Semester. Det skulle man ju kunna ha året runt, tänker jag alltid när jag har semester. Fattar såklart att det inte är samma sak då, men ändå. Så gött jag har det. Detta beror också mycket på att min knäledsartros - no jinx men - har blivit så mycket bättre att jag numera kan göra det mesta utan att det plågar mig särskilt mycket. Kan gå långpromenader med hundarna, inte varje dag men i alla fall ett par tre gånger i veckan. Cyklar eller tränar pilates övriga dagar, någonting litet varje dag. Har också laddat ner någon app med pulshöjande träning, tio minuter om dagen med typ tabata-övningar. Sjukt jobbigt men herregud, min kondition har väl inte varit på topp sedan jag slutade löpträna, men det senaste halvåret med artros och jobba-hemma-stillasittande har ju orsakat något slags bottennapp i dålig kondis, däraf detta tilltag. Nu låter det ju som att jag har blivit värsta hälsofreaket, det kan jag omedelbart dementera. Det här är vad jag gör på förmiddagarna. Efter lunch och framåt ägnar jag mig enbart åt dekadens. Baka och grädda pannkakor (måste ju göra något med alla ägg som hotar att svämma över förvaringsutrymmena), ligga på soffan, läsa deckare, dricka vin, poppa popcorn, titta på serier. Har det alltså UNDERBART.
Igår var vi iväg och red islandshäst. Var på ett nytt ställe för det vanliga stället var fullbokat till slutet av augusti när jag äntligen kom mig för att höra av mig för att styra upp något hästrelaterat. Nya stället var helt okej, kanske i snålaste laget med töltsträckor men min man, som numera har fyra ridlektioner i bagaget, var nästan den som var mest erfaren av de övriga deltagarna så det blev ju mycket skritt för att de som aldrig förut suttit på en häst skulle få bli lite varma i kläderna. Det får man ju såklart räkna med när man anmäler sig till en tur med "blandad ridvana". Mysigt var det i alla fall, vädret var perfekt och hästen jag red var kul och energisk. Sedan åkte vi till Simrishamn och åt lunch. Det var vi inte ensamma om kan jag ju säga. Österlen är så nedlusat med turister att man knappt kommer ut på stora vägen hemma om man skulle få för sig att svänga vänster. Vi gick en sväng på stan och åt glass och glodde på folk, sedan åkte vi hem. Var helt trött efter denna upplevelse och fick ta en powernap på soffan för att orka med resten av dagen.
Halva semestern har gått, halva kvar. I helgen blir det viltspårträning och om fjorton dagar är det BOOT CAMP i stallet. Annars händer det inte så mycket. Idag plockade jag cirka fem kilo krusbär som jag ska göra vin på om jag hittar vinjästen som ligger på ett mycket bra ställe. Har även plockat några liter vinbär, funderar på att åka på hallonsjälvplockning någon dag också. Övriga odlingar går det inget vidare med. Mördarsniglarna är svåra i år, jag plockar som en galning men tomten är ju stor och de skövlar det mesta i sin väg så fort man vänder ryggen till. Och mössen åt ju upp alla mina vintersådder i växthuset. Vitlök, bönor och potatis är väl det enda som jag har lyckats med, resten är det mer spridda skurar av. Satte någon kinesisk kål som gick i blom direkt. Mangolden åt mördarsniglarna upp. Nu hoppas jag på grönkål i en pallkrage som snudd på är hermetiskt försluten med kålnät och snigelkant.
Min man har byggt en gigantisk odlingslåda som jag ska ha till mina kålodlingar, det ska införskaffas och böjas VP-rör så att man kan lägga kålnät över. Måste dock börja med att fylla upp denna låda med jord, vilket kommer att ta sin tid för den är...jättestor. Men det kommer att bli bra.
Nu ska jag betala räkningar, för det slipper man tydligen inte fastän det är semester och allt. Får kanske ta ett glas vin för att höja stämningen. TJO.
fredag 24 juli 2020
torsdag 23 juli 2020
Beatrice
Har läst Beatrice av Lina Bengtsdotter, en tredje fristående fortsättning av Annabelle och Francesca. Detta är handlingen:
Kriminalinspektör Charlie Lager brottas med sina personliga demoner när hon kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och medierna rapporterar högljutt om det resultatlösa sökandet. Lovande spår förvandlas till återvändsgränder och Charlie får en känsla av att ingen vill berätta hela sanningen om den försvunna Beatrice. För varje timma som går blir chanserna att hitta det lilla barnet vid liv allt mindre och Charlie tvingas pressa sig själv och omgivningen till det yttersta.
Jag tycker väl om den här som jag tycker om de båda föregående böckerna: välskriven, bra intrig, bra språk och så vidare, helt klart läsvärd men då känns det trist att förstöra detta med en så grovt tillyxad karaktär som Charlie Lager. Det blir liksom inte ballare för att man ger en kvinna alla de egenskaper som verkar vara en smittsam sjukdom hos kriminalinspektörer i deckare: tungt bagage, problem med spriten, trassliga realationer, missköter sin hälsa, osv osv. Trots detta - deras hjärnceller kanske äe immuna mot alkohol - är de så oerhört smarta, skarpsynta och begåvade och skickas land och rike runt för att hjälpa (och i nio fall av tio också p g a besserwisserattityd göra sig till ovän med) den lokala polisen med olika fall. Som de slutligen löser med sin osvikliga förmåga att tänka utanför boxen och se det som ingen annan ser. Såatteh. Den biten känns väldigt gjord. Men det kan jag ha överseende med eftersom resten är så bra. Den här boken får fyra polisbilar av fem möjliga
fredag 17 juli 2020
Det enda rätta
Har läst Det enda rätta av Susanne Boll, en bok som jag köpte för 5 kronor på Erikshjälpen och som handlar om det här:
Psykologen Maria är lyckligt gift med Manne och mamma till två små barn. När hon upptäcker en knöl i bröstet drabbas hon av en fruktansvärd dödsångest. Och riskerar allt för att lindra den. Nu hotar sanningen att hinna ikapp henne.
Helmi arbetar som läkare på onkologen, Karolinska Sjukhuset, och rollen som dödens budbärare står henne upp i halsen. Hon fattar ett drastiskt beslut som, enligt henne, skonar både henne själv och patienterna. Samtidigt börjar hennes noga kontrollerade liv att krackelera. Ångestfulla minnen som hon trodde sig förträngt för alltid pockar på uppmärksamhet och hennes gamla bedövningsmedel, sex, fungerar inte lika bra som tidigare.
Isabelle är förskollärare och längtar intensivt efter egna barn. Hon är lyckligt kär i sin sambo Jerker men börjar bli frustrerad över att han vill skynda långsamt i relationen. Men är Isabelle själv verkligen så redo för ett liv med Jerker som hon tror? Hon förföljs av tanken på ett par mörka ögon som hon trodde var borta. För alltid.
Medan en gråkall december sänker sig över Stockholm, korsas de tre kvinnornas stigar, den psykologiska spänningen skruvas upp och livsavgörande val måste fattas.
Helmi arbetar som läkare på onkologen, Karolinska Sjukhuset, och rollen som dödens budbärare står henne upp i halsen. Hon fattar ett drastiskt beslut som, enligt henne, skonar både henne själv och patienterna. Samtidigt börjar hennes noga kontrollerade liv att krackelera. Ångestfulla minnen som hon trodde sig förträngt för alltid pockar på uppmärksamhet och hennes gamla bedövningsmedel, sex, fungerar inte lika bra som tidigare.
Isabelle är förskollärare och längtar intensivt efter egna barn. Hon är lyckligt kär i sin sambo Jerker men börjar bli frustrerad över att han vill skynda långsamt i relationen. Men är Isabelle själv verkligen så redo för ett liv med Jerker som hon tror? Hon förföljs av tanken på ett par mörka ögon som hon trodde var borta. För alltid.
Medan en gråkall december sänker sig över Stockholm, korsas de tre kvinnornas stigar, den psykologiska spänningen skruvas upp och livsavgörande val måste fattas.
Kände lite att det kanske inte var så konstigt att den här boken hamnade i Erikshjälpens reakorg, för det var ingenting i den som direkt tilltalade mig. Trälig intrig, trista karaktärer, seg handling och noll igenkänningsfaktor. Tror den får åka tillbaks till Erikshjälpen vid tillfälle. Den här boken får en stor gäspning av fem möjliga.
tisdag 14 juli 2020
Törnrosor
Det här är en bok som jag med största sannolikhet inte kommer att läsa klart: Törnrosor av Stephen & Owen King. Man skulle ju aldrig kunna tro att jag, som är ett sånt Stephen King-fan, skulle ge upp en bok av (delvis) honom, men ingen regel utan undantag tydligen. Boken handlar om detta:
Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats.
I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.
Ändå spännande upplägg, tyckte jag. Blev dock direkt modstulen när boken inleddes med en förteckning över personerna som ingår i berättelsen och denna förteckning är TRE SIDOR LÅNG. Sinnessjukt många att hålla reda på om ni frågar mig. Och det var faktiskt inte jättespännande heller. Kvinnor somnade...och somnade...och somnade. Och sen var de någon annanstans i någon parallell verklighet och alltså nä, sorry. Efter att ha kämpat mig igenom cirka hälften av de cirka 700 sidorna bestämde jag mig för att ge fan i hur det skulle gå för alla dom där människorna som jag ändå inte kunde hålla ordning på (det borde verkligen finnas ett tak för hur många karaktärer som är rimligt att ha med). Den här boken får en otagen sömntablett av fem möjliga.
måndag 13 juli 2020
Institutet
Har läst Institutet av Stephen King. Det var rätt längesen jag påbörjade detta mastodontverk som handlar om detta:
Luke Ellis har alltid vetat att han är speciell. Det är inte bara hans extrema begåvning, det är också den märkliga påverkan han har på sin omgivning varje gång han blir riktigt upprörd. Ett glas som spricker i tusen bitar utan att någon rört det, en tallrik som faller ner och krossas mot golvet. Det Luke inte vet är att någon haft ögonen på honom och hans svårförklarliga talang länge. En natt blir han kidnappad och flugen till en plats belägen djupt inne i skogarna i Maine: Institutet. Där utnyttjas tillfångatagna barn med ovanliga förmågor som brickor i ett farligt globalt spel. ”Institutet” har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.
Jag påbörjade den här boken för vad som känns som evigheter sen, typ i vintras? Den började bra, men blev sedan lite seg och lite för lätt att lägga ifrån sig till förmån för korttidslån på bibblan. Väldigt många karaktärer att hålla ordning på, väldigt många begrepp som man inte hade en aning om, stasiljus och prickar och flyttankar och olika avdelningar hit och dit. Men sen blev det spännande igen. Nu är jag ju ett rätt så oreserverat fan av Stephen King sedan första gången jag läste något av honom (Carrie, som jag sträckläste kedjerökandes, liggandes på en madrass på golvet i ett rum jag hyrde när jag precis flyttat hemifrån, året var 1985) så jag har överseende med både det ena och det andra. Den här boken får tre starka parapsykologiska fenomen av fem möjliga.
Tjoho från semestern!
Jo, men det blev semester ändå trots allt. Herregud vad gött. Inga måsten att tala om. Eller ja, det finns ju lite. Håller hundkurs på tisdagar och sen är det artrosträning på onsdagar och i helgen var det viltspår. Har dessutom anmält mig till en onlinekurs i biodling för min bror har ett litet biodlarföretag och vi ska inleda någon form av samarbete, tänkte vi. Kan ju då vara bra för mig att känna till lite mer om kärnverksamheten så att säga. Men annars är tempot behagligt lågt. Idag har jag gått långpromenad (det funkade! knät höll! YAY!), plockat mördarsniglar och stekt pannkakor. Nu har jag betalt lite räkningar (det får man tydligen inte ta semester från?) och ska googla efter recept på saker som innehåller mycket ägg. Har nämligen en herrans massa ägg, både höns och vaktlar värper som tossingar just nu. Det är ju angenäma bekymmer att ha, måste jag säga.
Min man var duktig häromdagen och snickrade ihop en ny duosoffa (som jag har lärt mig att det heter) åt oss. Den gamla, som vi köpte på loppis när vi flyttade hit och som vi sedan låtit stå ute under i alla fall fem av de senaste tio årens vintrar, satte man sig i helt på egen risk. Det har ju inte direkt varit något trädgårdsväder, men ändå. Nu är det i alla fall teoretiskt möjligt att sitta ute och fika utan att behöva sitta i något som påminner om en hybrid mellan Nimis och regalskeppet Vasa. Gött.
Vi såg en helkass film häromdagen. Midsommar, en amerikansk/svensk skräckfilm (dock tydligen inspelad i Ungern). Den fick ändå 7,1 av 10 på IMDb, men det behöver uppenbarligen inte korrelera med min smak för jag tyckte bara den var tråkig och rätt så orealistisk. Alltså, nu fattar jag ju att skräckfilmer inte är gjorda som dokumentärer, men ändå. Den var ju inte ens bra som skräckfilm för det var ju knappt man ens hoppade till. Den får en nubbe av fem möjliga.
Min man var duktig häromdagen och snickrade ihop en ny duosoffa (som jag har lärt mig att det heter) åt oss. Den gamla, som vi köpte på loppis när vi flyttade hit och som vi sedan låtit stå ute under i alla fall fem av de senaste tio årens vintrar, satte man sig i helt på egen risk. Det har ju inte direkt varit något trädgårdsväder, men ändå. Nu är det i alla fall teoretiskt möjligt att sitta ute och fika utan att behöva sitta i något som påminner om en hybrid mellan Nimis och regalskeppet Vasa. Gött.
Vi såg en helkass film häromdagen. Midsommar, en amerikansk/svensk skräckfilm (dock tydligen inspelad i Ungern). Den fick ändå 7,1 av 10 på IMDb, men det behöver uppenbarligen inte korrelera med min smak för jag tyckte bara den var tråkig och rätt så orealistisk. Alltså, nu fattar jag ju att skräckfilmer inte är gjorda som dokumentärer, men ändå. Den var ju inte ens bra som skräckfilm för det var ju knappt man ens hoppade till. Den får en nubbe av fem möjliga.
torsdag 9 juli 2020
Sista rycket, KOM IGEN NURÅ
Jobbar sista dagen innan semestern idag, och HELL YEAH vad gött det ska bli. Så smart av mig att börja semestern på en fredag. Planen är också att börja jobba på en tisdag så att semestern både börjar och slutar med kortvecka. Ett lifehack som heter duga om jag får säga det själv.
Har vi några semesterplaner? Nä, det vore väl att överdriva. Jag tänker alltid att vi, jag och min man, ska unna oss mer under semestern, äta ute och sådär, men det blir sällan av. Bor man på landet så är det ju liksom inte bara att strosa iväg till någon härlig uteservering på lämpligt gångavstånd och sätta sig där och smutta på ett glas rosé medan man granskar menyn. Nu kan man absolut gå ut och äta utan att dricka alkohol, men det är ju både gott och festligt (och även dyrt, hälsar min inre snåljåp) med ett glas vin till maten, och när man nu för en gångs skull unnar sig så ska det väl inte vara påvert. Så då ska det divideras om vem som ska köra och skam till sägandes så brukar det sällan vara jag. Men sen är det ju inte heller riktigt samma sak att skåla med någon som sitter med ett glas Fanta. Ja, ni hör ju vilka enorma i-landsproblem jag har att brottas med.
I morgon blir det i alla fall lunch på Noy's Thaikök & Hembageri i Önneköp, för dit brukar vi alltid åka antingen sista jobbdagen innan semestern eller första semesterdagen. Lite av en tradition kan man säga. Det brukar alltid vara fint väder då så det hoppas jag att det blir även imorgon, för det hör även lite till att sitta på den rätt så lilla uteserveringen och titta på det rätt så sparsamma folklivet och prata om hur det kunde ha varit att bo här på 50-talet.
Annars är det väl inte så mycket. Föreställer mig att mina huvuduppgifter ska vara att promenera med hundarna, påta i trädgården, plocka bär, baka, läsa, lösa korsord och kanske plöja någon tv-serie. Träna lite också förstås, för man kan ju inte ta ledigt från sin artros (som jag sa med fejkad domedagsstämma igår). Jag har också en svag förhoppning om att semestern ska omfatta någon form av hästaktivitet förutom den boot camp som också har blivit någon slags tradition. Tänker turridning eller nåt sånt. Vi får väl se var det landar någonstans.
Har vi några semesterplaner? Nä, det vore väl att överdriva. Jag tänker alltid att vi, jag och min man, ska unna oss mer under semestern, äta ute och sådär, men det blir sällan av. Bor man på landet så är det ju liksom inte bara att strosa iväg till någon härlig uteservering på lämpligt gångavstånd och sätta sig där och smutta på ett glas rosé medan man granskar menyn. Nu kan man absolut gå ut och äta utan att dricka alkohol, men det är ju både gott och festligt (och även dyrt, hälsar min inre snåljåp) med ett glas vin till maten, och när man nu för en gångs skull unnar sig så ska det väl inte vara påvert. Så då ska det divideras om vem som ska köra och skam till sägandes så brukar det sällan vara jag. Men sen är det ju inte heller riktigt samma sak att skåla med någon som sitter med ett glas Fanta. Ja, ni hör ju vilka enorma i-landsproblem jag har att brottas med.
I morgon blir det i alla fall lunch på Noy's Thaikök & Hembageri i Önneköp, för dit brukar vi alltid åka antingen sista jobbdagen innan semestern eller första semesterdagen. Lite av en tradition kan man säga. Det brukar alltid vara fint väder då så det hoppas jag att det blir även imorgon, för det hör även lite till att sitta på den rätt så lilla uteserveringen och titta på det rätt så sparsamma folklivet och prata om hur det kunde ha varit att bo här på 50-talet.
Annars är det väl inte så mycket. Föreställer mig att mina huvuduppgifter ska vara att promenera med hundarna, påta i trädgården, plocka bär, baka, läsa, lösa korsord och kanske plöja någon tv-serie. Träna lite också förstås, för man kan ju inte ta ledigt från sin artros (som jag sa med fejkad domedagsstämma igår). Jag har också en svag förhoppning om att semestern ska omfatta någon form av hästaktivitet förutom den boot camp som också har blivit någon slags tradition. Tänker turridning eller nåt sånt. Vi får väl se var det landar någonstans.
onsdag 8 juli 2020
På liv och död
Har läst På liv och död: Historien om Micke "Svullo" Dubois av Gitte Nilsson och Niklas Bodell. Så här stod det på baksidan:
På natten den sista november 2005 somnade artisten, skådespelaren och småbarnspappan Micke "Svullo" Dubois för allra sista gången. Han tog sitt liv i ett cykelförråd - bara 46 år gammal.
Ångesten blev till sist för svår.
I nästan tio år var Gitte Nilsson sambo med Micke Dubois.
Tillsammans har de tre barn.
Gitte kände varenda skrymsle av Mickes hemlighet med depressionerna, ångesten och de förtvivlade ropen på hjälp.
Tillsammans med journalisten Niklas Bodell berättar Gitte om glädjen, vreden och vanmakten.
Om livet och lidandet med Den Stora Kärleken.
Om människan Micke Dubois.
Ångesten blev till sist för svår.
I nästan tio år var Gitte Nilsson sambo med Micke Dubois.
Tillsammans har de tre barn.
Gitte kände varenda skrymsle av Mickes hemlighet med depressionerna, ångesten och de förtvivlade ropen på hjälp.
Tillsammans med journalisten Niklas Bodell berättar Gitte om glädjen, vreden och vanmakten.
Om livet och lidandet med Den Stora Kärleken.
Om människan Micke Dubois.
Ja, alltså, nä. Det här var ingenting för mig. Har liksom aldrig fattat grejen med Svullo men var ändå intresserad av att få veta lite mer om varför någon som (tydligen, har som sagt ingen koll) var så himla folkkär och uppskattad ändå kan må så himla psykiskt dåligt. Men jag vet inte, jag tycker liksom inte att jag fick någon vidare bild av människan Micke Dubois, historien var platt och dåligt berättad. Hade förmodligen underlättat om jag hade gillat något av det han gjort eller så, men jag har som sagt aldrig fattat grejen. Den här boken får en diagnos av fem möjliga.
Vaktel-bonanza
I helgen som gick slaktade jag fyra vakteltuppar som långsamt har gjort mig t-o-k-i-g genom att gala dygnet runt. Sedan The Attack of the Unknown Rovdjur så har vi flyttat ner vaktlarna till de f d kaninburarna som står på samma sida av huset som vi har vårt sovrumsfönster. I slutet av maj kläcktes 9 stycken vaktlar och för ett par veckor sedan började åtminstone en av dom gala. Nästa grej som hände var att två rök ihop och började slåss, jag såg inte just själva slagsmålet utan upptäckte bara att en var helt blodig. Satte den i en egen bur för att se om den repade sig och det gjorde den. Men en ensam vakteltupp gal k-o-n-s-t-a-n-t, förmodligen ropar den väl efter sällskap. Och antagonisten var inte sen att svara. Och sedan var det igång. En vakteltupp som gal låter inte som en höns-tupp utan tvärtom är det ett rätt gulligt litet läte. MEN INTE TWENTYFOUR SEVEN. Sedan är det också rätt stor skillnad mellan olika individer hur dom låter. Villanelle (RIP) hade ett otroligt genomträngande och utdraget läte. Batman däremot, gal mycket mer försynt och framför allt sällan. Men han är väl nöjd och belåten där han går med sina proffstjejer.
Slaktade som sagt av överskottet i helgen som gick. Av nio kycklingar blev det fem tuppar. Sparade den största (och snyggaste) och de andra ligger nu i frysen. Tänker att jag ska låta den nya tuppen (min man har döpt honom till Anders) få flytta in till Gråmask, Snövit, Svartprick, Rut och Pirjo, så ska Batman få ta sig an de nya tjejerna (som ännu inte fått några namn).
Så var det ju dags för kläck igen igår. Det är Batmans gäng som har fått föröka sig. Batman verkar rätt försynt, lite av en gentleman sådär, men han gör sitt jobb för alla tolv äggen var befruktade och igår hade tio av dom kläckts. Bra jobbat, Batman. Även bra jobbat av de gamla? Gråmask, Snövit och Svartprick är ju över två år gamla vilket verkligen är gammalt för en vaktel. Men de är uppenbarligen fortfarande fertila för jag plockar minst fem ägg om dagen där. De nya hönorna har också börjat värpa så för tillfället drunknar vi nästan i vaktelägg (dagens i-landsproblem). Får väl göra någon stor omelett eller så i helgen.
Astrid och hennes gäng växer så det knakar. Min man har delat av en del av hönsgården till barnkammare och där går dom nu, men till helgen ska vi släppa ihop dom med de vuxna. Astrid är typ fyra månader nu så det är väl dags att hon får börja prova på vuxenlivet. Plymouth Rock-gänget är tre månader gamla och ärligt talat vet jag inte vad det är jag har fått längre för säljaren hade ju inte 100 % koll på vad som var skickat. Jo, två är Plymouth Rock eller åtminstone är de tvärrandiga, men PR är en kombinationsras, d v s både för ägg och köttproduktion, vilket innebär att de ska vara lite biffigare. Men de här två har växt så otroligt långsamt och är fortfarande mindre än de andra så jag börjar bli tveksam till om de är renrasiga. Sedan visade det sig att det jag trodde var en Plymouth Rock-höna inte var det för när de andra började få sina randiga fjädrar fortsatte den att vara svart. Och den som skulle vara en Silverudds Blå har fått något slags skägg, vilket inte Silverudds Blå har. Så jag gissar att säljaren (eller det var nog snarare säljarens barn) har råkat skicka ett gäng blandras-ägg. Nu var ju säljaren alldeles otroligt trevlig och tillmötesgående så jag känner mer bara "jaja, sånt kan väl hända". Uppenbarligen, hehe. Hoppas att åtminstone någon av de här fyra är en höna. Plymouth Rock-eller-vad-de-nu-är-för-något är i alla fall med 99 % säkerhet tuppar, men så länge de inte har börjat gala får de gå och växa till sig.
Alla hönsen äter mördarsniglar! När jag testade detta första gången förra sommaren så rynkade de på näsan och tyckte inte alls det var någonting att hänga i julgranen, men nu har de fått upp smak för denna tvivelaktiga delikatess och KASTAR sig över dom. Och Astrid och gänget var positivt inställda redan från början, eller om det bara var att de hade sett hur de andra gjorde och tog efter, men bra oavsett för mördarsniglar är det ju dessvärre extremt gott om i år. Men det är lite roligare att plocka när man sedan kan tömma ut dom i hönsgården och se hur dom blir mat. Win-win på den liksom.
Slaktade som sagt av överskottet i helgen som gick. Av nio kycklingar blev det fem tuppar. Sparade den största (och snyggaste) och de andra ligger nu i frysen. Tänker att jag ska låta den nya tuppen (min man har döpt honom till Anders) få flytta in till Gråmask, Snövit, Svartprick, Rut och Pirjo, så ska Batman få ta sig an de nya tjejerna (som ännu inte fått några namn).
Så var det ju dags för kläck igen igår. Det är Batmans gäng som har fått föröka sig. Batman verkar rätt försynt, lite av en gentleman sådär, men han gör sitt jobb för alla tolv äggen var befruktade och igår hade tio av dom kläckts. Bra jobbat, Batman. Även bra jobbat av de gamla? Gråmask, Snövit och Svartprick är ju över två år gamla vilket verkligen är gammalt för en vaktel. Men de är uppenbarligen fortfarande fertila för jag plockar minst fem ägg om dagen där. De nya hönorna har också börjat värpa så för tillfället drunknar vi nästan i vaktelägg (dagens i-landsproblem). Får väl göra någon stor omelett eller så i helgen.
Astrid och hennes gäng växer så det knakar. Min man har delat av en del av hönsgården till barnkammare och där går dom nu, men till helgen ska vi släppa ihop dom med de vuxna. Astrid är typ fyra månader nu så det är väl dags att hon får börja prova på vuxenlivet. Plymouth Rock-gänget är tre månader gamla och ärligt talat vet jag inte vad det är jag har fått längre för säljaren hade ju inte 100 % koll på vad som var skickat. Jo, två är Plymouth Rock eller åtminstone är de tvärrandiga, men PR är en kombinationsras, d v s både för ägg och köttproduktion, vilket innebär att de ska vara lite biffigare. Men de här två har växt så otroligt långsamt och är fortfarande mindre än de andra så jag börjar bli tveksam till om de är renrasiga. Sedan visade det sig att det jag trodde var en Plymouth Rock-höna inte var det för när de andra började få sina randiga fjädrar fortsatte den att vara svart. Och den som skulle vara en Silverudds Blå har fått något slags skägg, vilket inte Silverudds Blå har. Så jag gissar att säljaren (eller det var nog snarare säljarens barn) har råkat skicka ett gäng blandras-ägg. Nu var ju säljaren alldeles otroligt trevlig och tillmötesgående så jag känner mer bara "jaja, sånt kan väl hända". Uppenbarligen, hehe. Hoppas att åtminstone någon av de här fyra är en höna. Plymouth Rock-eller-vad-de-nu-är-för-något är i alla fall med 99 % säkerhet tuppar, men så länge de inte har börjat gala får de gå och växa till sig.
Alla hönsen äter mördarsniglar! När jag testade detta första gången förra sommaren så rynkade de på näsan och tyckte inte alls det var någonting att hänga i julgranen, men nu har de fått upp smak för denna tvivelaktiga delikatess och KASTAR sig över dom. Och Astrid och gänget var positivt inställda redan från början, eller om det bara var att de hade sett hur de andra gjorde och tog efter, men bra oavsett för mördarsniglar är det ju dessvärre extremt gott om i år. Men det är lite roligare att plocka när man sedan kan tömma ut dom i hönsgården och se hur dom blir mat. Win-win på den liksom.
tisdag 7 juli 2020
T-R-Ö-T-T
Är så pass sleten nu. Veckan innan semestern, kan det vara årets jobbigaste vecka? Nä, det finns nog betydligt värre. Men nu går det trögt alltså. Detta kan också ha att göra med att jag och Jenny var ute och hinkade vin igår. Första gången vi träffas sedan i vintras någon gång, långt innan Corona i alla fall så det var välbehövligt. Vi skojade om ifall man kunde betala notan med sitt friskvårdsbidrag eftersom våra träffar är som terapi, minus trökigt ält om barndom och sånt (som jag föreställer mig att man pratar om, men har aldrig gått i terapi så här killgissar jag friskt).
Åka kollektivt var ju någon av ett äventyr, har jag heller inte gjort sedan i vintras. Jag halvsprang till bussen och skulle samtidigt fixa med biljett i appen och då hade den uppdaterats så jag var tvungen att skriva in min mail och hålla på och vrooom, där susade bussen förbi ute på stora vägen när jag hade kanske 50 meter kvar eftersom jag tydligen är så satans gammal att jag inte kan skriva snabbt på mobil och halvspringa samtidigt. Fick vänta en halvtimma på nästa buss. Sen när den kom så fick man inte gå på där framme som man brukar, och när man gick in via bakdörren fanns det ingenstans där man kunde blippa sin moderna QR-kod-biljett. "Nä, du får bara ha den redo i mobilen" hojtade chauffören, underförstått om det skulle komma en kontrollant då. Det gjorde det inte. Måste ju vara otroligt många som plankar nuförtiden? tänkte snåla jag som genast ångrade att jag löst en tur-och-retur-biljett för 103 bistra kronor (sett enbart till bränslekostnaden så är det alltså billigare att ta bilen, då blir det svårt att få folk att välja kollektivtrafik för att det är bättre för miljön, HUR TÄNKTE NI NU DÅ? Men det är en annan diskussion), även om jag är alldeles för mesig för att planka nuförtiden. Skulle vara så otroligt ovärdigt att åka fast?
Busschauffören var en livad lax som höll låda i högtalaren. Bosse hette han, och han beskrev hela vår färd från A till Ö ("vi har precis lämnat Everöd och färdas nu i riktning mot Kristianstad dit vi beräknas anlända helt enligt tidtabell") som om det var värsta månresan och rekommenderade oss alla att sätta på säkerhetsbältena "ifall det skulle dyka upp någonting på vägen" och pladdrade på om väder och vind och ditt och datt som om han hade betalt för det. Men det är väl alltid kul med folk som anstränger sig för att göra det lite trevligt för andra.
Jaja. Jenny och jag var och åt indiskt, delade en flaska vin och gick sedan för att babbla vidare och dricka cider på ett ställe som vanligtvis mestadels befolkas av vinddrivna existenser som kramar sina ölglas som om det vore Titanics sista livboj. De som jobbar där har nog hört och sett allt, misstänker jag. Kom inte hem så farligt sent men det var efter läggdags och idag är jag som sagt sleten. Sov dåligt p g a mätt, brukar sällan äta middag på kvällen och det här var ju så gott så jag åt massor och sen sover jag som en kratta. Sedan följde en stressig morgon för det kläcktes vaktelkycklingar, soptunnan skulle köras ner till vägen och bilen skulle tankas förutom det vanliga morgonbestyren då. Mina morgnar är upplagda så att de ska bestå av ett minimum av saker som kan utföras utan att överhuvudtaget involvera hjärnan, så det här var ju en allvarlig störning. Jobbigt. Haha.
Tre dagar kvar att jobba och det känns som tre ÅR. Men det ska väl gå på något sätt. Sedan väntar fyra veckors semester där ingenting förutom några hundaktiviteter är inbokat. Så brukar i och för sig mina semestrar se ut så inget nytt under solen. Hoppas i alla fall att mitt knä håller sig i schack så jag åtminstone kan gå hundpromenader värda namnet. Har ju inte blivit alltför mycket av den varan nu i vår och sommar. Alltså, promenerat har jag ju gjort för även om vi har trädgård som hundarna är ute i så får de ju ändå ha lite miljöombyten, så nog har jag stapplat runt med dom. Men det har inte varit särskilt kul eftersom varje steg har gjort mer eller mindre svinont och det är lite svårt att ignorera i längden. Men - peppar peppar och no jinx och allt det där - så har det ju blivit bättre nu. Så kan jag bara gå i skogen utan smärtor så är jag mer än helnöjd med livet i allmänhet och semestern i synnerhet. Ska också: läsa böcker, lösa korsord, dricka vin, äta jordgubbar, cykla, (kanske simma?) och lite annat smått och gott. Hemester är ett löjligt ord men en bra grej som jag har praktiserat typ jämt. Det gäller bara att hålla fast vid någonting tillräckligt länge så kommer det förr eller senare att bli trendigt.
Åka kollektivt var ju någon av ett äventyr, har jag heller inte gjort sedan i vintras. Jag halvsprang till bussen och skulle samtidigt fixa med biljett i appen och då hade den uppdaterats så jag var tvungen att skriva in min mail och hålla på och vrooom, där susade bussen förbi ute på stora vägen när jag hade kanske 50 meter kvar eftersom jag tydligen är så satans gammal att jag inte kan skriva snabbt på mobil och halvspringa samtidigt. Fick vänta en halvtimma på nästa buss. Sen när den kom så fick man inte gå på där framme som man brukar, och när man gick in via bakdörren fanns det ingenstans där man kunde blippa sin moderna QR-kod-biljett. "Nä, du får bara ha den redo i mobilen" hojtade chauffören, underförstått om det skulle komma en kontrollant då. Det gjorde det inte. Måste ju vara otroligt många som plankar nuförtiden? tänkte snåla jag som genast ångrade att jag löst en tur-och-retur-biljett för 103 bistra kronor (sett enbart till bränslekostnaden så är det alltså billigare att ta bilen, då blir det svårt att få folk att välja kollektivtrafik för att det är bättre för miljön, HUR TÄNKTE NI NU DÅ? Men det är en annan diskussion), även om jag är alldeles för mesig för att planka nuförtiden. Skulle vara så otroligt ovärdigt att åka fast?
Busschauffören var en livad lax som höll låda i högtalaren. Bosse hette han, och han beskrev hela vår färd från A till Ö ("vi har precis lämnat Everöd och färdas nu i riktning mot Kristianstad dit vi beräknas anlända helt enligt tidtabell") som om det var värsta månresan och rekommenderade oss alla att sätta på säkerhetsbältena "ifall det skulle dyka upp någonting på vägen" och pladdrade på om väder och vind och ditt och datt som om han hade betalt för det. Men det är väl alltid kul med folk som anstränger sig för att göra det lite trevligt för andra.
Jaja. Jenny och jag var och åt indiskt, delade en flaska vin och gick sedan för att babbla vidare och dricka cider på ett ställe som vanligtvis mestadels befolkas av vinddrivna existenser som kramar sina ölglas som om det vore Titanics sista livboj. De som jobbar där har nog hört och sett allt, misstänker jag. Kom inte hem så farligt sent men det var efter läggdags och idag är jag som sagt sleten. Sov dåligt p g a mätt, brukar sällan äta middag på kvällen och det här var ju så gott så jag åt massor och sen sover jag som en kratta. Sedan följde en stressig morgon för det kläcktes vaktelkycklingar, soptunnan skulle köras ner till vägen och bilen skulle tankas förutom det vanliga morgonbestyren då. Mina morgnar är upplagda så att de ska bestå av ett minimum av saker som kan utföras utan att överhuvudtaget involvera hjärnan, så det här var ju en allvarlig störning. Jobbigt. Haha.
Tre dagar kvar att jobba och det känns som tre ÅR. Men det ska väl gå på något sätt. Sedan väntar fyra veckors semester där ingenting förutom några hundaktiviteter är inbokat. Så brukar i och för sig mina semestrar se ut så inget nytt under solen. Hoppas i alla fall att mitt knä håller sig i schack så jag åtminstone kan gå hundpromenader värda namnet. Har ju inte blivit alltför mycket av den varan nu i vår och sommar. Alltså, promenerat har jag ju gjort för även om vi har trädgård som hundarna är ute i så får de ju ändå ha lite miljöombyten, så nog har jag stapplat runt med dom. Men det har inte varit särskilt kul eftersom varje steg har gjort mer eller mindre svinont och det är lite svårt att ignorera i längden. Men - peppar peppar och no jinx och allt det där - så har det ju blivit bättre nu. Så kan jag bara gå i skogen utan smärtor så är jag mer än helnöjd med livet i allmänhet och semestern i synnerhet. Ska också: läsa böcker, lösa korsord, dricka vin, äta jordgubbar, cykla, (kanske simma?) och lite annat smått och gott. Hemester är ett löjligt ord men en bra grej som jag har praktiserat typ jämt. Det gäller bara att hålla fast vid någonting tillräckligt länge så kommer det förr eller senare att bli trendigt.
lördag 4 juli 2020
Ödesmark
Har läst Ödesmark av Stina Jackson. Detta är handlingen:
Vårvintern håller sitt grepp om Ödesmark, den lilla byn utanför Arvidsjaur. Flera av gårdarna är övergivna, lämnade åt ett långsamt förfall. I ett av husen bor Liv med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. De utgör en säregen familj, Liv känner grannarnas blickar, på samma sätt som hon känner kundernas stirrande när hon jobbar kvällsskift på bensinmacken. Alla tycks fråga sig varför Liv har stannat med sin pappa, vad som håller henne kvar i detta bortglömda hörn av Lappland. Människor pratar om Vidars förmögenhet, om hur rik han borde vara efter alla sina skogsaffärer och vilket lätt villebråd familjen är …
Precis som med Silvervägen så var den här boken till en börja med av någon anledning väldigt lätt att lägga ifrån sig. Mycket välskriven, men ändå tog det ett bra tag innan jag kunde engagera mig i berättelsen. Tyckte karaktärerna var lite obegripliga, men intrigen var bra, tät, spännande, och upplösningen både tragisk och lite oväntad. Den här boken får fyra hjortron av fem möjliga. Schas iväg till bibblan.
fredag 3 juli 2020
Fredag, nu försöker vi igen
I morse fick jag känslan av att det var sista jobbdagen innan semestern och blev riktigt deppig när jag sedan kom på att ÅH NEJ, det är det ju inte alls det. Ska harva fyra dagar till nästa vecka är planen. Hoppas den håller. I år är det nämligen helt G-A-L-E-T på jobbet. Vår högsäsong börjar typ i april, brukar peaka i maj-juni och sedan börjar det lugna ner sig efter typ halva juli. I år var maj värre än vanligt och i juni slog vi all time high produktionsrekord. Juli har i och för sig bara börjat, men det finns inga tecken på avmattning utan orderna fortsätter att spruta in och ja, det gäller att hålla huvudet kallt och näsan ovanför vattenytan och hoppas att ingen blir sjuk för då spricker allt. Men ja, händer det så händer det. Bara att hoppas att det inte händer.
Ser i alla fall extremt mycket fram mot den här helgen för då ska jag ha EGENTID. Har för en gångs skull ingenting inbokat, minns inte när det hände senast för det var så längesen. Och ännu bättre: min man ska åka iväg och hälsa på en kompis hela helgen så jag ska vara ENSAM HEMMA. Det har nog inte hänt sen typ förra sommaren. Det är ju inte det att jag inte uppskattar min man och han är verkligen inte besvärlig i det avseendet, jag kan mycket väl säga att jag vill vara ifred och sedan går han eller jag till någon annan del av huset och är där, och det är aldrig några sura miner för det. Hade aldrig orkat leva med någon som man ständigt måste befinna sig i samma rum som och som tog illa upp för att man inte vill hänga 24/7. Så visst får jag egentid, men det är ändå något speciellt med att vara HELT ENSAM HEMMA. Ja, om man bortser från hundar och fjäderfän då. Som jag längtar.
Andra saker jag också är nöjd med: No jinx, men mitt knä är bättre. Har ju kämpat på som bara den med min artros-app-träning och även lagt till en liten rutin om att träna något litet varje dag, mest cykel eller pilates. Har också en balansplatta på jobbet som jag står på ibland när jag pratar i telefon eller sitter i Skypemöte. Och nu har svullnaden börjat ge med sig så jag kan böja benet, inte 100 % lika mycket som det andra men det är i alla fall på god väg. Vaknar heller inte 100 gånger per natt av att knäet gör ont. Klarar också att resa mig från sittande på golvet till stående utan att använda händerna som stöd, vilket var OMÖJLIGT när jag testade detta för någon månad sedan. Obs, det är inte graciöst, men det går. Bäst av allt: kan gå i normal takt och utan att vagga fram som en anka. När knäet var svullet så kunde jag bara stolpa fram maklig pensionärstakt, vilket kändes otroligt frustrerande och stressande samt väldigt ovärdigt. Men nu kan jag pinna på nästan som jag brukar. G-Ö-T-T.
Har ju sagt att jag ska simma, men blir aldrig färdig till det. Jag tycker simma är dödstråkigt, men jag gillar känslan av att ha varit och simmat och det är ju bra träning och så. Har dock lite logistikproblem kring detta. Man kan simma på badhuset i stan, men det är så sabla dyrt. Kostar typ 70 spänn per gång i inträde och hur länge simmar man? En halvtimme kanske? Nu betalar jag ju i och för sig utan att blinka 250 spänn för att rida en timme, men det är något helt annat. Plus att jag tycker badhuset i Ankeborg är rätt sunkigt och jämt är det en massa banor bokade för simklubbar som plöjer fram som Therese Alshammar och stänker ner alla stillsamma motionssimmare och så får man onda ögat om man råkar vara i vägen.
Vi har dock ett finfint friluftsbad här i byn med en tempererad 50-metersbassäng och det kostar bara 35 kronor. Problemet med friluftsbadet är att det inte finns någonstans där man kan ha sina grejer medan man simmar. Ja, alltså det finns ju ett omklädningsrum, men ingenstans där man kan låsa in typ mobil och plånbok och bilnyckel. Och dom grejerna vill man ju inte precis ha liggandes obevakade. Så ska jag simma där så kan jag inte ta bilen. Nu ligger ju badet i byn så det är ju inte på något sätt motiverat att åka bil, men grejen är att när jag ska göra lite småtråkiga saker så vill jag gärna beta av dom på väg hem från jobbet när man ändå har ångan uppe så att säga. Annars blir det som nu, lätt inte av alls. Men nu går ju inte det eftersom jag kör bil till och från jobbet och det inte finns någonstans att göra av sin bilnyckel på friluftsbadet. Det är inte ofta jag saknar The Queen of Volvo men visst var det mycket bättre på den gamla goda tiden när allt var som det skulle och en bilnyckel tålde att doppas i vatten?
Badet ligger också lite för långt bort för att gå dit. Eller det är väl inga problem att gå DIT, men sen ska man ju hem igen och då är man ju lite trött av att ha simmat och då känns det lite övermäktigt att ha en halvtimmes promenad framför sig (det är konstigt nog inga som helst problem att lägga samma tid på att gå ner med hästar till hagar efter ett ridpass). Plus att jag HATAR att gå och behöva vara tvungen att bära på i det här fallet en kasse med badkläder. Kommer heller aldrig att hända att jag går genom byn endast iförd bikini. Så lösningen är att jag cyklar dit, har med mig 35 spänn i kontanter och sedan simmar jag med mina cykelnycklar i ett band runt halsen. Ej ett jätteproblem för mänskligheten, men uppenbarligen ett stort för mig för jag har ägnat rätt mycket tid åt att vrida och vända på detta och hitta en smart lösning utan att för den sakens skull ha lyckats. Har googlat efter vattentäta små behållare där man skulle kunna peta ner en bilnyckel och ha runt halsen, men inte hittat någonting som känts WOW LIKSOM. Tydligen viktigt att det känns WOW LIKSOM när man ska göra något småtråkigt. Plus att när man läser det finstilta så är det oftast inte 100 % vattentätt ändå och då kan det ju kvitta om man ändå står där med en icke fungerande bilnyckel och sen slutar det plötsligt med att man är på någon Guns & Ammo-sida som rekommenderar någonting som skulle kunna överleva ett kärnvapenkrig och det känns väl ändå lite overkill för att jag ska motionssimma en gång per vecka eller så?
Plus: nu ska det ju bli fint väder och så. Och då går friluftsbadet bort för då är det alltid så satans med folk där. Då är det kanske ingen på badhuset i stan? Men då är det dyrt, osv. Plus att de där simklubbarna som trängs och stänker fortfarande är där.
Kanske ska jag helt enkelt försöka hitta en annan träningsform som är mindre problematisk? Hehe.
Ser i alla fall extremt mycket fram mot den här helgen för då ska jag ha EGENTID. Har för en gångs skull ingenting inbokat, minns inte när det hände senast för det var så längesen. Och ännu bättre: min man ska åka iväg och hälsa på en kompis hela helgen så jag ska vara ENSAM HEMMA. Det har nog inte hänt sen typ förra sommaren. Det är ju inte det att jag inte uppskattar min man och han är verkligen inte besvärlig i det avseendet, jag kan mycket väl säga att jag vill vara ifred och sedan går han eller jag till någon annan del av huset och är där, och det är aldrig några sura miner för det. Hade aldrig orkat leva med någon som man ständigt måste befinna sig i samma rum som och som tog illa upp för att man inte vill hänga 24/7. Så visst får jag egentid, men det är ändå något speciellt med att vara HELT ENSAM HEMMA. Ja, om man bortser från hundar och fjäderfän då. Som jag längtar.
Andra saker jag också är nöjd med: No jinx, men mitt knä är bättre. Har ju kämpat på som bara den med min artros-app-träning och även lagt till en liten rutin om att träna något litet varje dag, mest cykel eller pilates. Har också en balansplatta på jobbet som jag står på ibland när jag pratar i telefon eller sitter i Skypemöte. Och nu har svullnaden börjat ge med sig så jag kan böja benet, inte 100 % lika mycket som det andra men det är i alla fall på god väg. Vaknar heller inte 100 gånger per natt av att knäet gör ont. Klarar också att resa mig från sittande på golvet till stående utan att använda händerna som stöd, vilket var OMÖJLIGT när jag testade detta för någon månad sedan. Obs, det är inte graciöst, men det går. Bäst av allt: kan gå i normal takt och utan att vagga fram som en anka. När knäet var svullet så kunde jag bara stolpa fram maklig pensionärstakt, vilket kändes otroligt frustrerande och stressande samt väldigt ovärdigt. Men nu kan jag pinna på nästan som jag brukar. G-Ö-T-T.
Har ju sagt att jag ska simma, men blir aldrig färdig till det. Jag tycker simma är dödstråkigt, men jag gillar känslan av att ha varit och simmat och det är ju bra träning och så. Har dock lite logistikproblem kring detta. Man kan simma på badhuset i stan, men det är så sabla dyrt. Kostar typ 70 spänn per gång i inträde och hur länge simmar man? En halvtimme kanske? Nu betalar jag ju i och för sig utan att blinka 250 spänn för att rida en timme, men det är något helt annat. Plus att jag tycker badhuset i Ankeborg är rätt sunkigt och jämt är det en massa banor bokade för simklubbar som plöjer fram som Therese Alshammar och stänker ner alla stillsamma motionssimmare och så får man onda ögat om man råkar vara i vägen.
Vi har dock ett finfint friluftsbad här i byn med en tempererad 50-metersbassäng och det kostar bara 35 kronor. Problemet med friluftsbadet är att det inte finns någonstans där man kan ha sina grejer medan man simmar. Ja, alltså det finns ju ett omklädningsrum, men ingenstans där man kan låsa in typ mobil och plånbok och bilnyckel. Och dom grejerna vill man ju inte precis ha liggandes obevakade. Så ska jag simma där så kan jag inte ta bilen. Nu ligger ju badet i byn så det är ju inte på något sätt motiverat att åka bil, men grejen är att när jag ska göra lite småtråkiga saker så vill jag gärna beta av dom på väg hem från jobbet när man ändå har ångan uppe så att säga. Annars blir det som nu, lätt inte av alls. Men nu går ju inte det eftersom jag kör bil till och från jobbet och det inte finns någonstans att göra av sin bilnyckel på friluftsbadet. Det är inte ofta jag saknar The Queen of Volvo men visst var det mycket bättre på den gamla goda tiden när allt var som det skulle och en bilnyckel tålde att doppas i vatten?
Badet ligger också lite för långt bort för att gå dit. Eller det är väl inga problem att gå DIT, men sen ska man ju hem igen och då är man ju lite trött av att ha simmat och då känns det lite övermäktigt att ha en halvtimmes promenad framför sig (det är konstigt nog inga som helst problem att lägga samma tid på att gå ner med hästar till hagar efter ett ridpass). Plus att jag HATAR att gå och behöva vara tvungen att bära på i det här fallet en kasse med badkläder. Kommer heller aldrig att hända att jag går genom byn endast iförd bikini. Så lösningen är att jag cyklar dit, har med mig 35 spänn i kontanter och sedan simmar jag med mina cykelnycklar i ett band runt halsen. Ej ett jätteproblem för mänskligheten, men uppenbarligen ett stort för mig för jag har ägnat rätt mycket tid åt att vrida och vända på detta och hitta en smart lösning utan att för den sakens skull ha lyckats. Har googlat efter vattentäta små behållare där man skulle kunna peta ner en bilnyckel och ha runt halsen, men inte hittat någonting som känts WOW LIKSOM. Tydligen viktigt att det känns WOW LIKSOM när man ska göra något småtråkigt. Plus att när man läser det finstilta så är det oftast inte 100 % vattentätt ändå och då kan det ju kvitta om man ändå står där med en icke fungerande bilnyckel och sen slutar det plötsligt med att man är på någon Guns & Ammo-sida som rekommenderar någonting som skulle kunna överleva ett kärnvapenkrig och det känns väl ändå lite overkill för att jag ska motionssimma en gång per vecka eller så?
Plus: nu ska det ju bli fint väder och så. Och då går friluftsbadet bort för då är det alltid så satans med folk där. Då är det kanske ingen på badhuset i stan? Men då är det dyrt, osv. Plus att de där simklubbarna som trängs och stänker fortfarande är där.
Kanske ska jag helt enkelt försöka hitta en annan träningsform som är mindre problematisk? Hehe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)