Inför första april

Imorgon är det första april. Normala år när det inte är pandemi-kris så brukar ju dagstidningarna vara fyllda med skämtnyheter i stil med att man ska införa parkeringsböter för cykel eller att man infört DNA-tester på hundbajs för att kunna spåra de hundägare som inte plockar upp efter sina hundar. Om folk hade varit lika källkritiska övriga 364 dagar per år så hade kanske konspirationsteorierna stannat på Flashback och inte farit omkring som en löpeld genom samhället.

Satt och funderade på vad årets aprilskämtsnyhet skulle kunna vara. Tänk om någon drar till med NU HAR DET KOMMIT ETT VACCIN MOT CORONAVIRUS.  Normalt sett tycker jag man kan skämta om det mesta, men det här...det är väl ändå att gå över gränsen? Eller?

Till stallet istället, v 14 2020, pt1

Igår var Pojken frisk! Fast länge kändes det tveksamt. Han har rasp på högra frambenet och det kan vara det som gör att han känns lite ojämn? För i början kändes han inte alls bra. Stel och motvillig och, tja, allmänt ojämn. "Vi ger det framridningen", sa Karin och vi gav det framridningen och sen sa Karin att det såg bättre ut och efter galoppen tyckte jag också det. Fast han kändes otroligt seg och tung. Men kanske att han ändå bara är lat? Om han känns likadan nästa vecka ska jag prova att väcka honom tidigt i passet. Väcka = ge skänkel och använda spöet om han inte går fram och så får han hellre sticka iväg i galopp och bock (för så brukar det bli, hehe) bara han vaknar. Är han bara vaken så brukar han också bli mer lyhörd. Jag är alldeles otroligt mesig med att använda spö, men jag vet ju också att det är schysstare med ett rejält rapp än att sitta och hamra med skänkeln hela tiden. Det där lät inte speciellt snällt, hade jag skrivit det i en vegangrupp så hade det nog varit jag som hade fått smaka spö.

Igår var det hoppning och övningen var 90-graderssvängar. Det var inte så svårt som det skulle kunna vara för det låg bommar utlagda som korridorer som man skulle hålla sig i, så det var enkelt att se linjen. Hindret var ett 30 centimeters koppelräck så det klarade till och med jag av utan att mesa. Pojken var riktigt duktig, jag trodde ändå att han skulle börja fippla och trampa om och hålla på framför hindret bara för att han kom ur sväng, men det gjorde han inte utan allt flöt på som det var tänkt. GÖTT.

The life and times

Jaha, plötsligt blev båda mina assistenter/medarbetare sjuka. Att säga "sjuk" i dessa tider är rätt så laddat och alla frågar: är det Corona? Ja, inte vet jag. Det mesta pekar mot vanlig hederlig förkylning, men man vet ju inte. Sjuka är de i alla fall. Kanske inte så sjuka så att de båda skulle ha stannat hemma om det här hade varit förr i tiden, dvs innan mars 2020. Men nu fick det ju bli så, vilket är helt korrekt, och jag fick rätt så abrupt byta min rätt så behagliga jobba-hemma-i-soffan-tillvaro mot att plötsligt förväntas sköta tre personers jobb. KUL. Not. Jag klarar det, men för den sakens skull är det ju inte direkt en önskvärd situation.

Blev ingen ridning i fredags för vi skulle fira Adrian som fyllde 11 i veckan som gick, så vi gick (rätt tveksamt i dessa tider) till Pinchos och åt. Där var det inte direkt fullsatt, men ändå en del folk. Men ja, man sitter ju inte på varandra direkt så det ska väl inte vara någon fara. I lördags var det KANONVÄDER. Strålande sol, blå himmel och cirka 13 plusgrader. Var ute och spårade med Tage på förmiddagen och fixade lite i trädgården på eftermiddagen. KÄNDE LIVET I MIG! Finns inget som jag uppskattar så mycket som en solig vårdag. Vaknade sedan igår morse och då hade det kommit fem centimeter snö! Det var väl ändå högst onödigt om ni frågar mig. Har det varit barmark fram till nu så är det väl otroligt överdrivet att första snön kommer i slutet av mars? Aja, det var väl bara att sopa fram bilen och ge sig iväg för mer spårträning. Där vi var hade det inte kommit fullt lika mycket snö, men tillräckligt för att ens fotspår skulle synas. Det är ju förnämligt anser jag som tillhör den falangen som inte tror att hundar går på synintryck när de spårar. Och Tage gjorde ett riktigt fint arbete. Han är ju generellt en vante i spåret, otroligt lättstörd och odisciplinerad och utöver det fruktansvärt svårläst. Så där har jag en utmaning att jobba med.

Åkte direkt från spåret till jobbet och betade av några timmar p g a nödvändigt. Åkte sedan hem, bakade bröd, lagade mat, suckade över trötthet och stress och svor åt min man som kommenterade att jag hade glömt en spade ute igår ("TYCKER DU VERKLIGEN ATT DET VAR NÖDVÄNDIGT ATT PÅPEKA JUST DET JUST NU"?). Blev sams. Åt mat och tittade ikapp på Sveriges Mästerkock och Efter Stängning. Jag hejade på Lisa, tyckte hon verkar vara så himla gullig och rolig. Men hon har ju åkt ut. Nu hejar jag nog på Edvard, om jag måste heja på någon. Det måste man ju såklart inte, men det blir roligare då. I Efter Stängning hoppas jag på att Viktor ska vinna.

Ja, det var väl allt. Nu väntar ytterligare en vecka med HELVETESSLIT och släp. Men man får väl åtminstone vara glad att man är frisk.

Vaktelnytt

Igår fixade jag klart Villanelles voljär och så fick han flytta tillbaks dit igen. Oklart om han blev nöjd med renoveringen eller inte, men nu har han åtminstone bara ett nät mellan sig och Batman och hans gäng istället för att sukta efter sina döttrar. Som var söner! En del av dom i alla fall. Blev så himla glad häromdagen eftersom jag hittade fyra ägg inne hos "döttrarna". Där har ju inte varit något bråk och inte något galande heller, så jag har lite slött tagit för givet att alla varit hönor förutom Villanelle Junior då. Men han ligger ju i frysen nu.
Ett av äggen var by the way jättestort. Nu är väl ingenting "jättestort" hos vaktlar, men jämfört med andra vaktelägg kändes det gigantiskt. Stackars nybörjarhöna att behöva klämma ur sig ett sånt det första de gör.

Jätteägg flankerat av två normalstora.
KURIOSA: Duken har min farmor Elna broderat,
jag fick den när jag flyttade hemifrån. Året var 1985.

Hur som helst, jag tänkte att det är väl lika bra att släppa in Batmans nya fruar till Batman på samma gång, så har man alla vaktlar på ett och samma ställe. Sagt blev gjort, vi bar upp de fyra återstående och släppte in dom till Batman och de gamla hönorna. Det gick fint i cirka en minut, sedan tog en av "hönorna" ett stadigt nacktag på Batman och gjorde sig beredd för parning. WHAT? Det skulle ju vara tvärtom liksom. Lyfte upp honom och kollade, oj, det var visst en tupp. Lyfte upp nästa jag fick tag på, det var också en tupp. VAFFAN? Men de andra två var i alla fall hönor, så de där fyra äggen hade väl lagts av de två under några dagars tid. Döpte den ena till Rut för hon har en svart trekant i nacken som ett huckle som får mig att tänka på en tant i söndagsskolan när jag var liten. Min man fick döpa den andra och hon fick då heta Pirjo. Oklart varför, men associationsbanorna gick något i stil med att hon hade prickar i ansiktet = finnar = finska = ett finskt kvinnonamn. Så det fick bli Pirjo. Pirjos och Ruts bröder fick återbördas till kaninburen, och tror ni inte att jag väcktes av att de gol i morse? Det kunde de väl ha börjat med tidigare kan man ju tycka. Men de fick väl inte en syl i vädret för Villanelle.

Så nu har vi följande grupper:
Batmans grupp: Batman, Snövit, Svartprick, Gråmask, Rut och Pirjo.
Villanelles grupp: Villanelle.
Ja, och så ytterligare två tuppar som vi väl får slakta i veckan som kommer. Dödens grupp alltså.

Har ju precis laddat kläckaren med ägg så det lär ju dröja ett tag innan det blir möjligt att kläcka fram sällskapsdamer till Villanelle. Men sen så. Men det är taskig ratio höna/tupp. Elva kycklingar kläcktes fram, åtta överlevde och av dom blev det alltså två hönor och sex tuppar. Aja, det blir ju i alla fall mat, inget ont som inte har något gott med sig.

Köpte ju avelsägg till Plymouth Rock (de som ligger i kläckaren nu). Det är tydligen ett väletablerat faktum bland folk som skickar avelsägg att man skickar på måndagar för att inte riskera att äggen fastnar hos PostNord eller något ombud över helger. Så när det var skickmåndag för min säljare så hade hennes Plymouth Rock bara fått ihop fem ägg av de sju som jag beställt. Fick då två bonusägg, ett Silverudds Blå och ett Ayman Cemani. Den förra tillhör ju, liksom Plymouth Rock och Australorp, kulturraserna, men den senare har jag knappt hört talas om. Men tydligen ska den vara svart. Alltså SVART. Inte bara fjädrarna utan även skinn, kött och inälvor. Allt utom äggen, för de var ljust beige. Googlade lite, det är en indonesisk ras och enligt ryktet så ska den inneha magiska krafter som kan bringa makt och rikedom. Ja, man kan ju alltid hoppas. Hehe.

Ayman Cemani, bild lånad från Lantliv.com

Hur som helst, det här blir spännande! Nu hoppas jag ju i första hand på att de är befruktade. Har lovat att höra av mig till säljaren och berätta hur det går. Hon var så himla trevlig, skickade bilder på föräldradjuren och allt möjligt. Nästan så jag förstår det här med att folk får Blocketkompisar.

Mården i Midsomer

I söndags när jag stod och glodde upp mot naturreservatet, som vår tomt gränsar till, såg jag ett djur. Det var på rätt långt avstånd, men jag tyckte det såg ut som någon form av mårddjur. Är så sjukt dålig på att skilja på de där snabba avlånga djuren, men något slags iller-vessla-mård-hermelin-mink, -ish var det nog? Eller? Det var som sagt på långt håll och till slut kom jag fram till (via en rejäl portion önsketänkande) att det kanske ändå bara var en ovanligt stor ekorre?

Fast det var det inte, utan det var en MÅRD. En granne filmade baksidan på vårt växthus och se bara vad det lilla aset är ute och rekar (har man ljud på så får man också höra grannens tv om någon skulle vara intresserad av gårdagens väderleksrapport). På andra sidan nämnda växthus går vaktlarna, antar att Mården var och är ute efter en smaskig liten måltid eller två. Livet på landet, här händer det alltid något.

Slutet på världen som vi känner den

Har läst Slutet på världen som vi känner den av Erlend Loe. Jag har läst och gillat nästan allt som Erlend Loe har skrivit och jag gillade föregångaren - Doppler. Den här boken handlar om detta:


Doppler är tillbaka! Med sin kännetecknande torra och absurda humor fortsätter kultförklarade Erlend Loe sin berättelse om Doppler (som vi tidigare mött i Doppler och Volvo Lastvagnar).
Efter år i de djupa skogarna inser Doppler att han har en familj. Han lämnar älgen Bongo hos en kennel för hjortdjur och vandrar in mot Oslo. Väl framme ser familjens hus annorlunda ut. På brevlådan är hans namn överstruket och ersatt av ett annat: Egil Hegel.
Doppler tror att botten är nådd men i själva verket har eländet bara börjat.
Slutet på världen som vi känner den bjuder på samhällskritik med stort underhållningsvärde.

Jag gillade Doppler (gillade även Volvo Lastvagnar) och jag gillade Slutet på världen som vi känner den. Mycket. Fast på slutet kände jag nästan att det ändå blev lite väl mycket. Blev lite trött på Andreas Doppler och alla hans konstiga infall och nycker och kände när boken var slut att det nog kan vara bra nu. Han kan få bo i sin skog och hålla på, jag behöver inte veta mer om honom. Men älskar ändå Erlend Loes sätt att skriva. Den här boken får fyra Syttende Mai av fem möjliga.

Till stallet istället, v 13 2020, pt1

Ja, men magkänslan hade ändå lite rätt angående att Pojken inte har känts helt hundra på senaste tiden, för igår hade dom kollat honom och då var han halt om han skrittade på rakt spår, dock inte i trav och dock inte på böjt spår men något är det ju, så nu får han vila. Och jag fick rida Älgen och det gick bra, men herregud vilken skillnad det är att sitta på ett halvblod - och då är Älgen ändå rätt liten och har inte precis något steg att tala om - om man är van vid Pojken och Köttbullen, som båda har rätt så markbundna rörelser. Kändes som att jag svajade hit och dit och bålen fick jobba betydligt mer än vad jag är van vid, men det är väl nyttigt. Övningen vi gjorde var öppna på långsidan, vi delade in oss i två grupper och hade 10 x 60 m var. Det gick ändå rätt så bra. Älgen är ju en sån där rejäl häst som kanske inte gör något i onödan, men han gör det han ska utan några större åthävor. Formen blev riktigt fin i alla fall, men det berodde nog snarare på att Älgen hade en bra dag. Ibland när jag har ridit honom har han gått jättefint på tygeln och så har man i sin enfald trott att man hittat rätt knappar att trycka på, men nästa gång när jag tycker att jag gör likadant så kör han upp huvudet som en giraff och älgar iväg utan tillstymmelse till samling. Men igår hade han som sagt en bra dag och då gick det bra för mig. Hehe.

PS. Älgen gick lektionen innan vår också, och därför hade jag möjlighet att titta lite på den gruppen eftersom jag inte  hade någon häst att göra i ordning. Pratade ju lite med den ungdom som brukar rida Köttbullen för några veckor sen och frågade vad hon tyckte om henne, och hon svarade helt självsäkert att "hon är ju ganska lätt att få på tygeln". Karin sa visserligen att hon inte alls hade gått på tygeln, men nu fick jag se det med egna ögon. Att hon inte gjorde det alltså. Hehe. Alltså, jag har absolut inga problem med att andra rider bättre än jag, men det behöver inte vara såna som bara ridit ett eller två år.

Gaphalsen

Alltså Villanelle, det är ju ändå rätt synd om honom. Inte nog med att han var den enda avkomman av 24 ägg som pappa Johnny Kass "befruktade" på sitt mycket försynta (läs: värdelösa) sätt. Sedan var alla hans tilltänkta fruar tuppar utom en, fina Snöboll, som en råtta bet huvudet av. Sedan fick han själv besök av råttan, men överlevde genom ett mirakel. Eller det är ju i alla fall vad vi tror, för det var ju ett ingångshål stort som Tingstadstunneln i voljärens golv, och visserligen återfanns Villanelle intryckt mellan nätet och huset men att en råtta inte skulle hitta honom där tvivlar jag starkt på. Antar att den måste ha blivit avbruten på något sätt, eller så var den inte hungrig just då och bara var ute efter att förbereda för vad som komma skulle. Ja, i alla fall, Villanelle fick ju nya "fruar", som alla visade sig vara tuppar, och efter att ha haft halvt ihjäl en av dom så är han nu återigen solokvist. Och han gal. Sedan han blev ensam har han galit (heter det så?) dag och natt. Speciellt natt. Och OFTA. Jag räknade i natt och en period så levererade han en galning (heter det så?) ungefär var tredje till femte sekund. Nu i eftermiddags så har jag arbetat med att råttsäkra hans voljär, den ligger vägg i vägg med Batman och de andras voljär. Höll väl på ett par timmar och under den tiden gol Batman EN gång. Och hans galande låter mycket mjukare och diskretare. Villanelles skär genom ben och märg. Men det är klart, Batman har ju glidit fram på en räkmacka i detta livet. Fick tre rutinerade proffsfruar på en gång, och som om det inte var nog med det så väntar ett gäng av Villanelles och Snöbolls döttrar på att få flytta in (låter som en korsning mellan ett avsnitt av Bonde söker fru och en av sekvenserna vid Crasters Keep i Game of Thrones), medan stackars Villanelle är lika solokvist som den dagen han kläcktes ur sitt ensamma ägg. Det är kanske inte så konstigt om han gal ut sin frustration. Men han håller oss vakna om nätterna, det gör han. Helt otroligt att en så liten kan låta så mycket.

Lista! Mat! Så härligt!

Hittade en matlista hos DDT och den kunde jag förstås inte motstå. Listor = kul. Mat = kul. Lista om mat = jättekul. Så nu kör vi:

Vad kan du inte laga?
Ja, det är väl rätt mycket, tänker jag när jag ser Sveriges Mästerkock och ser hur deltagarna helt självsäkert och utan att tveka vispar ihop en majonnäs, slår en béarnaise, exakt vet rätt innertemperatur för allt kött, lite nonchalant slänger ihop något med en råvara de aldrig förut lagat (fast här tror jag de ljuger för att det ska bli bra tv) utan ett enda recept i sikte. Sån är inte jag, kan jag väl säga. Alltså, jag kan laga mat, men jag kan absolut inte laga specifika rätter på fri hand. Fast jag är rätt bra på att koka soppa på en spik eller åtminstone sno ihop ätbara och till och med goda maträtter av rester och sånt man råkar ha hemma. I höstas var vi på en personalaktivitet i ett danskt mästerkockskök och fick en "masterclass" (som jag nu lärt mig att det heter när en kock först lagar mat och så ska man själv laga likadant). Det var fri bar, vilket innebar att både jag och min kollega blev duktigt på kanelen och jag tog liksom över kockmössan och vi rantade ut i köksregionerna och tiggde till oss extra ransoner av smör och grädde. Inte blev det ett dugg likt originalet, men helvete vad gott det var.

Har du köpt på dig något särskilt nu under Corona?
Nja? Vi är ju lite halvpreppers även när det inte är kris, så vi har alltid ett litet reservlager av ris, pasta, konserver, medicin, batterier, vatten och sånt. Kanske har vi inte preppat för just det här scenariot, utan snarare för långvariga strömavbrott (försök gå och handla när inte kassan fungerar så får ni se hur bra det går).  Men ja, lite extra har det nog ändå blivit. Här har dock få hyllor gapat tomma, så det har inte funnits anledning till panik.

Recept du är sugen på att laga?
Pannkakor. Det gjorde jag i och för sig förra helgen eftersom vaktlarna har börjat värpa igen efter sitt megalånga vinteruppehåll och jag hade 24 vaktelägg från i höstas att göra av med (för kännedom: de var hur fina som helst fastän de nog var närmare 6 månader gamla, hade förvarats i kylskåp). Tänker varje gång att jag borde göra det oftare för det är ju så förbannat gott, men av någon anledning går det ofta väldigt långt mellan gångerna.

Nämn en maträtt du aldrig smakat?
Haggis! Jag var nära att beställa när jag var i Skottland för cirka 30 år sen bara för att kunna säga sen att jag hade ätit det, men fegade ur. Inälvsmat är verkligen inte min grej.


En fin film som kretsar kring mat?
Stekta gröna tomater.

Ingrediens du hatar som du skulle kunna låtsas vara allergisk mot för att slippa?
Har rätt svårt för skaldjur, musslor, ostron och sånt. Rätt behändigt för när man säger att man inte äter det så tror folk automatiskt att det är p g a allergi, men det är det alltså inte. Jag bara gillar det inte. Samma sak med svamp. Och halloumi.

Favoritingrediens?
Lök. Man kan laga mat utan lök, men vilken tråkig mat.

Det är dags för en middag med kompisar. Vad lagar du?
Gissningsvis långkok, någon mustig köttgryta. Kommer det en vegetarian så blir det nog pasta med någon grönsaksbaserad pastasås.

Mat du inte tröttnat på?
Köttbullar (fast de måste vara hemmagjorda) och potatis och sås (alternativt potatismos). Dagen efter kommer det bästa: KÖTTBULLSMACKA. Skulle jag kunna äta alla dagar i veckan resten av livet tror jag.

Mat du inte förstår?
Avocado. Fattar verkligen inte grejen, tycker inte att den smakar någonting och, tja, nä. Det är en helt obegripligt hype:ad grönsak. Eller är det en frukt? Inte ens det är självklart.

Döden och livet i helgen som gick

I lördags morse var jag nere och tittade till vaktlarna, allt var som det skulle. Åkte iväg och tränade med Tage, kom hem typ fyra timmar senare, gick en ny sväng och hittade då Eve, Villanelles ena höna, alldeles blodig och hopkurad i ett hörn av buren. Vafan? Nu har ju ingen av Villanelles tilltänkta fruar behagat bekänna färg när det kommer till kön, men ett slagsmål hade ju helt uppenbarligen ägt rum för Villanelle själv var blodig på bröstfjädrarna.
Tog ut Eve, kollade om hen var en tupp men nä, inget skum när jag tryckte på kloaken. Tog ut en av de andra tilltänkta fruarna och gjorde samma sak, det kom skum. SATAN. Skulle just ta den tredje "frun" och undersöka samma sak, men då gol han. Jaha. Tre tuppar och en höna, men varför är det hönan som har fått stryk? Fattade ingenting, fattade dock att här får det bli slakt. Av både Eve, för hon var rätt illa däran och hade djupa sår i huvudet, de båda nyblivna tupparna samt Villanelle Junior.
Det var snabbt avklarat, och när jag tog ur Eve så upptäckte jag att "hon" faktiskt också var en tupp. I alla fall hade han testiklar, och det är ju själva definitionen av hanligt kön (enligt mig dårå och jag tror inte transsexualitet står överst på vaktlars agenda men rätta mig gärna om jag har fel). Så det var ju i alla fall förklaringen till slagsmålet. Antar att Eve(rt) stod på gränsen till sin könsmognad, kanske var det därför han åkt på däng? Ingen vet. Nu ligger det i alla fall fyra vakteltuppar i frysen och Villenelle gal som en vettvilling. Antar att han känner sig ensam och frustrerad över att det går ett gäng tjejer i buren mittemot som han inte får sätta på (det är hans egna döttrar, men det lägger han nog ingen värdering i), för det är ett djävla liv just nu. Aja, det går väl över. Ska fixa till nätet i voljären så får han flytta upp dit och gå och glo på Batman och sina morsor istället.

Det blev i alla fall kläck av Smålandshöna i helgen! Med betoning på singular, för som jag misstänkte var det bara ett ägg som var befruktat, men även med betoning på höna, för det blev det faktiskt. Smålandshönsen är ju könsvisande vid kläck. Sedan måste jag faktiskt bara älska internet i allmänhet och Facebookgrupper i synnerhet. Det är ju synd om en ensam kyckling, men det tog mig inte många minuter att hitta någon i relativ närhet som hade relativt nykläckta kycklingar till salu. Dessutom  av en annan könsvisande ras (Fifty-Five Flowery) så vi fick två tuppkycklingar gratis. Är ju bara ute efter att Astrid - som vi döpte vår Smålandshöna till - ska ha lite sällskap medan hon växer upp.

Väldigt nykläckt

Så vi iväg och hem till någon gammal tant nere på Österlen som mötte oss med en hosta som inte var att leka med i dessa tider. Men efter ett andetag i detta hem kunde man nog konstatera att det snarare var 60 John Silver utan filter per dag i 60 år än Covid-19 som var orsaken till rosslandet och flämtandet. Hennes gubbe satt i en soffa och tillverkade helt obekymrat en laddning nya stinkpinnar i en sån där maskin som man stoppar tobak i och sedan liksom skjuter in tobaken i en pappershylsa. Inpyrt var bara förnamnet som beskrev atmosfären i det hemmet, men djuren (åtminstone de vi såg) såg välskötta och välmående ut. Och det var ju praktiskt att slippa betala och så fick vi göra en liten utflykt också. Vi har någon slags intresse av att åka runt lite planlöst på landsbygden och glo på folks hus, men det blir sällan av. Men nu när bensinen kostar 12 kronor litern kanske man kan unna sig detta lite oftare?

Astrid, 1 dygn gammal.

Så nu har vi alltså tre kycklingar, två namnlösa FFF-tuppar och så Astrid. Jamen tänk om detta hade varit förr i tiden? Då hade man fått sätta in en himla radannons i någon tidning och ringa och hålla på och stackars Astrid hade fått vara ensam i dagar eller veckor. Nu fick hon flytta direkt från kläckaren ner under värmetaket i akvariet ihop med sina nya brorsor och vet inte om något annat i detta livet. Allt var verkligen inte bättre förr.

Har beställt nya avelsägg, den här gången av Plymouth Rock, de kommer förhoppningsvis i veckan. Därefter får det väl bli dags att börja driva fram nya fruar till den stackars ensamma Villanelle.

Till stallet istället, v 12 2020, pt 2

Tog mitt ridsår och åkte iväg till stallet i fredags för en dust med Köttbullen. Nu var det ingen (av instruktörerna) som hade haft tid att rida henne i veckan och det märktes, för djävlar vad hon stod emot. Tog tag i högertygeln och den kunde lika gärna ha suttit fast i en vägg. Så vi fick köra lite projektarbete med henne och efter en stund lossnade det lite. Men det var jobbigt! Fick ta till ett spö till slut för hon började med sin grej som hon gör när det är jobbigt, tvärstanna och köra ner huvudet. Det är inte som att hon bockar (fast jag kan tänka mig att en liten unge med korta ben och dålig balans som klamrar sig fast i tyglarna mycket väl skulle kunna åka av, för hon är S-T-A-R-K), men det är sjukt irriterande så nu fick hon ett litet pet med dressyrspöet på baken för att lära sig att det inte är okej. Sammanfattningsvis kändes det som att vi började på ruta minus ett men kom ändå en bra bit framåt. Så nu får jag väl ha spö på henne i fortsättningen. Har inte riktigt tyckt att det behövts innan, för hon har ju rätt mycket egen motor, men den där energin ska ju hamna på rätt ställe också. Aja, vi får kämpa på.

Tick tack

Har köpt en ny köksklocka på Tradera (så den är ju per definition inte alls ny, men ny för oss dårå). Den gamla ramlade i golvet och gick sönder för själva urtavlan var gjord av porslin. Själva urverket klarade fallet, så min man hängde helt enkelt upp den delen igen och så har det fått vara sedan dess och lika länge har jag stört mig för jag tycker att klockor ska ha siffror och siffrorna satt på den delen som gick sönder.
Vill inte ha en modern klocka utan gillar när de är lite retro, så därför har jag dammsugit Tradera. Är dock inte ensam om att gilla retrolook, så de flesta har blivit lite väl dyra för min smak. Men nu "vann" (tycker det är så löjligt ord, det är ju inget lotteri utan handlar ju endast om hur mycket man är beredd att punga ut) jag i alla fall denna:

Mycket nöjd! Den går dessutom på batteri till skillnad mot den förra som måste dras upp med en nyckel varannan eller var tredje dag. Om man som jag inte är så hög över havet så måste man därför släpa fram en stol för att ta ner den och dra upp den och hänga tillbaks den. Det slipper man nu! Dock tickar den här, det gjorde inte den förra eller i alla fall inte så att det hördes. Pendlar nu mellan att tycka att det är lite irriterande, men också lite småmysigt att ha en klocka som tickar. När  man var liten och var hemma hos gamla människor hade de alltid klockor som tickade i finrummen. Gärna såna som slog varje hel timme också. Där går väl min gräns. När min farfar fyllde nåt, sjuttio kanske, fick han ett gökur i födelsedagspresent. VEM KOM PÅ GÖKURET? Det måste ju vara den fulaste och mest irriterande klockan som finns i hela världen.

PS: Googlade, det var urmakaren Franz Anton Ketterer från den sydtyska byn Schönwald som kom på den roliga idén. Han måste ha varit en mycket sjuk människa. DS.

Saker man funderar på hemma på kammaren

Alltså, hela den här situationen känns ju väldigt märklig och nästan lite preapokalyptisk. I alla fall om man läser i preppergrupper på Facebook, men många som är med där verkar ju också vara hedersmedlemmar i foliehattarnas riksförbund, så de är gissningsvis inte så representativa för resten av befolkningen. Måste erkänna att jag inte riktigt fattar grejen med isolering ändå. Alltså, jag fattar ju absolut det där med att stanna hemma även om man bara är lite sjuk för att inte smitta riskgrupper, jag fattar också det där med att plana ut kurvan och att det inte är bra om alla blir sjuka samtidigt för då blir det kaos i vården för de som behöver den. Men om alla isolerar sig nu, och sen bestämmer man om ett antal veckor att nu är faran över och allting kan återgå till det normala igen, blir det inte samma sak då? Vi är väl inte mer immuna framåt sommaren än vad vi är nu? Fast man får väl anta att folkhälsomyndigheterna vet vad den gör, för det hade ju varit väldigt trist om ingen mer än jag hade tänkt ovanstående tanke. Hehe.

Ja, men annars går det ingen nöd på mig där jag sitter i mitt soffhörn och har Skypemöten till höger och vänster. Det funkar så bra att man nästan börjar undra varför man ens behöver ha ett kontor? Sen är det kanske inte så kul i längden, men då tänker jag snarare på att jag vill att hemma ska vara hemma och lika med ledig tid, inte vara förknippat med arbete. Och sen att jag har (med några undantag) rätt så trevliga kollegor, och jag kommer kanske att sakna att fika med dom. Blir inte riktigt samma sak att alla sitter på Skype och säger att de har en kaffekopp i handen (vi använder inte kamera). Men än så länge klagar jag inte. Solen skiner, fåglarna kvittrar, hundarna snarkar och alla jag känner är så vitt jag vet friska. Det kunde ha varit betydligt värre.

Villanelle junior

Nu ska jag berätta om Villanelles son. Sent i höstas kläckte vi ju fram ett gäng vaktelkycklingar. Hälften kom från Batman och de gamla hönorna, och hälften från Villanelle och Snöboll innan den där djävla råttan bet huvudet av Snöboll och Villanelle blev ensam tupp i sin grupp. Villanelle och Snöboll var dock strävsamt fruktsamma ända in i det sista och Snöbolls sex återstående ägg resulterade i sex levande kycklingar varav en dog p g a att den drullade iväg och fastnade utanför värmetaket, men resten överlevde. Batman och de gamla hönorna Gråmask, Snövit och Svartprick levererade fem kycklingar, men där dog två av okänd anledning efter ett par dagar. När Villanelle mirakulöst överlevde råttbesöket  så fick han ju flytta ner till kaninburarna, som numera får bli kycklingstation för det blir nog inga nya kaniner, i alla fall inte som vi känner just nu. Sen följde ju världens längsta och mörkaste och solfattigaste höst och vinter, och det märktes framför allt på vaktlarna. Både Villanelle och Batman slutade gala, och kycklingarna var rent omöjliga att könsbestämma. Fastän jag var 100 % säker på att Villanelles son var en tupp p g a färgen så varken gol han eller skummade när man tryckte på kloaken.
Men nu är det vår och hormonerna har börjat svalla och Villanelles son har börjat gala. Och han gal inte lite heller utan startar redan vid halv fem på morgonen, då är det ju inte ens ljust. Nu är ju en vakteltupp inte på långa vägar lika ljudlig som en vanlig tupp, men vaktelburarna står nedanför vårt sovrum och Villanelle junior väcker mig exakt varje morgon. Värre saker kan man ju bli väckt av i och för sig.
Sen tror jag att han blir provocerad av att se sin fader (burarna står mitt emot varandra) för det är ett väldigt vankande av och an och han pickar mot gallret och håller på och stöddar sig i största allmänhet och hade de varit i samma bur hade det väl blivit ett slagsmål utan dess like. Antar att han, junior, har börjat sätta på sina syrror också för det vore ju rätt konstigt annars. Obs, menar inte att det skulle vara normalt med incest, men tror inte nyss könsmogna djur har såna spärrar. Om det ens är syrror, ingen av höstkycklingarna har lagt ett endaste ägg än så länge och med tanke på att vaktlar blir könsmogna vid sex veckors ålder så börjar det verkligen bli på tiden. Till och med de gamla hönorna har börjat vakna till liv och betala hyra, så nu får ungdomen se till att börja leverera. Är dock rätt säker på att det är hönor, för jag misstänker att det hade blivit en massa slagsmål mellan Villanelle junior och en konkurrent. Men de hade ju gärna fått börja bekänna färg i detta nu.
 

"Gender equality means gender equality"

Satt och skrev en rapport - in English of course - om hur vi arbetar med jämställdhet på min arbetsplats. Jobbar i en internationell koncern där det övergripande klimatet är rätt så gubbigt och om jag tycker att vi har väldigt mycket kvar att jobba med så kan jag ju säga att jämfört med många andra bolag i andra länder så är vi ett djävla jämställdhetsföredöme.

Tänkte i alla fall slänga in en definition av termerna jämlikhet och jämställdhet eftersom jag helt fördomsfullt tänkte att det kanske sitter en och annan surmagad gubbe som inte ens förstår att det är skillnad. Så jag skrev in följande i Google Translate:

Med jämlikhet avses rättvisa förhållanden mellan alla individer i samhället, oberoende av till exempel etnicitet, religion, sexuell läggning, kön eller social tillhörighet. Jämställdhet innebär jämlikhet mellan könen.
 

Kunde inte låta bli att skratta åt Googles översättning av den sista meningen: Gender equality means gender equality.
 

Ja, varför ska man krångla till det?  

 

 

Grädden som inte låg på moset

För alla som undrat över hur det gick med 8 kg tax som lapade i sig 3 dl vispgrädde utan att bjuda kan jag meddela att han mådde ungefär som han förtjänade. Med en min av upphöjt lidande låg han i fåtöljen och rörde sig inte ur fläcken resten av dagen, jag kunde till och med träna lite med Tage utan att han (Remus alltså) kom svansandes och krävde sin beskärda del av uppmärksamhet och belöning. Han behagade inte flytta sig förrän det vankades kvällsmat, av vilken han bara fick några symboliska kulor torrfoder som han svalde med förorättad min. Sedan återgick han till att begrunda sina synder och nobbade surt alla Tages lekinviter.
I morse var han dock som vanligt igen och inledde dagen med att jaga och låtsas spöa skiten ur Tage till allas i allmänhet och den senares i synnerhet stora glädje. Ett litet slagsmål piggar ju alltid upp, verkar vara våra hundars valspråk.

Ett år, ett liv

Sitter hemma och jobbar och har det rätt så gemytligt just för stunden. Diskmaskinen brummar, brasan sprakar i kaminen, inga möten är inbokade utan jag ska ägna hela dagen åt rapportskrivning, förhoppningsvis också utan att bli avbruten. Mmm...mitt bästa.

Ibland tittar jag i bloggarkivet och ser hur livet såg ut för ett år sen, fem år sen, tio år sen. Rätt kul. För ett år sen mådde jag inte alls bra. Det har jag nästan glömt bort. Det är kanske tur det. Undrar vad det blev av Narcissus? Ryktet, dvs en kollega som haft lite kontakt med honom, säger att han skulle börja plugga till elevassistent. Det visste jag inte ens att man behövde någon utbildning till? Tänker också: stackars barn, och stackars lärare som istället för avlastning får en vuxenbebis med särskilda behov att ta hänsyn till. Men det är ju tack och lov inte mitt problem längre. Hoppas Narcissus får ett skitliv, det är han värd.

Den som gapar över mycket

Var och handlade på väg hem från vårdcentralen, kom in med överfyllda kassar som inte berodde på hamstring utan snarare på att de där praktiska flergångskassarna som man kan ha med sig i väskan och slippa betala 4 kronor för en plastkasse inte är så himla stora. Släppte ut hundarna, bar in kassarna och ställde på köksgolvet för senare uppackning, gick ut och tittade till livet i trädgården, tog in hundarna, gav dom varsitt tuggben, gick och tvättade händerna, gick sedan ut i köket och packade upp mina kassar, gick in i vardagsrummet...

...och där låg Remus, tax med rätt att döda, och hade snott med sig grädden jag köpt för att kanske göra något gott med i helgen, ur kassen som stod på köksgolvet (gissningsvis medan jag torkade av tassarna på hans kumpaner) och "gömt" den under soffbordet. Han hade dessutom gnagt hål på den och lapat i sig en stor del av innehållet. Vet inte hur mycket nästan 3 dl grädde påverkar 8 kg tax, men han har varit "rätt" stillsam resten av dagen. Eller så är han bara kränkt för att han fick en (välförtjänad) utskällning. Nu blir det slanka linjen för honom ett par dagar, och jag får väl göra något gott och nyttigt till helgen istället.

Statusuppdatering

Var på vårdcentralen i morse för att ta stygnen från Knölen. Var i valet och kvalet om jag skulle göra det själv eller inte, känns ju lite risky business att besöka en vårdcentral i dessa tider, men till slut bestämde jag mig ändå för att åka. Utanför stod det vakter (inga riktiga utan det var vårdpersonal, men det var väldigt tydligt att man inte bara fick smita förbi) som kollade om man hade beställt tid och att man inte var sjuk. Galet!

Aja, själva stygnborttagningen gick i ett nafs och sedan var det bara att åka hem och tvaga händerna och fortsätta med sitt liv. Hade Skypemöte och försökte få hundarna att inte skälla på en katt som strosade uppe i backen och som enligt hundarna inte hade där att göra. Och sedan var det någon av hönsen som började kackla helt hysteriskt för att meddela att det hade värpts. Men i övrigt gick det bra.

Om en stund ska jag bege mig iväg och lämna bilen på verkstad. Det är bromsar som ska smörjas och handbroms som ska spännas och lite annat fix och trix som måste göras och för det får jag betala 6000 spänn. FY FAN VAD DYRT, tycker jag. Jag lever nämligen fortfarande i illusionen att det inte är särskilt dyrt att ha bil, för det var det inte förr när jag bodde i stan och hade min gamla Queen of Volvo som var av god kvalitet och inte rullade särskilt många mil om året. Nu bor jag på landet, kör koreanskt industriavfall (KIA) som rullar åtskilligt fler och slitaget blir ju därefter. Och därmed ökar givetvis kostnader för service och reparationer, men hjärnan hänger inte riktigt med på det. Blir lika chockad varje gång, men det är väl bara att gilla läget och hala upp lädret. Får väl trösta mig med att bensinen är otroligt billig just nu, inget ont som inte har något gott med sig.  

Till stallet istället, v 12 2020, pt1

Var på riktigt bekymrad över mitt ridsår igår, för det hade fortfarande inte läkt och medförde smärta om jag så bara satt i en soffa. Så jag klämde dit ett Compeedplåster i röven och gav mig av. Jag informerade Karin om att jag nog skulle behöva dispens från nedsittning och det första hon sa var: "Vad du än gör, sätt inte Compeed på ridsår". Anledningen var att de kunde fastna i troskanten och dras loss av den anledningen, och det var INTE skönt. Fast det var ju för sent att göra något åt min situation, så det var bara att köra. Funkade ändå förhållandevis bra måste jag säga. Compeed FTW. Jag skippade dock nedsittning annat än i övergångar. Nu är ju inte Pojken den som inte tar en förhållning, så det var inga direkta problem.
Hade som sagt Pojken, trodde jag skulle dö när vi red fram för han var så seg och i galoppen kändes det nästan som att det var jag som bar honom istället för tvärtom. Sen red vi själva övningen, som var tiometersvolter i varje hörn och så öppna längs med långsidorna, och själva öppnan gick väl sisådär men satan i gatan vad han blev fin i formen. Hade kunnat rida tiometersvolter i timmar så bra kändes det. Men man ska ju sluta när det går som bäst sägs det ju.
 

Kläcknytt

Till helgen väntas det kläck av våra Smålandshöns. Tyvärr verkar det inte bli så stor utdelning. Har lyst äggen flera gånger, och ett kan jag med säkerhet säga att det är en kyckling i, två kan jag med lika stor säkerhet säga att de inte är befruktade så de har jag plockat bort. Sen är det fyra som är svårtolkade, kanske att de varit befruktade men fostret dött. Vi får väl se vad som händer. Worst case så blir det ingen kyckling alls, nästan lika worst case är bara en kyckling för det är synd om en ensam kyckling. Fast då får vi väl göra som med Villanelle, hitta kompisar på Blocket. Det löser sig, men synd för jag hade gärna velat ha en Smålandshöna. Men det går väl fler tåg tänker jag.  

Den är klar nu!

Igår släpade min man upp vad som vid första anblicken mest såg ut som ett stort antal träbitar från källaren, men dom har han stått och mätt och sågat och borrat och räknat en massa på och vips så kom Den Ultimata TV-bänken™ på plats. Eller ja, "vips" var kanske ett starkt ord, det tog sin lilla tid. Och ännu längre tid tog det att sedan få alla grejer på plats. Eller snarare alla djävla sladdar. Mitt hat mot sladdar som ligger i trassliga härvor vet inga gränser och ingen är gladare än jag åt att dessa nu göms i Den Ultimata TV-bänken™.

Som vanligt har jag glömt att ta en före-bild, men vi hade konsol-hyllor med tv, tv-box, DVD-spelare, skivspelare, kassettbandspelare och videobandspelare. Med tillhörande sladdar ska ju såklart tilläggas. Sen har vi ett sånt där 5.1-hemmabioljudsystem med ytterligare sladdar.  Den biten är fortfarande inte klar eftersom tillkomsten av Den Ultimata TV-bänken™ var en förutsättning för hur dom ska placeras sen. Addera också en router till denna ekvation så kan ni själva föreställa er vilken elektronikspaghetti som har kokats i det hörnet av vardagsrummet.

Och så här ser det plötsligt ut nu:

Det förnämliga med denna möbel är att det finns en massa finurligt utplacerade hål som man kan dra sladdar igenom så att de kan gömmas lite snyggt. Man kan se ett av dom under tv:ns nedre högra hörn. Obs, tänk bort den snett hängande högtalaren och de svävande sladdarna uppe till vänster i bild, de ska bort sen. Det är ju långt ifrån ljust och fräscht, men det är ju inte heller vårt ideal. Men det är SÅ GÖTT att bara behöva se DVD-spelare, tv-boxen och modemet och (nästan) INGA SLADDAR.

På baksidan finns en hylla för skivspelaren, där min man får sitta och uggla när han får sina måste-sitta-uppe-halva-natten-och-spela-gamla-vinylskivor-ryck. Kassett- och videobandspelaren fick flytta hemifrån, eller ner i (den överbelamrade) källaren för helt ärligt så har vi nog inte tittat på video sedan barnbarnen var små och vi hade nån gammal VHS-kassett med Djungelboken och Bamse att underhålla med när vi var barnvakter, och dra fram ett gammalt blandband på kassett känns ännu mer inaktuellt. De (barnbarnen) kunde inte fatta varför inte filmen började direkt, det där med att "spola tillbaka" saknades liksom i deras digitaliserade begreppsvärld. O tempora, o mores. 

Sen är det ju också väldigt bekvämt att kunna använda fjärrkontrollen utan att behöva svaja fram och tillbaka som ett sjögräs för att träffa rätt punkt på DVD-spelaren/hemmabiosystemet som vi har fått göra den senaste tiden, efter att konsolhyllorna togs ner för att ge plats till Billyhyllan ni ser i bakgrunden på bilden. Fast jag tror inte det är en äkta Billy, för måtten stämmer inte. Men skitsamma, den fyller sitt syfte och var nästan gratis. Tv:n fick då stå på ett bord och då fick DVD-spelaren/hemmabiosystemet stå bakom tv:n för annars räckte inte sladdarna. Och träffytan för mottagning av signal från fjärrkontrollen var då minimal och oftast fick man resa sig (som på den gamla goda tiden när man inte hade fjärrkontroll eftersom det bara fanns två kanaler så behovet var väl inte skriande om man säger så) och vandra runt som en osalig ande med fjärrkontrollen utsträckt som Luke Skywalkers ljussabel och det tog sån tid att man ändå missade det där nyhetsinslaget som man snabbt ville höja ljudet för att höra vad de hade att säga om.
   
Jodåsåatt, den som väntar på något gott väntar på Den Ultimata TV-bänken™.  

Till stallet istället, v 11 2020

Tog mig och mitt finger och åkte till stallet och red i fredags. Det gick bra, både med avseende på fingret, och med Köttbullen. Instruktörerna har jobbat lite med henne de senaste veckorna och nu kan hon minsann gå i skaplig form både i skritt och trav. Inte en hel lektion dock, man märker på henne att hon blir trött och det är nog mer mentalt än fysiskt. När hon blir trött så biter hon tag i bettet och spjärnar emot (och hon är rätt stark), alternativt stannar och kör ner huvudet. Inte så att hon bockar, men man får vara beredd för hon är som sagt rätt stark. Men det var mest på slutet som det hände. Vi red en övning som var att man skulle rida i trav längs med två bokstäver, sedan övergång till skritt, skritta en bokstav, övergång till trav, trava två osv. När man kom till E respektive B skulle man ta ett varv på stora mittvolten i galopp, men den biten hoppade jag över för Karin sa om Köttbullen att hon "är lite för pigg i galoppen" och jag kände mig inte så djärv just där och då.
Tyckte som sagt det gick bra, kom hem, ställde mig i duschen och OAAAAAAAAH, där uppenbarade sig ett ridsår av Guds nåde på ena skinkan. Antar att det måste vara troskanten som legat dumt på något sätt, för jag kände inte direkt något när jag red och det var ju inte som att jag ridit kort trav under nedsittning i timmar heller. Okej att jag fick sitta väldigt djupt i sadeln i övergångarna eftersom Köttbullen har så dålig balans, men det var ju bara några meter i taget (om än väldigt många gånger). Så det känns inte som att de här ridsåren är motiverade på något sätt. Har för övrigt aldrig fått ridsår på skinkorna förut, men någon gång ska uppenbarligen vara den första. Får väl ta en cykelbyxa eller nåt till dagens lektion. ATT DET ALLTID SKA VARA NÅT.

Annars gick det som sagt bra och jag sa till och med till Karin att jag skulle kunna tänka mig att rida Köttbullen även på måndagarna. Känns som att Pojken går så himla mycket, och det gör han, men Karin sa att hans utbildning måste underhållas också. Så vi bestämde att Karin får bestämma. Haha.

Lite apokalypskänsla ändå

Jobbar hemma idag och det var inte direkt planerat. Men igår kom det nya direktiv från vårt företags högsta ledning: Alla som kan jobba hemma ska göra det från och med imorgon. Alla möten ska ändras till Skypemöten. Alla resor ställs in. Detta gäller till 2020-03-31. Ja, fast på English dårå.
Och sen höll vi på resten av dagen med att dela in de som inte kan jobba hemma i olika grupper och organisera hur dessa skulle bete sig så att de har så lite kontakt som möjligt med varandra, och vem som skulle vara backup till vem i händelse av. Känns helt sjukt med tanke på att resten av samhället verkar tuffa på som vanligt, bortsett från att det dråsar in lite mail om inställda grejer. Inget Göteborgsvarv (spelar ju inte mig någon roll, men jag gav bort två starter i julklapp till min dotter och hennes sambo så nu får jag väl hitta på någon slags kompensation?) och hundutställningen som jag anmält Tage till blir inte heller av. Gör mig inget alls, för jag tycker hundutställningar är så trökiga. Men tycker samtidigt att det är lite ens plikt om man har köpt en renrasig hund med stamtavla för att ge uppfödaren lite kvitto på avelsarbetet. Så åtminstone en officiell utställning får man väl plåga sig igenom, har jag resonerat. Men nu blir det ingen. Hurra. Hehe. Ändå surt för SKK åberopar force majeure så några pengar tillbaka lär man inte se röken av. Men men.

Nä, så nu sitter jag här och knåpar på en presentation till ett möte på måndagen (som kommer att vara ett Skypemöte). Det känns rätt overkligt att jag ska ha soffhörnet eller möjligen fåtöljen framför kaminen som min arbetsplats i flera veckor framöver (givet att det inte händer någonting så att jag måste bli aktiverad i min "on site backup"-roll dårå). Jag brukar vara rätt chill med sånt här, men nu får man kanske ändå vara beredd att tänka om lite. Det bästa scenariot är väl om man kan se tillbaks på detta om några år och skratta åt hur vi överdrev allt. Det värsta scenariot vill man kanske inte ens veta.

Till Paris ska vi rida på en gris

Min man har fått ett nytt intresse: att spela blockflöjt. Kan ju tyckas lite udda att i 50-årsåldern upptäcka att man har faiblesse för något de flesta utan saknad lämnade bakom sig i mellanstadiet, men sån är han. Lite charmigt ändå, tänkte jag när jag såg med vilken iver han gjorde research och beställde en tenorblockflöjt (tror jag det var).

Ej lika charmigt att tvingas lyssna på timslång och rätt knackig repetition av Fredmans epistel nr 48 (Solen glimmar blank och trind), men det är uppenbarligen de smällar man får ta. Han befinner sig på ett annat våningsplan och med två stängda dörrar emellan, men blockflöjtsljud skär om inte genom ben och märg så åtminstone genom både innerväggar och isolering. Får väl sätta på tv:n som ljudkuliss eller nåt. Aja, man kan nog ha det värre, tänker jag. Typ...starta ett impressionistiskt jazzband och ha replokal här hemma. Blockflöjt känns med ens hemskt trevligt och lätthanterligt. 

Planeringen

Den här våren skulle jag ta det lugnt, sa jag. Skulle bara hålla två hundkurser och den ena skulle bara vara varannan vecka, så jag skulle ha oceaner av tid att göra det jag gillar mest av allt: bara vara hemma och skrota omkring. Pyssla med djur och odlingar, läsa massor av böcker och sådär. Dessutom hade jag planer på att ta tag i Tages träning och försöka göra något av all den där dansk-svenska gårdshundsenergin. Men mest skulle jag vara hemma och ha det gött.

Det gick ju sådär. För det första blev den första kursen, den som bara skulle vara varannan vecka, full på nolltid och fick en kölista lika lång som Amazonfloden innan man hann säga "brukshundklubb". Och då tänkte jag "äh, jag kan väl köra en till den andra veckan, det blir ju ändå bara en kväll per vecka, inga konstigheter ". Och så gjorde jag det. Sen kom det påtryckningar om introduktionskurser i viltspår för nybörjare som jag brukar hålla en per termin och då tänkte jag "äh, det är ju bara tre gånger och det betar man lätt av sen när det börjar bli ljust om kvällarna" och så hade jag plötsligt hundkurser inbokade ända fram till midsommar. Ja, men detta är bara början.

I höstas gick jag en appellkurs med Tage. Den, kursen, var väldigt trevlig och när en av instruktörerna ringde och frågade om jag var intresserade av en fortsättning så var jag PÅ. Sen visade det sig att den kursen skulle gå två dagar i veckan varav den ena på tisdagar, då jag har min hålla-kurs-dag, så då bestämde vi att jag bara skulle vara med på spårdelen på lördagar. Sen dök det upp en kurs i startklass på torsdagar som jag anmälde mig till för att i alla fall få lite struktur på lydnadsträningen. Inte så att jag inte KAN träna dom momenten själv, men jag är rätt lat och behöver liksom en kurs för att bruka allvar. Hur som helst blev den kursen inställd på grund av för få anmälda, MEN då skramlade de fram en kurs i appellydnad istället och det var ju egentligen det jag var intressera av, så jag var genast PÅ där också.
Sen frestades det med viltspår i taxklubben. När det är viltspårkurs där så lägger man spåren själv, eller rättare sagt man lägger spår åt någon annan och någon annan lägger spår åt en, och det går väl an när spåren "bara" ska ligga ett par timmar, men när de ska ligga över natten blir det ett väldigt flängande fram och tillbaka till spårskogen, som inte direkt är nästgårds. Så de senaste åren har jag tränat viltspår med Jägarförbundet, som dels håller sina kurser 10 minuter hemifrån och dels är spåren redan lagda av någon annan, så det är bara att åka dit och gå sina spår, få lite feedback, dricka en kopp kaffe och sen är man hemma igen till lunch, typ. Hade redan anmält mig till en viltspårkurs där i maj, men nu viftades det med taxklubbsspår och då tänkte jag (VARFÖR?) att "jamen det var ju längesen, det kunde väl vara kul och det är ändå bara fem gånger" och vips så var jag anmäld till det också. Fast jag VET att fem gånger i skogen är lika med tio resor à 7 mil enkel väg plus att det ALLTID tar hela dagar, det finns liksom inte på världskartan att någonting skulle gå snabbt. Menar inte att huvudprincipen måste vara att det ska gå snabbt, men det är ibland VÄLDIGT mycket väntan. Men är man bara i trevligt sällskap så är det ju helt okej.

EH. Jodåsåatt. Så från och med nästa vecka ser livet ut så här: Måndagar: Ridning. Tisdagar: Hålla hundkurs på brukshundklubben. Onsdagar: LEDIG (och där har jag då vissa veckor tryckt in saker som "hålla introduktionskurs i viltspår"). Torsdagar: Appellydnad med Tage. Fredagar: Ridning. Lördagar: Spårträning eller viltspårträning med Tage. Söndagar: LEDIG (med vissa undantag då det är viltspårträning). Och sen tillkommer en massa enstaka händelser, typ MH, hjälpa till på tävling och sen har min man bestämt att vi ska ha en Call of Cthulu-helg med vänner (väldigt oklart vad det innebär för mig, men det ger sig väl). Men efter midsommar lugnar det ner sig, tror jag.

Jag som tycker det är så gött att komma hem och slippa ge sig iväg igen. HUR BLEV DET SÅ HÄR? Sen ska väl tilläggas att jag också tycker om att göra saker, men ändå. Kan jag inte sansa mig lite? Måste jag ha en förmyndare som låser min almanacka? JELP.

En hyllning till en hylla

Är så sjukt nöjd med hur bra det blev i hallen sedan vi ersatte det ständigt överbelamrade bordet och stolen som ingen kunde sitta på med en garderob. Pianobänken fick, till min mans glädje, vara kvar, men numera obelamrad. SÅ GÖTT.

Har därför börjat fundera på nästa projekt, nämligen Sisyfosarbetet "få ordning i källaren". Det är inte lika lättlöst, mest av allt beroende på att det är för mycket grejer till för lite yta, och grejerna är 99 % min mans bra-att-ha-saker som han inte på några villkors vis tänka sig att skiljas från. Hela källaren är som ett enda stort femtonspel där saker bara flyttas runt, runt vad man än ska göra. Vet inte hur många gånger jag har skrikit JAMEN STÄLL INTE GREJER FRAMFÖR FRYSEN så att stämbanden vittrat. Det är liksom EN kvadratmeter av kanske 60, men inte ens den ytan går säker (nu låter det som att min man är en hoarder, det är han inte men det finns tyvärr drag av det beteendet hos honom som han nog inte riktigt är beredd att erkänna ens för sig själv).

Blää, blir på dåligt humör bara av att tänka på det och därför ska jag istället tänka på mitt upplägg: hur jag steg för steg ska återerövra (eller kanske snarare: erövra, för jag känner inte riktigt att det någonsin har varit mitt territorium) källarplanet. Första steget är trappan ner och själva hallen eller vad man nu ska kalla det. Där står frysen, sen står det är fullständigt VÄRDELÖS hylla som bara innehåller skit. Den är värdelös såtillvida att det finns för få hyllplan, vilket innebär att det som förvaras där bara staplas i högar, FAN VAD JAG HATAR HÖGAR, så man har ingen överblick av vad som finns och ska man ha något så måste man hålla på och flytta runt grejer, FAN VAD JAG HATAR ATT FLYTTA RUNT PÅ GREJER. Har nu hittat En Perfekt Lagerhylla på Jula för 299 kronor. Har meddelat min man att den befintliga hyllan är DÅLIG och inte har något existensberättigande. Sen sålde jag in idén att den nya hyllan skulle vara vår prepper-hylla. Vi är inte preppers såtillvida att vi har skyddsrum och egen dieseltank till elaggregatet (som vi inte heller har), men man vill ju inte stå handfallen så lite beredskap har vi ju. Men det skadar ju inte att vara lite mer välorganiserad. Min man, som har blivit mer prepper-medveten sedan Coronaviruset, var helt med på idén. Så nu ska jag skaffa en Bra Hylla™ och jag känner mig nästan perverst upprymd av tanken. Ja, det är tjejen i filmen som har skrivit det här blogginlägget, hejdå.

"Jag vill inte att du går in i evigheten med blodskuld"

Jaha, nu gick väl Max von Sydow och dog också. Rätt lustigt (fast inte på det sättet) eftersom vi pratade om honom så sent som igår. Satt nämligen och slöglodde på långa sekvenser av Nybyggarna, som av en ren händelse visades på någon av kompensation-för-kanal-5-kanalerna (älskar böckerna, har lite svårt för filmernas extremt låga tempo och varför de till en av huvudrollerna valt den enda skådespelerskan i hela Sverige som verkligen inte kan prata småländska, förlåt Liv Ullman men så är det) och vi hade en lång diskussion om hur gammal Max von Sydow egentligen var när han spelade Karl Oskar. Kom fram till cirka 40 och hur sjukt var inte det att han var typ någorlunda i vår ålder när han var med i en film som spelades in för snart 50 år sedan? Mohahaha. Men nu blir det inga fler filmer för gamle Max. Nu har han spelat sitt sista parti schack så att säga. Ej oväntat, men trist. 

Rosie och Lyckligare kan ingen vara och så några pirater i Karibien på det

Telia har varit i förhandlingar med dom som äger (bland annat) Kanal 5 och inte kommit överens, så istället för Arga Snickaren och Wahlgrens värld fick vi C-More och SF Filmkanalerna tills de kommit överens. Tyvärr kom de sedan överens alldeles utmärkt, så det varade inte så länge. Jag hade nog inte velat betala för att ha dessa kanaler, för vi hade någon slags frivisning lite innan jul (eller när det nu var, ett tag sen i alla fall) och det verkar som att samma filmer och serier loopas om och om igen under ett visst antal dagar. Men sådär lite då och då är det ju inte dumt.

I helgen som gick såg jag Lyckligare kan ingen vara, en svensk romantisk komedi. Svensk film är ju lite av min guilty pleasure så jag var nöjd även om den (såklart) var väldigt förutsägbar. Tyckte bäst om Kjell Bergkvists karaktär som för en gångs skull bara var sympatisk. Resten var väl ungefär som förväntat. Men ett okej tidsfördriv.

Igår satte jag istället tänderna i Rosie, ett irländskt drama som enligt IMDb sammanfattas som The story of a mother trying to protect her family after their landlord sells their rented home and they become homeless. Det är Roddy Doyle som har skrivit den, så det kunde ju inte vara fy skam tänkte jag som gillar socialrealism och elände på film. Blev dock rätt besviken, för det enda som hände var att Rosie, hennes man och deras fyra barn åkte runt i en bil och ringde runt till olika hotell för att försöka hitta någonstans att bo över natten för det är tydligen så sociala myndigheter löser den irländska bostadsbristen. Hotellen var väl måttligt förtjusta över denna lösning, för det var svårt att få napp och att hitta något mer permanent boende verkade vara lögn i helvete. Men sedan hände det i princip inte mer än så, det var ett evigt ringande och ett evigt köra-runt-barn-till-och-från-skolor och filmen slutade sedan i princip bara rakt av, ungefär som om budgeten hade sprängts vid ett visst skede och filmarna hade lagt ner kamerorna och gått hem.
Alltså, jag fattar ju att det är viktigt och att historien behöver berättas och att poängen med slutet kanske var att det inte finns något slut, i alla fall inget lyckligt sådant, men som film betraktad var den tyvärr rätt kass. Tyckte också att Rosie, med utgångspunkt från den rådande situationen, var rent omänskligt blid och tålmodig.

Nu blir det väl inget mer filmtittande på dom kanalerna eftersom Telia och Kanal 5 har kommit överens, så de lär väl försvinna inom kort. Aja, det var roligt så länge det varade i alla fall.

I lördags kväll kom min man dragande med den senaste (?) Pirates of the Caribbean-filmen och ville att vi skulle se den, så det gjorde vi. Fast jag sov nog en liten stund också. Tycker inte de där filmerna är jättemycket att hänga i julgranen om jag ska vara ärlig. Jag gillar inte karaktären Jack Sparrow och tycker Johnny Depps minspel är så himla störigt. Men det är väl inte jag som är målgruppen heller, antar jag.

På stallfronten intet nytt

Fick hoppa över ridningen i fredags p g a smärta i fingret. Knölen var ju inte så stor, så jag föreställde mig inte att såret efter den skulle vara någonting att oja sig över, men det är ett rätt så rejält snitt och det är inte smärtfritt när man råkar komma emot där. Och är det någonting man råkar göra när man rider så är det väl att dunka valfria kroppsdelar i valfria hårda saker. Kände också att det inte var riktigt görligt att packa en massa höpåsar, så jag uteblev i fredags och kommer att utebli idag också. Lite mesigt kanske, men med tanke på hur lång väntetid det var för denna lilla operation så kanske det är dumt att riskera något. Såret ser i alla fall ut att läka som det ska, så det är väl inte för all framtid.

I lördags var jag och min man på Hornbach och köpte en rulle tapet till Garderoben™. Den här var väl inte riktigt lika snygg som man-skulle-kunna-tro-det-var-Bayeux-tapeten, men den kostade å andra sidan bara 179 kronor rullen och då behöver man väl dessutom inte heller vara livrädd för att typ andas i dess närhet. Nu ska vi bara få feeling och sätta upp den också. Men eftersom min man har feeling med Den Ultimata TV-bänken™ just nu (huvudanledningen till Hornbach-besöket) så tänker jag inte lägga mig i naturens gång.

Själv har jag donat med vårbruket i helgen, så gott det nu går med en hand. Är nästan klar med växthusbäddarna nu, så det går framåt. Igår var det sju-åtta plusgrader och nästan sol. Då känner man livet i sig. Vårkänslor = bästa känslan.

Skuggjägaren

Har läst Skuggjägaren av Camilla Grebe, och det kan du minsann också göra. Det är en fristående fortsättning på hennes tidigare böcker som jag har tokgillat, och den här var inget undantag. Handlingen är denna:

En februarinatt 1944 hittas en död kvinna fastspikad i golvet i Klarakvarteren i Stockholm. Trettio år senare hittas ytterligare en kvinna mördad i en sömnig Stockholmsförort. Det bisarra tillvägagångssättet är detsamma.
Jakten på mördaren får ödesdigra konsekvenser för de poliser som arbetar med fallet – Britt-Marie på 1970-talet, Hanne på 1980-talet och Malin, som är verksam idag.
"Skuggjägaren" är en originell och skickligt iscensatt spänningsroman om den okuvliga driften att förstå sig själv, men också ett stycke samtidshistoria som sträcker sig från andra världskriget till nutid.

Här blev det sträckläsning från första sidan till sista, så himla spännande alltså. Tror inte man behöver ha läst tidigare böcker för att ha utbyte av den här men det skadar såklart inte. Den här boken får fem blodiga spikar av fem möjliga.  

Let's go ner på stan

Det rapporteras mycket om att folk nu är ute och hamstrar i affärerna p g a Coronaviruset. Rätt roligt ändå att man då väljer att trängas i matbutikerna istället för att vara ute i friska luften där risken för smitta är mycket mindre, men jag antar att de vill förbereda sig på att eventuellt vara isolerade. Att det är därför de bunkrar upp med torrjäst och inte att de helt plötsligt fått för sig att de ska ställa sig och baka bröd när de är febriga och sjuka och dana.

Åkte till Willys efter jobbet för att veckohandla och smaka lite på känslan av en annalkande apokalyps, men jag vet inte om vi är lite efterblivna här på (relativt storstadsregionerna) landet, för jag kunde inte se att någonting saknades. Det var som vilken dag som helst, det enda som avvek var tre asiatiska studenter som bar munskydd (såna där engångs, som ändå inte gör någon nytta). Men man kunde bildligt talat vada fram i handsprit, torrjäst, konserver, ris och allting annat där man hört att HYLLORNA GAPAR TOMMA nu när stadsborna har gått man ur huse i någon slags kollektiv preapokalyptisk shoppingpanik. Vet inte om det är vi eller dom som är lite dumma i huvudet?

School's out

Påbörjade en liten distansutbildning som jag tänkte att jag skulle kunna läsa på arbetstid eftersom den handlar om saker jag arbetar med och jag vet inte hur det är med er andra, men jag känner att jag väldigt ofta bara är en panikgoogling bort från allt jag håller på med, och lösningen på det var kanske då denna utbildning? Så tyckte jag, och jag fick okej från min chef att lägga ett visst antal timmar per vecka på detta.
Jag har pluggat en del på distans och JAG BORDE HA LÄRT MIG DETTA: att även de minsta kurser (den här var på 7,5 hp på kvartsfart, mindre är väl inte ens möjligt?) är upplagda som om de vore minst heltidsstudier. Den här, som handlade om miljörätt, var fan i mig helt gränslös. Kurslitteraturen var en svintjock bok på 700 sidor text (inte en enda bild), plus hela miljöbalken och alla därtill hörande lagar och förordningar (miljöprövningsförordningen, plan- och bygglagen, förordning om miljöfarlig verksamhet, avfallsförordningen ET CETERA), och till detta kom minst sagt mastiga uppgifter i storleksordning examensarbeten och plötsligt var hela våren pepprad med deadlines för inlämningsuppgifter och hemtentor och grupparbeten som stod i helt orimlig proportion till de ynkliga 7,5 hp som detta handlade om. Och grupparbeten, vad fan ska det vara bra för? Förra distanskursen jag läste så var det också grupparbeten och jag blev hopparad med en golfkärring från Falsterbo som jag hade noll komma noll procent gemensamt med men som jag ändå var tvungen att tillbringa orimligt mycket tid med. Jag tycker att grupparbeten borde förbjudas. Och idag, när jag satt och tragglade med en av de här inlämningsuppgifterna som jag kommer att ha noll komma noll procent nytta av i mitt arbete, så kände jag bara att NU RÄCKER DET. Så idag skickade jag ett mail till kursansvarig och tackade för mig.  Note to self: sluta gå högskolekurser på distans, de är anpassade efter folk som pluggar och har all tid i världen till sitt förfogande och du har redan tio miljoner högskolepoäng så NU RÄCKER DET. Over & out. Nu ska jag äta Ballerinakex i någon slags missriktat firande/protest mot samhället/whatever. Dispens från sockerförbudet beviljas härmed.  

   

Hejdå Knölen

Nu ska väl Knölen vara ett minne blott. Steg upp i ottan, duschade och tvagade mig två gånger med Hibiscrub som jag även gjorde två gånger kvällen innan. Är mer rädd att detta ska ha förstört mitt naturliga immunförsvar än vad jag är för en eventuell infektion i ett sår. Men det är väl lika bra att lyda, så jag tog till och med av mig armbandsur, vigselring och mitt enda örhänge för att det inte skulle bli något tjafs om detta. Tog sedan bussen till Malmö, promenerade in på kliniken klockan åtta noll noll SHARP, fem över nio satt jag på bussen hem igen, en Knöl fattigare. Däremellan hade jag fått tvätta händerna ytterligare en gång med Hibiscrub, fått fingret bedövat tills det kändes som att det var fem gånger så stort (han injicerade 3 ml bedövningsvätska i fingret, det låter inte mycket men det finns heller inte mycket plats för den att ta vägen på = spänner som SATAN), ikläda mig skoskydd och en sån där pappersmössa, lägga mig på en brits, sticka in armen i nåt lakan med hål på och sedan har jag ingen aning om vad som hände på andra sidan detta lakan för det spändes upp som en vägg och fingret var lika bedövat som en sten, så för mitt vidkommande hade de kunnat såga av det utan att jag märkte något. 
Fast det gjorde de (nog) inte utan en kvart senare stod jag på gatan med fingret i ett mycket präktigt bandage. Som jag nu ska ha i två dagar och sedan räcker det med plåster. Stygnen ska tas om 10 dagar eller så, men det kunde de tänka sig att delegera till vårdcentralen och eventuellt kanske jag delegerar det till mig själv, vi får se.

Just nu känns det bra, men vi får väl se hur kaxig jag är när bedövningen släpper. Hajhaj.

Till stallet istället v 10 2020, pt 1

Alltså, det verkar vara någon himla ramla-av-trend som pågår i stallet just nu? Igår när vi höll på att göra i ordning våra hästar så kom gruppen innan vår in när det var fem minuter kvar. WTF, tänkte vi och då visade det sig att en hade "ramlat av och slagit i nacken och ambulansen är på väg", enligt ett av barnen/ungdomarna. Sedan visade det sig att hen inte alls hade slagit i nacken utan typ landat på höften/sidan rätt så odramatiskt, men hen blev rädd och hade såklart säkert slagit sig också, men kanske att det ändå inte hade behövts en ambulans*. Men bättre att ta det säkra för det osäkra såklart. Obs, det hade inte hänt något speciellt utan hen tappade bara balansen och dråsade i backen.

Tid tog det förstås men efter långt  om länge kom vi i alla fall igång. På vårt schema stod det hoppning och vi var inte JÄTTEPEPP någon av oss, ska jag tillstå. Jag är ju aldrig det, men de flesta andra i gruppen gillar ju att hoppa i vanliga fall. Men nu var det ju lite drama förra veckan och så nu en ambulans i ridhuset. Men Karin gjorde en plättlätt övning med en fem-och-en-halva som var max 40 centimeter hög som vi alla lyckades ta oss över med äran i behåll.

Men det var någonting som inte var som det skulle med Pojken, tyckte jag. Han stod emot generellt, men ovanligt mycket i höger varv vilket inte är likt honom eftersom han är stel i vänster sida. Bockade rejält i fattningen i högergaloppen och kickade efter skänkeln och det är inte heller likt honom, visst kan han slå efter skänkeln men det är mer om man pressar honom och det gjorde jag inte. Hoppas han inte har ont någonstans? Han har ju blivit en sån häst som går mycket eftersom han funkar till allt: från nybörjare och funkisridning till vår nivå och allt däremellan. Och han är ju så gudasnäll att ha att göra med i boxen, han är verkligen en dröm. Enligt mig dårå, sen vet jag ju att alla inte delar denna uppfattning utan tycker att han är trög och seg och tråkig. Men det är ju deras bekymmer.   

Pratade med en ungdom som hade ridit Köttbullen på lektionen innan vår, frågade lite vad hon tyckte och sådär, och ungdomen bara "ja, hon är ju ganska lätt att få på tygeln" och jag bara What. The. Fuuuck??? Här kämpar man som en blådåre i timmar och är salig för att man har lyckats få henne att gå på en någorlunda rund volt i en någorlunda stadig form korta stunder i skritt och trav och så kommer det en djävla unge och tycker att "det är ganska lätt att få henne på tygeln". Berättade det för Karin (som ju även har den här gruppen som ungdomen går i) men hon bara skrattade och sa "hon var INTE på tygeln". PUH.

Ja, det var väl det hela. Håll tummarna för Pojken!   


* Ambulanspersonalen bedömde nog inte den befarade nackskadan som jätteallvarlig för de gjorde ingenting särskilt, och enligt min erfarenhet så är ambulanspersonal alltid jättenoga med sånt. Däraf min bedömning att det kanske inte var så farligt.  

KRÄMPORNA!

Alltså, det här med att bli äldre har ju nästan bara fördelar som jag ser det. Man är klokare, man vet mera, man har bättre jobb och bättre lön, man har bättre självförtroende, man kan ta det mera chill för man vet att jorden inte går under för vissa grejer även om det känns så just då, OCH SÅ VIDARE. Man kanske inte är lika het som när man var 20, men man bryr sig inte längre (eller i alla fall inte lika mycket som när man var 20). Senaste nytt i det: sluta använda bh. Så himla skönt, och vad fan gör det om någon skulle notera att det under ens särk hängde tvenne slappa pattar? Det lär ju inte vara någon riksangelägenhet, tänker jag (52).

Men en sak som jag inte kan förlika mig med är KRÄMPORNA. Att allting ska göra mer ont och ta längre tid. I höstas stukade jag tummen och det har fan i mig tagit ett helt djävla halvår för den att bli bra. I somras någon gång så bar jag en trave böcker till och från bibblan och gick omvägen om affären och hämtade ett tungt paket, och av det (bor ju liksom inte 800 mil från bibbla och affär) fick jag någon himla inflammation i armbågens muskelfäste som också tog orimligt lång tid innan det gick över. Och så har jag ju min neverendingstory med min diskbuktning, som visserligen för stunden håller sig i schack med hjälp av pilatesträning, men bra vete fan om det någonsin blir? Jag har ju också en pågående slemsäcksinflammation i hälsenan och den är visserligen betydligt bättre än vad den var för ett tag sedan, men det betyder ju inte att den är borta med vinden utan den ligger där och lurar och liksom varslar om sig själv så fort den får lust. Till exempel varje gång jag går i ridstövlar så klämmer ridstöveln precis på den knölen under vilken slemsäcken sitter och påpekar att jag ska minsann inte tro att saker ska gå som en dans. Roligare kan man ju ha. Man kan såklart också ha det tråkigare, men varför ska det vara alternativet?

Senaste nytt i den här evigt pågående kavalkaden av krämpor är mitt vänstra knä. Det är ömt och till och med lite svullet utan att jag liksom har gjort någonting som motsvarar den ömheten och svullnaden. Eller jag ramlade i och för sig för ett tag sedan och landade på knät, men det var ett fall i slow motion och jag upplevde inte ens att jag slog mig eller hade ont efteråt, så det ska väl inte komma NU efter flera veckor? Sånt stör mig sjukt mycket, det är väl en sak om man får ont i knäna för att man har sprungit en mil, men ont i knäna för ingenting ger jag inte mycket för. Får nu halta fram som en annan gamling. Men aja, det ger sig väl. Jag tänker att eftersom jag inte har gjort något för att det ska bli så, så kommer det väl att gå över av sig själv också? Kör med Voltaren och hästliniment, min universalmetod, och har dragit på något gammalt skydd från den gamla goda tiden tiden när jag kunde ha ont i knäna efter att ha sprungit en mil. Men ska det vara så här nu? Stappligt och eländigt ända fram till gravens rand? Tummen ner för det i så fall.

Mars = VÅR

Äntligen är det mars, äntligen är det vår och den första mars levererade faktiskt lite vårkänslor i form av åtta plusgrader och lite blek sol som tittade fram då och då. Tillbringade förmiddagen utomhus, först på promenad med hundarna, sedan i trädgården och slutligen tog jag en cykeltur i Läskiga Skogen för att stjäla lite snödroppar som växer i rikliga mängder på vissa ställen där folk har dumpat gammalt trädgårdsavfall. Det kanske inte riktigt är i enlighet med allemansrätten, men jag försvarar mig med att de a. egentligen inte hör hemma där och b. det finns miljoner kvar. Jag upprepar: miljoner. Det var härligt men kallt att cykla. Älskar min elcykel så himla mycket och så fort det blir liiiite varmare så ska jag försöka göra slag i mitt nyårslöfte att cykla mer. Typ i alla fall välja cykel istället för bil åtminstone en gång i veckan (sparar ju rent teoretiskt också 20 % av min bränslekostnad på resor till och från jobbet då och det gör ju verkligen inte ont någonstans, eller jo kanske lite i röven men det får man väl ta).

Imorgon ska Knölen väck! Har fått tid för operation i morgon och har fått stränga instruktioner om hur mycket och ingående jag ska tvätta hela kroppen med Hibiscrub både ikväll och i morgon bitti. Kan ju kännas lite overkill för att ta bort en kubikcentimeterstor cysta kan man ju tycka, och jag undrar lite om folk som råkar ut för saker akut och blir opererade utan att ha hunnit tvaga hela sin lekamen i desinfektionsmedel i förväg ens överlever, det verkar inte så. Men jag ska vara lydig och göra som de säger för det verkar vara jätteviktigt för jag har till och med fått ett sms där det stod "glöm inte duschen". Nej, det ska jag inte göra, fast sen ska jag ju sitta på en buss med potentiell Coronavirussmitta. MOHAHAHA. Spänningen i livet alltså. Nej, det är klart att man inte ska skämta om sånt, men jag hörde på radion i morse att folk på riktigt har börjat hamstra torrvaror som om apokalypsen stod i farstun och ville in. Oooo-kej? Alltså, är det inte med Coronaviruset som med svininfluensan, JA, smittsamt, JA, folk dör, men det dör ju folk av den vanliga säsongsinfluensan också varje år och det är väl ingen som börjar bunkra konserver för?
Såg en jätterolig löpsedel där det stod en domedagsrubrik att CORONAVIRUSET SLÅR HÅRT MOT ÄLDRE (tror jag vinklingen var) och så under: EXPERTENS TIPS: "Undvik smitta". Hahahahaha, är det inte svårare än så att vara expert på smittskydd så kan jag ju också vara det. Det är lite som när ekonomer slash experter på privatekonomi ska ge "sina bästa tips" hur man sparar pengar och säger att man ska ha med sig matlåda till jobbet istället för att gå ut och äta lunch. Det är tydligen allt man behöver lära sig på civilekonomprogrammet.

Ja, men mars alltså. Nu är det officiellt vår vad termometern än visar, för mars, april ha knopp i håret, det vet ju alla. Nu börjar livet-ish.

Tillökning på gång

Fick till slut tag på personen som hade avelsägg till Smålandshöna till salu men som aldrig hörde av sig angående om det var okej att komma eller ej förra helgen, så denna helgen var vi och hämtade sju stycken avelsägg (varför just sju? jo, för det är just så många hönsägg som ryms i vår äggkläckningsmaskin) som i detta nu ligger där och bidar sin tid. Kläckning blir runt 21 mars. Det här ska bli spännande. Äggen var stora, eller ja, allt är väl relativt, men i alla fall större än de som Mette-Marit & co klämmer ur sig. Kim Wall är större än blommehönsen, så kanske att hennes ägg blir större med tiden. Men de här var riktigt stora och en del var liksom mer avlånga i formen. Nu går vi i väntans tider. Stay tuned för the spännande fortsättning som vanligt alltså.

Främlingen

Har läst Främlingen av Elly Griffiths, den första boken av henne som inte handlar om rättsarkeolog Ruth Galloway (som jag ÄLSKAR). Den handlar istället om det här:

Clare Cassidy är inte främmande för mord. Åtminstone inte i teorin: Hon undervisar i litteratur, med skräckförfattaren R.M. Holland som specialintresse. En gång om året håller hon en kurs för att dryga ut lönekuvertet, där studenterna djupdyker i det mörka, sällsamma författarskapet.
En dag förenas teori och verklighet på ett brutalt sätt när en av Cassidys kollegor hittas död. Intill offret hittas en lapp meden rad av R.M. Holland. Polisen är övertygad: lösningen till det makabra mordet finns i böckerna.
Clare är skräckslagen över tanken på att mördaren skulle vara någon som hon känner -och konfronterar alla sina rädslor i sin privata dagbok. Anteckningarna blir ett sätt att härda ut. Men så upptäcker hon en dag ett par okända rader i dag boken, skrivna med en handstil som inte är hennes: »Hej Clare. Du känner inte mig.«

Alltså, jag gillade exakt allt med den här boken. Karaktärerna, miljön, intrigen, ALLT. Det var ett intressant upplägg att det var tre som liksom fick berätta sin version (möjligen att det kanske blev liiiite upprepning ibland, men det är jag beredd att bortse från), jag tycker att polisen Harbinder Kaur var en riktigt intressant karaktär (värdig efterträdare till Ruth Galloway, jag kan tänka mig ett scenario där jag, Ruth och Harbinder hänger med varandra, dricker vin och pratar om livet, universum och allting), det var en spännande berättelse och åtminstone fattade inte jag vem mördaren var förrän precis i slutet.  Den här boken får fem glas vin av fem möjliga.

Till stallet istället, v9 2020, pt2

I fredags trodde jag länge-länge att jag skulle bli helt ensam på drop in-ridningen, och visst skulle det vara lyxigt med 60 minuters privatlektion för 250 spänn men jag känner samtidigt att jag och Köttbullen inte är riktigt där än. Plus att hon hade nog dött om hon skulle vara ensam i ridhuset, hon är en sån som gnäggar mycket och ofta när hon tror att hon håller på att bli övergiven (typ om någon går ut från ridhuset, spelar liksom ingen roll om det står hundra andra kvar). Men i sista sekunden dök den här mamma-dotter-konstellationen som brukar komma varannan vecka upp, så då fick jag sällskap.
Jäklar vad det händer grejer med Köttbullen nu! Från att ha stretat emot som en giraff med huvudet placerat som en stjärnkikare och knappt kunnat gå på en volt för någon månad sedan till att plötsligt kunna gå på tygel riktigt hyfsat i skritt och även litegrann i trav. Och även om det var långt ifrån raka spår så var det ändå betydligt bättre, kunde till och med vända snett igenom utan att det såg ut som att det var ett fyllo som red. Nu ska det genast tilläggas att det här inte är min förtjänst för instruktörerna rider henne också, men det är så kul att märka när det så att säga börjar ge frukt. Nästan så att jag är lite sugen på att be att få rida henne på måndagarna också, men...Pojken är ju Pojken och honom släpper jag inte i första taget.
Sen orkar Köttbullen inte arbeta en hel lektion heller, och när hon blir trött så blir hon - till skillnad från Pojken som mest bara blir seg - envis och tjurskallig, biter sig fast i bettet och...vill inte mer. Haha. Fast Pojken har ju också varit envis och dum, som till exempel när han inte har velat vända och inte velat gå på volt i sitt svaga varv utan bara vikit halsen, skjutit ut bogen och sprungit rakt fram.

I alla fall. Jag red med i övningen, som var varianter på vänd snett igenom på lång och kort bana. Det gick riktigt bra. Jag galopperade henne inte, för jag tror fortfarande på att stärka henne i skritt och trav först innan hon orkar bära sig i galopp. Men kanske ska jag testa åtminstone galoppfattning nästa vecka. Den som lever får se.