tror helt allvarligt att om någon hade kommit hem till mig på en fika och efter ett tag avslöjat att resten av familjen låg utslagen i spyorgier hemma på kammaren (eller ännu värre: TAGIT MED SIG någon nyss tillfrisknad medlem ur denna pesthärd) så hade jag sagt upp bekantskapen med den personen på stående fot och för all framtid, om det så hade varit min enda vän på denna jorden. I kid you not.
• Att pengarna inte ska räcka till. Nu kan det ju synas vara en ganska obefogad rädsla eftersom jag i skrivande stund har fast jobb, okej lön, pengar på banken och rätt låga omkostnader. MEN MAN VET JU ALDRIG VAD SOM KAN HÄNDA, speciellt inte i dessa tider när stora banker och till och med hela länder kan gå i konkurs från en dag till en annan. En vacker dag kanske man av olika skäl står där med minus på kontot och en hel hög med obetalda räkningar och kronofogden smygandes runt knutarna. Eller så slutar man som faster Hildur, en äldre släkting till mig som tog livet av sig för att hon var skyldig folk pengar och inte kunde betala och inte orkade leva med SKAMMEN. Så kan det gå. Och det vill jag ju inte.
• Broar. Tycker det är skitläskigt att åka på stora vägbroar över vatten, i stil med Öresundsbron och Ölandsbron. Det är ju inte som att jag får panik och bryter ihop och kräver att få bli avsläppt, men jag är lite nervig och kan inte riktigt andas ut förrän jag är på fast mark igen. Det är lite oklart varför, för rent statistiskt så händer det ju väldigt väldigt sällan en bro rasar. Jag tror det har med vattnet att göra. Vatten är helt enkelt inte mitt element, inte luften heller för den delen, och att åka på en bro blir liksom en väldigt oskön förening av två platser där jag inte riktigt känner mig väl till mods. Jag trivs bäst med båda fötterna stadigt förankrade i den skånska myllan.
• Svamp. Detta är nog min mest obefogade rädsla, för svampen i sig är ju inte farlig. Jo, om man råkar smaska i sig lömsk flugsvamp, men jag äter inte svamp om jag inte är tvungen så den risken är ju minimal. Men jag tycker att svampar liksom är läskig i flera dimensioner. Det första är att den kan vara DÖDLIGT GIFTIG och ändå märks det (tydligen) inte alls när man äter sin lilla kantarellstuvning utan först senare när man ligger och vrider sig i plågsamma magkramper som får både lever och njurar att säga upp sig med omedelbar verkan och sen får man "flytta hem" (se föregående inlägg). Bär och växter som är giftiga brukar ju åtminstone smaka för djävligt, men giftig svamp smakar tydligen bara svamp oavsett hur giftig den än är. Sen tycker jag den är lite obehaglig som organism också. Själva svampen syns ju inte (det man plockar är bara fruktkropparna) utan den lurar i jorden utan att man har en aning om det, och så ploff bara väller det fram en massa småsvampar när man minst anar det. Eller fruktkroppar då. Över en natt så är gräsmattan översållad av häxringar, lite som en invasion av Egyptens gräshoppor. Det tredje läsket är att när man plockar en svamp så känns det lite som att ta i ett lik, kallt och lite fuktigt sådär. Brr.
• Bonusrädsla: PRICKEN. När jag var liten tutade mina föräldrar i mig att om man inte "skötte sig" utan till exempel skjutsade på cykel, snattade godis och körde moped innan man fyllde 15 så fick man (nästan automatiskt på något sätt) en prick i ett register, oklart vilket eftersom typ alla möjliga instanser verkade ha tillgång till detta register senare och kunde se PRICKEN som följde en resten av livet och hindrade en från att få jobb, banklån och att i största allmänhet ha ett drägligt liv. PRICKEN ledde en på en spikrak väg i rask takt mot kriminalitet, droger och kanske FÄNGELSE. Nu fattar jag ju att det var bara en grej dom körde med för att få in en på den smala vägen, och man kan ju säga att på det stora hela lyckades de för jag är ju alldeles otroligt skötsam. Men jag är fortfarande lite rädd för PRICKEN och det där registret. Gulp.  

* Och som alla andra normalt funtade människor (antar jag) är jag förstås också skiträdd för att krig, svält, eldsvåda, plågsamma sjukdomar, elände och död ska drabba mig och/eller mina nära och kära. Men det bedömer jag som helt normala känslor.

Bloggutmaning 7: Min sista vecka i livet

Alltså de här bloggutmaningarna. Så himla roligt när man får tänka till och skriva om något annat än att man har legat på sofflocket, ätit popcorn och tittat på när Morgan och Ola-Conny örlar runt i världen. Alltså: Utmana mera!

Fick den här av randigkatt:  Du har bara en vecka kvar att leva. Lista fem saker du absolut vill göra/hinna med innan du så att säga kilar runt hörnet/drar till de sälla jaktmarkerna.

Shitpomfritt vad svårt! var min första tanke. En vecka är ju inte så lång tid, så det här med att hinna med klassikern "att resa jorden" runt känns väldigt stressigt, fattar inte heller riktigt själva grejen med att flänga omkring mellan kontinenterna baraföratt, så det var ju tur för mig. Istället vill jag hinna med detta:


1. Börja knarka. Om jag visste att jag bara hade en vecka kvar innan Döden stod där och skramlade  uppfordrande med schackpjäserna så skulle jag förmodligen tycka det var en ganska ångestladdad situation. Är inte direkt ute efter något hallucinogent, men att få sväva omkring i ett schysst morfinrus den sista tiden hade inte varit så dumt. Då har man ju inte ett bekymmer i världen. Bekymmersfritt = bra. Nu är visserligen knark = bekymmer, men bara i det långa loppet. På en vecka hinner man nog bara uppleva det göttiga utan avigsidor som till exempel abstinens, kroppsligt förfall och kriminalitet, inbillar jag mig i alla fall.

2. Även om jag inte är intresserad av att "se världen" så vill jag nog ändå åka till något snyggt och liksom lite dramatiskt ställe där jag kan tillbringa mina sista dagar. Hemma kvalar egentligen in under dessa kriterier, bor ju granne med platsen där man spelade in delar av Bröderna Lejonhjärta (scenerna i Körsbärsdalen, fast själva körsbärsträden är fejk), men om jag nu en gång för alla skulle chocka omvärlden med att åka någonstans så hade jag gärna besökt Orkneyöarna utanför Skottlands nordkust en gång till innan detta livet tar slut. Där finns ingenting speciellt mer än jord, hav, himmel, lunnefåglar och whisky. Det duger bra åt mig. 

3. Samla ett antal väl valda personer i min relativa närhet (hur nu det skulle gå till rent praktiskt, men det överlåter jag åt fantasin) och säga dom de SANNINGENS ORD som jag, på grund av omständigheter över vilka jag inte råder, tvingas att hålla inne med och bara för att tillvaron ska flyta på någorlunda smidigt och friktionsfritt. Tyvärr är det ju så att, om man inte är Farmen-Qristina, lite drar sig för att skapa konflikter med folk man till exempel måste jobba ihop med, bo granne med eller vars barn är bästis med ens eget barn så att man ändå har en viss kontaktyta vare sig man vill det eller ej. Så man håller god min, biter ihop och går omkring och är nästan trevlig helt i onödan. Nu är det inte så att jag har Farmen-Qristina som ett ideal för hur man pratar och umgås med folk, tvärtom. Men det finns EN MASSA idioter som skulle behöva höra ett sanningens ord men som aldrig får det eftersom folk inte vill stöta sig i onödan eftersom det blir så jobbigt efteråt då. Vilket är fullt förståeligt, men om jag nu bara har en futtig vecka kvar så tänker jag banne mig unna mig att få passera till andra sidan utan att känna att man måste vara vän med hela djävla världen. Röra om i grytan lite. Skulle heller inte tveka att hyra in en torped för att ordna upp ett och annat, lite diskret förstås. Om så bara för att få sista ordet. HA!

4. Anställa en stjärnkock som utan att blinka lagar alla mina favoriträtter närhelst jag önskar detta. Fyfan vad jag ska unna mig att äta mycket och gott under min sista vecka i livet, utan en tanke på födointagets effekter på hälsa och vikt. Tänker mig lite att jag tillbringar rätt mycket tid med att ligga bords som en gammal romersk kejsare medan tjänstvilliga väsen ilar omkring och passar upp på mig med allehanda läckerheter. AH.

5. Städa ur alla lådor och gömmor och slänga det mesta av innehållet. Här ska minsann inte finnas kvar några pinsamt smöriga kärleksdikter till Johnny i 8B för eftervärlden att skåda och skratta åt efter mitt frånfälle. Allraminst skall det komma till Johnny i 8B:s kännedom. Så roligt ska det djävla aset inte få ha på min bekostnad.

Sådär. Nu känner jag mig redo att "flytta hem" (som man sa under min uppväxt i Bibelbältet).

Min vän MAJA och jag

Läste i Marias blogg om svettigheten när man cyklar till jobbet i motvind och då slog det mig att jag nog inte har bloggat om min nya cykel. 2014 var ju året då hela den sparklingska fordonsparken byttes ut och jag kan nu stoltsera med att ha både bil och cykel som tillverkats på denna sidan av millenniumskiftet. Till skillnad mot 2013 när jag rattade The Queen of Volvo som rullade ut från Torslandaverken 1990 samt trampade omkring på en gammal skranglig cykel där växelreglaget rostat fast på treans växel redan innan Sverige röstade ja till EU.

När jag bodde i stan cyklade jag nästan jämt och överallt, för den här staden är så liten (och platt! Det finns bara en backe och det är en viadukt över järnvägen) att man liksom inte sparar någon tid på att köra bil. Ändå är folk mer bilburna än någonsin, känns det som. Vet folk som bor mindre än en kilometer från jobbet/affären/dagis och som ändå tar bilen till alla dessa platser. Vet till och med folk som tar bilen till GYMMET fastän de bor ett stenkast därifrån. FATTAR INTE DETTA. Det är ju inte bara slött, det är ju dessutom både dyrt och miljötråkigt och sliter på bilen helt i onödan.
I stan har man nu dessutom byggt ett stort parkeringshus i centrum. Aldrig i mitt liv att jag kommer att parkera där säger jag bara. Tycker parkeringshus är skitläskiga och genererar klaustrofobiska känslor, man kommer aldrig ihåg var man ställde bilen utan får irra omkring och leta, plus att det i 99 fall av 100 gömmer sig en mördare någonstans i ett parkeringshus (källa: en miljard tv-deckare) som är UTE EFTER EN. Känns som ett väldigt onödigt sätt att dö på om ni frågar mig.

Det är dyrt att ha bil. The Queen of Volvo var dessutom en törstig fan. Nästan 1 liter milen drog hon och det var väl inte hela världen när jag bodde i stan och som sagt cyklade nästan vart jag än skulle inom rimligt avstånd. Sen flyttade vi och plötsligt fick jag tre mil till jobbet, vilket plötsligt genererade rätt saftiga bensinräkningar varje månad. Tyckte inte jag gjorde annat än tankade (bensinmätaren var sönder så man vågade ju inte direkt chansa heller). Det är nu ett minne blott. Nya bilen är en diesel och den drar ungefär hälften så mycket, så det känns ju extremt gött i ens snåla sinne. För ett tag sen räknade jag ut att bränslekostnaden per dag med nya bilen är ungefär en femtiolapp. Det är ju bättre än en hundralapp förstås, men det blir ändå rätt mycket på en månad med tanke på att det är pengar som inte på något sätt berikar ens liv. Eller jo, man sparar tid och tid är peng...nä, skojar bara. Men det är klart att det är smidigt att bara sätta sig i bilen och vrooma iväg till jobbet (när man har så här långt då. För dom som har några kilometer är det fortfarande smidigare att cykla, hävdar jag). Och smidighet gillar man ju.

Men i alla fall. Sen jag flyttade till landet har det inte blivit mycket cyklande av, tyvärr. Eftersom mitt DJÄVLA måndagsexemplar till kropp envisas med att dra på sig skada efter skada så går det ju sisådär med löpträningen. Eller rättare sagt: inte alls. Har för närvarande löpförbud på obestämd tid (prognos från experterna är att det kan ta "upp till ett år"). Så då får man ju försöka hitta någon annan motionsform att ägna sig åt för att inte förfalla helt. Cykling till exempel. Nu är jag inte mycket för att bara cykla rätt ut i ingenstans utan mål och mening utan jag vill gärna att cykelturen ska ha någon form av syfte i stil med "transportsträcka från A till B" så att man så att säga kombinerar nytta med ännu mera nytta. Nu bor jag, landet till trots, mitt i "centrum" av vår lilla by så alla väsentliga serviceinrättningar (busshållplatsen, affären, bibblan) ligger på bekvämt gångavstånd och det känns rätt omständligt att låsa upp uthuset, låsa upp cykelns alla lås, böka ut cykeln, cykla iväg, ställa cykeln, låsa cykelns alla lås, och så hela proceduren omvänt igen för högst två minuters cykelfärd. Så det blir inte av, plus att jag ändå oftast uträttar såna ärenden på väg hem från jobbet, så den biten av vardagsmotionen kan man ju känna sig blåst på.

Det finns ju många som cyklar med sina hundar som motionsform. Jag är inte en av dom. Taxarna är förträffliga på alla sätt och  vis, men några hundar att ha med på cykelturer är de inte, har provat och då fick jag cykla så sakta att jag höll på att välta. Plus att de inte på något vis skulle banga för att dra iväg efter en hare eller en hjort om de fick syn på en, och det får vi OFTA, och att ha totalt 18 kg jaktlystna och explosiva taxmuskler som sliter i styret är en naturkraft som man inte skojar bort. Har ingen lust att vingla ner i något dike och ligga där halvt ihjälslagen med skammen. Är ju dessutom i en ålder när man tydligen inte kan ramla hur som helst längre utan att snudd på vara tvungen att beställa färdtjänst efteråt.

Återstår då att cykla till och från jobbet under ordnade former. Jag har gjort det någon gång med min gamla cykel. Det är väl inte att rekommendera. Först cyklar man 3 mil i motvind på trög och skranglig cykel med fastrostat växelreglage, sen ska man förväntas jobba och vara på alerten i minst 8 timmar och SEN SKA MAN JU HEM IGEN. Tro för all del inte att man har medvind då. Vet inte om det är likadant överallt, men i Skåne har man alltid motvind. Om man så kör åt ett håll i motvind och ger upp och tvärvänder så har man lik förbannat motvind på hemvägen. Det går förmodligen att cykla 6 mil om dagen och ändå vara pigg som en lärka. Om man är Bernt Johansson (kan inga modernare cyklistnamn). Eller går på droger. Jag heter inte Bernt, och jag går inte på droger heller.

Svaret på gåtan hur man smyger in vardagsmotionen "cykla till jobbet" när man bor rätt långt från jobbet heter "elcykel". En sådan införskaffade jag i våras, i samband med (eller som tröst för) det ovan nämnda löpförbudet. En treväxlad Crescent MAJA (som i latmaja). För er som är ovetande så är en elcykel (eller elassisterad cykel som det egentligen heter) alltså inte någon lightvariant på elmoppe. Man måste trampa för att komma någonstans precis som på en vanlig cykel. Men när ett visst motstånd uppstår, olika beroende på inställning, så kickar en liten elmotor in och hjälper till att driva tramporna så att det går lättare att trampa. Det är alltså som att cykla i medvind och nedförsbacke PRECIS HELA TIDEN. Så djävla roligt alltså. Och man kommer fram dit man ska utan att bli dödstrött och genomsvettig och man slipper vagga omkring på darrande mjölksyrestumma ben efteråt. Oavsett hur mycket det blåser, det märks liksom ingen skillnad. MAJA gör grovjobbet medan jag bara trampar på lite lätt. Vill jag jobba lite mer så ställer jag in en lägre nivå på motorn, vill jag jobba riktigt hårt så stänger jag av motorn helt. Då är det å andra sidan döjobbigt, för MAJA är en riktig tungviktare. Inte MAJA i sig själv men hennes batteri väger bly (även om det inte är det). Men i alla fall. Cykla till och från jobbet är helt plötsligt görbart. Inte varje dag, för det tar ju av naturliga skäl lite längre tid än att ta bilen, och ibland har man ju bråttom hem, har ej heller lust att cykla 3 mil med två Ica-kassar på styret. Men med lite planering så kan man alltså kombinera träning och miljövänlig och billig transport. Okej, MAJA var inte jättebillig i inköp, men det ska nog gå att räkna hem någon gång. Och om inte så är det ändå en förbaskat mycket trevligare upplevelse än att bara sätta sig i bilen och zombieköra till och från jobbet dag ut och dag in. En cykeltur är mer levande på alla sätt och vis.

Jag är helt enkelt mycket, mycket nöjd. Elcykel is the shit. MAJA, I LOVE YOU.

Bloggutmaning 6: Kontaktannonsen

Jag samlar på skojiga kontaktannonser, såna där som man liksom hajar till över och tänker Hur tänkte dom här? och funderar på vem i hela friden som kan tänkas svara på en sådan annons. Eftersom jag är en modern människa har jag på senare tid börjat samla alla såna där skojigheter jag ser under en och samma HASHTAG på Instagram: #kontaktannonseritidningenland (det är nämligen där jag hittar de flesta guldkornen).

Nu fick jag en utmaning av randigkatt på detta tema: Om du var tvungen att tota ihop en annons som gällde dig - hur skulle den se ut? OCH: Hur skulle kontaktannonsen se ut som skulle göra dig riktigt sugen att svara?

Del ett var ju plättlätt. Jag har ju nämligen varit med på dejtingsajten SPRAYDATE, a k a "Det Sociala Experimentet" (kan man läsa om till exempel här och här och här och här) och eftersom jag faktiskt numera är gift med den man jag så småningom, efter att ha sållat agnarna från det vetekornet, träffade där så kan jag väl bjussa på ett vinnande koncept så att säga.

Först ska väl sägas så här: Jag var inte speciellt desperat ute efter någon eller något, och därför lade jag inte ner jättemycket omsorg om min presentation utan skrev bara snabbt och aningslöst ihop någonting som jag själv tyckte var "lite småroligt". Den löd som följer:
 Abstract: Rolig (får oftast andra människor att skratta, eller så är de bara artigt väluppfostrade), smart (även om det kan ta ett tag innan jag får den orange:a tårtbiten i TP), positiv (men inte när det gäller HIV), självständig (på gott och ont), öppen (men väljer själv med vem) medlem av fam. Hominidae. På min fritid gillar jag, utan någon särskild inbördes ordning, att läsa, fotografera, skriva, träna, skratta, träffa vänner, prata, titta på film, gå i skogen, gå på krogen, tänka, lyssna på musik, andas, vara tyst. Mer värdelöst vetande: tittar sällan på tv, tycker mer det är ett straff än ett nöje att gå i affärer, har splittrad musiksmak, har aldrig åkt på chartersemester, går vilse i alla städer, tycker absolut inte att man får börja på det undre lagret innan man plågat i sig den sista halvmögliga Trillingnöten i Aladdinasken, har aldrig sett en Bondfilm, äger inget strykjärn men förstår innebörden av Euklides' femte postulat.
Givetvis är jag ute efter sex, eller 18.00 som den korrekta termen lyder. Jag är ju en vuxen människa och bestämmer själv hur länge jag får vara ute på kvällarna.
Om du säger att jag är en på miljonen så innebär det rent matematiskt att du tycker att det finns omkring 6000 personer till som är exakt likadana som jag. Surprise me. 

Om jag fick svar? Ja, massor. Tyvärr var ovanstående text uppenbarligen någonting som attraherade Sveriges samlade TÖNTAR. Typ jättebebisar som sökte ny mamma. Eller nydumpade som skrev lipiga mail om hur mycket de saknade sina små barn. Eller såna som bara ville veta var och när vi skulle träffas och ligga. Det här dög ju inte. Jag var tvungen att vässa till min presentation lite.

Så. Nu har jag provat internets motsvarighet till fem-i-tre-ragg ett tag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Sjunde inseglet kom tillbaks, allt är förlåtet.

Jag ogillar presentationer som innehåller:

-         stavfel, grammatiska fel och avsaknad av skiljetecken. Och börja inte tjata om dyslexi för det drabbar inte en hel generation samtidigt bara för att vi råkat få tillgång till datorer och internet.   

-         orden ”det är svårt att skriva om sig själv, men fråga gärna” – får du inte ihop ens 10 ord om dig själv har du förmodligen inget intressant att säga när kallpratet är överstökat.

-         bilder på dina barn, eller drapor om hur mycket du älskar dem – vem är det du försöker övertyga?

-         bilder på din bil/mc, eller turistmål som du har besökt. Frankly my dear, I don’t give a damn.

-         ”stoppa barnporren på Internet genom att anmäla det här” – jag utgår från att alla vuxna tar avstånd från barnporr och därför är det inget du speciellt behöver poängtera.

Jag är inte särskilt intresserad av att binda mig och jag söker definitivt ingen livskamrat. Eller det beror på. I så fall söker jag någon som vill hitta fel i halvtaskiga B-filmer tillsammans med mig ibland. Någon som vill bli drängfull på krogen ihop med mig någon gång. Någon som inte blir sur när jag inte vill träffas varje dag. Någon som tycker att det är ok att dela säng och kroppsvätskor med varandra när andan faller på, men som man inte måste umgås med 24/7. Någon som har lite humor och tycker om att skratta, ofta. Någon som kan föra en diskussion med någorlunda djup och som har läst åtminstone någon bok som inte är Clas Ohlssonkatalogen. Någon som inte blir bitter av att läsa sådana här presentationer

Finns du? Nej, det var väl det jag trodde. :) 

Om jag fick svar? Ja, massor. De flesta med budskapet VEM FAAN TROR DU ATT DU ÄR, JÄVLA BITCH? Många som önskade leka dominanslekar, det var väl det där med att jag råkade använda 24/7 som triggade igång härskarleklusten. En som tyckte det var lite kul. Det var min blivande man. Han skickade ett mail där han bland annat skrev att B-filmen Train to hell med Hugh Grant var så dålig att det förmodligen rörde sig om att maffian använde filmproduktionen för att tvätta pengar. Minns ej exakta ordalydelsen, bara att jag tyckte det var så djävla roligt och stack ut från alla sockersliskiga drapor om önskan om livslång kärlek eller mindre charmiga önskemål om rejäla knull.

Del två var däremot lite marigare, för eftersom allt började med att han mailade mig så var det ju inte så att jag läste hans presentation och tyckte att WOW, honom ska jag ha. Minns inte riktigt vad det stod i den heller faktiskt (att jag kan återge mina egna presentationer är enbart på grund av att jag sparade dom som dokumentation för Det Sociala Experimentet om jag någon gång fick för mig att göra "något kul" av det, som nu till exempel, men när Det Sociala Experimentet övergick från att vara ett Socialt Experiment till ett lite mer känsloladdat sådant så slutade jag att dokumentera och raljera kring det). Men en annons som jag själv, givet att jag var singel, skulle få för mig att svara på skulle väl vara någonting som stack ut lite, en originellare inledning än Hej, jag är en 34-årig kille som gillar sport och musik.... Någonting som vittnade om humor och en smula intelligens och som inte andades desperation och dussinmänniska. Jag ska be att få återkomma i ämnet när (eller om) jag hittar en riktig annons som jag skulle kunna tänka mig att svara på om jag hade varit singel.   

Burn knäckebröd, burn.

På mitt jobb har vi ett skåp i fikarummet där alla som är för lata för att bre sina frukostmackor hemma förvarar sina knäckebrödspaket. Jag är en sån som är lat. Häromdagen när jag tog fram mitt paket med Wasa Sport så tyckte jag att det luktade mögel om det. Alltså, det vet ju alla att knäckebröd inte möglar. Det kan ju stå i skafferiet eller i brödburken i åratal utan att det händer något annat med det än att det möjligen blir lite mjukt, om det är fuktigt, eller tar smak av något intilliggande starkt luktande. Men det möglar inte. Knäckebröd började man för övrigt tillverka i områden där man malde mjölet i små skvaltkvarnar där man inte kunde mala mjöl året om eftersom vattnet frös på vintern och vattenståndet ofta var för lågt på sommaren. Så var det någon smart fan som kom på att man kunde torka brödet så höll det sig mögelfritt till dess att skaltkvarnen åter gnisslade igång framåt höst- eller vårkanten. Så djävla bra alltså. Knäckebröd is the shit. Tänk några skivor lagrad Wästerbottenost på ett knäckebröd...mmm. Måste nog gå och ta en macka.

Men nu i alla fall: Mitt knäckebröd på jobbet luktade mögel. Det var bara två skivor kvar i paketet och det hade legat i sitt öppnade paket sedan innan semestern någon gång, men det har ju ingen betydelse. Det syntes förvisso ingenting, men seriöst, fingranska ytan på ett Wasa Sport och tala om vad som är vad. Det var inte speciellt lätt. Åt mina mackor i alla fall eftersom jag a. ätit upp övriga skivor i paketet och överlevt, samt b. var hungrig. Överlevde även detta, även om det inte var jättegott.

Dagen därpå öppnade jag knäckebrödsskåpet och möttes av en DISTINKT mögeldoft. Alltså kan den inte ha kommit från mitt knäckebröd, och det var ju tur eftersom det i så fall hade varit möjligt för knäckebröd att mögla och det hade ju varit tråkigt om det var så, men nu var ju källan uppenbarligen någon annanstans. Slet ut allas knäckebrödspaket och gick igång som värsta mögelhunden. Fick inget napp på nedersta hyllan (a k a knäckebrödshyllan) och gick därför vidare till övre hyllan, där vi förvarar socker och salt och såna grejer. Och där! Låg det en brödpåse med bäst-före-datum 27 juni. Öppnade påsen lite försiktigt och tittade ner på det som en gång hade varit en kvarglömd skiva kavring men som nu hade förvandlats till en rejäl ansamling grönt stoft som virvlade upp och sökte sig till mina andningsorgan.

Fattar inte hur denna påse kan ha undgått någon. Att den undgick mig är inte så konstigt eftersom jag är kort och socker-och-salthyllan befinner sig ovanför min ögonnivå, men de som är fullvuxna borde ju ha uppmärksammat att denna påse legat där länge och liksom blivit...levande. Men icke. Ja, nu åkte den i soporna i alla fall. Utan källsortering, fy på mig. Gillar inte när folk slänger allt i brännbart med synnerligen löjliga argumentet "allt brinner i rätt temperatur, hö hö hö" som en ursäkt för att de är  för lata och bekväma att källsortera sina egna sopor, men i det här fallet kände jag att en förbränningsugn faktiskt var precis vad den här kavringen behövde. Och mina luftvägar också. Förlåt mig, miljön, men så är det.

Bloggutmaning 5: Onsdagsdetektiven

Fick en ny utmaning av randigkatt och den lyder som följer:

Du ska lista....
1: Vad är det första du skrattar åt?
2. Vad är huvudsamtalsämnet på arbetsplatsen den här dagen?
3. Vilken är den fulaste outfiten som du ser någon bära?
4. Vilken låt har varit mest påträngande?
5. Vad har du retat dig mest på den här onsdagen?


 SÅ HÄR BLEV MIN ONSDAG:

1. Det första jag skrattade åt var faktiskt mig själv, när jag sa ett begrepp som innefattade bokstaven D och min kollega Micke tyckte att jag sa E, vilket gjorde att han började prata om en helt annan sak som jag inte fattade någonting av och han fattade inte varför jag inte fattade, ni vet hur det kan bli ibland, och när detta uppdagades informerade jag honom om att jag sagt "D! D SOM I DUMSKALLE, FATTAR DU NU DÅ?". Vi har en såkallat rå men hjärtlös jargong på jobbet.
2. Tupperware! Vi har en som säljer det just nu, sista beställningsdagen var idag så det har langats runt kataloger och diskuteras för- och nackdelar kring de olika superplastprodukterna.
3. Vår truckförare, som bär varselväst och under den...ingenting. Vet aldrig riktigt var jag ska fästa blicken när han vill byta några ord med mig och jag nästan måste stoppa in huvudet i truckens förarhytt (som han typ aldrig lämnar om det inte är för att gå hem för dagen) för att höra vad han säger och som en bonus tvingas bliga på hans ludna, svettblanka och rätt så fläskiga bringa. Isch.
4."Vill ha dej" med Freestyle som jag hörde på radion när jag körde till jobbet i morse och som sedan dess har surrat omkring i huvudet som en envis spyfluga. Störde mig dessutom extremt mycket på textraden (tror det var första gången jag lyssnat på hela texten faktiskt) Om jag inte tar dig nu, så tar nån annan dig bort från mig. Stenåldern ringde och ville ha tillbaks sin kvinnosyn, typ.

5. Att jag, när jag skulle gå ut på taxpromenad efter jobbet, inte tog av mig den svarta tjocka fleecejacka som var varm och gosig att ha klockan fem på morgonen när det var 10 grader varmt ute men som när eftermiddagssolen stod på och gassade förvandlade promenaden till en renodlad svettfestival. Är det något jag hatar så är det att vara för varmt klädd, hatar även att gå omkring och bära på avtagna klädesplagg. Ja, det var väl dagens värsta sinnesrörelse i alla fall. Inte så allvarligt med andra ord.  

Bloggutmaning 4: Något jag skäms över

Hurra! Jag har fått inte bara en utan TVÅ bloggutmaningar. Den första, som är från Annika, är att jag ska berätta om något jag gjort/gör som jag skäms över, och den andra återkommer jag till senare (oooh vilken cliffhanger).

Först tänkte jag att det här måste ju vara en baggis att blogga om, för som svensk har man ju ett gigantiskt kulturarv i form av allsköns luthersk skuld och skam i skön förening med Jantelagen. Så här finns ju att ösa ur så att säga.
Sen började jag fundera. Vad tycker jag egentligen är pinsamt? Kom fram till att det faktiskt inte var så mycket. Det finns ju liksom folk som skäms över att köpa toapapper, och en gång halvdejtade jag en kille som blev dödligt generad när han skulle tala om basala kroppsliga funktioner som menstruation. Minns ej varför detta samtalsämne kom på tapeten, och det var väl kanske inte den största anledningen till att det aldrig blev mer än ett lamt halvdejtande, men jag har ju synnerligen svårt att föreställa mig att jag skulle kunna hysa några seriösa känslor för en vuxen karl som rodnar och stammar fram omskrivningar som "rödljus" och "lingonvecka" på ett sätt som normalt funtade människor borde ha lämnat bakom sig i samma veva som när de sålde sin trimmade Puch Montana. Släpp sargen och kom in i matchen liksom.

Men nu skulle det ju handla om mig och vad jag skäms över. Eller vad jag har gjort som jag skäms över. Det förflutna känns ju lite lättare att gräva ur, för jag tror att det här med vad man tycker är pinsamt liksom slipas av med åren.  Min kemilärare på Komvux, en medelålders kvinna, berättade om när hon varit gymnasielärare och varit på någon hajk och det skulle nakenbadas och hon bara "dom som var unga och snygga och hade kroppar som verkligen gick att visa upp stod och skylde sig och tyckte det var pinsamt, medan vi som verkligen borde skämmas bara slet av oss kläderna och hoppade i". Så här i efterhand kan jag ju tycka att det är ganska sorgligt att tycka att man "borde" skämmas bara för att man inte ser ut som en 18-åring längre, men poängen är i alla fall att man (oftast) slutar bry sig om vissa saker ju äldre man blir. Tyvärr är det alldeles för många (framför allt kvinnor) som sitter fast i det där med att man ska se ut som man gjorde när man var 18-ish, trots att det gått både ett antal år och graviditeter. Med tanke på hur inne det är med alla prylar och retro och vintage och fan och hans mormor så borde det även någon gång bli modernt att gå omkring och svänga sig med en halvgammal kroppshydda, lite shabby chic för människor liksom. Så slapp folk lägga energi på att bekymra sig över hängbröst och valkar och rynkor och annat som borde vara i-landsproblem av stora mått om man sätter det i perspektiv till alla sjukdomar och lidande och nöd som finns i världen.

Men i alla fall. Skämts har man ju gjort. En gång var jag och min exman i behov av två bilar och fick på nåder låna hans föräldrars nästan nya bil och det första som hände var att jag i full karriär backade in i den med vår bil, på vilken det naturligtvis inte blev en skråma medan deras pedantiskt skötta fordon fick en buckla. Det tyckte jag var så in i norden pinsamt att jag inte ens vågade berätta för dom vad som hänt utan tvingade min exman att sköta snacket medan jag gömde mig någonstans. Det är ju dubbelt pinsamt, dels att vara så klantig och dels vara så...eh, omogen. Vet inte om det är något med mig och bilar, för nu erinrade jag mig plötsligt att jag så sent som för några år sen stod och blåljög på verkstan att jag "inte hade en aning om" hur min bakruta hade gått sönder när det i själva verket handlade om att jag med våld hade försökt trycka in ett alldeles för stort paket (innehållandes ett trädgårdsbord) i baksätet och vips kom rutan i vägen och sprack. Fast det handlade nog mer om att jag trodde att jag inte skulle få ut reparationen på försäkringen om jag själv var vållande till skadan, än att jag tyckte det var pinsamt.

Så såna där slapstickpinsamheter finns det ju gott om. Ska jag ta något mer generellt som jag lite halvskäms över så är det väl mitt förhållande till kungafamiljen. Om man ska se rent politiskt och vad jag generellt tycker att skattemedel ska användas till så borde jag rent logiskt tycka att familjen Bernadotte skulle spolas ut med diskvattnet i det kommunala avloppsnätet. Men jag tycker det är lite coolt med kungahus och pompa och ståt och så tycker jag att kungen är så djävla ball. Och Victoria och prins Daniel och lilla Estelle är så fina. Och så vidare. Det är väl sånt jag mörkar lite ibland i vissa sammanhang för att det inte riktigt harmonierar med mitt övriga politiska statement.

"Det är jävligt dåligt va" (a k a Det finns ett Varan-TV-citat för alla situationer)

Jaha, här får man passa sig så att det inte blir bloggtorka igen. Behöver fler utmaningar! Ibland ser jag bloggare som ber sina läsare önska vad de ska blogga om och så får de 1396 olika förslag i kommentarsfältet. Jag hade väl fått cirka ett. I bästa fall.

Jaja. I morse hörde jag en snubbe på radion, minns ej hans titel men han var i alla fall någon slags regeringens rådgivare i vapenfrågor, som ställdes till svars angående att Sverige sålt vapen till Saudiarabien 2010 trots att man inte får sälja vapen till krigförande länder, men han bara "nä, men det var ju ingen väpnad konflikt i Saudiarabien 2010" (ej ordagrant citat men det var andemeningen), och när det framkom att de varit inblandade i blodiga strider i Jemen så viftade han bara bort det med att jamen det var ju i Jemen, inte i Saudiarabien. Alltså. Va. Man blir ju inte precis stum av beundran av såna människor, och ändå sitter de kvar på sina poster med feta löner år ut och år in. Inte konstigt att världen ser ut som den gör, kan man ju tycka. Vanliga dödliga har minsann inte några enorma marginaler för att misslyckas i sina yrkesgärningar, men så fort det gäller det politiska så finns det visst hela fallskärmsklubbar som vecklar ut och tar emot de grövsta felsteg. Det är jävligt dåligt va, i alla fall om ni frågar mig. Det var det i och för sig ingen som gjorde men jag säger det ändå.

Fästingar och Jamie Oliver

Idag är det bockjaktspremiär och då kändes det lite osäkert att gå i skogen lite hur som helst som jag brukar göra på helgerna, så jag valde motionsslingan istället. Tänkte att där är det väl ingen som jagar i alla fall. Det var det inte heller. Men sen vi kom hem har jag jagat. Fästingar. Dessa otäcka djävla kryp kan gärna få kravla tillbaks till helvetet där de hör hemma, men det lär de ju inte göra. Det är alltid "fästingsommar" oavsett om det varit milt eller rena vargavintern. Det är ändå alltid gynnsamt på något vis för fästingarna. Är övertygad om att fästingar är det första som kryper fram efter att man sprängt en atombomb. De bara borstar av sig lite radioaktivt damm och sätter sig att vänta på ett förbipasserande offer som om ingenting hade hänt.

Plockade bort två fästingar som kröp på Remus samt fem som satt sig fast på Hilding. Sedan en som satt sig fast på mig, och nyss plockade jag bort en liten fan som kröp omkring under kläderna. Isch.

Igår bakade jag Jamie Olivers chokladpaj och idag provsmakade vi den. Alltså maken till något mäktigare och mer kalorimättat får man nog leta efter bra länge. Det var typ ett halvt kilo choklad, PLUS grädde, PLUS smör PLUS pajdeg gjord på florsocker och ännu mera smör. Kändes som att man kunde ta en liten smula av pajen, hälla kokande vatten över och få varm choklad till en hel skolklass. Det lät gott, men var way too much av allting så den kommer aldrig mer att tillagas i det här hushållet. Sorry Jamie, det här var inte din bästa idé.

Nu ska jag se om det inte är någon Lyxfälla eller liknande fördumnings-tv att roa mig med medan jag smälter denna kaloribomb. 

Bloggutmaning 3: De fem mest avtändande sakerna jag vet

Det är bra med bloggutmaningar, som den här som jag har fått av randigkatt. Dels blir man lite piskad att blogga och dels får man tänka till lite. Vad tycker jag egentligen? I förlängningen kanske man till och med kan få grepp om den gäckande gåtan: VEM ÄR JAG?, vad vet jag? I alla fall:

1. Naglar. Fy fan vad jag tycker det är äckligt med naglar. Långa naglar (knappt okej om de är välskötta, men ännu värre är långa p g a att folk inte orkar klippa), skitiga naglar (I give you NAGELBORSTE), och värst av allt: avklippta naglar. När jag var liten läste jag om någon som sparade alla sina avklippta naglar i en burk. VILKEN SJUK MÄNNISKA. Hörde också om någon vars man klippte naglarna I SÄNGEN och sedan lade dom i en liten hög på nattduksbordet. Det hade blivit skilsmässa direkt för min del.
Här följer nu ytterligare en episod från min yrkeskarriär på landstingets tvätteri. Man blev ju av naturliga skäl ganska härdad på äckelfronten. En dag (eller ganska många dagar för den delen, men det här var den enda dagen det fick några konsekvenser) hade jag på mig ett linne i sexig landstingstrikå som hade lite urringning. Efter att ha jobbat ett tag tyckte jag att det liksom kliade i det så kallade dekolletaget. Kliade tillbaks, men det fortsatte att klia och liksom sticka. Var tvungen att gå till omklädningsrummet och titta efter och ur min bh trillade det ur en stor gul, krokig, äcklig stortånagel som väl hade följt med tvätten på något vis. Kan säga att jag aldrig någonsin i hela mitt liv vare sig förr eller senare har varit så nära att kaskadkräkas rakt ut.

2. Dålig hygien. Om så självaste Kurt Russel (mmm) kom och ville ligga så hade jag avspisat honom direkt om jag såg att han hade en smutsrand på kragen till sin vita skjorta. Så. Jävla. Äckligt. Tänker mycket på det när man ser film som ska utspelas på till exempel medeltiden och det uppstår en het situation mellan två personer. Vad det måste ha luktat på den tiden när man kanske bytte och tvättade sina kläder en gång per årstid och fanns det ens tandborstar? Tur man inte levde på den tiden säger jag bara. Brr.

3.  Undergivenhet, eller hur man nu ska uttrycka det. Det finns en myt, eller jag påstår att det är en myt, att ingen vill ha snälla killar men däremot hänger alla i stora klasar runt Jonny som skolkar, dricker mellanöl och kör trimmad moppe. Det där stämde kanske för somliga på högstadiet, men nu går vi inte på högstadiet längre och jag tror faktiskt att de flesta är mer intresserade av att ha en vanlig hederlig snubbe med Volvo och månadslön än att hålla på och peppa Jonny att han ska gå på sina AA-möten för att få behålla socialbidraget. Och jag tror inte att det är så jättejättemånga som på allvar vill gifta sig med Åmselemördaren eller pastorn i Knutby bara för att det finns några som skriver till dom i fängelset och upphöjer dom till jordens sexigaste, men jag vet inte riktigt varför just dessa fåtal idioter ska göras till representanter för hela det kvinnliga könet när det handlar om "vad kvinnor vill ha"
Däremot, och nu talar jag bara för mig själv, så kryper det i hela kroppen på mig när jag träffar folk som liksom kilar omkring och försöker vara till lags. Som tassar omkring med ängsliga steg och inte vågar säga vad de tycker, som inte vågar stå för sina åsikter, som skrattar nervöst och flackar med blicken och hoppas att de ska bli tagna till nåder. Jag kan möjligtvis tycka synd om såna här personer, men inte tycka om dom, än mindre känna någon form av attraktion. Blurp.


4. Enfald. Folk som börjar merparten av sina meningar med "dom säger att...". Folk som tror att det är sant bara för att de har läst det i Aftonbladet. Folk som tycker att "Dum dummare" är den bästa filmen de sett, alla kategorier. Folk som inte läser böcker. Folk som röstar på Sverigedemokraterna. Den typen av människor gör sig icke besvär mellan mina lakan.

5. Om en man skulle använda ord som "snopp" och "snippa" om vuxna personers könsorgan (speciellt i en såkallat intim situation). TA BORT HONOM.



Usch. Känner mig helt besudlad nu efter att ha tänkt på allt det här vidriga. Ska nu fundera ut en ny djävulsk bloggutmaning till katten.

Bloggutmaning 2: en specifik händelse i ditt liv som format dig till den du är i dag eller gett dig en knuff åt endera riktning.

Randigkatt gav mig en ny spännande utmaning att sätta tänderna i, se rubriken, och det första jag helt spontant kom att tänka på var min hittills enda ålderskris, den så kallade 27-ÅRSKRISEN. 27 är den ålder när man vanligtvis dör under drogrelaterade omständigheter om man är rockstjärna. När jag var 27 var jag ungefär så långt från att vara rockstjärna man överhuvudtaget kunde komma. Hur skulle det för övrigt se ut om jag var rockstjärna? Jag som är så hemmakär skulle ju aldrig kunna åka på turné och bli folkkär, och mina konserter skulle få vara på dagtid för klockan 21 vill jag gå och lägga mig med en god bok istället för att bjuda in groupies och slå sönder hotellrum. Utöver det verkar det så jobbigt att hålla på och knarka. Har under semestern både läst boken och sett  filmen Vi barn från Bahnhof Zoo, favorit i repris från 80-talet, och jag blir skitstressad av att de, om de nu prompt måste knarka, inte kan vara förnuftiga och spara och liksom bunkra upp ett rejält lager heroin för svåra tider utan att de hela tiden måste springa ut och försöka hora ihop slantar när de är på "turkey" och det är full panik. Fan vilket liv alltså. Nu menar jag inte att alla som är rockstjärnor knarkar, men ska man vara med i 27-årsklubben är det väl nästan en förutsättning att man jobbar på lite med de tunga drogerna vid sidan om musiken.

Ursäkta sidospåret. Min 27-årskris hade absolut ingenting med vare sig rockstjärnor eller knark att göra. När jag var 27 jobbade jag med att sortera smutstvätt åt landstinget, vilket inte alls är så oglamouröst som det låter utan etter värre. Man kom dagligdags i intim kontakt med hela skalan av kroppsvätskor från fostervatten till det som i folkmun kallades "liksaft" (jättesvårt att få bort för övrigt) och så allting däremellan. Plus att det där med att förtjäna sitt levebröd på ett tvätteri bara är en löneutbetalning från det arbete sånt som utförs på många fängelser runt om i världen, så det där med att dela "yrkesstoltheten" med tjuvar och våldsverkare kan ju kännas lite tvivelaktigt. Bortsett från det var/är det tungt, stressigt och monotont. Men på den tiden hängde jag lite i vänsterkretsar och då blev man liksom upphöjd till en working class hero, till skillnad från de riktiga vänsterskäggen som oftast var någon form av akademiker som, ifall Revolutionen-to-be skulle komma att likna den i Kambodja eller Kina, förmodligen skulle skickats ut på landsbygden för att sprida latrin på åkrarna.  I bästa fall. Och sen var vi ändå ett rätt så kul gäng som jobbade där. Och så var det väl hyfsat betalt och man kunde stå och prata eller tänka på annat medan man jobbade. Hjärnan kunde man hänga på en krok i omklädningsrummet, för den behövde man inte använda överhuvudtaget förutom till att upprätthålla basala livsfunktioner. Det hade förmodligen utan alltför stor möda gått att dressera apor till att göra samma jobb.  

Ja i alla fall och från det ena till det andra. En dag uppsökte jag en vårdcentral tillsammans med ett krassligt barn. Satt i korridoren och väntade på att få bli inkallade till doktorn. Så kom det en ung tanig kille slafsande i för stor rock och jag tänkte lite slött att det var väl någon gymnasieelev som sommarjobbade som städare, men nehe, då var det han som var läkaren. Bara någon dag senare såg jag en pojkspoling på tv som såg ut att vara ungefär 11 år och utklädd i kostym, men han var advokat och skulle företräda någon i ett brottsmål. Det var då det slog mig, något som jag alltså dittills inte ägnat en tanke, att det nu fanns människor som var yngre än jag och som ändå hunnit med att gå aslånga utbildningar och bli både läkare och advokater och allt möjligt. Och där stod jag och var 27 och tillbringade mina dagar med att sortera av allehanda kroppsvätskor besudlade textilier utan andra framtidsutsikter än att fortsätta göra samma sak och sedan kanske möjligtvis få avancera till "rena sidan" och mangla lakan eller vika trikå OCH VAR DET VERKLIGEN DET HÄR JAG VILLE GÖRA RESTEN AV MITT LIV? Svaret var ganska givet, även om det vid den här tidpunkten i princip började bli för sent att dö som rockstjärna, omgiven av ära, mystik och sörjande fans.

När den tanken väl hade slagit rot gick det inte många dagar förrän jag stod på en Komvuxexpedition nära mig och lyckades snacka mig in på kurser som ansökningstiden redan gått ut på och på den vägen är det och nu sitter jag här och lökar mig med en fet ingenjörsexamen och behöver förhoppningsvis aldrig mer känna lukten av välanvänd liksvepning eller jästa spyor (fenomen som uppstår när tvätten har blivit kvarglömd på en avdelning som har varit stängd i fyra veckor i juli och jag lovar, ni vill inte veta ett dugg mer om detta) i hela mitt liv.

Tjugosjuårskrisen alltså. Inte alls dumt med facit i hand.

I skuggan av Superspararna, fem av mina spartips

Sitter som bekant som klistrad framför kanal 5:s Superspararna varje måndag. Nu var det sista avsnittet igår, buhu. Aldrig mer (?) ska man få mysa över Peters hembakta gullebullar, förfasa sig över Linus provkörningar, Petras kupongsamlande, Svennes toavanor eller skämmas å det blåsta paret Jocke och Amanda som snor allt från ketchup till dasspapper på McDonalds och tycker att det är "gratisgrejer" vägnar.

Jag tycker man ska leva i en sparsam anda. Jag hatar resursslöseri, TILL EXEMPEL när folk renoverar fullt funktionsdugliga bostäder bara för att de vill sätta sin personliga prägel på boendet. Jag hatar den princip i konsumtionssamhället som skapar så sjuka behov av onödigheter så att folk med jämna mellanrum gör sig av med prylar som det inte är något fel på, bara för att de tycker att de måste ha mer, större, dyrare, häftigare än vad alla andra har. Jag hatar när saker tillverkas i så dålig kvalitet att de faller i atomer i samma sekund som garantitiden gått ut så att man tvingas köpa nytt för att det kostar mer att laga än att köpa en helt ny sak, och då finns inte ens den modellen längre eftersom den på ett eller två år har blivit så mossigt uråldrig att man tvingas köpa en större, dyrare, häftigare oavsett om man vill det eller ej.

Här kommer några av mina personliga spartips som jag nu helt frikostigt delar med mig av:

1. Teckna inte en massa abonnemang (det räcker med att se ett avsnitt av Lyxfällan för att man ska fatta det, ändå fattar folk uppenbarligen inte just det). Man tycker väl att 99 kronor i månaden här och 69 kronor i månaden där varken gör till eller från, och så tecknar man ett medlemskap här och en prenumeration där. Det blir faktiskt en hel del slantar i slutändan, och ofta är det ju till och med någonting som man varken använder (den som till exempel kom på konceptet med "gymkort med löpande medlemskap" skrattade väl hela vägen till banken och en bra bit efter det också, för det där med att spela på folks allmänt dåliga träningssamvete och ännu sämre karaktär måste vara något av det mest lönsamma som finns) eller ens behöver. Jättemånga tidningar går att läsa gratis på biblioteket, och man måste kanske inte ha 78 tv-kanaler som bara visar skit, för att bara ta några exempel.

2. Köp begagnat. Eller ännu bättre: köp helst inte alls. Även om man köper någonting begagnat för hundra spänn som skulle ha kostat femhundra nytt så har man ju inte direkt gjort någon besparing om det inte är något man är i behov av. Stör mig på när folk tycker att de har "sparat" genom att köpa något för halva priset, men den största besparingen är ju faktiskt att inte köpa någonting alls.
Gång på gång ser man på facebook eller i bloggar hur folk jublar över att de fyndat till exempel en fräsig kaffeservis på loppis. Vad jag vet så har folk i allmänhet redan ganska gott om kaffekoppar i sina skåp. Jag vet ingen som inte har det i alla fall. Ändå köps det nytt, om än begagnat, bara för att man vill ha snyggare, fränare, mer retro än alla andra. Konsumtionssamhället slår till igen. Och sen måste man slänga en fullt funktionsduglig kaffeservis för att det blir överfullt i skåpen. I-landsproblem, here we go again. Självklart är det bättre att handla begagnat än nytt, men det är alltså själva I shop, therefore I am-tänket som skulle behöva revideras rätt så rejält.

3. Sluta gå till frisören. Här finns det MULTUM att spara. En snabb googling gav vid handen att en "damklippning" här i Ankeborg kostar cirka 500 spänn, gissar att det kostar något mer i storstäder för där är ju allting lite dyrare. Jag klipper mig cirka en gång varannan månad eller så. 3000 spänn om året skulle det kalaset gå loss på om jag hade gått till frissan, och 3000 spänn om året är alltså vad jag sparar på att ställa in klippmaskinen på 15 mm och köra en så kallad satellitklippning (några varv runt planeten alltså, hö hö hö). Nu vill kanske inte alla ha en frisyr som är hämtad ur pilotavsnittet av Kvinnofängelset även om jag personligen tycker att det är väldigt smidigt och praktiskt. Men ni frågade (eller okej, det var det väl egentligen ingen som gjorde men ni får hålla tillgodo ändå) efter spartips, så spartips it is. Och så djävla svårt är det faktiskt inte att klippa av hår ens utan klippmaskin, i värsta fall misslyckas man, men det växer ju ut igen. Det är faktiskt inte hela världen. 

4. Detsamma gäller "produkter" så som tvål, schampo och diverse annat jox som "marknaden" uppenbarligen tycker att vi blekfeta västerlänningar inte kan leva utan. Nu vet jag att det finns folk som påstår att de bara MÅSTE ha just det specialschampot eller det specialbalsamet eller den inpackningen till sitt hår, men nu var det ju spartips det gällde. Så här är det. Alla rengöringsmedel innehåller tensider, ytaktiva ämnen som löser fett. Det är samma typ av tensider, de anjonaktiva, som används i både tvättmedel, diskmedel, tvål och schampo och såpa. För att håret, kroppen etc skall bli REN krävs alltså inte en snordyr tvål eller ett snordyrt schampo utan det går exakt lika bra med Yes diskmedel eller Grumme tvättsåpa. Sen vill kanske inte alla gå omkring och lukta som ett rengöringsmedel, men att köpa onödigt dyra rengöringsprodukter som man ändå bara sköljer av och ner i avloppet, är enligt mig onödigt. Tvättar själv mitt 15-millimeters Kvinnofängelsehår med tvål och har så gjort sen Jesus red in i Jerusalem på en åsna, gjorde även det när jag hade längre hår utan att det blev grönt eller ramlade av eller betedde sig på något speciellt sätt. Det blev bara rent. Sen blir det kanske inte sådär glänsande och böljande som i reklamfilmerna, men ärligt talat, vem tror på att det ska bli som i reklamfilmerna?
DÄREMOT är jag lite petig med krämer. Jag har torr hud och känner ett behov av att smörja in mitt plyte med fuktighetskräm efter att jag har duschat (kanske egentligen resten av kroppen också, men det gör jag sällan p g a lathet), men eftersom krämen till skillnad från schampot och tvålen stannar kvar och tränger in genom huden så vill jag inte ha mineraloljor eller parabener i den. Här duger det alltså inte med någon billighetsprodukt, tyvärr. Använder dock Body Shops "body butter" som är så djävla dryg att jag ändå tror att man tjänar på det i det långa loppet, för när det är så lite kvar att jag tänker "nä, men nu måste jag verkligen köpa en ny" så dröjer det ändå månader innan den burken verkligen är tom. Slut på reklam.

5. Och så det där gamla vanliga tjatet om hushållning som är så simpelt: Baka bröd istället för köp, laga mat och ta med matlåda till jobbet istället för att äta lunch ute, släng inte matrester utan planera och använd dem till nästa dags middag istället, poppa popcorn i en gryta på spisen istället för att köpa micropopcorn, köp grönsaker när det är säsong, köp produkter med kort bäst-före-datum för att bara ta några ytterst simpla exempel. Och gå för Guds skull till biblioteket! Biblioteket är en guldgruva för den ekonomiskt medvetne, där finns fan i mig allt. Böcker, musik, tidningar, filmer, ljudböcker, you name it. Bibliotek is the shit helt enkelt.

Ja, det var väl allt för den här gången. Snåla på nu gott folk.

Välkommen till 2014

Försöker mig nu på att bli lite modern och blogga från telefonen medelst en APP (har jag inte fattat förut att man ska använda utan tröga och bakåtsträvande moi har använt mobilens webbläsare med tveksam framgång). Det går dock obetydligt bättre att navigera bland APPENS blindskär, däraf helt meningslösa inlägg utan sammanhang. Äntligen har jag hittat nåt att skylla på!
Försöker få till en bild med någon putslustighet om att det här var en svår nöt att knäcka, men fan vet hur man får in bildtext eller ens någon form av text efter att bilden kommit på plata. DET GÅR INTE BRA NU.

I heard it through the grapewine

Utanför vårt hus växer ett mirabellträd. Inne bland mirabellerna växer i sin tur en vinranka, oklart varför eller hur den har hamnat där. Denna varma sommar har den i alla fall gått i blom och börjat bära frukt. Soon it is time to harvest.  

Bloggutmaning: Min största musikupplevelse någonsin

Fick en utmaning av randigkatt som heter duga, se rubriken. Mina "musikupplevelser" är ju närmast av det antika slaget. Herregud vad längesen jag var på en konsert värd namnet. Eller, jag var ju i och för sig och såg Lars Winnerbäck i höstas, och han var ju bra. Men det var liksom för bra. Allting stämde, ljudbilden var utomordentlig, ljussättningen superb och bildspelet i bakgrunden harmonierade perfekt med de perfekt inövade låtarna. Jag vill gärna att livemusik ska vara lite skitig, disharmonisk och åtminstone med en touch av rundgång då och då. Annars kan man ju lika gärna sitta hemma och kolla på en musikvideo (heter det ens "video" längre?) liksom.

Dessvärre börjar jag tycka att det är ändå rätt bekvämt att sitta i hemmets lugna vrå och stampa takten till någon skiva. Konsert har blivit så stort och bökigt. Förra gången jag såg Lars Winnerbäck (typ 2008) så var det säkerhetskontroller värdiga ett nyligen uttalat terroristhot. När blev konsertbesökare så farliga att paraplyer sågs som livsfarliga vapen och allas väskor fick visas upp i entrén så att de inte innehöll bomber eller andra dödliga vapen? Gången innan det (Bland skurkar, helgon och vanligt folk-turnén som jag inte minns när den var, men slutet av 90-talet kanske, plus en soloturné som kan ha varit omkring 2004) så gick det däremot bra att knalla in som en vanlig människa, så någonstans däremellan har det helt enkelt skett en dramatisk förändring när det gäller konsertsäkerhetstänk. Kanske är det bra, jag vet inte. Men jag tycker det blir så djävla uppstyltat. Det är jättearenor och jättescener och jättehögtalare och man måste förköpa biljett som kostar multum hundra år i förväg. Kanske vill jag bara att det ska vara som första gången jag såg Lars Winnerbäck, vilket var i en gymnastiksal för en publik som kanske bestod av 20 personer och det kostade kanske femtio spänn som man betalade kontant i entrén och fick en stämpel på handen. SOM DET VAR FÖRR. När man hade en rimlig chans att tigga ihop till inträdet genom fråga förbipasserande om de kunde bidra med "en krona till bussen" (FATTA VAD LÄNGESEN DETTA VAR), eller helt enkelt genom be att få rita av någons stämpel med en kajalpenna. När scenen inte var mycket större och högre än en ordinär höjdhoppsmatta och man kunde stå nedanför den och bli bestänkt av svett och spott och råka få en flaska eller ett omkullvält mikrofonstativ i huvudet om man hade otur. Det var tider det. Nu sitter man på sin numrerade plats högt upp på en läktare och följer konsterten från en jumbotronskärm eftersom scenen är en kilometer bort och artisten inte är större än ett myrägg. Och allting är perfekt. BORING.

Nu kom jag visst från ämnet lite, eftersom Lars Winnerbäck-konserter verkar vara de enda musikupplevelser som jag kan erinra mig i modern tid. Absolut inget fel på dom som sagt, men det verkar lite lamt att komma med i kategorin "största musikupplevelser någonsin". Nu skulle man ju gärna vilja vara tjejen som blev uppdragen på scenen av Bruce Springsteen i Dancing in the dark så att man hade haft något att komma med, men det är jag alltså inte. Var inte ens där. BORING.

Känner lite nu att det här var ganska svårt att plocka ut EN upplevelse och upphöja den till "störst"*. Men på 80-talet var jag på en mängd konserter som så här i efterhand framstår som fantastiskt roliga, och då var det inte ens musikupplevelsen som var grejen, eller jo, det var det ju förstås. Men det var egentligen inte så noga vilka som spelade, påfallande ofta var det Asta Kask och Wilmer X som jag minns det, plus en massa mer eller mindre kända lokala eller tillresta förmågor som "fick chansen" och hette saker i stil med Slaskfittorna och Arabens Anus. Det var svettigt, trångt, rökigt, ljudet var uruselt men jättehögt och dagen efter var man både halvdöv och full av blåmärken efter allt tumult framför den lilla scenen där alla skulle trängas och örla omkring i en slags kollektiv dans. Det var där man träffade så kallat likasinnade, köpte hemmagjorda fanzines och bootlegkassetter med taskig ljudkvalitet, drack öl, spanade efter killar och hade sig. Det var liksom oaser och andningspauser och ljusglimtar i en annars ganska så händelselös vardag och det var helt enkelt SKITKUL. Som jag minns det. Och det är väl kanske därför jag tycker att de där perfekta konserterna där alla sitter på sina platser och lyssnar på de perfekt inrepeterade låtarna med det perfekta ljudet och där till och med "extranumren" är lika spontana som Folk- och bostadsräkningen är lite, tja, BORING helt enkelt.



* Men om jag ändå ska säga NÅT så säger jag Oysterband på Södra teatern i Stockholm cirka år 1999 eller 2000. Oysterband är ett band som är ganska mediokra på skiva men helt fantastiska som liveband, tyvärr är det inte alls många som vet det för sist jag såg dom (c:a 2005) så var det kanske 30 personer i publiken. Så det är ett tips om inte annat.

Snål-TV och plåsterfunderingar

Jaha, då är semestern slut och kanske-kanske blir det lite mer fart på bloggandet också då. Fast det är nyhetstorka. Eller rättare sagt, det är ju bara jobbiga och hemska nyheter som man helst bara vill bläddra förbi. Skogsbrand i Sverige, jordbävning i Kina, oroligheter i Ukraina, krig på Gazaremsan, det finns ju liksom bara en begränsad mängd elände som man orkar ta till sig. Med "man" menas i det här fallet "jag" som då hellre tittar på när Ullareds-Morgan går på färganalys istället för att sitta framför Aktuellt och sucka. Skäms på mig.

Följer som bekant programmet Superspararna på femman, men har väl fortfarande inte fått ett enda spartips värt namnet. Som han Svenne som tipsar om hur man sparar pålägg genom att ta EN skiva salami på en jättestor brödskiva och sen flytta skivan allt eftersom man tuggar i sig. Ja, och så har han KÖPEBRÖD. Fattar han inte hur mycket man sparar på att baka sitt eget bröd så är han ju dummare än tåget. Och hon från Blekinge som verkar lägga timmar varje dag på att bevaka diverse gratiserbjudanden och som krävde att familjen skulle gå man ur huse för att snika till sig varsin burk kvarg, som hon inte ens visste vad man använder det till! Då är man ju inte ens sparsam utan bara en manisk samlare. Att lägga så mycket tid på att få grejer man inte behöver bara för att det är gratis är ju bara korkat enligt min ödmjuka uppfattning.

Igår var det en gammal tant som rekommenderade att man skulle borsta tänderna med salt och så var hennes egna gaddar helt gråbruna. Fast hon var i alla fall inte inne och snodde saltet på McDonald's som vissa andra tycks göra till det mest ultimata spartipset här i världen, och sen är det väl kanske oklart om man under några omständigheter som inte inbegriper löständer kan prestera ett Stomatolleende när man är 80+, så jag är kanske orättvis mot salt som tandrengöringsmedel. Använder ju själv VÄRLDENS BÄSTA TANDKRÄM, Dentosal, som innehåller salt och, viktigast, som inte löddrar. När jag var liten så pryddes kartongen som tuben låg i av en bild på en indian som borstade tänderna med salt, fast nu är kartongen bortrationaliserad och förmodligen skulle det ha varit någon som hade tyckt att det är lite kränkande att använda ursprungsbefolkning som marknadsföring för tandkräm, vad vet jag.


En sak funderar jag på och det är färgen på plåster. De plåster som man köper till vuxna och som således inte är dekorerade med Bamse eller allehanda Disneyfigurar, de kallas ju "hudfärgade". Då undrar jag lite vad det är för färg på plåstren i länder där inte "vit" (eller vad FAN man nu ska kalla det) är normen. Eller som till exempel i USA där det finns så många olika nationaliteter, kan man välja olika kulörer på sitt "hudfärgade" då. Eller är det här med ljusa plåster enbart en europeisk företeelse? ILLUMINATE ME, PLS.

Summer of -14

Klockan är 12.00 och det är 27,1 grader ute och 27,1 grader inne med. Har precis fotat och lagt ut på instagram, så det har hänt på riktigt. "Det kan bara hända i handboll" är annars ett uttryck som den här familjen slänger sig med, kommer från någon match när en kommentator sa "17 minuter in i andra halvlek och det står 17-17, det kan bara hända i handboll" i ett tonfall som om han i det närmaste uppfunnit ett botemedel mot både cancer, aids, ebola och förkylning i och med denna briljanta iakttagelse.

Är rätt trött på Sommaren just nu. Man orkar ju inte ett piss. Idag tog jag mig i alla fall samman och bakade bröd (kanske däraf de 27,1 graderna inomhus) och nu ska jag göra ajvar och kanske en paj. Passar på när ugnen ändå är varm och det är ju ändå inte svalare utomhus. Fläktar inte det minsta. Det åskade i natt och i morse men blev inte ett dugg svalare för det. Och så här ska det tydligen fortgå inom överskådlig tid (läs: SMHI:s tveksamma 10-dygnsprognos). Jag tycker det räcker nu. Det behöver inte bli konstant regn och rusk och sånt, men ska vi säga runt 20 grader, växlande molnighet och en och annan mindre skur?  TACK.