Till stallet istället, v43, pt2

Nu är det slut på varma och soliga brittsommardagar och därmed också på uteritterna på fredagarnas drop in-lektioner. Lite gött kan jag känna eftersom den skog som man hinner till och kan rida i på en timme är rätt så begränsad och nu har vi ridit där flera fredagar i rad. Samtidigt: det ÄR ju rätt gött att rida ut i skogen. Fast kanske inte om man betänker att man för samma pris kunde ha fått ett rejält dressyrpass. Det fick vi i fredags, för vi var bara tre stycken. Vi skulle göra övningen KLOCKAN, som är att man galopperar på en volt och så har man en galoppbom vid voltens hörnpunkter och så ska man få till jämna och fina galoppsprång mellan bommarna. Kände lite GULP över detta för jag har gjort denna övning förut och den har väl typ aldrig gått särskilt bra ens med en häst som är normalskolad, och jag och Pojken är ju lite mer på nivån att det är bra om vi ens kan galoppera på en volt och hålla galoppen. Nu var denna variant av KLOCKAN lite enklare för det var bara två bommar, men ändå.
Uppvärmningen gick i alla fall skapligt, vi red i arbetstrav och lade tiometersvolter vid varje bokstav utmed långsidorna. Det är en svår övning för Pojken, men det gick ändå över förväntan. Sedan gjorde vi KLOCKAN i vänster varv och det gick någorlunda bra, men i höger varv gick det ÅT SKOGEN. Inte bara att det inte blev jämna galoppsprång mellan bommarna, utan här bara vek han halsen åt sidan, tryckte ut bogen och vägrade att ens vända in på voltspåret och där hängde jag som en vante och kunde inte göra ett skvatt åt saken för han var så djävla stark. FÖRNEDRINGEN. Till slut fick ridläraren säga att "ja, det här löser vi inte idag" och så fick jag trava ett varv. FÖRNEDRINGEN. Tänkte att det kanske berodde på att han var trött, för det var han, och i vanliga fall så går han in i en bubbla och dör lite när han blir trött, men jag har blivit rätt bra på att komma åt honom i bubblan, så jag tänkte att det kanske var någon slags försök att komma undan det jobbiga. Framlade den teorin för ridläraren och hon bara, nejdå, det var du som gav efter för mycket på yttertygeln. FÖRNEDRINGEN. Ja, men då vet jag i alla fall vad jag ska jobba vidare med nästa fredag. Eftersom jag missar kvällens ridlektion. Skriver nämligen detta från ett hotellrum i DÄÄÄNMÄÄÄRK och är lite bitter över den som planerade denna jobbresa. Eller det var det visst jag som gjorde, men det var inte så många alternativ att vinka på eftersom man i sin yrkesroll ibland tvingas vara den lagspelare man absolut inte är, så däraf.      

Under ytan

Har läst Under ytan av Gilly Macmillan och det tycker jag att ni också kan göra. Berättelsen är en fristående fortsättning på Bränd himmel som man inte måste ha läst först, men det skadar inte heller eftersom det också är en bra bok. Så här står det om Under ytan:

Vännerna Noah och Abdi har alltid gått sida vid sida. En sen natt när Noah hittas medvetslös, flytande i en kanal, förändras allt. Vad som först tycks vara ett skämt som gått snett förvandlas till en öppen strid. Noah är född i Storbritannien, Abdi är flykting från Somalia. Och Bristol håller på att kollapsa av sociala spänningar.

Polisen Jim Clemo vill försäkra sig om att Noah – som befinner sig i koma – verkligen råkat ut för en olycka. Men Abdi vägrar berätta vad som har hänt. När kriminalreportern Emma Zhang, som också är Jim Clemos före detta älskare, söker upp Noahs föräldrar kommer också stadens rasism upp till ytan.

Två familjer slåss nu för sina söner – och för sanningen. Ingen av dem förstår ännu hur långt de kommer att gå, vilka demoner de kommer att konfrontera, och vilken smärta de ska behöva utstå.

Det enda som stör mig lite lite i detta är att Jim är så DJÄVLA förhäxad av Emma. Det är fan inte normalt när nögon beter sig som ett as, sen får hon väl vara hur snygg hon vill. Skärpning, Jim. Plus att det är två "jag" som berättar och även om det går snabbt att via de olika sammanhangen fatta vem som är berättaren blir det ändå lite rörigt ibland. Den här boken får fyra rejäla batonger av fem möjliga.

Vaggvisa

Har läst Vaggvisa av Leïla Slimanis, en fransk-marockansk författare som liknades vid Gillian Flynn. Och Gillian Flynn gillar man ju. Om boken stod det så här:

Hemmet har aldrig tidigare varit så välstädat och barnen avgudar henne. Barnflickan Louise har kommit in i deras liv och förändrat det. Tack vare henne har Myriam kunnat återuppta sin juristkarriär och hon och maken Paul lägger tacksamt sina barn i hennes händer. Snart börjar Louise få plötsliga vredesutbrott och bete sig märkligt, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början.

Det lät smaskigt, och bitvis var det också det. Fast bitvis var det också väldigt fragmentariskt och det antyddes alldeles för mycket om saker som man sen aldrig fick reda på vad det var som egentligen hade hänt. Den här boken får två flaskor rötjut av fem möjliga. 

Bonde söker fru

Jag är en trogen följare av TV4:s Bonde söker fru, har nog sett alla säsonger utom en. Vet inte varför jag missade en? Men det gjorde jag i alla fall och sen hade jag ett otroligt besvär med att fatta vem han den där Karl Petter, som plötsligt dök upp i alla möjliga sammanhang, var.

I alla fall, nu har ju äntligen årets säsong börjat. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att de första avsnitten är rätt tradiga. Linda åker runt och besöker bönderna, Linda kommer med brev, Linda väljer ut vilka bönder som vi ska få följa, det är speed-dejt på Sundbyholm med tio brevskrivare, sen ska sex av dom väljas ut för gruppdejt och sen är det gruppdejt och sen ska fyra brevskrivare väljas ut för att få "flytta in" på gården. Allt det där känns som en enda lång transportsträcka där alla mest är stela, artiga och nervösa och det går knappt att skilja den ena från den andra. Det är först när det ska flyttas in på gården som det börjar bli åka av, och nu har vi kommit så långt. Spelet kan börja.

ÅRETS BÖNDER:

1. PER
När jag såg Per på speed- och gruppdejten så fnissade jag en hel del, han satt ju bara och storskrattade och var så himla NÖJD med allting. Men han har verkligen växt i mina ögon! Verkar vara så genuint snäll och gullig och omtänksam. Har inte jättekoll på Pers tjejer mer än på Madelene, för hon är (enligt mig) VERKLIGEN inte hans typ. Får lite psykopatvibbar av henne faktiskt. Men Per. Jag hjärtar verkligen honom.

2. SUSANNA
Åh, jag gillar Susanna. Och jag HOPPAS så att hon väljer Tobias, för jag tycker han verkar vara så himla rar. Tyvärr har jag en känsla av att hon kommer att välja någon av de andra, lite snyggare och mer världsvana grabbarna. Sen kan jag i och för sig förstå om hon gör det, för Tobias känns mer som en snäll bror eller en trofast hund, och det är kanske inte det man i första hand tänder på. Men jag hoppas att hon inte tycker som jag i just det avseendet.

3. SIMON
Alltså, jag hoppas verkligen att han väljer den där brunhåriga tjejen med långt hår som kom först till gården, för hon verkar ju ändå vara någorlunda på samma nivå som han. De två blondinerna verkar bara vara såna som vill vara med i tv och synas och inte alls intresserade av honom. Tror inte heller riktigt på tjejen som han åkte och handlade med som tyckte att det var "charmigt och gulligt" att han hade dyslexi. Värt att nämna: Expressen hade en rubrik om "TJEJERNAS CHOCK NÄR DE KOM TILL GÅRDEN", och så handlade det om att Simon bodde i sin farmors hus och mer eller mindre bara flyttat in som hon lämnat det utan att renovera eller köpa nya möbler. Känner dock på mig att han, den dagen det flyttar in en tjej på riktigt, kommer att få åka till IKEA och Bauhaus det första han gör, för så kan tydligen ingen människa bo. Om man ska tolka de "chockade" tjejerna dårå.

4. ERIK
Alltså, jag vet inte om det har att göra med att Erik låter precis som Jimmie Åkesson när han pratar (fast det kan han ju rimligtvis inte hjälpa), men jag tycker han är lite obehaglig. Känns som att även om han efterlyser "en tjej med skinn på näsan" så ska det ändå vara någon som ska vara tillsammans med honom varje sekund och som inte ska ha ett eget liv utan framleva sina dagar som nån jäkla siamesisk tvilling till honom. Sen fattar jag heller VERKLIGEN inte varför man, om man har FÅGELFOBI, tycker att det är en bra idé att flytta in till en "hönsbonde"? Säkert bara för att få uppmärksamhet. 

Så dumt!

Insåg precis att jag kommer att missa TRE ridmåndagar på raken. På måndag är jag i Danmark på jobb. Veckan därpå är det teori och veckan efter det bär det av mot Tyskland på en annan jobbgrej. Kommer alltså att få användning av mitt pass. Alltid nåt, men jag föredrar ju att vara hemma tio gånger av tio istället för att tvingas ta ställning till om jag "vill checka in väskan eller endast resa med handbagage"? Fick maila min chef (som också ska med) och fråga hur stort ett handbagage får vara. Pinsamt. Aja, mer ångestinlägg på detta tema lär ju följa. Bland annat behövs ju instruktioner kring vad i ens necessär som ska läggas i plastpåsar, eller om det kanske inte är så längre? Sist jag flög (den svindlande sträckan Kastrup-Gardemoen) så trodde jag det var ett skämt, så jag fick stå i kön till säkerhetskontrollen och ordna. Pinsamt 2. Men man får väl ta ett helvete i taget, tänker jag.  Nu stör jag mig som sagt mest på att jag missar ridning och att det inte kunde ha varit teori nån av de andra gångerna istället. Har inget emot teorigångerna (2 gånger per termin), men missar ju hellre en sån gång än en ridlektion. Tur att drop in-ridningen finns!

Ögonvittnet

Har läst Ögonvittnet av Anna Bågstam. Om den stod det så här på baksidan:

Ett brutalt mord har begåtts i pittoreska fiskeläget Lerviken vid Öresund. En kvinna har avrättats och fått sina ögonlock upptejpade. Mordet sker dagen efter att Harriet Vesterberg flyttat in i sin pappas hus, ett stenkast från brottsplatsen. Plötsligt är Lerviken långt från den idyll där hon tillbringade sin barndoms somrar. Harriet har precis lämnat Stockholm och en havererad kärleksrelation bakom sig för en nystart som utredare hos polisen i Landskrona. Men hon förstår snabbt att hon inte är så välkommen på stationen som hon hade önskat och att hennes idéer inte uppskattas. Hon bestämmer sig för att gå sin egen väg, men den leder in henne på ett spår som hon snart desperat ångrar att hon började följa. Kan mördaren vara någon hon känner?

Jag tycker det här var en rätt okej såkallad spänningsroman slash polisdeckare, även om Harriet inte är polis utan civil utredare hos polisen, något som nämns ungefär åttahundra gånger, och det är också ett väldigt ältande om den elaka chefen Margareta (såklart måste en kvinnlig chef vara iskall och stel och fyrkantig och dessutom helt humorbefriad), vars direktiv Harriet såklart måste trotsa och ge sig iväg på egna spår eftersom hon ändå, trots sin relativt unga ålder, både är smartare och mer erfaren än hela den lokala poliskåren tillsammans. Ja, det är lite klichéartat, men det måste väl vara sådär om det ska bli spännande.
Intrigen är helt okej, språket är bra och även om karaktärerna är rätt stereotypa så flyter det på. Mordet blir löst men berättelsen slutar ändå med en FET cliffhanger som inte hör ihop med resten fast ändå kanske? Det lär ju komma en uppföljare vad det lider. Den här får tre vittnesmål av fem möjliga.

Till stallet istället, v43, pt1

Saker som var positiva med gårdagens ridlektion: Jag fick i alla fall inte skavsår av de nya stövlarna (men då hade jag också preppat med att smörja in knävecken med karledssalva).

Saker som var negativa med gårdagens ridlektion: Cirka allting annat.
Nä, nu överdrev jag kanske lite, men det kändes verkligen inte bra. Även om stövlarna inte skavde så var de stela som sju svåra år, jag kunde inte sänka hälarna, jag tappade stigbyglarna, jag tappade fan i mig till och med balansen på ett sätt som jag inte gjort sedan jag var liten och skumpade omkring barbacka på ett gotlandsruss. Eller ja, det kändes i alla fall så. Sen skulle vi rida en övning där man skulle vända rätt upp på medellinjen, göra tiometersvolt åt antingen höger eller vänster vid X och sedan fortsätta på medellinjen i öppna. ÄR JU INTE MIN GREJ. Inte Pojkens heller, i alla fall inte igår. Han stod emot och var allmänt seg. Fick väcka honom med ett par rapp med spöet vilket inte känns jättekul och sedan blev han nästan lite väl springig istället. Kommunikationen lämnade en hel del övrigt att önska också. Tyckte sedan att alla var i vägen på övningen och att det blev trafikstockning när vi skulle vända rätt upp, vilket är ytterst konstigt för vi var bara åtta och förra veckan red vi en liknande övning fast utmed spåret och då var vi tio och alla fick plats. Utöver det blev galoppfattningarna mest PISS. Aja, det är bara att bryta ihop och komma igen. Det dumma är att jag missar nästa veckas ridning för jag måste åka på tjänsteresa. Hatar tjänsteresa. Hatar hela världen. Mvh: Mogen_och_balanserad_68:a

A discovery of witches

Vi har börjat kolla på A Discovery of Witches på HBO och den är väl förvånansvärt okej för att vara en serie som handlar om häxor och vampyrer, för jag tycker serier som handlar om häxor och vampyrer, speciellt när de blir kära i varandra, är lite löjliga. Men den är okej och det är många snygga miljöer som bidrar till min förlåtande attityd.
Dock sattes mitt tålamod på prov när vi såg veckans avsnitt. Där blir nämligen Diana ledsagad fram till en spegel av Matthew för att hon ska kunna glo på de ärr som hon fick av den finska häxan, och så får man se Matthews spegelbild. Amenvafan, det vet väl ett BARN att vampyrer inte har någon spegelbild? SÅ HIMLA OVERKLIGT. Ville mest bara ha sagt det.

Till stallet istället, v42, pt2

I fredags kunde det ha varit en sån där perfekt uteridningsdag. Solen sken, himlen var blå, luften var mild, löven var gula, alla var PEPP. Vi red ut, jag red rätt långt bak så jag hade inte så mycket koll på vad som hände därframme. och dessutom hade jag ett vådligt bry med mina nya ridstövlar som verkligen var en plåga i paritet med Egyptens gräshoppor.
I vår lilla skog kan man inte galoppera överallt för stigarna är så slingriga och det är inte heller några speciella ridstigar, så nog fasen kommer det alltid en joggare eller hundägare strosande så fort man har fått upp farten, och skogen är ju till för alla så man får såklart visa hänsyn. Vi har egentligen bara ett ställe, "galoppsträckan", som är en lång, bred och spikrak stig där sikten är god, där man kan fräsa på lite, på övriga delar får man vackert hålla sig till trav och skritt. Ridläraren hade i alla fall lagt upp dagens runda så att vi skulle passera "galoppsträckan" från olika håll flera gånger eftersom hon tyckte att hästarna skulle må bra av att sträcka ut lite. Första gången fick vi galoppera kanske femtio meter, sen kom det en joggare så vi fick stanna. Och de kommande gångerna så var det Rösterna som tyckte det var för läskigt, så det blev lite ostrukturerat eftersom hon red nästan i täten och bröt av till trav hela tiden och då fick alla andra också göra det. Så en del var lite sura efteråt och tyckte att om man nu VET att det är uteritt (för det har uttalats väldigt tydligt och klart att så länge det är tillräckligt ljust och vädret är okej så är det uteritt som gäller) och man VET att man tycker det är läskigt att rida ut i skogen, varför väntar man inte några veckor tills det blir för mörkt att rida ut? På en ridbana går det ju alltid att ordna om det är någon som inte vill vara med på något, men i skogen måste ju alla hänga med på allt. Jag har inga problem med att säga ifrån om jag tycker att jag inte vågar, men jag hade känt mig dödum om jag märkte att det satte käppar i hjulen för andra. Men ja. Folk är ju som dom är.
Hade Pojken och han kändes faktiskt lite trött, men han hade å andra sidan gått en lektion på dagen när det hade varit någon gymnasieskola på besök, och det är han ju inte van vid, så jag hoppas det berodde på det och inte att han drabbats av Stora Tröttheten. Får väl se ikväll hur han känns. Har varit på apoteket och köpt ett storpack COMPEED för att vara på den säkra sidan.

Man stövlar på, så att säga

Alla som känner mig, och kanske även folk som inte känner mig men som någon gång har hört mig öppna munnen eller läst den här bloggen, vet hur svårt jag har för att hitta skor som passar. Och då pratar vi inte någon elegant finsko med klack som man kanske skulle kunna ha på sig vid något högtidligt tillfälle (fast jag har helt ärligt svårt att föreställa mig när det skulle vara), utan det går ju för fan inte ens att hitta gympaskor utan att man snudd på får ta tjänstledigt och leta med ljus och lykta dygnet runt i flera månader. Så går det när man har fötter som mer hör hemma i ett nummer av Kalle Anka & Co än i den bistra verkligheten där allt är smalt och strömlinjeformat.

Och den som då vet hur svårt det är för mig att hitta skor kan ju dra tanken ett steg till och tänka sig hur det går till när jag ska hitta ridstövlar. När jag tog upp ridningen igen för ett par år sen fick jag ju fortfarande använda mina jättejättegamla konstläderstövlar från nittonhundratalet, som i och för sig var sköna att rida med, men fruktansvärda att gå i och ett helvete att få av sig. Sen lyckades jag hitta ett par i konstläder på nätet som jag jublade över att de var ASSKÖNA. Nu, ett och ett halvt år senare, har de spruckit på cirka tusen ställen och dessutom töjt sig så till den milda grad att de nästan ramlar av när jag rider, så att jag måste stanna och dra upp dom minst en gång per lektion även om jag rider med stigbyglar. Känner lite att det inte är riktigt värdigt.

För ett par veckor sen var jag på Granngården och rekade för som av en händelse råkade de ju ha 50 % rea på ridstövelsortimentet, men där kammade jag noll. Bortsett från problemet med att ha Kalle Anka-fötter så har jag nämligen den olyckligsaliga kombinationen korta ben - kraftiga vader, vilket i regel innebär att om man hittar en stövel som passar i vaden så är de så långa att de räcker långt ovanför knäskålarna, och hittar man en som har lagom höjd så är den så smal så att man undrar om det är Linus på linjen som har stått modell. Det finns ju stövlar som görs i olika utföranden, men just kombinationen kort-vid verkar inte vara något som butikerna har hemma i sitt standardsortiment så att man kan få prova. Vilket är rätt konstigt, för jag vet massor av människor som har samma problem som jag. Och köpa oprovat på nätet när det handlar om läderridstövlar för ett par tusen spänn är jag inte jättesugen på. Nästa steg blir då att måttbeställa, och då får man nog räkna med att prislappen landar på minst det dubbla och det vet jag inte om jag tycker att det är riktigt värt när man rider på ridskola två gånger i veckan.

MEN PLÖTSLIGT HÄNDER DET! Min dotter skulle köpa ny hjälm och jag hängde på till Hööks och tänkte att jag kunde ju lika gärna kolla läget på stövelfronten. Har varit där innan och provat mig igenom det bittra sortimentet av höga smala stövlar, så jag hade noll förhoppningar men drog ändå min klagosång för tjejen som jobbade där, som för övrigt hade EXAKT samma problem som jag. Hon frågade om jag hade provat shortchaps, men jag vill ju gärna ha den där stadgan som stöveln ger, så hon började ambitiöst att plöja hyllplan efter hyllplan med stövlar. "Sen vill jag helst inte ha med snörning heller", sa jag helt sturskt, men tillade (såklart) att jag var beredd att kompromissa om jag bara hittade något som passade för så får ju jag jobba. "Snygghet" kommer rätt långt ner på listan när man letar fotbeklädnader och har fötter som designats av Carl Barks, men jag tycker verkligen att ridstövlar med snörning är jättefula.

Hööks-tjejen halade till slut fram ett par stövlar i storlek 38 som enligt uppgift skulle vara i modellen låg-vid, och bad mig prova. Jag slog mig ner och beredde mig på att dragkedjan inte ens skulle gå att dra upp mer än någon decimeter, men det gjorde den. Visserligen satt stövlarna som ålskinn, men enligt Hööks-tjejen så ska det vara så att de knappt går att knäppa i affären, för de töjer sig ju sen (det var alltså helt fel att mina konstläderstövlar satt jätteskönt redan från början, vilket jag borde tolkat som att de skulle bli ohjälpligt för stora och ge problem med att de kasar ner/av, men till mitt försvar måste jag säga att det här problemet fanns inte för konstläderstövlar utan dragkedja som är min referensram för hur stövlar uppför sig, de är vad de är ifråga om passform).
Därefter beredde jag mig på att få stövelkanten ovanför knäskålen, men det fick jag inte heller. Visserligen tog de emot i knävecket när jag böjde benen i 90 grader, men de sjunker ju i alla fall med ett par centimeter och jag rider ju ändå aldrig med SÅ korta stigläder så det lär inte bli ett problem. Dessutom hade de ingen snörning. JAG SLOG TILL. Det kändes ju som att en sån här chans kommer en gång i livet och aldrig mer och att det även nästan var läge att köpa en Trisslott.

Arezzo HorseHead, bild snodd från Hööks

Nu återstår det jobbiga att gå/rida in dom, för det har jag förstått är en plåga som man bara måste ta sig igenom med stoiskhet och fri tillgång till Compeed, men belöningen kommer sedan när man har ett par sköna ingångna kvalitetsstövlar som blir som en vän för livet. Måste även investera i skoputsgrejer, känner jag. Det är sånt som jag hittills aldrig har behövt befatta mig med i mitt 50-åriga liv, men nu börjar det alltså.

Falska vänner

Har läst Falska vänner av Jane Harper. Har tidigare läst Hetta av samma författare, och den tyckte jag var jättebra. Den här tyckte jag inte alls var lika bra. Så här stod det om den:

 

Fem kvinnor ger sig ut på vandring i den australiensiska vildmarken för att stärka lagandan. Dag två går de vilse. När de kommer tillbaka är de ordentligt omskakade med öppna sår och ormbett. Och en person saknas: Alice, den manipulativa och illa omtyckta kollegan med stora ambitioner. Poliskommissarie Aaron Falk blir kallas in, då han utreder det företag kvinnorna jobbar på – Alice är hans kontakt från insidan. Under förhören med de fyra kvarvarande kvinnorna växer en långt ifrån smickrande bild fram om maktmissbruk och misstro, om giftiga relationer och svek. Ju djupare Falk gräver, desto mer inser han hur farligt det kan vara med brutna förtroenden, särskilt bland panikdrabbade människor. Samtidigt börjar tiden rinna ut för dem att hitta Alice vid liv – Alice med alla hemligheter...

Lät ju rätt spännande, eller hur? Men NJA, kände jag mest hela tiden. Poliskommissarie Aaron Falk är ju med också i Hetta och redan där störde jag mig på att han, eller kanske snarare fenomenet att poliser alltid ska ha ett mörkt förflutet och ett bagage fullt av trassliga relationer som de absolut inte vill prata om eller ens tänka på och som då gör dom till slutna och bittra och rätt trista deppgökar. Retar mig också på att han hela tiden nämns vid efternamn - Falk gjorde si, Falk sa så - medan hans kvinnliga kollega rätt och slätt får vara Carmen med läsarna från början till slut. Inte för att det har någon betydelse, men det är inkonsekvent och stör mig. Och vad som stör mig ännu mer är konceptet "kvinnor kan inte göra något i grupp utan att det blir konflikter HEEELA TIIIIDEN", vilket är bullshit om ni frågar mig. Utöver det var karaktärerna rätt ointressanta, det fanns liksom ingen man gillade ens lite och berättelsen tuggade fram på tomgång där man omväxlande får följa poliserna - FALK och Carmen - i realtid, och omväxlande får följa kvinnogruppens vandring från start fram till då Alice försvann, men det var rätt segt och till slut kände jag att jag ger väl fan i om de någonsin kommer att hitta Alice. Den här boken får två vandringskängor av fem möjliga.

Till stallet istället, v42, pt1

Igår var det dressyr och jag fick äntligen ha Pojken igen. Känns som att det var evigheter sen jag red lektion på honom för de två senaste gångerna på drop in-ridningen har det ju varit ridning i skogen och förra måndagen fick jag ju rida Monstret istället och gången innan det var det väl hoppning, vilket gör att det känns som att det var längesen vi gjorde något "på riktigt" med Pojken. Men nu var det alltså dags, och det gick riktigt bra. Övningen var "bogen in" och just den gick väl inget vidare, hyfsat i skritt men i trav blev det mest KAOZ och det beror på att jag (tydligen) spänner mig och då blir de direktiv jag ger Pojken otydliga (saker hos mig själv att jobba med, pt 5434693). Delar av övningen var att rida 10-metersvolter i trav och det låter kanske enkelt, men eftersom Pojken har varit så himla vinglig så har det minsann inte låtit sig göras hur som helst. MEN igår gick det riktigt bra att både hålla igång traven och få volterna 10 meter i diameter och runda. Galoppfattningarna gick också bra, sen är det inte lätt att rida Pojken i galopp med nio andra ekipage på 20 x 60 meter. Hans galoppregister är inte så stort (än) och han orkar inte riktigt korta galoppen när han kommer för nära någon annan, utan då blir det slängtrav och KAOZ och så blir jag lite stressad och det hjälper ju inte upp situationen (saker hos mig själv att jobba med, pt 7844667). MEN det går bättre och bättre och han kämpar på så bra med allt och gör så gott han kan. Även om jag igår kunde känna supertydligt att han var riktigt trött på slutet så svarade han ändå fint på framåtdrivande hjälper, så det fanns ju så att säga bensin kvar i tanken även om svetten rann i floder på honom (han har satt en vinterpäls som inte är av denna världen och eftersom ridskolehästarna fortfarande går ute dygnet om så har det väl inte varit riktigt läge att klippa honom än, men nu är det väl bara en tidsfråga innan den där grizzlybjörnspälsen ryker). Och det känns ju bra med tanke på hans oförklarliga trötthet för några veckor sedan. "Med dig är han ju alltid pigg" sa min ridlärare och där satt jag med spaghettiben och kände att det sker ju inte av sig själv.  Fick också följande såkallat positiv feedback: "du har alltid så bra tajming med spöet, det kommer alltid i exakt rätt ögonblick". Så kan man inte säga något annat bra om mig som ryttare så är det att jag är en jävel på att använda spö. Hehe. Nä, jag fattar såklart vad hon menar, tajming är A och O och de små pet på bakdelen som jag åstadkommer är nog inget som ens Djurens Vänner skulle kunna haka upp sig på, plus att det faktiskt är mycket schysstare och ärligare att korrigera uteblivet svar på hjälpgivning med spö en gång jämfört med att sitta och sparka hästen i magen stup i kvarten. Men ändå. "Bra på att använda spöet" (det var alltså inte vad hon sa, men det är så jag kommer att återberätta det i livets lite mer bittra stunder).

Till stallet istället, v41, pt2

I fredags var det uteritt och det var kanske den mest perfekta brittsommardagen EVER. Soldis, blå himmel, gula löv, 17 grader och vindstilla. Plus att den här gången utgjordes drop in-gänget av helt normala människor, dvs Rösterna dök inte upp och inte heller Prinsessan. Prinsessan är en donna som har hedrat oss med sin närvaro ett par gånger. Första gången kom hon typ fem minuter innan vi skulle börja. Man ska annars vara där en kvart innan, men det fattade kanske inte hon. Hon blev tillfrågad om hon hade ridit mycket innan, och det hade hon enligt sig själv. Det verkade dock inte som att hon någonsin hade sett en ryktborste eller sadlat en häst, för mer tafatt och LAM människa fick man leta efter. Men den svenska ridskolemodellen är ju ändå lite unik och det kan ju vara olika i olika kulturer och man kan ju kanske vara en stjärna på att rida även om man har andra som gör i ordning hästen åt en. Kanske, dock, för att rida är ju betydligt mer än att bara svinga sig upp i sadeln, det är ju en fråga om samspel.
Det visade sig dock att Prinsessan nog inte var att betrakta som mycket mer än en nybörjare, och missförstå mig inte nu för det är absolut inget fel i att vara det. Vad jag däremot inte riktigt fattar är folk som utmålar sig som "jättevana ryttare" och så är de inte det? Själv sänker man sig ju hellre och medger kanske på sin höjd att man har ridit "en del", håller definitivt inne med att man haft egen häst och tävlat lite, men är desto mer frikostig med information om sin ringrostighet och med åldern tilltagande mesighet för det finns väl inget pinsammare än att påstå att man är bra på något och så visar det sig att man är typ sämst? Men det är uppenbarligen inte alla som har problem med det. Aja, hon som har drop in-ridningen är jättebra på att anpassa lektionen så att det funkar för alla så det var inget problem med det.

En annan sak: hade det varit jag som hade kommit lite sent och noterat att alla andra fick stå och vänta på mig (pinsamt), då hade man väl varit där i JÄTTEGOD tid nästa gång? Men förra fredagen kom Prinsessan glidande när vi andra redan hade suttit upp och var på väg att ge oss ut i skogen, och då var vi ändå lite sena för det var någon som inte hittade sitt träns. Den gången blev hon faktiskt nobbad att få följa med, men hon sa att "nästa vecka ska jag komma tidigare". Det var alltså i fredags, men då dök hon istället inte upp alls, vilket ju också var en variant. Men det är ju det som är bra med drop in-ridningen, får man förhinder är det ju bara att utebli och så är det inget mer med det.

Ja, i alla fall. I frånvaro av Rösterna och Prinsessan så blev uteritten jättemysig. Jag hade Pojken och han var pigg och glad, men det är svårt med formen, särskilt i skritten. Antingen vill han dra fram och ner huvudet jättelångt och bli lång som ett ösregn, eller så går han bakom hand, så där fick jag sitta med fjäderlätt men stadig hand och samtidigt driva framåt. En utmaning, men det gick åtminstone bitvis bra. Och så gött i själen efteråt.

Hur jag förlorade 25 spänn

Igår kom min man och viftade med en bok som hade den extremt upphetsande titeln Det öppna samhället och dess fiender av nån trökgubbe som hette Karl Popper. Han, min man alltså, inte Karl Popper, hade köpt den här delen, som handlade om Platon, på ett antikvariat och tyckte den var helt fantastiskt. Sedan informerade han mig på ett väldigt övertydligt sätt om att del 2 (med det rafflande innehållet: Hegel & Marx) kunde vara en lämplig present på hans stundande födelsedag. Sån är han, min man. Själv hade jag nog hellre läst texten på mjölkpaketet än frivilligt plöjt en lunta som handlar om politisk filosofi, men där är vi ju olika. Och tusen gånger hellre en man som läser filosofi än en som jämställer att slöbläddra sig igenom Biltemakatalogen med att läsa en bok om ni frågar mig.
Härförleden skulle jag till exempel hålla en jobbpresentation om statistik (ej heller jätteupphetsande, men ett jobb är ett jobb är ett jobb). Avslutade min lilla powerpoint med en bild på Mark Twain och citatet There are lies, damned lies and statistics, för sån är jag. En som gärna vill ha en festlig slutkläm på saker och ting för att lätta upp stämningen. Det blev mycket riktigt en del skratt i lokalen, vilket var syftet, men efteråt var det en som kom fram till mig och frågade vem Mark Twain var. Då vill man ju nästan ta till vapen känner jag, men det gjorde jag förstås inte. Log bara vänligt och berättade om Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

Aja, i alla fall. Googlade efter del 2 av den där Karl Poppers såkallade mästerverk, men hittade bara följande alternativ: i nyutgåva i ett verk, alltså även innehållandes delen om Platon som min man redan har, eller begagnad på Bokbörsen, men då i paketpris tillsammans med del 1. Efterhängsen typ, den där Platon. Det skilde dock bara 10 spänn mellan nyutgåvan och den begagnade och med frakt skulle den begagnade bli dyrare än den nya, alltså slog jag till på den nya. Ett klick på Bokus så låg den i kundkorgen, logga in så fanns alla adressuppgifter redan ifyllda, ett klick till så var den beställd och fan vad allting är enkelt och det gillar man ju. MEN VÄNTA NU HÄR? Brukar alltid välja fri frakt, men nu var visst rutan med "expressfrakt" ifylld som standard och det observerade inte jag i min måndagsmorgontrötta hjärna. Nu framstår jag, inte bara som en som googlar efter politiska filosofer, utan som en som inte kan bärga sig förrän hon får sätta tänderna i en trökgubbes tankar om andra trökgubbars tankar utan måste ha dom levererade med ilbud. Gud vet vad detta kommer att göra med alla algoritmer som styr allting som händer på nätet i allmänhet och min riktade reklamexponering i synnerhet. JAG ÄR FÖRDÖMD. Tror jag. Plus att jag har förlorat 25 spänn helt i onödan. BLÄ.

Mamma sa att jag inte fick berätta

Har läst Mamma sa att jag inte fick berätta av Cathy Glass. Så här stod det om den:

När sjuårige Reece kommer hem till Cathy har han redan avverkat fyra fosterhem på lika många veckor. Allt eftersom detaljerna kring hans unga liv kommer i dagen så blir det tydligt att Cathy ställts inför sitt livs största utmaning hittills när det gäller att hjälpa honom. 

Pojkens aggressiva och utagerande beteende har gjort att han trots sin låga ålder blivit avstängd från skolan och fått byta fosterhem flera gånger. Han tycker om att bitas, ordentligt, och hans mamma har därför gett honom smeknamnet, Sharky Hajen. Han tycks vara ett hopplöst fall. 

Berättelsen var okej, men inte mer än så. Eller ja, det är ju såklart svindeppigt att läsa om barn som far illa och hur utlämnat ett litet barn kan vara och hur maktlös man kan vara och hur lite man kan göra som anhörig. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att Cathy gör det hela lite väl enkelt. Alltså det är klart att jag fattar att det är bra med vänlighet, tydlighet och konsekvens , men att det skulle lösa typ alla problem på typ nolltid känns lite väl osannolikt om ni frågar mig. Känns dessutom som att Cathy och hennes döttrar har ett nästan utomjordiskt tålamod med exakt allt oavsett vad som händer. Men annars var det intressant att läsa om hur det funkar i andra länder, i det här fallet England. Ger ändå lite perspektiv. Den här boken får tre socialförsäkringsbalkar av fem möjliga.

Till stallet istället v41, pt1

Förra veckan var sista gången i hoppblocket, och efter varje block brukar man få byta häst. Eller dom andra, sen är det jag och en till som rider hästar som ingen annan vill rida, så vi får harva på med dom så länge vi har lust. Win-win på den, säger jag som inte gillar att byta häst som andra byter strumpor. Jag vet att det är utvecklande för en som ryttare och allt det där, men för mig tar det sån himla tid att ställa om mellan olika individer så det passar mig mycket bättre att alltid ha samma.
Förra veckan skulle vi skriva upp på tavlan vilka hästar vi önskade för nästa block, "för ni är ju vuxna människor och det finns ingen anledning för mig att ge er hästar ni inte vill rida" sa vår nya ridlärare (som inte är så ny längre, men vi ska bara ha henne denna terminen, TYVÄRR för hon är jättebra). Jag skrev upp Pojken och Irländskan och dom är det ju ingen annan som vill rida i min grupp så i måndags åkte jag alltså till stallet i övertygelse om att jag skulle rida en ponny. Döm om min förvåning när det stod ett hästnamn bredvid mitt. Monstret, en häst som jag aldrig ridit förut? W-H-A-T, liksom. Kändes lite som på högstadiet när man skulle praoa, på min skola fick man fylla i en blankett vad man ville praoa och om det var någonting man absolut inte kunde tänka sig att göra. Svarade man då "affär" på första och "sjukhus" på andra så fick man praoa på Ica första gången och sedan hamnade man väl på nån djävla vårdcentral för att lära sig veta hut (jag misstänker i alla fall att det var så det gick till).
Men ja, det var ju bara att sadla och se glad ut. Det gjorde inte han, Monstret alltså, för han en surmule i allmänhet och när han blir sadlad i synnerhet. Men alla säger att han är så himla  trevlig att rida, så det hoppades jag verkligen att det skulle stämma.
I min grupp är det nästan ALDRIG någon som avbokar, vi är tio personer som dyker upp mangrant vareviga måndag, men denna veckan var vi plötsligt bara sex personer. Och HELVETE vad vi fick jobba. I vanliga fall går ju ridlektionen i ett litet nafs, men nu var det nästan så jag började snegla längtansfullt på klockan och undra om vi skulle hålla på länge till.
Men ja, Monstret var riktigt trevlig att rida. Rätt känslig i munnen och krävde rätt mycket ben, men det är ju lite det som passar mig. Sedan hade han inte så FRUKTANSVÄRT stora rörelser för att vara stor häst, så det gick faktiskt riktigt bra. Galoppen var som en DRÖM, hade nästan glömt att det faktiskt finns hästar som fattar galopp direkt på hjälperna och sedan kan galoppera på volter utan att man måste driva som en tokig för att de inte ska bryta av till slängtrav. Så det var ju en riktigt angenäm upplevelse får jag säga. Var tvungen att fråga ridläraren efteråt om det bara hade varit en luring (à la 80-talsprao-modellen) att vi skulle få önska hästar, men då var det så att Irländskan redan hade gått så mycket och ridläraren hade själv haft Pojken på en uteritt med en grupp tidigare den dagen och det tyckte hon räckte för honom. Förmodligen en helt korrekt bedömning och kanske tur för mig när vi nu inte var så många och därmed fick jobba som AS. 

Syndabocken

Har läst Syndabocken av Sofie Sarenbrandt, vilket är den kanske åttahundrade boken om den heeelt fantastiska polisen Emma Sköld, som jag helt ärligt är rätt trött på. Böckerna är ändå hyfsat bra, välskrivna och med rätt spännande intriger, men karaktärerna går lite på tomgång och jag tycker det tjatas lite väl mycket om hur otroligt snygg OCH smart Emma är. Vidare blir jag - i den här boken - rätt less på Emmas och systern Josefins infekterade relation, man har liksom lust att bara slå näven i bordet och be dom skärpa sig, dom är väl inte tio år gamla heller? Stör mig också på att en av bokens karaktärer, som man enbart får känna via dagboksanteckningar från barndomen, har ett språk och en disposition som verkligen ingen sexåring skulle kunna åstadkomma. Den här boken får två inbrottsförsök av fem möjliga.

Till stallet istället, v40, pt2

I fredags var det en härlig brittsommareftermiddag och uteritt var beordrad. Det är tydligen inskrivet i ridskolans verksamhetsplan att x tillfällen per termin ska bestå av uteritt, alltså inte bara rida utomhus i paddocken utan bege sig ut i skog och mark. Och det är ju bra, fast jag är ändå lite kluven av två anledningar.  Jag fattar ju såklart att det är bra för hästarna att göra något annat än att bara harva runt i ridhuset och paddocken, och det som är bra för hästarna är ju bra för ridskolan och alltså bra för mig. Och jag håller med om att man får passa på när vädret tillåter och man är ju ändå inomhus i princip minst hela vinterhalvåret. Och visst är det HÄRLIGT att rida ut i skog och mark. Det som är kluvet för mig när det kommer till uteritt är att det i princip alltid är samma runda och den har man ridit trehundratusen gånger. Stallet ligger nämligen förhållandevis centralt och man får därför samsas med joggare och andra motionärer i skogen, vilket gör att det bara är tillåtet att rida på vissa stigar och det gör att det hela blir rätt så begränsat med vad man hinner med på en lektionstimme. Sen är det såklart jättelyxigt att ändå HA en skog nära stallet, det finns säkert dom som inte ens har det. Den andra grejen med uteritt är att det blir rätt tråkigt när inte alla är på samma nivå. På drop in-ridningen är ju det enda kravet att man ska "behärska hästens gångarter", och ridlärarna är oftast jätteduktiga på att lägga upp lektionen så att det ändå passar alla. I ens vanliga grupp är man ju på hyfsat lika nivå och då är det ju inget problem, men på drop in kan det ju bli lite hur som helst. Som i fredags då. Vi var bara tre stycken plus ridläraren. Det var jag, det var en tjej i 15-årsåldern som skulle rida till en ponny som varit lite dum på nybörjarlektionerna och så var det en som jag har döpt till Rösterna. Rösterna är en person i min ålder (tror jag) som brukar vara med på drop in-ridningen och hon ger ett kraftigt intryck av att inte ha alla hönsen hemma. Hon har ju körkort (eller: hon kör i alla fall bil) och hon kan ju följa vanliga instruktioner på lektionen, så helt bakom flötet kan hon ju ändå inte vara. Men någon bit måste ändå fattas hos henne. När man pratar om helt  normala saker som hästarna eller vädret så svarar hon knappt på tilltal, eller så säger hon något helt osammanhängande följt av ett hysteriskt gapskratt. Och sedan pratar hon hela tiden med sig själv när hon rider. Jag har väldigt svårt för både hysteriska gapskratt som inte har ett naturligt sammanhang, och när människor pratar med sig själva. Det är inte strikt själva fenomenet att prata med sig själv som jag har något emot, men det stör mig när folk sitter och muttrar för sig själva och inte slutar fastän VA? och VASADU? upprepas hundra gånger eftersom man inte är säker på om det som sägs är riktat till en eller inte.

Rösterna brukar rida Älgen, som står i boxen mittemot Pojken, vilket också oftast innebär att vi ställer upp våra hästar bredvid varandra när vi ska sitta upp, vilket innebär att jag får lyssna på hennes mumlande och muttrande mer än vad jag tycker är kul. Har liksom svårt att stänga det ute eftersom man inte vet om det helt plötsligt kommer en harang som är riktad till en (för det händer också ibland) och även om jag generellt sett hatar folk så försöker jag faktiskt oftast ändå vara lite snäll och inkluderande. Speciellt i stallet, för där ska ju atmosfären vara extra välkomnande och varje medlem en ambassadör för ridsporten i allmänhet och vår klubb i synnerhet.
Aja, tillbaka till fredagen. Vi kom iväg i alla fall, först ridläraren, sedan jag, sedan Rösterna och sist ponnytjejen. Solen sken, Pojken var jättepigg och glad och allting var frid och fröjd om det inte hade varit för att Älgen, som ju har varit ridskolehäst nästan ända sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna, såg det här som en möjlighet att gå och dra benen efter sig i slow motion. Så det blev hela tiden en stor lucka mellan mig och henne och när ridläraren bad henne att se till att Älgen skrittade på framåt så kom det hysteriska gapskrattet som enda respons. Så vi fick stanna ungefär var hundrade meter och vänta in dom. Plus att Rösterna inte fattade att man ska skicka information vidare i ledet när man rider i en lång rad, så när ponnytjejen ville något så fick hon och jag skrika till varandra över Rösternas huvud ackompanjerat med en massa VAAA? VASÄGERDU? JAGHÖRINTE. 

Så kom vi fram till det som i folkmun kallas "galoppsträckan", som är en lång och rätt bred raksträcka med jämn mark, till skillnad från resten av rundan där stigarna är ner eller mindre slingriga och det bitvis är en massa rötter och grejer som gör att man absolut inte kan rida i bredd. "Vill alla galoppera", undrade ridläraren och det ville alla, så vi galopperade iväg. Sedan hördes ett rop från ponnytjejen att vi skulle vänta. Då befann sig Älgen (och efter honom ponnyn) någonstans på galoppsträckans första femtio meter, travandes i minst sagt makligt tempo. När de hade travat ikapp oss (efter 100 år eller så), så sa Rösterna att han hade varit jättevild och skenat "ett par steg". Eh, jag trodde sken var något okontrollerat som inte gick över efter ett par steg, men det var ju hennes upplevelse och den kan man ju inte ta ifrån henne. Rösterna ville absolut inte galoppera mer, vilket är helt okej, jag tycker verkligen inte att man ska tvinga någon som tycker något är obehagligt, men det värsta var att hon pratade med Älgen (antar jag) och skrattade hysteriskt HELA VÄGEN HEM "jaså du skenade, HIHIHIIIIIIIIIIIIIAAAA ja du skenade du, HAHAHAAAAAAAA, var du så vild idag, HOHOHOHOOOO" osv osv osv, vilket förstörde min upplevelse rätt mycket. Sen vet jag inte om eller hur ridläraren hade räknat på tiden, för vi kom tillbaks till stallet efter drygt 45 minuter, men det kändes ju löjligt att kräva att man skulle få skritta runt anläggningen bara för att man hade betalt för 60 minuters ridning. En del människor blir ju helt hysteriska om lektionen råkar sluta två minuter före utsatt tid, jag tänker att det brukar ändå jämna ut sig i slutändan och det skulle aldrig falla mig in att stå och dividera om en sån sak om det händer EN gång. Så det gjorde jag inte utan var väl mer lite allmänt missnöjd. Men Pojken var pigg och glad och då är jag också, kanske inte pigg men åtminstone glad.

En tråkig sak är att Bulldozern är såld. Det är såklart jättebra för henne, och jag skulle ju ändå inte rida henne mer. Efter att hon var halt i somras så har hon gått som funkis- och nybörjarhäst, men det är såklart inte riktigt ekonomiskt hållbart i längden, det fattar jag ju. Och även om Bulldozern "bara" är 14 år, vilket ju inte är någon ålder för en ponny, så har hon varit på ridskolan länge och förtjänar att få gå i pension.  Såg ett litet filmklipp på Facebook när hon gick i en jättestor hage med tre små shettisar att bossa över. Började nästan lipa. Fina Bulldozern. Mvh stabil_ponnytjej_68:a.

Pass(?)ande nog

Värt att notera: Äger numera ett pass.
Nu kan vad som helst hända.

Till stallet istället, v39 pt2 + v40 pt1

I fredags fick jag rida Pojken igen! Han har ju vilat ett tag p g a att han känts onormalt trött, men utan några andra direkta symtom. Äter bra, ingen feber osv. Så i fredags berättade ridläraren för mig att han hade blivit riden i skogen på torsdagen och då hade han känts som vanligt, så nu skulle vi först rida en sväng i skogen och om det kändes bra så skulle vi fortsätta inne på banan (och om det kändes dåligt så skulle hon ta dit veterinären för blodprov).
Fast det behövdes inte. Skogen tyckte Pojken om! Han travade på med stora kliv och frust i varje steg. Sedan var han väl inte lika överentusiastisk när vi skulle in i ridhuset, plus att han var genomsvettig. Pojken har en päls som inte är av denna världen, plus massor av man och svans och hovskägg och den lilla kondition han hunnit skrapa ihop sedan ridskolan började hade han väl tappat igen under sin vila misstänker jag. Så i ridhuset tog vi det ganska lugnt. Han stod emot en del när vi jobbade med att minska volten med utåtställda hästar, men i övrigt kändes det bra.

Igår var det hoppning, och jag kände lite "nää, jag avbokar" på morgonen, men sen skärpte jag mig när det blev kväll och åkte dit i alla fall. Tycker ju alltid det är lite på gränsen till läskigt att hoppa, och att hoppa en ny häst är ännu läskigare, men min nya ridlärare är ju extremt snäll och förstående. På framridningen kändes han fin. Eftersom sadel och träns låg exakt som jag lämnat det i fredags så antog jag att han hade vilat hela helgen, men det kanske han behövde för nu kändes han riktigt pigg. Kunde öka i traven utan problem och när vi galopperade så orkade han hålla igång galoppen flera varv.
Sedan skulle vi rida på en volt och trava på ett kryss där tanken sedan var att vi skulle landa i galopp och fortsätta galoppera. Pojken travade fram, hoppade över och fortsatte trava i ganska så maklig takt. Petade till honom med spöet och då drog han iväg som om han hade röda djävlar efter sig, och sedan var det som att han vaknade upp ur dimman för plötsligt var han jättepigg och galopperade där det skulle vara trav och lade in ett litet bocksprång efter hindret. Upptäckte att jag blivit en sån som piper till när det händer något oväntat, så igår peps det en hel del. Men det var kul för han kändes så G-L-A-D. Vi hoppade en liten bana och det gick jättebra bortsett från att det blev slängtrav och dålig väg mot ett av hindren, men i övrigt såg det fint ut (sa de andra, själv kändes det mest som jag var en av Borkas rövare som var på väg hem till Mattisborgen, men det var i alla fall inte otäckt. För en som ramlat av och ridit omkull och råkat ut för så mycket incidenter som jag har gjort i hoppningen förr om åren så är det jätteviktigt att det inte är läskigt. Mvh mesig_tant_68:a).
På slutet skulle vi galoppera lite mer och då fick jag uppleva en härlig frustgalopp och att det nästan var lite svårt att bryta av till trav (har ju aldrig hänt förut, haha). Sedan var bensinen HELT slut hos Pojken, när han fick långa tyglar så var det som att han knappt orkade ta ett steg till och svetten rann i floder (hos oss båda, men mest hos honom faktiskt). Åkte hem med en känsla av FRÖJD, vilket inte är det vanliga när det har varit hoppning (även om jag alltid är glad att jag har överlevt, typ).
Nu börjar ett dressyrblock och det ser jag fram mot.

Ditt liv och mitt

Jag gav ändå Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson en chans för jag tycker ju ändå att hon skriver bra, och jodå, den tog sig väl efter en rätt så trevande inledning. Så här stod det om den:

Märit kliver av tåget i Lund utan att själv förstå varför. Det är över femtio år sedan hon senast var här och hon har inte längtat tillbaka en sekund. Hit kom hon som läkarstuderande på 60-talet, en tid då folkhemmet växte och blomstrade.
Men på Norra kyrkogården vittnar en massgrav om en annan verklighet. Här hamnade patienterna från Vipeholm, den stora anstalten för så kallade sinnesslöa strax utanför Lund. Det var där hennes bror gick under. Han som kallades Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Vad var det som hände för alla dessa år sedan? Och vem bär egentligen skulden?
Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse, om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande roman om hämnd, familjehemligheter och skuld.

Berättelsen som sådan är inte alls dålig, men det är lite väl mycket dialog mellan Märit och den inre röst som hon kallar Den Andra, och det hintas hela tiden om saker som det tar en evig tid innan man får förklarade. Jag hade hellre velat veta mer om de olika karaktärerna, inte bara få fragment ur en sjuttio år lång levnad framslängt lite hur som haver och utan någon tydlig röd tråd. Den här boken får två tvångströjor av fem möjliga.

Det köpfria som liksom kom av sig

I år hoppade jag på en utmaning som hette YOU SHALL NOT SHOP.  Eller det hette den kanske inte från början, men jag döpte den till det. Föreställde mig Gandalf dängandes ner sin stav framför allehanda köplador och ryta med tordönsstämma över nejderna. YSNS skulle vara i januari månad, men kaxig som jag var så tyckte jag att jag minsann inte skulle handla någonting överhuvudtaget förrän behov uppstod, med undantag för mat och sånt.

Hur går det med den saken då, undrar kanske vän av ordning? Jamen sådär, svarar jag lite skamset. För visst var det lätt i början. Men sen började saker faktiskt gå sönder. Eltandborsten från 1990-talet drog sin sista suck. Det rasade ner snö på grillen (som fortfarande stod ute) så benen vek sig (på grillen alltså, för det visade sig att de var sönderrostade (sen var det i och för sig helt onödigt att köpa en ny eftersom det var grillförbud större delen av sommaren, men det visste jag ju inte då). Vi åkte på konstrunda och jag köpte nåt litet alster av en konstnär jag känner litegrann (mest för att vara snäll). Stekpannan gick väl inte direkt sönder, men var så djävla repig att det var förenat med mental ohälsa att steka någonting i den eftersom allting brände fast. Gympaskorna som jag travat många mil i ur och skur med sen 2015-ish hade så stora hål att det nästan började bli pinsamt. Speciellt eftersom jag numera är chef och måste träffa en massa höjdare i kostym stup i kvarten. Eller i alla fall oftare än vad jag tycker är kul.

Så långt är det väl okej, det är ju inte precis okynneskonsumtion. Men sen var det lite som att jag faktiskt glömde bort Utmaningen litegrann, och vips så var man tillbaks i gamla vanor. Som i och för sig inte var så EXTREMA i konsumtionsavseende, men ändå. Jag läste Stefans lilla gröna av Stefan Sundström, blev inspirerad och köpte en liten syrningskruka (som jag ännu inte har använt, FY PÅ MIG). Jag sprang på ett erbjudande om att köpa extra kolsyrepatron till Soda Streamern asbilligt, så det gjorde jag (så himla smidigt att alltid ha en extra hemma så man inte står utan kolsyrat vatten när den gamla tar slut) och passade då även på att köpa nya flaskor istället för de jättegamla, repiga, kalkiga med ett bäst-före-datum (som tydligen finns av någon anledning) som låg åtskilliga år tillbaka i tiden, men strängt taget hade de kunnat hänga med ett tag till. Jag köpte Peder Fredricssons självbiografi och Dressyr med Kyra av Kyra Kyrklund och nån annan bok (som jag lika gärna hade kunnat låna på bibblan).  Köpte även ett nytt dressyrspö som skulle vara "balanserat" och därför ligga bättre i handen (märkte ingen som helst skillnad, men nu köpte jag i och för sig snikvarianten för ett par hundralappar, inte det handgjorda från Piskmakaren i Lund för 800 spänn som en stallkompis slog till på). När jag köpte nya gympaskor passade jag även på att utöka det egna sortimentet av narkotikajeans (å andra sidan slaktade jag ett par gamla till gå-hemma-i-trädgården-shorts i somras, men det var ju inte som att jag stod utan byxor).

Det blir värre: Är även på jakt efter ett par nya ridstövlar eftersom de jag köpte förra året, som ersatte de jag haft sedan 1990-talet, visade sig vara billigt skit som redan har spruckit både här och där, och dessutom är de för vida så mot slutet av lektionen så känns det som att hälen har åkt en halv decimeter upp i skaftet. Man kan tycka att de visserligen kvalar in under "saker som gått sönder", men det känns ändå retfullt att de inte höll längre. Ännu mer irriterande är att det var 50 % på ridstövlar på Granngården och jag var där och provade och det fanns inte ett enda par som passade. Var det lagom höjd så var  de alldeles för trånga, passade de i vaden så slutade de istället en halv decimeter ovanför knäskålen. Short shaps är jag inte jättesugen på, tycker det känns så sladdrigt och jag vill ha stadgan som en stövel ger. En hjälpsam anställd på Granngården (hon hade samma problem som jag med att hitta stövlar som passade) tipsade då om en speciell modell av shortchaps som i princip var som att rida med stövlar, men de kostade också 2300 kr. Och så ska man ju ha skor till det också, så näe, tack, men nej tack. Det får vara måtta på konsumtionen ändå.

Jaha, det här är min bekännelse. Är kanske inte värst i världen, men det känns rätt surt ändå.
Med vänlig hälsning: miljösvin_68:a.

Mor gifter sig

Fick ett sug efter Moa Martinsson och har därför plöjt mig igenom Mor gifter sig. Har läst den förut, säkert fem gånger, men vissa böcker tröttnar man aldrig på. Fogelström, Moberg, Martinsson...aaaah. Ger inget betyg för det känns inte riktigt rättvist mot vanliga dödliga. Ville mest bara säga att om någon mot förmodan inte har läst den så GÖR DET FÖR FARAO.