Skolan

Har läst Skolan av Karin Wik, den handlar om detta:

En isolerad internatskola. Två mördade elever. Lojalitet och traditioner som går före allt.

Vass och suggestiv spänningsdebut i internatskolemiljö. Djupt inne i granskogen ligger Axelsons, en prestigefylld internatskola där traditioner och lojalitet är viktigare än allt annat. En av skolans före detta elever är Ida Rossi, en gång framgångsrik kriminalreporter som efter ett sammanbrott har gått in i ett tablettmissbruk. När två av Axelsons elever hittas brutalt mördade skickas Ida mot sin vilja tillbaka till skolan för att göra ett grävande reportage. Men på skolan möts hon av tystnad och misstänksamhet, och både ledningen och eleverna verkar vara mer intresserade av att vårda traditioner än att söka sanningen bakom morden. Ida dras in i ett psykologiskt spel där hon tvingas möta sina egna traumatiska minnen allt medan en dubbelmördare går fri ...

Jamen NJAAA? kände jag väl mest efter att ha läst den här boken. Hemvändartema där huvudkaraktären måste möta och göra upp med inre demoner känns väldigt gjort om ni frågar mig. Blev dessutom sjukt stressad av all den tid som Ida tillbringade med dessa demoner och sina tabletter istället för att bara göra sitt djävla JOBB, eller framför allt med att hon inte är ärlig med detta utan hela tiden ljuger om att hon skriver fastän hon mest dräller runt och tycker synd om sig själv. Men sen blir hon plötsligt otroligt kompetent men samtidigt sådär ofattbart måste-agera-nu-och-kan-inte-vänta-på-polisen-dumdristig som bara tuffa polisdeckare i romaner eller möjligen huvudpersoner i skräckfilmer kan vara. Kändes ej helgjutet enligt mig. Den här boken får två skoluniformer av fem möjliga. 

Post Malik

"Drabbades" av stormen Malik i helgen, fast väldigt lindrigt måste jag ändå säga för det mest dramatiska  som hände hos oss var att en tom regnvattentunna blåste omkull. Det blev inte ens strömavbrott. Därmed inte sagt att det inte blåste, för det gjorde det så att huset knakade och fönsterrutorna skallrade. Sov som en kratta på natten för jag är sannerligen inte speciellt jättetuff när det kommer till väderrelaterade urkrafter. En gång när jag var liten väcktes jag (och resten av familjen) av att flaggstången blåste ner över huset och in genom ett fönster på andra våningen där (vi hade våra sovrum) i en storm. Strömmen hade gått så det var svart som i en säck, regnet piskade in genom den sönderslagna fönsterrutan och det var glassplitter överallt. Ingen blev skadad så det kunde ju såklart ha gått mycket värre, men att vakna av detta jättebrak, rusa upp och mötas av flaggstångsknoppen och ett par meter flaggstång placerade på ett i sammanhanget helt fel ställe var för att tala klarspråk jätteläskigt, och efter den natten så var det aldrig mer någonting som tilläts flamma stolt mot dunkla skyar i mitt föräldrahem. Det kan också bero på att det bara var en allmänt jobbig grej att skaffa ny flaggstång. I min värld är det något av det mest meningslösa man kan ha som privatperson och ungefär lika funktionellt som ett solur, vilket tillsammans med trädgårdstomtar och rådjur i brons toppar min lista över värdelös och ful trädgårdskonst (sorry om jag trampar någon på tårna här).

En gång jobbade jag ihop med en käring som exalterat berättade att hennes man skulle få en flaggstång i 50-årspresent av deras gemensamma vänner. Enligt henne var detta "en klassisk 50-årspresent" vilket fick mig att känna det som att vi lika gärna kunde ha bott på två olika planeter (vilket i och för sig inte var första gången jag kände på det viset för vi hade verkligen inte kemi om man säger så) för jag skulle aldrig ens komma på tanken. Men människor är ju uppenbarligen olika och uppskattar olika saker. Det lades ner mycket möda på denna flaggstångspresent i min exkollegas bekantskapskrets, det skulle gjutas fundament i smyg och den skulle resas i hemlighet på natten och ja, jag hoppas verkligen att hennes man uppskattade detta tilltag som engagerade så många. Jag kan ju säga så mycket som att jag hade blivit alldeles otroligt besviken om jag hade fått en flaggstång i 50-årspresent, eller som en gåva i samband med  vilken högtidsdag som helst. Framför allt på mina vänner som då uppenbarligen känner mig väldigt dåligt. Jag skulle också bli synnerligen förvånad om jag vaknade en dag och någon hade varit i trädgården och gjutit fundament och haft sig utan att jag hade märkt det. Kan ju vakna av att det knäpper till i elementet eller att en fluga surrar i fönstret, så att det skulle kunna döna in ett helt arbetslag i trädgården med spadar och betongblandare ser jag som helt osannolikt. 

Hur som helst, helgen kom och gick utan att göra något större väsen av sig. Har ju mest hängt i tv-soffan och bevakat handbollen (fredag och igår). På lördagen sträckkollade jag på serien Maid på Netflix. Tycker den är rätt bra även om jag tycker att den hade vunnit lite på om man inte framställt Alex  som så helt osannolikt vän och mild hela tiden, som tålmodigt kånkar omkring på sin unge och sina väskor utan att visa ett uns av irritation oavsett vad som händer. Det är väl högst rimligt, speciellt om man har det så motigt som Alex har det, att någon gång bara TAPPA DET utan att det för den sakens skull behöver betyda att man inte älskar sitt barn? Också helt orimligt att ungen inte sätter sig på tvären mer än någon enstaka gång oavsett vad som händer? Men i övrigt en helt okej serie att döda en eftermiddag i tv-soffan med. Over & out.         

Till stallet istället, v 4 2022

Nä, det blev ingenting med det. På måndagen var jag ju fortfarande i karantän efter min febertopp och i fredags så hade jag helt enkelt inte lust. Och veckan därpå blev ju inställd p g a covid i instruktörsgruppen. Känns nu som att jag inte ridit på hundra år, men ikväll är det dags att ta nya tag. 

JAAAAAAAAA, SVERIGE-SPANIEN 27-26 EM-GULD, EM-GULD, EM-GUUUUUULD

Mina nerver tål absolut inte mer spänning nu, så tur att detta var sista matchen i turneringen OCH VILKEN MATCH! Jämnt från första stunden, Sverige ledde visserligen större delen av första halvlek men bara med ett eller två mål, någon gång tre men Spanien spelade sådär svinbra som bara dom kan och kom ikapp och ledde med ett i halvtid, ledde sedan med två, någon gång tre men Sverige lyckades knapra sig ikapp och sedan var det ABSOLUT JÄMNT och stod 26-26 med sekunder kvar att spela och då fick Sverige straff, som Niklas "jag har inga nerver" Ekberg satte och GULDET VAR BÄRGAT. Fy fan vad GÖTT! Jag har nu kaninpuls och spänningshuvudvärk och är helt skakig av adrenalin. Nu ska jag njuta av eftersnack och medaljutdelning. 

JAAAAAA, Sverige-Frankrike 34-33 och SVERIGE ÄR I EM-FINAL!!!!!

Alltså, hur mycket dramatik och adrenalin kan man utsättas för utan att få någon form av men efteråt? Först hemska besked om att Wanne, Sandell, Ekberg, Claar och Johansson var covid-positiva och inte fick spela. Sen rivstartade fransoserna och tog ledning med 5-1 på knappt fem minuter. Men sen började det ordna upp sig, Sverige knaprade sig ikapp och förbi och en bit in i andra halvlek var det Sverige som ledde med fem. Men fram klev den franska spelaren MINNE och bara larmade in mål på mål och med ett par minuter kvar så skilde det bara ett mål igen och i en sport där det kan bli tre mål på en minut så är det ju lika med ingenting. NU VAR DET NERVÖST, Frankrike gick ut och spelade man-man mot slutet, Sverige blev av med bollen i ett kritiskt läge när de ledde med ett mål och det var sådär en halv minut kvar, och med och med sju sekunder kvar av matchen sköt Frankrike mot mål OCH PALICKA RÄDDADE. Helvete vilken puls jag har.

Tidigare ikväll har jag haft det osportsliga nöjet att få se Danmark få spö av Spanien. Nu blir det Danmark och Frankrike som får mötas om bronset, medan Sverige och Spanien ska göra upp om GULD. Nästan tur att turneringen är slut sen, för man mäktar ju inte med hur mycket drama som helst. Må nu covid hålla sig borta från den svenska truppen, amen. 

Ett litet steg framåt

 Ett litet steg framåt i berättelsen.

Omväxling

Idag testar jag att sitta vid köksbordet och jobba. Har annars två "arbetsplatser" att välja mellan när jag har HJEMMEKONTOR, i kökssoffan vid matbordet (som alltså inte står i köket pga minimalt kök) men där får jag noll stöd för ryggen, eller i tv-soffan men där sitter man ju som ett djävla härke. Så nu provar jag obekväm köksstol vid vårt minimala köksbord, som är kanske världens minsta slagbord, handgjort av nån gubbe i min mans släkt och rätt så vingligt men vi använder det väl mer som en typ köksö än som bord. Utöver att ha uppgraderats till arbetsplats så huserar detta bord för närvarande även en massa ägg. Det har faktiskt varit så vältajmat att det alltid har varit någon höna som har värpt under hela vintern så att vi i princip har fått ägg dagligen. Nu de senaste veckorna så har flera stycken kommit igång med värpningen och det har nu genererat såna mängder att de inte riktigt får plats i kylskåpet. Utöver äggsamlingen så ligger här en halvmeterlång zucchini som jag skördade innan frosten kom i höstas och som uppenbarligen har goda lagringsegenskaper, för den är i skick som nyskördad. Ja, så har jag det. Kunde absolut ha varit värre, men också bättre även om ryggen, peppar peppar, känns nägot bättre idag. Än så länge, ska väl tilläggas. Brukar bli värre ju längre dagen går, och speciellt om man lägger åtta timmars icke-ergonomiskt arbete i potten. Men tycker ändå att jag känner mig lite rappare idag jämfört med igår vid den här tiden så förhoppningsvis går det väl på rätt håll. 

Känner dock att jag nu nog kan vara färdigkarantänad, så om inget oförutsett inträffar så tar jag mig nog till jobbet imorgon. 

Idag kommer Remus, tax på friarstråt äntligen hem. Han blev ju lite hastigt och lustigt utlånad till parning 2 januari eftersom den tilltänkte hanen inte var intresserad. Men den tiken hann gå ur löp utan att det blev några barn gjorda. I samma veva började en annan tik på kenneln löpa, så då fick han stanna kvar och invänta hennes höglöp, vilket skedde i slutet av förra veckan, så idag får han komma hem. Tyckte han var borta i en evighet förra gången och då var det bara tio dagar. Nu har han varit iväg nästan fyra veckor! Skönt att det blir som vanligt igen, även om det säkert kommer att bli en hel del stök och bök innan flockdynamiken har kalibrerats.  

GNÄLL

En olycka kommer sällan ensam, sägs det ju och som om det inte vore nog med feber (som förvisso gick fort över, men ändå ett immunförsvarsmässigt nederlag) så har jag nu dragit på mig något slags ryggskott. Kan meddela att det i kombination med ett synnerligen icke-ergonomiskt HJEMMEKONTOR endast är något jag vill rekommedera mina ovänner. Faktum är att jag tror att någon av mina ovänner har tillverkat en djävla voodoodocka och just nu jobbar på med nålar och annat. Så länge det inte är som i ett oförglömligt avsnitt av Arkix X där sadistiska voodooutövare stoppade dockan i en mikrovågsugn och körde på full effekt så ska man kanske vara glad, men det är jag inte. Så trött på min beskärda del av (rätt lite just nu) fröjd och (rätt mycket) smärta, samt detta måndagsexemplar till kropp. Har man öppet köp? Kan man få reklamera? Vavava?

Det enda som INTE gör svinont är att ligga raklång på rygg. Tyvärr är ju alla som kan något om ryggar och skott eniga i att det är det sista man ska göra, utan man ska istället vara uppe och i farten och leva på som vanligt, försöka åtminstone, smärta är inte farligt, osv. Med resultat att man rör sig som någon som är jämngammal med Gandalf (googlade för att få reda på hur gammal Gandalf är och fick veta via ett extremt smalt och nördigt Tolkienforum att det är en ickefråga eftersom Gandalf är en ande som existerade innan tiden och alla som ställer såna världsliga och banala frågor kan lika gärna gå och dränka sig i Mordors träsk) och så får man ont på  nya ställen för att man går och spänner sig i väntan på ett väldigt yxhugg i ens klena ryggrad. 

OCH efter att i samband med handbolls-EM ha sett extremt mycket på kanal 6 och 10 så är jag också extremt trött på att höra Mikael Persbrandt prata om att de "har skapat världens bästa betting-sajt"). Kan ingen förbjuda den typen av reklam? Kinkiga Johan från 90-talets Pampersreklam kom tillbaka, allt är förlåtet.

Då kör vi

 Då kör vi  - häng med. 

MEN HURRA, HERREGUD, SVERIGE-NORGE 24-23 OCH SVERIGE ÄR I SEMIFINAL!!!!!

Alltså JAG DÖR! På riktigt, har sån djävla puls och skakar och det kom tårar. Okej, inte förrän jag såg Valter Chrintz gråta efter slutsignalen, men ändå. Första halvlek började jämnt och målsnålt men ändå rätt okej. Var ju lite trist att både Palicka och Claar testat positivt för covid (fast det var ju inte som för Holland som fick ringa in någon som inte ens var proffs och som fick gå in till chefen och be om ledigt för att få åka och spela EM), men Ekberg och Darj var ju i alla fall tillbaka. Men det ville sig inte och i halvtid ledde Norge med sex bollar, och någonstans mellan 35 och 40 minuter började jag till och med författa ett deppigt inlägg när Sverige låg under med fem och inget verkade funka. Eller jo, försvarsspelet var fantastiskt. Men det var Norges också. Men Sverige fick FAN inte till anfallsspelet, och det fick Norge. Och sen brände Sverige tre, jag upprepar, TRE STRAFFAR. När man inte har missat en straff i hela EM, men nu i denna måstematch så var det som att det gick troll i det. Och med tre missade straffar och minst lika många missade frilägen vinner man inga matcher mot Norge, skrev jag bittert i det utkast jag nu med glädje har raderat. Störde mig också sjukt mycket på alla glada norrmän, på att Claes Hellgren genomgående sa "norsken" istället för "norrmannen" och på att Sandor Sagosen ser ut som en vuxenvariant av Televinken. Det kan ju inte han hjälpa, men jag tyckte han var så löjlig som slängde sig och filmade för att han fick en liten knuff. Det anstår inte en handbollsspelare. 

Televinken

Televinken, 26 år

Så jag var beredd att skriva något tillkämpat om att jaha, men nu får man spela match om femte plats och det är väl inte så illa ändå med tanke på covid-situationen och alltihop. Fast sen skedde Bragden i Bratislava, in kom lillkillen Valter Chritz, född på denna sidan millenniumskiftet, och satte en straff när både straffgiganterna Wanne och Ekberg missat. Och sen var det som om det vände, Gottfridsson började ryta på folk att (typ) rycka upp sig, alla taggade till och Sverige knaprade sig långsamt ikapp. Med betoning på LÅNGSAMT, för det var ju inte så att Norge slutade göra mål bara för att Sverige fick hål på deras försvarsspel. När det var fem minuter kvar så ledde Norge fortfarande med tre bollar, men då spikade Johannesson igen det svenska målet. Och sen vete fan vad som hände, men när det var mindre än en minut kvar så var det 23-23, Sverige fick straff och herregud vilket drama och herregud, vågade inte titta men lillkillen går in och bara SÄTTER DEN. Och sen var det elva sekunder kvar och Norge var i anfall och för Norge räckte det med oavgjort för att gå vidare medan Sverige var tvungna att vinna. Och efter sex sekunder så var det skott på mål och DE SKJUTER UTANFÖR. Eller om det möjligen var räddning, inte fan vet jag där jag for upp ur soffan och vrålade (mellan sammanbitna tänder eftersom min man gått och lagt sig och någon form av hänsyn får man väl ändå försöka visa) eftersom Sverige är i semifinal! Vilket drama! Vilken upphämtning! Nu måste jag gotta mig med lite eftersnack trots att klockan är långt efter läggdags. Men det får det banne mig vara värt. 

Present of the present

Det här blev långt. 

Rapport från en soffa nära mig

Igår jobbade jag hemma. Det är väl planen för hela denna vecka och jag är redan less på det. Saknar min sköna skrivbordsstol och min stora skärm. Igår satt jag vid matbordet och fick sjukt ont i ryggen framåt eftermiddagen och eftersom man rent fysiskt är ett djävla RAS så har jag fortfarande det. Är ju dock inte läge att lipa över såna petitesser när man har en man som är sjukskriven för kotkompressioner och hasar omkring i morfindimmor. Okej, det där var väl rätt så överdrivet, men han fick faktiskt en imponerande mängd smärtstillande preparat utskrivna och var tvungen att göra upp ett schema för att få ihop tablettlogistiken. Nu har han börjat trappa ner och gå på sjukgymnastik, förlåt fysioterapi.  

Idag testar jag soffan som arbetsplats. Den är inte heller optimal, men får väl duga i brist på bättre. Hade det varit i den bästa av världar så hade mitt  Flickrum™ stått klart och då hade jag kunnat sitta vid min sekretär, den som gubbarna på farfars åkeri satt och spelade kort vid, men den är väl inte heller byggd med ergonomi i fokus så oklart om det hade blivit till det bättre. Ja, nu är ju Flickrummet™ inte klart heller om någon mot förmodan trodde det. Allting som ska göras i detta hus är en inredningsteknisk variant av femtonspelet och i och med att min man skadade sig stannade alltihop av och nu ser det ut som att kriget har kommit, eller kanske snarare som om det varit husrannsakan. Vet inte om det går till så på riktigt eller om det bara är på tv som dom sliter upp lådor och skåp och bara rakar ut allting på golvet i en enda röra i jakt på avgörande bevis? Känns ju inte speciellt systematiskt om ni frågar mig, men eftersom det företrädesvis är personer som Martin Beck och Kurt Wallander som har lärt mig hur polisarbete "går till" så får det väl tas med en nypa salt. 

Andra par kan städa och röja tillsammans har jag hört, men det funkar inte hos oss (hos mig och min man alltså, inte hos mig, Martin Beck och Kurt Wallander). Anledningen till det är att min man är en hamster och jag tillhör någon annan art, en som inte samlar på sig en massa saker, kanske en buffel som strövar omkring på savannen i hela sitt liv utan att äga mer än skinnet på kroppen. Varje försök till gemensam rensning slutar med långa diskussioner som urartar till någon slags polisförhör där buffeln ställer hamstern mot väggen och ifrågasätter varför hamstern till varje pris måste spara på varenda gudsförgäten pinal som någonsin råkat komma i dess väg och hamstern påpekar för buffeln att detta minsann är RESURSER som går att använda (dock oklart till vad, men det händer ju att hamstern triumferande kan plocka fram någonting som faktiskt är användbart ur gömmorna, titt som tätt vart tionde år eller så), och får på så sätt buffeln att framstå som ett slit- och slängförespråkande miljösvin, en roll som buffeln inte alls identifierar sig med och hamstern får då istället höra att den är en hoarder som borde söka hjälp, och ja, sen kan ni ju själva räkna ut att det inte blir så mycket städat och rensat som man skulle kunna önska. Man i det här fallet är buffeln. Hamstern är förmodligen alldeles utomordentligt nöjd med sakernas tillstånd. 

Har försökt få in Hamstern på Marie Kondo som ju säger att man bara ska spara på sånt som ger en glädje, och då skrattade han visserligen både länge och väl, fast mer av hån än av glädje kan jag väl ärligt säga. Hur som helst så har han i alla fall monterat ner sina kassa bokhyllor i sovrummet och fått upp de förnämliga Ivar-hyllorna och "håller på" att sortera sina böcker, så det går väl åtminstone på rätt håll. Om än otroligt långsamt.   

Bära och brista

Har läst Bära och brista av Sara Lövestam och det kan du också göra, fast efter att ha läst Ljudet av fötter.

Berättelsen är den här:

Mina förfäder är en bedrövlig skara, när man gör sig en överblick. Bortlämnade barn och okända fäder, prostituerade och förmodligen fler alkisar än jag känner till. Jag själv är kulmen på misslyckandet: Hon som inte ens kunde föra dessa torftiga gener vidare.

Efter ett mindre sammanbrott på jobbet åker Monika på en terapeutisk skrivarkurs i Arvidsjaur. På kursen samlas en brokig grupp deltagare, och det blir en omvälvande vecka. Parallellt kliver Monikas förfäder fram ur det förflutna: Lisa, som kom till Stockholm för att söka upp sin fästman; Sten, som med sin storlek dödade sin mor; Sara-Maria, som skulle ha farit till Amerika. Deras berättelser får liv och blir bitar i det pussel som Monika lägger.

Jag gillade den här boken lika mycket som Ljudet av fötter. Visserligen börjar det bli rätt svårt att hålla ordning på alla Monikas förfäder, speciellt som de inte presenteras i någon speciellt kronologisk ordning, men det är en berättelse som griper tag. Nutidsberättelsen om Monika själv är lite spretigare, ibland på gränsen till alltför klämkäck. Men ändå bra. Den här boken får fyra skrivarkurser av fem möjliga.

The owls are not what they seem

Ny vecka, nya inlägg. 

En smakbit

 Här kan man få smaka lite på gammal skåpmat

PUUUUH, Sverige-Tyskland 25-21

JAMEN HERREGUD VILKET DRAMA. Hatar när Sverige blir uppsnackat som favoriter innan match, och nu var det ett himla gaggande om att Tysklands ursprungstrupp var sänkt p g a covid, den ene efter den andre plockades bort och man fick skrapa ihop en brokig skara av ynglingar och veteraner (toppade av 40-årige målvakten Johannes Bitter som vid en snabb sökning figurerade i den här bloggen redan 2008), de tränade överhuvudtaget inte tillsammans p g a rädsla för smitta, de har hittills förlorat alla matcher i mellanrundan, osv osv. Så som snacket gick så var det nästan så att det skulle bli en enkel match och det blev det verkligen inte, för man ska inte förglömma att Tyskland är en handbollsnation av stora mått så det där hopskrapet är inte precis taget ur division hundra. Matchen började både trögt och målsnålt, Sverige ledde visserligen från start, men aldrig mer än med tre mål och oftast med mindre, och Tyskland hängde hela tiden med. 

Sen hade Sverige en sabla otur som gång på gång träffade stolpe och ribba istället för mål så Tyskland kunde fortsätta hänga med och det var jämnt, jämnt och fortsatt jämnt. Sverige spelade i mina ögon fantastiskt försvarsspel, men det gjorde banne mig Tyskland också, vilket gjorde att det svenska anfallsspelet såg förlamat och kraftlöst ut. Inte förrän det var kanske sju-åtta minuter kvar så lossnade det lite så att Sverige kunde göra ett litet ryck så det blev 4-5 bollars marginal och det orkade/hann Tyskland inte hämta in. PUUUH. Orkar inte med sån här dramatik. 

Nu ska jag återhämta mig och sedan ladda för matchen mellan Norge och Spanien. Den LÄR ju bli spännande, hoppas att Norge blir duktigt trötta så att de är sletna på tisdag när de ska möta Sverige. Men det är väl att hoppas för mycket. 

Hello from the other side

Igår kväll så skulle jag kolla den sena (start 20.30) matchen mellan Tyskland och Norge. Såg en jämn start där Tyskland tog ledningen, sedan vaknade jag i soffan av att det var studioprat och Norge hade vunnit med fem bollar. Med tanke på att jag ändå sovit hela eftermiddagen så var det lite otippat och ännu mer otippat att jag sedan sov som en strandad val (i och för sig lite oklart om det just är sover de gör) hela natten, men där ser man vad lite vaccinbiverkningar kan göra.  Eftersom det var över 20 år sedan jag senast hade feber så kan jag också numera rapportera att det är rätt spännande i kombination med klimakteriet. Svettas man av det ena eller det andra eller en kombination av A och B? Ingen vet.

 

Aja, känner mig i alla fall på bättringsvägen. Ingen feber, men fortfarande trött. Har i alla fall a. hållit mig vaken hela dagen, b. lagat middag och c. nej, det var nog allt jag har åstadkommit idag, förutom att ligga i soffan och glo på vinterstudion (dag) och handboll (kväll). Det är ju sånt man BLIR seg av om man inte redan var det, så nu vet jag snart inte längre vad som är orsak och verkan. Imorgon måste jag försöka ta mig ut i friska luften. Sen får jag väl jobba hemifrån några dagar, antar att det ändå finns en minimal möjlighet att detta inte var biverkningar av vaccinet så man får väl ta sitt ansvar. Nu ska jag kolla vidare på matchen mellan Danmark och Kroatien som i skrivande stund är oerhört fysisk och oerhört jämn. Såg Islands typ tredjeuppställning fullkomligt mosa Frankrike (!) tidigare ikväll. Nu är det ju så många lag som har många ordinarie spelare borta pga covid så det känns som att vad som helst kan hända. Tror dock inte att Kroatien rår på danskarna och vill egentligen inte att de ska det för jag gillar dom inte, tycker de spelar grisigt och är rätt osportsliga. Fast samtidigt önskar jag att de självgoda danskarna kunde få sig en knäpp på näsan någon gång. Sportsliga hälsningar från sjuksoffan.

Den som haver barnen kär

Har läst Den som haver barnen kär av Viktoria Höglund, den handlar om det här:

När barnen på Kullens förskola ska räknas in under en vinterutflykt i Lill-Jansskogen i Stockholm saknas Simon.

Men en tvååring kan väl inte bara försvinna? Inte mitt på dagen, inte från förskolan. Kanske har han följt efter ett papper som fladdrade i vinden, en boll i rullning, en hund på rastning? Eller gömt sig. På skoj, som barn gör.

Timmarna går utan att Simon hittas. Paniken växer hos pojkens anhöriga och polisen saknar konkreta spår. Är Simon ens kvar i området? Eller är han bortförd? Av vem i så fall och varför?

Psykologen Malin Dahl kopplas in för att hålla krissamtal och stötta förskolepersonalen. Snart engagerar hon sig långt mer än någon hade förväntat sig, allra minst hon själv, och när fler barn försvinner kan hon inte längre backa.

Jamen det här var inte så pjåkigt. Irriterade mig visserligen en hel del på den väldigt grovt tillyxade poliskaraktären Stefan Lindgren och berättelsen hade inte dött av att minska ner på detaljrikedomen, man behöver kanske inte redogöra för exakt varje kopp te som dricks och cigarett som röks. Men på det hela taget en rätt spännande historia med bra balans mellan vardagsliv och dramatik. Den här boken får fyra tepåsar av fem möjliga.

Fever isn't such a new thing, fever started long ago

Fick ju som sagt tredje vaccindosen igår, vaknade upp med lite ont i armen men vid så gott mod man nu kan vara innan fan själv har fått i sig vällingen. Tog mig till jobbet, men ju längre dagen led desto jobbigare blev allt. Till slut kändes det snudd på övermäktigt att ens ta sig till kaffeautomaten, frusit hade jag gjort hela förmiddagen och nu började det göra ont överallt också. Åkte därför hem vid lunch, stöp i säng, sov som en klubbad oxe i fyra timmar, vaknade och hade 38.9 graders feber. Vilken chock. Minns knappt ens när jag hade feber senast? Tänker att jag liksom är en sån som står över såna världsligheter, men uppenbarligen inte. Hoppas nu det "bara" är biverkningar så jag inte har smittat x antal kollegor med covid. Har i och för sig mest suttit och kuckelurat på mitt rum, men men vet ju aldrig vad man har ställt till med p g a TRÖG som inte känner igen symptomen på feber ens när de kommer och daskar en i röven. 

Hurra, Sverige-Polen 28-18

Jaha, äntligen en match där man inte behövde sitta som på nålar med kaninpuls. Det var väl hyfsat jämnt de första tio minuterna, sen drog Sverige ifrån och spikade igen samtidigt som Polen fumlade, passade fel, tappade bollen och gjorde en babiljard andra tekniska fel. Kändes oerhört stabilt jämfört med Tjeckienmatchen. Nu väntar Tyskland på söndag. I Tyskland har alla spelare i truppen utom sju stycken covid, så de har verkligen fått skrapa ihop lite av varje för att ens få ihop ett lag. Dock finns det ju mycket att skrapa i Tyskland, såg matchen mot Spanien igår och dom var verkligen inte dåliga. Så det blir nog match, och sen verkar ju Norge, som "vi" ska möta på tisdag, vara i toppform så den fortsatta turneringen lär nog inte bli någon sinekur.

Börja om från början

 Här kommer en historisk återblick. 

Illuminati, var god dröj

Idag fick jag den tredje vaccindosen. De två första tog jag på ett för ändamålet inrättat vaccin-center inne i stan, och där var det väldigt strikt med munskydd och köa utanför och legitimation och hälsodeklarationer och vaccinationsintyg som skulle fyllas i innan man ens fick komma till, och väl inne så tog de sig tid och diskuterade kring om man ville ha sticket i höger eller vänster arm och det var allehanda småprat om ditt och datt och sen fick man både vatten att dricka och karamell att suga på medan man satt den där kvarten och väntade på att det som inte ska hända inte skulle hända.

 

Den här tredje gången bokade jag tid på min vanliga vårdcentral och där var det minsann inget sjåpande utan man blev inviftad utan några närmare procedurer, avbockad i bokningssystemet och sen fick man en hälsodeklaration att fylla i medan man förflyttade sig i korridoren och lagom tills man hade kryssat i alla rutorna om att man inte var gravid eller hade någon allergi och så vidare så sveptes man in på ett rum och blev ombedd att klä av sig ytterkläder och kavla upp ärmen i samma andetag som man blev avkrävd den ifyllda hälsodeklarationen och fick frågan om man var den som man skrivit att man var. Jag hade ändå varit (tyckte jag själv dårå) duktig och plockat fram både vaccinationsintyget och legitimation för att ha det redo, men det var det verkligen ingen som var intresserad av att titta på utan det var bara ner i stolen, sprit på huden, stick i armen och så blev man utviftad i väntrummet för att sitta den där kvarten som man ska sitta för att se så att det som inte ska hända inte händer. Kom inte på förrän jag gick därifrån att jag inte ens haft munskydd på mig, men det var det ingen som sa något om. Kanske är de så luttrade på vårdcentralen att de skiter i vilket? Nu ska man ju heller inte längre testa sig utan bara utgå från att man har covid om man känner sig förkyld och så bete sig enligt det, så det kanske är vägen att gå för att uppnå den här såkallade flockimmuniteten som det har talats om sedan pandemin startade. 

Aja, nu är jag fullvaccinerad, ett tag till i alla fall, och kommer väl även fortsättningsvis att fjärrstyras av Illuminati via 5G-nätet eller hur det nu funkar. Mvh Foliehatt_68:a

HURRA, Sverige-Ryssland 29-23

Nervös var väl bara förnamnet när vad som kändes som Sveriges pojklag (inte nog med att truppen innehöll 6 mästerskapsdebutanter i sin ursprungsform, men sedan dess har tre av de mer rutinerade testat positivt för covid och isolerats och så har man fått blixtflyga in ytterligare några småttingar som fan i mig är födda på denna sidan millenniumskiftet) skulle möta ett Ryssland som slagit självaste Norge i gruppspelet. GULP. Men lika taffligt och oflytande som spelet var mot Tjeckien häromdagen, lika fint flöt det på idag. Försvaret mannade upp sig och Pallicka räddade boll efter boll. Anfallsmässigt hade man väl kanske velat se mera fart och fler kontringar, men det är ju som alltid förmodligen en miljard gånger lättare sagt än gjort och så länge Sverige vinner så får de väl springa hur långsamt de vill. GÖTT ATT SE. 

Match mot Polen imorgon, mot Tyskland på söndag och Norge på tisdag så sysselsättningen de närmaste dagarna/kvällarna är väl i princip spikad. 

Living next door to George

Härförleden när jag körde hem från jobbet så kom jag att tänka på låten Living Next Door To Alice. Började fundera på texten, eller rättare sagt när och varför alla började gapa ALICE - WHO THE FUCK IS ALICE? hela tiden så att man nästan inte kan höra originalet utan att det känns som att det saknas något. 

Började också reta upp mig på låtens jag. Vad är det egentligen för en lam typ? Här sitter en, får vi helt heteronormativt förutsätta, 24-årig man hemma i sina föräldrars hus, och varför bor han ens hemma hos sina föräldrar? Det är väl inget med det idag, men den här låten spelades ju in på 70-talet och då flyttade alla hemifrån så fort de fick ett jobb och det fick man ju avsevärt lätt(are) på den tiden. Men inte den här typen, han har inget känt namn men vi kan väl för enkelhetens skull kalla honom George för något ska han ju ändå heta. 

I alla fall, Sally (jag tror att Sally är en av Alices kompisar) ringer till George och undrar om han har "hört om Alice". Och George älgar fram till fönstret och precis då, med beundransvärd timing, rullar det upp en stor djävla limousin utanför Alices (föräldrars?) hus, och ut genom dörren och in i limon kliver Alice med huvudet högt och så far den iväg och George fattar och vet ingenting om varför hon lämnar eller vart hon är på väg. 

Då har de trots allt varit barndomsvänner och  lekt tillsammans, får man ju veta om man lyssnar vidare. Så vad hände här? Det är väl ändå överdrivet att påstå att han har väntat i 24 år på att få en chans att kläcka ur sig hur han känner för henne för de har ju ändå ristat in sina namn i barken på ett träd så någon slags fling måste de ju ändå ha haft? Men det är ju såklart skillnad på att var "kär" i någon när man går på lekis jämfört med de känslor som komma skall i tonåren. Alice mognade säkert mycket tidigare än George, så brukar det ju vara och det framgår ju inte ens om Alice och George är jämngamla. Hon kanske är ett par år äldre, och även om man har varit aldrig så såta vänner som små så är det ändå inte speciellt rimligt att man fortsätta hänga på samma sätt när en är tonåring och den andra fortfarande ett barn. Eller rimligt och rimligt, men så brukar det väl ändå bli. Alice börjar highschool och vill kanske börja umgås med de andra tjejerna i klassen istället för att tillbringa varje ledig stund tillsammans med grannpojken George. Alice vill gå på disco medan George fortfarande mest vill att de ska leka indianer och vita (sorry för helt utdaterad referens, vet inte vad det skulle heta idag, amerikansk ursprungsbefolkning och kaukasier kanske?), och så kanske den, låt oss säga 14-åriga Alice träffade en riktigt het kille på nån sån där obligatorisk highschooldans, och kvar hemma på gatan fanns George (12) med sina knallpulverpistoler och nån tomahawk i plast och var så långt från en potentiell pojkvän man någonsin skulle kunna komma. 

Eller så var de jämnåriga och gick i samma klass och allt och George var helt enkelt en sån där flegmatisk typ som bara utgick från att han och Alice var och alltid skulle vara ett par, och så en dag fick Alice bara nog av allting i allmänhet och att bli tagen för given av George i synnerhet och det blev ett hejdundrande gräl där på väg hem från skolan där George anklagar Alice för att inte bry sig om honom och säkert också för att vara lösaktig. Så kan mycket väl ha gått till. Och sen gled de ifrån varandra, nedlät sig kanske att nicka lite stramt när de möttes på gatan men mer än så var det inte sedan den där dagen då de stod utanför Alices grind och skrek att de aldrig mer ville se varandra (svår sägning när man bor grannar, men det blev så i stridens hetta). Alice tyckte att det var rätt skönt att bli av med den där efterhängsna George, medan George var sårad in i själen och väntade sig att Alice skulle ta första steget och be om ursäkt, men som Alice sa till Sally efteråt: Det kommer aldrig att hända. 

Spännande detalj med limousinen dock, var kommer den ifrån och vart är Alice på väg? (10 poäng). Det får vi aldrig veta, men jag hoppas att Alice får ett riktigt spännande liv långt ifrån den bräkande medelklassförorten (referens: alla amerikanske highschoolfilmer som någonsin gjorts där ALLA utan undantag bor i identiska villaområden med välklippta gräsmattor och helt orimligt breda trottoarer). Jag vill gärna föreställa mig att Alice kanske pluggat riktigt hårt (hon fick massor av tid över när hon senare blevt dumpad av den där heta killen på highschooldansen, och George gick väl bara och surade och väntade på att hon skulle ta första steget, men I HELVETE HELLER tänkte Alice, eller hon tänkte nog inte alls på honom faktiskt), skaffat sig en utbildning och nu djävlar var det dags att lämna förorten med flärd och elegans. Fast nja? Det hänger väl inte ihop helt och hållet, hon borde väl ha flyttat för längesen och oavsett så hade väl en flyttbuss väl varit rimligare än en limousin? Men kanske att George i det där grälet för tio år sen skrek att Alice din djävla fitta, du kommer aldrig att bli något utan mig, och så vill hon ge honom en riktig knäpp på näsan och visa att hon minsann blivit läkare medan George fortfarande jobbar på den amerikanska motsvarigheten till kommunala parkförvaltningen där han börjat som sommarjobbare och sedan blivit kvar. Nu tillbringar George sina dagar med att klippa gräs och räfsa löv och vara bitter, medan Alice har gått på college och skaffat sig en examen och nu fått ett välavlönat toppjobb på Cedars-Sinai Medical Center i Kalifornien. 
Kanske har hon till och med bett Sally att ringa till George så att det blir synkat med att han ska se den pampiga avfärden, det blir ju annars rätt lamt om hon ordnar allt med att bli hämtad i limousin och allt och så kanske George sitter och kollar på fotboll och missar alltihop. Nä, jag tror nog att Sally och Alice planerade detta ihop. 

Hur som helst, där står George och glor bakom gardinen och inser att NU ÄR DET FÖR SENT. Och då passar Sally, den svekfulla slynan, på att lägga in en stöt. Sally för helvete, har jag lust att skrika. Det där med att tro att vägen till en killes hjärta går genom att trösta en som nyss blivit dumpad (det hade han ju kanske inte blivit per definition, men han kände det väl så) är ju dömt att misslyckas om man ser det i ett längre perspektiv. Men Sally är godhjärtad och vill trösta, och George är väl inte sen att tacka nej och de blir ihop och de gifter sig och skaffar barn, men många år senare upptäcker George att Alice har Facebook och sen börjar han stalka henne där och skicka en massa smöriga meddelanden om att han aldrig kunnat glömma henne. Sally upptäcker det och blir skogstokig och så blir det skilsmässa och George får flytta till något sunkigt ungkarlshotell, börjar supa ner sig och sitter varje kväll på någon skabbig kvarterskrog och fyllelipar över alla svekfulla kvinns. Jag hoppas det går bättre för Sally och barnen. Kanske att Sally och Alice återupptar kontakten igen och börjar träffas och gå ut och ta ett glas vin ihop (på ett flottare ställe än Georges stamhak) med jämna mellanrum, och så sitter de där och fnissar hejdlöst över ett glas Chablis åt den där djävla loser-George som aldrig riktigt kunde vänja sig vid tanken på att inte bo granne med Alice.  

Jag tänker att nu är det väl ändå bara en tidsfråga innan någon av medlemmarna i Smokie hör av sig och ber om hjälp med att skriva texten till nästa hit? 

Inget nytt under solen (uppdaterad)

 Inget nytt under solen direkt.  Eller jo, lite kanske. 

Till stallet istället, v 3 2022

Igår fick vi mail om att kvällens lektion var inställd pga att ridläraren testat positivt för covid och de hade inte lyckats skramla fram någon vikarie. Idag kom meddelande om att fredagens drop in-ridning också är inställd. Så det här blir en hästfri vecka. Det passar ju i alla fall bra att årets Jerringpris gick till hopplandslaget. Hästsekten slår såklart till igen och som det inte var nog med det så fick de, utan hästsektens inblandning, även pris för "årets lag" och Bragdguldet (tror jag det var, såg ju inte Idrottsgalan eftersom jag kollade på HANDBOLL). 

Kände att jag blev lite för glad så passade på att läsa spaltmeter efter spaltmeter av magsura kommentarer från företrädesvis kränkta män som i Sportbladets Facebookkommentarsfält ondgjorde sig och tyckte att ungefär vem som helst utom nån löjlig tjejsportsutövare skulle få priset, och för övrigt kunde man ju lika gärna lägga ner Jerringpriset eftersom det ändå var riggat och, ja, allt var så kasst så det fanns inte ord att beskriva det och ändå gjorde de just det. Gäsp, har vi hört den förut eller? Så tröttsamt att jag inte ens tänker bemöta det.

Så: ett litet steg för den privata ridningen, ett stort steg för ridsporten i stort denna vecka. 

Äntligen (tror jag?)

Det här med att flytta en blogg där man har knattrat ner sina mer eller mindre värdelösa betraktelser sedan 2007 gör man inte helt lättvindigt ska jag säga. En gång i tiden, 2007 då för att vara mer exakt, så fanns inte Blogger utan jag började min tvivelaktiga karriär på Metrobloggen. Sen lades den ner efter ett par år och då flyttade jag med mycket möda och stort besvär över det till Blogger, gissningsvis för att det var det som rekommenderades. Helt smärtfritt gick det dock inte, för alla bilder från Metrobloggstiden försvann. Men det här är ju i första hand en textbaserad historia så det är väl inte hela världen. 

Så skulle jag då smita ut bakvägen från gamla bloggen och gjorde en säkerhetskopia enligt konstens alla regler och dessa sparas i en fil och sen kan man importera inläggen i en ny blogg. Provade först med Wordpress och det gick lysande bortsett från att alla etiketter försvann, plus att jag faktiskt inte är superförtjust i Wordpress bortsett från möjligheten att lösenordsskydda inlägg dårå. Så det blev Blogger, och det gick ju lysande att importera inläggen (trodde jag), och sedan radera alla inlägg i den gamla. Skrev sedan det sista inlägget där och när jag postade det så lästes alla inlägg in igen på något för mig oförklarligt sätt. AmenvadFAAN? Fick sedan sitta och radera alla omkring 4500 inlägg som 15 års surbloggande genererat manuellt.  Eller ja, det gick ju att markera 50 i taget, men det tog ju sin rundliga tid ändå. 

Sedan såg jag att det inte fanns 4500 inlägg i den här bloggen, och noterade att det i arkivet bara fanns inlägg från 2014 och framåt. Provade att importera igen, och då plötsligt kom det med några till. Repeat jättemånga gånger och till slut var jag tillbaka till 2008. När man importerar ska man kryssa i en sån där "Jag är inte en robot"-ruta och efter 1 minut blir det någon slags time out i den processen, och man får då klicka i rutan igen för att importen ska fortsätta och där blir det väl något slags glapp? antar jag i alla fall, för Blogger själva svarar nämligen inte på såna frågor utan här får man killgissa. Dessutom anser Blogger nog att jag ÄR en robot i alla fall, för efter ett antal försök så får jag stroppiga meddelanden om att jag uppnått maximalt antal importer och får försöka igen "lite senare". Och sedan höjer de kraven för bevis för att man tillhör Homo Sapiens och kräver att man ska klicka i alla rutor som innehåller bilder på taxibilar och frukter och övergångsställen och det är ett djävla ståhej för att läsa in en xml-fil och placera den på rätt plats vid rätt tillfälle. 

Så att importera den gamla bloggen har varit en del av min dagliga rutin nu ett tag. Ibland stannar det på samma antal inlägg som tidigare, men ibland rasslar det in ytterligare några tvivelaktiga godbitar från den tiden när bloggen var fornstor och ung. Fråga mig inte hur detta funkar för det gör mig mest irriterad. Och så långt som till augusti 2007, då jag skrev mitt allra första inlägg om Ingmar Bergmans död verkade jag aldrig komma. Förrän idag! Plötsligt händer det! Praise the lord! Inte för att just det inlägget kommer att gå till historien som något stort och djuplodande, men det störde mig sjukt mycket att det var borta. Där fick du, Blogger. Droppen urholkar stenen, ej genom sin tyngd utan genom att ständigt falla. ELLER NÅT. 

PUUUUUH, Sverige-Tjeckien 27-27

Alltså jag är fan i mig HALVDÖD efter att ha lidit mig igenom sextio minuters effektiv speltid där INGET verkade funka för Sverige. Första halvlek var otroligt jämn och otroligt målsnål, i andra halvlek lyckades Sverige faktiskt pressa sig upp till en tremålsledning men säg den glädje som varar för det gjorde i alla fall inte den här, utan den lilla ledningen åts raskt upp av tjeckerna och sen bytte man i princip mål med varandra. Hatar när de såkallade soffexperterna säger "varför gör man inte si eller så" för om det hade varit så himla lätt att a. coacha och b. spela handboll så hade väl alla platsat i förstauppställningen, till och med yours truly som inte tagit i en handboll sedan skolgymnastiken cirka 1982. Men här var det så att till och med jag satt och väste över uteblivna kontringar och vrålade MEN VARFÖR SPRINGER NI INTE? när Sverige för hundrafemtionde gången stannade upp i anfallsspelet och fastnade i en massiv tjeckisk köttmur av biffiga försvarare. Fattar ju att det är lättare sagt än gjort men det var så FRUSTRERANDE. 

Oavgjort räckte för avancemang till huvudrundan och oavgjort blev det till slut efter jordens DRAMA i slutsekunderna där Sverige var i anfall, varnades för passivitet, blåstes av för offensiv foul, bollen över till Tjeckien som hade typ mindre än tio sekunder på sig att dunka in ett avgörande mål (sannolikheten var skyhög för både Pallicka och Johannesson som ju brukar vara stabilt bra kunde plötsligt båda haft Smörfinger som mellannamn) meeeeen så råkade en tjeck passa på en svensk fot och blev avblåsta för tekniskt fel när det var två sekunder kvar.

Så puuuuh. Sverige är vidare. Var redan oerhört uppvarvad innan Sveriges match pga oerhört dramatisk och spännande match mellan Slovenien och Montenegro där underdogsen Montenegro slog ut favorittippade Slovenien. Har haft konstant adrenalinpåslag sen tidig kväll och nu är det sent och jag ska ta den här kaninpulsen och gå och lägga mig.  

What is going on...?

Här finns det händelser vid vatten, typ. 

Måndag efter stormen

Det har varit några blåsiga dagar, och då menar jag rent vädermässigt. I natt var det gul varning, det är väl inte så farligt i och för sig, men tillräckligt för att hålla mig vaken rätt mycket i natt. Fullmåne var det också, men det brukar aldrig påverka min sömn även om jag vet att det finns folk vars sömnproblem på något sätt är kopplat till månens faser, eller det är i alla fall vad de säger. 

Helgen var lugn och fin. Det slår mig vad otroligt lite mail jag får nuförtiden? Känns som att 95 % av min mail har haft med mitt (numera) fd föreningsengagemang att göra och resten är fakturor, nyhetsbrev eller reklam. Väldigt sällan att någon vill något egentligen. Kan  absolut leva med att ha 5 % mail kvar. 

Så vad har jag gjort denna lugna och fina helg? Inte mycket, det är kanske det som är definitionen av lugn och fin helg? I lördags gick jag en långpromenad och sedan låg jag mest på soffan och läste tills handbollen började. Igår gick jag en något kortare promenad och sedan städade jag hos höns och vaktlar och sedan satt jag mest i soffan och löste korsord tills handbollen började (såg matchen mellan Ungern och Portugal på Ungerns hemmaplan och DJEFLAR vilken nerv). Sen har jag förstås hängt en hel del med min man också. Det är jag ju inte så van vid och inte han heller, hahaha. 

Min man mår efter omständigheterna bra, åtminstone på dagarna när han får peta i sig starka smärtstillande tabletter med jämna mellanrum. Morgnarna när han ska ta sig ur sängen är däremot inte så roliga, men det går åtminstone enligt uppgift på rätt håll. Han själv tycker mest att det var tur i oturen att han hade skyddsväst och ramlade "i sanden" (som är hans uppfattning om vad en ridhusbotten består av) och att det kunde ha gått mycket värre, och det är ju sant. Tror tyvärr ändå att detta var slutet på hans ridkarriär faktiskt. Synd. 

Vad händer för något spännande i veckan som kommer nu då? Mest all work and no fun för hela slanten.  Har fått ta över ett projekt från en kollega som har slutat och det känns som mission impossible. Kollegan sa upp sig den första november och skulle jobba året ut. Tanken var att jag, kollegan och en konsult tillsammans skulle göra en snygg och sömlös överlämning från kollegan och konsulten till mig och konsulten där tanken var att jag skulle komma igång med projektet medan kollegan fortfarande var kvar så att han skulle kunna ge mig lite styrfart. Vi hade mailkontakt i början av november och bestämde då att vi skulle ha ett Teamsmöte och dra upp riktlinjer och så vidare. Men konsulten var rätt fullbokad, och föreslog att vi skulle ha ett möte i slutet av november för han skulle på semester i mitten på november och hade inga lediga tider innan dess. Det var kanske inte optimalt men vi hade ju inget val och det kändes ju som att det fortfarande var GOTT OM TID, tyckte jag och kollegan. Fast sen fick konsulten Corona på sin semester och fick sitta i karantän på något hotellrum i Italien i tusen evigheter, och så gick det med den snygga och sömlösa överlämningen för han var inte back in business förrän i början av januari. Så nu får jag börja från scratch på ruta ett utan support från den enda i hela organisationen som har varit insatt i projektet, jamen det låter väl både som kul och som THE STORY OF MY LIFE? 

Ja, det lär ju inte bli något problem att fylla dagarna i alla fall om jag nu mot förmodan trodde det. På torsdag ska jag ta spruta nummer tre, men annars förväntar jag mig bara att äta mitt bröd i mitt anletes svett den här och de kommande veckorna. Som grädde på moset och lök på laxen så ska vi dessutom byta affärssystem 1 april, vilket tyvärr inte var ett skämt. Alla som någonsin bytt affärssystem vet att man åldras minst tio år under den perioden, och Yay! är inte precis det första som kommer till en inför detta spektakel. Dock är vårt nuvarande affärssystem så gammalt och sletet att det omöjligt kan bli värre. Ibland känns det som att 50 % av ens tid går åt till att jobba runt problem som ingen åtgärdar p g a att ingen vill satsa pengar på ett gammalt och sletet affärssystem som ändå ska bytas. Den visan har vi hört i säkert fem år så det är väl gött att något händer även om det inte är kul när det väl händer. Aja. Det som inte dödar härdar, osv. 

Åh nej, Sverige-Spanien 28-34

Jaha, om torsdagens match kändes avslappnad så genererade dagens dito mot ärkefienden Spanien en rejäl adrenalinproduktion. Först var det ju en kalldusch att Max Darj inte fick spela pga positivt coronatest. Men så hörde man att båda bröderna Dujshebaev var skadade och att  Enterrios inte heller var med, det hade varit generationsväxling osv, så det var kanske inte helt hopplöst? Fast jo. Eller nej, var ändå en hyfsat jämn match till att börja med, men sedan fick Spanien en liten ledning. Sverige var flera gånger på väg att knapra sig ikapp, men då hände det alltid något aber: felpassning, offensiv foul, tappad boll, och så lade sig Spanien på retfulla tre-fyra måls övertag igen. Röven! Nu väntar en djefla MÅSTEMATCH mot Tjeckien på måndag. 

Rapport från ett slakteri

Har läst Rapport från ett slakteri: en veterinärs berättelse av Lina Gustafsson. Detta är handlingen:

Veterinären Lina Gustafsson börjar arbeta på ett slakteri. Hennes uppgift är att kontrollera att djuren är friska och att lagarna följs. Dag efter dag ser hon tusentals grisar gå till slakt. Hon står vid det löpande bandet och inspekterar kropparna efter de djur som några timmar tidigare mötte hennes blick i stallet.

Rapport från ett slakteri är ett genreöverskridande, självbiografiskt reportage inifrån en bransch som sällan blir belyst. Lina Gustafsson skildrar det vardagliga våldet mot djuren, kontrollsystemet hon själv är en del av och kampen mellan samvetet och en alltmer påtaglig avtrubbning. Men hon fångar också de glimtar av humor och kollegial gemenskap som växer fram i arbetets absurda monotoni.

Om man inte har insyn i köttindustrins nav - slakten - så är det här absolut en bok man ska läsa. Ska inte påstå att jag har hundraprocentig koll, men har i alla fall inga föreställningar om att det skulle gå till på ett för djuren värdigt sätt. Det finns en anledning och ett högst medvetet val att (i princip) allt kött jag äter kommer från småskaliga uppfödare som slaktar själva. Ibland tycker folk att jag är känslokall för att jag inte har något problem med att slakta och äta djur som jag själv fött upp, men själva ägnar de inte en tanke åt vad som försiggår bakom Mamma Scans kulisser. De borde verkligen läsa den här boken. För mig var det väl mest inget nytt under solen. Ger den inget betyg p g a har inget direkt att jämföra med. 

Allt vi inte sa

Har läst Allt vi inte sa av Sara Osman. Den handlar om det här:

Amanda är bäst på fest, kanske lite väl bra. Sofia briljerar men är advokatbyråns enda svarta kvinna. Caroline har allt, minus en miljon Instagramföljare. De tre vännerna avnjuter vuxenlivets förrätt i Stockholms innerstad. På ytan är allt bra. Där under pågår något helt annat. "Allt vi inte sa" är en berättelse i gränslandet mellan psykologisk spänning, mörk underhållning och samtidsroman i fritt fall och utan bromsanordning.

Jag gillade den här boken inledningsvis. Språket var bra, berättelsen rullade på även om det tog ett tag att reda ut vem som var Amanda och vem som var Caroline för båda verkade ju ha snarlika issues med sina mammor. Men sen tyckte jag den tappade styrfart och det var lite oklart vad som var nu och vad som var då och jag irriterade mig på att dessa s k väninnor umgicks med varandra fastän deras inre monolog tydliggjorde att de störde sig sjukt mycket på varandra. Såatteh, NJA, kände jag mer mot slutet. Den här boken får två Stureplaner av fem möjliga. 

Friday, I'm alive

Hela gårdagen kändes som ett stort logistikprojekt. Först övertalade jag en kollega att hänga med till stallet så att min mans jobb-bil kunde köras därifrån. Det har nämligen hänt ett antal gånger under årens lopp att det varit inbrott i bilar som parkerats där och jag vet fler än en människa som drabbats, och en firmabil som är potentiellt full av dyra verktyg känns ju som att den verkligen ligger i riskzonen för att få rutan inslagen och lastutrymmet länsat. Så nu står den istället parkerad inom lås och bom på Fort Knox mitt jobb, vilket känns lite säkrare.

Jaha, sen åkte jag hem och fick sedan skjutsa min man till apoteket så att han kunde hämta ut kassvis med morfinbaserade smärtstillande som han fått utskrivet. Obs, vi bor max 500 meter från apoteket, så förlåt miljön. Men är det något min man är livrädd för så är det om någon skulle råka se honom vara ute och spatsera när han i själva verket är sjukskriven och då tro att han simulerar istället för att äta sitt bröd i sitt anletes svett. Jag kan väl i och för sig relatera till den känslan. Minns en gång på 80-talet när min dotter hade fått öroninflammation och jag var tvungen att åka in till apoteket i stan för att hämta ut penicillin. Det var som om det satt krypskyttar och siktade på mig för varje steg jag tog mellan busstorget och apoteket Svanen och jag höll den där gula receptlappen väl synlig i handen som ett djävla PASS ifall jag mot förmodan skulle möta någon jag kände som trodde jag var ute och okynnespromenerade på Försäkringskassans bekostnad.  

Kom i alla fall hem till slut och VAR helt slut efter gårdagens och nattens äventyr, gick och lade mig och STENSOV i en timma, sedan kravlade jag mig upp och iväg till bussen för att träffa min gamla vapendragare miss E för att prata gamla minnen, uppdatera oss om det nuvarande läget samt kolka i oss en del alkoholhaltiga drycker. Vi gick till någon slags vinbar och det var väldigt trevligt, men kanske att den här vinbarens inriktning sköt lite ovanför målet i alla fall för yours truly. Är verkligen ingen vinkännare och skiter lite i om det jag dricker harmonierar till maten eller ej så länge det är gott. Sen kan jag verkligen inte förlika mig med de sparsamma skvättar som hälls upp när man beställer "ett glas vin". Inget specifikt för just denna vinbar utan det här var en mer generell betraktelse. Alltså, man får säkert de centilitrar som man betalar (rätt dyrt) för, men herregud vad snålt det ser ut när man knappt får en bottenskyla i ett gigantiskt glas. Häll ända upp till kanten för bövelen, har man ju lust att säga för det gör man ju hemma. Häller alltså, och det behöver inte ens sägas. Men då hade man väl blivit ruinerad för det var inte direkt någon välgörenhetsinrättning, såg man ju när notan anlände. Men skitsamma, vi hade väldigt trevligt så det var värt det. 

Jaha, sen var det buss hem och ramla in och på med tv:n och kolla på handbollen, duscha och borsta tänderna i halvtid och sedan stupa i säng. Då hade min man redan gått och lagt sig och snarkade som ett helt sågverk. I vanliga fall brukar jag då knuffa till honom mer eller mindre omilt för att få honom att vända sig, men det var väl inte riktigt läge att göra det med en som har en färsk kotkompression och knappt kan röra sig. Själv var jag mätt på ett sätt som jag tycker gränsar till obehagligt och det gjorde ju inte saken bättre. Jag är ingen kvällsätare, i normala fall äter jag någon gång på eftermiddagen och sedan oftast ingenting utom möjligen någon frukt eller så förrän nästa morgon. Har inga problem med att gå och lägga mig och vara lite småhungrig, för mig är det en mycket värre känsla att gå och lägga mig och vara typ julbordsstinn. Det var jag alltså inte igår, men ändå  så att säga onödigt mätt (vi hade alltså ätit också på den här vinbaren och inte bara hällt i oss ädla drycker) och då sover jag som en kratta.  HUR SOM HELST så somnade jag väl till slut antar jag, eftersom jag vaknade när klockan började bröla.

Nu återstår åtta timmars slavande och sedan är det helg. Skippar ridningen idag, känner att jag varken orkar eller hinner. Eller HINNER gör jag väl, men jag orkar sen inte komma hem och börja med att röja  med städning och sånt. Vi brukar veckostäda på torsdagarna för att det ska vara fint till helgen och framför allt för att man ska slippa göra det på helgen, men igår blev det ju inget med det och min man lär ju inte kunna vara särskilt behjälplig heller. Han bryr sig ju inte om det ser ut som en svinstia, men det gör jag. AJA. Nu ska jag inte vara bitter, det är bara att bita ihop och starta dammsugaren. Såg sen att Sveriges Mästerkock börjat igen, så att titta ikapp på veckans auditions blir nog kvällens huvudsyssla. 

Hurra, Sverige - Bosnien-Hercegovina 30-18

Ja, då var EM-premiären avklarad och Gud vad förvirrande när Bosnien-Hercegovina spelade i Sveriges färger (antar dock att bosnierna/hercegovinierna tyckte de spelade i sina egna). Men vilken konstig känsla. Man ser ett snyggt mål, undrar vem det var som gjorde det, tänker att det kanske är en av Sveriges alla mästerskapsdebutanter som man inte lärt känna än och så visar det sig vara nån i motståndarlaget. Hehe. Men bortsett från en liten svacka en bit in i andra halvlek så var det en stabil svensk ledning och knappt ens nervöst. Så får det gärna fortsätta. Fast nu väntar Spanien på lördag, det lär ju bli betydligt svettigare. 

No wedding day smiles, no walk down the aisle, no flowers, no wedding dress

För första gången sedan pandemin började har jag väl drabbats så att jag grämer mig, om man bortser från att jag fick byta ridgrupp när det var max-8-rekommendationer. Jobbade hemifrån typ 6 veckor i mars/april 2020 och det var väl inte jättekul (fast hade mer att göra med avsaknad av ergonomisk kontorsstol, stor skärm osv, än avsaknad av social samvaro), men utöver det har mitt liv tuffat på ungefär som vanligt och jag känner inte att jag har varit så direkt påverkad. Nu menar jag alltså inte att jag härjar runt som om det inte var en pandemi, utan snarare att mitt normala liv är i så total avsaknad av härj att jag inte direkt tycker att jag har behövt ändra eller avstå från något särskilt. 

Men nu så. Min son ska gifta sig i slutet av februari och det ska han/de fortfarande, men nu blir det utan gäster och så kommer de att ha en fest sedan, när restriktionerna släpper. Tråkigt, men det är väl ändå det klokaste och mest ansvarsfulla att göra. Och ska man se det från den ljusa sidan så sparar jag/vi massor av pengar eftersom de bor 60 mil härifrån och drivmedel sannerligen inte är gratis i dessa dagar, plus hotell och för att inte tala om vad hundpensionat för fyra hundar kostar. Känns som att februari blev en vinstmånad istället för en med tunga utgiftsposter, men jag hade hellre sett att vi fick gå på bröllop. Men nu är det ju som det är. 

Annat som är i farozonen: Jennys och min planerade Flashback Forever-show i början av mars. Som vi ska gå och titta på alltså, inte att vi själva ska uppföra en. Tror vi bokade biljetter för över ett halvår sen och vi har varit så sjukt taggade på detta så jag/vi hoppas verkligen att det blir av. Ja, under förutsättning att det är hyfsat riskfritt såklart. 

Ja, ni ser ju verkligen hur i-landsproblemen bara staplar sig runt mig.

Igår var min man och red, då hade hästen (gissningsvis) blivit rädd för något, rest sig på bakbenen (sa han och trodde dom andra som varit med, men allt gick så fort så ingen fattade riktigt vad som hände) och min man dråsade i backen som en mogen frukt. Landade på ryggen, tappade luften och hemma satt jag och spelade Tetris i godan ro och planerade för en lugn kväll med tidigt i säng när jag plötsligt fick ett meddelande att han var på väg till sjukhus i ambulans. Det låter ju alltid otroligt dramatiskt och jag fick ett stresspåslag av enorma proportioner, men kan man både sms:a och prata i telefon när man åker ambulans så är man ju åtminstone inte döende.  Det var han inte heller, men en rejäl smäll med tillhörande kotkompression blev domen efter fem timmar på akuten.  Men det skulle väl läka av sig själv trodde man, men han blev sjukskriven i fjorton dagar till att börja med. 

Var och hämtade honom vid midnatt, sedan var vi tvungna att åka till stallet och hämta hans jobbkalender som låg i jobb-bilen så att han skulle kunna kontakta de kunder där han förväntades dyka upp som idag då. Var hemma vid kvart i ett i natt, och då kom han på att hans jobbkläder fortfarande låg kvar i jobb-bilen, och i jobbkläderna låg hans husnycklar. Ja, nu hade ju jag också nycklar så just den biten var ju inte hela världen för stunden, men det innebär att jag får åka till stallet efter jobbet och hämta dom så att han inte ska behöva leva inlåst i huset. Hur jobb-bilen ska komma hem är fortfarande ett olöst problem, men det kvittar väl om han ändå inte ska jobba på ett tag. Är väl mest bara att det är risk för inbrott om den står där den står, men det är ju inte något som jag kan göra något åt ändå tänker jag. 

Så kan det gå. Har därför knappt sovit någonting i natt, men kroppen är ju inställd på att vakna en viss tid så det var bara att pallra sig upp och iväg.  Nu ska jag väl ta mig igenom en jobbdag, sedan åka hem, ta hand om man och hundar, sedan ta bussen tillbaks in till stan och träffa en kompis som jag inte träffat på...ja, minns inte exakt men det är nog 10 år? och ta ett glas med (jag är alltså inte "en sån som ställer in"), och sedan är det bussen hem och kolla på handboll FÖR IDAG BÖRJAR EM. Tur att Sverige hade sena matchen i alla fall för det här hade jag ju inte en tanke på när jag bestämde träff med miss E. Jamen sen sover jag nog ovaggad. 

Första jobbdagen 2022

Så var årets första jobbdag avklarad. Den blev ofrivilligt lugn. Sista dagen innan julledigheten hade vi ju nån slags datahaveri så jag kunde inte komma åt några filer och alltså inte få klart det jag behövde få klart innan årsskiftet. Sedan kunde felet bara åtgärdas genom att IT-supporten fjärrstyrde ens dator och installerade nåt fix. Detta gjorde IT-supporten på min gamla jobbdator, som jag har hemma, på söndagen den 19 så jag kunde jobba hemma den 20 och få klart det som behövde göras klart som jag inte fått klart på fredagen den 17 utan att behöva åka in till kontoret (3 mil enkel resa) för ett par timmars arbete. 

Sen skulle ju samma sak göras på min nya jobbdator, men inte tänkte jag väl på det efter tre veckors ledighet utan en tanke på något jobb. Kom alltså till jobbet klockan 05 som vanligt, kom sedan på att...nävisstnä. Kommer inte åt några filer. Mailade supporten, men dom börjar inte förrän klockan 8 om det inte är kris och det var det väl strängt taget inte. Rensade mail, drack kaffe, fick höra allt om min kollegas jul- och nyårsfirande och berättade om mitt fir (som ju i och för sig inte var så mycket att, så att säga, hänga i julgranen, höhöhö). Sen skulle supporten fjärrstyra och fixa, vilket tog sin lilla tid, och sedan skulle vi alla sitta med på en presentation på Teams om vårt kommande affärssystem och den drog ut på tiden så in i, och sedan var det försenad lunch och därefter i princip dags att gå hem för yours truly som ju ändå varit uppe och i farten sedan arla morgonstund. Eller i alla fall uppe. Så värst mycket fart har det ju inte blivit om man säger så. Hoppas detta blir tongivande för hela 2022. Mvh Lat_68:a.   

People are strange

 Man upphör aldrig att förvåna sig. 

Till stallet istället, v 2 2022, pt 1

Igår när vi kom till stallet så stod det ingenting på tavlan där det i vanliga fall står vem som ska ha vilka hästar. Vi utgick då från att vi skulle fortsätta med samma hästar som vi haft förra veckan och började fixa i ordning. Inte förrän vi i princip var klara och stod och värmde betten så var det någon som kläckte ur sig Men tänk om det är teori idag? Nu var det inte det, visade det sig efter panikbläddrande i mailen, men det hade ju varit jätteroligt om exakt alla skulle ha missat det och bara förutsatte att vi skulle få rida. 

Dagens tema var öppna, berättade vår nya ridlärare I, och jag suckade lite för öppna är ju inte Köttbullens grej. Vet inte riktigt vad som är hennes grej förutom att lufsa runt fyrkantsspåret och vara en snäll nybörjarponny, hehe. Hur som helst, vi började med att göra förberedelser genom att göra tiometersvolter i varje hörn och halt mitt på långsidan. Vet inte om det var förberedelserna som gjorde susen eller om Köttbullen bara råkade ha en allmänt samarbetsvillig dag, men DJEFLAR vad bra det gick? Helt plötsligt kunde jag till och med känna att hon spårade! Har väl aldrig hänt förut, eller åtminstone inte så att jag har kunnat känna det så tydligt. Jag har väl mer fått vara glad om det har gått att böja halsen och det har känts som att framdelen har varit någon annanstans än på spåret, typ. 

Blev helt lyrisk. Och trött. Känns som att I kör hårdare med oss än vad K gjorde, eller så är det bara för att man inte har vant sig vid att det inte är som vanligt, eller om det är julens frossande och slappande som har satt sina spår (gissningsvis en kombination av allt detta), men jag var helt slut efteråt och hade inte orkat en minut till (och det är här man ska tänka att när hjärnan säger nej har kroppen 50 % kvar att ge, eller vad dom nu säger i Biggest Loser), eller det hade jag väl dårå, men jobbigt var det hur som helst. Men det är ju kul när det går bra, FÖR EN GÅNGS SKULL ska väl tilläggas för det brukar ju vara upp som en sol och ner som en pannkaka. Den som lever får se, hehe. 

 

Ledig måndag!

Gav mig själv en ledig måndag i försenad julklapp, eller ja, det låter ju sådär härligt spontant och det var det alltså inte eftersom jag bestämde mig redan i typ...november? att mjukstarta efter julledigheten och på så sätt sätta lite piff på oxveckorna. För den kommande perioden är mitt värsta på hela året så här gäller det ju att ha en PLAN för att inte gå under. Visserligen har jag överlevt denna period 52 gånger redan, men vad är det som säger att inte det femtiotredje året ska vara ens akilleshäl?

Har jag gett några nyårslöften om ett nytt och bättre liv då? Nä, det glömde jag bort i all röra som det råkade bli i föreningslivsdramat, men eftersom jag nu kommer att ha betydligt mer tid än vad jag är van vid så tänker jag att jag ska försöka göra något vettigt av den. Dvs inte bara sitta och slösurfa eller spela Tetris. Exakt VAD vettigheten ska bestå av återstår dock fortfarande att se. Ska kanske skaffa en ny hobby av något slag? Eller helt enkelt bara promenera mer, läsa fler böcker, lösa fler korsord? 

Är jag klar med inredningen av Flickrummet™? Nä, inte det heller. Men väggarna är spacklade och slipade och färg är inhandlad. Återstår "bara" att montera ner den bokhylla som täcker en hel vägg och flytta om och bygga upp den igen på ett litet annat sätt. Tyvärr har min man ställt en enorm gipsskiva framför denna bokhylla eftersom det var det enda stället i hela huset som denna gipsskiva fick plats på. Alltså går den inte att flytta för det finns ingenstans att ställa den, så det är lite moment 22 just nu. 

Den här veckan börjar EM i handboll för herrar...förhoppningsvis. Det planerade returmötet mot Holland inför EM blev ju inställt p g a covid i laget. Och kan man ställa in ett helt JVM i ishockey kan man nog ställa in ett handbolls-EM också, misstänker jag. Men håller tummarna såklart för att det ska gå att genomföra. 

Har bokat tid för tredje sprutan nu, fick tid nästa torsdag tror jag det var. Nyss var det bara folk i åldergruppen 65+ som skulle ha den, men snart är man väl ändå där. Sen försökte jag boka tid för synundersökning, men fick bara fram en enda ledig tid och det var idag klockan 16 och det tänkte jag verkligen inte förstöra min lediga dag med. 

Remus har ju varit iväg på smekmånad sen förra söndagen, men det gick inte som planerat och tiken gick ur löp utan att det blev någon parning. Men nu har en annan tik börjat löpa på kenneln, så han blir kvar där ett tag till och får ett nytt försök. Spännande! 

Nu är det dags att åka till stallet och ta en dust med Köttbullen. Och imorgon är det tagelskjorta på och tillbaks in i grottekvarnen. STÖN. 

Ett skal

 Här kan man läsa om ETT SKAL. 

Järnnätter

Har läst Järnnätter av Mirja Unge och det tycker jag baske mig att du också kan göra. Detta är handlingen:

Bente arbetar hemma på styvpappans gård. Hon är rapp i käften och vet vad hon vill. För det mesta. Bente och Leo är tillsammans ända tills ryktena om Leo och den gravida Tina visar sig vara sanna. Ett av de svek som sätter Bentes värld i gungning och hon börjar umgås med Turkhoran, åka in till stan och festa och så träffar hon Jensa, Mördarn, Mange och de andra som gillar AIK men inte invandrare.

Jag blev från sida ett fullständigt golvad av denna berättelse och framför allt ett fantastiskt språk som beskrev saker på ett sätt vars motstycke jag knappt någonsin har sett. Hämtade denna bok på bibblan klockan 10.15 och har sträckläst hela dagen för den gick helt enkelt inte att lägga ifrån sig. Och då var det inte för att den var så himla spännande, utan BARA för sättet den var skriven på. Den här boken får fem glosor av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan med er omedelbums. 

Förklaringen

Förklaringen till cliffhangern finns HÄR

Till stallet istället, v 1 2022, pt 1 + 2

I måndags började ridningen igen, kan ju säga att Köttbullen använt hela jullovet till att bygga upp sitt redan ganska väldiga motstånd mot all form av lösgörande arbete. Fick jobba på som bara den för att ens få henne att gå framåt. Vi hade ju ny ridlärare också, och "framåt med Köttbullen" var väl ungefär det enda som jag hörde från henne. Vissa hästar var så otroligt pigga och på tårna men det gällde alltså inte henne. Dessutom har hon kommit på hur hon ska kunna lägga tungan över bettet och det var hon alldeles utomordentligt nöjd med. Så igår så fick jag hjälp att spänna sidostyckena så att bettet ligger lite högre upp i munnen och djeflar vad fröken Köttbulle var missnöjd med detta. Hon skakade på huvudet, hon försökte bita tag om bettet, hon t o m bet sig själv i tungan i sin kamp att komma undan. SåattEH...de här första två lektionerna 2022 har väl inte gått till historien som de som kommer att få förbundskapten Bo Jenå att kasta sig på telefonen och ringa mig som förstärkning i dressyrlandslaget SÅ ATT SÄGA. 

Fick i alla fall till rätt så fina galoppfattningar igår, i både höger och vänster varv och det är ju mig inte alltid förunnat. Så det får jag väl vara "nöjd" med. Fick dessutom med mig min man på ridningen igår. Han började ju på en sån här "prova på för vuxna nybörjare-kurs" våren 2020, sen började han i en vanlig nybörjargrupp på höstterminen 2020. Har dock inte sett honom rida på över ett år! eftersom det har varit pandemi-restriktioner och läktaren i ridhuset har varit stängd för publik. Sen kan jag ju säga, att om man rider en trilsk Köttbulle som inte vill arbeta så har man inte direkt tid att sitta och detaljstudera någon annan som rider, men jag hann i alla fall uppfatta att han både kunde rida lätt och galoppera så det har ju absolut gått framåt. Tycker ändå det är lite coolt av en som är 50 + och vars enda erfarenhet av hästar är lite ponnyridning i Skånes Djurpark sådär fyra decennier tidigare.     

Ljudet av fötter

Har läst Ljudet av fötter av Sara Lövestam. Tidigare har jag läst Tillbaka till henne som jag bara gillade sådär och Som eld som jag gillade något bättre. Den här boken gillade jag dock riktigt mycket. Den handlade om detta: 

Monika Bengtsson växer upp i en fosterfamilj. Av ren duktighet har hon klarat skolan, undvikit det närmast genetiska alkoholberoendet, doktorerat i mytologi, köpt bostadsrätt och fått en forskartjänst på Stockholms Universitet. Hon skulle till skillnad från sin biologiska mor bli en bra mamma. Om hennes kropp någonsin blev gravid. Nu har hon passerat 40, och är singel ...

I krisen som sammanfaller med hennes sista IVF-försök börjar Monika nysta upp historien om sin biologiska familj. Vem är hon? Och om hon får ett barn, vad kommer det att brås på? En släkthistoria som ingen någonsin berättat för Monika tar henne till platser hon aldrig tänkt sig och tankar hon aldrig haft ...

Nämen jag tyckte den här berättelsen var både gripande och intressant. Bra balans mellan nu och då, rappt språk och ja, intressant berättelse då. Den här får fyra IVF-försök av fem möjliga. 

Ett IKEA-besök senare

Överlevde (nätt och jämnt) IKEA-helvetet. Där vi bor är det avståndsmässigt ungefär jämnt skägg mellan IKEA i Älmhult och IKEA i Malmö, och eftersom jag hatar storstäder, motorvägar, människor och trängsel så räknade jag snabbt ut att min dag skulle bli mer behaglig av ett besök i Älmhult än av ett i Malmö. Sen var jag så djävla smart att jag kollade lagersaldo innan vi gav oss iväg, och då visade det sig att IVAR hyllplan 30 x 42 cm (som vi också skulle ha några stycken av även om det primärt var 30 x 83) inte fanns i lager i Älmhult, så då fick det bli Malmö i alla fall. Vi blev dessutom osams redan under frukosten, dock inte IKEA-relaterat men check på den i alla fall. Sedan blev vi sams och kom iväg. Strategin var: in, ta exakt vad vi ska ha, ut. Det gick ändå ganska bra, ända tills vi baxat oss fram till hylla 9, fack 35 på tag-själv-lagret där IVAR hyllplan 30 x 42 skulle ligga och så var det helt tomt. Här höll jag ju på att tappa det fullständigt. Alltså vad FAN är det för vits med att kunna kolla lagersaldo i ett specifikt varuhus och sedan stämmer det inte? Ja, jag är medveten om att det absolut kan ha kommit tusen IVAR-spekulanter från det att jag kollade lagersaldot tills dess att jag var fysiskt på plats, men det skiter jag i, jag tror ändå att det här är en djävla konspiration mot mig personligen. Ingvar Kamprad skrattar nog i sin grav. 

Min man, som ju är både fixig och trixig, övertalade mig då att han lätt som en plätt skulle kunna dela några 30 x 83-plan och därmed få dubbelt så många 30 x 41,5 minus två millimeter för sågklingan, så det är nu det vi står inför, för aldrig i helvete att jag gör om denna mardrömsfärd inom de närmaste århundradet. Såg med bitter min på alla glada människor som strosade omkring där för nöjes skull och önskade att jag hade någon form av maskingevär att skjuta vilt omkring mig med. Detta är vad IKEA och städer gör med mig.

Nu är jag väl i rätt sinnesstämning för ett litet möte i Jämmerdalen? STAY TUNED. 

Nämen hej och hå, 2022

Nyårsafton kom och gick utan några större sensationer. Lagade oxrulader med två olika sorters fyllning, ädelost och kantarell till min man, syltlök, chili och färskost till mig. Åt och drack bubbel i stora glas, kollade på Trailer Park Boys, började sedan kolla på en film som jag inte minns vad den hette men den var urtråkig. Gick och lade mig med hundarna vid halv elvahugget, vaknade vid tolv, ingen hund brydde sig nämnvärt (en eloge till byborna som faktiskt höll smällandet ganska så koncentrerat till tolvslaget och inte en massa okynnessmällande i dagar både innan och efter nyår, eller så har det bara att göra med att det har varit brist på raketer i år och inte alls pga att människor blivit lite smartare? fråga mig inte) och så var det nytt år och nya tag. Nyårsdagen inleddes klockan sex med att Laban spydde upp delar av korken till det mousserande vinet som han hade fått tag i och tuggat sönder och uppenbarligen också ätit av, så det var ju tur att man inte längre orkar hålla på och festa och stå i tills solen går upp (senast det hände var väl cirka 1984). Tog en långpromenad med hundarna och slappade sedan i soffan resten av dagen. 

Igår ringde Labans uppfödare lite hastigt och lustigt och undrade om jag kunde tänka mig att låna ut Remus till parning igen. De hade åkt 40 mil för att hämta den tilltänkta avelhanen, tiken var i höglöp - och så var han heeeeelt ointresserad. Man bara, wtf? Måste ju vara något allvarligt fel på honom. Men en kull Remus junior:er till skulle väl inte skada, så de kom och hämtade honom. Min man blev helt nervös och trodde att jag tänkte tinga en valp även i denna kull, men fyra hundar är väl lite på gränsen känner jag, fem skulle definitivt vara det. Nu hoppas vi istället på en massa tikvalpar. Dels för att uppfödarna vill behålla en tik till framtida avel, dels för att då behöver jag inte frestas i onödan. 

Snön och minusgraderna försvann, nu är det barmark och plusgrader, men jag hann i alla fall ta en "härlig vinterbild" på de fyrbenta. 

                                                                   Hundpromenad, 27 december

Spårträning, 31 december

Helt ärligt tycker jag vädret är kanon nu, men det får man väl inte säga i det här jävla landet.  Hehe. 

Nu kommer BREAKING NEWS: imorgon ska jag och min man åka till IKEA för första gången i världshistorien. Tillsammans alltså. Vi får väl se om äktenskapet pallar denna prövning. Jag tycker ju generellt att det är trökigt att gå i affärer, och gå i affärer i sällskap med någon som drar benen efter sig och ska glo på varenda sak är ju ett öde värre än döden. Dock har jag tjatat i åratal på min man att han ska skaffa IVAR-hyllor till sina böcker. Så här är det: både jag och min man har fruktansvärt mycket böcker. MINA böcker står snyggt och prydligt i sina IVAR-hyllor, min mans böcker är inknökade i, över och under hans helt kassa bokhyllor, och han vägrar ju göra sig av med någonting så därför är hans hyllor helt djävla överbelamrade och det ligger därför böcker i stora högar både här och där. Precis som med allting annat som rör ordning och reda är detta något som lämnar honom helt obrydd medan jag stundom är på väg att gå upp i limningen av irritation.

 Anledningen till mitt tjat om IVAR är att i en helt vanlig IVAR-hylla kan man ställa böckerna i dubbla rader och på så sätt få in dubbelt så många böcker, givet att de är i någorlunda standardformat såklart. Det blir ju såklart lite mer svåröverskådligt och medför också lite bök att få tag på böcker som står i den bakre raden, men för honom är det ju oavsett ett bök att hitta något i alla högarna så det kan ju inte ha någon större betydelse, anser jag. 

Trodde man kunde beställa online och få det hemskickat, men i helvete heller. Vi har cirkus tio mil till närmaste IKEA så ett besök där är ju inte gjort i en handvändning, men nu gäller det att smida medan järnet är varmt och man fortfarande är ledig. Detta är nämligen ett led i evighetsprojektet "skapa ordning i hemmet". Alla (utom min man dårå) vet ju att bra förvaringssystem är A och O för ordning och reda, men för min man, som det uppenbarligen inte bekommer ett skvatt att saker ligger i högar på golvet istället för att vara snyggt och prydligt placerat i hyllor, sitter det oerhört långt inne och han tycker istället att man ska använda det man har, eller möjligen bygga det själv. På ett sätt håller jag absolut med honom, det köps och slits och slängs alldeles för mycket och vi sätter generellt en ära i att använda det vi har, köpa begagnat och så vidare. Men när det kommer till förvaring så är min mans hyllor helt enkelt värdelösa. De har för litet djup, passar inte ihop, tar upp lika mycket plats - om inte mer - som en funktionell IVAR men sväljer kanske bara hälften? Och visst, min man är otroligt duktig på att bygga saker, men då blir det ytterligare ett projekt i projektet och huvudfokus - "skapa ordning i hemmet" - drar ut på tiden i det oändliga, som det redan har gjort alldeles för länge. Så nu har jag satt ner foten och sagt att han får välja mellan mig och IVAR. Haha, skoja bara. Men pekat rätt så bestämt med hela handen har jag gjort, och sagt att NU FÅR DET BLI SÅ HÄR. 

Ikväll börjar ridningen! Skönt med ett kort juluppehåll så att man kommer igång igen. När jag började rida på ridskolan (läs: tidigt 90-tal) så var det ETT ÖDE VÄRRE ÄN DÖDEN att rida på måndagar efter jullovet, för på den tiden fick hästarna knappt gå ut om dagarna, utan de stod i sina spiltor 24/7 kändes det som. Så de var alltid laddade till max och det räckte att någon andades på läktaren så var det någon som flög i luften (som jag minns det). Allt var sannerligen inte bättre förr. Nu går alla hästarna ute i hagar på nätterna från typ april till oktober och resten av året släpps de ut på morgonen och tas in på eftermiddagen. Minns också att det var personalens uppgift att sadla alla hästar innan de gick hem och de slutade väl vid fyra, så hästarna stod färdigsadlade i flera timmar varje kväll oavsett om de skulle gå lektion eller ej. Undrar vem som kom på detta idiotiska? Att göra i ordning hästen är ju ändå en del av själva ridningen, anser åtminstone jag. Vet en kompis som en gång skulle åka och provrida en häst som hon funderade på att köpa, men trots att hon ridit på ridskola i rätt många år så kunde hon varken sadla eller tränsa den utan fick be om hjälp. Rätt pinsamt när man har lanserat sig själv som "erfaren ryttare", hehe. 

Är ledig hela denna veckan också, gött. Sen blir det väl tagelskjorta på för att genomlida oxveckorna. Den här tiden på året är verkligen mitt sämsta, måste göra upp någon slags plan för hur jag ska attackera den kommande perioden. Känns dock lite konstigt att inte riktigt veta om allt ska vara som det brukar, eller om man plötsligt ska ha, typ, jättemycket fritid? Det lär väl morgondagens Jämmerdalsmöte utvisa. Spännande, eller kanske inte.